Foton: Alex Bailey © 2008 Warner Bros. Ent. Inc.
Jag har aldrig varit speciellt förtjust i Sherlock Holmes. Visst, jag gillade - och gillar fortfarande - BASKERVILLES HUND och några av de andra filmerna med Basil Rathbone och Nigel Bruce, men det är väl mest för att de är så härligt stämningsfulla med sina dimmiga Londonstudior. Men själva figuren upplever jag som rätt trist. En överlägsen och charmbefriad robot. Det är möjligt att jag gav mig på att läsa någon av böckerna som barn, men idag skulle det aldrig falla mig in att läsa dem.
Regissören Guy Ritchie, då? Nä, honom har jag heller aldrig gillat. Alla var ju så otroligt imponerade av LOCK, STOCK AND TWO SMOKING BARRELS, men jag tyckte att den var lite för hipp för sitt eget bästa, ochSNATCH ännu mer så. SWEPT AWAY har jag bara sett utan ljud på en krog, REVOLVER har jag inte sett alls, och förra årets ROCKNROLLA var rätt misslyckad i sina ansträngda försök att vara cool.
Trots detta hade jag höga förväntningar på Guy Ritchies SHERLOCK HOLMES. Dels har ju Robert Downey Jr huvudrollen, och han har de senaste åren seglat upp som min favoritskådis bland nu aktiva sådana. Och konceptet kändes rätt fräckt; en mer actionbetonad tolkning av Conan Doyles rätt uttjatade hjälte. Nå, skulle filmen leva upp till mina förväntningar?
Det dröjer inte många minuter innan jag känner ett stort välbehag inom mig och får lust att utbrista "Wow!" och "Ja!" samtidigt: filmen öppnar nämligen med att Holmes, dr Watson (Jude Law) och ett gäng poliser slår till mot den utstuderat onde, Gestapoliknande superskurken lord Blackwood, som iförd en kåpa håller till i en krypta, där han ska offra en ung kvinna fastspänd på ett altare. Oj! Genast kändes det som att jag hamnat i en rafflande fransk sensationsroman från tidigt 1900-tal!Arsène Lupin, kanske, eller Fantomas. Eller i ett seriealbum av Jaques Tardi. Det är fantastiskt snyggt och stämningsfullt.
Blackwood grips och hängs - men det dröjer inte länge innan han plötsligt är tillbaka från de döda. Väldigt mystiskt. Sherlock Holmes har hunnitsunka till sig i sin lägenhet, där han bland annat försökt uppfinna en ljuddämpare till pickadollor, men Watson - som går i giftastankar - klampar bryskt in. Holmes kopplas in på fallet med den återuppståndne Blackwood och de mord han tros ligga bakom.
Sherlock Holmes är en rackare på kamp-
sport och tjänar pengar på att fajtas i slåsstävlingar, och under en sådan dyker plötsligt hans gamla flamma Irene Adler (Rachel McAdams) upp. Hon må vara ett liderligt stycke, men är opålitlig och jobbar av allt att döma åt skurkarna.
Det går hårt fram i denna film, som är en blandning av precis allt: pusseldeckare, CSI, kung fu-film, James Bond, Indiana Jones, steampunk och Da Vincikoden. Jag fruktade ett tag att det här skulle bli en enda mastodontisk röra, som WILD WILD WEST - men mot alla odds funkar Ritchies film, och det mer än utmärkt.
Robert Downey är en strålande hjälte. Jag har aldrig gillat Jude Law, men som den haltande Watson är han bra. Mark Strong som lord Blackwood är lite halvkul, men han är till förvilling lik Andy Garcia. Och så har vi ju den förtjusande Rachel McAdams, som jag skulle falla pladask för om hon plötsligt kom in här och nu.
Tekniskt sett är SHERLOCK HOLMES strålande, med bra berättande och maffiga miljöer och lysande foto; slutuppgörelsen i Tower Bridge, som håller på att byggas upp, är magnifik. Jag satt länge och försökte komma på vad Hans Zimmers musik påminner om, men så slog det mig: kyss Karlsson, det låter ju precis som Bruno Nicolais score till Jess Francos COUNT DRACULA! Och det är riktigt, riktigt bra.
Någon anmärker kanske på att Holmes inte bär sin deer stalker-
hatt, på att han röker rak pipa, och på att han är alldeles för fysiskt aktiv. Men detta är absolut ingen nackdel, tvärtom. Precis som när en spelkort med Jokern visas upp i slutet av BATMAN BEGINS, börjar Holmes' ärkeskurk Moriarty att omnämnas mot slutet här, så en uppföljare lär säkert komma. Och en sådan ser jag gärna.
SHERLOCK HOLMES är spännande, rolig och makalöst underhållande. Det här, och inte AVATAR, är vinterns stora filmäventyr!
(Biopremiär: 1/1)
Häromdagen eller -veckan hade någon tidning, jag minns inte vilken, frågat en handfull hel- och halvkända filmkritiker om vilka av nästa års filmer de ser fram emot. Herrejösses, vilka tradiga svar. De var så vissna att jag inte ens minns vilka de var. Ingen nämnde ju de filmer jag ser fram emot. Det lär väl inte komma som någon större överraskning att de tre främsta filmerna, är:
IRON MAN 2
Såklart. Ettan var ju en höjdare. Robert Downey Jr är väl vår tids främste skådespelare.
JONAH HEX
Jag har ingen aning om hur den här rullen kommer att bli. Faktum är att resultatet kan bli hur som helst. Men som bekant är ju jag Hex-fan av enorma mått sedan snart 35 år.
THE EXPENDABLES
Om Stallone skött spakarna, kan detta bli världens bästa film någonsin. Om inget annat, lär det bli 2010 års tjoflöjtfilm.
Och på DVD:
NINJA
Eftersom filmer med ninjor per automatik är bättre än filmer utan ninjor. Och snälla, ifrågasätt inte detta resonemang, eftersom jag inte kan backa upp det!
Avdelningen Filmer baserade på berömda personer: Den kvinnliga flygpionjären Amelia Earhart försvann när hon 1937 gjorde ett försök att flyga Jorden runt; en händelse som gjort henne till legend (om hon vetat att Jorden är platt och inte klotformad, hade hon aldrig försökt sig på den trippen). Här spelar en ovanligt porträttlik Hillary Swank flygaresset i ett försök till ett svindlande och pampigt drama av Mira Nair (MONSUNBRÖLLOP). Det blir varken svindlande eller pampigt.
I en väldigt kort flashback på några sekunder, får vi se Earhart som liten flicka - hon tittar upp i skyn och säger att hon vill kunna flyga. Det är all bakgrund vi får till Earharts intresse och karriär. När filmen börjar, har hon blivit kallad till en stilig förläggare spelad av Richard Gere, som vid 60 års ålder ser bättre ut än som ung. Han vill ge ut en bok om Earharts försök att flyga Jorden runt, och det bär sig inte bättre än att de får ihop det.
Men så är Earhart ute på galej, och då dyker Ewan McGregor upp, och då går det som det går. Följer ett uppslitande triangeldrama?
Nä. Detta beroende på att AMELIA är drama-
turgiskt inkom-
petent. Den förmår inte gripa tag i åskådaren - åtminstone inte i mig. Allting är för platt och stifft. Storyn är upplagt för ett mäktigt filmäventyr med svindlande flygturer, rafflande olyckor och passionerad romantik, men det blir varken svindlande, rafflande eller passionerat.
Scenerna är märkligt statiska, berättandet är klumpigt och dialogen är bitvis genant - ett skräckexempel ges redan i början, när Amelia flyger över en savann, tittar på djuren där nere och säger "Look how free they are!" på ett onaturligt sätt. Filmen redovisar händelserna som en skoluppsats. Det är helt livlöst.
Amelia Earhart var även en föregångare inom feminismen, och anar man lite lesbiska vibbar? Hillary Swank, mest känd från THE NEXT KARATE KID och den ursprungliga BUFFY THE VAMPIRE SLAYER*, har även producerat, men jag har svårt för henne. Hon ser ut som en häst med alldeles för många tänder.
Det osar TV-film om AMELIA på alla sätt, även estetiskt, och då inte en bra TV-film. Richards Geres kostymer och alla snygga flygplan gör dock att filmen kan få en tvåa i betyg. Men jag kan inte låta bli att undra vad tidningen Amelia kommer att sätta för betyg...
(Biopremiär: 1/1)
*Ja, jag vet att hon vunnit två Oscars för helt andra filmer. Men jag tänker främst på de två jag nämnde när jag hör hennes namn.
The Chipmunks är USA:s motsvarighet till de där jämrans smurfskivorna som började dyka upp i Sverige på 1970-talet. Chipmunks kom tidigare, men konceptet är detsamma. Speedade heliumröster sjunger populära sånger. Uppenbarligen hur kul som helst när man är barn.
ALVIN OCH GÄNGET var den ganska fantasilösa svenska titeln på den överraskande skojiga filmen ALVIN AND THE CHIPMUNKS, som kom häromåret. Datoranimerade Alvin och hans två bröder (eller kompisar?) rör sig i en riktig, live action-värld, och ställer till det för Jason Lee, som tar hand om dem. Och så blir de popstjärnor.
Nu är tvåan här, och det är i princip samma film en gång till. Tack och lov. Fast Jason Lees roll är mindre; han skadas i början av filmen för att slippa vara med, och istället måste Zachary Levi som slarvern Toby ta hand om jordekorrarna.
Och så anländer en ny grupp jordekorrar: The Chipettes, men de hette nog "Korettes" på svenska. I vilket fall är det tre tjejer som ska utkonkurrera Alvin; det är skurken, musikproducenten David Cross från ettan som ska hämnas. Det hela handlar visst om att vinna en musiktävling. De måste även börja gå i skolan igen. Och samtidigt stiger framgångarna Alvin åt huvudet och han blir självisk och dan. Inget pris till den som gissar att Alvin och gänget blir kompisar med tjejkonkurrenterna.
Det är slapstick, en del jakter, ekorrar som gör motorcykel, och en massa sjungande. Filmen är dubbad till svenska, vilket gör det extra svårt att höra vad Alvin och gänget säger. Men filmen gick minst sagt hem hos den väldigt unga publiken på föreställningen jag bevistade. Det här är ju trots allt bra underhållning för barn, jag hade gillat det här om jag vore fem år. Det är snyggt, väldigt amerikanskt och så långt ifrån svenska, ångestframkallande barnfilmer man kan komma. Det var också intressant att notera hur skötsam barnpubliken var, jämfört med idioterna på OLD DOGS. De här småbarnen förde förvisso ett jävla liv, men det var för att de levde sig in i filmen och kiknade av skratt. Mest skrattade de när en ekorre kryper under täcket bredvid den sovande Toby, som plötsligt fiser högljutt och nästan gasar ihjäl ekorren. Jag skrattade också. De tre små invandrarpojkarna bredvid mig diskuterade innan filmen vilka av Alvin och gänget de var ("Han är Alvin") och varnade mig för gossen bredvid mig ("Han är jobbig och stör"), men det här var riktiga A-barn som satt som ljus under filmen.
Absolut roligast under filmen, var när en liten, liten, liten gosse på en av de främsta raderna i salongen, han såg ut att vara kanske tre år, plötsligt och helt omotiverat under en förhållandevis lugn scen, skrek "Tjockis!" med oemotståndligt gullig barnröst till någon uppe på filmduken.
Det mest intressanta med ALVIN OCH GÄNGET 2, är att de datoranimerade varelserna interagerar med levande skådespelare, prylar och miljöer betydligt bättre än na'vifolket i AVATAR. Jordekorrarna känns dessutom mer levande och riktiga.
Extrascenerna under och efter eftertexterna är otroligt bisarra.
(Biopremiär 25/12)
Att gå på bio nuförtiden är inte alltid förknippat med nöje. Och då åsyftar jag inte filmen man ska se.
Jaha, tydligen visade det sig att Williams före detta flickväns barn, är hans barn också. Det visste han inte om. Och eftersom kvinnan ska sitta i fängelse ett par veckor för något aktivistgrejs, måste Williams ta hand om ungarna. Han tar Travolta till hjälp. Ungarna ska få några fantastiska dagar, fulla av kul aktiviteter.
Efter BURN AFTER READING, späckad med stora Hollywoodstjärnor, är bröderna Coen redan tillbaka med en ny film - och det enda den har gemensamt med den förra, är väl humorn. För estetiskt sett ser A SERIOUS MAN ut som en liten independentfilm, och kända namn lyser med sin frånvaro.
Pressvisningen började med att maskinisten kom in i salongen och sa att när han packade upp filmrullarna, låg där en lapp som påpekade att det är något fel på kopian i början - bilden är förskjuten, den fyller inte ut duken, eller vad det nu var. Men tydligen skulle det bara röra sig om en akt.
Filmen rullade igång, och inleddes med ... en pastisch på en gammal film på yiddish. I det gamla normalbildsformatet, det vill säga ungefär samma proportioner som en TV-apparat; det som biofilm hade tills det att vidfilmen infördes. Bröderna Coen har därför maskat bilden i sidorna, som letterbox påsniskan. Men detta hade tydligen den förra biomaskinisten inte fattat, utan trodde det var fel på filmen.
Däremot befann sig den svenska texten utanför bild större delen av A SERIOUS MAN, och detta kunde maskinisten inte fixa.
Nå. Filmen inleds alltså med en film i filmen, som antagligen ska föreställa ett utdrag ur en långfilm, men som även skulle kunna stå på egna ben som kortfilm. Den lilla insnöade stugan, det äldre paret och mannen som kanske är ett spöke som kommer på besök, för tankarna till Gogol och Tolstoy. Jag gissar dock att denna prolog är späckad med judisk symbolik som jag absolut inte förstår.
...För A SERIOUS MAN måste vara den mest judiska film som gjorts.
När jag växte upp kände jag en (1) judisk människa, en tjej i min klass, och hon blev förbannad om man kallade henne "judinna", som om det vore känsligt. Jag förstod aldrig varför, USA är ju fullt av judar som inte hymlar med det. Idag som vuxen känner jag en (1) jude. Därför är min relation till judendomen helt baserad på komiker från New York. Jerry Seinfeld, Woody Allen, Mel Brooks, bröderna Marx... Tja, vad ska jag säga; även om jag inte begriper mig på själva religionen och deras levnadssätt, delar jag förstås deras speciella humor.
Efter prologen går Coens film genast över till vidfilmformatet och det är år 1967. Vi presenteras för fysikläraren Larry Gopnik och hans familj någonstans i mellanvästern. Parets son har diciplinproblem i skolan, där han sitter och lyssnar på Jefferson Airplane under lektionstid. Dottern snor pengar från Larry för att bekosta en plastikoperation och göra sin näsa mindre judisk. Värst av allt är att Larrys fru plötsligt får ihop det med en bekant till familjen; SyAbleman, en bisarr herre. Så hustrun vill skiljas - på ett traditionellt judiskt sätt. Och inte blir allt det här bättre av att Larrys slarver till bror bor på deras soffa och konstant ockuperar toaletten.
Till detta kommer en av Larrys elever, som försöker muta honom för att få bättre betyg, och en grannfru som solar näck inför Larry.
Och Larry som bara vill leva ett bra, hederligt och rent liv! För att reda ut allt det här, uppsöker han tre rabbiner för råd.
A SERIOUS MAN är en väldigt udda film. Det är också till stora delar en väldigt rolig film. Jag skrattade högt otaliga gånger, och ibland närmar sigCoenpojkarna den David Lynchka traditionen, till exempel när Larrys fru utbrister "Nu klipper grannen vårt gräs igen" och när familjemedlemmarna knackar på toalettdörren och får svaret "Just a minute", något som pågår i flera timmar.
Joel och Ethan Coen visar ännu en gång att de är två intressanta filmskapare man aldrig vet vad de ska leverera. A SERIOUS MAN skiljer sig kraftigt från BURN AFTER READING och framför allt från NO COUNTRY FOR OLD MEN. Möjligtvis närmar de sig kanske FARGO en aning här, åtminstone estetiskt sätt.
Jag vågar mig inte på en analys av innehållet på grund av mitt förhållande till judendomen, men självklart ska du se A SERIOUS MAN, som jag antar är julens roligaste film på bio. För jag förbjuder dig att tycka GÖTA KANAL 3 är roligast.
(Biopremiär 25/12)
Rooseum i Malmö har stått tomt och oanvänt i tre år nu. Men nu! Nu slås snart dörrarna åter upp för allmänheten. Rooseum har nämligen gått och blivit Moderna Museet, ett systermuseum till det i Stockholm (snarare än ett dotterbolag, enligt Modernas head honcho). Den 26:e december är premiärdatum, och då med gratis inträde och allt.
Själv var jag på en pressvisning häromdagen, och mina intryck är rätt blandade.
Först kom vi in i den orangea kafédelen, där det skulle serveras frukost. Här undrar man verkligen vad de tänkt på. Som kafé är det hela under all kritik. Det står långbord längs de stora fönstren, och i fönstren sitter man på hårda, kantiga träbänkar. Vill man sitta på andra sidan, får man fälla upp små pallar. Det är allt annat än bekvämt, orange är inte en aptitlig färg, och det hela ger ett ofärdigt intryck. Rummet innehåller också en liten butik.
Rundvandringen började, och vi kom in i den första salen. En fullkomligt magnifik sal. Jag vet faktiskt inte om jag någonsin varit på Rooseum - jag har inte varit där så att jag minns det. I vilket fall: lokalerna har byggts om rejält inför Moderna Museets övertagande, och nu befann vi oss i en gigantisk, vit sal utan fönster.
Malmöchefen Magnus Jensner började prata om det hela, och jag kände hur nackhåren reste sig. Herregud! Christopher Reeve dog inte efter att ha suttit förlamad i flera år! Han repade sig och blev konsthallschef i Malmö! Jag har inte varit med om något liknande; Jensner är så lik Reeves att Reeves morsa skulle kunna ta fel. Min kompis Micke smög fram till mig och viskade "Har du sett att det är Clark Kent som visar runt?"
Premiärutställare i den här stora salen är belgaren Luc Tuymans. Han var på plats och såg ut som polischefen i en fransk actionfilm. Han gick runt och pratade om varje enskild tavla - varje enskild tavla! - han ställde ut.
Luc Tuymans konst är ... kall. Och hård. Han är tydligen väldigt inspirerad av film, vilket förstås borde tilltala mig, men han ägnar sig till stor del av att måla tavlor baserade på bilder han hittar på Internet och på TV, som han sedan zoomar in och/eller beskär och återger i bleka färger och utan skärpa. Faktum är att det känns lite grann som att ha fel på ögonen när man går runt i salen och tittar. Ett par av hans verk gick dock hem hos mig.
På andra våningen ställer svenska Astrid Svangren ut ett verk gjort speciellt för Moderna Museet och detta ganska lilla rum.
vad jag minns:
att jag var varm av rädsla
en tunn väv
babbel och en vit krage
ett upprätthållande av ett tillstånd
och allt det jag inte kunde se
...Så presenteras Svangrens utställning - och för mig representerar den Dålig Konst Av Idag. När konstnärer ägnar sig åt konstigheter, riskerar man att framstå som en ointresserad Svensson med billig smak när man inte tycker om eller förstår fjöntiga installationer.
Svangren har hängt upp några speglar på väggarna. På dessa har hon målat. Nej, inga motiv. Hon har bara kletat färg på dem. Därefter har hon hängt genomskinliga plastskynken framför dem. Dessa är speglarnas kläder. Utan dem är konsten naken. På golvet står även ett torkställ för kläder.
Svangren själv var liten och söt, men såg ut som om hon sålt smöret och tappat pengarna. Hon stod där och pratade om sin svåra konst - och jag undrade om hon var medveten om att vad hon egentligen gjort, är att fylla ett rum med sopor. Det fick mig att tänka på ett reportage i Aktuell Rapport från 80-talet, tror jag det var: några reportrar hyrde en utställningslokal. Sedan gick de till en container om hörnet och bar in soporna i lokalen, och placerade dem på ett bra sätt och döpte dem. Därefter höll de vernissage och bjöd på skumpa och snittar och besökarna berömde den modiga konsten. Stig Ossian Eriksson var en av dem! När alla gästerna gått, slängde killarna tillbaka skiten i containern.
I rummet intill börjar det dock likna något. För här på Moderna Museets andra våning finns material ur deras samlingar. Temat är 1960-talet och välkända namn - som Warhol - och verk slåss om utrymmet. Först möts vi av "Monogram"; Robert Rauschenbergs get med ett bildäck om magen, som dock är från 50-talet. Visst, geten är Moderna Museets främsta symbol, men 
kunde inte vi fått en egen till Malmö? Typ en gås med ett bildäck runt magen. Gärna en levande gås, som går runt bland besökarna.
De här tre rummen är riktigt häftiga och betydligt intressantare än de nya verk som får bre ut sig i resten av byggnaden. Att verken sedan framstår som mindre intressanta efter att ha presenterats med pretentiösa förklaringar är en annan sak.
Efter att jag sett GÖTA KANAL 2: KANALKAMPEN (även känd som GÖKA ANALT 2: ANALKAMPEN) på en ordinarie visning på Maxim i Landskrona, var jag så deprimerad av upplevelsen att jag gick raka vägen in på Speaker's Corner och söp skallen i bitar. (Hade det varit VI HADE I ALLA FALL TUR MED VÄDRET IGEN, som visade sig vara ännu sämre än GK2, hade jag kanske skjutit upp heroin)
"There’s been some comment on the internet about our release called PARANORMAL ENTITY and why is hasn’t been posted on our website until now.| Från och med den 1 januari 2010 kommer serieförlaget Kartago Förlag att ingå i det Bonnierägda Bokförlaget Semic, en del av Bonnier Fakta. Kartago Förlag har i dag en särställning på den svenska marknaden med sin utgivning av vuxenserier, grafiska romaner, satir och humor av framstående upphovsmän såsom Martin Kellerman, Charlie Christensen, Jan Stenmark, Jan Lööf, Lena Ackebo, Nina Hemmingsson, Lise Myhre, Henrik Lange, Lina Neidestam m fl. Serieböcker och den grafiska romanen är en alltmer populär form av litteratur där Bonnierförlagen känner behov av att stärka sin ställning för att möta efterfrågan. Ett steg i den riktningen är att förvärva Kartago Förlag, vilket kommer att fortsätta verka under samma namn. Kartago blir ett naturligt och starkt komplement till övrig utgivning hos Bokförlaget Semic. Kartago Förlags legendariske grundare och förläggare Rolf Classon följer med sitt förlag till Semic. ”I och med detta samarbete tar den svenska tecknade serien ytterligare ett steg framåt och får en ny stor plattform att utvecklas ifrån” menar Rolf. |
Ni som läste min rapport efter att jag sett den där kvarten ur AVATAR som visades i somras, vet att jag inte var alltför imponerad - snarare tvärtom. Det kändes mer som AVATURD.
Så har jag då sett hela filmen - på en ordinarie visning. Som alla vet, har ju filmkritiker med sig videoutrustning på biograferna, därför pressvisades filmen enbart i Stockholm "av säkerhetsskäl"... Nåja, det gjorde väl inte alltför mycket - Malmöpremiären gick av stapeln på Royal, som nu byggts om till 3D-salong, och det är ju coolt med Sveriges största duk.
Nå, ska vi börja med att prata lite om James Cameron? Vad tycker jag om honom? Tja, numera vet ja inte riktigt.
Självklart älskade jag THE TERMINA-
TOR när den kom - och det är väl fortfaran-
de hans bästa film. Sedan kom ALIENS, som jag tyckte var en av världens bästa filmer hur länge som helst, tills jag såg om den härom året efter att inte ha sett den på länge - och plötsligt tyckte jag inte den var så fantastisk längre; bitvis känns det som om manuset är skrivet av en 17-åring som gillar tuffa rymdkrigare.
En tid efter ALIENS hyrde jag förresten Cormanproduktionen GALAXY OF TERROR från 1981 (snälla, släpp den på DVD i Sverige, någon!), vars look kändes märkligt bekant, och när eftertexterna rullade kom förklaringen - Production Designer: James Cameron.
AVGRUNDEN tyckte jag inte om alls, nu blev det för bombastiskt och lite pretentiöst, men jag gillar sällan undervattensfilmer. Däremot tillhör jag de som gillar TRUE LIES, en film man inte får tycka om av diverse skäl, mest moraliska och politiska, men det skiter jag i.
TITANIC tyckte jag var ganska hemsk. Jag attraheras inte av Kate Winslet och Leonardo DiCaprio ser ut att vara tolv år.
Har jag inte glömt något här? Förutom manuset till RAMBO: FIRST BLOOD PART II? Jo, jag måste ju nämna debuten PIRAYA II, som oväntat trillade in på DVD för ett antal år sedan. Cameron själv hävdar att han in praktiken regisserade mindre än hälften av denna italienska samproduktion eftersom han visst fick sparken, men enligt många är så inte fallet. Men kom igen, PIRAYA II är väl inget att skämmas över? Den är ju skitkul! (Jag hoppar över T2 och några fler filmer han skrivit manus till för att cut to the chase)
Nu har mannen inte regisserat en spelfilm på tolv år, inte oväntat återkommer han med Världens Dyraste Film.
Handling-
en i AVATAR är enkel: i framtiden tänker jordbor exploa-
tera planeten Pandora. Där bor ett tre meter långt, blått folkslag som heter na'vi. Sam Worthington är den rullstolsbundne marinkårssoldaten Jake Sully som i skepnad av en na'vi ska försöka få folket att ge upp utan strid. Med hjälp av avancerade manicker och Sigourney Weaver, överförs Jake till en na'vikropp, och så beger han sig in i Pandoras djungler.
Där får han brottas med lite rymdmonster, rider flygödla och umgås med de naturälskande och andliga blåingarna, och det bär sig inte bättre än att han får ihop det med na'vibruden Neytiri (Zoe Saldana). Han inser förstås att hans mänskliga överordnade och chefer har fel, Pandora måste skyddas.
Första halvan av AVATAR tyckte jag var rätt vissen och småtrist. Det är alldeles förmycket indianromantik - fast med rymdvarelser då, unken tribalmusik på soundtracket (rent allmänt är James Horners musik inget vidare), och som jag påpekade efter att ha sett förhandssnuttarna i somras - det datoranimerade na'vifolket övertygar inte. Det gör de fortfarande inte. Filmens miljöer är fullkomligt fantastiska, men figurerna ser mest ut som tecknad film eller som hämtade ur ett TV-spel. Jag köper dem inte som "riktiga", de är bara aningen mer realistiska än när musen Jerry dansade med Gene Kelly.
Na'vifolket sysslar även med en del fjöntiga riter; till exempel gillar de att sitta i en klunga framför ett stort träd och gunga i sidled - precis som månmänniskorna i Doris Wishmans NUDE ON THE MOON. Jag bara väntade på att det skulle dyka upp ewoks, som ju också gillar fåniga djungelpartyn.
Det förekommer även en hel del kass dialog, ofrivillig humor och visset skådespeleri - till exempel retade jag mig på Giovanni Ribisi som Parker.
Okej, nästan halva filmen kvar, ska det fortsätta att vara så här? Nej, det får vi väl inte hoppas? Jake och Neytiri kysser varandra och bilden tonar ner till svart.
Och nu, pojkar och flickor. Nu slamrar Cameron igång med det han är bäst på!
Hardware!
Machinery!
Big guns!
A tough chick in a tank top!
Nu har nämligen soldaterna från Jorden fått nog och beslutar sig för att göra sig av med di blåe. Så de attackerar i sina futuristiska jättehelikoptrar.
Och nu jävlar! Nu blir det röj utan like! Alla na'vi-
stam-
marna Pandora över - eller åtminstone de i trakten, förenas och bildar en jättearmé. De rider på lite småbögiga hästar och skjuter pilbåge på fiendens rymdskepp och robotar, och även om det är oblodigt, är det här tung muskelaction, och det var nästan så att jag kom på mig själv med att hålla en osynlig spelkontroll i händerna - det är väldigt mycket superavancerad TV-spelsfajt över den extremt maffiga slutstriden, som varar hur länge som helst.
Det är möjligt att jag låter som blodtörstig, barnslig och grabbig, men det är dessa actionscener som räddar AVATAR från att bli ett genant pekoral. Filmen ligger hela tiden på gränsen - om vi säger som så här: Cameron är inte direkt subtil med sina budskap. Här har vi djungel som skövlas. Vi har fördomar om folk med annan hudfärg. Vi har påstådd terror som ska bekämpas med terror. I princip håller Cameron upp första maj-plakat.
Jag blev minst sagt överraskad när de amerikanska recensionerna började ploppa upp förra veckan. Högsta betyg av väldigt många. Det känns nästan som om de är köpta av Fox. Och det är inte jag. AVATAR här väldigt många skavanker. Men det brydde sig den unga publiken på Royal inte om - jag uppfattade det som att majoriteten var i extas efter visningen. De älskade AVATAR och dess värld. Så ja, Cameron har onekligen gjort ännu en succéfilm.
Just det, hur är 3D-effekt-
erna? Det handlar i stort sett bara om djup i bilden. Det är få saker som far ut i publiken. Så det funkar bra.
För min egen del var som den största behållningen Stephen Lang som stenhårde överste Miles Quaritch (ja, självklart höll jag på människorna, fattas bara; na'vifolket är det mesigaste folkslaget sedan alverna om SAGAN OM RINGEN-trilogin). Ja, och så gillade jag förstås Michelle Rodriguez i linne och hållande en stor picka.
AVATAR innehåller även lustiga sätt att dölja nakenhet. Na'vibrudarna kör topless, med de har strategiskt placerade halsband och smycken.
(Biopremiär 18/12)
Foton copyright © 2012 Happy Fiction En gång i tiden började jag min journalistiska karriär som kännare av "kultfilm" - jag s...
Inlägg
Alla kommentarer
TOPPRAFFEL! | Film på bio och DVD, tecknade serier, recensioner och artiklar Copyright © 2008-2022
