söndag 25 oktober 2020

VOD: Scare Package

SCARE PACKAGE (Njutafilms) 


Mer ny skräck, denna gång en film som häromveckan släpptes direkt på Sveriges streamingtjänster.

Det korta formatet lämpar sig ofta bra för skräck och rysare. Exempel på klassiska noveller i genren hoppar vi över, eftersom de är oräkneliga. I skräckserietidningar var kortrysare länge det förhärskande formatet, med förlaget EC Comics och tidningar som Tales from the Crypt som bästa exempel. På TV har vi fått program som THE TWILIGHT ZONE och Alfred Hitchcocks olika serier. Och på bio har vi sett brittiska Amicus' antologifilmer, ja, och CREEPSHOW, förstås.

Dessa antologifilmer har ofta en sak gemensamt. De brukar i de flesta fall innehålla en eller två episoder som inte håller måttet. De brukar bestå av fyra eller fem berättelser, samt en ramhandling, men om bara en historia är kass, är man rätt nöjd ändå.

Sedan finns det en del antologifilmer där ingen av historierna håller måttet, där alla har svaga, eller inga, slutpoänger, eller där allt är illa gjort. De flesta av dessa är dock extrema lågbudget- eller direkta amatörproduktioner, där det inte funnits några bossar som sett till att den färdiga filmen faktiskt går att visa för en betalande publik. 

SCARE PACKAGE är producerad av den amerikanska streamingtjänsten Shudder, en skräckversion av Netflix. Det här är en film som till större delen ser ut som en "riktig" film, och inte som något gjort av några kompisar som köpt en digitalkamera.

... Dock vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om filmen. Den är gjord av sju regissörer och innehåller sju historier - fast det känns som fler, och vissa av dem flyter ihop.

SCARE PACKAGE påminner lite om en ovanligt välgjord Troma-film. Betoningen ligger på komedi och splatter. Och det är extremt mycket splatter, effekter, gegga och klet. Dessa blodiga effekter är till större delen rätt bra gjorda, eller de är åtminstone kul i sin kladdighet.

Det är värre ställt med de olika historierna och den märkliga ramberättelsen, som utspelar sig i en videobutik. Några historier är alldeles för tunna, det är knappt så att jag märker att de börjar och slutar. Och eftersom historierna är för många, glöms de tidigare bort ju närmare slutet man kommer. Filmen varar en timme och 47 minuter, vilket är en halvtimme för länge. Man blir mätt och tröttnar halvvägs.

Den legendariske kultfilmskritikern och -profilen Joe Bob Briggs (som egentligen heter John Bloom) dyker upp som sig själv, vilket är lite kul - han betydde mycket för mig när jag var ung. Fast idag orkar jag inte läsa honom.

Jag vet inte riktigt vad jag ska sätta för betyg på SCARE PACKAGE. Nedanstående betyg är säkert ett överbetyg.

lördag 24 oktober 2020

Netflix: Kadaver

Foton copyright (c) Netflix

Igår hade en ny, svensk skräckfilm; ANDRA SIDAN, biopremiär. I förrgår hade en ny, norsk skräckfilm premiär på Netflix - KADAVER, som är en Netflixproduktion inspelad i Tjeckien.

Jag hade vissa förhoppningar på den här filmen, som skrivits och regisserats av långfilmsdebuterande Jarand Herdal. Handlingen verkade intressant, och av bilder ur filmen att döma såg den ut att vara snygg.

Jodå. Nog för att det är snyggt, alltid. Åtminstone ibland. Filmen utspelar sig på ett pampigt gammalt hotell med tacksamma miljöer, och den varma färgskalan med mycket rött får mig ibland att associera till Dario Argento.

... Men detta är det enda positiva jag har att säga om Herdals film, eftersom den visade sig vara fascinerande dålig och väldigt svår att sitta igenom, trots att den bara varar 86 minuter.

KADAVER utspelar sig efter katastrofen. Vad som hänt nämns aldrig, men Norge ligger i rykande ruiner och stora delar av befolkningen - kanske alla? - lever i nöd. Gitte Witt spelar den före detta skådespelerskan Leonora, som bor med sin man Jacob (Thomas Gullestad) och lilla dotter Alice i en mörk, halvt raserad lägenhet.

En dag dyker det upp en märklig man på gatan utanför. Han säljer biljetter till en teaterföreställning som kommer att ske på ett gammalt hotell. Unik underhållning som ska lätta upp den hårda vardagen. Köper man en biljett för man även en middag på hotellet. Leonora ger gubben alla sina pengar, och beger sig tillsammans med Jacob och Alice till hotellet.

 

Väl där placeras de vid dukade bord i en flott sal. De serveras en fin middag (och redan här gissade jag vad det är de egentligen äter). Mannen bakom teaterföreställningen, Mathias (Thorbjørn Harr), gör entré på en scen och berättar att det är en interaktiv pjäs. Publiken ska ta på sig masker och sedan gå runt i hotellet, där olika scener spelas upp.

De olika scenerna blir alltmer otäcka. Folk försvinner. Folk torteras och mördas och blodet sprutar. I dolda rum hittar Leonora slaktare. Vad är verklighet och vad är teater?

Samtliga rollfigurer, inklusive Leonora och Jacob, är osympatiska. Det är omöjligt att känna något för dem och att engagera sig i den krystade handlingen, vars budskap är lite för övertydligt. KADAVER är fullkomligt spänningsbefriad. Tvärtom är den enastående tråkig, det här är bara en lång väntan på att den ska ta slut.

 

Anslaget är rätt pretentiöst. Eftersom filmen handlar om teater, blir dialogen förstås rätt teatralisk och onaturlig, även när det är meningen att det inte ska vara en pjäs. Tonen är gravallvarlig och här finns ingen antydan till humor.

Filmen är postapokalyptiskt för att kunna skildra desperata människors tilltag i hårda tider - men jag tror att KADAVER hade blivit väldigt mycket bättre om den utspelade sig i ett nutida Norge (ja, kanske inte 2020, det hade blivit rätt visset). Om den handlade om en vanlig, sympatisk, trevlig familj som lever ett tryggt medelklassliv, och som hamnar i en bisarr, interaktiv helvetespjäs där de måste slåss för livet på riktigt. Den postapokalyptiska inramningen känns bara krystad. Hela filmen känns krystad. Det hade kunnat dock kunnat bli en bra kortfilm modell THE TWILIGHT ZONE av det här.

Just det: av någon anledning tror Netflix att deras tittare inte vill se filmer på norska. Därför spelas KADAVER automatiskt upp i en engelskdubbad version! Man måste själv gå in i inställningarna och ändra. Otroligt fånigt.



 

 

 

(Netflixpremiär 22/10)

onsdag 21 oktober 2020

Bio: Andra sidan

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Ny, svensk skräck. Inte nog med det: ny, svensk skräck som går upp på bio. Då blir jag förstås lite extra intresserad. Svensk skräckfilm är vi inte bortskämda med, allra minst bra svensk skräckfilm.

För manus och regi står duon Tord Danielsson och Oskar Mellander, de här två har tidigare mest jobbat med TV och låg bland annat bakom julkalendern 2017, JAKTEN PÅ TIDSKRISTALLEN, som jag inte såg, eftersom Sten-Åke Cederhök inte medverkade i den.

ANDRA SIDAN är en ganska anonym titel - det finns ett flertal filmer som har samma titel, eller liknande. Det här får väl sägas vara en svensk variant av alla dessa spökfilmer som produceras av Blumhouse i Amerika.

Dilan Gwyn (DRACULA UNTOLD) spelar Shirin, vars nye pojkvän Fredrik (Linus Wahlgren) är änkling och far till den femårige Lucas. Shirin och Fredrik tittar på ett hus; ett parhus, som de funderar på att köpa, de slår till och flyttar in. Fredrik erbjuds dock omgående ett jobb som kräver att han måste bo inne i stan en tid och bara vara hemma om helgerna, så Shirin lämnas ensam med Lucas.

Det dröjer inte länge innan Lucas skaffat sig en ny kompis - en liten pojke som bara Lucas kan se. Det börjar knacka och bulta i väggarna, och en otäck spökgubbe rör sig i kåken. Det ser inte bättre ut än att den intilliggande bostaden, som står tom, är hemsökt. Shirin blir skiträdd, men ingen tror förstås på henne, och när spöket skadar Lucas, anklagas Shirin för att misshandla pojken när Fredrik inte är hemma.

Om vi ska ta det positiva först: som spökfilm gör filmen sitt jobb. Åtminstone om man inte sett speciellt mycket i genren. Jag kan tänka mig att många kommer att uppleva filmen som otäck och spännande, även om spänningen enbart består i att det är beckmörkt - och plötsligt hoppar någonting fram och musiken brölar till. Det är rätt omöjligt att inte hoppa till - men egentligen är denna teknik inte mer än en skräckfilmsversion av Haydns "Pukslaget".

I övrigt finns det en hel del att anmärka på. Både Dilan Gwyn och Linus Wahlgren är dugliga, sympatiska skådespelare, men här har de hamnat i en historia i total avsaknad av egna idéer, här betas samtliga klyschor av - och filmskaparna verkar inte veta riktigt hur dessa klyschor ska användas.

Riktigt vad det är Fredrik jobbar med framgår inte, mer än att han måste bära reflexjacka och ta emot några papper av en kollega. Var huset han och Shirin köpt ligger, i förhållande till stan, framgår inte heller, men det verkar vara fruktansvärt långt bort och de kör genom djupa skogar. Hur bostadsområdet de flyttar till egentligen ser ut, eller ens hur huset ser ut, får vi heller inte riktigt veta, eftersom vi nästan bara får närbilder på husfasaden. Och vad jobbar Shirin med, eftersom hon kan vara hemma med ungen hela veckan? Hon verkar inte göra någonting alls. 

Av allt att döma fungerar inte belysningen i huset. Eller i några andra bostäder som förekommer i filmen. Eller så har rollfigurerna inte lärt sig hur man använder strömbrytare. Det är mörkt mest hela tiden. Om Shirin kommit på att det går att tända i hallen, eller var hon nu befinner sig, hade hon sluppit vara skiträdd. Varför famla omkring i mörker frivilligt?

Ja, och så har vi spökerierna. Spökpojken och spökgubben är väl hyfsad välgjorda, åtminstone det vi kan se i mörkret, men det vore bra om vi fick veta vad spökena vill och varför de spökar! Vad hände i grannhuset? Varför kidnappar spökena barn? Inga av dessa frågor besvaras - filmens upphovsmän verkar inte ha skänkt en tanke på att detta är frågor som måste besvaras om man vill göra en spökfilm som engagerar. Även de simplaste skräckfilmer har i de flesta fall något slags bakgrundshistoria.

Rollfigurerna i ANDRA SIDAN beter sig ofta konstigt, och dialogen är stel och onaturlig. Lille Lucas är lillgammal - och ser lika otäck ut som spökpojken. Tekniskt sett är filmen kompetent och den grundläggande storyn hade kunnat funka - om Danielsson och Mellander sett över sitt manus. Filmen är gravallvarlig och slutet är så utdraget att det blir direkt tråkigt.

En inledande textrad hävdar att filmen är inspirerad av verkliga händelser. Det är nog ner troligt att filmen är inspirerad av overkliga händelser.


 

 

 

 

(Biopremiär 23/10)

fredag 16 oktober 2020

VOD: He's Out There

HE'S OUT THERE (Studio S Entertainment)

Mer skräck. Ännu en relativt nyproducerad film, den är från 2018, och den släpps nu direkt till streamingtjänster i Sverige.

HE'S OUT THERE är en slasher i regi av debutanten Quinn Lasher. Borde han inte kallat sig Quinn Slasher? Yvonne Strahovski spelar Laura, som tillsammans med sina två små döttrar åker ut till sitt stora hus på landet, dit de åker en gång om året. Lauras man ska också dit, han jobbar och kommer lite senare.

Just det här året anländer Lauras familj lite senare på året än vanligt. Och den här gången är de inte ensamma. En maskerad galning går omkring på markerna - och ibland tar han sig in i huset. Lauras och flickornas liv är i fara.

... Och detta är i princip allt som händer. Ytterligare ett par-tre skådespelare medverkar i ett fåtal scener, i övrigt handlar det bara om Laura, flickorna och mördaren. Det är av uppenbara skäl svårt att göra en ordentlig slasher med en så här liten rollista, FREDAGEN DEN 13:E med flera fick ju ut på att en lång rad överåriga tonåringar mördades på kreativa sätt. Dessutom är det svårt att hålla intresset- och den eventuella spänningen uppe i en och en halv timme när det enda som sker är att några rollfigurer springer runt i ett hus och ibland ut i trädgården.

Orsakerna till att jag inte sätter en etta i betyg, är några stycken. Yvonne Strahovski är inte bara snygg, hon är även bra i huvudrollen. Mördarens maskering är rätt cool. De få mord och splatterscener filmen innehåller är välgjorda. Mördaren har en del intressanta saker för sig, han snidar dockor som han placerar i skogen, och en del annat. Främsta orsaken till att jag inte sätter ett lägre betyg, är att jag trots allt sett mängder av filmer som är mycket, mycket sämre.

Men bra är det här inte. Manuset är exceptionellt ogenomtänkt. Den som förväntar sig en förklaring till varför mördaren häckar i huset, varför han är maskerad, gör bisarra saker och mördar folk, ja, den skiter sig på tummen. Filmskaparna struntar fullkomligt i alla förklaringar, som om det räcker med att det finns en galen mördare på platsen. Huvudpersonerna beter sig genomgående idiotiskt. Av någon anledning har mördaren dukat fram te och kakor i skogen, dit han lurar småflickorna. De äter kakorna - som kan ha stått där hur länge som helst. Det är gift i kakorna, så den ena tösen blir magsjuk. Hur lyckades mördaren planera allt detta? Och varför gjorde han det? Varför låser inte Laura alla dörrar och stänger alla fönster? När de i början anländer till huset pratar Laura i sin mobil, och när hon är klar lägger hon mobilen i sin bil, istället för att ta den med sig in i huset. Hon satt alltså inte i bilen - hon öppnar bildörren, lägger in mobilen, stänger dörren, och går in i huset.

Med undantag för Strahovski är skådespeleriet rätt dåligt. De två flickorna är olidligt jobbiga. De skriker och gnäller och bär sig åt, och efter ett tag hejar publiken på mördaren - kan han se till att få tyst på ungjävlarna? Filmfotot är i grunden okej, men man använder sig genomgående av sönderfrätta färger, vilket dels gör att bilderna ibland sticker i ögonen, och dels ger det hela ett lätt amatörmässigt intryck. Ofta ligger lite dassig musik över scener som inte borde ha musik, vilket också förstärker det amatörmässiga. Slutet öppnar för en uppföljare.

En lättskrämd publik som inte sett så mycket skräck kan kanske ha ett visst utbyte av HE'S OUT THERE. 




onsdag 14 oktober 2020

DVD/Blu-ray/VOD: Let's Scare Julie

LET'S SCARE JULIE (Njutafilms)

Den engelske filmskribenten Alan Jones tycker tydligen att LET'S SCARE JULIE, med manus och regi av Jud Cremata, är lysande. Jaha, det gjorde mig lite nyfiken på den här nysläppta filmen, som har copyrightåret 2018 utskrivet sist i eftertexterna, men som enligt IMDb är en film från i år.

Tja, det börjar onekligen bra, med snygga förtexter och tvärflöjt på ljudspåret. Därefter tar själva filmen vid, och det dröjde inte länge innan jag undrade vad i helvete det var jag satt och tittade på.

Jag hade inte läst mer än Jones' citat, och ett kort handlingsreferat, så jag visste inte att det här är en film som använder sig av gimmicken med en enda tagning. Kameran följer efter skådespelarna genom hela filmen, utan att det klipps. Dock fuskas det på ett par ställen.

LET'S SCARE JULIE handlar om ett gäng tonårstjejer som ... Tja, de sitter i ett rum. De här unga skådisarna är riktigt begåvade, det får jag ge dem, men deras rollfigurer är osympatiska och jobbiga. De sitter där i rummet och babblar i mun på varandra, deras samtal är totalt ointressanta, och efter femton minuter har det bokstavligt talat inte hänt någonting alls.

Sedan får de den väldigt konstiga idén att klä ut sig och bryta sig in i huset på andra sidan gatan, för att skrämma en mystisk tjej som bor där. Vaffan? Är de helt jävla dumma i huvudet, de här töserna? Så kan man väl inte göra? Är de psychos hela högen?

En av tjejerna följer inte med till huset, hon stannar kvar, och det är henne vi får följa. Alltså, vi stannar kvar - i realtid - hos en tjej som inte gör någonting alls mer än att vänta på att hennes kompisar ska komma tillbaka.

Men bara två av kompisarna kommer tillbaka. Det hände visst något otäckt i huset och tjejerna försvann. Och snart verkar det som att någon eller något följt med tillbaka. Vad är det?

Fråga inte mig, eftersom filmen bara slutar tvärt.

Tekniskt sett är den här filmen rätt hyfsad, men Jud Cremata borde skrivit ett ordentligt manus innan han började filma. Hans film är nämligen varken spännande eller otäck, den är bara skittråkig. Och den saknar en fungerande handling. Framför allt saknar den ett slut. Cremata tyckte tydligen att det var en bra idé att låta sin huvudperson skrika och sedan klippa till svart. Jag kan berätta att detta är en väldigt dålig idé. Det är uppenbart att Cremata inte visste hur han skulle avsluta sin film, eller ens vad den egentligen handlade om och gick ut på. Ett tema i filmen är mobbing, men det görs det inte så mycket av.

En fruktansvärd massa namn listas i eftertexterna, vilket avslöjar att denna minimalistiska film kostade en del att göra. Det märks inte. LET'S SCARE JULIE är totalt värdelös. Möjligen kan den uppskattas av 15-åriga tjejer som gillar att babbla och vara störiga.

Dock blev jag sugen på att se om LET'S SCARE JESSICA TO DEATH, så det gjorde jag. Det är en klassisk lågbudgetskräckis från 1971, och det är verkligen jättebra. Se den istället!


 



torsdag 8 oktober 2020

Netflix: Hubie Halloween


Foton copyright (c) Netflix

Ser man på! Ännu en Netflix-premiär!

Jag har inte sett dem sedan de kom, men jag gillade Adam Sandlers tidiga filmer. De var tramsiga komedier som passade min tramsiga smak när jag var i tramsåldern. 

Sedan hände något med Adam Sandler. Rättare sagt: det hände något med Adam Sandlers komedier. Det visade sig att Sandler faktiskt fungerar när han gör lite mer, för honom, ovanliga roller. Han kan vara sympatisk i dramer och romantiska komedier, och han kammade hem- och nominerades till en massa priser för sin insats i förra årets UNCUT GEMS. Ja, även filmen vann priser. Själv var jag mindre förtjust i den.

Men när det gäller renodlade komedier, blir Sandlers filmer ständigt sämre. Han är konsekvent, Sandler! Det går spikrakt - neråt! Efter att flera av hans filmer floppade på bio, förpassades Sandler till Netflix, där han åter drar stor publik. Fan vet varför. MURDER MYSTERY, som också kom förra året, var inte helt hopplös, kanske beroende på att den i grunden var en pusseldeckare, men frågan är om inte hans senaste film, HUBIE HALLOWEEN, är Adam Sandlers sämsta film någonsin. Den här är ännu sämre än JACK AND JILL.

För regin står Steven Brill. År 2000 gjorde han Adam Sandler-filmen LITTLE NICKY, det är den där Hitler, nere i Helvetet, får en ananas uppkörd i röven en gång om dagen. 2002 gjorde Brill MR. DEEDS, vilken jag minns, eftersom jag citerades i annonserna - med en mening tagen ur sitt sammanhang. Jag var ganska negativ, men tyckte att det här och var var riktigt roligt. Distributören behöll "riktigt roligt" i annonserna och på DVD-omslaget. Steven Brill har gjort ytterligare några komedier, han regisserade ett avsnitt i den bisarrt usla MOVIE 43, och han gjorde Sandlers Netflix-film THE DO-OVER, vilken jag inte sett.

I HUBIE HALLOWEEN spelar Adam Sandler Hubie Dubois, som älskar halloween. Han är även stadens mobbade byfåne. Han bär alltid på en termos fylld med soppa, han har mustasch, underbett - och han pratar med fånig, jobbig röst. Ja, herregud. Varför denna röst? Han är bakom flötet - och han låter bakom flötet.

I filmens inledning rymmer en galning från ett mentalsjukhus. Nej, det är inte Hubie som rymmer. Vilket jag först trodde. Kort därpå får Hubie, som bor hemma hos morsan, en ny granne; den mystiske Walter Lambert (Steve Buscemi), som Hubie misstänker är varulv. Det är, förstås, den 31:a oktober och alla i Salem firar halloween. Men något står inte rät till. Folk försvinner spårlöst. En ondskefull varelse verkar härja i staden. Det är i alla fall vad Hubie tror, men eftersom han är en knäppgök är det ingen som tror på honom.

En massa kända skådisar medverkar i HUBIE HALLOWEEN, några har större roller, andra gör inhopp på ett par minuter. Ben Stiller är med i prologen, Kevin James spelar polis, Ray Liotta är en elak typ, Michael Chiklis är präst, Maya Rudolph och Tim Meadows spelar ett gift par i halloweenutstyrsel. Julie Bowen spelar en fullkomligt normal kvinna som har varit förälskad i Hubie sedan hon var barn, och han har förstås varit förälskad i henne. Hur i helvete kan man vara förälskad i en person som Hubie Dubois? Han är en förvuxen femåring.

I stort sett ingenting i filmen är roligt. Jag skrattade till när Shaquille O'Neal dyker upp i en scen, han spelar en radiopratare vars radioröst låter som en sexig kvinna. Och jag fnissade när Rob Schneider belåtet pissade i byxorna, vilket väl säger mer om mig än om filmen.

I övrigt är det här så uselt att det gör ont. HUBIE HALLOWEEN är att jämföras med motorsågslavemang. Humorn består mest i att Adam Sandler blir rädd och skriker. Får man inte nog av hans skrikande, kommer ett Adam Sandler skriker-potpurri under eftertexterna.

Det är möjligt att små barn tycker att den här filmen är kul. Jag vet inte. Men om du ser den här och tycker att den är bra, gör du bäst i att inte berätta det för någon. Annars riskerar du att bli inspärrad i Skansen Kronans källare och endast serveras avslagen lättöl och lutfisk.


 

 

 

 

(Netflixpremiär 7/10)

onsdag 7 oktober 2020

Bio: Honest Thief


Foton copyright (c) Scanbox

Kyss Karlsson, pågar och töser! Nu recenserar jag en biopremiär igen. Det sker ju rätt sällan nuförtiden. Även om en del filmer faktiskt går upp på bio, är det få som pressvisas, och de flesta av de som pressvisas har jag i ärlighetens namn inte tid och/eller lust att se. Om jag bott inom promenadavstånd från biograferna, som när jag bodde i Malmö, hade jag sett dem, men nu blir det ett projekt. Jag har numera en massa serier som måste skrivas - ja, en hel del annat också att skriva.

Nå. Var var jag? I Ottawa? Nej, på bio. Jag har sett ännu en actionfilm med Liam Neeson. När det gäller actionfilmer med Neeson brukar vi veta vad vi får. Gammal man gör så gott han kan. Rappa, underhållande filmer med hårdför action, de är sällan minnesvärda, men man kan ha sämre saker för sig än att se dem.

Därför blev jag lite förvånad när det nya Neeson-rafflet inte riktigt levererade det jag förväntade mig. För regin står Mark Williams. Williams har producerat en lång rad filmer, men förutom HONEST THIEF har han bara regisserat en enda film, dramat A FAMILY MAN med Gerard Butler. Williams har även, tillsammans med Steve Allrich, skrivit manuset till HONEST THIEF.

Liam Neeson spelar bankrånaren Tom, som tilldelats smeknamnet In och ut-rånaren. Det låter mer som att han är något slags sexmaskin. Tom har rånat en farlig massa banker under knappt tio år och samlat på sig nio miljoner dollar i kontanter. Polisen har inga som helst ledtrådar.

Tom har dock inte spenderat ett öre. Istället hyr han ett förvaringsutrymme där han har sedlarna i flyttlådor. Ansvarig för det här stället är en driftig kvinna som heter Annie (Kate Walsh), och det bär sig inte bättre än att Tom och Annie blir kära i varandra. Här måste jag skjuta in att Kate Walsh fyller 53 nästa vecka, hon är bara 15 år yngre än Neeson - i den här typen av filmer brukar hjältinnan vara åtminstone 30 år yngre än hjälten.

Tom har inte berättat för Annie att han är bankrånare, och ett år senare får han dåligt samvete. Han ringer till FBI och vill göra en deal. Han vill överlämna alla nio miljoner mot att han får ett kort, milt straff på öppen anstalt.

Jeffrey Donovan och Robert Patrick spelar de två FBI-agenterna Meyers och Baker. De är schyssta, men trötta på alla tosingar som ringer och påstår sig vara In och ut-rånaren. Istället för att själva åka till hotellet där Tom väntar, skickar de iväg de yngre agenterna Nivens (Jai Courtney) och Hall (Anthony Ramos). Nivens är en ond och slem typ, och han tycker att det är en bättre idé att stjäla pengarna, än att göra som Tom föreslagit. Hall har inget annat val än att hjälpa Nivens.

Tumult uppstår och agenterna skjuter ner agent Baker, som oväntat dyker upp. Mindre oväntat är förstås att Tom får skulden och måste fly. Han och Annie är illa ute, de jagas av FBI och poliser, samt av de onda agenterna. Den ende som kan reda ut allt är Tom själv - och eftersom han är före detta marinkårssoldat, så vet han hur man gör. Agent Meyers vet inte vad han ska tro - kanske är Tom oskyldig trots allt?

HONEST THIEF är en förvånansvärt slapp film. Nästan lite lam. Det här känns som ett avsnitt av en TV-deckare. Det är överraskande snällt. Filmens startsträcka är lång - det dröjer märkligt länge innan storyn går igång på riktigt. Långa startsträckor kan funka om filmen är virtuost gjort, om dialog och rollfigurer sticker ut och är välsnidade, men Mark Williams film är alldeles för rudimentär. Det är rätt platt, ointressant, småtråkigt och förutsägbart.

Actionscenerna är förhållandevis få och inte mycket att skriva hem om. Liam Neeson gör sin gamla vanliga hårding, som är bra på att spöa upp folk och som vet precis vad som krävs för att sätta dit skurkar. Snytingarna är dock inte så många och rollfiguren Tom är en halvtrist typ.

Det bästa i filmen är samspelet mellan Kate Walsh och Liam Neeson, som känns lite uppfriskande.


 

 

 

 

(Biopremiär 9/10)

tisdag 6 oktober 2020

Angående kommentarer från er läsare ...

 

Jag upptäckte alldeles just nu, den sjätte oktober 2020, några minuter in på det nya dygnet, att väldigt många läsare kommenterat mina texter här på TOPPRAFFEL! ... men inga av dessa kommentarer har nått mig. Förrän nu! 

Väldigt mycket spam, men jag har nu godkänt och publicerat cirka hundra kommentarer på olika texter publicerade mellan 2018 och nu. Jag vet inte vad som hänt. Förr fick jag alltid ett mail när någon skrev en kommentar, och eftersom det skickas ut mycket spam, har jag ställt in så att alla kommentarer måste modereras. Uppenbarligen fastnade kommentarerna någonstans på vägen.

... Och någon gång 2018 ändrades inställningarna utan att jag meddelades. Jag har nu varit inne och fixat allt.

En del av er har ställt frågor. Jag beklagar att jag aldrig besvarade dessa. Det känns lite fånigt att besvara dem 2½ år senare. Men - du i Örkelljunga som kände igen mitt namn: jo, det var jag som skrev i NST.

måndag 5 oktober 2020

Netflix: Il legame

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, denna gång på en italiensk skräckfilm - kom därför ihåg att ändra i språkinställningarna till originaldialog, idiotiskt nog är den engelskdubbade versionen förinställd.

Italiensk skräck ser vi inte så ofta - nuförtiden. Förr var ju italienarna skräckens kungar. Under 1960-, 70- och 80-talen producerades mängder av italiensk genrefilm, och sedan tog det plötsligt slut. Marknaden försvann, det lönade sig inte längre.

Eftersom IL LEGAME (som har den engelska titeln THE BINDING) är italiensk, blir jag genast mer intresserad än i vanliga fall. Jag har alltid föredragit italiensk skräckfilm, åtminstone sedan jag var tonåring. Och jag måste säga att den här lilla filmen, i regi av Domenico Emanuele de Feudis, inte gjorde mig besviken. Visst, det är ingen märkvärdig film, det här är inget speciellt, men så som genren ser ut idag, så höjer den sig över mängden.

Mía Maestro spelar Emma, som ska gifta sig med pianisten Francesco (Riccardo Scamarcio). Emma har en dotter från ett tidigare äktenskap, Sofia (Giulia Patrignani). De här tre är på väg till Francescos mor, Teresa (Mariella Lo Sardo), som bor på landsbygden i södra Italien. Emma har aldrig träffat Teresa.

I en prolog har vi redan sett att allt inte står rätt till där nere på vischan, bisarra ritualer har utförts i en grotta. Teresa bor på en stor och fullkomligt fantastisk herrgård. En vacker byggnad som nästan blivit ett med naturen - och som verkar hålla på att vittra bort. Det är lite lustigt att man i så många sydeuropeiska filmer har bostäder som egentligen är otjänliga. Nu är förstås standarden inte så sällan sämre än vi är vana vid i Sverige, jag har varit i en del muggiga franska bostäder, men vem vill ha ett badrum som är dåligt upplyst och ser ut som ett slakthus? Eller stora, tomma salar med en ensam hylla längs en vägg?

I trakten finns märkliga, döende träd, som Teresa försöker rädda med mystiska, uråldriga metoder. Tersa beter sig mystiskt rent allmänt, och när lilla glada Sofia plötsligt verkar bli besatt av något ondskefullt börjar vi undra på vilken sida Teresa står. Hon är uppenbart något slags häxa, men är hon ond eller god? Och vad är det som har hänt i trakten, vad är det för otäck kvinna i vit klänning och död blick som rör sig i omgivningarna?

IL LEGAME är en fantastisk film att titta på. Det var längesedan jag såg en skräckfilm som var så här snygg. Det otroliga, nästan organiska huset är en rollfigur i sig. Färgerna är varma, omgivningarna är ofta mörka.

Emellanåt associerar jag till Lucio Fulci och då framför allt till THE BEYOND. de Feudis' film är förstås långtifrån lika bra, men här finns en del beröringspunkter. Här figurerar kvinnor med gråa, döda ögon. Kanske går det även att likna filmen med THE HOUSE BY THE CEMETERY. Ja, och de eventuella häxorna får mig förstås att tänka på SUSPIRIA. Och nog vilar det lite Pupi Avati över filmens stil.

Filmmusiken är dock av modernt snitt, den består mest av otäcka ljud, några egentliga melodier finns här knappt. Det är inte utan att jag undrar hur det hela hade blivit med ett inspirerat soundtrack av till exempel Fabio Frizzi.

Filmen är rätt långsam och en del lär tycka att den här tråkig. IL LEGAME är ingen filmhistorisk milstolpe, men jag gillade den. Alla Netflixproduktioner är inte undermåliga.

 


 

 

(Netflixpremiär 2/10)

lördag 3 oktober 2020

Netflix: Vampires vs. the Bronx

Foton copyright (c) Netflix

VAMPIRES VS. THE BRONX, i regi av Oz Rodriguez, fick premiär direkt på Netflix. Dock är detta ingen Netflixproduktion; filmen inleds med Universals logga, så min gissning är att filmen skulle gått upp på bio, men dumpades på Netflix på grund av den rådande pandemin. Fast här i Sverige hade filmen säkert inte fått biopremiär ändå.

Den här vampyrkomedin med en ung publik som målgrupp har än så länge märkligt lågt snittbetyg på IMDb, även om det gått upp ett par snäpp sedan premiärkvällen. Det kan bero på att publiken inte förväntade sig en barn- och familjefilm. Det kan också bero på reaktionära högermakter som anklagar allt som visas på Netflix för att vara "woke", och därför något dåligt som måste bekämpas. En film om svarta- och latinamerikanska ungdomar, det är förstås utstuderat politiskt korrekt - tycker dessa högertroll.

Själv tycker jag att VAMPIRES VS. THE BRONX är överraskande charmig och sympatisk liten film. Tankarna går till 80-talsfilmen THE MONSTER SQUAD, en barnfilm som i Sverige censurklipptes för att kunnas släppas barnförbjuden.

Jaden Michael, Gerald Jones III och Gregory Diaz IV spelar kompisarna Miguel, Bobby och Luis, som bor i - just det! - New York-stadsdelen Bronx. De tre håller på att förbereda en gatufest till förmån för en nedläggningshotad kvartersbutik. Ett ondeskefullt fastighetsbolag som heter Murnau, och som har Vlad Tepes som symbol, håller på att köpa upp- och lägga ner alla butiker och etablissemang i området. Vad är det som försiggår? Vad är Murnau ute efter?

De tre killarna upptäcker vad som är i görningen. Ja, självklart är det slemma vampyrer som tänker ta över Bronx! Och självklart är det inga som tror på pojkarna när de berättar om sina iakttagelser. Således är det upp till trion att själva ta hand om det vandöda hotet.

Killarna tittar på BLADE, de beväpnar sig med träpålar och oblat, de stjäl vigvatten från kyrkan, och så beger de sig ut för att slakta vampyrer.

Det är en rappt berättad film, det här. 85 minuter som passerar snabbt. Amerikanska barnskådespelare, eller, ja, i princip alla barnskådespelare världen över, brukar vara ganska olidliga, i synnerhet när de innehar huvudrollerna i barn- och ungdomsfilmer. De är antingen präktiga, eller lillgamla, eller bara störiga rent allmänt. Men i den här filmen funkar ungarna bra, de känns som riktiga pojkar och de är lite kul.

Något blod förekommer knappt alls i filmen, här finns en del mildare våld, och de flesta som stryker med är vampyrer, som löses upp i moln av gnistor. Det hela är snällt. Vore jag tio år hade jag nog tyckt att det här var en cool och spännande film.

Cliff  "Method Man" Smith spelar präst. Zoe Saldanas roll är minimal, hon är bara med ett par minuter i filmens prolog.


 

 

 

(Netflixpremiär 2/10)

fredag 25 september 2020

Netflix: Enola Holmes

Foton copyright (c) Netflix/Legendary

Jag ska vara ärlig: jag såg ENOLA HOLMES, i regi av Harry Bradbeer, bara för att ha något nytt att skriva om här på TOPPRAFFEL!. Jag tillhör inte målgruppen - den här filmen riktar sig till barn och yngre tonåringar, främst flickor, och inte till karlslokar som är över 50.

... Å andra sidan hade jag ingen aning om vad det här var för någonting. Jag hade nog inbillat mig att ENOLA HOLMES skulle vara något slags hipp actionkomedi om en kvinnlig detektiv. Men så har jag heller aldrig hört talas om böckerna av Nancy Springer som filmen bygger på. Jag har ingen som helst koll på ungdomsböcker. Jag hade aldrig hört talas om TWILIGHT innan filmen kom. 

16-åriga Millie Bobby Brown från STRANGER THINGS innehar titelrollen, och det tog ganska exakt trettio sekunder innan jag började ogilla filmen. Filmen inleds nämligen med att Enola kommer cyklande, och plötsligt tittar hon rakt in i kameran och pratar med tittarna på det mest irriterande sätt. Detta fortsätter hon med genom hela filmen - med jämna mellanrum bryter Enola den fjärde väggen för att prata med publiken. Irriterande är bara förnamnet.

Året är 1884 och Enola Holmes bor i ett stort hus med sin ensamstående mor Eudoria (Helena Bonham Carter). Eudoria utbildar sin dotter i hemmet, och ser till att hon blir en beläst, klok och tuff tjej som kan jiu-jitsu. Enola har även två äldre bröder som sedan länge flyttat hemifrån. Sherlock och Mycroft heter de och spelas av Henry Cavill och Sam Claflin. Jodå, Enola är Sherlock Holmes lillasyster.

En dag är Eudoria Holmes plötsligt försvunnen. Har hon övergivit Enola? Sherlock och Mycroft anländer, och den närmast reaktionäre Mycroft ska se till att Enola får börja på en strikt flickskola där hon kan uppfostras till en respektabel dam och bli kvitt sina dumma idéer om kvinnlig självständighet. 

Enola rymmer omgående och beger sig ut för att hitta sin mor. Ombord på ett tåg träffar hon den jämngamle lord Tewkesbury (Louis Partridge), som även han rymt. Den lille lorden har en grym mördare efter sig. De två tonåringarna försöker lösa alla problem samt hitta Eudoria, medan Sherlock letar efter den efterlysta Enola. 

ENOLA HOLMES känns verkligen som ett feministiskt manifest - författat av en tolvåring. Det är förstås inget som helst fel på filmens budskap och jag håller med om allt, men jag finner den groteska övertydligheten rejält irriterande. Det känns verkligen som om filmskaparna kör ner en stor tratt i halsen på en, och sedan skyfflar in budskapet. Lite grann som de allra proggigaste barnprogrammen och barnböckerna när jag var barn på 1970-talet. Jag hatade det då, jag tycker inte bättre om det idag. Den här filmen är lika subtil som ett första maj-plakat, ett plakat som kommer i vägen för en ordentlig, engarerande berättelse med levande gestalter. Med få undantag är filmens vuxna rollfigurer onda bakåtsträvare, och värst är nästan den fullkomligt genomvidrige Mycroft Holmes. Den onda rektorn på flickskolan, miss Harrison (Fiona Shaw), är dock lite rolig i sin ruttna ondskefullhet, eftersom hon påminner om elakingarna i skräck- och exploitationfilmer som HOUSE OF WHIPCORD och liknande.


Men mest irriterande är det ständiga pratandet in i kameran - i kombination med överspel från Millie Bobby Browns sida. Hon grimaserar och spärrar upp ögonen, och hon tar ibland i som i ett särdeles teatraliskt barnprogram. Henry Cavill gör å andra sidan sin version av Sherlock Holmes precis tvärtom mot vad alla andra Holmestolkare brukar göra. Han är mjuk och omtänksam, vilket fått Arthur Conan Doyles dödsbo att reagera, läste jag någonstans. De försökte dessutom stämma filmen för copyrightintrång. Själv tycker jag att det är rätt uppfriskande att Sherlock Holmes för en gångs skull framställs som sympatisk. Fast han känns förstås inte det minsta som Sherlock Holmes. Henry Cavill skulle även kunna fungera bra som en sympatisk James Bond.

ENOLA HOLMES är ibland överraskande våldsam. Oväntat våldsam. Ibland rinner blodet och en rollfigur stryker med under handlingens gång. Saker exploderar. Det känns rätt malplacerat och onödigt i en film som riktar sig till en väldigt ung publik. Filmens upplösning är rätt värdelös. det blir liksom ingenting av det som byggs upp, allt bara rinner ut i sanden på ett otillfredställande sätt.

Den här filmen är producerad av Legendary och skulle egentligen ha gått upp på bio, men så blev det inte - istället sålde de filmen till Netflix. ENOLA HOLMES ser ut att ha kostat en slant. Miljöerna är bra, filmfotot är flott. Men nej, jag gillade inte det här. Om jag haft halva betyg hade jag satt 1½, nu får det bli en tvåa, mest för filmfotot.


 


 

 

 

(Netflixpremiär 23/9)

lördag 19 september 2020

DVD/VOD: BADLAND

BADLAND (Studio S Entertainment)


Dags för ännu en nyproducerad western. BADLAND från 2019.

Häromåret kom en western som hette PRISJÄGAREN (ANY BULLET WILL DO). Jag såg den, men av någon anledning recenserade jag den inte. PRISJÄGAREN var inget vidare, det var en ganska märklig film. Till synes hyfsat påkostad, till skillnad från många andra lågbudgetfilmer, men rätt taffligt gjort.

Den filmen regisserades av Justin Lee, och det är Lee som skrivit och regisserat BADLAND.

BADLAND skulle kunna ha blivit en bra film. Grundstoryn är inte så dum: Pinkerondetektiven Mathias Breecher (Kevin Makely) är på jakt efter en rad sydstatsbefäl som är efterlysta för krigsbrott. Breecher letar upp dem en i taget, med avsikt att se till att de hängs. Problem uppstår när de inte går med på att frivilligt låta sig hängas. Ännu mer problem uppstår när en av av de efterlysta, Cooke (Bruce Dern), inte bara är ångerfull, sjuk och döende, utan även har en förtjusande dotter, Sarah (Mira Sorvino), som Breecher fattar tycke för.

Justin Lee har lyckats anlita en lång rad kända namn till sin film. Förutom de ovan nämnda, medverkar Wes Studi, Jeff Fahey, Tony Todd, James Russo, Amanda Wyss, med flera. Tyvärr kan dessa rutinerade skådespelare inte rädda BADLAND.

Dialogen är bitvis riktigt bedrövlig. Inte de bästa skådespelare kan fälla dessa repliker på ett övertygande sätt. Men allt i filmen är lite tafatt. Det är lite amatörmässigt gjort. Filmen saknar en egen stil, den har ingen stil alls. Filmmusiken är, som ofta är fallet, mördande tråkig och består mest av en ensam, sorgsen fiol. Ibland ligger det monoton musik över scener som hade funkat betydligt bättre utan musik.

Dessutom varar BADLAND två timmar. Det är åt helvete för långt. Alla scener varar för länge, många scener är onödiga, tempot är alldeles för långsamt, och filmen blir tråkig. Men! En skicklig klippare hade kunnat göra en bättre film av det här. Om man kapar trettio minuter, och rappar upp övriga scener, samt byter ut den vissna filmmusiken, kan man få en helt okej western.

Här finns några bra scener. Scenerna med Bruce Dern är rätt fina, och den spirande romansen mellan Breecher och Sarah funkar bättre än actionscenerna. Kanske borde Justin Lee satsa på kärleksfilmer istället för westerns?


fredag 18 september 2020

DVD/VOD: Den sista duellen

DEN SISTA DUELLEN (Studio S Entertainment)


Det är ju lite illa ställt med westerngenren nuförtiden. I synnerhet när det gäller lågbudgetfilmer som släpps direkt på streaming och DVD. Ibland får filmskaparna tag på ordentliga westernkulisser och en och annan namnkunnig skådis, men resultatet ser mest ut som cowboymaskerad - vilket beror på att filmerna skjuts digitalt, och på att kulor och krut ersätts med datoranimerade effekter. Det luktar inte damm, svett, krut, hästskit och blod om denna nya filmer. Jag har sett några stycken som släppts de senaste åren, men jag verkar bara ha recenserat den som heter HICKOK. Den var inget vidare.

GONE ARE THE DAYS, i regi av Mark Landre Gould, har i Sverige döpts till DEN SISTA DUELLEN. Det är en missvisande titel - eftersom filmen inte innehåller någon sista duell, den innehåller ingen duell alls. Filmen borde istället kallats DET SISTA BANKRÅNET.

Det här är den väldigt långsam film. Vissa kan nog uppleva den som provocerande långsam. Samtidigt är detta en av de bättre westernfilmer som gjorts de senaste tio åren. Detta beroende på ett par riktigt starka rollprestationer - Lance Henriksen gör antagligen sitt livs roll.

Henriksen spelar den gamle bankrånaren Taylon. Taylon är svårt sjuk, han är döende. Men, han vill inte dö ensam hemma i stugan - han vill dö med stövlarna på. Han har en dotter, Heidi (Meg Steedle), som inte vet om att Taylon är hennes far. Heidi jobbar som prostituerad på saloonen i Durango, och Taylon tänker se till att hon får tillräckligt med pengar så att hon kan ta sig därifrån och leva ett bättre liv. I Durango ligger en bank Taylon aldrig lyckades råna. Således tänker han göra ett sista försök, och lyckas han ska Heidi få bytet.

I Durango finns även en sheriff med mystiskt förflutet som som Texas Ranger. Will heter han, och han spelas av Tom Berenger. Will är välbekant med Taylon. Ytterligare en invånare i staden är den onde och psykotiskt leende Jaden (Steve Railsback), som håller fast Heidi i sitt nät.

Det tar över 80 minuter innan det första skottet avlossas i denna westernballad. Större delen av filmen består i att åldrade män filosoferar över sina liv och över döden, och över en värld och livsstil som håller på att försvinna. Att filmen funkar är skådespelarnas förtjänst. Även Tom Berenger är enastående, liksom Meg Steedle, men alla är bra. Danny Trejo har en mycket liten roll som färjkarl - i ordets mytologiska betydelse.

Filmfotot är utmärkt, miljöerna är bra. Jag har väl vissa invändningar vad gäller musiken. Många moderna westerns försöker ha något slags "realistisk" westernmusik på ljudspåret; plinkande och plonkande i trakterna av bluegrass. Och det blir lite trist, det blir sällan dramatiskt. Så är fallet även här. Men - under filmens sista scen och när eftertexterna börjar rulla, fläskar man oväntat på med pampig filmmusik som känns hämtad från en 50-talswestern. Detta för att markera slutet på en epok, gissar jag.

Betyget fyra är kanske att ta i, men jag har inga halva betyg. Annars hade jag satt betyget 3½.

söndag 13 september 2020

Netflix: #Alive

Foton copyright (c) Netflix

Det är inte längesedan den sydkoreanska zombiefilmen PENINSULA gick upp på bio - och nu har ytterligare en koreansk zombiefilm haft premiär, fast på Netflix. 

Om PENINSULA och virusepidemin som skildras i den filmen kändes märkligt aktuell, så känns #ALIVE ännu mer aktuell. Den här filmen, i regi av långfilmsdebuterande Il Cho, handlar nämligen om ett par rollfigurer som sitter i karantän i sina bostäder under en zombie-epidemi.

Ah-In Yoo spelar Oh Joon-woo, en ung man som fortfarande bor hemma hos morsan. När han vaknar en morgon har morsan gått iväg för att handla, Oh är ensam hemma och sätter sig vid datorn för att spela online-spel, vilket verkar vara hans huvudsakliga sysselsättning. Då plötsligt avbryts spelandet för nyhetssändningar. 

Ett mystiskt virus sprids snabbt som attan i staden. Folk förvandlas till mordiska kannibaler. Oh tittar ut genom fönstret i höghuset där han bor, och jojomen, genast invaderas området att hungriga zombies. Oh låser in sig i lägenheten. Hans morsa kom aldrig tillbaka, och efter ett par dagar i zombiekarantän börjar mat och dryck att ta slut.

Efter ett tag får Oh kontakt med en tjej (Shin-Hye Park) som bor i höghuset mittemot, och med hjälp av en drönare kan de hjälpa- och skicka mat och förnödenheter till varandra. Det gäller bara att zombierna inte lyckas ta sig upp till deras lägenheter. Vilket förstås sker, för annars skulle det inte bli mycket till film.

Jag tycker nog att #ALIVE var bättre än väntat. Det här ser ut som en biofilm, make up och effekter är bra, här finns en hel del intressanta inslag, och jag gillar att man för en gångs skull stoppat in lite välbehövlig humor i storyn.

Berättartempot är dock ojämnt, det känns som om filmen stannar upp då och då, vilket medför att filmen, som bara är 98 minuter, känns lite längre än den är. Denna känsla beror även på att det är svårt att variera det numera uttjatade zombietemat. En grupp människor är instängda någonstans, de försöker ta sig till en säker plats, och de är omringade av horder av zombies. Vi kan ju det här nu.

... Men man kan ha betydligt sämre saker för sig än att se den här. För att vara en Netflixproduktion är #ALIVE riktigt bra.

Plus i kanten för diskussioner om snabbnudlar.



 

 

 

(Netflixpremiär 8/9)

söndag 6 september 2020

Netflix: Freaks: Du är en av oss

Foton copyright (c) Netflix

Häromdagen hade Marvelfilmen THE NEW MUTANTS biopremiär. Inte nog med att den inte pressvisades i Göteborg, jag hade ingen aning om att den skulle gå upp på bio i Sverige, inte redan nu. Jag hade dock noterat en del dåliga recensioner av filmen i utländsk press. Hur som helst: jag har inte sett THE NEW MUTANTS.

Däremot har jag sett Netflixfilmen FREAKS: DU ÄR EN AV OSS, som hade premiär för några dagar sedan - jag har varit bortrest, så det dröjde lite innan jag kunde att se den.

FREAKS: DU ÄR EN AV OSS är en av tre filmer som är de första tyska Netflixproduktionerna. Ja, det här är en tysk superhjältefilm. Eller, ja, superhjältefilm är kanske att ta i - det är en film om superkrafter, det är en mutantfilm; en tysk variant på X-Men.

Även den här filmen har fått rätt svala omdömen. Därför blev jag lite överraskad när jag såg den. FREAKS är ingen större milstolpe, men jag hade större utbyte av den här lilla tyska filmen än av majoriteten plastiga och könlösa Marvelfilmer. De tyska miljöerna gör att miljöerna känns rätt hemtama, det ser nordiskt ut, och det är väl mest det konstanta tjatet om fläskkotletter som avslöjar att filmen är tysk. Ja, förutom det faktum att alla inte bara pratar tyska, utan även är tyskar. Dessutom varar filmen bara 92 minuter, vilket alltid är ett stort plus.

Huvudperson i FREAKS är Wendy (Cornelia Gröschel), som har ett dåligt betalt jobb på snabbmatstället Kotelett Himmel, vilket i den svenska texten översatts till Kotlettparadiset. Det låter som något jag hade kunnat hittat på till mina Åsa-Nisse-serier - jag hade med Pannbiffsspecialisten i en serie. På Kotlettparadiset serveras bara kotletter, på längden och tvären. Chefen på stället liknar en kotlett, det är en ond och vresig kvinna som ser ut som Tjorven från helvetet.
Wendy är gift med en kille med skön mustasch, han ser ut att jobba på en bilverkstad längs autobahn, och tillsammans har de en liten son, som konstant terroriseras av andra, elaka pojkar.

Sedan hon var liten flicka har Wendy ätit medicin som skrivs ut av en viss dr Stern (Nina Kunzendorf). Det är nämligen som så att Wendy besitter superkrafter. Hon är extremt stark och kan även hoppa flera meter upp i luften. Så länge hon äter sina piller försvinner krafterna. Precis som i X-Men anses nämligen superkrafter vara något farlig, folk med övernaturliga krafter ska kontrolleras eller låsas in.

Wendy träffar på luffaren Marek (Wotan Wilke Möhring), som säger "Du är en av oss". Han har också en superkraft, han är osårbar. Han har i alla år hållit sig undan och bor i en nedlagd badanläggning. Det visar sig även att en kille på Kotlettparadiet, den serietidningsläsande Elmar (Tim Oliver Schultz), har krafter, han är elektrisk. Elmar vill bli superhjälte på riktigt och skaffar sig en dräkt.

Wendy slutar ta sin medicin och börjar istället använda sin superstyrka. Men hon använder krafterna främst för egen vinnings skull. Någon dräkt bryr hon sig inte om att skaffa, hon går omkring i sin uniform från Kotlettparadiset och spöar upp folk. Eller viker ihop cyklar. Dr Stern tänker sätta stopp för Wendy, Marek och Elmar. Elmar visar sig ha andra planer ...
Filmens första hälft är bättre än den senare. Handlingen är rätt enkel, men jag tycker att FREAKS: DU ÄR EN AV OSS är en trevlig film. Det är en sympatisk film. Bitvis smårolig. Fläskkotletterna är en fin touch.

Regissören Felix Binder är tidigare mest regisserat avsnitt av TV-serier. Jag tycker dock att det är lite synd att hans film döpts till FREAKS, eftersom det ju är titeln på en av filmhistoriens bästa och mest berömda skräckfilmer.

Jag skulle inte ha något emot en uppföljare till den här filmen. Möjligheterna är oändliga: wienerschnitzel, bratwurst, knödel, potatissallad ...








(Netflixpremiär 2/9)

torsdag 27 augusti 2020

Tänk att folk betalade pengar för den här serietidningen

När jag var barn på 1970-talet köpte vi enorma mängder tablettaskar. Ja, inte bara min familj, förstås, utan svenskar rent allmänt. Tablettaskar var en stor grej och det fanns hur många olika sorter som helst. Försvann en sort, kom två nya. De var som hydran.

Många populärkulturella företeelser fick en egen tablettask. Det behövde inte ens vara figurer som var populära. Det är fullt förståeligt att det fanns tabletter vars askar pryddes med Kalle Anka, eller Pelle Svanslös, eller Drutten och krokodilen ...

... Men Kalle Kula?

Kalle Kula var lite unik på den svenska tablettaskmarknaden. Som barn undrade jag vad det var för figur. Jag såg honom enbart på tablettaskar. Jag tror aldrig att jag fick tag på serietidningen Kalle Kula.

För det handlade om en serietidning med fotbollsserier. Kalle Kula hade en egen serietidning. Den kom ut med tretton nummer mellan 1973 och 1974. I samma veva lanserades tabletterna - men dessa överlevde betydligt längre än tidningen. Jag vet inte hur länge det gick att köpa Kalle Kula-tabletter, och det är svårt att kolla upp, Cloetta listar inte sina gamla produkter på webbsidan, men jag minns det som att tablettasken fanns under resten av 70-talet - och kanske till och med in på 80-talet. Att Kalle Kula varit en seriefigur var det ingen som kom ihåg.
För ett par månader sedan köpte jag ett begagnat nummer av Kalle Kula. Nummer 5/1974. Fem spänn fick jag ge för tidningen.

Jag läste tidningen i badet. Och herregud.

Tänk att den här 36-sidiga tidningen såldes i butiker runt om i landet! Folk betalade pengar för den! Den femma jag pröjsade 46 år senare var ett groteskt överpris. Enligt en valutaomräknare motsvarar omslagspriset 2:25 cirka 14 kronor i dagens penningvärde.

Serietidningen Kalle Kula kvalificerar sig som en av de absolut sämsta serietidningar som kommit ut i Sverige - och jag utgår från att övriga tolv nummer håller samma låga kvalitet som nr 5/74.

På sidan två, omslagets insida, återfinns fyra skämtteckningar av Bekåson, vars fullständiga namn är Björn Bekåson. Det finns inte så mycket att säga om dessa, liknande teckningar återfanns i oräkneliga tidningar under 70-talet. I redaktionsrutan längst ner på sidan läser jag att det var Lars Mortimer, Bobos och Hälges skapare, som var redaktör för tidningen.

På den tredje sidan serveras numrets första Kalle Kula-avsnitt: "Kalle Kula möter Texas Rangers". Det första jag tänkte på var hur svårt det var att se vad de enkla, men professionellt utförda, teckningarna föreställer. Detta beroende på den fullkomligt vansinniga färgläggningen. "Serier i fyrfärg!" eller "Serier i fyra färger!" stod det ibland på omslagen till tidningar på 70-talet. I Kalle Kula har man tagit fasta på "fyra färger". Grönt, rött, blått, gult. Samt något slags hudfärg, förutom svart och vitt. Det hade förstås kunnat funka om färgläggningen gjorts känsligare, men man har bara fläskat på. Och inte blir det bättre av att i stort sett samtliga sidor lider av grav misspassning. Det ser ut som om serien har färglagts av ett litet barn.

... Å andra sidan verkar seriens manus ha skrivits av ett litet barn.

Alltså, vad är det här?

Kalle Kulas lag Målgårdens BK ska möta ett lag från Texas. Amerikanerna är beväpnade med revolvrar och kastar lasso. Enda sättet för Målgårdens BK att slå motståndarlaget är att klä ut sig till indianer, och skjuta pilbåge och slangbella. Domaren godkänner detta. Målgården vinner. Slut.
Det här är så osannolikt dåligt att klockorna stannar. Det är ofattbart att någon kommit på storyn, och ännu mer ofattbart att serien accepterades, trycktes, och skickades ut till butiker för försäljning. Ett andra avsnitt med Kalle Kula ligger sist i tidningen. Det är inte bättre.
Kalle Kula var ett försök att skapa en sportvariant av 91:an. Den gjordes på beställning av Semic. På SerieWikin läser jag att serien gjordes på initiativ av Albert Bonnier jr själv. Själva serien gjordes av Bob Heinz, pseudonym för tysken Wilhelm Hermann Heinz (1923-1984).

Bob Heinz var ett relativt stort namn hemma i Tyskland. Han började sin karriär 1943 med att rita vykort åt nazisterna. Inget jobb att skryta med. 1949 tog han sig namnet Bob Heinz och började rita illustrationer till en rad tidskrifter. Han skapade serier som Jerry der lustige Cowboy och den populära Pit und Alf.
Omslag av Bob Heinz.
På 1960-talet började Bob Heinz jobba för svenska Williams Förlag, och senare för Semic. Han ritade en rad episoder av barnserien Lajban, och åt Lajbans egen tidning tecknade han även Morris efter manus av Bengt-Åke Cras, en man mest känd för sina många ungdoms- och kioskböcker.
En av Bob Heinz många serier.
Ja, och så gjorde han alltså Kalle Kula, en serie som även kom att publiceras i tidningen Lilla Fridolf, men som är mest känd för att under många år ha prytt en tablettask.

I Kalle Kula återfinns även en biserie, som är betydligt mer intressant än Kalle Kula. Bosse Banan heter den. Vid en första anblick trodde jag att det var en brittisk serie från IPC, men så är inte fallet.
I original heter serien Appie Happie. Det var en holländsk dagspresserie som startade 1967, då kallad Appy Happy, och som gick i holländska dagstidningar under många år. I Sverige verkar man ha tagit fasta på att huvudpersonen gillar bananer och döpt honom efter detta.

Den komiska fotbollsserien Appie Happie gjordes av Dick Bruijnestein (1927-2012), som kallade sig Dik Bruynestein, eller bara Dik. Bruijnestein debuterade 1947 och under sin långa karriär ägnade han sig mest åt sport. Han ritade sportserier, han illustrerade sporttidningar, och han startade upp tidningar. Han arbetade även med sportprogram på TV, och han var aktiv fram till sin död.

Bosse Banan är faktiskt en rätt lustig serie, lite märklig, men trevlig. Tyvärr visade det sig att avsnittet fortsätter i nästa nummer, så jag fick inte veta hur det går.