torsdag 6 februari 2020

Bio: Birds of Prey (And the Fantabulous Emancipation of One Harley Quinn)

Foton copyright (c) Warner Bros.

Alltså ... BIRDS OF PREY (AND THE FANTABULOUS EMANCIPATION OF ONE HARLEY QUINN). Det är ett fullkomligt hopplöst namn och inget kommer att omtala filmen med denna fullständiga titel, så jag nöjer mig med att kalla den BIRDS OF PREY. Fast en bättre titel vore HARLEY QUINN, eftersom det är om henne filmen handlar. De andra rovfåglarna, varav en är en kanariefågel och de andra inga fåglar alls, spelar andrafiolen. Om ens det.

DC Comics' psykotiska seriefigur Harley Quinn, Jokerns flickvän, har vi sett röra på sig i animerade filmer som BATMAN AND HARLEY QUINN, och 2016 spelades hon av Margot Robbie i David Ayers sensationellt usla SUICIDE SQUAD, en film som fick vansinnigt dålig kritik, och som ogillades av publiken - men som trots detta spelade in en hel del pengar. En uppföljare är därför på väg.

Harley Quinn var behållningen i SUICIDE SQUAD, och nu har hon förärats en egen film. Eller nästan - tydligen trodde man inte på att hon ensam kunde bära en film, så man har slängt in ytterligare några (anti)hjältinnor. Men förhandsintresset har av någon anledning varit lågt, med få biljetter bokade i förhand, och folk som troligen inte sett den har redan börjat skriva negativa recensioner på IMDb. Det är väl det gamla vanliga: föreningen för okyssta nördkillar i morsans källare klarar inte av att kvinnor har mage att inta huvudroller. Inte nog med det, det är kvinnor som gjort BIRDS OF PREY.

För regin står Cathy Yan, som tidigare gjort en film som heter DEAD PIGS. Manuset är skrivet av Christina Hodson, som skrev BUMBLEBEE. Margot Robbie, som förstås återkommer i rollen som Harley Quinn, är en av producenterna.
Jag hade förväntat mig det värsta, det vill säga att filmen skulle vara lika usel som SUICIDE SQUAD. Men BIRDS OF PREY visade sig vara betydligt bättre än förväntat. Detta är ganska uppenbart DC:s försök att göra en DEADPOOL. BIRDS OF PREY, som är Rated R i Amerika, är en groteskt våldsam komedi full med svordomar. Det är i princip två timmar koreograferat ultravåld försett med ett rätt bra rocksoundtrack. Det känns ibland som en osedvanligt brutal och blodig dansföreställning.

Handlingen finns det inte så mycket att orda om. Här finns inte så mycket handling. Harley Quinn har gjort slut med Jokern och har därför blivit mer knäpp än vanligt. En ung tonårstjej, Cassandra Cain (Ella Jay Basco), stjäl en diamant, som hon sväljer. Den lika vansinnige som sadistiske skurken och nattklubbsägaren Roman Sionis (Ewan McGregor) vill åt diamanten. En massa andra vill också åt diamanten - och Harley Quinn. Till exempel snuten Montoya (Rosie Perez). Och armborstbeväpnade The Huntress (Mary Elizabeth Winstead). Eller, vänta, jag har glömt vem The Huntress var ute efter. Antagligen Sionis. Jurnee Smollet-Bell spelar nattklubbssångerskan Dinah Lance, som kallas Black Canary. Hon får jobb som Sionis chaufför, men ansluter sig till Harley Quinn och de andra. Mot slutet måste de här tjejerna nämligen samarbeta, vilket knappast kommer som den överraskning. Våldets Spice Girls.

Vad som är irriterande är att man valt att köra med uppbruten handling, Tarantino-style. Harley Quinn agerar berättare, hon berättar som hon vill, lika förvirrat som hon tänker. Det här berättargreppet var fräscht för 25 år sedan, idag känns det bara som ett krystat sätt att maskera brist på ordentlig, bärande berättelse. Och att stoppa in ytterligare några huvudrollsinnehavare funkar mindre bra, eftersom de bleknar och nästan försvinner bredvid den totalt dominerande Harley Quinn. Filmens humor håller inte samma klass som DEADPOOL.
Ewan McGregor verkar ha kul i rollen som Sionis. I brist på Jokern får han vara den mordiske tosingen. Hans insats är scenery chewing, som man säger utomlands. Men - det här är Margot Robbies film. Hon är ganska oemotståndlig som Harley Quinn. Visst, hennes gnälliga röst med överdriven New York-dialekt (Robbie är dock från Australien) är lite jobbig, men det förhindrar inte att hon - trots ständiga våldsdåd - är makalöst charmig. Det är kul att hon gör precis vad fan hon vill, som något slags ultravåldsam Pippi Långstrump.

De många, väääldigt många, actionscenerna är välkoreograferade och filmade på ett sätt så att det faktiskt går att se vad som sker. Rent allmänt är det snyggt filmat, Gotham City är här en färgsprakande, udda plats. Och jag satt och stampade takten till musiken under slagsmålen. Det är svårt att låta bli när till exempel Joan Jett strömmar ur IMAX-salongens högtalarsystem. Jo, jag såg filmen i en MAX-salong, men jag tror faktiskt inte att formatet tillförde speciellt mycket den här gången.

Jag skulle inte ha något mot att se Harley Quinn återkomma ytterligare en gång, men då hoppas jag att de skriver ett ordentligt manus.

Slutligen: TV-serien BIRDS OF PREY från 2000-2003, GOTHAMS ÄNGLAR på svensk TV, har jag inte sett. Den verkar inte vara något vidare.








(Biopremiär 7/2)

lördag 1 februari 2020

Netflix: Uncut Gems

Foton copyright (c) Netflix

Priserna har regnat över UNCUT GEMS. Hittills har filmen tilldelats 22 priser och nominerats till ännu fler. Häromveckan förvånades en del över att den inte fick några Golden Globes och inte nominerades till några Oscars.

Det är inte utan att jag undrar om de som delat ut dessa priser har sett samma film som jag.

UNCUT GEMS är nämligen en ganska fruktansvärd film.

Benny och Josh Safdie har regisserat filmen, dessa två har även skrivit manus tillsammans med Ronald  Bronstein. Martin Scorsese är en av filmens verkställande producenter. Enklast kan man beskriva UNCUT GEMS så här: en massa osympatiska rollfigurer skriker och svär i två timmar och femton minuter.

Adam Sandler spelar Howard Ratner, en juvelerare i New York. Han är ett klantarsle, denne Howard, som fifflar, umgås med skumma typer, ägnar sig åt gambling, och han har problem med familjen. Självklart har han även en älskarinna. Dyrt hem och lyxprylar har han gott om, men han är tydligen konstant skyldig folk pengar.

Howard har kommit över en riktigt fet, oskuren juvel från Afrika. Enligt Howard är den värd värd miljoner. Basketspelaren Kevin Garnett spelar sig själv, och han vill ha juvelen. Han tror att den ger honom magiska krafter, så han kräver att få låna den över helgen, eftersom han ska spela en viktig match. Efter lite övertalning går Howie med på detta, men kräver att Garnett lämnar sin dyrbara ring som säkerhet. När Garnett gått sin väg springer Howard till pantbanken med ringen, och pengarna han får för den satsar han på Garnetts match samma kväll. Då dyker det plötsligt upp brutala gangsters som är ute efter Howard.
UNCUT GEMS är något slags judisk gangsterfilm; flera av rollfigurerna är judar, New Yorks juvelerarvärld är väl traditionellt judisk (eller är det jag som är fördomfull?), och filmen innehåller en del judiska tillställningar och ritualer. Med andra ord, det är som en judisk variant på Scorseses italienska gangsterhistorier. Det här hade kunnat vara intressant - om filmen haft en ordentlig story.

... Men det har den inte. Handlingen är anmärkningsvärt tunn. Filmen är fullpackad med rollfigurer och dialog, men när man tänker efter så händer det nästan ingenting. Safdie och Safdie försöker maskera denna brist på innehåll genom att göra filmen rörig och ofokuserad. Ständigt skrikande och svärande är inget som lyfter en film. Dialogen går i stil med "Fuck you! What the fuck are you doing? You fucking motherfucker! I'm gonna fuck you up, you fucking fuck! Fuck!", och när filmen äntligen är slut känner man sig nästan blästrad.
Adam Sandler har hyllats för sin insats. Folk säger sig överraskas av att tramsbyxan Sandler, känd för att göra vansinnigt dåliga filmer, faktiskt kan agera. Men det har han faktiskt visat tidigare - han har gjort en del bra insatser i mindre bra filmer. Dock brukar han i de flesta fall vara sympatisk i sina filmer, det är han inte i UNCUT GEMS. Ingen annan heller, för den delen. Hans fru är en ragata, hans barn är störiga.

Gamle, fine Judd Hirsch från TV-serien TAXI har en liten roll. Tilda Swintons röst hörs ur en telefonlur.

Slutet på den här filmen är lite bra, men vägen dit är rätt plågsam. Jag vill nog föreslå att du väljer något annat att titta på än den här. Om du nu inte är förtjust i skrikande och svordomar.










(Netflixpremiär 31/1)

torsdag 30 januari 2020

Bio: 1917

Foton copyright (c) Nordisk Film

Första världskriget var ett märkligt krig jag har svårt att bli klok på. Skotten i Sarajevo och orsaken till att världen började kriga är inte helt uppenbar, och sättet striderna fördes på känns besynnerlig - skyttegravarna och arméer som på kommando rusade mot fiendens eld och en säker död. Synkroniserade massjälvmord.

För ganska exakt ett år sedan kom det ut en australisk Fantomentidning med krig som tema. I denna tidning fanns en serie författad av mig; "Requiem", som utspelar sig under första världskriget, manuset skrev jag för två år sedan. Jag var nog mest inspirerad av Jacques Tardis serier om det Stora Kriget, men eftersom min serie skulle handla om Fantomen blev det förstås något annat i slutändan. Jag fick göra en hel del research för att undvika att skriva en fullkomligt orealistisk story, och när jag två år senare ser den nya filmen 1917 konstaterar jag att jag nog fick till det rätt hyfsat, eftersom min serie har några överraskande likheter med filmen.

Sam Mendes' 1917 har fått strålande kritik utomlands. Nyligen tilldelades den två Golden Globes, och den är nominerad till tio Oscars. Det skulle inte förvåna mig om filmen kniper flera av statyetterna - i synnerhet bästa filmfoto borde den ha som i en liten ask, eller snarare som i en skokartong.

1917 är nämligen en fullkomligt makalös film. Den tog nästan andan ur mig. Det här är otroligt bra.
Handlingen är föredömligt enkel: det är den sjätte april 1917. I Frankrike får den unge korpral Blake (Dean-Charles Chapman) i uppdrag att välja ut en man som ska följa med Blake på ett livsfarligt uppdrag. Blake väljer korpral Schofield (George MacKay), och tillsammans beger de sig ut i fiendeland för att överlämna ett meddelande till en överste MacKenzie (Benedict Cumberbatch), som befinner sig en skyttegrav någonstans på andra sidan en liten by och en flod. MacKenzies attack mot tyskarna måste stoppas, det är en fälla. Blake och Schofield kämpar alltså mot klockan, de måste hinna fram i tid.

Sam Mendes' film visar upp krigets vansinne på ett synnerligen realistiskt sätt. Det är tur att det inte är luktfilm, med tanke på alla drivor av ruttnande lik på övergivna slagfält och uppsvullna kroppar flytande i vattendrag. Döden finns överallt. Bilderna är mardrömslika  - men samtidigt kan de ibland bli vackra på ett surrealistiskt skräckfilmssätt. Siluetten av en ensam fiendesoldat som kommer springande framför en brinnande byggnad nattetid. Blommande körsbärsträd och sönderskjutna lik. Brittiska soldater som försöker hålla humöret uppe med skämtsamma historier i väntan på att skickas iväg för att slaktas. Några scener får mig att associera till Hugo Pratts drömska, poetiska berättelser om Corto Maltese under första världskriget.
Roger Deakins' filmfoto är utomordentligt. 1917 utmärker sig dessutom genom att till synes vara filmad i en enda, oavbruten tagning, som till exempel Hitchcocks REPET. Nu är det förstås inte bara en tagning, men med undantag för ett ställe där bilden blir svart, går det inte att se var skarvarna finns.

Sättet filmen är gjord på innebär förstås att berättelsen till större delen utspelar sig i realtid (det görs ett tidshopp på det där stället då bilden blir svart). Detta innebär att filmen blir riktigt spännande. Ja, ibland är det jävligt spännande. Det är spännande på riktigt. Vi i publiken befinner oss där, någonstans ingenmansland, tillsammans med Schofield och Blake. Effekten blev ännu mer påtaglig för min del, eftersom jag såg 1917 i Göteborgs nya IMAX-salong, vilket innebar en omtumlande upplevelse utöver det vanliga.

Det förekommer några namnkunniga skådespelare i filmen - Colin Firth gör general som tilldelar Blake uppdraget, Mark Strong dyker upp som en brittisk kapten under handlingens gång, och Richard Madden figurerar han med. Men dessa skådespelare medverkar bara några minuter vardera.

Krig är helvete - och sällan har krig på film varit ett större helvete än i 1917.

Se den här filmen!






(Biopremiär 31/1)

tisdag 28 januari 2020

Serier: X9 - 50 år av spänning

X9 - 50 ÅR AV SPÄNNING
Egmont Publishing

I slutet av 1970- och början av 1980-talet låg det ett antikvariat som hette Fynd-shopen på Eriksgatan i Landskrona. När jag var barn köpte jag de allra flesta av mina serietidningar där. Jag och mina kompisar brukade leta upp- och panta flaskor och tomburkar, och spendera de kronor vi tjänade på Fynd-shopen.

Jag vill minnas att serietidningarna kostade 50 öre styck, och att de som var på hundra sidor kostade en krona. Eventuellt höjdes priset till en krona och två kronor för de tjockare tidningarna. Eftersom de alltså var dyrare köpte jag sällan Agent X9 när jag växte upp. När jag tänker efter köpte jag dock Western-serier, som också var på hundra sidor, på Fynd-shopen, men det kan ha varit för att den tidningen innehöll en del snygga fransk-belgiska serier, och därför prioriterades.

En orsak till att Agent X9 inte lockade var att jag tyckte att den allt såg lite trist ut, med sina generiska omslag, inköpta från utländska ateljéer. Jag tyckte även att Serie-magasinet såg trist ut, den tidningen körde också med generiska omslag på 70- och 80-talen. 

Men - de gånger jag köpte- och läste Agent X9 tyckte jag att den var riktigt bra. Åtminstone de flesta av serierna. Tidningen innehöll mest (enbart?) amerikanska och brittiska dagspresserier under 70- och 80-talen, och flera av dessa tecknades av killar jag verkligen gillade - Rip Kirby av både Alex Raymond och John Prentice, Agent Corrigan av Al Williamson, för att bara nämna två serier. Ja, och Modesty Blaise, förstås. Jag gillade elegansen i dessa serier.

En annan grej jag uppskattade med Agent X9 var att många av serierna var, hur ska jag säga, fylliga. Många av deckarintrigerna var välkomponerade och välskrivna, och avsnitten var förhållandevis långa. Jag kom på att det var bra att ta med sig några Agent X9 när vi reste bort på semester - tidningarna var matigare och räckte längre, man fick valuta för kronorna. Alldeles just nu när jag skriver detta minns jag plötsligt att jag i slutet av 80-talet vann en prenumeration på Agent X9 i någon tävling. Jag kommer ihåg att jag läste många Modesty Blaise-äventyr tecknade av Neville Colvin, en herre som aldrig diskuteras idag, men som jag tyckte var riktigt bra - i alla fall betydligt bättre än Romero.

2019 fyllde serietidningen Agent X9 - som under sina första år hette enbart X9 - 50 år, och Egmont gav ut en tjock bok men ett lagom urval av de serier som gått, och i vissa fall fortfarande går, i tidningen. Jag fick till slut tummen ur och läste boken - och blev väl aningen besviken. Dels för att det handlar om samma, redigerade versioner som publicerades i tidningen, vilket innebär skiftande teknisk kvalitet - här och var försvinner linjer. Dels för att det är ganska svaga episoder av serier som ibland var riktigt, riktigt bra.

Först i boken hittar vi agenten X9 själv, skriven och tecknad av Bob Lewis, som var en pseudonym för Bob Lubbers. Det är en ganska tunn historia om en kille som rånar en bank och raggar på en galant dam som är revyartist. Lubbers, som gick bort 2017, var en fantastisk tecknare - och han var en rackare på att rita galanta damer.
Agent X9 av Bob Lewis aka Bob Lubbers.
Därefter följer ett äventyr med Rip Kirby. Fred Dickenson står för manus, medan Alex Raymond tecknade. Själva storyn tillhör väl de svagare Rip Kirby-historierna, men Raymonds teckningar är eleganta, och serien är nog den bästa i denna bok.

Nästa serie är Johnny Hazard. Den gick i Fantomen innan jag började köpa den tidningen. Jag hade  alltså inte läst Johnny Hazard, men jag minns att serien diskuterades på Fantomens insändarsidor. Det påstods att den blivit för politisk och för reaktionär i sin USA-propaganda. Som barn förstod jag inte vad de klagade på - det visste väl alla att ryssar var onda och hade fula frisyrer, medan amerikaner var coola, hade  snygga frisyrer, och hette tuffa saker som Johnny Hazard. Sedan dess har jag läst en hel del Johnny Hazard. Seriens upphovsman Frank Robbins tillhör mina favorittecknare, jag har alltid föredragit honom framför den mer berömde Milton Caniff, som gjorde serier i samma stil - ungefär som jag alltid föredragit Dean Martin framför Frank Sinatra. Äventyret i den här boken tillhör de senare kalla kriget-serierna. Det är lite smålustigt, men tidiga Johnny Hazard var bättre.

1984 skrev Gunnar Krantz en artikel i Bild & Bubbla om engelsmannen Jack Monks deckarserie Buck Ryan. Artikeln hette "Vem älskar Buck Ryan?" - och det kunde man ju fråga sig. Jag hoppade alltid över Buck Ryan i Agent X9. Den såg så fruktansvärt tråkig ut, och värre blev det eftersom texten i pratbubblorna skrivits ut med något slags skrivmaskin. I avsnittet som repriseras i denna bok har pratbubblorna textats om - just för att den ursprungliga textningen såg för jävlig ut. Den här gången läste jag serien - och jag blev nyfiken. Det här var faktiskt rätt trevligt. Teckningarna är stela och konstiga, och avsnittet verkar ha tagit skada av redigeringen, men Buck Ryan gav ändå lite mersmak. Jag undrar hur bilderna ser ut i större format och bättre återgivning.
Buck Ryan av Jack Monk.
Efter Buck Ryan följer ett kort avsnitt med Modesty Blaise. Det är den där redogörelsen för Modestys bakgrund; "Början på historien", och inget regelrätt äventyr. Versionen som publiceras här är den omredigerade versionen från 2000-talet, med färre, större rutor per sida.

Den brittiska serien Garth är en jävligt konstig serie. Jag har aldrig blivit klok på vad Garth är för någon. En stor biff som reser i tiden. Jag minns att jag tyckte att några av de tidiga Garth-historierna som gick i Agent X9 var rätt bra, eller i alla fall bättre än de senare, men serien i denna bok är från 1971. Jim Edgar har skrivit, medan den smått legendariske Frank Bellamy har tecknat. Garth är på en inspelning av en westernfilm, när han får en smäll i skallen. När han vaknar upp är han sydstatsofficer på 1800-talet. Inbördeskriget är över, och Garth ska hjälpa en danstrupp och ett vagntåg att ta sig över prärien. Det här är verkligen skitkonstigt. Det känns som om ett litet barn har skrivit serien, som om Jim Edgar hittar på efter hand. Serien är dessutom hur lång som helst, det bara händer nya saker hela tiden. Plötsligt dyker det upp blodtörstiga indianer och serien blir märkligt rasistisk på ett sätt som måste känts gammalmodigt även 1971.

Paul Temple är en klassisk, brittisk deckargestalt, skapad av Francis Durbridge. Deckarförfattaren och amatördetektiven Paul Temple dök först upp 1938 i en lång rad radiopjäser. Dessa följdes av romaner, en handfull långfilmer, och en TV-serie. Mellan 1951 och 1971 producerades en dagspresserie om Temple, och denna jubileumsbok innehåller ett avsnitt från 1953, tecknat av Bill Bailey - Durbridge själv ska ha skrivit manus. Det är lite stelt och tråkigt tecknat, men det är väldigt brittiskt och rätt kul.
Paul Temple tecknad av Bill Bailey.
Spårhundarna av Phillip Douglas och John Burns läste jag i albumserien Special-Comics när jag var barn. Serien var en ganska skamlös imitation av Modesty Blaise. Jag hade en kompis som hävdade att det faktiskt var Modesty Blaise, de hade bara döpt om figurerna. Eftersom jag, till skillnad från min kompis, faktiskt läste vad som stod i pratbubblorna, samt de artiklar om serien jag kunde hitta, påpekade jag att det inte alls är samma serie som Modesty Blaise, men min kompis stod på sig. Han tyckte dessutom att det räckte med att titta på bilderna. Det tyckte han även när han blev äldre. Avsnittet med Spårhundarna i den här boken är riktigt flängt. Rättare sagt: det är dåligt och illa berättat. Om det är representativt för serien vågar jag inte svara på, jag har inte läst Spårhundarna sedan 70-talet. John Burns var duktig på att imitera Jim Holdaway, men när han 1978 fick chansen att teckna Modesty Blaise misslyckades han kapitalt - och han fick inte till Modestys ansikte. Hans sejour på serien blev kort. Han gjorde även omslagen till en rad Modesty-romaner som gavs ut i Sverige.

Sist i boken hittar vi åter agent X9 själv, denna gång i den version som kallades Agent Corrigan, och som gjordes av Archie Goodwin och Al Williamson. Just denna episod, "Det svarta svärdet" från 1978-79, minns jag att jag läste i baksätet i bilen på väg till Norge för att åka skidor ett sportlov. Agent Corrigan var märklig på ett annat sätt än ovan nämnda serier. Corrigan var FBI-agent - men han reste jorden runt och bekämpade internationella terrorister och superskurkar, som vore han en amerikansk James Bond. När jag läste de här äventyren för 35-40 år sedan tyckte jag att Williamsons teckningar var vansinnigt läckra, men som vuxen ser jag att karln fuskade så det stod härliga till. Kopieringsmaskinen gick varm, och samma närbilder på Corrigans ansikte i olika vinklar upprepas sida upp och sida ner, något man antagligen inte tänker på om man läser en stripp om dagen. "Det svarta svärdet" inleds med sju sidor talkings heads - så lång tid tar det för Corrigan att få sitt uppdrag. Två personer står och pratar på sju sidor. Man kan liksom inte påstå att det är effektivt berättat.

Utöver serierna innehåller denna bok några kortare artiklar om tidningen, och ett flertal omslag återges i färg. Tyvärr presenteras inte serierna, figurerna och deras upphovsmän, med undantag för Modesty Blaise. Således fick jag googla Garth för att försöka ta reda på vad han är för besynnerlig typ. 

När jag kom fram till den avslutande Agent Corrigan-serien knakade det till i boken och limningen i ryggen började ge med sig.               

tisdag 21 januari 2020

Bio: Color out of Space

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Jag brukade förr hävda att jag gillar HP Lovecraft. Men så tänkte jag efter. Det är egentligen främst Stuart Gordons filmatiseringar jag gillar; i synnerhet RE-ANIMATOR och FROM BEYOND - två filmer som egentligen inte har så mycket med Lovecrafts noveller att göra.

Jag har läst en hel del Lovecraft, och jovisst, en del historier är bra, men ofta tycker jag att de känns rätt otillfredställande och poänglösa - Lovecraft bygger upp en stämning; någonstans i New England finns ett mystiskt ställe, och där, i en avgrund, finns något obeskrivligt väsen, och sedan är det inte så mycket mer. Det är stämningarna och mytologin Lovecraft hyllas för, handling och brist på slut har fansen överseende med. De flesta av Lovecrafts berättelser är ganska omöjliga att göra film av.

Jag kommer ihåg att jag som ung tonåring i början av 1980-talet låg i sängen i mitt pojkrum och läste "Färg bortom tid och rum" (ursprungligen publicerad 1927 i tidskriften Amazing Stories) i en skräckantologi, och jag tyckte den var fantastiskt bra. Det är möjligt att den kan ha varit bearbetad för ungdomar, det minns jag inte. Drygt tio år senare läste jag om novellen i en annan utgåva, och då tyckte jag inte att den var lika bra. Nu, snart trettio år senare, minns jag inte novellen så väl, men jag har för mig att jag retade mig på slutet - jag kan ha fel, men i vanlig ordning saknades nog ett ordentligt slut. Det var bara obeskrivligt och kosmiskt.

Det är många som har sett fram emot den nya filmatiseringen av "Färg bortom tid och rum", filmen är ganska hajpad. Detta beror på att det är sydafrikanen Richard Stanley som gjort den. Trots att han egentligen inte har gjort speciellt mycket, har Stanley lite kultstatus - eller beror det kanske på att han inte gjort så mycket?

Efter att ha gjort några musikvideor långfilmsdebuterade Richard Stanley 1990 med robotrafflet HARDWARE. Jag såg om HARDWARE igår, efter att inte ha sett den på närmare trettio år. Jag kom egentligen inte ihåg så mycket, inte mer än ungefär vad den handlade om, och att Carl McCoy; sångaren i Fields of the Nephilim, är ute och traskar i öknen i början.

1990 skrevs det mycket om HARDWARE i genrepressen. Jag minns att jag på det stora hela gillade filmen, men att jag hade en invändning. Efter att nu sett om filmen förstår jag varför jag gillade den när den kom. Den innehåller allt jag tyckte var coolt på den tiden: cyberpunk, industrirock, robotar, splatter, och gestalter som klär sig som prisjägare i en spaghettiwestern. Jag har även samma invändning nu som jag hade 1990: storyn är för tunn och känns utdragen. Större delen av filmen utspelar sig i hjältinnans lägenhet, och storyn hade nog funkat bättre i kortare format i en TV-serie modell "The Twilight Zone". Storyn knycktes förresten från ett nummer av serietidningen 2000AD, vilket ledde till en del strul.

Men HARDWARE var en snygg film, och det här var på den tiden då det fortfarande var spännande med nya, unga regissörer och nya lågbudgetfilmer. Filmen gjordes förstås på 35mm, och Simon Boswell stod för filmmusiken, vilket innebär att den bitvis låter som en Dario Argento-film.

Redan efter denna debut började Richard Stanleys karriär att svaja. Nästa film, DUST DEVIL från 1992, blev mest omskriven för att producenten Miramax hatade den och klippte bort drygt 35 minuter från Stanleys version. Numera går det dock att se en förlängd version som kallas "Final Cut". Det är många som hyllar DUST DEVIL och kallar den ett mästerverk, men det är en ganska ogenomtänkt åsikt. Ärligt talat är filmen inget vidare, dels är manuset för tunt, men framför allt är dialogen och främst skådespeleriet fruktansvärt. Det är riktigt illa, ibland genant dåligt. Men filmfotot är snyggt.

1996 kom den film Richard Stanley kanske är mest känd för - beroende på att han fick sparken från inspelningen. THE ISLAND OF DR. MOREAU, den där vansinniga versionen med Val Kilmer och Marlon Brando med en hink på huvudet. Problemen under inspelningen var hur många som helst, och Stanley ersattes av John Frankenheimer. 2014 kom en dokumntär om inspelningen - LOST SOUL: THE DOOMED JOURNEY OF RICHARD STANLEY'S ISLAND OF DR. MOREAU.

Därefter ägnade Stanley sig mest åt dokumentärer, och han har visst rest runt en del tillsammans med Malmöfilmaren Henrik Möller. Jag träffade Richard Stanley för drygt tjugo år sedan. Han var väl trevlig och sa något om att han var ren, efter att ha tillbringad decennier med att ta droger. Kanske en förklaring till hans svajiga karriär.

Efter denna långa inledning är det kanske dags att komma till saken? COLOR OUT OF SPACE, alltså.
Jag måste säga att COLOR OUT OF SPACE är överraskande bra. Eller åtminstone betydligt bättre än jag trodde att den skulle bara. Jag misstänkte nämligen att den här filmen skulle vara totalt osebar, hundra procent kosmiskt mumbo-jumbo. Kanske kvasi-konstnärligt skit som Nicolas Cage-filmen MANDY (som många till min stora förvåning älskar, och vars producenter även ligger bakom denna film), eller kanske en syratripp som Jan Kounens spektakulära misslyckande BLUEBERRY.

Nicolas Cage håller på att förvandlas till något slags mer begåvad Steven Seagal, han gör alldeles för många filmer (för att kunna betala av alla sina skulder), de flesta släpps direkt på DVD i Sverige, och majoriteten av filmerna är riktigt dåliga. Men han kan ju fortfarande vara bra, Cage, om han får en regissör som håller honom i tyglarna.

I COLOR OUT OF SPACE spelar Nicolas Cage Nathan Gardner, som tillsammans med sin fru Theresa (Joely Richardson) och deras tre barn flyttat till en gård i New Englands obygd (fast filmen är inspelad i Portugal). Nathan och Theresa har haft problem med sitt förhållande, det har förekommit cancer, hon sköter sitt jobb från hemmet och spenderar dagarna bakom sitt skivbord, vad Nathan jobbar med tror jag inte framgår, och de tre barnen vantrivs på landet, i synnerhet den tonåriga Lavinia (Madeleine Arthur), som ägnar sig åt svartkonst och har självskadebeteende. Nathan har även ett gäng alpackor på gården. 

Plötsligt en natt dimper något från skyn ner i familjen Gardners trädgård. En stor, glödande sten från yttre rymden. Ganska omdelbart sker märkligheter och förändringar. Nathan förändras och blir alltmer aggressiv och galen, Theresa blir knäpp hon med, lillpojken Jack (Julian Hilliard) börjar prata med en gubbe som bor i brunnen, medan den övervintrade hippien Ezra (Tommy Chong), som bor i närheten, lyssnar på rymdvarelser som finns under golvet. Färgglada växter börjar gro på tomten, och grönsaker växer sig enorma. En stackars kille (Elliot Knight) som rest dit för att kolla upp om traktens vatten är dåligt vet inte vad han ska tro.

Allt detta leder så småningom fram till mutationer och ond, bråd död. Blodet flyter i strida strömmar.
Jag vill inte påstå att filmen är speciellt spännande eller otäck, och liksom andra Richard Stanley-filmer har den flera sega partier som borde trimmats - och nej, slutet är inget vidare. Men jag tycker ändå att detta är en underhållande och rätt cool skräckfilm. Den är kul, som vi skräckfans säger. Jag gillar att Stanley använder sig av samma godisartade färgskala som Stuart Gordon körde med på 80-talet, och jag gillar att man fläskar på med riktigt geggiga praktiska effekter; mutationer och grejor som för tankarna till både Brian Yuznas SOCIETY och till John Carpenters THE THING. Det är trevligt och gammaldags på ett bra sätt.

Och Nicolas Cage? Tja, han är återhållsam till en början, men halvvägs genom filmen börjar han gå genom taket med ännu en over the top-tolkning.

Nå - oavsett vad jag tycker om filmen, tycker jag att det är fantastiskt kul att den faktiskt går upp på bio i Sverige! Den kommer till exempel inte att biovisas i Danmark.

För övrigt har jag alltid tyckt att Stephen Kings novell "Weeds" från 1976, som som blev kapitlet "The Lonesome Death of Jordy Verrill" i George A Romeros CREEPSHOW, med King själv i titelrollen, är lite väl lik "Färg bortom tid och rum".
    







(Biopremiär 25/1)

torsdag 9 januari 2020

Osannolikt mycket toppraffel i Fantomen

Från och med idag finns Fantomen nummer 2-3/2020 i butik. Detta är ett hundrasidigt dubbelnummer med enbart Fantomenäventyr. Först i tidningen återfinns ett nytt, långt amerikanskt dagstidningsäventyr av Tony DePaul och Mike Manley, följt av en ovanligt kort episod av samma team.

Men! Efter dessa två serier kan man läsa den 30 sidor långa serien "Kärlek i djungeln" - och det är därför jag skriver om tidningen här. Det är nämligen jag som står för manus till "Kärlek i djungeln". Tecknare är australiern Shane Foley.

Den här serien gjordes till den australiska boken "The Phantom: 70 Years Anniversary", vilken kom ut 2018, när den australiska Fantomentidningen fyllde 70 år. Serien, som heter "Jungle Love" i original, är en uppföljare till äventyret "The Movie Stars"/"Djungelhjälten" från 1950 - men det går alldeles utmärkt att läsa vår serie utan att ha läst den gamla serien.

Eftersom "The Movie Stars" är en serie av Lee Falk och Wilson McCoy, har Shane och jag gjort ett äventyr i samma stil och anda. Jag tänkte att bästa sättet att imitera Lee Falk modell 1950 är att göra en parodi på hans stil från den tiden - då blir det liksom som Falks serier brukade vara på 50-talet. "Kärlek i djungeln" är en deckarkomedi med betoning på komedi. Dessutom har Shane stoppat in mängder med referenser till andra Falk & McCoy-serier i bakgrunden.

Fantomen 2-3/2020 finns ute till och med den femte februari. Det är ju numera ibland svårt att hitta butiker som säljer Fantomen, ja, som säljer serietidningar rent allmänt, men störta iväg och leta upp en butik, köp tidningen, passa på att köpa ytterligare serietidningar (det finns serier av mig i 91:an också), och hjälp till att stötta den stolta, men vacklande, seriebranschen!
Den första strippen i "Kärlek i djungeln", vilken av någon anledning redigerades bort när serien publicerades i Australien.

onsdag 8 januari 2020

Bio: Jojo Rabbit

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Bioåret 2020 inleds på bästa möjliga sätt!

När jag för ett antal månader sedan såg den första trailern för JOJO RABBIT gjorde jag stora ögon och blev blev konfunderad. Vad hela världen var det här? En komedi om Adolf Hitler och Hitlerjugend? Vem vågar göra en sådan film idag?

Efter dess premiär utomlands har lovorden, priserna och prinomineringarna haglat över JOJO RABBIT, som anses vara en av 2019 års bästa filmer, vissa anser den vara den allra bästa. Detta fick mina förväntningar på filmen att öka. Vad är det här för film? Kan den verkligen vara så bra?

JOJO RABBIT bygger på en roman av Christine Leunens. För regin står Taika Waititi. Jag var inte jätteförtjust i Waititis småkul men lite taffliga WHAT WE DO IN THE SHADOWS, men hans superhjälteröj THOR: RAGNARÖK fantatiskt kul; en av de bästa Marvelfilmerna.

Jojo är tioårige Johannes (Roman Griffin Davis). Vi befinner oss i Tyskland, andra världskriget pågår för fullt, och eftersom lille Jojo älskar hakkors kallar han sig nazist och har gått med i Hitlerjugend. Som en bisarr variant på Alfons Åberg har Jojo en låtsaskompis: Adolf Hitler (Waititi själv). Hitler befinner sig ofta vid Jojos sida och pratar med honom. Han är en korkad och barnslig fåntratt, denne käcke Hitler som gärna äter enhörning till middag. Hitler lurar i Jojo en massa dumheter om kriget och judarna.
Tillsammas med en massa andra barn skickas Jojo ut i skogen för att att drillas till judehatande krigare. Sam Rockwell spelar det krigströtta befälet kapten Klenzendorf, som tillsammans med den flängda Fraulein Rahm (Rebel Wilson) leder utbildningen. Det bär sig inte bättre än att lille Jojo, som mobbas av de andra barnen och kallas harig, skadas i en granatolycka (det är Hitlers fel) och skickas hem.

Scarlett Johansson spelar Rosie,  Jojos vackra mor. När Jojo hör mystiska ljud från väggarna upptäcker han att Rosie gömmer en judisk flicka (Thomasin McKenzie) i hemmet. Hon heter Elsa och eftersom Jojo tror att han är nazist måste han hata henne. Han börjar även skriva en bok om judar, "Yoohoo, Jews". Snart inser han förstås sanningen om Hitler, nazismen och judarna.

JOJO RABBIT är en remarkabel film på flera sätt. Dels för att den lyckas göra något riktigt roligt av ett ämne som nazimen och judeutrotningen. Filmens första hälft är fantastiskt rolig och jag skrattade högt flera gånger.
Men det är en större bedrift av Waititi att lyckas gå från renodlad komedi till gripande drama utan att det skär sig, och blir konstigt och krystat. Skildringen av Jojos och Elsas relation är fin. Kriget och meningslös död kryper in i Jojos tillvaro. Stephen Merchant i bästa Herr Flick-form dyker upp som gestapoman.

Anslaget är lätt surrealistiskt. Ljudspåret med modernare poplåtar är anakronistiskt. Barnskådespelarna är utmärkta. Sam Rockwell är i vanlig ordning lysande.

Som satir är JOJO RABBIT utomordentlig. Som dramakomedi är filmen strålande. Betygsfemman ligger nära!







(Biopremiär 10/1)

söndag 5 januari 2020

Netflix: Dracula

Foton copyright (c) Netflix/BBC

Jag såg om Fracis Ford Coppolas BRAM STOKER'S DRACULA häromåret. Jag var inte så förtjust i den när den kom 1992, men jag tänkte att den kanske legat till sig sedan dess. Det hade den inte. Det är en ganska förskräcklig film - försedd med enastående filmmusik.

Jag är väldigt svag för Dracula-filmer, men jag kan inte påminna mig om att det gjorts någon bra sådan de senaste 40 åren - John Badhams DRACULA från 1979 är nog den senaste som är hyfsat bra. Senast jag skrev om aktuella Dracula-filmer var 2014, då jag recenserade både DRACULA UNTOLD och Dario Argentos osannolikt usla DRACULA. Jag har sett fler Dracula än dessa de senaste decennierna, men de har inte varit något att lägga på minnet, några har varit fruktansvärda.

Under 1950-, 60-, och 70-talen kom det gott om bra Dracula-filmer. Hammer Films klassiska filmer, Paul Morrisseys BLOOD FOR DRACULA, Jess Francos COUNT DRACULA, Werner Herzogs NOSFERATU, för att nämna några stycken. Det har även gjorts en del bra Dracula för TV - till exempel Dan Curtis DRACULA med Jack Palance från 1974, som var den första Dracula-film jag såg. 1977 producerade BBC COUNT DRACULA med Louis Jourdan och Frank Finlay. Den här versionen anses vara väldigt bra, men själv har jag inte sett hela - jag vill minnas att det var fel på det recensionsex jag fick på DVD, jag fick ingen ny skiva, och sedan glömde jag bort det hela.

Det finns en TV-serie i tio avsnitt från 2013 som jag inte har sett. Men - nu har engelska BBC åter producerat en miniserie som är aktuell på Netflix. Tre långfilmslånga delar av folket bakom SHERLOCK.

Jag hade läst att 2020 års DRACULA inte är vad vi väntat oss. Jag såg serien och ... Jösses! Det här var ju verkligen inte vad jag väntat mig!
TV-serien inleds med att en illa tilltygad Jonathan Harker (John Heffernan) sitter i ett nunnekloster och berättar för syster Agatha (Dolly Wells) om sina upplevelser i greve Draculas (Claes Bang) slott i Transsylvanien. Däfrefter får vi i vanlig ordning, precis som i boken och tidigare filmatiseringar, se hur advokaten Harker färdas från London till Draculas slott, för att avsluta grevens köp av Carfax Abbey i England. Det går som det brukar, Harker hålls kvar i slottet, där även Draculas vandöda brudar härjar, och Harker försöker fly.

Efter ett tag slutar dock TV-serien att följa boken, och det blir en rätt frän historia om Draculas kamp mot en massa nunnor - och syster Agatha visar sig vara en Van Helsing. Ja, gamle Abraham Van Helsing är denna gång ersatt med en kvinna.

Det andra avsnittet utspelar sig helt och hållet ombord på fartyget The Demeter, som tar Dracula till England, och det tredje avsnittet ... Ja, jösses jävlar, det fick mig att tappa hakan och göra stora ögon. Serien ändrar inriktning helt och hållet, och blir något slags uppdaterad version av Hammers DRACULA A.D. 1972 och THE SATANIC RITES OF DRACULA, eller Marvels serietidning Tomb of Dracula. Fast inte riktigt.

Till en början tänkte jag att 2020 års Dracula är den bästa Dracula-filmatisering som gjorts på 40 år. Efter ett tag blev jag lite mer tveksam. Den här TV-serien är rätt bra, den är hela tiden underhållande och intressant, men jag personligen hade nog föredragit en lite mer traditionell version. Eller en version som genomgående är som det tredje avsnittet. Bäst vore om de gjort tre fristående långfilmer istället för en miniserie, då hade handlingen dessutom blivit mindre utdragen.
Den danske skådespelaren Claes Bang är en alldeles utmärkt Dracula, han har både det utseende och den pondus som krävs för rollen. Rent allmänt är skådisarna bra. Mark Gatiss är festlig som Reinfeld. Gatiss är även en av seriens upphovsmän. Det märks att det här är en serie gjord av folk som gillar Dracula, här finns gott om citat - både bildcitat och repliker - från tidigare filmer, och minsann om inte Draculas slott är detsamma som användes i NOSFERATU 1922. Vidare är serien överraskande rolig. Ibland blir det mer skräckkomedi än skräck. Fast jag tycker inte att serien är otäck och skrämmande. Hmm - det hade varit intressant att se en Dracula-filmatisering som faktiskt är otäck och skrämmande på riktigt, jag undrar om det är möjligt. Skrämmande för en vuxen publik alltså, Dan Curtis' TV-film skrämde skiten ur mig när jag var i tolvårsåldern.

Jag noterar att en massa konservativa amerikaner har attackerat den här nya miniserien. De tycker att den är alldeles för politiskt korrekt, med en kvinnlig Van Helsing, homosexuella rollfigurer, och en del annat. Folk är inte kloka nuförtiden, konservativa amerikaner är långt mer skrämmande än alla fiktiva vampyrer tillsammans.

För att sammanfatta: jag blev lite ställd när jag såg DRACULA. Men jag tycker nog att den är hyfsat bra. Du kan gott ta dig en titt du med.

onsdag 1 januari 2020

TOPPRAFFEL! önskar gott nytt år!

Gott nytt år på er, grevinnor, baronessor och karlslokar!
Nu är det dags att koka bubblorna!
För inte så längesedan blev 1979 1980. Första skoldagen 1980, efter jullovet, pratade min mellanstadielärare Lennart om hur märkligt det kändes med ett nytt decennium. Han frågade om vi provat att skriva det - 1980, alltså. Det var jättesvårt. Det blev 197 ... 80 i flera veckor, eller kanske rentav månader.

När 1999 blev 2000 och vi klev in i framtiden, var jag på en fest i Lund. Jag minns att jag låg på golvet och ritade serier - blodiga serier - tillsammans med värdparets lille son. Den pågen är visst vuxen nu.

... Och nu är det plötsligt 2020. Jag inser att jag hållit liv i TOPPRAFFEL i tolv år. Så, vad kan ni förvänta er här på bloggen under detta nya år? Tja, det blir nog som de senaste åren. Jag har som jag tidigare påpekat inte tid att skriva lika många recensioner som förr, så det blir nog bara ett par inlägg i veckan.

Däremot kommer det att hända en hel del på seriefronten. Tecknade serier, alltså, inte TV-serier. Ett, vad jag hoppas, unikt avsnitt av 91:an håller just nu på att tecknas, och det kommer att publiceras med buller och bång i vår. I höst händer det en riktigt frän grej för er som gillar Åsa-Nisse, och det gör ni ju allihop. I Fantomen nr 2-3/2020 kommer ett av mina australiska Fantomenäventyr att publiceras, och en hel radda Fantomenhistorier från mitt tangentbord är antingen färdiga för publicering i Australien, eller håller på att tecknas. 2020 kan bli ett av mina främsta år som serieförfattare, en karriär jag inledde för - hör och häpna - 31 år sedan!

Nu kokar det mousserande vinet, dags att sila och hälla upp i saftglas. Hej så länge!

tisdag 31 december 2019

2010-talets mest lästa på TOPPRAFFEL!

Foto copyright (c) Patrick Brown/Nordisk Film
Det går att kolla upp diverse statistik över TOPPRAFFEL! - till exempel går det att se vilka sökord folk använder för att hitta hit. Det är ofta riktigt märkliga ord och meningar folk sökt på. Det går att se vilka länder besökarna bor i (utanför Skandinavien varar besöken oftast ett par sekunder, eftersom de upptäcker att sidan är på svenska), och så går det förstås att se hur många klick de olika texterna får.

Eftersom det idag inte bara är årets sista dag, utan även decenniets sista, tänkte jag lista 2010-talets mest lästa texter på TOPPRAFFEL!, de listas i klickordning, det vill säga flest klick först.

Att min Sean Banan-recension toppar är knappast oväntat. Den sågningen fick en enorm spridning. Det har hänt att folk jag aldrig träffat kommit fram på tillställningar och sagt "Ha ha, det var ju du som skrev den där Sean Banan-recensionen!".

Rent allmänt får mina sågningar flest klick. En del av texterna på denna topplista är mer oväntade. Den om snuskiga julrim är en av mina sämsta och dummaste texter, men varje år när det går mot jul klickar folk som galningar på den.

Att BRÖDERNA KARLSSON ständigt får nya klick överraskar, eftersom jag knappt minns den filmen. Att en liten film som BURIED kom med är också förvånande.

Nå - här är listan:

SEAN BANAN - INUTI SEANFRIKA
KISS OCH GITARRISTEN SOM FÖRSVANN
SNUSKIGA JULRIM
SÅ OCK PÅ JORDEN
EN GÅNG I PHUKET
BRÖDERNA KARLSSON
LOOPER
OPERATION RAGNARÖK
LYRRO - UT OCH INVANDRARNA
BURIED

... Med detta tackar jag för 2019 - och för 2010-talet. Väl mött 2020!

måndag 30 december 2019

Serier: Fantomen 2019

FANTOMEN 2019
Bokförlaget Semic

Jag blev allt lite besviken när årets julalbum med Fantomen slutligen trillade in. När jag var barn på 1970-talet fick jag på morgonen varje julafton Fantomens julalbum, som då innehöll amerikanska söndagsäventyr av Lee Falk och Sy Barry, publicerade i grälla färger. Jag klagade inte, det var ju Fantomen, och jag älskade dessa julalbum. När 70-tal blev 80-tal slutade jag få julalbum, och jag köpte sällan sådana själv.

För ett decennium eller två sedan övergick man till att fylla Fantomens julalbum med repriser på Team Fantomens svenska äventyr, ett tilltag jag uppskattade. Stort format och färg var kanske inte alltid till seriernas fördel, men äventyren var bättre än de amerikanska. Som bonus började man dessutom lägga till gamla julalbum i sin helhet.

Men så kom då årets julalbum, och det innehåller inga Team Fantomen-serier, utan ett tvådelat dagsstrippäventyr från 2005, tidigare publicerat på svenska i Fantomen 2005 och 2006 - "Gudarnas tempel". För manus står Tony DePaul, medan de första stripparna; de första sex sidorna i albumet, tecknats av George Olesen och Keith Williams, innan Paul Ryan tog över.

Själva handlingen är rätt okej - en tysk kvinna med brutala hantlangare är på jakt efter något väldigt mystiskt som göms på Fantomens hemliga ö Eden, det är lite Indiana Jones eller Tomb Raider över det här. Klassiskt äventyrsstuk. Berättarmässigt är det dock lite styltigt. Det tar en evighet för äventyret att komma igång, flera sidor i början ägnas åt att skildra hur skurkar och Fantomen dyker i vattnet utanför Eden utan att det händer speciellt mycket.
George Olesen & Keith Williams.
Olesen och Williams var antagligen det sämsta team som jobbat med dagstidningsserien. Det ser ärligt talat för jävligt ut. Paul Ryan, som gick bort 2016, var bättre, men lite småtrist.

Efter "Gudarnas tempel" följer Fantomens julalbum från 1969, "Havsmonstret", med manus av Bill Harris och teckningar av Bill Lignante. Detta är ett charmigt ryckigt och förvirrat äventyr - vilket beror på att det inte är ett äventyr, utan fyra som har redigerats ihop till 31 sidor. Serierna är hämtade från King Comics' amerikanska serietidning, och är "Delilah" (ursprungligen 24 sidor i The Phantom nummer 23, som kom 1967), "The Terror Tiger" (11 sidor i The Phantom 21, 1967), "Diana's Deadly Tour" (15 sidor i The Phantom 28, 1967), och "The Treasure of Bengali Bay" (13 sidor i The Phantom 21, 1967). Den svenska versionen har fler rutor per sida än den amerikanska serietidningen, och den är återgiven i lingonsylt, det vill säga svart, vitt och rött, och inte i färg.
Bill Lignante.
Sist i 2019 års julalbum hittar vi en helt ny serie som publiceras för första gången, den sex sidor långa "Bengalis öga". Det är den nye Fantomentecknaren Anthony Spay som skrivit och ritat, han fick lite hjälp manusbiten av Fantomens svenske redaktör Mikael Sol. Det finns egentligen inte så mycket att säga om serien, det är en kort och enkel historia. Däremot är Spay en trevlig bekantskap. Han har redan haft med en längre serie i Fantomentidningen, och snart - hoppas jag - kommer ett fett, tredelat äventyr att publiceras i den australiska tidningen. Det vet jag med bestämdhet, eftersom det är jag som skrivit manus till serien. Jag har sett de två första delarna, och sidorna är jättesnygga. Ni som gillar Vråkarna blir förhoppningsvis inte besvikna!
Anthony Spay.

lördag 28 december 2019

2010-talets bästa filmer?

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Jag ser att landets filmkritiker håller på att sammanfatta decenniet som gått och lista 2010-talets bästa filmer. Tja, det bör kanske jag också göra? Går det?

Göteborgs-Posten listade decenniets bästa svenska filmer. Det kan jag omöjligt göra. Jag kommer nämligen inte på några svenska filmer som passar in på topplistor över filmer som är riktigt, riktigt bra. Jag har dock sett ett par svenska filmer som är rätt bra. Jag har sett betydligt fler usla svenska filmer. 2010-talet gav oss bland annat de oförglömligt usla filmerna SEAN BANAN - INUTI SEANFRIKA och SÅ OCK PÅ JORDEN. Just det, vi fick även den fullkomligt osebara DYKE HARD, vilken fick delar av publiken på pressvisningen i Göteborg att lämna salongen, samt den festligt kassa zombiefilmen OPERATION RAGNARÖK

2019 var ett riktigt uselt år för svensk film, publikmässigt sett, och det har diskuterats varför biopubliken väljer bort svensk film. Filminstitutet och producenter har diverse långsökta teorier, men ärligt talat: det är väl inte så konstigt att folk inte ser på svenska filmer? Svenska folket sitter och längtar efter Lasse Åberg-filmer och liknande. Istället produceras det ena trista dramat efter det andra.

Landskrona Posten/Sydsvenskan/Helsingborgs Dagblad publicerade häromdagen en lista med vad de anser är 2010-talets absolut bästa filmer. Jag har sett de flesta av filmerna på listan och där finns inte en enda film jag skulle placera på en topplista. Jag känner killen som gjort listan, och han har i princip sammanställt en tvärtom-lista. Här hittar man flera av de tråkigaste filmer jag sett. En del av filmerna har jag helt förträngt, eftersom jag tyckte att de var totalt ointressanta. På listan finns bland annat TURINHÄSTEN, en film som är lite intressant, eftersom dess utstuderade tråkighet fascinerar.

Okej. Vilka filmer tycker jag själv är decenniets bästa? Sedan jag lämnade Malmö och flyttade till Göteborg, har jag sett- och recenserat betydligt färre biopremiärer. 2013 recenserade jag 221 filmer (filmer på DVD oräknade). De senaste åren har det dock bara blivit en eller två filmer i veckan. Detta beror dels på att det är lite besvärligare för mig att ta mig till biograferna, men framför allt på att jag ju gjort comeback som serieförfattare på bred front, och jag har helt enkelt inte tid att se- och skriva om allt som visas på bio. Sedan får jag väl även säga att det är frätt skönt att slippa se allt som visas. I Malmö såg jag allt - och det var mest för att jag gjorde en grej av att jag recenserade allt. Jag led mig igenom hundratals filmer. Jag kan ha missat många riktigt bra filmer de senaste fem åren, men jag har garanterat missat betydligt fler outhärdliga filmer.
Jag gjorde så här: jag letade upp de filmer jag tilldelat högsta betyg 2010-2019. Därefter plockade jag bort ett par filmer jag så här i efterhand känner att de kanske inte är så jättebra, det händer att beslutet att sätta högsta betyg är förhastat. En film jag tog bort är MAD MAX: FURY ROAD. Jo, den var fullkomligt omtumlande - på bio. När jag senare såg om den på Blu-ray tyckte jag att den var ... mindre omtumlande. Den är definitivt inte dålig, men den förlorar på att inte ses på stor duk. Ett par av de filmer jag gett en femma kommer jag knappt ihåg, så de ströks.

Jag listar filmerna i bokstavsordning. Två av filmerna är över 40 år gamla - men eftersom de fick svensk biopremiär under 2010-talet tog jag med dem ändå. Jag märker att amerikanska filmer dominerar, men det är ju lätt hänt. Av en händelse är tre av filmerna regisserade av Quentin Tarantino - vilket överraskar mig själv, eftersom jag inte längre är så förtjust i hans tidiga filmer; de han slog igenom med. Jag såg nyligen om PULP FICTION, och den höll inte alls. Av någon anledning var det många som valde att missförstå årets Tarantino-film och blev skitarga. Folk är konstiga.

Här är min lista - 2010-talets bästa filmer enligt TOPPRAFFEL!: 

BAKOM STÄNGDA DÖRRAR (2013)
CRAZY HEART (2010)
DEEP RED (1975/2018)
DJANGO UNCHAINED (2013)
JOKER (2019)
NEBRASKA (2014)
NIGHTCRAWLER (2014)
ONCE UPON A TIME ... IN HOLLYWOOD (2019)
SUSPIRIA (1977/2017)
THE ARTIST (2012)
THE HATEFUL EIGHT (2016)
THE SKIN I LIVE IN (2011)
THREE BILLBOARDS OUTSIDE EBBING, MISSOURI (2018)

Inte en enda superhältefilm! Och inga science fiction-filmer. Några actionfilmer finns inte heller med på listan - men ska jag nämna decenniets bästa actionfilmer, blir det nog JOHN WICK och JOHN WICK: CHAPTER 3 - PARABELLUM. Sedan får Tom Cruise kasta sig mellan hustak bäst han vill.

THE SKIN I LIVE IN kan väl klassas som skräckfilm, men i övrigt har skräcktrenderna under 2010-talet inte varit så kul. Dels har det handlat om snälla PG-13-filmer, oftast i spökfacket, och dels har handlat om pretentiösa skräckfilmer för folk som inte gillar skräckfilmer, typexempel är THE BABADOOK, HEREDITARY och MIDSOMMAR. Dock gillade jag den nya  versionen av SUSPIRIA, även om det mer är en arthouse-film än skräck.

Jag antar att många läsare vill att jag gör en lista över decenniets sämsta filmer, men det skulle ta alldeles för lång tid. Konkurrensen är för hård.

Uppdatering 9/1 2020: När jag såg Sam Rockwell i JOJO RABBIT insåg jag att jag ju missat THREE BILLBOARDS OUTSIDE EBBING, MISSOURI på min lista - så nu är den tillagd.

tisdag 24 december 2019

TOPPRAFFEL! önskar god jul

Jasså, jaha. Är det redan jul igen? Var det inte jul alldeles nyligen? Var det förra året?
Nåja. Jag ber att få tillönska mina läsare en god jul! Ät tills ni storknar och se till att få många julklappar.

lördag 21 december 2019

En gammal TV-film: Illdåd (1982)

Nu ska det handla om en gammal amerikansk TV-film. Jag har velat se om den här filmen i över 35 år.

Min syster och jag har skojat om ILLDÅD sedan den visades på svensk TV i början av 1980-talet. Riktigt vad den handlade om mindes vi inte, men det var en rysare i vilken en mördare maskerad meden strumpa över huvudet hummade på en melodi medan han smög på sina offer. Jag kom ihåg att skådisen om spelade polisen liknade Danny Kaye och jag hade för mig att rollfiguren även hette Kaye - och att det på slutet avslöjades att han hette Danny i förnamn.

Min syster och jag såg den här filmen hemma hos släkten i Sävedalen, och den främsta anledningen till att vi minns den, är för att efter att den var slut gick syrran på toaletten. Under tiden drog min morbror ett par strumpbyxor över huvudet och gömde sig i den mörka hallen utanför toaletten. När syrran kom ut igen, började min morbror att humma. Jävlar, vad syrran skrek!

Eftersom jag inte kom ihåg vad filmen hette, vem som regisserat eller vilka som var med, kunde jag inte ta reda på vad det här var för film. Men förra året satte jag mig ner och gick igenom TV-tablåerna för TV1 och TV2 varje sommarkväll under 80-talets första år, och till sist hittade jag den.
Det handlar om TV-filmen FANTASIES, även känd som THE STUDIO MURDERS, visad på amerikansk TV i januari 1982, och som TV1 visade klockan 22:15 den 30:e juli 1983 under titeln ILLDÅD. För regin stod William Wiard. Eftersom det nu visat sig att en omtänksam själ laddat upp filmen på YouTube, har jag sett om den efter 36 år.

Filmen inleds med att en osympatisk skådespelare tillsammans med en blond brutta tittar på den ohemult populära TV-serien "Middleton, USA", i vilken han medverkar. Han skickar hem tjejen, och då visar det sig att en skum typ ruvar i skuggorna i hans hem. Den maskerade inkräktaren slår ihjäl skådisen med ett baseballträ.

Därefter presenteras vi för TV-seriens skapare, Carla Webber (Suzanne Pleshette), som pratar inför ett gäng studenter, varav en är en traderöv som tycker att "Middleton, USA" är skräp. Jag kommer här på mig med att tycka att vår hjältinna är märkligt lik Siw Malmqvist. Samma leende, samma lite cigarrettspruckna röst, samma kroppsspråk och framtoning. Jag tänkte på Siwan under resten av filmen.

Och så är dags för polisen som ska lösa fallet att dyka upp. Han heter inte alls Kaye, utan Flynn - och en bit in i filmen tvingas han klämma ur sig att han heter Errol i förnamn. Jag hade för mig att detta avslöjades i sista scenen, men det var knappt halvvägs in. Flynn spelas av Barry Newman, och tja, han är med god vilja lite lik Danny Kaye.
Någon utanför bild spionerar på Carla och skådisarna i filmen, flera scener visas ur mördarens synvinkel medan han uppsluppet hummar på en melodi - hum-hum-hummm-hum-hum-hummm ... (Det ska tydligen vara "Pop Goes the Weasel", men det kunde jag inte höra.)

Ytterligare ett par skådisar i TV-serien mördas av mannen med en strumpa över huvudet, men chefen för produktionsbolaget som gör "Middleton, USA" (Robert Vaughn) tycker inte att det är hela världen, det är bara att ändra i manus.

Carla och Flynn blir kära i varandra. Så fint!

En av TV-seriens skådisar är otrevlig och skum. Mot slutet dyker han upp med en revolver och tänker mörda Carla, men han trillar och råkar skjuta ihjäl sig själv. Var det han som var mördaren? Var det så enkelt?

Nej, så enkelt var det inte. Flynn räknar ut att den otrevlige skådisen inte kan ha varit mördaren, så han kastar sig i bilen och kör hem till Carla. Carla bor vid stranden och brottas i vattenbrynet med en kille jag tror är Carlas dotters pojkvän. Det visar sig att han är så besatt av "Middleton, USA" att han blir förbannad på rollfigurerna på riktigt och vill döda dem. Flynn kastar sig i vattnet och arresterar mördaren.

Flynn och Carla står blöta på stranden om omfamnar varandra, och då hör vi en röst som hojtar "Cut! That's our movie!". Kameran ändrar vinkel och vi ser ett filmteam på stranden. Jasså, filmen vi just sett var alltså bara en film. Så dumt.
ILLDÅD var inte alls som jag mindes den. Jag kom ihåg den som en rätt spännande slasher, en thriller som tenderade skräckfilm. Men icke. Det här är ett väldigt snällt drama och ganska typiskt för TV-filmer från den här tiden. Det är slätstruket, kanske lite småtråkigt, men trevligt - om man gillar amerikanska TV-filmer från 1970- och 80-talen. Det finns trots allt många pärlor från den perioden. ILLDÅD tillhör inte pärlorna, handlingen är för dum, men det är lite kul att se bakom kulisserna-scener från skapandet av TV-såpor, med författarmöten och liknande. Flera av de medverkande var stjärnor i det tidiga 80-talets TV-såpor.

Det kommer nog att dröja ytterligare 36 år innan jag ser om den här filmen, men jag har sett mycket annan skit som är mycket värre än det här.    

onsdag 18 december 2019

Bio: Star Wars: The Rise of Skywalker

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Carrie Fisher är minsann driftig för att ha varit död i snart tre år. Inte nog med att hennes rollfigur general Leia medverkar överraskande mycket i den nya STJÄRNORNAS KRIG-filmen; STAR WARS: THE RISE OF SKYWALKER - hon har även lyckats få top billing. Hon står först i rollistan. Mark Hamill,som bara medverkar ett par minuter som Luke Skywalker, har fått second billing.

Att Carrie Fisher lyckas medverka från andra sidan graven beror på att regissören JJ Abrams gjort en Ed Wood. Han har tagit bortklippta scener med Leia från de två senaste filmerna i serien; THE FORCE AWAKENS och THE LAST JEDI, och anpassat manuset så att Fishers repliker passar in. Ja, och så har man trixat lite digitalt också, förstås. I en kort scen skymtar en ung prinsessan Leia, då är hon datoranimerad och ser ut att vara hämtad ur ett TV-spel.

I min recension av STAR WARS: THE FORCE AWAKENS skrev jag om mitt förhållande till STJÄRNORNAS KRIG, så det hoppar jag över nu, men - igår satte jag mig ner och tittade på HJÄLTARNAS KARAVAN: EWOKERNAS ÅTERKOMST från 1984 och EWOKS - FLYKTEN FRÅN ENDOR från 1985, två barnfilmer gjorda för TV. I Sverige fick de biopremiär och släpptes senare på video, men jag hade aldrig sett dem tidigare. Det mest anmärkningsvärda med dessa filmer är att Statens Biografbyrå gjorde nio (9) grova klipp i HJÄLTARNAS KARAVAN för att den skulle kunna bli tillåten från sju år i Sverige! FLYKTEN FRÅN ENDOR klipptes det inte i - och den blev barnförbjuden på bio! Vi pratar alltså barnfilmer här.

HJÄLTARNAS KARAVAN är mer eller mindre osebar, det händer ingenting, det är bara snällt och trist. Men i FLYKTEN FRÅN ENDOR har man nästan fått till det riktigt bra. Filmen gjordes av killarna som senare skrev manus till PITCH BLACK med Vin Diesel, och det är ett äventyr med både slemma skurkar och strålpistoler. Faktum är att även om helhetsintrycket dras ner av ungjäveln i huvudrollen och för många ewoker, så känns FLYKTEN FRÅN ENDOR nästan mer som en "riktig" STJÄRNORNAS KRIG-film än de som gjorts efter JEDINS ÅTERKOMST. Det är synd att John Williams' ledmotiv inte användes.

Jag gillade den monstruöse kung Terak och hans rövargäng, som kallades marauders. Jag skulle gärna se mer om dem - att Terak dog på slutet i FLYKTEN FRÅN ENDOR är väl inget hinder. Terak och hans marauders är betydligt bättre och roligare än traderöven Kylo Ren (Adam Driver) i de tre senaste filmerna. Kylo Ren framstår mest som en brådmogen, bortskämd, irriterande snorunge - han är inte mycket till superskurk.
Efter att ha sett STAR WARS: THE RISE OF SKYWALKER känner jag att ... jag inte riktigt vet vad jag ska skriva. Jag tycker ingenting om den här filmn, vilken påstås avsluta Skywalker-sviten (Äh, det kommer säkert fler!), och jag tyckte mest att den var tråkig.

En orsak är att handlingen bara är en tjatig omtuggning av tidigare filmer, det är bara fullkomligt ointressant och likgiltigt, och det är lite för stökigt och rörigt, med nya rollfigurer och världar som aldrig riktigt presenteras.

En annan orsak till att jag tycker att det här är tråkigt, är att rollfigurerna är rätt trista och ointressanta. Jag kom inte ens ihåg vad de nya hjältarna heter! George Lucas skrev om de ursprungliga gestalterna från den första filmen för att han ville skriva om den, och de bygger på en klassisk uppsättning hjältar: bondpojken som blir hjälte, prinsessan i nöd, cowboyen som hjälper till, och en nattsvart skurk. Rollfigurerna i den senaste trilogen har skapats på kommando enligt mallar, det är den typ av gestalter som brukar användas i blockbusters tänkta att dra en stor, bred och blandad publik världen över.

Vad handlar THE RISE OF SKYWALKER om? Tja ... Den onde Kylo Ren vill bli ännu mäktigre. Den gamle kejsaren häckar i en grotta och vill se Rey (Daisy Ridley) död, eftersom hon är den mäktigaste jedin (hon är så mäktig att hon kan hejda flygande rymdskepp genom att vifta med handen). Poe (Oscar Isaac) och Finn (John Boyega) flyger omkring tillsammans med C-3PO (Anthony Daniels) och Chewbacca (Joonas Soutamo), och pangar stormtroopers. Leia smider planer, den illasinnade general Pryde (Richard E Grant) är vred, men han är filmens största behållning, eftersom han ju trots allt är Richard E Grant. Freddie Prinze Jr är visst med någonstans, men honom såg jag inte.

En ny figur är Zorii Bliss, som spelas av Kerri Russell. Hon verkar vara något slags småskurk och gammal kompis till Poe. Av någon anledning bär hon mask och vi får bara se hennes ögon under ett par sekunder. Zorii är rätt cool, så det är synd att hon knappt medverkar alls och inte presenteras ordentligt. På en planet träffar de vad jag först trodde var Scary Spice. Roligast av de nya figurerna är en spexig liten varelse som rensar C-3PO:s minne. Jag har glömt vad han hette, men han borde få en egen film tillsammans med Zorii Bliss.  
En del av stjärnorna från de tidigare filmerna dyker upp i små korta inhopp. Lando Calrissian (Billy Dee Williams) är nu härligt tjock, Han Solo (Harrison Ford) har fått gubbnäsa, och Luke Skywalker ser ut att spela hammondorgel i ett progressivt rockband från 1972.

Efter en massa strider i rymden och på olika planeter leder det hela fram till ett slut vi kunde gissa utan större problem. Inga överraskningar här, inte. Allting är förutsägbart. Inget ont ont förutsägbara filmer, det finns gott om filmer som är jättebra trots att de är rätt förutsägbara, men THE RISE OF SKYWALKER är nog den tråkigaste filmen i STJÄRNORNAS KRIG-serien. Hittills. Nästa del kommer väl om två veckor. Det kommer ju nya hela tiden, känns det som, plus spin-offs som ROGUE ONE och SOLO.

Jag gillar att en av X-Wing-piloterna traditionsenligt är skittjock. John Williams pampiga musik brölar på som vanligt, men magin i filmerna är som bortblåst. Det var denna magi som gjorde STJÄRNORNAS KRIG och RYMDIMPERIET SLÅR TILLBAKA så bra. De nya filmerna känns mest som Marvels superhjältefilmer.

Den nya TV-serien THE MANDALORIAN har jag inte sett. När jag såg titeln trodde jag först att det var en serie som handlade om fruktodlare.










(Biopremiär 18/12)