Jake Wests nya film

Den här ser vi fram emot! Här är en andra, splitterny poster:

Grattis, Clintan

Idag ställer vi oss i givakt och hyllar Clint Eastwood på 79-årsdagen. 79! Fatta grejen. Jag kommer ihåg i början av 80-talet, då Charles Bronson kallades "våldsfarfar" - fast han då var betydligt yngre än 79. Han var väl dessutom yngre än Harrison Ford i senaste Indiana Jones-filmen, men jag är inte säker.

Undrar vad Clintan skulle vilja hitta på om man dyker upp för att uppvakta honom.

Antagligen vill han bara sitta.

Idag fyller även Colin Farrell år. 33. Hm, jag trodde han var äldre. Och Brooke Shields blir 44. Jag trodde även att hon var äldre.

Konst: Sonic Youth Etc. Sensational Fix

Nu blir det finkultur här i TOPPRAFFEL!, eftersom jag minsann varit på konstutställning. Ikväll har Malmö Konsthall vernissage för utställningen "Sonic Youth Etc. Sensational Fix", som har planerats i två år, och som tidigare har visats i tre andra städer ute i världen - Sonic Youth själva hävdade att Malmö Konsthall dock är den tjusigaste och ljusaste lokalen hittills, samt att de har bäst kafé hittills under 2009. Jag kan väl inte påstå att att är fan av Sonic Youth, ärligt talat har jag knappt lyssnat på dem. Jag kommer mest att tänka på Robert Gustafsson när jag hör namnet Thurston Moore. I vilket fall, på denna överraskande stora utställning har medlemmarna i bandet ställt ut bilder, tavlor, installationer och konstiga prylar av dem själva och av deras vänner och bekanta. En del är tydligen rätt berömda, men jag ska inte ljuga och låtsas att jag har koll på arty farty-svängen. Men en hel del objekt på utställningen är rätt kul. En hel del annat är mest pretentiöst. Installationer är alltid pretentiöst, liksom videokonst. Nåja, här är en del bilder från presstillställningen i förmiddags (klicka på bilderna för att förstora). Den följdes för övrigt av en god lunch bestående av anka. Tyvärr serverades bara lättöl till. Jag vägrar betala sextio spänn för ett glas vin, något som inte hindrade Rock-Ola från att köpa två glas. HURVAMORDEN-regissören Jan Hemmel var även han på plats. Förra gången jag träffade honom blev han otroligt glad och smickrad när jag berömde SKÅNSKA MORD.

Minsann om det inte fanns vad som på håll såg ut som serieinspirerade tavlor. Jaaa... Jag vet inte riktigt. Jag borde väl klurat ut en smart bildtext, men jag kommer inte på något. En vägg med elgitarrer. Det är vad det är. Det var faktiskt överraskande skönt att gå på vinylskivor. Men vem fan vill ha skivsamlingen på golvet? En del fotografier tyckte jag var bra och coola på riktigt. Som de här. Vi diskuterade vem Thurston är mest lik: Kevin Bacon eller Mickey Rourkes snälle bror? Fast här ser han mest ut som Johan Glans i peruk. Kvällen innan presskonferensen hade de spelat i Hässleholm - en ort Thurston uttalade som "Hasselhoff". Så här kan det bli när man beskär en bild för att få bort en glad dansk som vill posera tillsammans med Kim Gordon. Resultatet ser ut som semesterbilderna min farmor tog. Motivet i ena hörnet av bilden. Men bakgrunden är ju fin. Till slut försvann danskarna. Oj, vad många danskar det var på plats! En dansk tjej var förresten skitsnygg. Men varför i helvete måste alla kulturbrudar klä sig så fånigt? Jag menar, svarta tajts, färgglada gympaskor, konstig kjol utanpå, sjal och hår färgat i onaturliga färger. Det såg ut som en parodi när de anlände medan jag stod utanför konsthallen och väntade på att de skule öppna!

Sonic Youth varken spelade eller sjöng på presskonferensen. Däremot hade de smällt upp ett tält med instrument, där man fick gå in och spela och ha sig. Alltid vakna Reportagebyrån kunde inte låta bli trumpinnarna och såg till att förstärkas med en dansk fotograf på gitarr. Dansken var till och med så cool att han spelade med ryggen mot publiken (det vill säga mig). Jag tycker minsann att det här låter riktigt taktfast.

Bio: Flickvänner från förr

Matthew McConaughey är Connor Mead; fotograf och den störste brudraggaren den här sidan av Austin Powers. Hans förhållanden varar sällan längre än en natt och han har ständigt hundratals brudar efter sig. Men så ska hans snällare lillebror gifta sig, så han åker hem till det enorma familjegodset där han efter föräldrarnas död växte upp, omhändertagen om sin farbror - en playboy spelad av Michael Douglas, mannen som lärde Connor allt om kvinnor.

Bröllopsförberedelserna är i full gång och på godset finns även Jenny (Jennifer Garner), en barndomskompis och den enda flicka Connor älskat - han drog sig ur innan det blev allvar, av rädsla att bli sårad om det skulle ta slut. Det dröjer inte länge innan Connor gör sig ovän med alla bröllopsgästerna, eftersom han förstås beter sig som ett svin (men ett coolt svin) och till och med stöter på brudens mor (Anne Archer - hm, är detta en FARLIG FÖRBINDELSE-reunion?).

Men så dyker plötsligt playboy-
farbrorn upp som spöke på toaletten och ogillar att Connor har blivit lika misslyckad som han egentligen var. Och i en turnering på Dickens "A Christmas Carol" ska Connor få möta tre spöken som kommer att visa honom vilket kräk han är och har varit. Först kommer en sextonårig tjej - en rätt jobbig och överspelande fjant - som tar med honom till 80-talet, och vi får se hans relation till Jenny, och hur playboyfarbrorn styr in honom på den coola vägen. Därefter kommer två andra tjejspöken och visar upp hur han är nu och vad som kommer att ske i framtiden, och Connor blir alltmer medveten om vilket as han är och vill ställa allt tillrätta. Han har förändrats över en natt.

Det här är en väldigt moralisk historia, sådär überamerikansk om att äktenskap är vad livet går ut på, att det bästa är att leva med samma människa hela livet och att glida runt bland en massa brudar är det värsta man kan syssla med. Och självklart handlar det om ett sådant där typiskt filmbröllop, det vill säga fullkomligt gigantiskt och svindyrt. Och just det här tycker jag är lite äckligt. Moralen är lite trist. För det är ju Michael Douglas' playboy som är den man vill vara! Och herregud, den där bitchen lillbrorsan (Breckin Meyer) ska gifta sig med är vedervärdig, varför uppmuntra detta giftermål?

FLICK-
VÄNNER FRÅN FÖRR har dock flera förson-
ande drag. McCon-
aughey och Garner är bra och funkar fint tillsammans, men Michael Douglas är fantastisk! Hans raggningsrepliker är otroliga, i synnerhet när han frågar en sekreterare om hon tar DICK-tation. (Fast så är ju filmen också inspirerad av DICK-ens).

Dock är det Robert Forster som lyser starkast som brudens far - en pensionerad officer, en Koreaveteran som blivit prästvigd. Han håller de mest fantastiska utläggningar om slafsiga tarmar som vällde ut ur sår, och om att det enda de fick var MASH på TV, vilket var skitkul om man inte hade sett sina vänner dödas i Korea. Ge Forster en Oscar för bästa manliga biroll!

FLICKVÄNNER FRÅN FÖRR får väl klassas som lättsam och underhållande, men med en för stor dos sirap. Om man nu vill uttrycka sig lite klyschigt.









(Biopremiär 29/5)

Bio: My Bloody Valentine 3D

Kanada! King vid gränspolisen! William Shatner! Mike Myers! Och den sistnämnde får oss osökt att tänka på en amerikan, nämligen Michael Myers - mördaren i ALLA HELGONS BLODIGA NATT (1978) med uppföljare och remake. John Carpenters trendsättande slasher, som snart följdes av FREDAGEN DEN 13:E (1980), startade en våg av slasherfilmer världen över. I Europa gjorde Jess Franco BLOODY MOON och Ruggero Deodato den ganska sena BODYCOUNT för att bara nämna två, men Kanada var inte sena att hänga på.

Faktum är att Kanada var bland de första att producera slasherfilm; Bob Clarks prototyp BLACK CHRISTMAS (STILLA NATT, BLODIGA NATT, på DVD från Noble Entertainment) kom redan 1974. Häromåret kom förresten en riktigt rutten, amerikansk remake på den. Under 1970-talet var kanadensisk skräck främst förknippad med David Cronenberg, men 1980 slipades knivarna och maskerna plockades fram.

Bäst, eller, tja, "bäst", av de kanadensiska slasherfilmerna torde Roger Spotiswoodes TERROR TRAIN (1980, på bio i Sverige, kortad med två klipp, som MÖRKA NATT - BLODIGA NYÅRSNATT) vara. Jamie Lee Curtis med glada vänner ska fira nyår på ett tåg, på vilket Ben Johnson är konduktör, och inte nog med det - David Copperfield; illusionisten, uppträder på festen! Detta är fullkomligt fantastiskt - han befinner sig alltså på ett rullande tåg, men lyckas ändå utföra så pass avancerade trick att han måste ha riggat vagnarna och troligen även trollat på riktigt för att kunna utföra dem. Ombord finns också en tosing som mördar de partajande tonåringarna en efter en - och filmens ploj är att det är maskerad, och mördaren tar på sig varje nytt offers kostym. Ett av offren är förresten en tös som kallade sig DD Winters. Senare satsade hon på en sång- och skådiskarriär som Vanity, och gick hem i varje fall i min stuga. Jag säger bara: ACTION JACKSON! Varför finns inte den på DVD här?

Jamie Lee Curtis återvände i PROM NIGHT (1980 den med), som inte bara är sämst bland de kanadensiska filmerna, utan den kanske sämsta slashern rent allmänt. Jag såg den inte förrän den visades på dansk TV i början av 90-talet och när jag såg den då, trodde jag faktiskt att det saknades en akt i kopian som visades. Häromåret släpptes den på DVD av Atlantic Film, och när jag då såg om den, konstaterade jag att det inte var någon skillnad. Det händer absolut ingenting i denna film om en skoldans på vilken en mördare är lös. Få blir mördade, och de dödas på riktigt vissna, blodfattiga sätt - och ärligt talat, hur många ser sådana här filmer för spänning och realism? Det är dumheter och blodsprutande slakt vi vill ha. Höjdpunkten här är när Curtis dansar disco så det ryker om det. Och det är alltid festligt med Leslie Nielsen i en allvarlig roll. Man skrattar konstant när han är i bild, även om det inte är meningen. Trots detta blev filmen totalförbjuden i Sverige och släpptes först 1983, nerklippt med över tio minuter! Trots att det inte finns något att klippa bort... 2008 kom det en osedvanligt vissen nyinspelning av PROM NIGHT som i Sverige släpptes direkt på DVD av Sony.

1981 kom så en film många har ett gott öga till: MY BLOODY VALENTINE (på DVD från Paramount). Själv såg jag den inte som tonåring, men jag har ett vagt minne av att den fanns på hyrkassett. Rätta mig om jag har fel. Återigen dröjde det till början av 90-talet, innan jag såg den på en svensk kabelkanal. Då tyckte jag filmen var fruktansvärt usel. Detta berodde troligen främst på att jag blev extremt trött på slashers under 80-talet, då det kom tretton på dussinet, och dessutom var 80-talet inte långt borta. Idag tycker jag snarare att det är riktigt hemtrevligt med de här gamla filmerna - de var ju gjorda för biovisning och inte video eller kabel-TV, och de får mig at bli nostalgisk och minnas mina egna tonår och alla fester. Jag kan ibland riktigt känna doften av Drakar Noir och smaken av rom och cola.

MY BLOODY VALENTINE utspelar sig i gruvsamhället Valentine's Bluff, där ett gäng gruvarbetare 1960 blev instängda efter ett gruvras medan byborna festade på en alla hjärtans dag-fest. När undsättningen kom flera dagar senare, hittades alla gruvarbetarna döda - alla utom en: Harry Warden. Han hade hållit sig vid liv genom att äta av sina döda vänner! Totalt sinnesjuk spärrades han in, men ett år senare rymde han, och maskerad i gruvarbetardräkt med hjälm och gasmask, dödade han en rad människor i Valentine's Bluff. Sedan dess har man inte firat alla hjärtans dag, men 20 år efter händelserna är det dags att återuppta traditionen. De yngre byborna ser fram emot festen, men så plötsligt hittas två personer mördade. Den piprökande sheriffen ställer in festen, vilket gör de festsugna kidsen förgrymmade. De beslutar sig för att ha en hemlig fest ändå på gruvområdet, vilket de har - trots att en vresig bartender varnat dem och berättat allt om Harry Warden. Det är det vanliga gänget: de snygga brudarna med pojkvänner, den jobbige krullhårige killen som hela tiden fjantar sig, skrattar hysteriskt och gör pruttljud, den store tjockisen (med mustasch), och så figurerar två killar i lite större roller, eftersom de är kära i samma tjej.

Men så dyker Harry Warden upp och lägger sordin på stämningen. Men är det verkligen Warden? Nej, han dog i fångenskap fem år tidigare, sån troligen är det en av de festande ungdomarna - vilket det är. I den långsökta förklaringen får vi se hur han som väldigt, väldigt liten gosse bevittnade hur Warden dödade hans far. Självklart gjorde detta honom knäpp, och självklart väntade han till tjugoårsjubiléet innan han slog till, istället för att göra det precis när fan som helst, vilket han ju hade kunnat göra.

Alla morden föregås av att sheriffen får en hjärtformad chokladask som innehåller ett utskuret människohjärta, och morden består mest i att folk får en korp - alltså en stor hacka - i sig, med undantag för tjockisen, som dödas med spikpistol, en gammal tant som kokas i en torktumlare, och en tjej som spetsas på ett duschmunstycke så att vatten sprutar ut ur hennes mun. Det är ganska snällt, men grejen är att MPAA - den amerikanska filmcensuren - krävde att filmmakarna klippte bort hela nio (9) minuter splattereffekter! Först i januari 2009 släppte Lionsgate i USA en DVD med den nästan kompletta versionen, med de aningen gryniga klipp som kunde återfinnas instoppade. Dock har jag själv inte sett denna version.

För några år sedan sålde männen bakom MY BLOODY VALEN-
TINE ett manus med titeln MY BLOODY VALENTINE 2: THE RETURN OF THE MINER till Lionsgate. Dock ändrade sig Lionsgate och beslutade sig för att göra en remake istället. I 3D! Och nu har den aningen försenad Sverigepremiär.

Faktum är att detta nästan är mer av en uppföljare än en nyinspelning. Den här gången är de i ett annat gruvsamhälle och inte i Valentine's Bluff. Återigen blev ett gäng gruvarbetare instängda, och när de hittades visade det sig att tosingen Harry Warden dödat de andra för att få mer luft att andas i väntan på undsättning. Warden hamnade på sjukhus, där han låg i koma - tills han en vacker natt vaknade och dödade all sjukhuspersonal på de mest hiskliga sätt, de styckades och garroterades och stället såg ut som En Dag På Scan. Sheriffen, spelad av Tom Atkins
() gav sig av efter Warden, som spökat ut sig i gruvdräkt och gasmask och störtat iväg till en gruva, där ett gäng tonåringar festade järnet. Warden dödade alla innan tre smet i en bil och en kille blev kvarglömd och fick slåss med Warden, innan sheriffen dök upp och sköt Warden med flera skott. Blödande försvann Warden in i gruvans mörker.

Tio år senare återvänder den kvarglömde killen till byn, efter att ha varit borta under lika många år. Det visar sig att hans gamla flickvän nu är gift och har barn med en av de andra överlevande, som nu blivit sheriff - så nej, det är ingen mysig piprökande herre den här gången. Fast den unge sheriffen är rätt osympatisk och är otrogen och ligger med sin frus arbetskamrat. Någon fest tänker de inte ha den här gången - för liksom i den rätt taskiga remaken på FREDAGEN DEN 13:E, är det prologen som är remaken, medan majoriteten av handlingen snarare känns som en uppföljare.

Fest eller inte, Harry Warden - om det nu verkligen är han - dyker upp igen, och ännu en gång vill han inte att folk ska få ha det trevligt. Iförd sin gasmask låter han som om han har astma, och ja jävlar i min låda, vad han går loss med hacka och spade!

Pojkar och flickor, det här är fullkomligt fantastiskt! Jag kan omöjligt förstå varför MY BLOODY VALENTINE 3D fick så usel kritik i USA, även i genrepressen. Detta är fullkomligt hejdlöst underhållande! Jag må vara en osedvanligt omogen man, men jag kände för att jubla när jag såg filmen. Verkligen! Skådespeleriet är bättre än det brukar vara i sådana här filmer, och tempot är högt. Men framför allt så har vi all sanslös splatter - i 3D. Redan i prologen får en kille en hacka i bakhuvudet så att hans ena öga far ut i publiken, och direkt därpå råkar en tjej ut för det gamla spade-i-munnen-tricket (övre delen av huvudet kasar ut mot oss).
Men så har vi scenerna som KAN VARA DET BÄSTA JAG NÅGONSIN SETT PÅ BIO! Den slampiga blondinen Irene (Betsy Rue) är helnaken och har sex med en kille på ett hotellrum. Efter sexet visar det sig att killen videofilmat akten. "Jag är ingen hora!" skriker Irene, men killen bara flinar, kastar åt henne några sedlar, säger "Nu är du det!" och går ut till sin lastbil. Irene blir fly förbannad, så helnaken, endast iförd stilettklackar, plockar hon fram en pistol och går ut på parkeringsplatsen för att skjuta killen. Nu pratar vi alltså halvlånga dialogscener här, under vilka Irene alltså hela tiden är helnaken - full frontal. I 3D.
() Nå - därute skrattar killen bara åt henne, eftersom han vet om att pickan inte är laddad, men hon kastar vapnet i huvudet på honom. Han öppnar lastbilsdörren - men därinne har Warden suttit och häckat! Warden slår hackan i fontanellen på killen, och börjar sedan jaga den nakna blondinen, som springer in på hotellrummet och gömmer sig under sängen. Hon bryr sig inte om att klä på sig! Då öppnas dörren och in kommer ... hotellchefen. Och: DET ÄR EN DVÄRG!!!
() Dvärgen letar efter sin hund - men den ende hon hittar är Harry Warden. Warden hugger sin hacka i dvärgen underifrån och spetsar henne i taket! Applåder! Men så hittar vår flåsande mördare Irene (som fortfarande inte kommit sig för att klä på sig) under sängen, sliter undan madrassen, och hon far runt och trycker sig mot en vägg och försöker skydda sig med sängbottnen som en sköld, men det går inte så bra, så till slut blir förstås även hon uppsprättad. Jag lovar: bara detta är värt biobiljetten! Om du inte håller med, bör du hålla dig till andra recensenter. Som han muntergöken i City. Betsy Rue ska tammefan ha en Oscar!

Väldigt få saker upprepas från originalet. Vi får en kvinna som kokas i torktumlare (med bättre resultat den här gången), vi får en gruvjakt där gruvarbetarnas dräkter, som förvaras upphissade i taket, kommer nerdimpande omkring den flyende hjältinnan, och vi får se Harry Warden gå längs en gruvgång och slå sönder glödlampor. Upplösningen är dock ändrad helt och hållet, och för att förleda oss som sett originalet, har man behållit rollfigurernas namn, men kastat om dem, så att säga. Det är andra personer som bär namnen nu.

Men hur funkar det tredimen-
sionella? Mestadels bra. Det är förstås kul när tillhyggen och pistolkulor far ut i publiken, för att inte tala om när en gubbe får en hacka i hakan och halva hans ansikte sprutar ut över oss. Men ibland blir det lite hackigt och suddigt när folk, eller kameran, rör sig i sidled, och det är lite irriterande att det ligger en skugga bakom den svenska texten.

Detta är sannolikt den längsta recension av MY BLOODY VALENTINE 3D som skrivits i Sverige. Och troligen den mest positiva. Jag är väl galen som inte bara skriver så här mycket, utan även har mage att erkänna att jag gillar filmen och tycker den är skitkul. Det här är oändligt mycket bättre än nya FREDAGEN DEN 13:E. Så vad kommer slutbetyget att hamna på? Tja, filmen i sig är förstås rätt klyschig och dum och motsvarar på sin höjd tre syndiga dvärgar. Men - alla de enastående inslagen, som självklart är klara femmor, gör att summan ser ut så här:



(Biopremiär 29/5)

Bio: I love you, man

Paul Rudd är fastighetsmäklaren Peter Klaven som ska gifta sig med Zooey, spelad av kalaskexet Rashida Jones. En tid innan bröllopet kommer Zooey på att Peter ju faktiskt inte har några kompisar. Alla hennes väninnor har makar och pojkvänner som gillar att hänga med sina polare, och det är ju rätt suspekt att Peter inte har några. När Peter tänker efter tycker han också det. Han har alltid haft flickvänner, men inga polare. Så han bestämmer sig för att genast skaffa sig en buddy.

Peter söker på nätet och tar hjälp av sin homo-
sexuelle bror, och hamnar på diverse konstiga "man dates". Men så en dag när han försöker sälja Lou Ferrignos villa (Jepp - Lou Ferrignos villa!) upptäcker han en snubbe som under visningen står och äter av gratismaten. Han heter Sydney Fife (Jason Segel) och är inte alls ute efter att köpa hus. Däremot är han expert på att snyltäta. Peter fattar tycke för den uppenbarligen smågalne Sydney, och de börjar umgås.

Peter är en osannolikt tafatt kille, han är så bortkommen i de flesta fall att man undrar hur han kan ha bra jobb och fästmö till att börja med. Han säger hela tiden fel och kommer på sig med att ha sagt något konstigt och obegripligt och försöker rätta till det så att det blir ännu värre. Han är usel på att hitta på smeknamn och han säger dessa på minst coola tänkbara sätt. När Sydney kallar Peter för "Pistol Pete", kallar Peter Sydney för "Joban" - vilket inte betyder någonting och inte har något med Sydney att göra.

Men de blir oskiljbara kompisar och när det visar sig att båda spelar instru-
ment, spelar de Rush-covers. De går till och med på en konsert med Rush. Vilket ju är lite suspekt. Och Sydney går med på att vara Peters best man på bröllopet. Men så uppstår förstås en fnurra på tråden.

I LOVE YOU, MAN går lite grann i Judd Apatow-stil, men trots grovt språk och en del vulgariteter är den lite snällare. Peter Klaven är en rätt rar figur, Zooey är förtjusande och Sydney är inte totalt utflippad. Filmen tar inte riktigt ut svängarna och blir kanske aningen valhänt emellanåt. Men det är hela tiden trivsamt och småkul, och Lou Ferrigno medverkar, vilket förstås gör filmen till ett måste.

En av filmens allra sista repliker är "I love you, Tycho Brahe!" - vilket måste vara årets mest udda filmreplik.

(Biopremiär 29/5)

Bio: Duplicity

För några veckor sedan figurerade DUPLICITY i de där vadslagningsspalterna i diverse tidningar. Tydlingen kunde man spela på filmen. Julia Roberts har inte medverkat i en film som spelat in 100 miljoner dollar på hur många år som helst. Kommer DUPLICITY att göra detta?

Nej. Det finns inte en chans i helvete att DUPLICITY, av Tony Gilroy, mannen som gjorde MICHAEL CLAYTON, kommer att spela in så mycket pengar. För trots stjärnorna Roberts och Clive Owen och vissa drag av kärleksfilm, är detta ingen regelrätt publikfilm. Filmen är alldeles, alldeles för omständlig och utdragen för att gå hem stort. Roberts är CIA-agent och Owen MI6-dito. De träffades i Dubai 2005, och efter att ha haft sex, drogade Roberts Owen och genomsökte hans hotellrum - något han aldrig kunde komma över. 

Han har dessutom gott och blivit förälskad i denna kvinna han inte kan lita på. Några år senare träffar de på varandra igen - det visar sig att hon är hans hemliga kontakt ute på ett uppdrag. De bråkar men blir förälskade. Därefter börjar det handla om en hemlig formel agenterna är på jakt efter, och de kära och tjusiga agenterna börjar sätta vissa andra planer i verket. Nu låter ju detta rätt kul och intressant; som en actionbefriad MR & MRS SMITH, ungefär - romantik och äventyr och lite humor. Men så är det inte. För DUPLICITY är inte speciellt romantisk. Och den är inte speciellt rolig. Och den är inte det minsta spännande. 

Som jag skrev ovan: det här är bara omständligt - på alla sätt. Handlingen är tillkrånglad, huvudpersonernas relation är tillkrånglad, och framför allt är berättartekniken tillkrånglad med något slags märklig och ganska omotiverad flashbackteknik. Visst finns här en hel del positiva inslag. Det är trevligt att återse Julia Roberts. Paul Giamatti är med! Han är ju alltid bra. Och så har vi Clive Owen - mannen som aldrig blev Bond, och därför verkar vara ... Bond i alla filmer han medverkar. I DUPLICITY är han en alldeles utmärkt James Bond. Och han är ju en redig karl och en synnerligen cool snubbe. 

Vidare har filmen ett utmärkt foto och emellanåt blir det split-screen, bara en sådan sak! Men som helhet är det här långt (125 minuter), småtrist och jag hörde faktiskt snarkningar under pressvisningen. En av filmens stuntmän heter förresten Roy Andersson. Stavat just så.  

 

(Biopremiär 29/5)

Bio: Maradona

Att påstå att jag är fotbollsintresserad är att ta i. Jag ser i princip enbart på fotboll när det är VM och liknande, och bara om Sverige spelar. Och eftersom Landskrona BoIS ständigt gör bort sig på planen numera, följer jag inte längre dem så noga heller. Maradona har jag ingen relation till, mer än att jag förstås vet vem han är och vad han gjort. Jag kan liksom inte titta på fotboll bara för att njuta av spelet och spelarna.

Men en dokumentär om denne man; killen som först bestämde sig för att bli världens bäste fotbollsspelare och senare för att bli världens tjockaste man, och hade kul med knaspulver däremellan, kan ju vara intressant.

Filmen MARADONA är gjord av Emir Kusturica och genast anade jag det värsta: en massa jävla zigenarjazz på soundtracket. Men även om detta otyg förekommer, är det inte så mycket. Tack och lov. Det spelas faktiskt mer Sex Pistols. Kustorica verkar inspirerad av Michael Moores sätt att göra dokumentärfilm, på så vis att han själv förekommer nästan lika mycket som Maradona, och ibland har han lagt in "skojiga" animerade snuttar.

Kusturica filmade mellan 2005 och 2007 och dokumentären börjar bra, med det första mötet med mannen som Kusturica beskriver som en liten tjockis som ser ut som en mexikansk revolutionär hämtad ur en Sergio Leone-film. Men jag tröttnade ganska snabbt.

Problemet med MARADONA är att den aldrig riktigt leder någonvart. Diego Maradona sitter i olika (men likartade, sunkiga) miljöer och pratar och pratar och är mest konstig. Det handlar alldeles för mycket om hans socialistiska åsikter och hans dyrkan av Castro och Che Guevara, och avsky för Bush. Själv är han ju dock rik som ett troll och lever inte som han lär - Mikael Wiehe-syndromet.

Filmen är inspelad i flera olika länder på båda sidor av Atlanten, men det märks inte. Det är fula hem, fula lokaler, fula stadsdelar. Jag kan inte påstå att jag lärde mig mycket mer om legenden Maradona. Han är en tjock, konstig kommunist. Och Kusturica må vara sympatisk, men har väldigt flottigt hår. Det handlar inte så mycket om fotboll. Jag vet inte riktigt vad det handlar om, eftersom Maradona pratar i cirklar. Däremot förekommer en rad scener med en bisarr Maradonakyrka, där folk tillber fotbollsspelaren och ett par gifter sig med händerna på en boll och svär evig trohet till fotbollsguden. Det hade varit roligare med en film enbart om denna underliga församling.

Filmen MARADONA är inte speciellt lång, men den blev allt lite seg och trist. Ett par av mina fotbollsfanatiska kollegor var mer imponerade än jag. 

 

(Biopremiär 29/5)

DVD: Alien Raiders

ALIEN RAIDERS (Warner Home Entertainment)

För ett par månader sedan fick jag av någon anledning ett mail från ALIEN RAIDERS' regissör eller om det nu var producent. Jag vet inte riktigt varför han skrev, men mitt recensionsex av hans film hade blivit försenat och dök upp först långt senare. Jag lovade att höra av mig och kommentera den.

Långt om länge har jag till slut sett hans film - och jag tror inte jag kommer att höra av mig till honom.

ALIEN RAIDERS. Vad är det? En kombination av ALIEN och JAKTEN PÅ DEN FÖRSVUNNA SKATTEN eller TOMB RAIDER? Nej. Det här är en direkt-på-DVD-produktion från Raw Feed (som även låg bakom REST STOP), som nästan helt och hållet utspelar sig i en matbutik. Plötsligt stormar det in ett gäng beväpnade och maskerade dårar. Är de ute efter att råna affären?

Nej. De letar visst efter utomjordingar. De släpar in folk i ett rum en i taget och skär av lillfingret på dem. Om fingret växer ut igen är de aliens. Några blir ihjälskjutna. Polisen omringar stället. Folk kutar omkring i affären och skriker.

Det är väl det hela.

ALIEN RAIDERS visade sig vara en otroligt tråkig och ointressant film. Jag vet inte vad de har gjort fel. Det här skulle kunnat bli en riktigt kul liten B-film, men det blev det inte. Istället hade jag svårt att koncentrera mig på vad som skedde, jag satt och tänkte på annat (och har kanske därför missat detaljer i plotten).

Fast det här är kanske en sådan där film som blir bra när man ser om den? Dock kommer det att dröja länge innan jag ser om filmen.

Och detta lekte jag med som barn...

The Asylums senaste mockbuster (och annat)

The Asylum är ett filmbolag jag nämner lite då och då här i TOPPRAFFEL! - det är ju de där som gör så kallade "mockbusters": ett par veckor innan en storfilm har biopremiär, kommer The Asylum med en låg-lågbudgetfilm på DVD med liknande titel och handling. THE DA VINCI TREASURE. SNAKES ON A TRAIN. I AM OMEGA. ALIEN VS HUNTER. TRANSMORPHERS. THE DAY THE EARTH STOPPED.

Nu har jag sett deras senaste mockbuster, som försetts med den mest fantasilösa cash-in-titeln hittills: THE TERMINATORS. Jepp. Här har de inte ansträngt sig alls. På med ett S på slutet på originaltiteln, bara. Faktum är att jag undrar hur The Asylum får skådisar till de här filmerna - åtminstone de mer kända namnen. Marc Dacascos är hjälten i I AM OMEGA, William Katt i ALIEN VS HUNTER. Det är en sak att vara med i en cash-in, men vore jag skådespelare skulle jag definitivt tacka nej till en film som gör allt för att korkade DVD-kunder ska förväxla den med originalet. Det måste kännas hårt att en gång ha haft något slags karriär, som Dacascos, och plötsligt tvingas leka Will Smith i en Asylumfilm. Är inte han lite för bra för sådant här?
Sedan tror jag att The Asylum skjuter sig själva i foten med sina titlar och sin marknadsföring. Till exempel säljs inte de här filmerna till de skandinaviska länderna. Paramount släppte några av bolagets första skräckfilmer, men det var innan de ändrade inriktning och satsade på mockbusters. Men just mockbusters torde vara omöjligt att sälja här. Marknaden är för liten och folk skulle skratta åt omslagen istället för att hyra eller köpa filmerna. Och i vissa fall kan det vara lite synd.
THE TERMINATORS är nämligen en helt okej liten B-film, som inte har alltför mycket med Camerons skapelse att göra. Visst. Självklart förekommer det människoliknande androider som är pissed-off och slaktar och har sig. Och många androider är det. Hundratals. Och alla ser likadana ut: som en skitförbannad, ung och muskulös Fred Ward.
Men de här robotarna, som tydligen är något slags hushållsrobotar som programmerats om för att bli onda, rymmer från en rymdstation. De dödar personalen ombord och äntrar en massa rymdskepp, och så far de mot Jorden. De anländer till Los Angeles, som de genast börjar spränga i småbitar, och sedan kutar de runt och dödar folk. Snart introduceras en handfull överlevande människor som beväpnar sig och försöker fly. Det är den tuffa, handlingskraftiga bruden i hotpants, det är den sammanbitne sheriffen, det är de skrikande brudarna och den jobbige killen, och snart träffar de även på en snubbe som verkar kunna allt om robotarna och dessutom har en specialpicka som man kan döda dem med. Den här killen har visst jobbat med att programmera robotar. Sheriffen visar sig vara robot han med ("I... I didn't know!"), och så hittar de ett rymdskepp och far till rymdstationen för en slutstrid.
THE TERMINATORS är förstås väldigt billig och den är skjuten digitalt, och med sin knivskarpa bild ser den inte ut som något annat. Men emellanåt blir jag lite imponerad av effekterna, bitvis ser det rätt häftigt ut. Skådespeleriet är inte sämre än brukligt i sådana här filmer, och nej, handlingen är ingen rak kopia på THE TERMINATOR eller dess uppföljare, lika lite som Sergio Martinos HANDS OF STEEL är det. Nej, nu ljuger jag, Asylums film är mer lik originalet än Martinos.
Men ändå. Hade The Asylum kallat filmen något annat, som THE ANDROIDS eller THE ROBOTS eller THE MACHINES, och haft ett annat motiv på DVD-omslaget, hade de nog kunnat sälja den till fler länder. Det är lite som med HOWLING VI: THE FREAKS; en trevlig liten film jag gillar. Jag tror att "Howling" i dess titel har skadat den. I synnerhet som den förstås inte har någonting med THE HOWLING att göra, förutom förekomsten av en varulv.
Apropå importfilm såg jag även PREY FOR THE BEAST, som släppts av amerikanska Brain Damage. Enda orsaken till att jag såg den här billiga monsterfilmen, är att jag är bekant med dess regissör Brett Kelly (som även medverkar som skådis) och framför allt med manusförfattaren Jeff O'Brien. Jeff och Brett är båda kanadensare, men har aldrig träffats - Jeff bor i Vancouver, Brett i Ontario - men de började diskutera på ett forum på Internet, och detta har lett till två samarbeten, senaste filmen, en nyinspelning av ATTACK OF THE GIANT LEECHES, har jag dock inte sett.
PREY FOR THE BEAST har en väldigt basic story. Fyra killar ger sig ut i skogen för att leva vildmarksliv över en helg. Där träffar de på fyra sexiga brudar som är ute och campar. Vad de också träffar på är ett stort, lurvigt monster (en kille i monsterkostym) som med jämna mellanrum gör sitt bästa för att döda friluftsentusiasterna så att tarmarna flyger.
Kellys film lider av samma problem som många andra skogsfilmer: det händer ingenting. Det finns ju inte så mycket att göra i en skog. Därför får vi följa några rätt trista typer som inte gör någonting speciellt och plötsligt jagas och dödas de av ett monster. Mellan monsterattackerna får vi mest se folk som springer i skogen. Jeff brukar ofta säga "Keep it simple!" vilket jag brukar hålla med om, men det måste ju finnas gränser. Det här är aldeles FÖR simpelt och dumt. Filmen är förstås inte tänkt att tas på allvar, den är gjord med en stor glimt i ögat, men det är inte tillräckligt campy och tjoflöjt för att bli komedi, och inte tillräckligt allvarligt för att fungera som skräck. Det är mest billigt och stentrist, och monstret har stelt ansikte. Det ser ut att ha rymt från Buttericks.
PREY FOR THE BEAST varar i ungefär 75 minuter, men den känns längre - och väldigt mycket består av utfyllnad för att de skulle nå spelfilmslängd. Förutom en massa evighetslånga miljö- och promenadbilder, öppnar filmen med lååånga förtexter, och den slutar med väääldigt låååånga och låååångsamma eftertexter som nog rullar i bortåt tio minuter.
Men eftertext-
erna är det bästa med hela filmen. Jag hade nämligen glömt bort att jag har en credit i PREY FOR THE BEAST. Men jodå. Plötsligt kommer mitt namn rullande - och det är ju kul. För mig. Det är alltid bra att fylla på sin filmografi. Fast min mest udda credit hittills är nog i Fred Olen Rays BIKINI ROUND-UP.
Brain Damage är förresten ett bolag man ska vara lite försiktig med. De släpper enbart skräck och hur mycket som helst, men 95% består av hemgjorda amatörfilmer gjorda av skräckfans. Omslagen kan se häftiga och säljande ut, men själva filmerna ser oftast för jävliga ut och är fulkomligt osebara. Kolla deras hemsida eller YouTube för trailers.

DVD: Appaloosa

APPALOOSA (SF Video)

Årets största skandal - hittills - på DVD-fronten: APPALOOSA dumpas av någon outgrundlig anledning direkt på DVD i Sverige! Varför i hela friden då? För att det är en western? För jag kan banne mig inte komma på någon annan anledning.

Låt mig börja med en titt på folket - eller snarare mannen - bakom den här filmen. APPALOOSA bygger på en roman av Robert B Parker. Filmmanuset är författat av Robert Knott och Ed Harris. Filmen är producerad av Ed Harris, Robert Knott och Ginger Sledge. För regin står Ed Harris. Och vem innehar huvudrollen? Jo, Ed Harris. Inte nog med detta: filmmusiken är komponerad av Jeff Beal, och sist under eftertexterna spelas sången "You'll never leave my heart" som har lite Johnny Cash-stuk. Låten är komponerad av Jeff Beal och Ed Harris - och kan ni gissa vem som framför den? Jajamensan: Ed Harris! Och han gör det med den äran. Låt mig gissa att mr Harris; som ju tillhör våra favoritskådespelare, verkligen har brunnit för APPALOOSA.

Western. Ah, denna den manligaste av filmgenrer! Någon invänder kanske och vill hävda att krigsfilm är manligare, men tänk efter - krigsfilmer handlar om män i likadana kläder som bor tillsammans och gör konstiga saker tillsammans, och gör som de blir tillsagda och det har ju en tendens att bli lite, tja, småbögigt. Nu försökte förvisso Ang Lee sabba den manliga myten med BROKEBACK MOUNTAIN, men det spelar ingen roll. Western är så manligt att korna blir till tjurar. Och vi behöver fler manliga filmer i dagens avkönade samhälle där det är fult att vara man. I synnerhet medelålders vit man. Filmer om karlar som står stadigt och är samanbitna och har bra hakor och does what a man's gotta do. Karlar som inte tycker synd om gärningsmännen och kallar dem offer för samhället, utan bara skjuter ner dem. Eller hänger dem. Manliga filmer måste vara konservativa, direkt reaktionära, för att bli bra.


Jag kan tänka mig att många skulle använda klyschan "en hederlig western" om APPALOOSA, och tja, till en viss del stämmer det. Filmen är traditionellt berättad med pampigt foto och inga jävla snabba klipp, och det ligger typisk westernmusik på ljudspåret. Berättelsen börjar också ganska traditionellt: Jeremy Irons är den onde och rike ranschägaren Bragg, som styr och ställer i den lilla staden Appaloosa i New Mexico. När Bragg mördar stadens sheriff tycker stadsborna att han gått för långt och skickar efter marshal Virgil Cole (Ed Harris) och hans partner Everett Hitch (Viggo Mortensen utspökad med ansiktsbehåring som gör att han liknar filmproducenten Martin Persson). Cole är så hård som bara Ed Harris (och Clint Eastwood) kan vara. Han är så jävla skithård att han säger till den något mänskligare Hitch att "Feelings get you killed". Och känslor är just vad som ställer till det för dessa pardners.
Pianisten Allison French (Renée Zellweger) anländer till Appaloosa och hon är inte som damer brukar vara. Innan han vet ordet av, har Cole gått och fått ihop det med Allie och börjar bygga ett hus de ska bo i. Men - så fort Cole vänder ryggen till, kastar sig Allie om halsen även på Hitch, och Cole och Hitch är visst inte de enda Allie är vänlig mot. Jepp, feelings get you killed.
Bragg tillfångatas och döms till hängning, men han befrias under en tågfärd, så det blir till att spåra honom i vildmarken (och här dyker det minsann upp apacher), innan det är dags för den obligatoriska slutduellen.

APPALOOSA innehåller alla de klassiska westerningredienserna, men det här är ändå inget slätstruket A till Ö-manus. Framför allt är filmen långtifrån actionpackad. Visst, det förekommer en del pangande och snytingar, men APPALOOSA är en långsamt berättad, dialog- och karaktärsdriven film. Men detta innebär absolut inte att filmen är tråkig! Tvärtom. Det här är så välgjort och välspelat att intresset hela tiden hålls uppe, så filmen upplevs aldrig som seg och trist. Och bristen på action vägs upp av alla stenhårda karlar. Filmen är så tuff att det känns som det är mer action än det är. Och så dyker en opålitlig Lance Henriksen i mustasch plötsligt upp.
Det är väl egentligen bara Renée Zellweger som är det stora minus-
tecknet här. Jag kan inte med människan! Jag står inte ut med hennes utseende. Hon ser konstant ut som om hon fått en grapefrukt uppkörd i nyllet, eventuellt en julgranskvist upptryckt i häcken. Brr!

En annan grej jag tänkte på: Harris verkar ha försökt att göra eldstriderna något mer realistiska än brukligt, även duellerna. Men en sak har han missat. I APPALOOSA skjuter de ihjäl motståndaren med ett välriktat skott, kanske två. I verklighetens vilda västern tömde de hela magasinet i motståndaren för att vara säker på att han var död!

OPEN RANGE är fortfar-
ande den bästa western-
filmen sedan MANNEN UTANFÖR LAGEN, men APPALOOSA tillhör toppen den med.

Ett märkligt sammanräffande: Viggo Mortensen medverkade ju i LEATHERFACE: TEXAS CHAINSAW MASSACRE III ... och Renée Zellweger var med i THE RETURN OF THE TEXAS CHAINSAW MASSACRE...!

Bio: The Brothers Bloom

Först och främst: varför THE BROTHERS BLOOM? Varför kan inte den här filmen heta "Bröderna Bloom" på svenska biografer?

Stephen (Mark Ruffalo) och lillebror Bloom (Adrien Brody) växte upp i olika fosterhem, 38 eller vad det nu var, och började redan som småpojkar att stjäla och planera kupper. Som vuxna är de skickliga bedragare, som tillsammans med en sprängämnesälskande Japanska; Bang Bang som knappt säger ett ord, ska försöka blåsa en viss Penelope (Rachel Weisz), en stormrik ung kvinna som bor ensam i en enorm herrgård och ägnar dagarna åt sina många olika hobbies, varav motorsågsjonglering är en. Kuppen går visst ut på att bedrag- arna måste ta Penelope med ut på en resa Europa runt, och det bär sig inte bättre än att Bloom blir kär i henne, vilket inte är så bra med tanke på kuppen. Penelope blir ilurad att bröderna är smugglare och hon blir då så inspirerad att hon vill ansluta sig till dem som smugglardrottning och få uppleva det hon saknat i hela sitt liv - äventyr. 

Det genomförs en rad olika kupper i THE BROTHERS BLOOM, men jag skulle ljuga om jag påstod att jag hängde med i vad de gick ut på. För just den här delen av filmen - kuppdelen - är inte speciellt engagerande. Det är det andra jag tycker om: THE BROTHERS BLOOM må vara en produktion från Weinsteins, men den känns och ser ganska europeisk ut. Tankarna går förstås osökt till franska genreklassiker; det tidiga 1900-talets gentlemannatjuvar, och senare äventyr som Tardis seriealbum. THE BROTHERS BLOOM utspelar sig i nutid, men allting ser ut som 1930 om ens det. Folk bär kostym och hatt och klänning och allting är gammalmodigt. Men de pratar i mobiltelefoner och kör moderna sportbilar. Jag kan inte säga att jag förstår syftet med detta. Varför inte bara låta berättelsen utspela sig för 80 år sedan? 

THE BROTHERS BLOOM är en väldigt trivsam film, och framför allt är den ofta väldigt rolig. Detta beror i synnerhet på Rachel Weisz, som är fullkomligt underbar. Hon är verkligen jätterolig - samt en duktig skådis. Och söt. Fast jag har en tendens att blanda ihop henne med Carla Gugino. Robbie Coltrane dyker också upp som lustig belgare, och Maximilian Schell, den gamle stöten, är en slem typ med lapp för ögat. Mark Ruffalo är mer tveksam. Han gör väl inte bort sig som skådis, men hans rollfigur är inte så kul, aningen slätstruken och ibland är han nästan lite osympatisk. Och Adrien Brody, tja, han fungerar förstås bra som den vekare, tveksamme brodern - men han och alla andra hamnar helt i skuggan av Weisz. 

Tyvärr är filmen alldeles, alldeles för lång. Den är indelad i kapitel och till slut kommer ett som heter något i stil med "Avslutningen". Men efter detta kommer ett kapitel till: "Den stora finalen". Det känns som om manusförfattaren och regisören Rian Johnson inte vet var de ska sätta punkt. Det sista kapitlet, som innehåller en ny kupp och en dramatisk avslutning, känns rätt överflödigt. Och här och var under filmens gång finns en del andra överflödiga bitar. Dessa innebär att jag bara sätter betyget tre - även om jag gärna hade velat dela ut fyra syndiga dvärgar.

I eftertexterna tackas Tom Cruise. 

 

 

(Biopremiär 22/5)