lördag 11 juli 2020

Netflix: The Old Guard

Foton copyright (c) Netflix

There can be only one!

... Kände jag för att utropa efter att ha sett THE OLD GUARD, i regi av Gina Prince-Bythewood.

Ännu en Netflix-produktion, ännu en film som bygger på en serietidning, ännu en actionfilm som är förhållandevis värdelös.

THE OLD GUARD bygger på en Image-serie av Greg Rucka, som även skrivit filmens manus, och Leandro Fernandez. Nej, jag har inte läst den.
Hur filmatiseringen förhåller sig till serien vet jag förstås inte, men konceptet är märkligt illa genomtänkt. THE OLD GUARD känns som en uppdaterad version av HIGHLANDER, men utan humor, halshuggningar och minnesvärda rollfigurer. Jag såg om HIGHLANDER härommånaden. Jag älskade den på 1980-talet, idag är den väl ... mindre bra. Men - jag förstår varför jag älskade den när jag var runt 20, och den har flera bra inslag och minnesvärda gestalter.

Ruckas berättelse handlar om ett team odödliga människor som åtar sig livsfarliga uppdrag. De skjuts och massakreras, men reser sig snart upp igen, spottar ut kulorna de träffats av, läker knäckta ben, och fortsätter framåt. En liten twist är att de faktiskt kan dö, den magiska kraften kan försvinna, men de vet inte när - det kan ta hundratals eller tusentals år.

Varför de är odödliga förklaras inte. Det förklarades förstås heller inte i HIGHLANDER - den första filmen i serien. I THE OLD GUARD är de liksom plötsligt bara odödliga. Och de slutar åldras. Eftersom medlemmarna i teamet är av olika ålder, blir de antagligen odödliga efter att först ha varit dödliga en tid.

En annan sak jag undrar över: de här människorna är inte osårbara - de skadas, men läker, och lever vidare, ungefär som Wolverine. Men vad händer om de halshuggs, styckas, sprängs i småbitar, eller något liknande som innebär att de omöjligt kan läka? Växer det ut ett nytt huvud?
Charlize Theron spelar Andy, som är ledare för det fyra man starka teamet. Ingen vet hur gammal Andy är, men hon har hängt med åtminstone sedan medeltiden. Och istället för att bara ta det lugnt, måla akvareller och smutta på årgångsvin, väljer Andy och hennes gäng att slåss mot onda makter. De har alltid varit krigare.

Filmen inleds med att teamet lockas i en fälla. Den slemme engelsmannen Merrick (Harry Melling), som äger ett läkemedelsföretag, vill tillfångata det hemliga teamet, experimentera på dem, och se om man kan hitta orsaken till odödligheten, och om det går att utnyttja till mänsklighetens fromma. Det låter ju i grunden som en bra idé, men Merrick vill förstås tjäna pengar på- och utnyttja kraften, och till sitt förfogande har han en hel armé som slaktar folk (varför har en apotekare anställda soldater?).

Samtidigt får en amerikansk soldat, Nile (KiKi Layne), halsen avskuren under ett uppdrag i Afrika, och det visar sig att hon är odödlig. Andy drömmer om Nile, och åker till Afrika för att hämta henne. Nile måste förstås ingå i teamet, något annat alternativ finns inte.

Teamet kämpar mot Merrick i över två timmar, de skjuter och slåss och har sig. Det är hårda tag i läkemedelsbranschen.
Jag noterar att en massa amerikaner klagar på att THE OLD GUARD gjorts av hemska "liberala" Netflix, av det vidriga "liberala" Hollywood, och att den är fruktansvärt politiskt korrekt. Dessa amerikaner som påstår sig hata politiska budskap och vänsterpropaganda märker förstås inte att de vanliga, reaktionära actionfilmer de gillar ofta är högerpropaganda. Själv gillar jag inte uttrycken politiskt korrekt och politiskt inkorrekt - men jag får nog medge att THE OLD GUARD är lite väl övertydlig och utstuderad, som om Netflix försöker plocka poäng. En bra historia och en bra film är alltid viktigare än inställsamhet.

Vad som är värre än den eventuella politiska korrektheten, är att filmen är rätt tråkig, lite för dum, den är för plastig och steril, den är (förstås) alldeles för lång, och det värsta av allt är att den är gravallvarlig och fullkomligt humorbefriad. Blodet stänker, men jag gäspar och tänker på annat, eftersom jag inte bryr mig om de trista rollfigurerna. Jag gillar dock Charlize Theron och Matthias Schoenarts, den senare ingår i teamet.

THE OLD GUARD slutar på ett sätt som gör att filmen känns som pilotavsnittet till en TV-serie.










(Netflixpremiär 10/7)

torsdag 2 juli 2020

Netflix: Domino

Foton copyright (c) Netflix

Jag tittar på Brian De Palmas filmografi och konstraterar att han nu hamnat i den där gruppen uppburna regissörer som under en lång karriär nog gjort fler filmer som är likgiltiga, eller ibland riktigt dåliga, än bra. Vi associerar namnet De Palma med en rad bra, klassiska filmer från 1970- och 80-talen. Majoriteten av de filmer han fått ur sig sedan 90-talet har inte varit några större höjdare. Ett par har väl varit hyfsade.

Jag såg aldrig Brian De Palmas förra film; PASSION, men hans senaste - vilken dumpats direkt på Netflix - är ingen film som pekar på att De Palma är tillbaka i gammal god form. Tvärtom.

Har du undrat hur en TV-film om Kurt Wallander eller Martin Beck skulle se ut om den regisserades av Brian De Palma? Försedd med filmmusik av Pino Donaggio? DOMINO är svaret!

DOMINO är en med amerikanska mått mätt en lågbudgetproduktion. Drygt 50 miljoner kronor kostade filmen - som till större delen är dansk. En stor del av filmen spelades in i Köpenhamn, och inspelningen var, enligt De Palma, problematisk. Ingenting funkade och de danska producenterna betalade inte ut löner till filmteamet.

För manus står norrmannen Petter Skavlan, som tidigare bland annat skrivit KON-TIKI. Skavlan stod även för manuset till HAMILTON 3 med Mikael Persbrandt - en film som aldrig gjordes. Det är inte utan att jag undrar om Skavlan tog det manuset och skrev om det till DOMINO.
DOMINO börjar rätt bra. Nikolaj Coster-Waldau och Søren Malling spelar poliserna Christian och Lars i Köpenhamn. De blir kallade till ett lägenhetsbråk, där de i trappan springer på en lika skäggig som blodig karl från Mellanöstern. Christian har glömt sin picka hemma, så han lånar Lars' när han ensam går in i en lägenhet. Det hela visar sig vara betydligt värre än ett lägenhetsbråk. Christian hittar en bunden man som torterats och mördats. Utanför lägenheten drar den skäggige kniv och skär Lars i halsen, och flyr ut genom fönstret. Lars väser att Christian måste följa efter, så han klättrar ut på de varmröda köpenhamnska tegeltaken.

Här, i denna takklättrarscen, blir det klassisk Brian De Palma. Vilket i princip är detsamma som klassisk Hitchcock. Även Pino Donaggios musik doftar Hitchcock när Christian klättrar och snubblar omkring på-, och hänger från taken. Efter en stund undrade jag dock varför Christian gav sig ut på taken, och varför ingen annan ser var som sker däruppe. Polis borde ha varit på plats inom kort och det hade bara varit att vänta på att den skäggige skulle komma ner.
Nå. Dessa inledande scener är lite småtrevliga, men snart är det dags att lämna Köpenhamn. Lars avlider av sina skador. Några terrorister från IS härjar runt om i Europa och polisen Christian agerar plötsligt hemlig agent, och DOMINO blir HAMILTON 3. Tillsammans med kollegan Alex (Carice van Houten), som var Lars' älskarinna, reser Christian runt mellan några länder. Ibland dyker Guy Pearce upp som en lika märklig som ointresserad CIA-agent. Ibland blir det lite småtafflig action. Paprika Steen spelar Lars' hustru på kryckor. Göteborgaren Thomas W Gabrielsson spelar polischef. Nicolas Bro är också med någonstans.

DOMINO varar bara 89 minuter, vilket förstås är ett plus i dessa dagar, men det är en riktigt tråkig film. Och handlingen är dum. En del scener är riktigt korkade - här finns till exempel en scen i vilken Christian smyger sig på tre skurkar bakifrån och oskadliggör dem, och just som han är klar med detta får han ett mobilsamtal. Han mobil ringer alltså högt. Han hade inte mobilen på ljudlöst medan han smög omkring. Om den ringt tidigare hade han misslyckats och antagligen dödats.

Estetiskt sett ser DOMINO ut som en svensk TV-film. Brian De Palma måste ha sovit under inspelningen. Det här kan vara hans sämsta film.










(Netflixpremiär 1/7)

tisdag 30 juni 2020

Serier: Siris äventyr 1: Kejsarens skatt

SIRIS ÄVENTYR 1
"KEJSARENS SKATT"
av Patric Nyström och Per Demervall
Stevali barn

"Hallå där, min bäste herre!" utropar kanske någon med ett halvkvävt, gutturalt läte. "Har inte du redan recenserat det här seriealbumet?"

Jo, det har jag. Eller ... Nej, det har jag inte. Jag har nästan recenserat det!

Rabén & Sjögren gjorde en satsning på nya, svenska barnserier för några år sedan. Satsningen var ojämn och projektet gick väl ... sådär. Jag vet att en del serieskapare var missnöjda. Det kommer fortfarande ut en och annan seriebok på Rabén & Sjögren, men den mest lyckade serien de gav ut sjabblades bort - Patric Nyströms och Per Demervalls äventyr om vikingaflickan Siri, som först dök upp 2016.

Det kom ut två album om Siri på Rabén & Sjögren. Båda fick väldigt bra kritik och de var en bidragande orsak till att tecknaren Per Demervall tilldelades Svenska Serieakademins Adamsonstatyett för sin gärning under en lång karriär. Siri är en serie som håller internationell klass - något förlaget inte verkade bry sig om. Det satsades inte på Siri och det tredje albumet kom aldrig ut.

Nu skriver vi 2020 och Patric, Per och Siri har hamnat på ett nytt förlag - Stevali. Den här gången satsas det rejält på serien. Riktigt rejält, till och med. Stevali trycker nämligen även upp serien på engelska för den brittiska marknaden, och med hjälp av Svenska forskningsinstitutet i Istanbul har Siri sålts till Turkiet!


Innan de släpper det tredje albumet, passar Stevali på att ge ut de två första på nytt. Den här gången i redux-versioner. Själva serien och dess handlingen är förstås densamma som tidigare:

Tolvåriga Siri är dotter till en vikingahövdingen Torkel. Hon är uppfinningsrik och egentligen betydligt smartare än sin far, men trots hennes tjat får hon inte följa med ut på vikingarnas resor - hon är ju bara ett barn. När Torkel ska resa till Miklagård för att leverera en mystisk låda med lika mystiskt innehåll till kejsaren, gömmer Siri sig på båten - och följer alltså med. Vilket är tur, eftersom det blir Siri som får rädda Torkel och hans vikingar ur diverse knipor.

Alldeles bredvid Torkels vikingaby, på andra sidan några klippor, ligger en annan by. Den styrs av Ivar den förskräcklige. Ivar får reda på att Torkel ska frakta något värdefullt till Miklagård, så han följer efter för att stjäla lådan. Ivar har dessutom placerat en av sina män; Grym, ombord på Torkels skepp för att spionera.
Det här uppslaget har jag plockat från Stevalis hemsida - men i den tryckta versionen ser den vänstra sidan lite annorlunda ut, där har man med stora bokstäver skrivit ut "Siris by" och "Ivars by".
Stevalis utgåva är inbunden. Omslagsillustrationen är densamma, men logotypen är ny och albumet har döpts om från "Siri och vikingarna" till "Siris äventyr: Kejsarens skatt". Några sidor bonusmaterial har också stoppats in i boken.

Den här gången har Patric och Per plockat in Rolf Lindby som redaktör. Rolf är veteran från Carlsen Comics och Alvglans, och han har sett till att serien justerats en aning, till det bättre. Lägger man de två versionerna bredvid varandra upptäcker man små skillnader här och var. Med det inte sagt att det var några större fel på den förra versionen.

Siris äventyr är en serie som förtjänar all uppmärksamhet den kan få. Egentligen är det en förhållandevis traditionell serie i den komiska äventyrsstil som är vanlig i Frankrike och Belgien - men av någon märklig anledning är denna typ av serier ovanlig i Sverige, vilket gör Siri lite unik.

Det här är en trevlig, rolig och underhållande barnserie, manuset är kompetent, det flyter bra, Per Demervall tecknar elegant med sköna tuschlinjer, och färgläggningen är smakfull. Det är fullblodsproffs som gör den här serien.

Album två går snart till tryck, och därefter får vi äntligen läsa de tredje äventyret med Siri. Det ser vi förstås fram emot!

måndag 29 juni 2020

Netflix: Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga

Foton copyright (c) Netflix

Jag såg till att ta lite semester och reste bort en dryg vecka. Under denna vecka ploppade det upp en del recensioner av David Dobkins (WEDDING CRASHERS) komedi EUROVISION SONG CONTEST: THE STORY OF FIRE SAGA med Will Ferrell, som också skrivit manus (tillsammans med Andrew Steele). Jag lät bli att läsa recensionerna, jag ville se filmen själv först, eftersom jag planerade att recensera den här - men jag kunde inte undgå att se rubriker och betyg. Kritikerna var inte speciellt snälla.

2013 var jag ackrediterad journalist på Eurovision Song Contest i Malmö. Jag gjorde ett långt reportage, men av någon anledning publicerades det aldrig, jag minns inte varför. Dock publicerades min intervju med Emmelie de Forest, som tävlade för Danmark. Hon vann, men jag intervjuade henne några veckor innan tävlingen, och jag hade ingen aning om vem hon var och hur låten gick. Jag minns att jag sjöng "Krøller eller ej", det vill säga Danmarks bidrag från 1981, för henne. Hon blev förvirrad.

Eurovision i Malmö är den av de konstigaste tillställningar jag någonsin varit på. Jag har varit på många konstiga tillställningar, framför allt i Cannes, men Eurovision var direkt bisarrt.

"Låtarna på Eurovision är bara skit - och dessutom kan man inte tävla i musik!" brukar motståndare till Eurovision hävda. Ett uttalande som bevisar att man visst kan tävla i musik - "Jag har mycket bättre smak än du, för du gillar Eurovision!". Men visst, jag tycker själv att den övervägande majoriteten av de låtar som framför på Melodifestivalen och Eurovision Song Contest är mög. Det finns alltid undantag, Norges bidrag 2013 var grymt bra, men jag ackrediterade mig inte för att jag var intresserad av musiken. Nej, jag var ute efter vansinnet. Och nog var det vansinnigt. Jag gick på presskonferenser och repetitioner på dagarna, och på fester varje kväll, och i stort sett alla mina fördomar om Eurovision bekräftades. Det var skitkul!

Will Ferrell är som bekant gift med en svenska, och han såg Eurovision första gången 1999 under ett Sverigebesök. Han tänkte att det här är ju ett utmärkt ämne för en film - vilket det förstås är.

När vi nu 21 år senare fått en Will Ferrell-film om Eurovision blev det väl inte riktigt som jag hade hoppats. Vad jag hoppats på vet jag inte. Någonting bättre än THE STORY OF FIRE SAGA.
Will Ferrel och Rachel McAdams spelar de isländska barndomsvännerna Lars och Sigrit. De utgör duon Fire Saga, ett coverband som spelar på den lokala puben på Island, men deras dröm är att få tävla i Eurovision Song Contest. Lars' far, som är traktens snyggaste karl (Pierce Brosnan), tycker att det är trams, Lars måste bli fiskare han med.

Island tror sig ha hittat en artist och en låt som kan vinna årets Eurovisiontävling, men en slem bankman (Mikael Persbrandt, som pratar lagom kass engelska) anser att det blir för dyrt att hålla festivalen på Island, det vore bättre att skicka ett bidrag som garanterat inte vinner. Tack vare väldigt långsökta omständigheter blir det förstås Fire Saga som skickas till Eurovisiontävlingen, som hålls i Skottland.

Av någon anledning varar EUROVISION SONG CONTEST: THE STORY OF FIRE SAGA hela två timmar och tre minuter. Det är åtminstone tjugo minuter för länge. När jag trodde att filmen började närma sig slutet, visade det sig att den bara var halvvägs.

Problemet med den här filmen är att den inte är speciellt rolig. Anledningen till att den inte är rolig är att parodin på Eurovision är, hm, hur ska jag säga ... Det är lite för bra gjort! Låtarna som framförs skulle kunna vara riktiga Eurovisionlåtar, artisterna skulle kunna vara riktiga artister. Eurovision - den riktiga Eurovision - ligger ofta nära parodins gräns, ibland kliver den över gränsen, så det är svårt att driva med fenomenet. Scenerna med festande och allsång påminner om Malmö 2013. Några riktiga Eurovisionartister från senare år figurerar i filmens vimmel.
Will Ferrell gör sin vanliga typ; han är ett vuxet barn, och egentligen alldeles för korkad för att passa in i handlingen. Man child-gestalten var väl kul på 1990-talet, men idag är det bara tröttsamt. Slapstickinslagen blir lite malplacerade. Men Rachel McAdams gillar jag, jag har alltid gillat henne - hon ger alltid ett genomsympatiskt intryck och är ofta rolig i sina filmer utan att ta till överdrifter. Dock är det inte McAdams som sjunger, utan svenska Molly Sandén. Engelsmannen Dan Stevens gör en excentrisk rysk sångare, och i hans fall är det svensken Erik Mjönes som sjunger. Graham Norton, ständig kommentator på BBC:s Eurovisionsändningar, spelar sig själv. Ett par scener i filmen är lite lustiga, men som helhet är det här inte speciellt bra. Dock är det långtifrån lika uselt som många andra Netflix-producerade komedier.

Under filmens tävling förekommer ett maskerat rockband, troligtvis en parodi på Lordi. Jag hade hellre sett en komedi om detta band än om Fire Saga.










(Netflixpremiär 26/6)

lördag 13 juni 2020

Netflix: Da 5 Bloods

Foton copyright (c) Netflix

Om Netflix var lite fel på det med THE LAST DAYS OF AMERICAN CRIME; förra veckans premiär som var dåligt tajmad med tanke på George Floyd-demonstrationerna, så är de betydligt mer rätt på det med veckans premiär, Spike Lees DA 5 BLOODS. Det känns nästan som om filmen gjorts för att kunna visas just nu.

1999 såg jag Spike Lees SUMMER OF SAM i Cannes, och jag minns att jag och mina kollegor satt och gapade. Vi tyckte nämligen att dialogen i den filmen var under all kritik. Ingenting lät naturligt.

Jag har inte sett speciellt många Spike Lee-filmer sedan dess (jag har fortfarande inte fått tummen ur till att se BLACKKKLANSMAN, som också ligger på Netflix), men när det gäller usel dialog lyckas DA 5 BLOODS vara värre än SUMMER OF SAM. Rent allmänt är det värre på de flesta sätt.

Jag noterar en hel del positiva reaktioner på DA 5 BLOODS, men jag gissar att folk har stirrat sig blinda på det viktiga budskapet, och fullkomligt missat att detta är en uppseendeväckande klumpig film. Den är märkligt amatörmässig, den är tråkig, och den är så övertydlig att den blir en pekoral. Jag skrattade på fel ställen.

Liksom så många andra Netflixproduktioner är detta en påkostad film, filmfotot är bra, miljöerna tjusiga, och ett flertal duktiga skådisar har placerats i de bärande rollerna, men det hjälper föga när manuset inte duger.

Titelns 5 bloods är Paul (Delroy Lindo), Otis (Clarke Peters), Eddie (Norm Lewis), Melvin (Isiah Whitlock Jr.), samt Pauls son David (Jonathan Majors). Med undantag för David är de här männen kompisar från Vietnamkriget. 45-50 år tidigare kraschade de i en helikopter mitt i djungeln. Helikoptern fraktade även guldtackor. Efter vilt pangande med Vietcong lyckades de komma undan, men deras kompis Stormin' Norman (Chadwick Boseman) och guldtackorna blev kvar i djungeln.
I nutid återförenas de här vietnamveteranerna i Ho Chi Minh City. De har nämligen lokaliserat helikoptern, som tittat fram efter ett jordskred. Nu tänker de hämta hem guldet och bli miljonärer. Jean Reno spelar en skum fransos i vit kostym de gör en deal med, och försedda med en vietnamesisk guide beger de sig in i djungeln.

Fem afroamerikaner på skattjakt i Vietnams djungler, det låter ju lovande, och det var därför jag såg den här filmen. Men det här är ingen rak äventyrsfilm. Det är en film om USA:s samvete efter Vietnamkriget - och om de svartas situation i Amerika. Budskapen är lika subtila som demonstrationsplakat på första maj. Spike Lee närmast skriker ut det han vill ha sagt, här figurerar till och med en ond figur som tar på sig en Make America Great Again-keps.

Filmen innehåller ett flertal flashbackscener från kriget, och i dessa spelas de fyra kompisarna av samma skådespelare som i nutid. Spike Lee har inte gjort som Martin Scorsese i THE IRISHMAN och försökt föryngra skådespelarna digitalt, vilket vi ska vara tacksamma för, men han har heller inte anlitat yngre skådisar som liknar de äldre. Jag upplevde det som synnerligen förvirrande när samma 65-plussare plötsligt figurerade på 1970-talet.
Actionscenerna är överfyllda med CGI: datoranimerade mynningsflammor och datoranimerat blod. Det ser ut som ett TV-spel. Ofta parallellklipps våldet med autentiska bilder och filmklipp på Vietnamkrigets offer. Effekten blir konstig - obehagliga bilder på sönderskjutna barn varvat med orealistiska stridsscener. Ännu konstigare blir det när allt leder fram till en traditionell slutuppgörelse i en tempel i djungeln, det här skulle kunna vara hämtat ur en Antonio Margheriti-film från 80-talet, bortsett från att Margheriti hade används sig av lösa skott och squibs istället för CGI.

Ibland får vi se knutna nävar i luften, ibland klipps det in bilder på svarta frihetskämpar, och vid ett par tillfällen håller rollfigurerna långa tal medan de tittar rakt in i kameran. Nämnde jag att filmen varar två timmar och 34 minuter? DA 5 BLOODS varar två timmar och 34 minuter. Utan större anledning.

Det spelar ingen roll att Spike Lee har goda avsikter - det här är en rejält misslyckad film. Enda orsaken till att jag inte sätter en etta i betyg är att filmen har ett flott filmfoto och bra skådisar. Jag gillade även Lees grepp att ändra filmformatet beroende på var och när det utspelar sig: CinemaScope i Ho Chi Minh City, 16:9 när de är på guldjakt i djungeln, och 4:3 när det är tillbakablickar från kriget.










(Netflixpremiär 12/6)

lördag 6 juni 2020

Netflix: The Last Days of American Crime

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, ännu en Netflixproduktion, ännu en Netflixfilm som bygger på en tecknad serie, och ännu en film som är totalt jävla värdelös.

Serien The Last Days of American Crime av Rick Remender och Greg Tocchini, och som kom 2009, låter bekant, men det är inget jag har läst. Jag vet inte riktigt varför har blivit relativt ointresserad av amerikanska serier de senaste tio-tjugo åren, medan intresset för fransk-belgiska serier åter ökar.
Filmatiseringen, inspelad i Sydafrika, är regisserad av fransmannen Olivier Megaton; han som gjorde TRANSPORTER 3, TAKEN 2 & 3, och COLOMBIANA. En hyfsat kompetent, men fullkomligt ointressant regissör. Hans tidigare filmer har inte varit några större höjdare, men THE LAST DAYS OF AMERICAN CRIME är hans sämsta film - med råge.

Tajmingen för premiären kunde inte vara sämre, och Netflix har fått massiv kritik för att de släpper Megatons film just nu, mitt under George Floyd-kravallerna i USA. THE LAST DAYS innehåller en hel del kravaller och polisbrutalitet. Men det handlar förstås bara om dålig tajming, filmen började spelas in redan 2018.
Vad THE LAST DAYS egentligen handlar om är lite oklart, eftersom filmen berättas på ett synnerligen förvirrande, oengagerande sätt. I Amerika i en nära framtid har man utvecklat en signal som gör det omöjligt att begå brott; signalen ska sändas ut över hela landet ett visst datum. Edgar Ramírez spelar den gravt kriminelle Graham Bricke, som på märkliga sätt träffar på en tjej som heter Shelby (Anna Brewster) och hennes psykotiske pojkvän Kevin Cash (Michael Pitt), och tillsammans ska de genomföra en sista stöt, som kommer att göra dem till miljardärer, och därefter ska de fly till friheten i Kanada.

Ingenting går som planerat, blodet forsar, och en polis (Sharlto Copley) börjar att ... Tja, jag blev inte riktigt klok på vad han håller på med.

THE LAST DAYS OF AMERICAN CRIME varar två och en halv timme. Det finns ingen som helst anledning för det här skräpet att hålla på så länge. Megaton borde klippt bort en timme. Fast det hade inte hjälp för att rädda filmen. Samtliga rollfigurer är riktigt, riktigt osympatiska. Här finns ingen man kan känna något för, det är omöjligt att bry sig om dem, man struntar i hur det kommer att gå för dem. Flera av skådespelarna ser ointresserade ut; lika likgiltiga som publiken. Några rör sig genom filmen som sömngångare.
Det är bitvis en extremt våldsam film, men en massa blod, sadism och action kan omöjligt rädda en film som inte verkar ha haft några förutsättningar att fungera. Megaton verkar inte ha en aning om hur han ska berätta den här historien. Till på köpet är filmen fullkomligt humorbefriad, vilket gör det ännu värre och skapar en dålig smak i munnen.

THE LAST DAYS OF AMERICAN CRIME är så usel och osebar att den fräter sönder åskådarnas hjärnor. Att det ska vara så svårt för Netflix att lyckas producera långfilmer som är bra, eller åtminstone acceptabla ...
 









(Netflixpremiär 5/6)

tisdag 2 juni 2020

Netflix: D'après une histoire vraie

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

I min recension av EN OFFICER OCH EN SPION nämnde jag två filmer av Roman Polanski jag inte sett, eller ens hört talas om. En av dessa var D'APRÈS UNE HISTOIRE VRAIE, som visades i Cannes 2017 och senare samma år på Stockholms filmfestival. Därefter verkar den ha försvunnit. Den gick aldrig upp på bio i Sverige, och om den släpptes på DVD har jag helt missat detta faktum. Nu finns den dock tillgänglig på Netflix.

Vad som är lite märkligt, är att Netflix inte bemödat sig om att ge filmen en svensk titel. Den har inte ens försetts med sin engelska titel; BASED ON A TRUE STORY. Hur många svenskar förstår en titel på franska?

Att filmen inte gick upp på bio är ganska förståeligt. Thrillern D'APRÈS UNE HISTOIRE VRAIE är inte jättebra. Rättare sagt, den första tredjedelen är hyfsat bra, därefter övergår filmen till att vara en ointressant väntan på slutet.
Emmanuelle Seigner, som ser rejält sliten ut (är det inför rollen, eller är hon så här sliten?), spelar den uppburna författarinnan Delphine. I filmens inledning sitter Delphine i en bokhandel och signerar, kön är lång, Delphine är trött och vill därifrån. En kvinna, Elle (Eva Green), kommer fram och hävdar att hon är Delphines största fan.

Kort därpå tar Elle kontakt med Delphine. De börjar umgås. Delphine har skrivkramp och har problem med sin nästa bok, men Elle kan ju hjälpa till, hon kan vara bollplank. En viss erotisk spänning uppstår mellan de två kvinnorna, men efter ett tag visar det sig att Elle, inte helt oväntat, är galen.
Slutet ska komma som en överraskning, men det tog mig tio minuter att räkna ut hur allt hänger ihop. Manuset, som Polanski skrivit tillsammans med Olivier Assayas, och som bygger på en roman av Delphine de Vigan, är förvånansvärt ooriginellt. Det finns ett flertal böcker och filmer med liknande handling, jag ska inte nämna den film som är mest lik, eftersom ni då räknar ut överraskningen redan innan ni börjat titta (om ni nu tänker se den här filmen). Polanski själv har så smått varit inne och tassat på området in sin HYRESGÄSTEN (1976), en på alla sätt bättre film.

Återstår att se om även Polanskis VENUS IN FUR från 2013 kommer att hamna på Netflix. Den filmen är visst mest filmad teater, men tydligen rätt bra, enligt en kollega som sett den.










(Netflixpremiär 1/6)

fredag 29 maj 2020

Bio: De förbannade åren

Foton copyright (c) Scanbox

Svenskar klagar ofta på svensk film. Svensk film är så dåligt, det är tråkigt och illa spelat med onaturlig dialog. Annat är det med dansk film! Dansk film, det är bra grejor det, och de har ju så bra skådespelare!

Vad som är kul är att danskar säger precis likadant - fast tvärtom. Dansk film är så dåligt, det är tråkigt och illa spelat med onaturlig dialog. Annat är det med svensk film! Svensk film, det är bra grejor det, och de har ju så bra skådespelare!

I det danska dramat DE FÖRBANNADE ÅREN, i regi av Anders Refn, får vi chansen att jämföra danska och svenska skådespelare (samt norska och tyska). Det hela utfaller inte till de svenska skådespelarnas fördel.

Danmark under ockupationstiden är ett ofta förekommande tema inom dansk film och TV, vilket förstås inte är förvånande. Mest känd och antagligen bäst är TV-serien MATADOR. DE FÖRBANNADE ÅREN känns lite grann som en humorbefriad, mindre charmig, och lite valhänt version av MATADOR.
I handlingens centrum står familjen Skov, med fabrikören Karl Skov (Jesper Christensen) som överhuvud. Familjen Skov bor flott, de har gott om pengar, och när tyskarna invaderar landet börjar Karl, påhejad av svenska kollegor, att tillverka produkter för Tysklands räkning för att inte gå omkull.

De olika familjemedlemmarna agerar på vitt skilda sätt under de här åren. En grabb ansluter sig till tyska armen. En annan blir kommunistisk motståndsman. En tjej förälskar sig i en charmig tysk ubåtskapten.

Det här känns som att titta på en TV-serie ihopklippt till en långfilm. Det känns även som om stora delar saknas. När filmen börjar får vi aldrig några närmare presentationer av de många rollfigurerna. Det tar ett bra tag innan man kopplar vad det är för några och hur de hör ihop. Storyn hoppar hela tiden mellan olika parallellhandlingar, varav många aldrig får tid att utvecklas. Vi ges aldrig tillfälle att lära känna-, och känna för-, de olika familjemedlemmarna. Ett par rollfigurer som ger intryck av att vara viktiga försvinner plötsligt ur handlingen. Vem var den blonda tjejen som ville gifta sig med en av pojkarna Skov?
Claes Malmberg klarar sig bra som självisk svensk fabrikör, Peter Eggers är inget vidare som ingift svensk familjemedlem. I början av filmen dyker det upp två svensktalande tyska judar. De spelas av Melinda Kinnaman och Joel Spira, som talar svenska med tysk brytning. Det låter inte klokt, det känns som ett barnprogram från 70-talet, eller en sketch. De är jättedåliga, men tack och lov arresteras de ganska omgående. Överspelspolisen grep in.

De danska skådespelarna klarar sig bättre. Jesper Christensen är förstås utmärkt som Karl Skov, likaså Bodil Jørgensen som fru Skov. Bäst är en skånsk polis som skriker "Jevvla smugglare!". Tyvärr är han bara med fyra sekunder. I mörker.

Jag hade vissa förhoppningar på DE FÖRBANNADE ÅREN, det är ju ett högintressant ämne. Filmen är dock lite för ojämn. Efter två och en halv timme slutar plötsligt filmen mitt i alltihop, utan att handlingen avslutats. Vad hände? Det visar sig att det ska komma en fortsättning - som spelas in just nu och som inte får premiär förrän 2022. Jag hade helt klart föredragit att de spelat in hela berättelsen om familjen Skov på en gång, och sedan visat den som en utförlig TV-serie, istället för en halv biofilm.

Filmen får alltså biopremiär, men i vilka städer vet jag inte. Biograferna är stängda där jag bor.








(Biopremiär 29/5)

lördag 23 maj 2020

Netflix: The Lovebirds

Foton copyright (c) Netflix

Ett problem med alldeles för många amerikanska komedier gjorda de senaste tjugo-trettio åren, är att jag ofta upplever huvudpersonerna som lite (och ibland mycket) osympatiska. De är högljudda, barnsliga och annat som gör att de känns påfrestande snarare än roliga.

Så är inte fallet med Issa Rae och Kumail Nanjiani som spelar Leilani och Jibran, huvudpersoner i Netflix' nya komedi av Michael Showalter. De två är sympatiska. Detta faktum innebär dock inte att THE LOVEBIRDS blir något annat än ännu en dussinkomedi som inte är särskilt rolig. En kombination av romantisk komedi och mordthriller som svajar betänkligt.

Filmen inleds med en lite gullig prolog i vilken Leilani och Jibran träffas och blir förälskade. Därefter görs ett hopp på fyra år, och paret bor tillsammans. Nu knakar deras tidigare så lyckliga förhållande i fogarna.
I bilen, på väg till en middag, gör de slut - vilket får Jibran att tappa uppmärksamheten för ett ögonblick, och han kör på en cyklist. Den skadade cyklisten vill inte ha hjälp, utan fortsätter sin färd i full fart. En man som påstår sig vara polis kommer farande och sätter sig i Jibrans och Leilanis bil, polisen säger att cyklisten är en skurk som måste stoppas, och med Leilani och Jibran i baksätet jagas cyklisten. Polisen visar sig förstås vara en skurk, så när de kommer ifatt cyklisten mördar polisen honom.

Två vittnen ser det förtvivlade paret kliva ur bilen som kört över cyklisten upprepade gånger, och i tron att de är mordmisstänkta flyr Leilani och Jibran. De jagas av både polis och skurkar, medan de själva kommer skurkarna på spåren. Kommer de även att kunna rädda sitt förhållande?
Handlingen är ibland märkligt ologisk. Saker händer utan att jag förstår varför, vissa ingredienser vet jag inte vad de har med saken att göra. Här figurerar ett hemligt sällskap iförda venetianska masker, men detta utveckla inte på ett tillfredsställande sätt.

Jag skrattade till ett par gånger, och som sagt - Issa Rae och Kumail Nanjiani är sympatiska. Men mer är det inte. THE LOVEBIRDS är inte lika påfrestande som den del andra Netfixkomedier, men det är långtifrån en höjdarkomedi.










(Netflixpremiär 22/5)

fredag 15 maj 2020

Netflix: The Wrong Missy

Foton copyright (c) Netflix

Adam Sandler och hans kompisar har ju som bekant förpassats till Netflix sedan några år tillbaka. Fast "förpassats" är kanske fel ord. Produktionsbolaget Happy Madisons filmer gick allt sämre på bio, men om jag förstått det rätt är Netflixfilmerna exceptionellt populära. Jag har bara sett ett par av dem, och de har inte varit något att hänga i julgranen, eller någon annanstans.

Detta gäller även den senaste i raden; THE WRONG MISSY, i regi av Tyler Spindel.

David Spade spelar Tim Morris, vars älskade fästmö slagit upp förlovningen och lämnat honom för en annan man. I jakt på en ny kärlek går Tim på en blind date. Kvinnan han träffar; Missy (Lauren Lapkus), visar sig vara komplett galen, hon är så socialt inkompetent man kan vara - högljudd, vulgär, och allmänt störig. Tim flyr från träffen.

Tre månader senare råkar Tim träffa sina drömmars kvinna på en flygplats, och efter lite hångel i en skrubb innan hon måste flyga iväg, får han hennes mobilnummer. Melissa heter hon, och när Tim en tid senare ska åka iväg till Hawaii för en konferens med företaget, SMS:ar han Melissa och bjuder med henne. Konferensen ska hållas på ett lyxhotell med allt som där hör till.
Problemet är att Tim råkade SMS:a fel Melissa. Den bindgalna tjejen heter också Melissa, Missy kallad. Således tvingas Tim spendera en helg i Hawaii med fel Missy och kalabalik uppstår.

Det är inte mycket som är roligt i THE WRONG MISSY. Det är möjligt att jag är för gammal, men ett oavbrudet rapande av sexskämt och sexanspelningar tycker jag bara är jobbigt och irriterande, lite genant - på fel sätt. Och vad är det med  dessa märkliga amerikaner - i den här filmen (och oräkneliga liknande filmer) säger de "fuck" för jämnan, men könsorganen är "penis" och "vagina". 

Lauren Lapkus, som liknar Petra Mede på speed, är för mycket som Missy. Hennes groteskt överdrivna gestaltning påminner om Jim Carrey på 90-talet, fast fullkomligt besatt av sex och sprit, men hon framstår mest som psykotisk, och om det funnits någon som helst logik i filmen hade hon genast blivit utslängd - och troligen satt på psyket.
Handlingen följer mall 1A - jodå, det slutar precis så som vi tror det kommer att sluta. Visar det sig att Missy trots allt har några riktigt goda sidor? Lyckas hon rädda Tims karriär? Fattar Tim tycke för Missy? Får vi några moralkakor på slutet? Vad tror ni?

Rob Schneider dyker upp i en liten, bisarr roll. Några repliker är rätt kul.

Förresten, vad är det för jävla frisyr David Spade har skaffat? Nylonperuk? Han ser för fan ut som Lars Adaktusson!










(Netflixpremiär 13/5)

tisdag 12 maj 2020

Bio/VOD: The Jesus Rolls

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Tydligen visas det fortfarande film på en del biografer runt om i landet, om än inte där jag bor. THE JESUS ROLLS hade biopremiär i fredags, men släpptes samtidigt på diverse streamingtjänster.

En sak jag tror gör mig unik, är att (håll i er, ni kommer inte att tro mig!) jag inte sett om bröderna Coens THE BIG LEBOWSKI sedan den gick upp på bio 1998! Nix! Det har jag inte. Och jag vet inte varför. Det finns en massa filmer jag ser om, många ser jag om rätt ofta - men av någon anledning ser jag inte om bröderna Coens filmer, även om jag gillade dem när jag såg dem första gången. Jag har ofta tänkt att jag måste se om BLOOD SIMPLE, ARIZONA JUNIOR, O BROTHER WHERE ART THOU och THE BIG LEBOWSKI, men lik förbannat ser jag om någon italiensk 70-talsfilm istället.

Jag gillade THE BIG LEBOWSKI, men idag minns jag bara fragment av den; vissa gestalter, vissa scener - och så minns jag John Turturro som bowlaren Jesus Quintana; han som säger "Don't fuck with the Jesus".

Joel och Ethan Coen har ingenting med spinoffen THE JESUS ROLLS att göra, inte mer än att de har låtit John Turturro få använda sig av rolliguren. För det är John Turturro som står för manus och regi. Fast det visade sig att THE JESUS ROLLS bygger på Bertrand Bliers franska film FLÖRTKULORNA med Gérard Depardieu från 1974, vilken i sin tur bygger på en roman av Blier. Jag tror inte att jag har sett FLÖRTKULORNA, men jag är inte helt säker, eftersom den känns bekant när jag läser om den.
Sist i eftertexterna till THE JESUS ROLLS står det att filmen är copyright 2017. Den har alltså legat på en hylla i tre år. Antagligen har man inte vetat vad man skulle göra av filmen - och det kan jag förstå. Turtorros film är nämligen inte helt lyckad.

THE JESUS ROLLS börjar rätt bra och kul med att Jesus släpps ut ur fängelse efter ett kortare straff, och genast ger sig ut på brottsliga upptåg tillsammans med kompisen Peter (Bobby Cannavale). De träffar på den flippade franska hårfrisörskan Marie (Audrey Tautou), och tillsammans beger de sig ut på något slags roadtrip, som dock verkar gå i cirklar. Trions relation till varandra tar lite oväntade vändningar.

Filmen består i princip bara av en massa löst sammanhållna scener, och efter ett tag inser jag att ingenting leder någonvart. En lång rad väldigt kända skådespelare passerar revy: Christopher Walken, Jon Hamm, Sônia Braga, Pete Davidson, Susan Sarandon med flera, men få av dem har något vettigt att göra. Med undantag för Sarandon medverkar de bara i en eller ett par scener.
Vid ett par tillfällen känns THE JESUS ROLLS som en Coen-film, men för det mesta känns det mest som en film som gått vilse och inte vet vad den vill berätta, vad den vill vara. Stora delar handlar om sex, här finns många sex- och nakenscener, och i en scen diskuterar Bobby Cannavale och Audrey Tautou lite oväntat Vanessa del Rio. Filmen blir rätt tråkig efter ett tag, den är varken intressant eller rolig eller någonting, den känns mest poänglös. Jag kan tänka mig att Bliers film från 1974 fungerar betydligt bättre.

Emilie Simon står för filmmusiken.

Det bowlas bara i en enda kort scen.


(Biopremiär 8/5)

lördag 2 maj 2020

Netflix: I vredens grepp

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

En film som försetts med en svensk titel, minsann. Den franska originaltiteln lyder FURIE, och i USA har den fått den rätt fåniga titeln GET IN - för att anspela på GET OUT. Tja, till en viss del är detta en något slags omvänd GET OUT, men skillnaderna mellan filmerna är fler än likheterna.

För regin står Olivier Abbou. Han gjorde år 2010 en skräckfilm som heter TERRITORIES, vilken jag tror jag sett. Fångar inspärrade i små burar ser bekant ut, men jag minns inte vad jag tyckte om den, och jag verkar inte ha recenserat filmen.

I VREDENS GREPP visade sig inte riktigt vara det jag trodde det skulle vara. Jag förväntade mig en så kallad home invasion-film - rättare sagt, en omvänd home invasion-film, där huvudpersonerna försöker ta sig in i sitt hem, snarare än ut därifrån. Detta stämmer väl delvis, men inte riktigt.

Adama Niane och Stéphane Caillard spelar Paul och Chloé Diallo, som tillsammans med sin lille son kommer hem efter att ha varit på husbilssemester i två månader. När de kommer fram till sin villa med väldigt stor trädgård, kan de inte låsa upp grindarna och köra in på tomten. Det visar sig att deras barnflicka och hennes pojkvän, som skulle låna huset under dessa två månader, har flyttat in permanent och kallar huset sitt eget. Familjen Diallo tvingas vända.
Här måste jag säga att jag inte riktigt förstod handlingen och premisserna. Diallos går till polis och myndigheter, men det visar sig att barnflickan och Diallos skrivit på något slags kontrakt som ger barnflickan rätt till huset. Antagligen tittade jag bort för ett ögonblick just när de förklarade varför barnflickan med pojkvän inte kan kastas ut, men nog låter det väl konstigt - även om man skulle ett hus gratis, måste man beta av en massa pappersarbete och annat. Jag har svårt att tänka mig att det skulle gå annorlunda till i Frankrike. Men som sagt, jag missade nog ett par detaljer här.

I vilket fall: familjen Diallo kör till en husvagnspark där de ska bo i väntan på att myndigheterna slänger ut husockupanterna. Det visar sig att killen som sköter stället, Mickey (Paul Hamy), känner Chloé från skoltiden.

Pauls och Chloés förhållande knakar i fogarna. Paul, som är svart, är lärare och en bråkig svart elev kallar Paul för "oreo" - han är mörk på utsidan, men vit på insidan. Den förvirrade Paul börjar motvilligt att umgås och festa med Mickey och dennes märkliga polare, ett högljutt och vilt gäng man nog helst bör hålla sig undan för.
De första två tredjedelarna av I VREDENS GREPP är ett drama - ett mörkt sådant, om bland annat rasism och identitet. Det här var inte alls den thriller jag hade förväntat mig. Välspelat, men bara ännu ett deprimerande relationsdrama.

... Men sedan, i den tredje akten, då vänder det. Då förvandlas plötsligt Abbous film till en riktigt intensiv och direkt omskakande skräckfilm. Jag överraskades rejält. Det här är verkligen stenhårt - med betoningen på både sten och hårt. Jävlar, vad hårt det är! Och det är bra.

Betyget nedan är kanske aningen snällt, men låt oss vara snälla i dessa tider!








(Netflixpremiär 1/5)

onsdag 29 april 2020

Årets litteraturhändelse!

Nu kan det äntligen avslöjas!

I sommar kommer litteraturvärlden att berikas så det står härliga till. I juni släpps nämligen denna praktpjäs! En fläskig samling med Åsa-Nisse av mig och Patrik Norrman. Som Lasse O' Månsson skulle ha sagt: "Det värsta ur 91:an med Åsa-Nisse".

96 sidor färg, stort format, inbunden, bra papper och allt annat du har rätt att kräva. Årets litteraturhändelse!

Tyvärr ser det illa ut med signering på Bokmässan, eftersom det ser illa ut med hela mässan, men det kommer säkert andra tillfällen.

lördag 25 april 2020

Netflix: Extraction

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en film producerad direkt för Netflix och som av allt att döma varit dyr som poker, och ännu en film där de mer eller mindre kastat pengarna i sjön.

EXTRACTION bygger på en serieroman från 2014 jag aldrig hört talas om; "Ciudad", författad av Joe och Anthony Russo, och tecknad av Fernando Léon González. Joe Russo, som regisserade CAPTAIN AMERICA: THE WINTER SOLDIER, CAPTAIN AMERICA: CIVIL WAR, AVENGERS: INFINITY WAR och AVENGERS: ENDGAME, står för manuset till EXTRACTION, och han har även producerat tillsammans med filmens stjärna; Chris Hemsworth.
Av någon oförklarlig anledning inleds EXTRACTION med slutet. Legosoldaten Tyler (Hemsworth) springer bland kraschade bilar på en bro och skjuter och har sig. Plötsligt träffas han av en kula och sjunker ihop. Dog han?

Hopp till två dagar tidigare. Bangladesh. Rudhraksh Jaiswal spelar den 15-årige Ovi, vars far är en mäktig gangster som sitter i fängelse. Slemma typer kidnappar Ovi. Ovis styvfar säger att han känner till en kille som kan frita Ovi, en expert, men en dyr sådan. Ovis ömma moder tycker inte att pengar spelar någon roll, kontakta experten!
Denne fritagningsexpert är alltså Tyler. Eftersom han råkat ut för en tragedi i familjen är han gravt alkoholiserad, vilket inte hindrar honom från att vara i fysisk topptrim. Han åtar sig uppdraget, och tillsammans med sitt team åker han till ett smutsigt, svettigt och farligt Bangladesh. Det tar inte lång tid att lokalisera och frita Ovi, men problem uppstår, folk spelar dubbelspel, och Tyler och Ovi måste fly undan horder av slemma typer beväpnade till tänderna.

Tyler är värsta John Wick. EXTRACTION innehåller väldigt bra actionscener, och större delen av filmen består av våldsamma, blodiga actionscener; Tyler går fram som en slåttermaskin, fiender slaktas i tjogtal.

... Men actionscenerna är väl det enda som är bra i denna humorbefriade, tjatiga film. Jag gillar Chris Hemsworth, men hans rollfigur här är inget vidare. Manuset är tunt och slappt, filmens struktur är dålig, slutet är dumt. Så fort det inte är action, är filmen stendöd. Långfilmsdebuterande stuntmannen Sam Hargrave kan inte regissera scener utan slagsmål. Filmen är alldeles för lång med sina 117 minuter, och den känns längre än den är.
Och så har vi filmmusiken. Vad hände egentligen med den traditionella filmmusiken? Varför känns det som att man slutat komponera ordentlig filmmusik? Jag har den senaste månaden sett om en rad 80-talsklassiker. De flesta av dessa varar bara 90-105 tajta minuter, och för filmmusiken stod i många fall legendarer som Jerry Goldsmith, Basil Poledouris, Jerry Fielding med flera. Filmerna hade ledmotiv. Nuförtiden känns filmmusik mest som en intetsägande ljudmatta. Inte ens superhjältefilmerna har igenkännbara ledmotiv (med undantag för Spindelmannen). Filmmusiken i EXTRACTION är bara sömnig, den är extremt oinspirerad och förstärker inte scenerna, snarare tvärtom - med resultatet att det blir tråkigt.

EXTRACTION: Bra action, kass film.










(Netflixpremiär 24/4)

fredag 24 april 2020

Netflix: The Plagues of Breslau

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det polskt här på TOPPRAFFEL!

Det är ju trots allt som så, att när det gäller raffel och spänning kan få länder klå Polen.

... Fast nu ljuger jag. Jag vet inte om jag någonsin har sett en polsk thriller eller en polsk snutfilm.

THE PLAGUES OF BRESLAU har av någon anledning inte förärats en svensk titel på Netflix. Inte nog med att den försetts med en engelsk titel, om man inte själv ändrar inställningarna och väljer originalspråk, få man filmen dubbad till engelska. Väldigt dumt.

För regin står en herre vid namn Patryk Vega. Han har visst gjort en hel del film och TV, men jag har förstås aldrig sett något av honom. Jag noterar att han 2012 gjorde en film som heter "Hans Kloss. Stawka wieksza niz smierc". Jodå - det är en ny film om Kapten Kloss! Kapten Kloss var en gestalt som var populär i Sverige för drygt 50 år sedan, det visades en polsk TV-serie om denne andra världskrigshjälte, det kom ut böcker, och han hade en egen serietidning.
THE PLAGUES OF BRESLAU är en snutthriller med starka drag av SE7EN. En död man hittas på en marknad, han är insydd i kohud som krympt och därmed dödat honom, och han har ett ord inristat på magen. Ett dygn senare rymmer två hästar ur ett stall, det visar sig att de har en man bunden mellan sig och som slits itu. Även han har ett ord inristat på kroppen. Så fortsätter det, en om dagen, folk mördas på utstuderade sätt hämtade från 1700-talet.

Den som försöker lösa fallet är en bittra polisen Helena Rus (Malgorzata Kozuchowska), som sörjer en pojkvän och som är rejält nergången. Till sin hjälp har hon den ännu mer nergångna Magda (Daria Widawska), som är en jävel på att hitta ledtrådar. De sargade liken staplas på hög och frågan är vad de har gemensamt. Upplösningen är lätt överraskande.

Patryk Vegas film har bitvis ett riktigt bra filmfoto, och framför allt har den rejält snaskiga våldsinslag. Filmen gottar sig i groteska mord, sargade kroppar och detaljerade obduktioner.
Dock blir det aldrig riktigt spännande. Huvudpersonerna är alldeles för osympatiska, vilket gör det aningen svårt att engagera sig. Det här är en orgie i fulhet och fula gestalter. Den felklippta Helena Rus är glåmig, Magda ser ut som Thomas Brolin en dålig dag - dessutom äter hon grovt bröd med inlagd gurka (inget smör) och pratar med mat i munnen. Allting ser ut att lukta vått ylle och T-sprit. Jag blev uppriktigt glad när jag upptäckte att skådisarna inte alls ser ut så här i vanliga fall.

I vilket fall: THE PLAGUES OF BRESLAU är en helt okej film. Den varar bara drygt en och en halv timme, den har bra tempo, och en del intressanta inslag. Plus i kanten för giljotinen.








(Netflixpremiär 22/4)