söndag 7 augusti 2022

Disney+: Prey

Foton copyright (c) Twentieth Century Studios

I vanliga fall tycker jag att mina flöden i sociala medier svämmar över av reklam för nya filmer och TV-serier som streamas på de större streamingtjänsterna. Men - av någon anledning har jag inte sett någon reklam alls för PREY, som hade premiär på Disney+ i fredags. Jag visste att denna film är ett så kallad "Hulu Original", den är producerad för den amerikanska streamingtjänsten Hulu. Hulus filmer hamnar rätt ofta på Netflix eller Amazon Prime (som DEEP WATER i våras), jag hade faktiskt ingen aning om att PREY skulle visas på Disney+. Fast det är klart, Disney har ju köpt Fox, som producerat PREY.

PREY, i regi av Dan Trachtenberg, är den femte filmen om Rovdjuret. Eller den sjunde, om man räknar in de två ALIEN VS PREDATOR-filmerna. Sedan den första filmen kom 1987 har filmserien även bytt namn i Sverige, från ROVDJURET till PREDATOR, vilket förstås är synd.

Den förra Rovdjuretfilmen, THE PREDATOR, kom 2018. Den var det bara jag som gillade. Alla andra blev upprörda och tyckte den var skitdålig. Fråga mig inte varför, jag tyckte den var kul. Det var rätt mycket tjoflöjt, och sådant gillar jag. Shane Black och Fred Dekker, som gjort filmen, blev också upprörda, eftersom de blev påhoppade av toxiska fans som plötsligt hatade Black och Dekker (filmskaparna, inte verktygsmärket!).

Varför Dan Trachtenbergs nya film inte går upp på bio vet jag inte riktigt, jag läser om produktionen, och producenterna verkar aldrig haft för avsikt att låta biovisa den. PREY ser dock ut som en biofilm, det är liksom inte som på 90-talet, när storbolagen lät producera betydligt billigare direkt-på-video-uppföljare till storfilmer, som till exempel DARKMAN II & III och FROM DUSK TILL DAWN 2 & 3. PREY är snygg och hyfsat påkostad.

PREY utspelar sig i Nordamerika år 1719. I handlingens centrum hittar vi en Comanchestam, och filmens hjältinna, Naru (Amber Midthunder), är en ung tjej som vill bli en framgångsrik jägare, precis som hennes bror Taabe (Dakota Beavers). När Naru är ute och jagar får hon se ett mystiskt ljussken på himlen, något från rymden dimper ner på jorden, djur börjar slaktas till höger och vänster, och Naru konstaterar att hon jagas av ett okänt väsen. Visst är det ett rovdjur som är i farten.

De andra i stammen tror inte på Naru, men rovdjuret dyker snart upp och har ihjäl folk så att kroppsdelar flyger och far. Det dyker upp illasinnade fransk-kanadensiska pälsjägare, och de fajtas både med comanches och rovdjuret. Precis som Arnold Schwarzenegger i originalfilmen från 1987, måste Naru ensam besegra rymdvarelsen. Till skillnad från Schwarzenegger är Naru inget muskelberg, tvärtom.

PREY är en okej film, men jag har en hel del invändningar. Vad som är positivt är att den är berättad på ett aningen gammaldags sätt - gammaldags som i 1980- och 90-tal. Berättartempo och klippning är inte hetsigt, det går att se vad som händer under actionscenerna - så länge det inte är natt. Nattscenerna är alldeles för mörka.

Indianerna spelas av riktiga indianer, om än från olika stammar i USA och Kanada. Om någon faktiskt är Comanche vet jag inte. Amber Midthunder är sympatisk som Naru, men hon ges ingen större personlighet. Hon är ung, tuff, och duktig på att använda sin tomahawk, men mycket mer får vi inte veta. Filmens dialog är knapp och filmen är fullkomligt humorbefriad, därför blir rollfigurerna ganska anonyma.

Bortsett från ett par repliker på comanche, pratar indianerna engelska - och de låter som moderna amerikaner. Det känns lite märkligt, nästan lite anakronistiskt. Men att låta dem prata enbart comanche hade kanske varit rejäl överkurs, och det hade skrämt bort tittare som inte kan läsa undertexter. Pälsjägarna pratar dock franska.

I eftertexterna står det att Alan Silvestris ursprungliga ledmotiv från ROVDJURET finns med i filmen, men jag vet inte riktigt var det hördes. Kanske var det trummorna under ett par actionscener. Sarah Schachner, som tidigare mest gjort musik till TV-spel, står för den nya filmmusiken - och den är till större delen rejält sömnig. Istället för tuff actionfilmmusik, eller westernfilmmusik, får vi gnisslande stråkar som lika gärna kunde höra till ett bygdedrama eller en medeltidsfilm. Ett regelrätt ledmotiv går inte att urskilja - vilket ofta är fallet med moderna filmer. Schachner ger PREY ett aningen pretentiöst anslag.

Något som slog mig efter att jag sett filmen, är att jag hellre hade sett den här filmen utan rovdjuret! Den kunde istället handlat enbart om Comanches i kamp mot onda pälsjägare. Det hade blivit mycket häftigare! Fast vi är kanske inte så många som vill se en sådan film.

PREY varar bara 99 minuter, det är en utmärkt speltid, men jag tycker nog allt att den känns lite avslagen. Den lyfter aldrig riktigt. Dessutom saknas ett episk handslag, som det Schwarzenegger och Carl Weathers demonstrerade 1987!


 

 

 

 

(Disney+-premiär 5/8)


lördag 6 augusti 2022

Netflix: Carter

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion, denna gång på en sydkoreansk film.

2017 gjorde Jung Byung-gil en film som heter THE VILLAINESS. Jag har inte recenserat den, men jag såg på IMDb att jag gett den användarbetyget 5 av 10. Jag minns dock ingenting alls av filmen. Det är helt blankt. Den ligger på Amazon Prime, så antagligen såg jag den där.

Jung Byung-gils nya film CARTER såg bra ut på pappret. Eller, ja, inte på pappret, jag har inte sett något papper med den, men stillbilder och innehållsreferat gjorde mig nyfiken.

CARTER inleds med en varning. Filmen innehåller stroboskopeffekter vilka kan påverka ljuskänsliga tittare. Därefter får vi följa en buss full med beväpnade hårdingar, den kör fram till ett höghus, och hårdingarna störtar in i en lägenhet.

I en blodig säng i denna lägenhet ligger en man (Joo Won) med ett stort ärr i bakhuvudet. Han vaknar upp - och vet inte vem han är. En främmande kvinnlig röst i hans öra berättar att han heter Carter, att han fått minnet raderat och att han har en bomb inopererad i munnen. De beväpnade männen är där för att ta kål på Carter, men rösten i örat vägleder honom ut därifrån, den mystiska kvinnan verkar se och höra allt via övervakningskameror.

Jaha, tänkte jag, något slags agent eller yrkesmördare som tappat minnet - det har vi sett åtskilliga gånger förr. Men det här blir kanske bra ändå?

På väg ut ut huset attackeras Carter av hundratals karlar endast iklädda tanga, och även av några nakna tjejer. Carter är beväpnad med en kniv och dödar allihop så att blodet stänker hejvilt. Jösses, tänkte jag, det här är ju totalt jävla vansinnigt! Som ultravåldsfilm såg det lovande ut. 

Nu har det gått ungefär en kvart eller så, och jag inser plötsligt att det här är en film som är gjord i en enda tagning. Rättare sagt: det är meningen att det ska se ut som en enda tagning, men det är förstås fejk.

Vad den här filmen också är, är en enda lång actionscen. Mer eller mindre. Och filmen varar två timmar och tolv minuter. Handlingen är rätt grumlig, men det är något om ett zombievirus, Nordkorea, och Carters fru eller dotter, eller vad det nu var.

Kameran är aldrig stilla - inte en enda gång. Hela filmen är skjuten med steadicam och drönare. Jung Byung-gil har använt något slags vidvinkellins med lätt fisheye-effekt - genom hela filmen. Kameran snurrar runt, runt, runt skådespelarna och händelserna - hela tiden. Om kameran fokuserar på något, varar det inte längre än två-tre sekunder, sedan börjar kameran att snurra igen.

Carter kör bil, han kör motorcykel, han hamnar på ett flygplan, han trillar ut ur flygplanet, han åker på taket på ett tåg, bilar och helikoptrar kraschar, och hela tiden slår- eller skjuter han på de som förföljer honom, eller de han jagar.

CARTER ser ut som ett TV-spel - ett first person shooter-spel. Bokstavligt talat. Den enda skillnaden är att man som tittare inte kan styra Carter, och att man bara emellanåt får se händelserna ur Carters synvinkel. Många som sett CARTER klagar på att de blev åksjuka och mådde illa. Jag förstår dem. Jag vände själv bort blicken emellanåt för att vila ögonen, eller så gick jag in i köket en stund, eller på toaletten. Om det inte vore för att jag tänkte recensera filmen, hade jag stängt av efter tjugo minuter.

En hel del av skådespelarna är västerlänningar, främst amerikaner. Mycket av dialogen är på engelska. Och dessa amerikanska skådespelare är skitdåliga! Eller så bara framstår de som skitdåliga, eftersom dialogen är kass, personregin likaså, och koreanerna bakom kameran hörde kanske inte att det inte låter bra. 

CARTER visade sig vara totalt jävla osebar. 



 

 

 

 

(Netflixpremiär 5/8)


torsdag 4 augusti 2022

Netflix: Buba

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det tyskt här på TOPPRAFFEL!

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion. Jag har flera gånger tidigare skrivit att de Netflixfilmer som inte är amerikanska ofta är lite bättre, eller åtminstone lite mer intressanta. Detta gäller även BUBA, i regi av Arne Feldhusen, även denna film inte är jättelyckad i slutändan.

BUBA inleds med att huvudpersonen Jacob Otto (Bjarne Mädel) får en kula i huvudet och dör. Därefter berättar han om sitt liv fram till döden. Jag gillar verkligen inte filmer som inleds med slutet - i de flesta fall finns det ingen som helst orsak till detta. Det innebär bara att man sitter och väntar på ett slut man redan sett.

Men annars är inledningen på den här filmen jätterolig. Jacob berättar om sin barndom, om sin märkliga farmor (eller om det var mormor), och om hur han tävlade i breakdance och vann över den amerikanske utbytesstudenten Leonardo DiCaprio. Medan Jacob dansar, åker hans lillebror Dante (spelad av Georg Friedrich när han är vuxen) iväg med föräldrarna. Bilen kraschar, föräldrarna dör, och Dante hamnar i koma.

Som vuxna är de två bröderna (Dante vaknade visst upp) halvkriminella och lagom misslyckade. Jacob jobbar som stuntman på en vilda västern-show, och utnyttjar sina stuntkunskaper när han och Dante pressar bilister på pengar - Jacob kliver ut i gatan och låter sig bli påkörd.

I ett försök att stiga i graderna går Jacob och Buba med i den albanska maffian, Dante glorifierar maffialivet. Jacob får smeknamnet Buba, efter en albansk sagofigur. Han är besatt av sagor, främst bröderna Grimms ursprungliga versioner med mycket våld och olyckliga slut.

Samtidigt råkar Jacob träffa en kvinna han dansade breakdance med som barn. Nu driver hon en tatueringsstudio. De två inleder ett förhållande, och varje gång Jacob besöker henne blir han tatuerad.

BUBA är en väldigt ojämn film. Den pendlar mellan att vara jätterolig på ett flippat sätt, och att vara direkt tråkig och icke-rolig. Här finns en hel del blodigt våld jag tror är avsett att vara kul, men som inte är det. Filmen har en grå, ful, vardagsrealistisk ton. 

Ibland skrattade jag. Ett par gånger skrattade jag högt. Ofta tänkte jag på annat, då och då tittade jag på klockan.

I eftertexterna tackas Leonardo DiCaprio.

Inledningen är en stark fyra. Resten är nog en tvåa. Jag sätter en tveksam trea.



 

 

 

(Netflixpremiär 3/7)


onsdag 3 augusti 2022

Bio: Bullet Train

Foton copyright (c) Sony Pictures

Ibland känns det som att 1990-talet var något slags svart hål. En dikeskörning efter 80-talets excesser. Jag köpte en massa plattor, lyssnade mycket på musik, och gick ofta på konserter på 90-talet - men idag lyssnar jag i princip aldrig på 90-talsmusik, det blir mest 70- och 80-talsgrejor. Jag läser ytterst sällan serier från 90-talet. Och - det är inte ofta jag ser om filmer från 90-talet. Visst, självklart finns det många undantag, men om jag ska generalisera var 90-talet mest en halvvissen transportsträcka mellan 80- och 2000-tal. 

När det gäller film på 90-talet, försvann (ja, nära på, i alla fall) genrer som varit populära på 80-talet - fetactionfilmer, skräckfilmer, äventyrsfilmer, science fiction och fantasy. Anledningen till att vi startade Fantastisk Filmfestival 1995, var att vi så sällan fick se skräck, sci-fi och fantasy på bio på den tiden. Två av 90-talets populäraste genrer var rejäla tramskomedier - och American independent. Amerikansk oberoende film blev plötsligt en genre, snarare än lågbudgetfilmer i allmänhet. Stora bolag kunde producera små filmer om unga vuxna som hängde i skivbutiker och diskuterade serietidningar. 

Den regissör som gjorde störst avtryck på 90-talet var förstås Quentin Tarantino. På gott och ont. Hans framgångar ledde till att många mindre begåvade regissörer försökte imitera honom. Det vällde ut filmer med "ironiskt våld" - det vill säga realistiskt ultravåld med avsikt att vara komiskt.

Jag tänkte på detta när jag såg David Leitchs nya film BULLET TRAIN. Innehållsmässigt känns det här som något från 90-talet. Det här är en film som är jävligt våldsam - och det är meningen att vi ska skratta åt allt blodstänk. Rollfigurerna presenteras en i taget, och deras (kod)namn skrivs ut över filmduken, även det känns 90-tal. Själva utförandet är modernt, det är 2020-tal, med glassig estetik och datoranimeringar. 

BULLET TRAIN bygger på en roman från 2010 av Kōtarō Isaka. Tydligen är boken en uppföljare till en roman som heter "Three Assassins". Isakas bok har även satts upp som pjäs i Japan, jag undrar om den pjäsen var lika våldsam som den här filmen! I boken är alla romanfigurer japaner, i filmen görs de större rollerna av amerikaner och engelsmän.

David Leitch har tidigare regisserat DEADPOOL 2 och FAST & FURIOUS: HOBBS & SHAW, och han hjälpte till att regissera JOHN WICK, men utan att få credit.

Att se på BULLET TRAIN känns som att se alla John Wick-filmerna, DEADPOOL 1 & 2, KILL BILL 1 & 2, och ett gäng Sonny Chiba-filmer - samtidigt. Bullet train betyder höghastighetståg - men eftersom filmen handlar om ett flertal yrkesmördare ombord på ett tåg, ligger betoningen på bullet.

Handlingen är lika enkel som komplicerad. Brad Pitt spelar en mördare med kodnamnet Ladybug. Efter att några uppdrag inte gått som planerat, tänker han nu utföra ett jobb utan att ta med sig en pickadoll. Hans uppdragsgivare (Sandra Bullock gör telefonrösten) vill att Ladybug ska hämta en attachéväska som finns ombord på ett tåg på väg mot Kyoto.

Ombord på tåget finns även de två mördarna Tangerine och Lemon (Aaron Taylor-Johnson och Brian Tyree Henry), den mystiska tjejen Prince (Joey King), hämnaren Kimura (Andrew Koji) med sin far (Hiroyuki Sanada), och efter ett tag kliver en som kallas Wolf (Benito A Martínez Ocasio) ombord. Det visar sig att dessa människors olika uppdrag har något gemensamt - och de drabbar förstås alla samman ombord på tåget.

Vad som följer är en lång rad actionscener. Dessa är välkoreograferade - David Leitch kan det här, han är gammal kampsportare och stuntman. Blodet sprutar friskt, och det hela leder fram till en förklaring till vad det hela gick ut på.

Om jag hade sett BULLET TRAIN för 30 år sedan, hade jag antagligen tyckt att den var hur cool som helst. Men det är inte 90-tal längre. Problemet med BULLET TRAIN är att den inte är speciellt rolig - och den är en halvtimme för lång, jag tröttnade efter ett tag. Jodå, Brad Pitt är rätt lustig i rollen som proffsmördare i beppehatt, här finns några bra scener, det hela är snyggt paketerat, och soundtracket är utomordentligt. Men, det här är ganska lättglömt - och framför allt är för ansträngt. Leitch försöker verkligen göra något som hela tiden ska vara extremt coolt, och då blir det lätt krystat och ansträngt.

Ett flertal kända ansikten figurerar i filmen förutom de jag nämnt. Zazie Beetz har en mindre roll som mördare. Karen Fukuhara, som har en av huvudrollerna i TV-serien THE BOYS, spelar en i tågpersonalen, hon är närmast att betrakta som statist. Michael Shannon dyker upp efter ett tag. Channing Tatum gör ett kul litet inhopp som passagerare på tåget. Ryan Reynolds skymtar i tre sekunder.

Vad som är anmärkningsvärt är att tåget nästan är helt folktomt, och inga - inte ens konduktören - verkar hitta alla mosade lik som ligger utspridda i de olika vagnarna.

Några av de amerikanska skådisarna pratar med brittisk accent.

För att sammanfatta: bra musik, snygga bilder, kul skådisar, vissen handling.



 

 

 

(Biopremiär 5/8)


onsdag 27 juli 2022

Bio: Göta Kanal - Vinna eller försvinna

Foton copyright (c) Anders Birkeland

Janne "Loffe" Carlsson, Kim Anderzon, Stig Ossian Ericson, Magnus Härenstan, Svante Grundberg. En rad folkkära svenska skådisar som inte längre är med oss. De har även det gemensamt att de alla hade större roller i GÖTA KANAL - ELLER VEM DROG UR PROPPEN?, som hade premiär 1981. Det är 41 år sedan. Några av dem medverkade även i de senkomna uppföljarna GÖTA KANAL 2 - KANALKAMPEN, 2006, och GÖTA KANAL 3 - KANALKUNGENS HEMLIGHET, 2009.

Den första GÖTA KANAL från 1981 var i ärlighetens namn inte speciellt bra. Det var en ful och slarvig film, vilket inte hindrade den från att bli en stor framgång, men den hade ett klämmigt musikaliskt ledmotiv, och så medverkade en lång rad älskade skådespelare i filmen. Det kunde ibland räcka för att rädda en film - i alla fall något så när; de här gamla garvade namnen kunde göra halvdassiga produktioner sevärda.

Åtminstone förr, när jag skrev flitigt i dagspress, kunde det hända att läsare som kände igen mig kom fram på krogen för att fråga om något som hade med film att göra. Ofta var det något i stil med "Har Lasse Åberg något nytt på gång?" eller "Vet du om det kommer en ny GÖTA KANAL-film?". Det här var den där typen av människor som går på bio högst en gång om året, och då vill de helst se SÄLLSKAPSRESAN eller GÖTA KANAL.

Tretton år efter GÖTA KANAL 3 får vi nu en ny film i serien: GÖTA KANAL - VINNA ELLER FÖRSVINNA. Eftersom huvudrollsinnehavarna från de tidigare filmerna antingen är döda, eller väldigt gamla, är det bara Eva Röse som åter är med. Hon medverkade inte i originalfilmen, men väl i de två första uppföljarna. Åtminstone tror jag att Röse är den enda som återkommer. Resten av skådisarna och rollfigurerna är nya.

Även bakom kameran hittar vi nytt, men rutinerat, folk. Det är rätt bra människor som gjort VINNA ELLER FÖRSVINNA, det är delar av Grotescogänget som ligger bakom. Emma Molin regidebuterar, Rikard Ulvshammar står för manus, och ytterligare namn från Grotesco rullar förbi i eftertexterna. Det här er folk som kan göra roliga grejor, ibland riktigt roliga grejor. Därför förvånar det mig att den här filmen är så ... otroligt kass. Det här är en platt, tråkigt filmad historia, med ett illa genomtänkt manus, och noll tajming. Den här turen längs Göta Kanal kapsejsar redan efter några minuter.

Petra Andersson (Eva Röse), dotter till Janne Carlssons rollfigur, och hennes make Arvid (Per Andersson), som är en misslyckad skådespelare, ligger i skilsmässa. De vill båda behålla Anderssons varv. Arvid har dessutom träffat en ny kvinna, Amanda, en ung överklasstjej som görs av Dilan Gwyn. De kommer fram till att de ska tävla om varvet. Ännu en gång ska de åka båt längs Göta Kanal, och vinnaren får varvet. Sten Ljunggren spelar en advokat som ska hålla i tävlingen.

Det visar sig att Petra inte har någon båt, men hennes matglade farbror Mats (Tomas von Brömssen) har en båt på sin tomt, han använder den som hönshus. Den kan Petra använda. Med sig i båten har Petra sina och Arvids två barn, Mats agerar kock och åker på land, bredvid kanalen. Arvid i sin tur tävlar i en ny, svindyr båt, som ägs av Amandas rike far. Med sig i den båten har de Arvids besvärliga morsa (Lottie Ejebrant).

... Sedan så ... Ja, det är som det brukar. GÖTA KANAL - VINNA ELLER FÖRSVINNA har ingen egentlig handling, filmen består bara av korta sketcher där folk trillar i vattnet, krockar med något, eller där huvudpersonerna försöker sabotera racet för varandra. Det hade funkat om det vore bra gjort, men det är det inte. Det är bara otroligt trött och krystat.

Direkt efter tävlingens start tömmer Petras barn ut ett par påsar mjöl för att sabotera för den andra båten. Emil och Amanda får mjöl på sig. På den nivån är det. Svante Grundbergs kanotist från de tidigare filmerna har ersatts med två systrar som ska ha kanotsemester. De dyker upp då och då i scener som aldrig leder någonvart, det handlar mest om att den ena systern inte vill följa med, medan den andra vill slippa paddla. I filmens konstigaste scen måste Lottie Ejebrant bajsa, men toaletten är trasig och de har inte tid att stanna, så hon måste sitta med röven utanför relingen.

En lång rad aktörer dyker upp vid de olika slussarna, några kända, några mindre kända, några okända. De flesta medverkar en minut eller två, några har inga repliker. Dilan Gwyns far spelas av mannen från Comviq-reklamen. Det förekommer massor med produktplaceringar. 

Jag var nära att skriva att ingenting är roligt, men här finns en rolig scen. I ett par scener förekommer en sådan där rosa buss, som här döpts om till Rosébussen. Bussresor för tanter som pimplar rosévin. När bussen stannar för toalett- och rosévinspaus, kliver Eva Rydberg och Ewa Roos ur - och Rydberg är jätterolig. Tyvärr medverkar hon bara 30 sekunder, hon är bara med den denna korta scen.

Det slog mig att jag hellre hade sett en film om Rosébussen. Ett gäng tanter på utfärd, och de blir alltmer dragna under resans gång. Det hade kunnat bli skitkul. Varför gjorde inte Emma Molin den filmen istället?

Kommer även denna nya film att bli framgångsrik? Jag vet inte. Jag vet inte riktigt vilka som kommer att se den här på bio. Det här får väl sägas vara en familjefilm, men jag kan tänka mig att många väntar med att se den tills den visas på TV. Filmen ser dessutom ut som en TV-produktion.

Av någon anledning spelas inte Göta Kanal-låten på soundtracket, kanske hade de inte rättigheterna till den.  

Nå, om inget annat är GÖTA KANAL - VINNA ELLER FÖRSVINNA bättre än GÖTA KANAL 3.



   

 

 

 

(Biopremiär 29/7)


lördag 23 juli 2022

Netflix: The Gray Man

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion - denna gång på den hittills dyraste Netflixfilmen, vid sidan av RED NOTICE, som kostade lika mycket. 200 miljoner dollar gick kalaset lös på.

THE GRAY MAN bygger på en serie romaner av Mark Greaney. Greaney är kanske mest känd för att ha fortsatt att skriva böcker om Jack Ryan efter Tom Clancys död. Den första boken om The Gray Man kom ut 2009, och nästa år släpps den tolfte boken i serien. Antagligen hoppas Netflix att denna nya film ska följas av fler filmer.

För regin står Joe och Anthony Russo, bröderna som bland annat gjorde AVENGERS: INFINITY WAR och ENDGAME. Berättelsens hjälte, en superagent som enbart är känd som 6 ("007 var upptaget"), spelas av Ryan Gosling. Gosling är en rätt trist skådis, som ibland medverkar i bra, eller till och med utmärkta, filmer. Han gör alla roller likadant, han har samma nollställda, ointresserade ansiktsuttryck. Först var det meningen att Chris Evans, en mer karismatisk skådis, skulle spela 6, men enligt uppgift ville han istället spela filmens skurk Lloyd Hansen - så nu ses Evans i den rollen.

THE GRAY MAN börjar, och i en prolog som utspelar sig 2003, får vi se hur en man som heter Fitzroy (Billy Bob Thornton) besöker den namnlöse huvudpersonen, som sitter i fängelse för mord. Fitzroy leder Sierra, något slags agentorganisation som rekryterar inspärrade mördare, dessa brottslingar släpps fria - mot att de agerar lönnmördare åt Sierra. Lite grann som Suicide Squad, alltså, fast här handlar det om en ensam agent på uppdrag. Åtminstone fram tills att han får hjälp.

Hopp 18 år fram i tiden, och 6 kommer över något ... han inte borde ha kommit över. Mörka hemligheter och grejor. 6 har fått i uppdrag att skjuta en kille i Bangkok, men 6 tvingas avbryta uppdraget eftersom det är barn i vägen för målet. Killen som ska dödas stryker med ändå, men innan han dör, ger han 6 ett minneskort med obekväma uppgifter. Det visar sig att offret också tillhörde Sierra.

Nu blir 6 en jagad man. Han har ett pris på sitt huvud, och psykopaten Lloyd Hansen jagar 6 världen över, mest i Europa, och framför allt i Prag. Tack och lov dyker en tuff tjej som heter Dani Miranda (Ana de Armas) upp och hjälper till. Även Fitzroys hjärtsjuka dotter figurerar i handlingen.

Återigen slogs jag av hur illa berättade många av dagens storfilmer, och mainstreamfilmer i allmänhet, är. Jag satt och tittade på den här filmen, och det dröjde inte länge innan jag tänkte "Vad är det jag tittar på? Vad håller de på med? Varför?". Handlingen i THE GRAY MAN består mest av slagsmål, jakter och explosioner, och det är inga slagsmål och jakter som utmärker sig; det är inte JOHN WICK-klass på det här. Det är hetsigt, och filmfotot är överarbetat, nästan med konstanta åkningar - och ibland ser allting ut att vara datoranimerat, även om det inte är det. Det är en plastig film. Färgskalan är lite för mörk, och den påminner om färgläggningen av många moderna, amerikanska superhjälteserier; tidningar som är färglagda av folk som förälskat sig i något färgläggningsprogram, och tar i för mycket. 

Ryan Gosling ser uttråkad ut filmen igenom - men det gör han ju alltid. Chris Evans, däremot, verkar ha skitkul som den mustaschprydde skurken. Ana de Armas gillar jag alltid - jag har säkert nämnt det förut, men om någon slutligen bestämmer sig för att göra en Modesty Blaise-film, hade Ana de Armas funkat bra i titelrollen.

Slutet på THE GRAY MAN, epilogen, funkar inte alls - det är bara jättekonstigt och dumt. Men det antyder en fortsättning. Vill vi se en fortsättning på detta? Nä, det vet jag inte. THE GRAY MAN är nog lite bättre än RED NOTICE, men det här är mest högljutt, våldsamt, tråkigt, själlöst och tröttande. 



 

 

 

Netflixpremiär 22/7)


torsdag 21 juli 2022

Här pratas det Fantomen

Jag har ju fullkomligt glömt bort att dela den här grejen här på TOPPRAFFEL!

X-Band - The Phantom Podcast är en podd/ett YouTube-program som görs av de australiska killarna bakom Fantomensajten Chronicle Chamber. De ägnar sig åt att läsa Fantomen, samla på Fantomen, skriva om Fantomen, recensera Fantomen, och intervjua folk som jobbar med Fantomen. 

De har hunnit beta av en hel del prominenta namn. Senast var det jag som medverkade. Vi pratar i drygt 88 minuter om Fantomen och om min karriär rent allmänt. Det var en hel del vi glömde prata om, så jag lär väl återkomma i framtiden.

Samtalet förs på främmande språk.


 

onsdag 20 juli 2022

Serier: Terminator: Sekundära mål

TERMINATOR
"SEKUNDÄRA MÅL"
av John Arcudi, Chris Warner, Paul Guinan, James Robinson, Paul Gulacy, Karl Kesel, Ian Edginton, Vince Giarrano, Jackson Guice och John Beatty
Ades Media


Avdelning för serier - och för serietecknare - jag helt glömt bort. 

När jag var barn fanns vare sig video eller kabel-TV. När jag blev lite äldre fanns förvisso video, och kabel-TV dök upp så smått på sina håll, men utbudet bestod främst av filmer som inte var alltför färska. Visst släpptes det ju en massa coola äldre filmer på video, samt nyare B-filmer, men storfilmer fick man vänta flera år på.

Därför läste jag - ja, inte bara jag, förstås - serier och böcker som byggde på populära filmer. Kunde man inte se STJÄRNORNAS KRIG, filmen alltså, kunde man alltid läsa seriealbumet som byggde på filmen, och tidningarna med nya äventyr. Jag hade läst kioskböcker med så kallade novelizations av populära filmer långt innan jag lyckades se filmerna. 

I slutet av 1980- och början av 90-talet gjorde förlaget Dark Horse Comics stora pengar på serietidningar med egna fortsättningar på populära filmer. ALIENS, ROVDJURET - och TERMINATOR. Och jag köpte alla de här amerikanska tidningarna när de kom ut. Åtminstone i början. Medieutbudet i Sverige hade då hunnit förändras en hel del sedan 70- och det tidiga 80-talet, men jag var ändå rätt svältfödd var gällde action. Dessutom var det många tecknare jag gillade som jobbade med de här serierna. Jag var inte tonåring längre, jag hade passerat 20 med viss marginal. Jag antar att jag gillade de här serierna, annars hade jag inte köpt dem. Eller köpte jag dem bara för att de ibland var rätt snygga? Jag minns inte. Terminatorserierna publicerades även på svenska i en kortlivad tidning som hette Thriller, och denna köpte jag också.

"Terminator: Sekundära mål" är den andra boken från Retrobokklubben, utgiven av Ades Media. Det är en inbunden, tjock, tung bok i färg, med utmärkt tryck och papper, och den innehåller de fyra första miniserierna från Dark Horse. Jag läser boken och inser att jag inte minns innehållet överhuvudtaget i de här serierna. Jag minns dock enskilda bilder och enskilda scener, nu när jag ser dem igen.  

Vad gäller handlingen i de här serierna finns det ärlig talat inte så mycket att säga - men beror säkert på att jag nu inte bara passerat 20 med viss marginal, jag har även passerat 50. När den första Terminator-miniserien, "Stormen", kom ut 1990, fanns det fortfarande bara en Terminatorfilm - THE TERMINATOR från 1984. TERMINATOR 2: DOMEDAGEN hade ännu inte kommit. Därför tyckte jag att det var häftigt att läsa om andra terminators och nya actionäventyr - i "Stormen" ska ett gäng rebeller från framtiden ta kål på folk som jobbar på Cyberdyne Systems år 1984, för att på så sätt stoppa Skynet kommande illgärningar.

Men - under de gångna 30 åren har det kommit ett flertal nya Terminatorfilmer och en TV-serie som Sarah Connor. Några Terminatorfilmer har varit rätt bra, några har varit rätt kassa. Framför allt har temat mjölkats ur rejält. Det har blivit tjatigt, det har blivit ointressant, och de gamla serierna i den här boken känns inte speciellt fräscha och häftiga längre - men det är mycket möjligt att jag skulle tycka de var ascoola om jag vore 15.

Chris Warner & Paul Guinan.
 

"Stormen" är författad av John Arcudi, som en gång i tiden skapade The Mask, och tecknad av Chris Warner, med tusch av Paul Guinan. Chris Warner är en tecknare jag helt glömt bort! Jag tyckte han var skitbra på den tiden. Han gjorde en serie som hette Black Cross, som först dök upp 1986. Det enda jag minns av den, är att jag gillade teckningarna. När jag nu tittar på teckningarna i "Stormen" tycker jag att ... Tja ... Det är väl kompetent, men lite grovt och tråkigt. Chris Warner gillar att rita muskler och skjutvapen.

Nästa miniserie heter "Sekundära mål", precis som denna bok. Manuset är skrivet av James Robinson, Paul Gulacy har skissat och Karl Kesel har tuschat. Paul Gulacy är ett stort namn i branschen - åtminstone var han det en gång i tiden. Han ritade Mästaren på karate på 70-talet, vilket gjorde honom populär - han har fortfarande massor av fans tack vare denna gamla serie. Själv vet jag inte riktigt vad jag tycker om Gulacy - han har en rätt märklig stil. Det som utmärker Gulacys stil, är hans oförmåga att rita ansikten, och då framför allt ögon. De flesta av hans figurer har besynnerligt smala ansikten, med märkliga, felplacerade ögon. Dock är Gulacy en utmärkt serieberättare, med bra bild- och sidkompositioner.

Paul Gulacy & Karl Kesel.

"Den inre fienden" heter den tredje miniserien, den är författad av Ian Edginton, och tecknad av Vince Garrano. Garrano har en lite mer anonym, småtrist stil. Jag minns att jag tyckte att den behornade terminatorn var frän när jag köpte tidningen när den först kom ut 1991-92. Den fjärde och sista miniserien heter "Slutspel" och är författad av James Robinson, med  teckningar av Jackson Guice och John Beatty. Den här minns jag inget alls av. Det är möjligt att jag bara köpte tidningen och lade den på hyllan när den kom ut 1992. Jag hade kanske hunnit tröttna.

Vince Garrano.

Kanske är det fel att kalla de olika kapitlen för miniserier, eftersom handlingen hänger ihop, liksom filmerna hänger ihop, men serietidningen kom med fyra nummer i taget (utom "Slutspel", som bestod av tre nummer), och när jag köpte "Stormen" visste jag inte att det skulle komma en fortsättning. 

De här serierna innehåller kopiöst mycket action. Det är långa strider, stora rutor, och ibland helsidor med explosioner. Ljudeffekter sida upp och sida ner. Jag skriver detta och tänker, herregud, jag måste låta som en gammal gubbe! Vad är jag för någon traderöv som sitter här och klagar på att det är för mycket action? Tänk om jag visste det på 80-talet, att jag skulle växa upp till en sådan person. Jag hade föraktat mig själv!

Jackson Guice & John Beatty.

Terminatorfilmerna må vara populära, men jag tycker nog allt att de här serierna är ett lite märkligt val för återutgivning. Finns det verkligen en efterfrågan? Gillar dagens serieläsare de här serierna? Och då menar jag främst de som kanske är för unga för att ha kunnat köpa- och läsa dem när de först kom ut. Tja, eftersom denna flotta, påkostade bok faktiskt kommit ut, måste det rimligtvis finnas ett intresse - precis som det finns ett intresse för de återutgivna Transformersserierna.

Antagligen beror min kritik av Terminatorserierna främst på att min egen smak förändrats en del under de gångna 30 åren.

Till sist ska jag tillägga att det redan 1988 kom en annan Terminatorserie på ett annat förlag, Now Comics. 1990 kom en en miniserie på Now som hette "Burning Earth". Jag köpte att album som samlade serien, och det tog ett tag innan jag läste det - jag gillade nämligen inte teckningarna. Det var en målad serie, och jag tyckte den såg kladdig ut; bilderna var rätt grova. Men, när jag väl läste serien vill jag minnas att jag tyckte den var oväntat bra. Det är länge sedan mitt album försvann, men när jag nu kollar upp serien, ser jag att den var skriven av Ron Fortier och målad av Alex Ross, en herre som har sina fans. Detta var hans första publicerade serie.

fredag 15 juli 2022

Netflix: Incantation

Foton copyright (c) Netflix

Jag slog mig ner för att se den nya RESIDENT EVIL-filmen på Netflix, och ignorant som jag är, hade jag inte noterat att det inte alls var en långfilm, utan en TV-serie i åtta avsnitt, och det hade jag förstås inte tid och lust att titta på. Så, jag bläddrade för att se om det kommit något annat, nytt originalmaterial på Netflix jag kunde se istället. Jag hittade den taiwanesiska skräckfilmen INCANTATION, i regi av Kevin Ko, som hade premiär för några dagar sedan.

Found footage-filmer är ett jävla oskick. Dessutom trodde jag att denna genre var död och begraven sedan länge. Informationen om INCANTATION var knapp, men det visade sig vara en found footage-film. Dessutom är väldigt märklig sådan, på flera sätt.

Jag ska inte ljuga och påstå att jag förstod vad som försiggick i den här filmen, för det gjorde jag inte, men i handlingens centrum hittar vi Ruo-nan (Hsuan-yen Tsai), som återfått vårdnaden av sin sex år gamla dotter. Kevin Ko hoppar mellan nutid, och när Ruo-nan var gravid för sex år sedan. Då, för sex år sedan, gjorde Ruo-nan och några vänner en internetshow som hette "Spökjägarna". Dessa spökjägare hittade något otäckt, vilket innebar att otäcka saker hände, och en förbannelse kastades över Ruo-nan och hennes ofödda dotter. Eller bara dottern. Eller bara Ruo-nan. Jag vet inte så noga.

Den lilla dottern är söt och rar, men börjar uppföra sig konstigt. Hon ser saker i hemmet. Hon ser spöken. Hennes lärare och andra vuxna blir oroliga. Vad är det som händer? Vad var det som hände sex år tidigare?

... Ja, fråga inte mig. Jag noterar att en del som sett filmen hävdar att orsaken till att många västerlänningar inte förstår INCANTATION, är att vi inte förstår den asiatiska kulturen och buddismen. Må så vara. Men den främsta anledningen till att vi inte förstår filmen, är att den är så fantastiskt illa berättad, och att den är så exceptionellt långsam - det är svårt att hålla sig vaken, filmen vara en timme och 50 minuter, men den känns som 50 timmar. Det räcker inte med ett par jump scares, då någon plötsligt kommer störtande mot kameran. 

Handlingen hoppar alltså mellan nutid och dåtid, och ofta är det svårt att veta om det är nutid eller dåtid. Kameran viftar hejvilt, och jag vet inte riktigt vilka de olika rollfigurerna är.

... Men vad som är ännu konstigare och förvirrande är att jag ofta inte vet vem som filmar, och varför det filmas. Ibland är det någon som inte är med i filmen som filmar! Alltså, någon som filmar de som filmar. Ibland filmar någon sig själv rakt framifrån - och plötsligt klipps det till en vinkel från sidan. Vem håller i den kameran? Eller har samma person satt upp en extrakamera? Liknande saker sker hela tiden. Och varför filmas allt? Okej att Spökjägarna filmar det de håller på med, det är ett program om att jaga spöken, men allt annat? Varför ger Ruo-nan plötsligt dottern en kamera så att hon också kan filma? Det här var så tröttsamt och tråkigt att jag efter ett tag slutade försöka följa med i handlingen. Filmen är alldeles för stökig och ostrukturerad.

Ytterligare en märklig grej är att det ligger filmmusik på klippen - något som fullkomligt förtar intrycket att detta skulle vara upphittade filmsnuttar. INCANTATION hade säkert funkat betydligt bättre om den gjorts som en "vanlig" film, det vill säga med ordentligt filmfoto och utan found footage-gimmicken.

Ibland påstås det att filmbolag betalar folk för att uttala sig positivt om vissa filmer. När jag läser de så kallade användarrecensionerna på denna films IMDb-sida är det inte utan att jag tror att det kan vara så. En väldig massa människor har skrivit att detta är en otroligt otäck och bra film! Många har satt högsta betyg på den. Många texter är skrivna på dålig engelska. Nu finns det säkert någon därute som faktiskt tycker att INCANTATION är bra, men tycker man att detta är en av de bästa skräckfilmer som gjorts, kan man inte ha sett speciellt många skräckfilmer - eller så har man fått en liten slant för att tycka så.



 

 

 

 

(Netflixpremiär 8/7)


tisdag 12 juli 2022

Netflix: De dödas dal

 Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, denna gång på en spansk zombiefilm som skulle gått upp på bio i Spanien redan 2020, men pandemin kom i vägen, och nu har filmen dumpats direkt på Netflix istället.

I min recension av OVERLORD, en film som kom 2018, skrev jag lite om nazizombiefilmer. Bland annat skrev jag "de allra flesta av den senaste tidens nazizombiefilmer - antagligen 100% av dem - är, kort sagt, jävligt dåliga". Och jo, så är det ju. Jag har ett gäng stående här i hyllan bredvid mig, de flesta köpta på rea för 5-10 spänn styck, och de är i det närmaste osebara. Å andra sidan är jag den ende i hela världen som faktiskt gillar Jean Rollins ZOMBIE LAKE från 1981, den har jag på Blu-ray.

Rent allmänt är zombiefilm en genre som snabbt blev tjatig, det mesta som gjorts efter 1980-talets höjdare i genren är trist - men nazizombiefilmerna från senare år lider även av de de i de flesta fall har en alldeles för låg budget. Undantag finns förstås, som OVERLORD, men det är svårt att göra krigsfilm om man inte har budget till uniformer och rekvisita. DE DÖDAS DAL, som regisserats av Alberto de Toro och Javier Ruiz Caldera, och som bygger på en roman av Manuel Martín, har dock en hyfsat tilltagen budget - det här ser ut som en biofilm.

DE DÖDAS DAL är mer än en nazizombiefilm - det här är en fascist- & nazizombiefilm. Handlingen utspelas nämligen 1938, under spanska inbördeskriget, så här finns både spanska fascister och tyska nazister. Tyskarna har utvecklat en blå gas, som ... Ja, självklart återupplivar gasen döda. I en prolog får vi se hur onda tyskar mejar ner glada bybor som firar ett bröllop, och sedan plockas gasen fram.

Miki Esparbé spelar Jan Lozano, kapten i Francos fascistiska armé, men eftersom Jan inte är mycket till fascist, ska han arkebuseras. I sista sekunden kommer hans farbror, ett högre befäl, farande och stoppar avrättningen. Istället för att skjutas, skickas Jan iväg på ett uppdrag tillsammans två andra män som armén kan avvara.

Jan och hans män kommer inte långt innan de stoppas av ett gäng från den socialistiska motståndsrörelsen, anförda av en tuff kvinna (Aura Garrido). Just som de ska döda Jan och de andra, dyker det upp zombies. Det bär sig förstås inte bättre än att Jan och hans män tvingas samarbeta med motståndsfolket, och självklart blir de efter ett tag vänner. De stöter på fler zombies under färden, och måste hitta på ett sätt att stoppa alla tyskar, fascister, och levande döda.

DE DÖDAS DAL har ett ganska lättsamt anslag, bitvis funkar filmen som en skräckkomedi. Detta beror bland annat på Miki Esparbé i huvudrollen, han känns lite grann som en spansk Jean Dujardin. Filmens första tredjedel är rätt bra, det är underhållande. Den sista tredjedelen, men den fläskiga finalen, är också underhållande. Men - tredjedelen i mitten är märkligt trist. Här tappar filmen tempo rejält, folk sitter mest och pratar, och eftersom dessa scener utspelar sig nattetid, är det ibland svårt att se vad som sker - det är helt enkelt för mörkt.

Som helhet är det här en helt okej zombiefilm, den är lite bättre än snittet, den är lite snyggare och den har högre budget. En detalj jag definitivt inte gillar med DE DÖDAS DAL, är blodspruten. Dessa är förstås datoranimerade, och av någon anledning har de gjort så att blodet ser ut som röda moln. Jag minns att Ringo Lam använde sig av squibs som såg ut så här i någon actionfilm som kom för drygt 30 år sedan. Direkt efter DE DÖDAS DAL såg jag om Lucio Fulcis ZOMBIE FLESH EATERS fråm 1979, och slogs av hur pass mycket bättre effekterna - och blodspruten - är i denna mer än 40 år gamla film.



 

 

(Netflixpremiär 11/7)


onsdag 6 juli 2022

Streaming: Piranha Women


B-filmsvärlden är inte vad den en gång varit. Numera är det svårt att göra stora (eller hyfsade) pengar på lågbudgetfilmer. Fram till millennieskiftet gjordes det fortfarande B-filmer; direkt på DVD-filmer, som sköts på 35mm och som i många fall mer eller mindre såg ut som biofilmer. Filmer som levererade vad de utlovade. Som jag så ofta har påpekat är budgeten på de B-filmer som görs idag så låg, att filmerna i alldeles för många fall inte ens ser ut som "riktiga", professionella filmer. Vem som helst kan gå till en stormarknad - eller kanske till och med en bensinmack - och köpa en billig digitalkamera med tillräckligt hög upplösning för att göra en film, som sedan lätt distribueras online, eller kanske till och med på DVD.

I samma ögonblick en film görs tillgänglig, kanske till och med tidigare, när eventuella recensionsex och screeners till distributörer skickas ut, ser ljusskygga personer till att piratkopior finns ute på nätet. Detta innebär förstås att det är svårt att få tillbaka stålarna man spenderat på att göra filmen. Detta innebär i sin tur att filmskapare främst gör filmer där inkomsten är garanterad - till exempel om de har en deal med en TV-kanal eller streamingtjänst, som vill ha "content" i olika gångbara genrer, som julfilmer, prinsessfilmer, och lättsamma thrillers och deckare.

B-filmerna i sig har också förändrats en del sedan 80-talets härjningar. Det finns förstås alltid undantag, men grabbiga filmer med blod, bröst och bestar är numera ovanligt. Ren och skär exploitation är ovanligt. The Asylum pumpar förstås ut filmer i parti och minut, oftast till SyFy Channel, men deras mockbusters och monsterfilmer har vi nog tröttnat rejält på vid det här laget.

Jag antar att många av er inte känner till detta, men Charles Band och hans Full Moon är fortfarande i farten. För 30 år sedan hade Full Moon ett distributionsavtal med Paramount, vilket innebar att deras direkt-på-video-filmer fanns precis överallt, även i Sverige, och budgeten var aningen högre. Idag heter bolaget Full Moon Features. De släpper fortfarande filmer på DVD och Blu-ray i USA, men enklast går detta att titta på deras utbud via deras streamingtjänst, som heter just Full Moon Features. Den kostar 85 kronor i månaden, och förutom Full Moon-produktioner har de hundratals filmer från Something Weird Video, Blue Underground, och andra distributörer. En del gamla rullar har rätt risig bildkvalitet, men det mesta har bra bild, och de nyare produktionerna har förstås utmärkt bild. Av naturliga skäl saknas svensk text.

På sistone har Full Moon börjat producera TV-serier - eller vad vi ska kalla dem. Miniserier, kanske. Den senaste, PIRANHA WOMEN, består av två halvtimmeslånga avsnitt, det är allt. För manus och regi står Fred Olen Ray.

Det var längesedan jag såg en ny film av den gode Fred. På 80-talet gjorde han ju filmer som HOLLYWOOD CHAINSAW HOOKERS, BEVERLY HILLS VAMP, ALIENATOR, ARMED RESPONSE (som hette JADE JUNGLE i Sverige), och DEEP SPACE - den sistnämnda tycker jag är hans bästa film. På 90-talet gjorde han en rad "hardware movies", actionfilmer med flygplan, fartyg, militärer och grejor. På 2000-talet blev det en massa bikinifilmer. De senaste åren har han dock mest gjort julfilmer, och av dessa har jag inte sett en enda.

Det är fortfarande något magiskt över Full Moons vinjett; månen, loggan, och de flaxande fladdermössen. Nu vankas det underhållning utan större pretentioner. PIRANHA WOMEN är en återgång till 80-talets B-filmer. Det är sällan det görs sådant här idag. Det här handlar bokstavligt talat om blod, bröst och bestar!

Denna miniserie inleds med att en sexig tjej kommer in på en bar, där hon raggar upp en kille. De går hem till henne och hoppar ner i poolen, och då får tjejen plötsligt ett monsteransikte och en käft full av sylvassa tänder. Hon biter ihjäl den stackars killen, och när hans kropp hittas, undrar de två poliserna som håller i fallet hur i hela friden det här gick till.

Bobby Quinn Rice spelar Richard, vars flickvän Lexi (Sof Puchley) är svårt sjuk. Medan Richard är på jobbet, där alla tävlar om att stiga i graderna, besöker Lexi sin läkare, dr Sinclair (Shary Nassimi), som säger sig kunna bota den stackars Lexi. Sinclair visar sig vara en galen vetenskapsman som experimenterar med pirayor.

Richard och en kollega går till samma bar vi fick se i prologen, där dyker det upp två sexiga brudar, varav en raggar upp kollegan - som förstås blir uppäten han med. Polisen misstänker Richard, som säkert var avundsjuk på kollegans framgångar på jobbet och löneförhöjning. Lexi är försvunnen, så Richard har inget alibi.

PIRANHA WOMEN är jättekul. Handlingen är rakt på sak utan krussiduller. Det är väldigt underhållande - om man nu gillar filmer om brudar som klär av sig och förvandlas till pirayor. CGI-effekterna är allt annat än övertygande, men det spelar ingen roll - det här är liksom ingen film man ser om man är ute efter realism.

... Men är det synd att den här miniserien bara är en timme lång sammanlagt. Jag förstår inte riktigt poängen med att stycka upp filmen - varför gjorde de inte en långfilm på 80-90-minuter istället? PIRANHA WOMEN känns för kort, den är lite rumphuggen på slutet, och jag förväntade mig ett tredje avsnitt - men icke.

Full Moon har även producerat THE RESONATOR, en serie som bygger vidare på FROM BEYOND och RE-ANIMATOR.