lördag 4 december 2021

Netflix: The Power of the Dog

Foton copyright (c) Netflix

Eftersom jag varit upptagen med att skriva en massa seriemanus, hade jag inte riktigt uppfattat att Jane Campions THE POWER OF THE DOG, byggd på en roman av Thomas Savage, släppts på Netflix - jag trodde att det var en biorelease. Dessutom hade jag inbillat mig att det här är en westernfilm - men det stämmer inte riktigt. Det här är långt ifrån en traditionell western - THE POWER OF THE DOG är snarare ett drama som för tankarna till, tja, American Gothic och en del annat åt det hållet. Betoningen ligger på drama.

THE POWER OF THE DOG är inspelad i Nya Zeeland, men utspelar sig på en ranch i Montana 1925. Bröderna Phil (Benedict Cumberbatch) och George Burbank (Jesse Plemons) är ranchägare - och som personer väldigt olika varandra. George är en artig, välklädd herre, medan Phil är en skitig, orakad, burdus slusk, som i alla lägen försöker vara en riktigt karlakarl. Hans stora förebild är en legend som gick under namnet Bronco Henry, och som dött några år tidigare.

Kirsten Dunst spelar änkan Rose, som driver en restaurang. Hon är vek och sorgsen. Rose har en udda son, Peter (Kodi Smit-McPhee), som är tanig, egen, feminin och eventuellt homosexuell. Ranchens tuffa cowboys hånar den tafatte ynglingen. George blir förälskad i Rose och gifter sig med henne. Rose har dock problem med råskinnet Phil, hon mår inte jättebra och börjar kröka. Phil bestämmer sig för att göra en karl av Peter - Phil är kanske inte en karlakarl helt igenom när allt kommer omkring.

Den här filmen har ett enastående filmfoto, den är tjusig att titta på och torde göra sig utmärkt på en stor duk. De mäktiga vyerna filmas ofta sedda genom fönster och dörröppningar, och jag gissar att det är en blinkning till slutscenen i John Fords FÖRFÖLJAREN. 

... Men jag kan inte påstå att jag blev speciellt engagerad av handlingen i denna långa och långsamma film. De flesta av rollfigurerna är mer eller mindre osympatiska, eller bara småtrista. Mycket lämnas oförklarat, vilket gör att jag i slutänden känner mig rätt likgiltig. Filmmusiken består av en gnisslande fiol. En del homoerotiska övertoner mot slutet fick mig att associera till Village People snarare än BROKEBACK MOUNTAIN. När bröderna Burbanks föräldrar kommer på besök, vägrar Phil tvätta sig.

Plötsligt dyker gamle, fine Keith Carradine upp som guvernör, och det uppskattas förstås. Slutet är en aning oväntat. Kirsten Dunst och Jesse Plemons är ett par i verkliga livet. Filmens titel är ett bibelcitat.

THE POWER OF THE DOG är en typisk filmfestivalfilm, och den premiärvisades på Venedigfestivalen, där Jane Campion fick pris som bästa regissör. Filmen har vunnit ytterligare en rad priser och nominerats till ännu fler. Det här är urtypen för en film folk vill tilldela priser.

... Men som sagt: jag tycker att den är alldeles för oengagerande. Jag kände inget för rollfigurerna, jag brydde mig inte. Folk beter sig märkligt och pratar lite märkligt. Men om inget annat är den tjusig att titta på, och den har några bra och intressanta scener.

Jag noterar att en del amerikaner anmärker på engelsmannen Benedict Cumberbatchs cowboyaccent, den är visst rätt svajig.

Plus i kanten för att unge Peter har en rockring.


 

 

 

 

(Netflixpremiär 1/12) 

fredag 3 december 2021

Blu-ray: Terminator 2: Domedagen - The Final Edition

TERMINATOR 2: DOMEDAGEN - THE FINAL EDITION (Studio S Entertainment)


"Korad till historiens bästa actionfilm" står det på baksidan till denna nya Blu-ray-utgåva av James Camerons TERMINATOR 2: DOMEDAGEN. Är den verkligen det? Är T2 världens bästa actionfilm? 

Nej, självklart är den inte det. Inte på långa vägar. Exempelvis är den första filmen i serien, THE TERMINATOR från 1984, betydligt bättre. En hel hög actionfilmer är bättre.  

Jag inbillar mig att jag satt på min balkong och läste en engelsk filmtidning, när jag såg en av de första bilderna som släppts från den då kommande Terminator-uppföljaren. Den såg tuff ut. Fast jag minns kanske helt fel. Men det spelar ingen roll. Det här var på den tiden då man fortfarande läste massor av filmtidningar och då man faktiskt såg fram emot filmer efter att ha läst om dem eller sett bilder ur dem. Numera är jag ofta trött på filmerna redan innan de haft premiär.

THE TERMINATOR, originalfilmen, såg jag aldrig på bio. Jag hyrde den och en Moviebox en dag när vi hade friluftsdag på gymnasiet, jag hade kommit på att om jag valde jogging eller simning, var jag klar med mina frisksportsaktiviteter på en halvtimme, och kunde ägna resten av dagen åt att titta på film istället. TERMINATOR 2 gick upp på bio i Sverige i september 1991, och den såg jag på en stor, numera nedlagd biograf i Helsingborg.

Då, 1991, tyckte jag, liksom de flesta andra, att T2 var oerhört häftig - den var stor, maffig, och innehöll en typ av effekter vi inte tidigare sett. Datoranimationer, alltså. Visst hade det förekommit sådana tidigare, till exempel i James Camerons tidigare film AVGRUNDEN, men nu var effekterna huvudattraktionen.

T2 var även en av de första filmer jag köpte på DVD, jag köpte en frän amerikansk utgåva av filmens Special Edition, som kom i en plåtask.

Sedan dess har jag omvärderat T2 en hel del, faktiskt. Det finns en hel del att anmärka på.

Efter att ha sett denna nya Blu-ray med en version som kallas THE FINAL EDITION, passade jag på att även se om den första filmen. 

Att redogöra för handlingen i TERMINATOR 2: DOMEDAGEN känns onödigt - ni har ju alla sett den. Men: Robert Patrick spelar en ond terminator från framtiden som skickats tillbaka i tiden för att döda pojken John Connor, son till första filmens hjältinna Sarah Connor, eftersom John kommer att växa upp till en farlig rebelledare som hotar maskinernas världsherravälde. Arnold Schwarzenegger spelar en snäll terminator som skickats tillbaka i tiden för att skydda John och döda den onda terminatorn.

Jag antar att THE FINAL EDITION är mer eller mindre samma version som den tidigare Special Edition, fast digitalt restaurerad. Den varar två timmar och sjutton minuter, och liksom det mesta Cameron gjort efter 1984, känns den bloated - den är uppsvälld, för lång, för seg. 

Redan när filmen kom var det en hel del som klagade på att Schwarzeneggers robot är snäll den här gången; han skjuter inte ihjäl en massa människor och lever jävel. Detta tycker jag dock inte är det största problemet med T2. Nej, det största problemet är Edward Furlong som John Connor. Han är en synnerligen irriterande ungjävel. Bara hans osympatiska uppsyn gör att jag vill att Robert Patricks robot T-1000 ska få tag på honom och göra processen kort.

En del av filmens dialog är vissen - liksom fallet var med Camerons ALIENS från 1986, känns det ibland som om manuset är skrivit av artonåringar. Scenerna där rollfigurerna pratar om känslor, om att vara ledsen och gråta, upplever jag idag som direkt genanta. 

De på sin tid så revolutionerande effekterna har inte alltid åldrats jättebra. En hel del håller än och imponerar, men en del datoranimationer ser nu lite primitiva ut. Originalfilmen bjöd på en hel del effekter som inte övertygade det minsta; det såg mest ut som Dinky Toys - men de är charmiga. Datoranimationer kan aldrig bli charmiga. 

Nu är förstås T2 inte en dålig film. Den är rätt bra ändå - om än bara rätt bra. Här finns trots allt en rad riktigt bra scener och några imponerande actionsekvenser. Linda Hamilton ser fortfarande tuff ut som Sarah Connor.

Men. THE TERMINATOR från 1984 är bättre på nästan samtliga plan. Denna första film var en lågbudgetfilm, relativt sett, och den låga budgeten tog fram det bästa hos James Cameron och övriga som var inblandade i filmen. Manuset är mycket tajtare, filmen är mycket tajtare. Den hinner aldrig bli tråkig. Några repliker, främst de Michael Biehn fäller, är vissna även i denna film, men å andra sidan medverkar ett flertal bra skådisar i mindre biroller. Filmformatet är inte Scope, utan Vidfilm; 16:9, vilket gör filmen mer intensiv och påträngande. När jag nu såg om filmen noterade jag ett flitigt bruk av närbilder. Brad Fiedels minimalistiska filmmusik passar utmärkt till denna aningen minimalistiska film - jag tycker att Fiedels musik känns lite malplacerad i den svulstiga uppföljaren. 

Denna nya Blu-ray-utgåva innehåller en bonusdisc med en massa extramaterial. Dock är dokumentärerna och intervjuerna inte jätteintressanta. Det är mest det vanliga ryggdunkandet. Alla var jätteduktiga! Dessutom är det inte så kul att titta på inspelningsreportage om blockbusters gjorda de senaste trettio åren, eftersom så mycket görs i datorer. Folk som sitter framför datorskärmar är inte jättespännande, precis.


 


torsdag 2 december 2021

Blu-ray/VOD: Flash Gordon

FLASH GORDON (Studio S Entertainment)


Våren 1973 visade svensk TV BLIXT GORDON OCH PURPURDÖDEN (FLASH GORDON CONQUERS THE UNIVERSE), en så kallad serial i tolv avsnitt från 1940. Jag var fem år och tyckte att Blixt Gordons äventyr var fruktansvärt spännande och häftiga. Det är mycket möjligt att detta var allra första gången jag utsattes för science fiction-genren - rymdskepp och strålpistoler var inte populärt på svensk TV när jag var barn. Att Blixt Gordon-serien var en antik, svartvit sak med primitiva specialeffekter brydde jag mig inte om, på den tiden spelade det ingen roll om filmer var från 1930- eller 40-talen - vi var så svältfödda på action och äventyr, att vi lystet konsumerade allt vi kom över. Numera har jag en DVD-box med BLIXT GORDON OCH PURPURDÖDEN, men den tekniska kvaliteten på utgåvan är så vissen, att jag gav upp efter ett avsnitt.

1976 började jag köpa serietidningen Fantomen, och i den gick Blixt Gordon som biserie. Det var dagsstrippsversionen av Dan Barry (och hans många assistenter). Jag läste alltid serien - och ibland tyckte jag att den var bra, och ibland tyckte jag att den var skittråkig. Jag slutade prenumerera på Fantomen 1980, och jag tror faktiskt inte att jag läst några Blixt Gordon-serier sedan dess - jag har hundratals Fantomentidningar, men när jag läser om dem hoppar jag över biserierna. 

Alex Raymonds originalversion av Blixt Gordon har jag knappt läst något alls av. I slutet av 70-talet gav Hemmets Journal ut sex album i en svit de kallade Seriebiblioteket, och album fem innehöll Blixt Gordon av Raymond. Jag fascinerades av teckningarna i detta album, men jag har aldrig brytt mig om att leta upp fler serier från den här perioden.

Blixt Gordon skapades 1934 och eftersom han antagligen var den mest kände rymdhjälten innan STJÄRNORNAS KRIG kom, verkar många tro att Blixt Gordon var den första science fiction-serien. Så var dock inte fallet - Buck Rogers debuterade redan 1929, och Tom Trick (som heter Brick Bradford i original) kom 1933. Blixt Gordon kom dock att överglänsa dessa två tidigare serier, framför allt var den betydligt bättre tecknad av virtuosen Raymond.


1980 hade spelfilmen BLIXT GORDON biopremiär. Jag läste om filmen i biografernas gratistidning Filmtidningen och såg fram emot att få se den. Dock blev det aldrig av att jag såg BLIXT GORDON på bio. Jag vet inte varför. Den blev ingen kioskvältare på bio i Sverige, kanske visades den inte i Landskrona, kanske var jag bortrest, kanske ville ingen kompis följa med och se den. Det dröjde nog drygt tio år innan jag såg den, när den visades på TV. Antagligen hade jag gillat den 1980, när jag var tolv - och hade jag varit sju-åtta år hade jag nog tyckt att det var världens bästa film. Till saken hör att BLIXT GORDON var barnförbjuden på bio i Sverige ... Jag har för mig att jag läste serieversionen av filmen, tecknad av Al Williamson, som Semic gav ut 1980.

Nu har BLIXT GORDON släppts på Blu-ray i Sverige, av någon anledning under originaltiteln FLASH GORDON. Märkligt - han har ju hetat Blixt Gordon här i snart 80 år (men redan 1934 dök han upp i svensk press, då kallad Karl Blixt). Versionen på denna nya utgåva är restaurerad.

Det är en märklig film, det här. Det märkligaste är att den är regisserad av Mike Hodges, som är känd för en helt annan typ av filmer - till exempel har han gjort den stenhårda TA FAST CARTER! med Michael Caine (som jag tycker bör släppas på Blu-ray här). Hodges, som inte läste serier när han växte upp, tackade ja till att göra filmen mest för att se om han kunde göra den. Producent var Dino De Laurentiis, som först hade anlitat Nicolas Roeg för att göra den här filmen. Roeg ville göra en helt annan typ av film än De Laurentiis, så han åkte ut och ersattes av Hodges.

Nu har jag alltså inte läst de första Blixt Gordon-serierna på 40 år eller mer, men jag inbillar mig att Hodges film följer serien hyfsat troget. Den illasinnade kejsar Ming (Max von Sydow) på planeten Mongo är uttråkad, och attackerar därför jorden - han utlöser diverse naturkatastrofer, och snart kommer jorden att gå under. Footballstjärnan Blixt Gordon (Ash "Flash" Gordon, spelad av Sam J Jones) och reportern Dale Arden (Melody Anderson) råkar hamna hos den galne doktor Hans Zarkov (Topol), som förutsett Mings attack och därför byggt en raket. Zarkov lurar ombord Blixt och Dale på raketen, och de flyger utan problem iväg till Mongo.

Väl på Mongo upplever Blixt en lång rad äventyr i en ganska osammanhängande berättelse, det känns mest som lösryckta episoder som sammanfogats - handlingen är med andra ord som den tecknade serien var på 30-talet. Blixt möter prins Barin (Timothy Dalton) och dennes Robin Hood-liknande skogsmän, han möter prins Vultan (Brian Blessed) och dennes bevingade hökmän, kejsar Mings lömska dotter Aura (Ornella Muti) vill gifta sig med Blixt, Ming försöker avrätta Blixt, det blir fajting och kuddkrig och grejor, innan Blixt räddar jorden.

BLIXT GORDON är fullkomligt fantastisk att titta på! Det här är en färgsprakande film, en kitschig film, vars retrodesign är ytterst tilltalande. Det fläskas på med maffiga, fantasifulla studiobyggen, matte paintings och praktiska effekter. Det är imponerande och ser betydligt bättre ut än dagens datoranimationer. Att det inte ser helt realistiskt ut skänker filmen en extra, surrealistisk dimension. Det känns lite grann som att titta på en rejält uppblåst och totalt vansinnig opera.

På senare år har den här filmen hamnat en aning i blåsväder - tack vare kejsar Ming. Inte nog med att Ming ser ut som stereotypen av en ondskefull asiat, han spelas dessutom av en vit skådespelare. Dubbelfel, alltså. Men Max von Sydow är fantastisk i rollen! Hans högra hand Klytus spelas förresten av Peter Wyngarde.

Det här är en underhållande och rolig film. Ska jag anmärka på något, får det vara på Queens musik. Detta beroende på att jag, hör och häpna, aldrig gillat Queen. Fast nu har jag nästan lite svårt att tänka mig filmen utan deras låtar.  

När BLIXT GORDON hade premiär var det en hel del som som klagade på den helt okände Sam J Jones i titelrollen. Men - han är inte alls dålig. Jones går in för rollen med liv och lust. Han hade efter detta en mindre karriär som hjälte i B-filmer - jag skrev en liten artikel om hans filmkarriär i ett fanzine för 30 år sedan. Efter att ha varit bortglömd blev han åter uppmärksammad när han oväntat dök upp i filmen TED.

Denna utgåva innehåller en andra skiva med bonusmaterial. Detta bonusmaterial är minst sagt spretigt. Här finns en bra 30-minutersintervju från 2002 med Mike Hodges, i vilken han berättar om sin karriär. Ett annat 30-minutersinslag handlar om Nicolas Roegs version som aldrig blev av. Här finns ett kort TV-reportage från 1980, ett avsnitt av en tecknad TV-serie, och filmens trailer. Men resten av bonusmaterialet består mest av väldigt korta, lösryckta och rätt ointressanta inslag, vilka verkar vara hämtade ur filmen LIFE AFTER FLASH; en dokumentär om Sam J Jones som jag inte har sett. Jag hade hoppats på en ordentlig, rejäl dokumentar om filmens tillkomst och mottagande.

Nåja. Snygg film som blir ännu snyggare på Blu-ray! Festlig och underhållande.

I Danmark heter förresten Blixt Gordon Jens Lyn. 


 


onsdag 24 november 2021

Bio: House of Gucci

Foton copyright (c) SF Studios

För ungefär tjugo år sedan satt jag i Parkbaren i Göteborg, när en elegant kvinna kom fram och berömde min skjorta och slips. Hon tyckte jag var jättesnyggt klädd, att färgkombinationen var perfekt, och hon frågade var jag hade köpt kläderna, eftersom hon skulle vilja köpa en likadan skjorta och slips till sin man. Jag vågade knappt svara på frågan - och jag minns inte vad jag svarade. Jag hade nämligen köpt en pryl till köket på Ellos, och då fick man skjortan och slipsen på köpet! 

Det är sällan det händer, men häromdagen tänkte jag på märkeskläder. Jag behöver nya boots och en ny rock, och eftersom det är så kallad Black Week, tänkte jag att jag kanske kan passa på. Så, jag kollade upp en rad onlinebutiker. Visst, jag bor i Göteborg, här finns gott om butiker och det är ju betydligt bättre att prova ut en rock i butik - men det regnade, och jag var upptagen med en del jobb.

Jag hittade en del skor och rockar av välkända, finare märken med för mig överkomliga priser - men som ofta är fallet, slogs jag av att ... de inte var snygga. Ska de verkligen se ut så där, tänkte jag? Tycker folk verkligen att det är snyggt? Jag stod en gång i en butik och bläddrade bland Armanikavajer och tänkte att även om jag hade haft råd att impulsköpa en, hade jag inte hittat någon jag skulle vilja ha på mig. Den butiken hade inga vanliga, svarta eller grå modeller, bara konstiga mönster. 

Jag har en Hugo Boss-kavaj jag aldrig använt. Jag köpte den begagnad i nyskick, men jag var lite väl optimistisk när jag provade den - den är lite kort i ärmarna. Mina glasögonbågar är Gant, men det upptäckte jag inte förrän jag kom hem; jag hade bara valt ett par jag gillade på reahyllan. Min hatt är en Stetson. Ja ... Det var väl allt jag hade att säga om mode. Jag har varit på fest i Pierre Cardins bubbelpalats inte bara en, utan två gånger, och antagligen bar jag då en kostym från H&M eller Dressmann.

... Detta för oss till Ridley Scotts nya film HOUSE OF GUCCI. Ridley Scott ... Han fyller 84 år nästa vecka, denna högst opålitlige regissör. Han har figurerat en del i amerikansk nöjesmedia de senaste dagarna, den gamle Scott, och försökt förklara varför hans förra film THE LAST DUEL floppade rejält. Han skyllde bland annat på att dagens ungar är vana vid att se på film på sina mobiltelefoner. Jag tror att orsaken är en annan.

THE LAST DUEL gick upp på bio i Sverige den 15:e oktober. Just det: förra månaden. Jag recenserade den inte här på TOPPRAFFEL!, eftersom den inte pressvisades i Göteborg. Jag visste inte ens om att den skulle gå upp. Den hade liksom noll marknadsföring. Den bara kom och försvann utan att någon noterade det. Tydligen var det likadant i resten av världen - publiken hade inte den blekaste aning om att den var på väg.

HOUSE OF GUCCI har det dock skrivits mer om - betydligt mer. Främst beroende på Lady Gagas insats, det spekuleras i om hon kommer att få en andra Oscar för sin roll som Patrizia Regianni, flickan som gifte sig med Maurizio Gucci (Adam Driver).

Filmen inleds i slutet av 1970-talet, med att den unga Patrizia, som kommer från förhållandevis enkla förhållanden, träffar advokatstudenten Maurizio på en fest. Hon vet inte vem han är, och blir genast förtjust i honom och gör sitt bästa för att ragga upp honom. Hon förföljer honom och lyckas till slut få honom att bjuda ut henne. Maurizia blir förälskad och vill gifta sig med Patrizia.

Maurizios stenrike far Rodolfo (Jeremy Irons), som bor i en palatsliknande villa, uppskattar inte att sonen vill gifta sig med en billig tösabit, så han tänker göra Maurizio arvlös. Maurizio tar då jobb på Patrizias fars speditionsfirma, där han tvättar lastbilar. Det unga paret gifter sig.

Maurizio har bättre kontakt med sin farbror Aldo (Al Pacino), som är en annan typ av människa än den strikte Rodolfo. Aldo tycker att hans egen son Paolo (en oigenkännlig Jared Leto) är en hopplös slarver.

Självklart går det vägen för Maurizio ändå, och han tar över familjens klädmärke Gucci; han äger 50% av företaget. Men det är Patrizia som håller i många av trådarna. Hon förvandlas från en glad och rolig tjej, till den en ränksmidande, lömsk och makthungrig kvinna. Maurizio är dock samma träbock från början till slut.

Man vet aldrig vad man från när Ridley Scott regisserar. Tittar man på hans filmografi, konstaterar man att han nog gjort fler slätstrukna, mindre bra, eller direkt dåliga filmer, än han har gjort bra filmer. HOUSE OF GUCCI hamnar någonstans i mitten. Den här filmen får väl sägas vara okej, men den är inte speciellt bra och minnesvärd.

Ett stort minus, är att alla skådespelarna (med få undantag) pratar engelska med italiensk brytning! Va? Hur tänkte Scott där? Det blir mest löjligt och det gör filmen svår att ta på allvar. Scott borde låtit alla prata normal engelska - eller anlitat italienska skådisar och gjort filmen på italienska.

Lady Gaga är behållningen, hon imponerar. Hennes förvandling i filmen är påtaglig, och mot slutet ser hon mest ut som en le jävel från Burlöv som vill hämnas. Adam Driver är hyfsat lik Maurizio Gucci som ung. Al Pacino spelar i vanlig ordning över så att det visslar om det. Jared Leto är rätt kul som Galne Gunnar. Salma Hayek spelar en konstig spåtant, hon bryter inte på italienska, hon har sin vanliga brytning.

Filmfotot är elegant, miljöerna är eleganta. Det är förstås en flott film. Ett dis av cigarrettrök vilar ofta över bilderna. Men - jag tycker att filmen aldrig riktigt lyfter, den blir aldrig riktigt engagerande. Och det är en lång film, det här, över två och en halv timme.

Jag trodde mig känna till hur det gick för Maurizio Gucci - men det visade sig att jag blandat ihop honom med Gianni Versace. Gucci och Versace avslutade sina liv på ungefär samma sätt, men med två års mellanrum, vilket får anses vara märkligt.



 

 

 

(Biopremiär 26/11)

måndag 22 november 2021

DVD/VOD: Escape from Death Block 13

ESCAPE FROM DEATH BLOCK 13 (Njutafilms)


I somras dog skådespelaren Robert Sacchi. Sacchi var mest känd för att var häpnadsväckande lik Humphrey Bogart till utseendet. 1980 spelade han titelrollen i filmen MANNEN SOM TRODDE HAN VAR BOGART, vilken visades på bio i Sverige året därpå - jag minns att jag såg annonser för filmen i dagstidningar, och tyckte att den verkade lite märklig. Jag såg filmen för första gången alldeles nyligen, och den är inte speciellt bra. Sacchi har jag sett i en del andra filmer de senaste 40 åren.

Dagens motsvarighet till Robert Sacchi torde vara ungraren Robert Kovacs, 65 (han sades vara 63 i en intervju från 2019), som numera kallar sig Robert Bronzi. Robert Bronzi är otroligt lik Charles Bronson. Därför får han nu spela huvudrollen i en rad låg-lågbudgetfilmer, i vilka han imiterar Bronson. Han försöker liksom vara Robert Bronzi som Charles Bronson som filmens hjälte.

Jag har inte sett Bronzis "genombrottsfilm" DEATH KISS, men jag såg westernfilmen ONCE UPON IN DEADWOOD (vars hjältinna spelas av en tjej från Norrköping) och action-skräckfilmen CRY HAVOC. De har båda två saker gemensamt: de är billiga och dåliga. ONCE UPON hade kanske kunnat bli bättre med bättre regissör, manus och skådespelare, den hade trots allt lite production values i form av en ordentlig westernstad, tåg, kläder, hästar och en del annat. 

Nu har jag även sett ESCAPE FROM DEATH BLOCK 13, en fängelse-actionfilm, inspelad på Ohio State Reformatory, stället som användes i NYCKELN TILL FRIHET. Robert Bronzi spelar Miklos Kovacs ("Call med Mick"), som reser till Amerika, eftersom hans bror dött där under mystiska omständigheter. Mick ställer omedelbart till det för sig, och döms till fängelse. Några FBI-agenter, eller vad de nu var, anlitar Mick; de vill att han ska jobba åt dem från fängelset, för att sätta dit de skurkar som sköter stället. Slagsmål och skottlossning följer.

ESCAPE FROM DEATH BLOCK 13 går inte att bedöma som andra B-actionfilmer. Jag undrar vad en intet ont anande publik som förväntar sig en "vanlig" actionfilm tycker om detta. Jag gissar att de som ser Robert Bronzis filmer, gör det enbart för att det är filmer i vilka en ungrare imiterar Charles Bronson.

Filmen är skriven och regisserad av Gary Jones. Jones har tidigare regisserat avsnitt av HERCULES och XENA, och gjort monsterfilmer för Nu Image - men om jag inte visste om detta, hade jag trott att han aldrig tidigare regisserat. ESCAPE är tafflig på de flesta sätt - det känns som om Gary Jones inte var sådär jätteintresserad av projektet. 

Robert Bronzi må vara lik Bronson, men han kan inte agera, och han pratar med kraftig brytning. Några av de övriga skådespelarna är ännu sämre. Slagsmålen, och de är många, är väl hyfsade, men eldstriderna lider av osedvanligt dålig CGI - mynningsflammor, rök, explosioner och annat ser allt annat än övertygande ut.

Sedd som en "rak" actionfilm är ESCAPE FROM DEATH BLOCK 13 skitdålig. Men! Filmen är onekligen fantastisk underhållande. Bitvis är den jätterolig. Skolteater med våld och dåliga specialeffekter. 

Jag undrar hur resultatet blir om en skicklig regissör stoppar in Robert Bronzi i en påkostad film. Det hade kunnat bli intressant om han till exempel dök upp i en liten roll i till exempel en Tarantino-film.

Det går inte att sätta en vanligt betyg på den här filmen, så jag tilldelar den en hungrig Charles Bronson.


 

 


lördag 20 november 2021

Serier: Siris äventyr 3: Hövdingens fångar

SIRIS ÄVENTYR 3
"HÖVDINGENS FÅNGAR"
av Patric Nyström och Per Demervall
Stevali barn


De glada gamängerna Patric Nyström och Per Demervall är tillbaka med ännu ett album om vikingaflickan Siri och hennes vänner och ovänner. Denna gång utspelar berättelsen sig i Paris. Rättare sagt: alldeles utanför Paris.

Den slemme vikingen Rolle försöker plundra Paris. Det går sådär. Rättare sagt: det går inte alls. Vikingarna lyckas inte forcera murarna och ta sig in i staden. Det är de två skurkarna Ivar och Grym, kända från de två tidigare Siri-albumen, som hjälper Rolle att tänka ut olika misslyckade sätt att komma in i Paris. Rolles tålamod är slut - om de fortsätter att misslyckas, kommer Rolle att koka Ivar och Grym i olja!

Nu är goda råd dyra - men Ivar och Grym får en lysande idé: det finns en person som är tillräckligt smart för att tänka ut ett sätt att ta sig in i Paris. Siri. Så, Ivar och Grym kidnappar Siri och hennes kompis Zack, och för dem till Rolle.

Siris far, hövdingen Torkel, ser Ivar och Gryms skepp försvinna med ungarna, men han halkar och stukar foten. Istället blir det Siris ömma moder Iris, som tillsammans med gumman Urd ger sig av för att hämta hem Siri och Zack. Samtidigt tänker Siri ut olika sätt för Rolle att ta sig in i Paris - olika sätt som är avsedda att misslyckas.

Förutom svenska, kommer Siris äventyr nu ut på ytterligare fyra språk. Det skulle inte förvåna mig om det blir fler språk vad det lider. Siri är en internationellt gångbar barnserie - och den ser ut som en internationellt gångbar barnserie.

Ska jag vara lite kritisk, upplever jag detta tredje Siri-album som lite tunnare än de tidigare två böckerna. Handlingsmässigt, alltså. Större delen av berättelsen består av olika misslyckade sätt att ta sig in i Paris. Det är mycket fysisk humor; folk får saker i huvudet, folk trillar och har sig. Albumet känns lite grann som en serieversionen av avsnittet i MONTY PYTHONS GALNA VÄRLD där kung Arthurs riddare försöker ta sig in i en fransk borg ("I don’t want to talk to you anymore, you empty-headed animal food trough whopper. I fart in your general direction. Your mother was a hamster and your father smelt of elderberries!"). Dock är det rätt kul, det här. Ungar lär säkert tycka att det är jättekul.

Per Demervall tecknar allt bättre för varje nytt album. Det är ju faktiskt lite intressant! Han är ju en veteran, den gode Per, men han fortsätter entusiastiskt att utvecklas. Hans schwungfyllda linjer är eleganta.

Liksom tidigare album i serien, innehåller "Hövdingens fångar" en typ av bilder jag älskade som barn - nämligen helbilder ur fågelperspektiv på städer och andra miljöer. Jag är fortfarande fascinerad av sådana bilder. Jag föreslår att Patric Nyström skriver ett Siri-manus som utspelar sig ombord på ett vikingaflygplan, så att vi får ett helt album sett ur fågelperspektiv!


torsdag 18 november 2021

Blu-ray/VOD: Near Dark

NEAR DARK (Studio S Entertainment)


1987 hade två välkända vampyrfilmer biopremiär i USA. Dels var det den "stora" vampyrfilmen: THE LOST BOYS. En film som riktade sig till mainstreampubliken, och som gick hem hos tonårsflickor som gillade vampyrpojkarna. Dels var det den mindre och billigare NEAR DARK. Det var denna film som den mer renodlade skräckpubliken såg och gillade. 

THE LOST BOYS gick inte upp på bio i Sverige förrän 1988 - och det dröjde tills 1989 innan vi kunde se NEAR DARK på bio. Och - när den väl gick upp, fick vi inte se hela filmen. Statens Biografbyrå sparkade nämligen bakut när de såg filmen. De tog fram sin allra största sax och gjorde hela tio ingrepp. Det fetaste klippet var på fem minuter och 47 sekunder! Biografbyrån klippte nämligen i princip bort filmens mest berömda scen i sin helhet - jag minns inte hur mycket som återstod av scenen. Jag vill minnas att jag hyrde NEAR DARK på video, och att jag tyckte den var förvirrad och ryckig med alla klipp.

Alla dessa fula klipp innebar förstås att NEAR DARK inte blev någon succé i Sverige när det begav sig - och inte blev det bättre av att filmen fick den klumpiga titeln NATTEN HAR SITT PRIS. "The night has its price" är en replik ur filmen, som även användes som slogan - men som svensk titel blev det inte speciellt bra. På denna nya, svenska Blu-ray-utgåva har filmen fått behålla originaltiteln.

Kathryn Bigelow regisserade NEAR DARK, som är en vampyrwestern. Bigelow skrev även manus tillsammans med Eric Red. Jag har sett filmen några gånger de senaste 30 åren, och vad som är lite intressant med den, är att jag gillar den - trots att jag har en hel del invändningar mot den.

Adrian Pasdar spelar den unge Caleb, som en natt träffar på den mystiska Mae (Jenny Wright). Caleb blir genast förtjust i Mae, som presenterar Caleb för det gäng utbölingar hon bor- och färdas med. Jo, de är förstås vampyrer, och de drar runt i Texas som nomader. De är dessutom jävligt onda, i alla fall de flesta av dem. I synnerhet ledaren Jesse Hooker (Lance Henriksen) och galningen Severen (Bill Paxton). Fast Mae är rätt snäll, för hon är kär i Caleb. Caleb blir vampyriserad och följer med detta gäng, men han vill helst slippa dricka blod - han skulle inte ha något emot att bli vanlig människa igen.

En detalj jag aldrig gillat med NEAR DARK, är hur enkelt det är att förvandlas från vampyr till vanlig, dödlig människa igen. Det räcker med en blodtransfusion. Friskt blod in i ådrorna, och presto! Huggtänder och blodtörst försvinner. Det här tycker jag faktiskt är en rätt jönsig idé som inte funkar.

En annan detalj, som jag tänkte på nu när jag såg om filmen på Blu-ray, är att Caleb, åtminstone i början, är en rätt osympatisk typ. Han känns mest som ett rövhål när han raggar brudar på ett väldigt bonnigt sätt. 

... Och så har vi filmmusiken. Den är komponerad av Tangerine Dream. Vad tycker jag om Tangerine Dream? Om Tangerine Dream tycker jag inte!

Men i övrigt är NEAR DARK en cool film - främst tack vare de skitiga och råa vampyrerna, och de dammiga Texasmiljöerna. Det här är inga romantiska blodsugare i slängkappa, eller kärlekstörstande tonåringar med sammetsblick. Det här är bara ett gäng slashasar som urskiljningslöst vill slita upp strupen på folk och slafsa i sig blod. Vilket de gör.

I NEAR DARKs mest berömda och beryktade scenen; en scen som är en stor anledning till filmens kultstatus, går vampyrerna in på en bar, där de massakrerar alla gästerna. Severen snittar med sina sporrar på stövlarna upp halsen på en stackare, han slickar blodet från fingrarna och säger "Finger-lickin' good!". Det var denna scen; hela barscenen, som Biografbyrån klippte bort i sin helhet. På denna nya Blu-ray är filmen självklart komplett - och det är inte utan att man undrar varför censorerna såg rött. himla våldsam och blodig är filmen inte.

Jenette Goldstein och Tim Thomerson medverkar också i filmen. Bland extramaterialet hittar vi en 47 minuter lång dokumentär om NEAR DARK, en bortklippt scen, kommentarspår och trailer. 

THE LOST BOYS har fått några senkomna uppföljare, som gjorts direkt för DVD. Det är inte utan att jag undrar varför det aldrig kom en uppföljare till NEAR DARK. På extramaterialet pratar Lance Henriksen om några idéer som fanns till en uppföljare.


 


onsdag 17 november 2021

Bio: Ghostbusters: Afterlife

Foton copyright (c) Sony Pictures

För fem år sedan uppstod kaos i nördvärlden - främst den amerikanska nördvärlden. Då kom det nämligen en ny Ghostbustersfilm, i regi av Paul Feig, med kvinnor i huvudrollerna. Det här gick ju rakt inte för sig, tyckte en massa människor, och protesterade högljutt. Så kan man inte göra! Kvinnor? Som Ghostbusters? Hu!

Vad jag tyckte om 2016 års GHOSTBUSTERS kan ni läsa i min recension av den filmen. I den texten skriver jag även att jag inte är speciellt förtjust i originalfilmerna från 1984 och 1989; jag tyckte inte att de var speciellt bra när de kom, än mindre så när jag såg om dem. GHOSTBUSTERS 2 är vedervärdig. Filmen från 2016 hade åtminstone en del skämt, den från 1984 är besynnerligt o-rolig och känns mest som en biprodukt till Ghostbusterslåten.

Varje gång det kommer en ny, onödigt nyinspelning eller reboot, klagas det. Jag klagar också. Men. Det är ju ytterst sällan nyinspelningarna "tar över" och raderar originalen. Säger man PSYCHO, tänker man på Hitchcocks film, och inte på Gus Van Sants version. Säger man ROBOCOP tänker man på originalet, och inte filmen med Joel Kinnaman. Säger man ÖSTER OM EDEN tänker man inte på miniserien med Bruce Boxleitner. Och säger man GHOSTBUSTERS tänker man på filmen från 1984, och inte på Paul Feigs version. Undantag finnes, förstås - till exempel är den berömda RIDDARFALKEN FRÅN MALTA merd Bogart inte den första filmatiseringen av den boken.

1984 års GHOSTBUSTERS regisserades av Ivan Reitman. När det nu gjorts en ny film som följer upp de två första filmerna, nöjer Ivan Reitman sig med att vara en av producenterna. För regin står istället hans son, Jason Reitman (UP IN THE AIR, TULLY m fl).

Jag blev allt lite förvånad när GHOSTBUSTERS: AFTERLIFE visade sig vara en renodlad barnfilm. Mer eller mindre. Det är en film med barn i huvudrollerna.

Carrie Coon spelar Callie, som har dåligt med stålar och vräks. Hennes far, som hon inte hade någon kontakt med alls, har precis dött och hon har fått ärva hans gård på vischan. Tillsammans med sina barn, den tolvåriga Phoebe (Mckenna Grace) och femtonåriga Trevor (Finn Wolfhard), flyttar hon in på gården.

Gården är bokstavligt talat fallfärdigt, men Callie och hennes barn har inget annat val än att bo där tills vidare. Phoebe, som är supersmart och intresserad av vetenskap, börjar skolan och blir omgående kompis med en nördig kille som kallar sig Podcast (Logan Kim). Trevor börjar jobba på ett snabbmatsställe, eftersom han omedelbart blivit förälskad i en tjej som heter Lucky (Celeste O'Connor), som jobbar där. Phoebes lärare Gary Grooberson (Paul Rudd) fascineras genast av den begåvade Phoebe, och blir dessutom betuttad i Callie.

Phoebe upptäcker ganska omgående att det spökar i huset. Hon upptäcker även att hennes döda morfar, Callies far, var Egon Spengler från det ursprungliga Ghostbustersteamet - han som spelades av Harold Ramis, som gick bort 2014. All Ghostbustersutrustning finns i den dolda källaren, och Ghostbustersbilen står i en lada. En massa spöken dyker förstås upp, en del återkommer från 80-talsfilmerna, och barnen blir de nya Ghostbusters.

Låt mig ta det positiva först. GHOSTBUSTERS: AFTERLIFE både ser ut- och känns som en film från 80-talet, vilket är bra. Den har rätt look, berättartempot är okej, filmen blir aldrig tråkig. Dessutom låter filmen som en 80-talsfilm, detta tack vare Rob Simonsens filmmusik.

Vidare är Paul Rudd rolig. Han är inte speciellt intresserad av sitt jobb som lärare, så istället visar han CUJO och DEN ONDA DOCKAN på VHS för eleverna, medan han själv pillar med sådant han är intresserad av, det vill säga vetenskap och teknik. Rudd har fått alla roliga repliker. Biografen i den lilla hålan visar CANNIBAL GIRLS, en film från 1973 av Ivan Reitman.

I övrigt är den här filmen ... verkligen inget speciellt och lite poänglös. Som sig bör är ungarna lillgamla och spelas av skådisar som är äldre än rollfigurerna (visst, filmen har legat en tid på hyllan på grund av pandemin, men ändå). Handlingen är inte speciellt rolig eller intressant, spökerierna känns inte särdeles inspirerade. Liksom i originalfilmerna blir slutet lite för bombastiskt. Finn Wolfhard har jag svårt för - mest beroende på hans störiga uppsyn. Han har så störig uppsyn, att när YouTubekanalen Skånska dubbningar gjorde STRANGER THINGS på skånska, fick Finn Wolfhards rollfigur prata lundadialekt.

I den första filmen från 1984 klampade en gigantisk marshmallowgubbe omkring i New York. I den här nya filmen figurerar en massa små marshmallowgubbar. De är ungefär som gremlins och är rätt lustiga. Förresten - kan vi inte få en ny Gremlins? GREMLINS 3. Det hade jag velat se!

Men ... De ursprungliga Ghostbusters, då? Skulle inte de vara med? Jodå, på slutet dyker de upp - Bill Murray, Dan Aykroyd och Ernie Hudson. Märkbart mycket äldre, och de ser uttråkade ut, som om de hellre vill vara någon annanstans. Det är kanske elakt att anmärka på att de är gamla, det blir vi alla, men de ser bara trötta ut och ger intryck av att vara ointresserade. Bill Murray tvekade till att medverka. Harold Ramis får vi se som datoranimerat spöke. Slutet blir alldeles för sentimentalt.

Sigourney Weaver dyker upp under eftertexterna. JK Simmons har en märkligt liten roll. 

Jag kan tänka mig att barn i åldern 10-12 år tycker att GHOSTBUSTERS: AFTERLIFE är jättebra på alla sätt. Jag hade hellre sett en film om Paul Rudd som ensam spökjägare. Plus i kanten för att översättaren lyckades klämma in ordet "whiskypinne" i ett svåröversatt skämt. Lite tveksamt betyg:


 

 

 

 

(Biopremiär 19/11)

tisdag 16 november 2021

DVD/Blu-ray/VOD/Disney+: Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings

SHANG-CHI AND THE LEGEND OF THE TEN RINGS (Disney)


När jag var barn fanns det en serietidning som hette Mästaren på karate. Den kom ut med sexton nummer 1974-1975 och gavs ut av Red Clown, som även hann släppa ett specialalbum om karatemästaren. Mästaren på karate var en svartvit tidning i magasinsformat, och stod därför inte bland de vanliga serietidningarna - den hamnade bland skräcktidningarna i stort format, vilka i sin tur stod intill vecko- och herrtidningarna.

Jag fick aldrig något nummer av Mästaren på karate medan den fortfarande kom ut, men jag tror att jag läste den hos en kompis, vars storebror hade massor av tidningar om krig, skräck, karate och annat vi gossar tyckte var roligare än Kalle Vrånglebäck.

Något år senare, kanske 1977, köpte jag ett nummer av Mästaren på karate på Fynd-Shopen, ett antikavariat i Landskrona, där jag köpte massor av serier (jag minns det som massor). Redan då var Red Clowns tidningar ganska sällsynta på antikvariat. Numret jag köpte var nr 5/1974, och det gjorde förstås ett stort intryck på mig.

Omslaget pryddes inte av Mästaren på karate själv, utan av en maskerad kille som hette Järnnäven. När jag läste tidningen, tyckte jag bättre om Järnnäven än Mästaren på karate. Framför allt var Järnnäven bättre tecknad, tyckte jag, det var Gil Kane tuschad av Dick Giordano som låg bakom detta första avsnitt. Jag tyckte även att Järnnäven såg lite coolare ut än Shang-Chi, som mästaren på karate heter. Shang-Chi hade prins Valiant-frisyr.

Jag tyckte att tidningens fullständiga titel var konstig. "Shang-Chi's händer, mästaren på karate" stod det (Shang-Chis stavat med apostrof). Vaddå, Shang-Chis händer? Vad är det med hans händer? Red Clown hade ofta konstiga titlar på omslagen. "Sällsamma sagor om det blodiga svärdet med Conan" är ett annat exempel. Tidningen innehöll även ett par artiklar, en med lite fräna karatetips, och en om filmen BLACK BELT JONES med Jim Kelly.

Klicka för större bild!

För oss som var barn på 1970-talet var "karate" något mystiskt, spännande och lite okänt. Något slags kinesisk (japansk, men det visste inte vi) slagsmålsteknik som kan döda snabbt, och så skriker man "HAA! HAA! HAA!" när man slår på folk med öppen handflata eller hoppar i sidled och sparkar på folk. Man hade även karatedräkt. Jag fick en så kallad "mysdress" som var utformad som en karatedräkt. Den var otroligt tuff, tyckte jag. Svarta byxor och röd jacka.

Dock hade jag och mina kompisar aldrig sett en karatefilm. Väldigt få i Sverige hade sett karatefilmer. I början av 70-talet svepte en kung fu-våg över västvärlden, främst över USA. Dubbade kung fu-filmer från Hongkong blev populära. Fast här i Sverige blev de alltid totalförbjudna ("Det är fegt att sparkas!"), och om någon film släpptes igenom, hade Statens Biografbyrå klippt bort i stort sett samtliga slagsmål - när ENTER THE DRAGON efter två totalförbud gick upp på bio i Sverige, var den en timme och 17 minuter lång. Och ja, de här filmerna kallades ju "karatefilmer" i Sverige, eftersom ingen visste vad kung fu var. Det var först när hyrvideo slog igenom i början av 1980-talet som karatefilmer blev tillgängliga i Sverige - den första filmen i genren jag såg hette THE TIGER STRIKES AGAIN (1977) och hade Bruce Li i huvudrollen.

Som så ofta var fallet på 70-talet, läste vi serietidningar istället för att se på film. Mästaren på karate kom ut med få nummer, men det fanns några andra kampsportande figurer jag också gillade. Jag minns att jag tyckte att Richard Dragon, som dök upp i Läderlappen, var tuff. Och i superhjältegruppen Rymdens hjältar fanns Karatepojken. Karatepojken heter i original Karate Kid, och när Columbia producerade filmen KARATE KID, fick de pröjsa DC Comics för att kunna använda det namnet, trots att filmen inte har något med seriefiguren satt göra.

Det var kung fu-filmernas popularitet i USA som fick Marvel Comics att skapa figuren Shang-Chi, Master of Kung Fu. De var förstås tvungna att rida på vågen. Shang-Chi skapades av författaren Steve Englehart och tecknaren Jim Starlin. Figuren dök upp i nummer 15 av tidningen Marvel Special Edition. Shang-Chi blev så pass populär att när nummer 17 av tidningen kom ut, döpte man om den till The Hands of Shang-Chi, Master of Kung Fu. Englehart och Starlin hade redan hoppat av, och författaren Doug Moench och tecknaren Paul Gulacy tog över. Duon gjorde att tidningen under en period blev oerhört populär. Andra författare och tecknare tog över, och tidningen höll ut ända till 1983. Därefter har Shang-Chi dykt upp lite här och där, och han verkar ha ändrat karaktär och utseende en hel del på sistone, fast jag har inte läst några av dessa nya serier. Det senaste jag läst, är en miniserie av Moench och Gulacy som kom ut 2002-2003. Den gavs ut av Marvel MAX och var "barnförbjuden" - vilket innebar att figurerna sa "fuck", våldet var blodigt, och kanske var det även med lite naket, jag minns inte. Jag har för mig att jag tyckte miniserien var rätt bra, även om jag alltid haft lite svårt för Paul Gulacys teckningar - han kan inte rita ansikten, framför allt kan han inte rita ögon. Han gör fantastiska bildkompositioner, men alla ser ut som fiskar i nyllet.

Den ursprungliga serien om Shang-Chi var mer eller mindre en exploitationfilm i serieform - som sig bör. Den var som filmerna den inspirerats av. Shang-Chi var son till den orientaliske superskurken dr Fu Manchu, en romanfigur skapad redan 1913 av engelsmannen Sax Rohmer (Arthur Henry Ward). Shang-Chi tränades upp till att bli en rackare på kung fu, och hans första uppdrag var att mörda en av Fu Manchus motståndare. Efter detta uppdrag insåg Shang-Chi att hans farsa faktiskt är en ond och farlig människa, så hans beslutade sig för att istället försöka bekämpa farsgubben. 

Efter ett tag blev Marvel av med rättigheterna till dr Fu Manchu. Detta innebar att de ursprungliga serierna om Shang-Chi under en lång period inte kunde repriseras. Detta verkar ha löst sig, eftersom det nu finns samlingsvolymer. Dock har Fu Manchu i de nyare serierna ersatts av Zheng Zu, Master of the Ten Rings.

Foto copyright (c) Disney

För några år sedan blev Järnäven, det vill säga Iron Fist, TV-serie på Netflix. Jag såg den första säsongen och tyckte att det var konstigt att de inte anlitat en kille som faktiskt kan kung fu till huvudrollen. Rent allmänt var actionscenerna i TV-serien rätt undermåliga. Och nu har alltså även Mästaren på karate filmatiserats. SHANG-CHI AND THE LEGEND OF THE TEN RINGS, i regi av Destin Daniel Cretton, pressvisades inte i Göteborg, och det blev aldrig av att jag gick och såg den senare. Men, nu är den släppt på Blu-ray, DVD, den finns att hyra på till exempel SF Anytime, och den streamar på Disney+. Själv såg jag den på Blu-ray.

Jag brukar oftast bli rätt besviken på Marvelfilmer som inte handlar om Spindelmannen. Jag tycker att de flesta är rätt dåliga och tråkiga, det är plastiga produktioner. Men när SHANG-CHI (jag orkar inte skriva ut hela titeln igen!) började, tyckte jag faktiskt att det var överraskande bra.

Zheng Zu har döpts om till Xu Wenwu (fast det är kanske inte exakt samma gestalt) och spelas av Tony Leung, välkänd från till exempel John Woos HARD BOILED och Wong Kar-Wais IN THE MOOD FOR LOVE. Xu Wenwu är tusen år gammal, han fick en gång tag i de magiska tio ringarna, som gjort honom lika odödlig som oövervinnelig. Han är en superskurk - och det är han som är Mandarinen (som figurerar i till exempel IRON MAN 3). I början av filmen slåss han i en skog med en kvinna han blir förälskad i, dessa wuxia-inspirerade scener för tankarna till Zhang Yimous filmer. Lille Shang-Chi föds efter detta möte 1996.

Hopp till nutid, och Shang-Chi (Simu Liu) bor i San Francisco, där han och hans kompis Katy (Awkwafina) jobbar med att parkera bilar åt folk - alltså sådan där "valet parking", som det heter. Shang-Chi kallar sig Shaun, han bor i en liten lägenhet, och han åker buss till sitt jobb.

En dag attackeras han plötsligt ombord på bussen - några biffar vill åt Shang-Chis halssmycke. Till Katys stora förvåning visar Shang-Chi upp sina färdigheter i kung fu. Denna bussfajt är rätt bra och jag tänkte att de verkar ha anlitat en kille som faktiskt är kampsportare, eller som åtminstone kan fejka det på ett övertygande sätt.

Shang-Chi berättar för Katy vem han egentligen är. Han måste åka till Macao och prata med sin syster Xialing (Meng'er Zhang), och Katy följer med. Jag undrar om de tog ut semester innan de reste. Xialing visar sig ha samma frisyr som Shang-Chi hade i serietidningen. Hon driver en klubb i Macao där folk fajtas, så det blir lite fajting. De träffar på den vissne skådespelaren Trevor Slattery (Ben Kingsley), mannen som anlitats för att låtsas vara Mandarinen i ovannämnda IRON MAN 3.

Den första halvan av SHANG-CHI tycker jag är riktigt bra. Filmen är faktiskt riktigt rolig emellanåt. Shang-Chi själv är en avspänd kille som inte riktigt ser ut som en filmhjälte; han ser mest ut som en jovialisk kille som jobbar i butiken på hörnet. Katy fäller många roliga repliker, och Trevor Slattery är vansinnigt rolig. Det här var lovande, tyckte jag, det här var över genomsnittet när det gäller Marvelfilmer.

Tyvärr är filmens andra hälft betydligt sämre. Filmen ändrar karaktär, den blir allvarligare, Shang-Chi måste rädda världen, och handlingen urartar i ändlösa, datoranimerade orgier. Plötsligt handlar filmen och stora kinesiska drakar och andra märkliga varelser, alla slåss med alla, det ser mest ut som en jobbig animerad film, drakarna övertygar inte. Michelle Yeoh är med och fajtas.

Förvisso har "Master of Kung Fu" plockats bort från filmtiteln, men jag hade ändå förväntat mig kung fu i en film om Shang-Chi. Filmen innehåller förvånansvärt lite kung fu. Istället får vi de vanliga specialeffekterna. Poängen med kung fu-film är ju liksom att det inte ska behövas några större specialeffekter om kombattanterna är skickliga.

Jag blev lite besviken på bonusmaterialet på Blu-ray-utgåvan. Jag hade hoppats på en liten dokumentär om Shang-Chi, i vilken Doug Moench och Paul Gulacy intervjuas. Istället får vi bara ett par korta inspelningsreportage och några bortklippta scener. Simu Liu säger att den ursprungliga serietidningen inte är det mest progressiva material att bygga en film på idag. Istället pratas det om hur viktigt det är att vi nu får se asiatiska hjältar på bio. Jag antar att de menar att det är viktigt i amerikansk film som ses av amerikaner av asiatisk härkomst - för asiatiska actionfilmer med asiatiska hjältar för en asiatisk publik finns det förstås tusentals.

Jag tycker att filmens första hälft är värd en fyra i betyg, medan andra halvan är en tvåa. Således bör slutbetyget på SHANG-CHI AND THE LEGEND OF THE TEN RINGS bli en trea.


måndag 15 november 2021

DVD/Blu-ray/VOD: Settlers

SETTLERS (Njutafilms)


Jag började titta på SETTLERS utan att först ha kollat upp vad det var, mer än det mest grundläggande: en science fiction-film som utspelar sig på Mars, en brittisk-sydafrikansk samproduktion i regi av långfilmsdebuterande Wyatt Rockefeller, Sofia Boutella i en av huvudrollerna.

Jösses.

På Mars bor kolonisatörer från jorden. En del av dessa kolonisatörer är födda på Mars och har aldrig varit på jorden, de karga Marslandskapen är allt de känner till. Som den lilla flickan Remmy (Brooklynn Prince). Hon bor med sina föräldrar i ett ödsligt Marshus i en särdeles ödslig del av Mars. De har höns och grisar.

En dag dyker det upp inkräktare. Okända människor vill Rennys familj illa. Rennys far Reza (Jonny Lee Miller) skjuter ihjäl alla inkräktare utom en, Jerry (Ismael Cruz Cordova). Sedan dödar Jerry Reza.

Jerry säger att han förr bodde i huset. Nu flyttar han in igen och får snart ihop det med Rennys mor Ilsa (Boutella). Jerry är alltså mannen som gjorde Ilsa till änka. Det är väl svårt att få tag på en karl på Mars, hon tänkte kanske att hon får passa på.

SETTLERS har ett utmärkt filmfoto. Skådespelarna är inte helt oävna. Men. Detta är det enda positiva jag har att säga om den här filmen.

Det här är nämligen en av de tråkigaste science fiction-filmer som gjorts. Det är en av de tråkigaste filmer som gjorts, rent allmänt, oavsett genre. SETTLERS är vansinnigt tråkig. Det händer bokstavligt talat ingenting under större delen av filmen. I vanliga fall pausar jag filmen om jag går på toaletten, eller om jag hämtar mer kaffe i köket. Men inte den här gången. Jag lät filmen rulla - och när jag kom tillbaka hade jag inte missat någonting, eftersom det inte fanns något att missa. Som jag brukar säga: den här filmen är så långsam, att vore den en cykel, hade den trillat omkull.

Vidare innehåller SETTLERS en lång rad märkligheter. Människor bor alltså på Mars. Men - de går omkring utomhus, utan rymddräkter. Varifrån kommer luften? Hur kan de andas? Och varifrån kommer vattnet de dricker? Har de släpat med sig höns och grisar från jorden? Vad håller de på med? Varför är det plötsligt okej att mördaren Jerry bor hos dem? Mot slutet, när Renny blivit äldre, blir det hela ännu märkligare.

Filmen hade lika gärna kunnat utspela sig i vilda västern. När jag tänker efter, hade den funkat betydligt bättre som westernfilm. Fast den hade säkert varit lika tråkig.

Jag noterar att en del fått för sig att den här filmen är konst. Långsamheten och konstigheterna är konstnärliga grepp.

Jag vill snarare påstå att SETTLERS har ett illa skrivet, illa genomtänkt manus, som blivit en inkompetent gjord film. Om än med snyggt filmfoto.

Det här är bara skittråkigt. I rymden kan ingen höra dig snarka!


  


lördag 13 november 2021

Netflix: Red Notice

Foton copyright (c) Netflix

Härommånaden hade den engelska filmen SAS: RISE OF THE BLACK SWAN premiär på Netflix. Filmens originaltitel är SAS: RED NOTICE, med Netflix döpte om den för att undvika förväxling med sin egen produktion RED NOTICE, vilken hade premiär igår.

RED NOTICE är den hittills dyraste Netflixproduktionen - drygt 200 miljoner dollar gick den loss på, och filmens tre stjärnor Ryan Reynolds, Dwayne Johnson och Gal Gadot fick en rejäl bit av summan. För manus och regi står Rawson Marshall Thurber, som bland annat gjort DODGEBALL, CENTRAL INTELLIGENCE och SKYSCRAPER. Varför Netflix tyckte att det var värt att pumpa in så mycket stålar i det här projektet kan man undra. Filmen är inte på något sätt märkvärdig.

Det hela handlar om Cleopatras guldägg. Nej, inga ägg värpta av en gås som heter Cleopatra, men väl tre svindyra prydnadsägg som tillhört den legendariska drottningen. Två av äggen finns i säkert förvar, det tredje antas vara försvunnet för evigt.

Ryan Reynolds spelar den internationelle tjuven Nolan Booth, som är på jakt efter dessa tre ägg, i synnerhet det försvunna ägget. Booth, som är världens näst bästa konsttjuv, tvingas samarbeta med en viss John Hartley (Dwayne Johnson), som kanske är en agent, eller som kanske är en tjuv. Världens bästa konsttjuv är den mystiska Löparen, som ingen vet vem det är - tills vi ganska omgående upptäcker att det är Gal Gadot som är Löparen.

Booth och Hartley tävlar med Löparen om att hitta det tredje ägget, men Löparen verkar hela tiden ligga ett steg före - hon har nästa övernaturliga krafter, hon lyckas med allt. En ihärdig polis (Ritu Arya) jagar de tre tjuvarna.

Historien utspelas i ett flertal länder. De är i Rom och Paris och Bali och ett ryskt fängelse, de är i snöiga berg och i djupa djungler. Att de hamnar i en tjurfäktningsarena är rätt oväntat. Minst sagt.

Men det hjälper inte så mycket.

Ryan Reynolds är jätterolig i den här filmen. Okej, kanske inte jätterolig, men han har kul repliker och är avspänt charmig. I övrigt är detta ännu en actionkomedi som mest är stor, högljudd, stökig, rörig, och framför allt tråkig. Jag har sagt det flera gånger förut, men det känns som att Hollywood någon gång strax efter millennieskiftet glömde bort hur man berättar en historia. Emellanåt kom jag på mig med att sitta och tänka på annat. Att filmens handling inte är speciellt originell kan jag ta, men RED NOTICE är bara en film som ser dyr ut, inget mer. 

Dwayne Johnson är fel i rollen - det är svårt att tänka sig att denne karl, står som en ladugårdsdörr, är konsttjuv. Gal Gadot är bara tråkig. Hon är alltid lite tråkig. Oavsett vad hon spelar, ser hon mest ut som en fotomodell som gått fel. Hon är snygg utan att ha någon större utstrålning, till skillnad från Ritu Arya - jag hade hellre sett en film som bara handlar om att Ritu Arya jagar Ryan Reynolds.

... Och jag hade hellre sett en film om gåsen Cleopatra som värper tre ägg.



 

 

 

(Netflixpremiär 12/11)


onsdag 10 november 2021

Bio: Last Night in Soho

Foton copyright (c) UIP Sweden

Engelsmannen Edgar Wright är en kille jag aldrig riktigt vet var jag har. Han har gjort allt från den moderna klassikern SHAUN OF THE DEAD, till SCOTT PILGRIM VS. THE WORLD, som jag tyckte var fruktansvärt usel, irriterande, och närmast osebar. För några veckor sedan gick Wrights dokumentär om Sparks upp på bio i Sverige, men den har jag inte sett - jag hoppade pressvisningen, eftersom jag inte har någon större relation till Sparks.

Men. Redan nu är Edgar Wright tillbaka på biograferna med en ny långfilm; han har regisserat, och manuset har han skrivit tillsammans med Krysty Wilson-Cairns, som skrev 1917.

LAST NIGHT IN SOHO är en oerhört hajpad film, åtminstone i mina kretsar. Mina flöden i sociala medier innehåller mängder av inlägg av folk i utlandet som sett- och älskar filmen. Häromveckan skrev Asia Argento att hon sett filmen tillsammans med sin gamle far, Dario alltså, och de älskade den. Stephen King tycker att den är lysande.

Lever LAST NIGHT IN SOHO upp till hajpen? Ja, faktiskt! Under större delen av speltiden tyckte jag att den var mycket bra, men kanske inte riktigt så bra som jag hade förväntat mig - men när en dryg halvtimme av filmen återstår, lägger Wright in överväxeln och jag blev alldeles svettig. Jösses! Den här filmen utvecklades till något fullkomligt fantastiskt! Filmen klassificeras som "drama/horror/mystery", och jag undrade hur det skulle kunna bli skräckfilm av storyn - men Wright lyckas med detta.

Thomasin McKenzie, från bland annat JOJO RABBIT, spelar Eloise, Ellie kallad, som bor med sin mormor på landet. Ellies mor är död, hon var psykisk sjuk och begick självmord när Ellie var sju. Ellie drömmer om att bli modedesigner och kommer in på en skola i London.

Den lite naiva Ellie, som älskar 1960-talet och modet från den tiden, blir rumskompis med en tjej som heter Jocasta (Synnøve Karlsen); en riktigt bitchig översittare. Jocasta och hennes kompisar är nästan parodiskt vidriga, de festar, snortar kokain, beter sig som svin, och mobbar Ellie.

Ellie står inte ut med de andra studenterna, men får syn på en lapp. Ett rum uthyres. Hyresvärden är en viss ms Collins (Diana Rigg), en gammal dam med bestämda åsikter, och som själv bor på bottenvåningen. Ellie flyttar in.

Sedan tidigare ser Ellie spöken - åtminstone ett, spöket av hennes mor. Men i det här gamla rummet hon flyttat in i, ser hon betydligt mer än så. När hon lägger sig i sängen, flyttas hon tillbaka till 1965. Hon kliver ut på gatan, och det första hon ser är en biograf som visar THUNDERBALL. Hon hamnar på en nattklubb, och när hon tittar sig i en spegel, ser hon en annan tjej - blondinen Sandie (Anya Taylor-Joy). Ett par ögonblick senare har Ellie och Sandie bytt plats - Ellie syns i spegeln och betraktar Sandie, som är på klubben för att söka jobb som sångerska.

Sandie presenteras för en kille som heter Jack (Matt Smith), som påstås vara något slags manager. Sandie får ihop det med Jack, och ...

... Då vaknar Ellie i sin säng. Men - hon upptäcker att hon har ett sugmärke på halsen efter mötet med Jack.

Ellie fortsätter att besöka 60-talet, natt efter natt, och vi får följa Sandies karriär, som inte går som planerat. Minst sagt. I nutid försöker Ellie lösa ett kriminalfall hon såg ske på 60-talet.

LAST NIGHT IN SOHO är fantastisk att titta på. Det här är en otroligt snygg film. Edgar Wrights skildring av Swinging London går i en färgskala som för tankarna till Mario Bava. Om det verkligen såg ut så i London på den tiden vet jag inte, jag är för ung och Wright var inte ens född. Men det spelar ingen roll. Filmfotot är strålande och berättargreppen är innovativa - jag gillar i synnerhet när Ellie syns i speglar medan hon iakttar Sandie.

I nutid besöker Ellie en nattklubb som heter Inferno, och på skylten utanför återfinner vi logotypen till Dario Argentos film INFERNO. Under den sista halvtimmen går filmen från att vara ett mysigt mysterium till, ja, vad ska jag säga: full Dario Argento giallo mode. Vilt, vansinnigt, spännande, oväntade vändningar, och ansikten som speglas i förskärare. Blodet forsar. Vi får även tydliga blinkningar till REPULSION och CARNIVAL OF SOULS.

Filmen inleds med texten "For Diana". Det här blev legendaren Diana Riggs sista film. Hon dog i september förra året, samma månad den här filmen skulle premiärvisas. Premiären sköts dock upp två gånger på grund av pandemin.

Diana Rigg var en 60-talsikon, och en annan 60-talsikon är Terence Stamp. Han är också med i den här filmen, han är född 1938, men är fortfarande lika cool som han alltid varit.  

Det ligger som sig bör en massa 60-talshits på soundtracket. Cilla Black figurerar ofta. En av låtarna, "Happy House", är dock en cover från 80-talet med Siouxsie and the Banshees, eftersom Edgar Wright tyckte att denna version passar bättre till en scen som utspelar sig i nutid.

LAST NIGHT IN SOHO är en omtumlande upplevelse. Jag blev fullkomligt uppslukad filmen. Det är en film gjord med stor entusiasm. Den är surrealistisk och fascinerande. Den är dekadent, gräll och elegant. Den är enastående. Det här är Film med stort F. Jag vill se om den och studera alla detaljer. Diana Rigg tog farväl med flaggan i topp! Jag älskar, som kanske är bekant, den typ av 60- och 70-talsfilm som Edgar Wright inspirerats av, så jag kan nog bara sätta ett betyg:



 

 

(Biopremiär 12/11)