Netflix: Blood & Gold

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion, denna gång på en tysk sådan.

Förra månaden hade den finska krigsfilmen SISU biopremiär. Det var en kraftigt spaghettiwestern-influerad film om en ensam hjälte som hittat guld, onda nazister på jakt efter detta guld, och filmen var fylld med ultravåld och splatter.

BLOOD & GOLD, i regi av Peter Thorwarth, är en kraftigt spaghettiwestern-influerad krigsfilm om en (till en början) ensam hjälte, onda nazister på jakt efter guld, och filmen är fylld av ultravåld och splatter.

Denna film inleds med att den tyske soldaten Heinrich (Robert Maaser) fått nog av allt meningslöst krig och dödande, han vill hem till sin lilla dotter. Det är 1945 och Hitler håller på att förlora kriget. Heinrich är på flykt undan ett gäng riktigt, riktigt onda SS-män och han tillfångatas. SS-männen hänger Heinrich i ett träd och kör därifrån, men liksom Clint Eastwood i HÄNG DOM HÖGT överlever han. Han räddas av en ung kvinna som heter Elsa (Marie Hacke), som bor med sin förståndshandikappade bror på en liten gård.

De tyska soldaterna anländer till gården, där Heinrich nu gömmer sig. Det blir fajting. Heinrich och Elsa flyr. SS-männen anländer till en liten by. Där lär en judisk familj ha gömt sitt guld någonstans, och SS-männens vanställde ledare von Starnfeld (Alexander Scheer) är på jakt efter detta guld. Heinrich och Elsa kommer även de till byn. Strider följer. Problem uppstår med onda bybor som även de är ute efter guldet. Det är alla mot alla, och det hela leder fram till slutscener som skulle kunna vara hämtade ur Sergio Leone-filmer.

Jag var kanske lite snäll med betyget när jag recenserade SISU, men jag tyckte att det var en kul och underhållande film. Det största problemet med den filmen var att jag upplevde den engelska dialogen som rätt styltig. Nu talar inte jag tyska, men jag tycker att både skådespeleri och dialog är betydligt bättre i BLOOD & GOLD. Det blir väl gärna så när filmskapare gör film på sitt eget språk.

Skurkarna i den här filmen är härligt klyschiga och rejält onda, vilket förstås är bra när det gäller den här typen av actionfilm. De är vanställda och perversa. Hjälten är kanske lite tam, som hjältar ibland kan bli. Filmen innehåller mycket våld och blod, men även en del humor. Många actionscener är uppfinningsrika. Filmmusiken känns hämtad från spaghettiwesterns, gamla tyska schlagers utnyttjas på ett effektivt sätt, men det spelas även surfmusik, vilket innebär att det doftar lite Tarantino. Det hela leder fram till ett ironiskt slut, som sig bör.

BLOOD & GOLD är inspelad i Tjeckien. Jämfört med SISU är miljöerna fler och framför allt finns här betydligt fler rollfigurer. Fast om det här är en bättre film än SISU vågar jag inte säga. De är ungefär lika bra, tycker jag. Det här är en väldigt underhållande och rappt berättad film. SISU var kanske lite mer unik med sin finske hjälte och strama kärvhet. Jag sätter samma betyg. Det är kanske att ta i, men det skiter jag i. Solen skiner!

 

(Netflixpremiär 26/5)

DVD: Arthur, malédiction

ARTHUR, MALÉDICTION (Njutafilms)

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Luc Bessons tre barnfilmer om Arthur och minimojerna blev antagligen inga större succéer här i Sverige. Jag har sett dem allihop, men har inga minnen av dem mer än att de var dåliga och att minimojerna var fula. Dessutom hann det gå så pass många år mellan de olika delarna, att barn som såg den första filmen antagligen var för gamla när den tredje kom. Men, de verkar ha blivit populära i Frankrike, de här filmerna, åtminstone hyfsat populära.

Här har vi en skräckfilm som bygger på filmserien! Just det. Skräck.

Luc Besson själv har skrivit manus till den här filmen, som regisserats av Barthélémy Grossmann. Det här är en konstig film. En riktigt konstig film.

ARTHUR, MALÉDICTION handlar om Arthur och minimojerna-fantasten Alex (Mathieu Berger). När Alex var barn brukade hans födelsedag firas med att han med sitt kompisgäng såg de tre filmerna på raken, vilket vi får se i en prolog. Nu fyller Alex 18 och han får en rejäl överraskning i present: kompisarna har fått reda på var huset från filmerna ligger. Enligt filmerna ligger det i USA, men det visar sig att huset finns på riktigt - det är övergivet och det ligger på den franska landsbygden.

Alex och hans kompisar kör iväg för att campa och leta upp huset. I närheten av huset finns en liten by med märkliga invånare. När tonåringarna väl hittar huset, visar det sig att figurerna från filmerna finns kvar i trakten. Åtminstone de onda.

Den här filmen varar bara 83 minuter (PAL). Det tar hela 47 minuter innan filmen blir något slags skräck-/slasherfilm. Den afrikanska stammen från filmerna attackerar - i Frankrike.

Det här är till större delen tråkigt och ospännande, men om inget annat ser filmen ut som en riktig film och här finns ett par bra inslag. Men mest är det här bara konstigt. Upplösningen är otroligt dum. Och - minimojerna medverkar inte alls.

Mycket mer har jag inte att säga.

Netflix: Mother's Day

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion, denna gång på en polsk sådan.

... Och som jag nämnt flera gånger tidigare är det kul att vi tack vare Netflix nu får se en massa polsk genrefilm, det har kommit ett gäng de senaste åren. Tidigare var de enda polska filmer som visades i Sverige smala, konstnärliga dramer, som gick upp på de alternativa biograferna. Tjoflöjtfilmer fick polackerna behålla.

MOTHER'S DAY, i regi av Mateusz Rakowicz ... Det här är i princip samma film som THE MOTHER med Jennifer Lopez, vilken ju hade premiär på Netflix häromveckan. MOTHER'S DAY har dock betydligt lägre budget - och den är betydligt bättre, och kortare, än THE MOTHER.

Agnieszka Grochowska spelar Nina, en före detta soldat som iscensatt sin egen död för att gå under jorden. Hennes son Max togs om hans av fosterföräldrar. Max' far har mördats av slemma skurkar, och Max vet inte om att fosterföräldrarna inte är hans riktiga föräldrar.

Nu har Max hunnit bli sjutton år. Väldigt onda gangstrar är ute efter Nina, och för att komma åt henne kidnappar de Max. Nina måste frita Max, han förstår att hon är hans mor, och sedan måste Nina ta kål på så många skurkar som möjligt. Javisst, precis som THE MOTHER.

Filmens skurkar är inte vilka pellejönsar som helst. De är ett gäng pervos anförda av en psykopat som går omkring i något slags bisarr fetisch-utstyrsel, han har röven bar för det mesta. Hans underhuggare ser ut som gänget i DEATH WISH 3, ungefär. Mellan varven har de fest och dansar.

MOTHER'S DAY är en väldigt polsk film. Färgskalan går i sjösjukegrönt och uringult, alla medverkande är bleka och glåmiga, utom Max, som är mörkhyad. Nina ser ut att ha spenderat de senaste sjutton åren med att dricka sprit och kedjeröka. En ond och bastant kvinna bör medalj på bröstet. Alla bostäder är sunkiga. Filmen är dock väldigt stilsäker.

Vad som utmärker den här filmen är de uppfinningsrika actionscenerna. I filmens inledning attackeras Nina av ett gäng slödder på gatan, efter att hon köpt en kasse burköl. Hon bekämpar de attackerande killarna med hjälp av ölburkar. Under filmens gång dödar hon med maskingevär, pistol, kniv, händerna, stekpanna, slev och morötter. Hon kastar även ägg på folk. Det känns som om Rakowicz har tittat på John Wick-filmerna och tänkt "Men varför dödar Wick inte fienden med morötter?". Under filmens gång åker även Nina på rejält med bank - flera gånger.

Filmen är brutal och estetiskt ser den dyster ut, men den innehåller en hel del humor - medveten humor. Här finns både roliga repliker och roliga rollfigurer. I en scen ligger skurkledaren på en uppblåsbar dyna i en uppblåsbar pool och plaskar, medan hans manskap dansar bakom honom. Plötsligt knäpper han med fingrarna, och då slutar de dansa - de pausas som om ledaren tryckt på en fjärrkontroll.

Mitt betyg härunder är kanske att ta i, men jag tyckte att MOTHER'S DAY var väldigt underhållande, kul, ja, riktigt uppfriskande att se. Jag skulle inte ha något emot att se Nina återkomma i en uppföljare. Det finns ju en massa andra grönsaker och rotfrukter hon kan ha som tillhygge! "Kniv? Det går precis lika bra med selleri!"

 

 

 

(Netflixpremiär 24/5)

DVD: Tyst som natten

TYST SOM NATTEN (Retro Film)

TYST SOM NATTEN - en titel som känns otroligt bekant. Finns det fler filmer som döpts till detta i Sverige? Böcker? Denna film från 1982 heter STILL OF THE NIGHT i original, och jag har inte tidigare sett den. Kanske noterade jag annonserna för den när den gick upp i Sverige och tyckte den verkade spännande, kanske läste jag om den i Filmtidningen, som fanns att plocka gratis på landets biografer.

I en gammal intervju säger Meryl Streep att TYST SOM NATTEN är den sämsta film hon medverkat i. Hon har nog gjort ett antal betydligt sämre filmer sedan dess. Dessutom är inte TYST SOM NATTEN speciellt dålig - den är bara lite tam och ospännande.

Robert Benton, som gjorde KRAMER MOT KRAMER, har regisserat denna Hitchcock-pastisch, han var även med och skrev manus. Roy Scheider spelar en psykologen Sam Rice. En av Sams patienter, en museichef, knivmördas. Snart dyker mordoffrets älskarinna Brooke (Streep) upp hos Sam. Som så ofta är fallet i den här typen av thrillers, blir Sam förälskad i Brooke. Men hon är en mystisk kvinna. Saker och ting står inte rätt till. Kan det vara hon som är mördaren?

TYST SOM NATTEN känns lite grann som en av de där ofta robusta, men snälla, TV-filmerna vi ibland fick se på 1970- och 80-talen. Det är kompetent, men allting är lite återhållsamt, inget för vara för otäckt. Det här är en alldeles för lättglömd film - nu har det gått ett par veckor sedan jag såg den, jag har inte hunnit skriva om den förrän nu, och den har redan bleknat i minnet. Här finns dock några effektiva mardrömsscener.

Meryl Streep är lite tråkig som den mystiska kvinnan, men Roy Scheider är som alltid bra. Jessica Tandy spelar hans mor. 

TYST SOM NATTEN är väl lite småtrevlig, den är lättuggad, lite väl simplistisk, och den lämnar noll avtryck. Handlingen är bitvis lite fånig, folk gör dumma saker för att det ska bli spännande. Under upplösningen utbrast jag "Vem är det?", eftersom jag glömt bort vem en viktig rollfigur var.

 

DVD: Hundra

HUNDRA (Retro Film)

Det här är en DVD-utgåva det är lite svårt att recensera. Detta beroende på just utgåvan.

HUNDRA, i regi av Matt Cimber (vars dopnamn är Matteo Ottaviano), kom 1983 och är en av de bättre sword and sorcery-filmerna som kom i CONAN - BARBARENS kölvatten. Jag har alltid trott att Matt Cimber är en italienare, men jag ser nu att han är född i Bronx. HUNDRA är en spansk-italiensk-amerikansk samproduktion. Precis som John Milius' Conan-film, är HUNDRA inspelad i Andalusien, vilket bidrar till att den ser lite bättre ut än alla de där italienska barbarfilmerna som kom ungefär samtidigt; HUNDRA ser ut att utspela sig i Conans värld. I alla fall nästan.

Handlingen är enkel, ibland finns här ingen handling alls. Precis som de flesta barbarfilmer inleds den här filmen med att krigarkvinnan Hundras (Laurene Landon) by attackeras och byborna massakreras. Skillnaden mot andra filmer i genren, är att det i Hundras by bara bor kvinnor. Män är något som enbart används till avel. 

Hundra rider iväg för att hämnas - men hon måste också hitta en karl som kan göra henne med barn. En massa fajting följer, Hundra är en jävel på att ge folk på nöten och hugga ner dem med svärd.

HUNDRA är en kul film. Laurene Landon är entusiastisk i huvudrollen och actionscenerna är rätt bra. Allt är gjort med glimten i ögat, det känns lite grann som en våldsammare version av XENA - KRIGARPRINSESSAN. Ennio Morricone står för filmmusiken, som faktiskt låter som Morricones musik till RED SONJA (som av någon anledning hette BARBARERNAS HÄMND i Sverige) spelad baklänges. RED SONJA kom två år senare.

När HUNDRA släpptes på video läste jag recensionen av den i ett nummer av Scandinavian Film & Video. Jag blev väldigt sugen på att hyra filmen - men av någon anledning fick jag aldrig tag på den. Jag kunde inte hitta den i någon av de videobutiker jag frekventerade på 80-talet. Sedan glömde jag bort den.

För ett antal år sedan köpte jag en spansk DVD-utgåva av HUNDRA. Och jag blev besviken. Filmen är alltså helt okej, den är nog bättre än helt okej - men bildkvalitén var alldeles för risig för att jag skulle kunna njuta av filmen, detsamma gällde ljudet.

Förra året släpptes en restaurerad version filmen på Blu-ray i USA (utgåvan är regionsfri, har jag fått veta). Så, när nu Retro Film släppt filmen i Sverige, hoppades jag på en ordentlig utgåva. Min tji fick jag. Det här är samma version som släpptes i Spanien. Bilden må vara anamorfisk, men det är suddigt, ibland syns inte ansiktena på folk när det är avståndsbilder, ibland uppstår digitala störningar; när folk rör sig uppstår då och då så kallad interlacing, det vill säga bilden blir randig.

Vad som är extra irriterande, är att den "originaltrailer" för HUNDRA som ligger på DVD:n är för den nyrestaurerade Blu-ray-versionen! Väldigt märkligt.

Det är således svårt att ge den här filmen en rättvis bedömning. Jag sätter därför ett generiskt betyg. Det är bara att hoppas att våra vänner på Retro Film inom en snar framtid ser till att släppa den restaurerade versionen på Blu-ray.

Bio: Enys Men

Foton copyright (c) Nonstop Entertainment

Jag har alltid varit fascinerad av bostäder på otillgängliga ställen mitt ute i ingenstans. Ni vet, ett slott på en klippa, eller ett ensamt hus på en mycket liten ö. Hur mycket mat behöver man ta med sig om man ska bo så? Att sitta framför en brasa i en stuga medan vågorna slår mot klipporna utanför fönstret är en suggestiv bild. Men jag hade blivit uttråkad och velat åka tillbaka till storstaden efter en halvtimme om jag hamnat på ett sådant ställe. 

ENYS MEN går inte upp på bio här i Göteborg där jag bor, därför pressvisades den inte här - jag såg filmen på en streamad tittkopia. Filmen är regisserad av Mark Jenkin som visst tidigare gjort en på sina håll uppmärksammad film som heter BAIT. Jag har aldrig hört talas om vare sig Jenkin eller BAIT. Han bor i Cornwall och gör filmer om Cornwall, läser jag.

ENYS MEN lanseras som skräckfilm. Eftersom det lät intressant med en skräckhistoria som utspelar sig på en obeboelig ö utanför Cornwall såg jag filmen.

Mark Jenkins har skjutit sin film på 16mm. Filmfotot är utmärkt. De karga miljöerna är fantasieggande. Det här är en film som är fin att titta på.

... Men det är tyvärr allt. Filmen utspelar sig 1973 och handlar om en volontärarbetare spelad av Mary Woodvine. Hon bor ensam i det enda huset på ön Enys Men, där hon studerar en ovanlig blomma. Hon utför samma sysslor varje dag. Hon går ut och tittar på blomman. Hon släpper ner en sten i en brunn. Hon drar igång en generator. Det här får vi se om och om och om igen. Det här är främst en film om en tant som startar en generator.

Hon ser syner. Eller är det minnen? Är det spöken? Drömmer hon? En flicka dyker upp i huset. En man dyker upp. Ett helt gäng utspökade tanter dyker upp på klipporna, för att sedan försvinna. Vår namnlösa huvudperson ser dessa, men verkar inte bry sig. På ön finns ett monument till minne av förlista sjömän. Det börjar växa blommor på tantens mage. Hon håller kanske på att bli galen av ensamheten. Eller inte. Jag vet inte.

Vad handlar egentligen ENYS MEN om? Hur fan ska jag veta det? Det här är bara en massa tillsynes slumpmässiga scener staplade på varandra. Någon dialog finns här knappt alls. Det händer ingenting, ingenting förklaras, och sedan är det plötsligt slut.

Jag läser att många i publiken lämnat visningar av ENYS MEN, filmen var för tråkig. Samtidigt har en handfull kritiker hyllat den och skrivit att de som inte gillar filmen förstår den inte. Men dessa kritiker nämner aldrig vad det är vi ska förstå. De låtsas kanske bara att de förstår filmen. Några hävdar att man måste vara från Cornwall och verkligen känna till Cornwall för att uppskatta filmen. Det är som att göra en film om Billeberga som bara kan förstås om man bor i Billeberga.

Jenkins lär ha skrivit filmens manus på tre dagar. Han skrev för hand. 

ENYS MEN är verkligen en skräckfilm för folk som hatar skräckfilmer. Skräcken glöms bort helt. Det blir lite raffel när tantens te börjar ta slut och en båt med förnödenheter kommer inte förrän flera dagar senare. Självklart hade man kunnat göra effektiv skräck av filmens idé, men Jenkins är alldeles för pretentiös. Det här är en superpretentiös arthouse-film. Den är inte speciellt lång, men det känns som om den varar en evighet, eftersom det inte händer någonting, allting är konstigt, och jag får intrycket att Jenkins hittat på efter hand han spelade in. Folk horror utan horror och med väldigt lite folk. Det här är ett så kallat mood piece, men även ett mood piece måste kunna fånga publikens uppmärksamhet genom hela filmen.

Visst, man känner verkligen av ensamheten när man ser filmen. Det känns att vädret är ruggigt. Men det räcker inte för att det ska bli en fungerande långfilm.

Jag kommer att tänka på The New York Times recension av filmen JONATHAN LIVINGSTON SEAGULL, en film från 1973 med enbart måsar, riktiga måsar. "Strictly for the birds", stod det i recensionen.

Jag tänkte först sätta en tvåa på ENYS MEN, eftersom filmfotot är så bra - men, herregud, det här är så fruktansvärt jävla skittråkigt och poänglöst att jag sätter en etta.

... Men i genren generatorstartarfilmer kan detta vara det främsta bidraget.

 

 

 

 

(Biopremiär 19/5)

Bio: Fast X

Foton copyright (c) UIP Sweden

Nu blir det familjefilm här på TOPPRAFFEL!

... För det är ju det FAST-filmerna handlar om. Vin Diesels rollfigur Dom Toretto tjatar om familjen hela tiden. Han har nog inte tjatat mer om familjen än i denna tionde del. Här får han hjälp med tjatandet av 91-åriga Rita Moreno, som dyker upp i en scen som Doms farmor. Doms kompisar, det vill säga familjen, och skurkarna passar också på att tjata om familjen när tillfälle ges. Näst viktigast, efter familjen, är Gud.

FAST X. Ska det uttalas "Fast ex" eller "Fast ten"? Eller "Fast tio"? "Fast kryss"? De borde döpt den till "X-tra Fast". Men den titeln har kanske The Asylum redan copyrightat till någon mockbuster.

Varje gång jag skriver om en ny FAST-film nämner jag att jag inte minns någonting alls av den förra filmen. Eller av de tidigare filmerna. Och jag har sett allihop - plus spinoffen FAST & FURIOUS: HOBBS & SHAW, som jag tyckte var bättre än filmerna i den ordinarie serien, kanske mest beroende på att vi slipper den charmbefriade degklumpen Vin Diesel i den. Nej, jag minns inte vad som hände i FAST & FURIOUS 9, mer än att de körde bil i rymden.

Handlingen i FAST X anspelar på FAST & FURIOUS 5, som kom 2011. Jag fick söka på Joaquim de Almeida här i bloggen för att komma fram till detta. I den filmen spelade de Almeida en skurk som hette Reyes. Han togs av daga. I denna nya film, som regisserats av fransmannen Louis Leterrier (De två första TRANSPORTER-filmerna, med mera), dyker Reyes bindgalne son Dante (Jason Momoa) upp och ska hämnas. Han tänker ta kål på Dom Toretto och dennes familj, och kompisar (fast kompisarna är ju också familj). Han tänker även göra en massa annat, men jag blev inte riktig klok på vad. Han är en ond jävel, Dante. Enorma resurser har han också.

Dante har även uppsökt Cipher (Charlize Theron), som varit skurk i ett par filmer nu. Hon åker på bank och åker hem till sin fiende Dom, för nu har de en gemensam fiende. Ska nu Cipher också få tillhöra familjen?

FAST X varar två timmar och 21 minuter, och den osannolikt osannolika och osammanhängande historien består mest av explosioner, bilkrascher, och bilkrascher som involverar explosioner. Rollfigurerna rör sig mellan olika länder på olika kontinenter som om de låg nästgårds. Allting är ohyggligt ologiskt - om de behöver någon avancerad pryl eller ett fordon, finns det genast tillgängligt - det gäller i synnerhet Dante, som har planerat sin hämnd så noga att han vet att han nog kommer att behöva två helikoptrar som plötsligt dyker upp och skjuter in änterhakar med vajrar i Doms bil vid rätt tillfälle. Dante är förberedd på allt. John Cenas rollfigur har ett bärbart segelflygplan över axeln utifall det kommer att behövas. Teknisk utrustning har knappar som gör att man enkelt kan ändra dess funktion helt och hållet - Cipher lyckas fly ur en prekär situation genom att, utan att titta, trycka på ett par knappar på en brits hon legat på, vilket gör att alla skurkar snabbt slås ut. Alla, utom skurkar, är duktiga på att överleva bilkrascher. Alla är dåliga på att liksom bara skjuta ner Dante, trots att tillfälle ges mest hela tiden.

Ett tag satt jag och undrade om FAST X kanske är lite bättre än den förra filmen. Jason Momoas överspel är inspirerat, han ser ut att ha kul som psykopat. John Cena är lite lustig han med i sina scener. En lång, lång, lång inledande biljakt genom Rom är frän och imponerande. Men nej, i övrigt är det som vanligt. Det är högljutt, det är förvirrat, och det tar inte slut. Bokstavligt talat. FAST X slutar med en cliffhanger. Det här sägs vara del ett av filmseriens sista tre delar.

Helen Mirren återkommer, men hon är bara med i en scen. Jason Statham är med och slåss vid ett tillfälle, vad det gick ut på minns jag inte - scenen var väl där för att få med Statham. Brie Larson spelar en agent som är dotter till Kurt Russells rollfigur från de tidigare filmerna, hon lyckas spöa upp lite löst folk under sina scener, samt dricka belgisk öl. Scott Eastwood är med på ett hörn. Två personer från tidigare filmer gör cameos på slutet. Jag orkar inte räkna upp det vanliga persongalleriet, men de är ... de vanliga.

Man bör nog vara tolv år för att uppskatta det här till fullo. Eller så måste man dyrka Vin Diesel, Gud och familjen.  

 

 

 

 

 

 (Biopremiär 17/5)

Netflix: The Mother

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion.

Netflix är lite lustiga. Rättare sagt, deras mobilapp är lite lustig. Jag brukar klicka på de kommande filmer jag är intresserad av, så att jag ska bli påmind när de har premiär. Ofta kommer påminnelsen flera dagar efter premiären, eller - som i fallet THE MOTHER - så kommer ingen påminnelse alls. Istället kommer det aviseringar om en massa andra filmer och TV-serier jag inte är ett dugg intresserad av.

Nå. Nu har jag i varje fall sett THE MOTHER, och det gjorde inget att jag inte fick någon påminnelse. Den här filmen hade jag kunnat vara utan. Dessutom kändes det som att jag redan sett filmen. 

För regin står Niki Caro, som senast gjorde spelfilmsversionen av MULAN, vilken jag inte sett. Dessförinnan verkar hon mest ha gjort dramer.

Jennifer Lopez spelar en namnlös kvinna med militärt förflutet, hon är något slags mördare åt staten. När filmen börjar är hon höggravid och sitter i ett så kallat safe house. Hon har haft romanser med två olika skurkar, Adrian Lovell (Joseph Fiennes) och Hector Álvarez (Gael García Bernal), kvinnan gick till FBI för att skvallra om de slemma aktiviteterna, och nu förhörs av FBI om detta (det är lika krystat som märkligt, det hela). Skurkar anförda av Lovell anfaller, FBI-agenter dödas och denna namnlösa kvinna - modern, alltså - knivhuggs i magen. Hon lyckas dock spränga Lovell i luften. Tror hon.

Hon vaknar upp på ett sjukhus. Barnet, en flicka, överlevde knivhugget, men modern tvingas avsäga sig moderskapet. Dottern ska placeras i fosterhem, bestäms det, modern är en olämplig moder, och dottern måste bevakas och beskyddas, eftersom Lovells kropp inte hittades. Så, modern åker norrut och bosätter sig i Alaska. Där sitter hon ensam i en stuga.

Hopp tolv år framåt i tiden. Moderns dotter, som döpts till Zoe och spelas av Lucy Paez, lever ett lyckligt liv med sina fosterföräldrar. En vacker dag kidnappas Zoe av Lovell. Modern får veta detta, så tillsammans med den snälle FBI-agenten Cruise (Omari Hardwick) fritar hon Zoe.

Modern berättar inte för Zoe vem hon är, men Zoe räknar snart ut att den bistra kvinnan är Zoes biologiska mor. Skurkar letar efter dem. De flyr till stugan i Alaska, där modern lär dottern köra bil och skjuta gevär. Zoe gillar inte modern och vill hem. Kommer Lovell att hitta dem? Kommer modern och Zoe att bli bästa vänner på slutet? Har påven en rolig hatt?

THE MOTHER är en slätstruken och tråkig actionthriller. Som jag skrivit så många gånger tidigare: det gör inget om vi sett allt förut, det gör inget om handlingen är ooriginell, så länge filmen levererar det den ska och är underhållande. Men THE MOTHER är mest sömnig. Allting känns fantasilöst. Det här är ett klyschkalas. Inledningen är väldigt konstig, men första halvan av filmen är väl hyfsad. Ungefär halvvägs, när fokus läggs på relationen mellan mor och dotter, tappar filmen rejält och det blir segt. Zoe är en ganska irriterande unge. Fast modern är inte vidare charmig hon heller.

Det här är en sådan där film där folk gör idiotiska saker bara för att det ska uppstå spänningsmoment. Framför allt är skurkarna duktiga på att vara dumma, bara för att modern ska få tillfälle att döda dem. Redan i inledningen, när en massa skurkar anfaller huset modern sitter i, lyckas modern gömma sig i ett badrum i flera minuter, så att hon hinner tillverka en bomb, innan hon upptäcks. 

 

 

 

 

 

(Netflixpremiär 12/5)

DVD: What's Up, Tiger Lily?

WHAT'S UP, TIGER LILY (Retro Film)

WHAT'S UP, TIGER LILY? från 1966 hette OPERATION TIGER LILY på bio i Sverige när det begav sig. Det här är Woody Allens första långfilm - åtminstone delvis. Han har nämligen inte regisserat det mesta vi ser i bild.

Första gången jag såg den här filmen var när en kompis och jag hälsade på Hans Sidén alldeles i början av 1990-talet, tror jag det var. Vi satt där och tittade på gamla B-filmer på VHS, och så sa Hasse att vi nu skulle se något unikt - Woody Allens första film. Jag hade aldrig hört talas om den och om den var svår att få tag på för 30+ år sedan vet jag faktiskt inte. Vi såg filmen och skrattade från början till slut, jag tyckte att det var något av det roligaste jag sett, och definitivt det roligaste Woody Allen gjort.

Ungefär tio år senare visades WHAT'S UP, TIGER LILY? på någon TV-kanal och jag såg om den. Den gången tyckte jag inte alls att filmen var speciellt rolig. Jag hade svårt att se klart den.

Nu har jag sett filmen en tredje gång, eftersom den nyligen släppts på DVD. Nå, vad tyckte jag denna gång?

WHAT'S UP, TIGER LILY? är inte som andra Woody Allen-filmer. Vad Allen gjort, är att han har tagit den japanska actionkomedin KOKUSAI HIMITSU KEISATSU: KAGI NO KAGI från 1965, klippt ner den en aning, och dubbat om den med ny dialog på engelska som inte har något med originalversionen att göra, mer än att det handlar om hemliga agenter och skurkar. Allen har alltså tagit en komedi och gjort om den till en ... komedi.

Originalfilmen.

Tatsuya Mihashi spelar en agent som i Allens version blivit Phil Moscowitz. Han är på jakt efter receptet på en äggsallad, och under filmens gång lägrar han damer och slåss med bovar. När han slår folk på käften brukar han utropa "Take this, you Roman cow!".

För att dryga ut speltiden dyker The Lovin' Spoonful då och då upp på en scen på någon klubb, där de framför några av sina låtar. Och då är filmen ändå bara drygt 80 minuter lång, ungefär en kvart kortare än den japanska originalfilmen. Woody Allen själv dyker upp i början och på slutet.

Vissa inslag i WHAT'S UP, TIGER LILY? är jätteroliga. Men - det här håller inte som långfilm. Det hade räckt med 20-30 minuter. Det hela blir snart rätt tröttsamt, mycket är inte speciellt roligt (de hade nog roligare när de gjorde filmen), och avbrotten för popmusik som inte har med handlingen att göra irriterar mest. Eftertexterna är roligare än det som visats dessförinnan.

... Men som sagt: jag tyckte det här var skitroligt i början av 90-talet. Kanske är det här roligare om man är i 25-årsåldern?

Jag ska kanske tillägga att jag inte sett KOKUSAI HIMITSU KEISATSU: KAGI NO KAGI, vilken många hävdar är en bra och rolig film.

Jag ska kanske också tillägga att Steve Oedekerk 2002 gjorde en film som hette KUNG POW: ENTER THE FIST. Här hade han dubbat om en kinesisk kung fu-film från 1976, men han spelade själv även huvudrollen, och hade klippt in sig i filmen. Även vad gäller denna film tyckte jag den var rolig när den kom, men när jag såg om den för några år sedan var den väl inte lika kul. KUNG POW har inget med den svenska barnboksserien med samma namn att göra. 

 

Bio: Project Wolf Hunting

Foton copyright (c) Njutafilms

Avdelningen för besvikelser.

Jag hade vissa förväntningar på den sydkoreanska splatterfilmen PROJECT WOLF HUNTING i regi av Hongsun Kim. Det är ganska längesedan den här filmen släpptes i utlandet, och en hel del människor som sett den hävdar att den är skitbra. Dessutom är det många som påstår att det kanske är den våldsammaste och blodigaste film som någonsin gjorts, enligt regissören gick det åt 2,5 ton fejkblod. Nu behöver ju inte detta faktum innebära att filmen är bra, men man blir ju nyfiken på en film som sägs vara värre än allt annat tillsammans.  

Filmen inleds i Filippinerna. En grupp fastkedjade fångar ska ombord på ett fartyg transporteras till Sydkorea. Ombord på fartyget finns även något annat, något mystiskt, som övervakas i ett eget rum.

Det dröjer inte länge innan en av fångarna, en fullblodspsykopat (Seo In-Guk), lyckas ta sig loss. Han fritar övriga fångar och de börjar slakta vakterna och poliserna ombord på fartyget. Efter ungefär halva filmen vaknar det där mystiska som finns ombord, det är ett odödligt monster som ser ut ungefär som Christopher Lee i Hammers Frankensteinfilmer. Monstret slaktar både poliser och fångar.

... Och det är allt. Här finns inga ordentliga presentationer av rollfigurerna, ingen karaktärsutveckling, och när alla efter ett tag är täckta med blod är det svårt att hålla reda på vilka som är poliser och vilka som är fångar.

PROJECT WOLF HUNTING består av två timmar och två minuter ultravåld. Problemet är att har du sett den första striden, har du sett hela filmen. Det här är nämligen extremt jävla tjatigt. Alla sammandrabbningar är i princip likadana. Folk sticker knivar i varandra, eller slår varandra i huvudet med tillhyggen och yxor, och blodet fontänsprutar som i SHOGUN ASSASSIN. Ibland skjuter de på varandra. Monstret varierar sig lite, men inte blir det roligare för det. 

Med undantag för några minuter i inledningen och slutscenen utspelar sig hela filmen ombord på fartyget. Varenda scen äger rum i likartade miljöer. Andra våldsamma actionfilmer, till exempel John Wick-filmerna, varierar både miljöer och action, och har dessutom bra rollfigurer. I PROJECT WOLF HUNTING är det precis samma sak hela tiden.

Halvvägs genom filmen tittade jag på klockan. Är det inte slut snart? Är det här allt? Här finns ingen spänning överhuvudtaget, och heller ingen humor - möjligtvis med undantag för en tjej som hela tiden vill dricka sprit. 

Samtidigt är det här förhållandevis välgjort, med bra effekter och bra filmfoto. Vilket gör att jag sätter betyget härunder. 

Vore jag 20 hade jag säkert tyckt att det här var världens häftigaste film. Men, nu är jag inte 20 och jag tycker mest att det här är fruktansvärt tråkigt. Ett ordentligt manus hade uppskattats, då hade det kanske kunnat bli en bra film. Resurserna fanns där.

Nu har jag inte mer att säga om den här filmen.

 

 

 

 

(Biopremiär 12/5)

DVD: A Tale of Two Guns

A TALE OF TWO GUNS (Njutafilms)

Jag hade egentligen tänkt sluta skriva om nya, skitdåliga filmer på DVD. Det kommer lite för många sådana nuförtiden och det känns dumt att ständigt dela ut ettor i betyg. Å andra sidan undrar jag förstås varför svenska distributörer släpper dessa filmer till att börja med. Antagligen handlar det om paketpris, de har fått filmer på köpet, jag vet inte, men det kan väl inte finnas en enda vettig människa som tycker att de här filmerna är bra.

Men jag väljer att skriva om A TALE OF TWO GUNS ändå - eftersom den är lite unik i sin uselhet.

Det här är en film av den obegåvade Justin Lee. Jag har recenserat två av hans filmer; BADLAND och FINAL KILL, och jag har sett ytterligare några som jag inte skrivit om. Justin Lee har regisserat tretton långfilmer sedan 2018, då är inte de filmer han redan spelat in under 2023, men som ännu inte är släppta, inräknade. Han brukar göra drygt fyra filmer om året. De är aldrig bra, även om BADLAND var något bättre än de brukar vara.

Jag har set westernfilmer som är sämre än A TALE OF TWO GUNS, men då handlar det om filmer med extremt låg budget, med regissörens kompisar i rollerna. Jag minns en film där killen som spelade huvudrollen inte kunde rida, det såg väldigt festligt ut när han skumpade fram och ansträngde sig för att inte trilla av hästen.

A TALE OF TWO GUNS må vara en lågbudgetfilm, men budgeten lär inte ha varit den allra minsta. Omslaget ståtar med en lång rad kända namn och jag tänkte att de här dyker väl upp en minut eller två, som fallet ofta är när lågbudgetproducenter hyr in kända skådespelare för en dags arbete.

Tom Berenger och Casper Van Dien visar sig ha större roller. Berenger är med hela den första halvtimmen och dyker upp igen på slutet, medan Van Dien mer eller mindre är med från början till slut. Huvudrollen görs dock av Ed Morrone, som brukar vara med i Justin Lees filmer.

Tom Berenger spelar en US Marshall som är på jakt efter ett gäng laglösa, ledda av Casper Van Dien. Efter en inledande eldstrid mejas hela Van Diens liga ner, Van Dien själv kommer undan. Berenger såras. Han anlitar en revolverman spelad av Ed Morrone för att jaga Van Dien. Resten av filmen består således i att Morrone letar efter Van Dien.

Alltså. Här har de använt sig av bra miljöer; ordentliga westernstadskulisser och karga landskap. De har fixat fram revolvrar och gevär, kläderna är helt okej, hästar råder det inte brist på. Ett flertal kända skådespelare medverkar. Men vad hjälper det när manuset är uselt, regin är under all kritik, filmfotot tråkigt och klippningen tafflig?

Det blåser mycket i den här filmen - och det blåser på riktigt. Det blåser in i mikrofonen. De har inte brytt sig om att eftersynka dialogen i dessa filmer, så det vi hör bäst är ett brus i bakgrunden. När de sedan klipper mellan olika personer i dessa vindpinade dialogscener, blåser det olika mycket, ibland inte alls. Ljudet skiftar för varje klipp. I en inomhusscen fladdrar några fjädrar i damhattar som om de satt upp en fläkt därinne.

Jeff Fahey och Danny Trejo medverkar i en enda scen. De sitter i ett rum och pratar med Ed Morrone några minuter, och denna scen har ingenting med handlingen att göra, den är bara där för att få in fler kändisar. Under hela denna scen hörs ett brummande läte. Är det luftkonditioneringen? Är det en bil som står på tomgång utanför fönstret?

När folk pangar på varandra med revolvrar låter skotten "puff" och ljudeffekten är mixad lägre än dialogen. Det gör att det ser ut som om de leker med knallpulverpickadoller. Actionscenerna är uselt iscensatta och koreograferade. När en ensam apachekrigare plötsligt anfaller ser det inte klokt ut.

Med jämna mellanrum stannar filmen upp helt. Ed Morrone möter någon, och så står de och pratar en längre stund - i de flesta fall om oväsentligheter. Dessa scener håller på en evighet.

När de besöker salooner spelas Scott Joplins "The Entertainer", vilket måste innebära att filmen utspelar sig efter 1902, men det gör den sannolikt inte.

Judd Nelson medverkar i en scen och jag kände först inte igen honom. Jake Busey och manusförfattaren Edward Neumeier (ROBOCOP) finns inte med i rollistan, de spelar två banditer som skjuts ner i prologen.

Med alla dessa skådisar, miljöer och resurser hade det förstås gått att göra en bra film! Justin Lee misslyckas på alla plan. Därför är A TALE OF TWO GUNS sämre än de extremlågbudgetwesterns jag nämner inledningsvis, eftersom de aldrig hade några möjligheter att bli speciellt bra.

A TALE OF TWO GUNS är i det närmaste helt jävla osebar. Den får inget betyg alls.

Netflix: AKA

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion. Jag har klämt en hel hög nya filmer på DVD de senaste dagarna (recensioner kommer), så det tog en stund innan jag fick tid att se den här filmen, som tydligen ligger högt upp på Netflix' tittartopp just nu.

AKA, i regi av Morgan S Dalibert (EN FÖRLUPEN KULA 1 och 2), är en actionthriller som känns igen. Manuset har Dalibert skrivit tillsammans med sin huvudrollsinnehavare, Alban Lenoir, och det är inte den mest originella story man kan tänka sig. Vi har i princip sett allt förut. Dock kan förstås en film vara bra ändå, även om den inte är originell.

Alban Lenoir spelar Adam Franco, som är något slags fransk, stenhård superagent. I filmens prolog är han på uppdrag i Libyen, där han pangar lite folk och visar att han är lika skoningslös som skrupelfri. Väl hemma i Frankrike får han ett nytt uppdrag. Han ska infiltrera ett brottssyndikat.

Försedd med en lämplig bakgrund blir Adam genast antagen av syndikatet, vars medlemmar främst verkar bestå av slödder och råskinn. Deras ledare Victor Pastore (Eric Cantona) är en smart hårding som bor i en flott kåk.

Ett av Adams uppdrag blir att agera livvakt och chaufför ät Victors lille son, Adam hämtar upp grabben på skolan och kör honom till judoträningen, och han knäpper skolans mobbare på näsan - bokstavligt talat.

Inte helt oväntat uppstår en vänskap mellan Adam och pojken, vilket inte var planerat, och vilket inte är bra. Adams uppdrag är ju att sätta dit ungens farsa, då får han inte hysa känslor för familjen. Några av syndikatets medlemmar börjar misstänka att Adam inte är den han utger sig för att vara.

AKA, det vill säga also known as, är nästan mer drama än actionthriller. Det är väldigt långt mellan actionscenerna och tempot är lite ojämnt, vilket gör att filmen upplevs som lång. Filmens våldsamheter är dock brutala och filmen som helhet är välgjord och slickad, den ser ut som en hyfsat påkostad biofilm.

Alban Lenoir är inte den mest karismatiske skådespelare jag sett. Han har ytterst få repliker i den här filmen, han går mest omkring och är tyst och sammanbiten. Dessutom behåller han ett och samma ansiktsuttryck filmen igenom.

Den gamle fotbollsstjärnan Eric Cantona är riktigt bra som gangsterbossen. Jag visste att jag sett honom i en film eller två och jag tänkte att han borde göra mer film - men så ser jag att han varit med i över 40 filmer och TV-serier! Det hade jag aldrig gissat. Själv har jag recenserat tre av dem: LOOKING FOR ERIC, SWITCH och THE SALVATION. 

AKA får väl sägas vara rätt bra. Helt okej. Inte speciellt minnesvärd, men inte alltför plågsam att sitta igenom.

 

 

 

 

(Netflixpremiär 28/4)

Bio: De tre musketörerna - D'Artagnan

Foton copyright (c) Nordisk Film

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Eftersom en ny film om de tre musketörerna har premiär denna vecka, tillbringade jag gångna helg med att se om några musketörfilmer. Jag såg DE TRE MUSKETÖRERNA från 1948 med Gene Kelly som D'Artagnan, samt Richard Lesters tre filmer; DE TRE MUSKETÖRERNA (1973), DE FYRA MUSKETÖRERNA (1974) och THE RETURN OF THE MUSKETEERS (1989). Den sistnämnda gick inte upp på bio i Sverige och har därför ingen svensk titel.

Versionen från 1948 är tveklöst bäst - den är smått fantastisk. Gene Kelly är entusiastisk i huvudrollen, Vincent Price är slem som Richelieu, filmen är inte tråkig en sekund, fäktningsscenerna är utmärkta, och det lysande filmfotot Oscarnominerades. Lesters filmer är kul och underhållande, om än inte så bra som jag mindes dem - den tredje filmen hade jag inte sett tidigare och den är ingen större höjdare.

Det finns väldigt många fler filmer om dessa tre musketörer, som ju faktiskt blir fyra ganska omgående. För tolv år sedan nämnde jag ytterligare några i min recension av THE THREE MUSKETEERS, en film bara jag gillade.

Nu har Martin Bourboulon gjort en ny filmversion av Alexande Dumas' böcker - rättare sagt, han har gjort två filmer. Detta är del ett, avslutningen följer i vinter. Denna första del heter "D'Artagnan" och inte "Drottningens juvelsmycke". Bourboulons förra film var det tjusiga kärleksdramat EIFFEL. I sin nya film fläskar han på med smuts och mörker.

Det är dåligt väder genom hela DE TRE MUSKETÖRERNA. Det är mulet, eller så regnar det. Jag antar att Bourboulons skildring av Frankrike, och i synnerhet Paris, är mer realistisk än brukligt i den här typen av filmer. Byggnaderna må vara vackra och pampiga, men det är en skitig stad med skitiga människor.

Skitigast av alla är den unge D'Artagnan (François Civil), som i filmens inledning blir levande begravd. Han är på väg till Paris för att bli musketör, men han trillar omedelbart in i intrigernas centrum. Maskerade män överfaller en diligens, kvinnan D'Artagnan försöker rädda skjuter honom, han tros vara död, och begravs med några andra lik. Dock hade D'Artagnans bibel, som han hade i bröstfickan, stoppat kulan.

Väl på plats i Paris hyr D'Artagnan ett rum av den förtjusande Constance (Lyna Khoudri), som han omdelbart blir förälskad i. Han springer på de tre musketörerna Athos, Porthos och Aramis (Vincent Cassel, Pio Marmaï och Romain Duris), en i taget, och utmanas på tre dueller direkt efter varandra. Just som de ska sätta igång och fäktas, dyker kungens soldater upp och vill gripa dem. Det blir fajting, D'Artagnan blir genast vän med de tre musketörerna, och de kommer undan.

Sedan händer något oväntat vi inte känner igen från tidigare versioner. Berusad vaknar Athos upp i sin säng. Bredvid honom ligger en kvinna - naken, död och blodig. Athos arresteras och döms till halshuggning för mordet på kvinnan. Han vet inte om han är skyldig eller ej, eftersom han var full. D'Artagnan känner ingen den döda som kvinnan som sköt honom. Saker och ting står inte rätt till.

Snåriga intriger spinns och den som verkar skyldig till det mesta är den lika onda som förföriska Milady (Eva Green). Hon passar även på att knycka ett juvelstycke. Efter en cliffhanger står det "À suivre", det vill säga "Fortsättning följer", och denna fortsättning får vi alltså i vinter.

DE TRE MUSKETÖRERNA - D'ARTAGNAN ser dyr och påkostad ut, vilket den också är. Men jag tycker nog att det här är en film som bara är rätt bra, snarare än bra. Det här är ingen rolig film - det här är inga muntra musketörer, D'Artagnan är ingen akrobat som svingar sig i takkronor och ler glatt när han sticker ner folk. Tonen är allvarlig. Filmen är bokstavligt talat mörk, inomhusscenerna är upplysta med vaxljus, stora delar av filmen utspelar sig nattetid, ibland är det lite svårt att se vad som händer.

En detalj som drar ner helhetsintrycket är att alla actionsekvenser är filmade med handhållen kamera - vilket i vanlig ordning innebär att det inte går att följa med i fajterna, det är svårt att se vem som gör vad mot vem. I de gamla klassiska matinéfilmerna var det alltid ett nöje att se de eleganta fäktningsduellerna, vilka var välkoreograferade och innehöll roliga detaljer. Framför allt gick det att se exakt vad hjälten och boven gjorde. Det är ibland helt omöjligt att se vad som sker i denna nya film.

Skådespelarna är bra i Martin Bourboulons film, framför allt Vincent Cassel, som nästan gör Athos till filmens huvudperson, snarare än D'Artagnan. Romain Duris är aldrig dålig. Eva Green framstår som en gothares våta dröm. Hon glider ondskefullt fram i diverse avancerade kreationer, hon ser mystisk och lockande ut, och hon röker pipa.

Filmens två timmar är inte svåra att sitta igenom, men jag hade hoppats att det här skulle vara lite bättre än det faktiskt är.

 

 

 

(Biopremiär 28/4)