DVD: Massacre in Rome

MASSACRE IN ROME (Retro Film)

MASSACRE IN ROME från 1973 är en film jag ofta såg på hyllorna i videobutiker på 1980-talet. Dock hyrde jag den aldrig, jag vet inte varför. På bio i Sverige och på hyrvideo hette den DEN STORA MASSAKERN.

Det här är en italiensk-fransk samproduktion i regi av George P Cosmatos, som är mest känd för att ha gjort RAMBO: FIRST BLOOD PART II, COBRA och TOMBSTONE. Jag har alltid trott att han var grek, men han föddes visst i Italien av grekiska föräldrar. Han var gift med en kvinna från Ånge som hette Birgitta Ljungberg.

MASSACRE IN ROME bygger på verkliga händelser. I mars 1944 slog motståndsrörelsen till mot tyska soldater som marscherade genom Rom. En bomb briserade mitt bland soldaterna och 33 av dem dödades. Den tyske generalen Kurt Maelzer (Leo McKern) blir fullkomligt vansinnig. Han kräver att för varje död tysk ska tio italienare avrättas. 

Richard Burton spelar överste Herbert Kappler som blir den Maelzer utser att verkställa ordern. Tanken är att i första hand avrätta redan fängslade italienare, men de räcker inte till. Kappler och några andra befäl ogillar skarpt detta uppdrag, men det har inget annat val än att göra som de blir tillsagda. En präst spelad av Marcello Mastroianni kämpar för att stoppa massakern.

Det här är mer ett drama än en thriller. Trots den synnerligen dramatiska handlingen, blir MASSACRE IN ROME aldrig speciellt spännande. Även om man inte känner till den historiska bakgrunden, står det klart att hundratals italienare faktiskt kommer att skjutas. Dessa offer förblir anonyma. Istället handlar filmen om överste Kapplers samvete. Filmens obehagligaste scen är när befälen diskuterar hur de ska gå tillväga för att kunna mörda hundratals människor så snabbt och enkelt som möjligt.

Det är en dialogdriven film i bleka färger och till större delen känns den som filmad teater. Skådespeleriet går det inte att klaga på. Bland övriga medverkande hittar vi Anthony Steel, Peter Vaughan, och kultskådisen John Steiner har en ganska stor roll. Ennio Morricone står för filmmusiken, vilken jag knappt märkte av alls!

MASSACRE IN ROME producerades av Carlo Ponti, mannen bakom DOKTOR ZJIVAGO och Sergio Martinos giallo TORSO. Ponti och Cosmatos fälldes i italiensk domstol för förtal av påve Pius XII, som enligt filmen - och boken den bygger på - inte gjorde något för att stoppa slakten. Domen upphävdes dock.

Sist i filmen listas namn och yrke på alla de som avrättades.

 

Netflix: Spy Kids: Armageddon

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion.

Häromåret såg jag om DESPERADO och FROM DUSK TILL DAWN, vilka jag mindes som svinbra. När de kom tyckte jag att de var bland det häftigaste som gjorts på 90-talet, och jag gillade det faktum att regissören Robert Rodriguez var lika gammal som jag - det är han för övrigt fortfarande. Hans superlågbudgetdebut EL MARIACHI var jag inte så förtjust i, men DESPERADO tyckte jag var fantastisk.

När jag nu såg om dem tyckte jag inte alls att de var speciellt bra. I synnerhet FROM DUSK TILL DAWN tyckte jag var vissen och lite påfrestande. När jag tänker efter har nog Rodriguez gjort fler dåliga filmer än bra. Hans förra film, HYPNOTIC (som jag inte recenserat), var fullkomligt värdelös, direkt osebar. Och nu är han här igen, denna gång med en ny SPY KIDS-film, gjord direkt för Netflix.

Jag har sett samtliga SPY KIDS-filmer. Den första kom 2001. Det är 22 år sedan. Inga av filmerna har varit bra. Jag vill minnas att jag tyckte att Sylvester Stallone var lite skojig i en av dem, men i övrigt är de gapiga och påfrestande, som amerikanska barnfilmer ju ofta är. Den enda SPY KIDS-film jag recenserat här på TOPPRAFFEL! är den fjärde filmen, SPY KIDS 4D från 2011. 

Eftersom ungarna från den första filmen nu är vuxna, får vi helt nya kids i denna film. En helt ny familj, verkar det som. Familjen Tango-Torrez. Zachary Levi och Gina Rodriguez spelar föräldrarna, Terrence och Nora, medan Connor Esterson och Everly Carganilla är barnen Tony och Patty. Terrence och Nora är hemliga agenter, barnen gillar datorspel.

En slem datorspelstillverkare, Rey "The King" Kingston (Billy Magnussen), tänker släppa ut ett datorvirus för att ta kontroll över all teknik i hela världen. Av diverse skäl är Tony och Patty de enda som kan stoppa The King. De hittar sina föräldrars hemliga agentbas och blir agenter de med.

De första tio minuterna eller så av SPY KIDS: ARMAGEDDON är väl lite lustiga, men därefter störtdyker filmen. I stort sett hela filmen utspelar sig i ett datorspel. Allt är green screens. Det påminner en del om den lika värdelösa ANT-MAN AND THE WASP: QUANTUMANIA (som jag inte recenserat). 

Det här är bara tråkigt och jobbigt att titta på. Jag undrar om filmens målgrupp - det vill säga åttaåringar - begriper någonting alls av filmens handling. Jag menar, jag är betydligt äldre än åtta, och jag begrep inte allt. Men det berodde även på att jag emellanåt satt och tänkte på annat i ren leda.

 

 

 

 

 

(Netflixpremiär 22/9)

Bio: Expend4bles

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Jag inser att jag var lite väl positiv till de två första EXPENDABLES-filmerna när de kom 2010 och 2012. Då var slagkraftiga, blodiga actionfilmer sällsynta på bio, så en återgång till 80-talets våldsamma grabbfilmer var välkommen. Dessutom var det kul att se alla dessa gamla actionstjärnor igen - på en och samma gång. Jag har sett om filmerna sedan dess och de är inte precis jättebra.

THE EXPENDABLES 3 tyckte jag inte var bra när den kom 2014. Detta berodde delvis på att man gjort en film med den lägre åldersgränsen PG-13 för att locka en större publik. Den första filmen innehöll hinkvis med blod och svordomar, THE EXPENDABLES 2 innehöll blod, men inga svordomar, eftersom den hejdlöst kristne Chuck Norris inte ville vara med om det svors. Den tredje filmen innehöll varken blod eller svordomar.

Denna fjärde film har fått den konstiga titeln EXPEND4BLES. Ska det läsas som EXPENDFOURBLES? Nej, de har bara kört vidare på den märkliga trenden att lägga till eller ta bort ett "the" i titeln på uppföjare, och att sätta en fyra istället för ett A tyckte de väl var fräsigt värre.

Den här gången är blodet och svordomarna tillbaka - däremot har de glömt manuset. Ja, jösses. Vad fan var det här?

EXPEND4BLES är regisserad av Scott Waugh, som senast gjorde den vansinnigt usla HIDDEN STRIKE med Jackie Chan och John Cena. Den filmen hamnade direkt på Netflix i Sverige (och i de flesta andra länder, kan jag tänka mig). EXPEND4BLES är väl aningen bättre än HIDDEN STRIKE, men det säger inte så mycket.

Iwo Uwais (från THE RAID-filmerna) spelar den onde Rahmat, som tänker stjäla kärnvapenspetsar av den lika mystiske som okände superskurken Ozelot. Barney Ross (Sylvester Stallone) och de andra i Expendables-teamet skickas till Libyen för att stoppa Rahmat, men uppdraget går åt skogen. Dessutom händer något ytterst oväntat i Libyen.

Att uppdraget gick fel skylls på Christmas (Jason Statham), så han kastas ut ur teamet innan de ger sig ut för att stoppa Ozelot, som fraktar kärnvapen på ett fartyg någonstans utanför Ryssland - Ozelot har för avsikt att starta ett tredje världskrig. Eftersom han nu är arbetslös, tar Christmas jobb som livvakt, men det går inte så bra. Han vill hämnas, så han ger sig också iväg efter Ozelot.

Teamet har en del nya medlemmar den här gången, varav några är rätt anonyma. Dolph Lundgren och Randy Couture är tillbaka som Gunner och Toll Road. Curtis "50 Cent" Jackson spelar Easy Day. Jacob Scipio spelar Galan, som pratar för mycket och gillar golden showers. Jag kollar upp Scipio och inser att jag sett honom i flera filmer, utan att minnas honom. Kanske är han mest känd för att ha gjort en av rösterna i barnprogrammet BYGGARE BOB. Levy Tran, som spelar Lash, känner jag inte heller igen, hon har mest medverkat i TV-serier. Andy Carcia spelar deras slemme chef Marsh, som har en tandpetare i munnen. Christmas åker till Thailand, där han letar upp en som heter Decha och som spelas av Tony Jaa.

Den i teamet som ges mest utrymme är Christmas' argsinta flickvän Gina (Megan Fox). Här undrar man förstås vad hon har där att göra. Gina ska föreställa något slags elitsoldat - och hon ger verkligen inte intryck av att vara vare sig elit eller soldat. Eller något annat. Absolut ingenting på Megan Fox ser ut att vara äkta. Hon är hårdsminkad genom hela filmen, hon är så fixad att hon ser ut att vara airbrushad, och även om hon är beväpnad till de blekta tänderna, har hon bar mage. Hon är lika övertygande som Denise Richards var som kärnfysikern Christmas Jones i Bondfilmen VÄRLDEN RÄCKER INTE TILL. (Och därmed fick jag in två rollfigurer med namnet Christmas i denna text.)

De två sista tredjedelarna av EXPEND4BLES utspelar sig ombord på fartyget, där folk slaktar varandra så att blodet sprutar. Det påminner en del om PROJECT WOLF HUNTING - det är nästan lika blodigt, och det är lika tjatigt. Ultravåld i trista miljöer. På slutet serveras ännu en överraskning (som inte är så överraskande som det är tänkt) och det hela känns som en fläskig antiklimax. Jag tänkte "Var det här allt?!".

Den här filmen funkar inte alls om man ställer aningen mer krav på en actionfilm än konstant skjutande och knivhuggande. Manuset är alldeles för tunt och oinspirerat. Rollfigurerna är platta. Försöken till humor är riktigt dåliga. Jag gillar ju Stallone, Dolph, Statham och Jaa, men de kan inte rädda det här. De datoranimerade effekterna är ofta undermåliga och green screen-scenerna är uppenbara, vilket gör att filmen ser billig ut, sina 100 miljoner dollar till trots. En timme och 43 minuter varar EXPEND4BLES, en barmhärtig tid. Jag kollade inte på klockan när eftertexterna började rulla, men det var väl efter drygt 95 minuter. Det kändes lite grann som att alla inblandade tröttnade på det hela, gick hem, och lät filmen sluta i förtid.

Det här är en film från Millennium Media. Millennium var B-filmsbolaget Nu Images biofilmsgren - på 90- och en bit in på 2000-talet vällde det ut direkt-på-DVD-action från Nu Image, de var 90-talets Cannon, kan man säga. Dotterbolaget Millennium blev senare huvudbolaget. EXPEND4BLES känns dock som en gammal Nu Image-film. Det är alldeles för simpelt och fantasilöst. Framför allt är det tråkigt. THE EXPENDABLES 3 hade om inget annat Mel Gibson som skurk.

En scen är dock jättebra. Det är när Christmas jobbar som livvakt och bär kostym. Här blir Jason Statham plötsligt Frank Martin från TRANSPORTER-filmerna en liten stund, och jag tänkte att jag hellre hade velat se en ny TRANSPORTER-film.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 22/9)

DVD: Eagles Over London

EAGLES OVER LONDON (Retro Film)

ÖRNAR ÖVER LONDON hette den är italienska filmen från 1969 när den gick på bio i Sverige. För regin står Enzo G Castellari, som gjorde en massa actionfilmer, och som väl är mest känd för 1978 års THE INGLORIOUS BASTARDS. Han lever än, men han har inte regisserat sedan 2010.

När EAGLES OVER LONDON kom, var filmen den dittills dyraste film som producerats i Italien. Och jo, den ser ut att ha kostat en hel del pengar. Här finns bokstavligt talat tusentals statister, massor med krigsfordon och flygplan, mängder av modellbyggen, action och effekter.

Däremot har man, trots fem författare, inte lagt alltför mycket möda på manuset - eller så misslyckades Castellari med att iscensätta manuset. Castellari lär ha plockat bort mycket av manusets drama för att istället fokusera på action, action, och ännu mer action.

Frederick Stafford innehar huvudrollen som en brittisk officer. Stafford är mest känd för att ha medverkat i TOPAZ, vilken är en av Hitchcocks sämsta filmer. Innan dess spelade han OSS 117 i två filmer, och han var även agent 505 i ett Eurospy-raffel, med mera.

Ett gäng tyska sabotörer tar sig till England, utklädda till engelska soldater. Dessa måste förstås stoppas. Som tittare har man svårt att se skillnad på hjältar och skurkar, i synnerhet när vi ser dem på håll. Alla bär likadana uniformer! Detta leder förstås till förvirring. Fast hjältarna har bra syn, de vet vilka de ska skjuta ner.

Bland övriga medverkande hittar vi amerikanen Van Johnson, Luigi Pistilli (FÖR NÅGRA FÅ DOLLAR MER, DEN GODE, DEN ONDE, DEN FULE), Eduardo Fajardo (Major Jackson i DJANGO), Francisco Rabal (som gjorde sin sista roll i Stuart Gordons DAGON), och så har vi Ida Galli, bättre känd som Evelyn Stewart - henne har vi sett i Mario Bavas THE WHIP AND THE BODY, samt THE CASE OF THE SCORPION'S TAIL, THE BLOODSTAINED BUTTERFLY, FOOTPRINTS ON THE MOON och en massa andra filmer. 

Karaktärsutveckling finns det knappt någon alls i EAGLES OVER LONDON. Rollfigurerna är inga större personligheter och det är rätt träigt. Men det är väl hyfsat underhållande. Om jag sett den här filmen när jag var tio hade jag säkert älskat den - den känns lite grann som en serie i Pilot.

 

Netflix: Greven

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion, denna gång på en chilensk sådan.

När jag var i fem-sexårsåldern satt jag vid köksbordet hemma hos mormor och morfar, och ritade en krigsserie. Serien började med att en stridsvagn sköt sönder en mur, som den sedan körde genom, rakt mot läsaren, och när allt rasat såg vi att det var Hitler som körde stridsvagnen. Jag ritade Hitler med en stor mustasch och solglasögon. Jag hade blandat ihop Hitler med Augusto Pinochet. Och Pinochet hade jag antagligen bara sett en enda bild på, jag visste inte vem det var.

GREVEN är en film av chilenaren Pablo Larraín, som senast gjorde SPENCER, en film jag inte tyckte var jättebra. Larraín är dock en intressant regissör. GREVEN fick sin världspremiär på filmfestivalen i Venedig förra månaden, där den även fick pris för bästa manus. Filmen har gått en kort sväng på bio i ett par länder, men det är alltså en Netflixfilm.

Det här är en film jag önskar att jag tyckte bättre om än jag gjorde. 

Enligt filmen föddes Augusto Pinochet i Frankrike, där han under franska revolutionen blev vampyr. Han hamnade med tiden i Chile, där han blev diktator. Efter att ha levt i 250 år är nu Pinochet, spelad av Jaime Vadell, trött och vill dö, hans samvete spökar och han gillar inte att hans namn vanärats. Han sitter i ett hus mitt ute i ingenstans och hans familj hjälper till med att hålla honom vid liv. När en mystisk kvinna dyker upp får Pinochet tillbaka lite av sin livslust.

Filmens berättarröst (Stella Gonet) pratar engelska, rösten och sättet att prata på känns välbekant, kvinnan ger intryck av att beundra Pinochet, och under filmens sista akt får vi se vem det är.

GREVEN är en satir - men jag antar att det mesta går mig över huvudet, jag har inte skänkt en tanke på Pinochet på decennier; möjligtvis blev jag överraskad när han dog 91 år gammal 2006, jag trodde han var död sedan länge. Jag vet vem han var och vad som pågick i Chile under hans tid som diktator, men i övrigt har jag ingen koll alls. Å andra sidan är det mycket möjligt att jag bara tror att filmen ska vara djupare än det vi ser i bild. Jag läste en gång för länge sedan ett ryskt manus till en vampyrfilm. Den handlade om att överklassen och de styrande var vampyrer som sög ut folket. Jag trodde att jag missat något i storyn, men satiren var inte djupare än så. (Det blev aldrig någon film, tror jag.)

Dock innehåller GREVEN en hel del fullkomligt fantastiska scener. Filmen är i svartvitt och ibland ser det ut som en humoristisk vampyrversion av TURINHÄSTEN. Här finns en del fullkomligt bisarra scener och detaljer (som Marie Antoinettes huvud bevarat i en glasburk med formalin), avrättningar med giljotin, surrealistiska scener, och långa, vackra, poetiska sekvenser med vampyrer som flyger över landskapen. Filmfotot går inte att klaga på. Ibland är det lite kul.

Men, filmen är alldeles för lång, den blir rätt tråkig mellan varven, det är ibland lite krystat konstnärligt, och jag erkänner alltså att jag inte förstod allt. Om här nu finns fler saker att förstå. Jag har aldrig intresserat mig för vare sig Chile eller Falklandskriget. För mig var det senare bara rubriker i tidningar och i Aktuellt på TV, det var 1982, jag förstod aldrig riktigt vad det gick ut på, och plötsligt var det slut.

Min serie om Pinochet som Hitler blev aldrig klar, jag tröttnade efter att ha ritat de tre första rutorna.

 

 

 

(Netflixpremiär 15/9)

Amazon Prime Video: Sentinelle

Foton copyright (c) Amazon Studios

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Den franska actionkomedin SENTINELLE smögs ut på Amazon Prime Video gångna helg, utan större pukor och fanfarer. Amazon är lite kassa på att marknadsföra sina egna produktioner, åtminstone jämfört med Netflix, som skickar aviseringar om de flesta premiärer, även sådant jag inte markerat att jag är intresserad av. Dessutom är Amazon Prime Video nu en enda stor röra, eftersom de lagt till fler kanaler som det kostar pengar att abonnera på, samt hyrfilmer. Allt ligger huller om buller och man måste leta efter den blåa Prime-loggan och klicka på den för att hitta rätt. 

Nå. Jag lyckades hitta avdelningen med nyheter och därmed filmen SENTINELLE av Hugo Benamozig och David Caviglioli, vilka båda skrivit manus och regisserat. Premissen verkade hur kul som helst.

SENTINELLE utspelar sig på den franska ön Réunion i Indiska oceanen. Jonathan Cohen spelar kommissarie François Sentinelle. Han är extravagant klädd, han har slingor i håret, som polis är han stenhård och våldsbenägen. Men - han är även schlagersångare. Dessutom är han fruktansvärt korkad.

Filmen inleds med en actionscen. Sentinelle och hans kollega Morisset (Raphaël Quenard) jagar en skurk - Morisset till fots, Sentinelle kör bil. Sentinelle är mer intresserad av att hinna i tid till inspelningen av en ny musikvideo. Morisset blir skjuten i benet och Sentinelle, som köper en macka under jakten, säger till honom att det inte är så allvarligt, gå hem och vila en stund. Sentinelle kör på skurken, ger honom stryk och säger till några förbipasserande att det här inte är polisbrutalitet, killen förtjänar det. 

På videoinspelningen behövs en ny skådespelare, i brist på andra låter Sentinelle skurken han nyss gripit göra rollen. Skurken rymmer och när Sentinelle försöker skjuta honom, råkar han skjuta ner förbipasserande istället.

Därefter börjar själva storyn. En terrororganisation som kallar sig Röd Arm kidnappar presidentens make, en gubbe som kliar sig i röven när han sover. Sentinelle anlitas för att hitta den kidnappade och stoppa Röd Arm. Sentinelle är mer intresserad av sin musikerkarriär. Hans manager dyker upp och berättar, med hjälp av en kasperdocka, att Sentinelle fått kicken, eftersom ingen gillar hans skivor.

Den första halvtimmen av SENTINELLE är väldigt rolig. Jag skrattade högt flera gånger. Det är kul när Sentinelle sjunger en smäktande chanson medan folk bärs bort på bår i bakgrunden.

Därefter tappar filmen betänkligt. Luften går ur. François Sentinelle känns mer jobbig och osympatisk än kul. Först när det återstår en dryg kvart blir det roligt igen. Jag satt först och tänkte att, jösses, den här festliga filmen kommer jag att ge en fyra i betyg! Sedan tänkte jag att, nä, det får nog bli en tvåa. Jag kompromissar och sätter en trea.

Våldet i filmen är överraskande rått och blodigt.

 

 

 

 

(Amazon Prime-premiär 8/9)

Bio: The Nun II

Foton copyright (c) Warner Bros.

THE NUN från 2018 (som inte ska förväxlas med den spanska skräckfilmen THE NUN från 2005) blev en alldeles enorm framgång på världens biografer. Åtminstone i förhållande till sin budget. Dålig kritik fick den förstås - det kändes som om jag var den ende som tyckte att filmen var rätt bra. Att jag gillade den när jag såg den på bio berodde främst på att den var så otroligt snygg och stämningsfull. Jag såg om den på någon streamingtjänst tidigare i år, och den var väl inte riktigt lika bra som jag mindes den.

Att den demoniska nunnan Valak skulle återkomma i en uppföljare var en självklarhet. För regin den här gången står Michael Chaves, som gjorde THE CURSE OF LA LLORONA och THE CONJURING: THE DEVIL MADE ME DO IT.

Året är 1956, några år efter händelserna i den första filmen, och i en liten fransk stad händer otäcka saker. I en kyrka dyker plötsligt den illasinnade nunnan upp och sätter eld på en präst, mitt framför ögonen på en liten korgosse. Hjältinnan från den förra filmen, den unga nunnan Irene (Taissa Farmiga), kallas till platsen - har hon bekämpat nunnan en gång, kan hon säkert göra det igen. En annan ung nunna, Debra (Storm Reid), rymmer från klostret och hänger på Irene. Debra gillar inte att vara nunna och undrar hur hon hamnade i ett kloster i Frankrike.

En en annan liten fransk stad alldeles i närheten, jag tror det var en annan stad, händer det också hemska saker. Nunnan verkar härja på en flickskola. På denna skola jobbar Maurice, "Frenchie" kallad (Jonas Bloquet), som också var med i den förra filmen som ett komiskt inslag. Han är något slags vaktmästare på skolan. Elaka flickor mobbar snälla flickor, men en lärarinna, Kate (Anna Popplewell), är snygg och trevlig. Hon verkar vara skolans enda lärare.

Irene och Maurice återförenas för att ge sig på nunnan, vilket blir svårt, eftersom Maurice är besatt.

När jag skriver det här och funderar på handlingen, slår det mig att det inte finns så mycket handling. På ytan verkar det hända en massa saker, men i realiteten händer det nästan ingenting.

Liksom 2018 års THE NUN är det här en väldigt snygg film. Bitvis är det makalöst snyggt. Öppningsscenerna med dimmiga gator är otroligt stämningsfulla och här finns en scen med tidskrifter på ett ställ som är närmast genialisk. Filmmusiken är olycksbådande. Ett par surrealistiska scener är inspirerade.

Alla i filmen lever i ett totalt mörker - bokstavligt talat. De verkar inte ha några lampor inomhus. Flickskolan är alltid nedsläckt - det hålls en lektion i ett mörkt klassrum. De få lampor som syns ger bara ifrån sig ett svagt sken. Det är så mörkt att Läderlappen skulle känna sig hemma.  

THE NUN II må vara en snygg film, men det är tyvärr ingen bra film. Det här är en märkligt ospännande film. Den är alldeles för lång, den är småtråkig och oengagerande. 

Dessutom fläskar Michael Chaves på med demonattacker alldeles för ofta. Någon attackeras och dödas av nunnan, och redan i nästa scen sker en ny nunneattack, eller något som är avsett att vara kusligt. Effekten förtas. De sista femton minuterna eller så känns nästan parodiska, när även Maurice springer omkring och skriker "RRRRRAAAAHHHHRRRR!!!" och bär sig åt.

Plötsligt dyker det upp en demonisk get! Det ser rätt skojig ut. 

För att bekämpa demonen måste Irene ta hjälp av Sankta Lucia. Jo, faktiskt! Demongeten är kanske julbocken? Får vi en stjärngosse i THE NUN III?

Eftersom THE NUN-filmerna ingår i THE CONJURING-universumet, måste förstås paret Warren från THE CONJURING-filmerna dyka upp. Eftertexterna avbryts för en bonusscen. Telefonen ringer hemma hos Ed och Lorraine Warren (Patrick Wilson och Vera Farmiga). Ed svarar. Och det är allt! Det är fullkomligt poänglöst. Det kom kanske ytterligare en scen efter att förtexterna rullat klart, men då hade jag gått ut.

Alldeles nyligen stämde Bonnie Aarons, som spelar nunnan, Warner Bros. Hon anser att Warners tjänat mer pengar på nunneprodukter än de redovisat, och därmed har brutit kontraktet.

 

 

 

(Biopremiär 9/9)

Bio: The Equalizer 3

Foton copyright (c) Sony Pictures

Eftersom jag varit bortrest några dagar är denna recension aningen sen, men visst måste jag väl skriva om en ny Equalizer-film, eller hur?

Den förra filmen, THE EQUALIZER 2, som kom 2018, var halvhyfsad, den var sämre än den första filmen, vilken kom 2014, och slutuppgörelsen var något av en antiklimax. 

Antoine Fuqua, som, gjorde de två första filmerna, är nu tillbaka med THE EQUALIZER 3, som påstås vara den sista filmen om den mystiske, tidigare agenten Robert McCall. Tja, Denzel Washington fyller 69 i december, så det är kanske dags att sluta spöa upp buset så att blodet sprutar.

THE EQUALIZER 3 är nog lite bättre än tvåan. Men jag vet inte säkert. Jag återkommer till detta nedan.

I denna nya film är McCall flintskallig. I den första filmen var han flintskallig, i den andra hade han hår, men nu är han skallig igen. Inte nog med det, han befinner sig nu i södra Italien. Han är ju ekonomiskt oberoende, McCall, åtminstone verkar det så. 

När filmen börjar har McCall letat upp ett gäng knarksmugglare på Sicilien. Han har redan hunnit döda nästan allihop. När bossen dyker upp med sin lille son ser McCall till att döda resten av dem - med undantag för pojken. Pojken är inte den som är den, så han skjuter McCall i ryggen.

McCall tar sig till fastlandet, han är nära att dö, men hittas av en snäll polis (Eugenio Mastrandrea) och vaknar upp hos en väldigt snäll gammal doktor (Remo Girone), som bor i en pittoresk by. McCall stannar kvar i byn under rehabiliteringen, han känner sig hemma där, han dricker te, viker servetter, och minsann om han inte köper sig en hatt. Byborna gillar honom.

McCall ringer upp CIA-agenten Emma Collins (Dakota Fanning) och berättar om alla droger som smugglas in till Neapel. Collins undrar vem den mystiske uppringaren är. Det lyckas hon förstås ta reda på, så hon åker till Italien.

Camorran; den italienska maffian, bedriver beskyddarverksamhet i byn där McCall bor. Den snälle fiskhandlaren får sin butik uppeldad. McCall gillar inte detta, så han tar kol på indrivarna. En av de han dödar är lillebror till en ond maffiaboss (Andrea Scarduzio), och denne vill förstås i sin tur ta kol på McCall. McCall har tur, eftersom det är samma skurkar som ägnar sig åt droghandeln. 

Handlingen i THE EQUALIZER 3 är föredömligt enkel. Den är nästan för enkel. När filmen slutade tänkte jag, Vänta, var det här allt? Det här känns som en gammal Bronson-film. Onda skurkar gör onda saker, de oskyldiga lider, Bronson dödar allihop. Dakota Fannings CIA-agent är rätt överflödig i filmen. Hon och hennes kollegor dyker upp ibland, men tillför inte speciellt mycket. McCall hade klarat biffen på egen hand.

Men - vill man se en hårdför actionthriller är detta rätt film att se. Eller, tja, det är väl inte så mycket actionfilm som splatterfilm. McCall verkar finna ett nöje i ett döda skurkarna på diverse uppfinningsrika och sadistiska sätt. Filmens öppningsscener är extremt brutala. Robert McCall är intellektuell, han är beläst, han tycker om att äta gott och umgås med trevliga människor, han ler mycket, och han gillar att lemlästa otrevliga människor.

Skurkarna är osedvanligt vidriga i den här filmen. De är det värsta avskum man kan tänka sig. Men de är lite schyssta ändå - de har ett flertal tillfällen att döda McCall, men avstår, så att de kan slaktas så att blodet sprutar och kroppsdelar flyger omkring.

THE EQUALIZER 3 är underhållande, aldrig tråkig, och avslutas med dans på torget.

 

 

 

(Biopremiär 1/9)

Serier: Siris äventyr 4: Kalabalik i Konstantinopel

SIRIS ÄVENTYR 4

"KALABALIK I KONSTANTINOPEL"

av Patric Nyström och Per Demervall

Stevali barn

Patric Nyström och Per Demervall är tillbaka med en ny volym av den bästa komiska äventyrsserien för barn som görs i Sverige just nu. Och hur vet du att detta är den bästa komiska äventyrsserien för barn som görs i Sverige just nu? utbrister kanske vän av ordning. Hur ofta läser du barnserier?

Nej, jag vet inte om detta faktiskt är den bästa komiska äventyrsserien för barn som görs i Sverige. Jag vet nämligen inte om det görs fler. Detta är den enda jag läst. Men jag kan inte på rak arm säga att jag känner till fler - i alla fall inte som kommer ut som album eller böcker just nu.

Jag läste sällan renodlade barnserier när jag var liten glytt för 50 år sedan. Jag läste sällan barnböcker. Jag funderade lite på hur Siris äventyr hade tagits emot om den kommit på på 1970-talet istället för 2020-talet. Det fanns ju en del konstiga trender och ännu konstigare åsikter på 70-talet. Bland annat vad gällde illustrationer och teckningar. En viss grupp vuxna ansåg att barnböcker och serietidningar som var för snyggt tecknade inte var bra för barn. Alla barn, utan undantag, gillade den typiska Disney-stilen. Eller Peyos stil i Smurferna. Och det gick ju inte för sig - en kommersiell still som tilltalade barn (och de flesta vuxna). Istället kom det ut barnböcker, och en del serier, med illustrationer i en stil som i princip enbart tilltalade en viss typ av vuxna. De kunde i vissa fall vara konstnärlig framstående, men jag - som var barn - tyckte att det såg för jävligt ut. Minns att det på den tiden även fanns de som tyckte att FEM MYROR ÄR FLER ÄN FYRA ELEFANTER på TV var olämpligt för barn, eftersom det var alldeles för färgglatt, och Eva var alldeles för söt och glamorös. Programmet kunde ge barn en skev verklighetsuppfattning. 

Per Demervall är en tecknare ständigt blir bättre. Många veteraner som hållit på i 30, 40, eller 50 år brukar tackla av efter några decennier. Demervall gör precis tvärtom. Hans schwungiga teckningar är eleganta, spänstiga och lättavlästa - och eftersom Siris äventyr innehåller en del spännings- och actioninslag, det är trots allt en äventyrsserie, är det inte helt säkert att den hade uppskattats av bibliotekarier och lektörer med foträta frisyrer på 70-talet.

Den är gången handlar äventyret om skurken Zepti Tank, som vill bli kalif istället för kalifen, höll jag på att skriva (vilket jag även gjorde). Zepti Tank vill bli kejsare över Konstantinopel. Vikingaflickan Siris bästa kompis Zack är son till kejsaren av Konstantinopel. Kejsaren har en tur-ring, som en gång tillhört Alexander den Store. Om Tank stjäl denna ring kan han bli härskare och roffa åt sig allt guld och alla värdesaker i Konstantinopel.

Siri och Zack anländer och upptäcker genast att saker och ting inte står rätt till. Det blir upp till dem att ordna upp allt, vilket blir svårt. Siri och Zack är ständigt jagade, de fångas och rymmer flera gånger, och det ser hopplöst ut. Kommer Siri att misslyckas på sista sidan?

Patric Nyströms manus är rappt med många roliga detaljer. Det går undan. Ska jag anmärka på något, skulle det vara att det kanske är lite för rappt med lite för många jakter och actionscener. Jag skulle uppskattat lite mer handling och lite mindre action. Men nu tillhör jag förstås inte målgruppen. Jag skulle kunna vara farfar till målgruppen. Och vad jag har förstått, så älskar målgruppen Siris äventyr.

Netflix: Bokcirkelmördarna

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion, denna gång på en spansk sådan.

Skräckfilmen BOKCIRKELMÖRDARNA bygger på romanen "El club de los lectores criminales" från 2018 av Carlos Alonso Ojea. Carlos Alonso Ojea har även skrivit filmens manus - och regisserat. Detta verkar vara hans långfilmsdebut.

BOKCIRKELMÖRDARNA är en traditionell slasher, en ganska slickad sådan - och den känns som en Kevin Williamson-film från 1990-talet. Dessutom handlar den om den där konstiga clownskräcken som plötsligt uppstod 2016 - ett tema som inte var helt aktuellt när romanen kom, och som idag redan känns daterat.

Filmen handlar om tonåringen Ángela (Veki Velilla), som vill bli författare och som har en bokcirkel tillsammans med några kompisar. När en litteraturprofessor på skolan försöker antasta Ángela beslutar bokcirkelgänget sig för att hämnas - de ska skrämma professorn.

Utklädda till clowner, alla bär likadana masker, jagar de den uppskrämde professorn genom skolan. Det hela går inte som planerat, professorn faller från en balustrad och spetsas på en Don Quixote-staty.

Kort därpå får Ángela och de andra mystiska SMS. "Jag vet vad du gjorde förra sommaren" står det inte, men nästan. En galning skriver en skräckroman om en mördarclown, denna publiceras online med ett kapitel i taget, och den handlar om hur bokcirkelns medlemmar mördas.

... Och jovisst, en galen clown härjar och har ihjäl ungdomarna. Vem är det? Är det en i gänget?

Jag listade ut vem det var ganska omgående. Förvisso tillkommer en extra twist, men den är inte uppseendeväckande.

BOKCIRKELMÖRDARNA har ett bra filmfoto med varma färger, men filmen lider av en kraftig déjà-vu-känsla. Morden, det vill säga filmens raison d'être, är rätt bra, de är brutala och blodiga, men i övrigt är det småtråkigt och ointressant. Pluspoäng för att den bara varar 89 minuter.

Jag har inte mer att säga om filmen än det här, vilket väl säger en hel del om hur ointressant och likgiltig den är.

 

 

 

(Netflixpremiär 25/8)

Bio: Canceled

Foton copyright (c) Scandinavian Content Group 

Av någon anledning ligger den svenska skräckfilmen ANDRA SIDAN från 2020 nästan alltid på SVT Play. Den är inte speciellt bra, men om inget annat är huvudpersonerna sympatiska. 

Nu är en av den filmens två regissörer, Oskar Mellander, tillbaka med en ny skräckfilm, denna gång skriven och producerad av Joakim Lundell (den där Jockiboi, alltså, som jag inte alls har koll på, han är bara ett namn från kvällstidningsrubriker) och de andra bakom skräckfilmen FEED. FEED pressvisades inte, åtminstone inte i Göteborg, så jag recenserade den inte. Jag visste inte ens att den gick upp på bio. Jag läste att den visst var hajpad - men jag måste verkligen ha missat hajpen. Antagligen har trailers och annat legat på TikTok och andra kanaler jag inte använder, jag kan också ha blivit bortsållad på grund av min ålder.

Men jag har sett FEED. Det är en konstig slasher som är rätt värdelös. Ett gäng osympatiska typer ska spela in något slags internetprogram på en ö. De mördas. 

Namnet på bolaget bakom FEED och CANCELED får mig att rygga tillbaka. Scandinavian Content Group. Content. Innehåll. Inte film, underhållning, kultur. Content får det att låta som något som görs enbart att fylla ett tomrum. Något själlöst, något som är gjort bara för sakens skull. Ungefär som de där korta, anonyma serierna som sprutade ut ur spanska ateljéer på 60- och 70-talen bara för att förlag skulle ha material så att de kunde fylla sidantalet i serietidningar.

På ett sätt är CANCELED unik: det här är världens första skräckfilm om Billys Pan Pizza.

I övrigt är det FEED en gång till, fast den här gången i ett spökhus i djupt inne i en skog i nordvästra Sverige.

Vincent Grahl spelar Alex, en fruktansvärt osympatisk kille som har ett internetprogram som heter "Gone Ghosting", där han agerar spökjägare. Det är han som har blivit "canceled", eftersom han tidigare har fejkat spökerier och tydligen hade en tjej tagit livet av sig på grund av detta. Det görs dock inte så mycket av detta, det finns ingen större orsak till att filmen heter CANCELED, antagligen tyckte upphovsmännen bara att det var en cool filmtitel. "Canceled" är för övrigt amerikansk stavning av "cancelled".

"Gone Ghosting" har två programledare, den andra heter Catta (Felicia Kartal), hon är också osympatisk och tillgjord. Övriga i filmteamet är rätt anonyma. Med sig har de också Polly (Emma Valev), som är den enda som är lite sympatisk. Polly har förlorat sin tvillingbror i en olycka och Catta ska försöka få kontakt med brodern med hjälp av en seans.

Det här teamet åker till en enorm kåk omgiven av skog, väldigt långt ifrån civilisationen. Varför de släpar med Polly dit för att ha en seans där framgår inte riktigt. När de anländer till huset tjoar Alex att ingen har varit där på flera hundra år. Han borde väl se att huset inte är flera hundra år gammal, och även om inredningen rasat ihop, framgår det med all önskvärd tydlighet att grejorna där inne inte är flera hundra år gamla.

Precis när filmteamet ska sätta igång, blir Alex uppringd av Billys Pan Pizza. De säger upp samarbetet och Alex blir skitförbannad, nu har han inte råd att betala sin filmfotograf. En tjej håller upp en massa Billys Pan Pizza-förpackningar och ser ledsen ut.

De hittar ett förseglat rum och det har inredning från 70-talet. Då bodde det en familj i huset. Tydligen bodde de bara i ett rum, eftersom resten av huset inte har 70-talsinredning. I det här rummet hittar de en massa VHS-kassetter från 1978 och 1979. Familjen som bodde där filmade av någon anledning allt de sysslade med, och de var tidigt ute med VHS, ett format som lanserades 1976. Filmteamet lyckas få igång en gammal TV och en VHS-spelare, och tittar på några kassetter. Hemska saker hände i huset, där bor en ondskefull varelse som livnär sig på människors rädsla, alla i familjen dog.

... Alltså: en ondskefull varelse som livnär sig på människors rädsla. I ett öde hus i den folktomma skogen.

Filmfotografen blir hungrig och äter en Billys Pan Pizza. Alex blir fly förbannad. Han får inte äta de där! Men Billys Pan Pizza är det enda de har med sig att äta.

Det ondskefulla monstret, som ser ut att vara en lång och tanig man som flaxar med armarna och låter som spöket i THE GRUDGE; vi får aldrig tydligt se honom, dyker upp och huvudpersonerna dödas en i taget.

CANCELED är en mörk film. Bokstavligt talat. Filmteamet har inte med sig ordentliga strålkastare och annat, så det är konstant mörkt. Färgerna är så urtvättade att det nästan är svartvitt. Liksom fallet var med ANDRA SIDAN, bygger skräcken på att det är beckmörkt, och så plötsligt dyker någonting upp och musiken brölar till. 

Alex klarar knappt av att prata utan att säga "fuck" och "fucking". Rent allmänt är dialogen full av anglicismer. Visst, ungdomar pratar så idag, men dialogen får alla i filmen att framstå som korkade.

Det finns en massa konstigheter i filmen. Annica Liljeblad spelar en tant som bodde i huset på 70-talet, hon figurerar på de där videokassetterna. Vid ett tillfälle säger hon att hon startat en stiftelse vars uppgift är att hålla den övernaturliga ondskan instängd i det här huset. En stiftelse? Satt hon där mitt i en skog i Norrland och startade en stiftelse? Varför inte bara en informell klubb? Det dyker upp några andra från stiftelsen mot slutet. Satt de och häckade i skogen i närheten och bara väntade på att något skulle hända?

Filmen har enorma problem med tempot, jag tittade på klockan redan efter tio minuter. Jag satt och vred på mig i biofåtöljen filmen igenom, gäspade, på filmduken gick omkring i beckmörker och det hände inte så mycket, Alex sa "fuck", ibland skrattade jag till, sedan blev det riktigt flängt, och sedan var det slut. Jag gick innan eftertexterna rullat klart, så jag vet inte om Billys Pan Pizza tackas i eftertexterna. 

Precis som i ANDRA SIDAN har man glömt bort att förklara varför det spökar, vad det är för varelse, och varför den finns där. Den bara finns där. 

Det här är bara dumt och tråkigt. Men visst, det är gott om jump scares, så den unga målgruppen lär skrika en hel del i biosalongen. 

 

 

 

 

(Biopremiär 25/8)

Serier och 1980-talets enorma framtidstro

Det var inte bättre förr.

Ibland fantiserar jag om att kunna resa tillbaka till Landskrona på 1970- och 1980-talen. Det vore roligt att återse byggnader som har rivits sedan dess, och besöka butiker och etablissemang som inte finns kvar. Titta in på Fynd-Shopen på Eriksgatan, Lorrys antikvariat på Storgatan, kolla in byggsatser och Big Jim på Lantz Cykel & Sport, hyra en film på Vlado Video eller Hvilans Video, se en film på Imperial eller Rio, dansa disco på Strandpaviljongen, och så vidare.

Men. Skulle jag bli fast på 70- eller 80-talet hade jag nog blivit vansinnig, i synnerhet vad gäller 70-talet. Det finns vissa saker jag saknar från dessa svunna årtionden, men jag upplevde dessa decennier ur ett barns- och en tonårings perspektiv. Jag fick bokstavligt talat det mesta serverat gratis, det var mycket jag slapp bry mig över. "Det var så härligt på den tiden, utan stress, datorer och mobiltelefoner," säger en del. Men om jag rest tillbaka i tiden hade jag nog ganska snart irriterat mig på en väldig massa saker, grejor som inte gick att sköta på ett smidigt sett, grejor som inte gick att göra alls, grejor som inte fanns. Det var mer än tekniska prylar som inte fanns - en hel del matvaror fanns inte i svenska butiker, vitlök och olivolja ansågs exotiskt och konstigt, restaurangutbudet var smalare, och så vidare. Jag minns bara det som var kul och trevligt.

Under 1980-talet gick jag från ung tonåring till ung vuxen, det var högstadiet, gymnasiet, studenten, jag började jobba på en reklambyrå, och 1989 debuterade jag som professionell manusförfattare till tecknade serier.

Det hände en hel del under 80-talet. Decenniet kändes som en motreaktion på det gråa och politiska 70-talet. Visst levde delar av 70-talet kvar, men det var mest hos äldre generationer som verkligen inte uppskattade det som skedde på 80-talet. 80-talet var, framför allt i populärkulturen, vulgärt och svulstigt, det var sexigt, dekadent, omoraliskt och fluffigt på ett tilltalande sätt. När jag var 18-20 år, sådär, var vardagen kanske lite halvtrist, men uteställena och nattklubbarna badade i neon, hårspray och färgglada drinkar.

Portar till en större värld öppnades under 80-talet. Hyrvideon hade först dykt upp alldeles i slutet av 70-talet, i december 1980 slog video igenom på bred front i och med SVT-programmet Studio S' avsnitt om det så kallade videovåldet, ett program som skulle verka avskräckande, men som i realiteten innebar att allt fler svenskar skaffade video. Plötsligt fanns ett stort filmutbud tillgängligt i Sverige, alla möjliga typer av filmer, filmer man aldrig hört talas om. Att det till en början mest handlade om B-filmer gjorde förstås inte saken sämre. Det var ett litet äventyr att gå in i en videobutik.

Samtidigt borta på Hvilans Video ...

Det var svårt att konsumera film - och även TV-serier - innan dess. Om man inte bodde i en storstad fanns det förstås inte så många biografer. När jag var liten fanns det hela fyra biografer i Landskrona (en femte slog igen redan 1960). I början av 80-talet fanns det tre, varav två snart lades ner. På dessa biografer kunde man kanske se en censurklippt film. På de två TV-kanalerna visades sällan nya filmer och ännu mer sällan filmer av blockbusterkaraktär. B-filmer visades inte alls. SVT köpte ytterst sällan in hela TV-serier från USA - de brukade välja ut 8-10, eller om man hade tur 13, avsnitt av första säsongens 24 eller så avsnitt. De avsnitt som ansågs opassande för en svensk publik visades inte. Således var det häftigt när videobutikerna i rask takt ploppade upp, och det var häftigt att det gavs ut ett flertal tidskrifter som handlade om film på bio och video.

En annan port till den stora världen var Pressbyrån - och framförallt vuxenserietidningarna som dök upp 1984. Nu närmar jag mig denna texts ämne: den enorma framtidstron - och serier.

Redan 1979 började man så smått att öppna en port till något större, porten ställdes på glänt. 1979 startade nämligen serieförlaget Semic tidningen Svenska Serier, en tidning som enbart innehöll material inskickat av svenska amatörer. Okej, en och annan proffstecknare figurerade också.

Svenska Serier fungerade som en vitamininjektion. Alla vi som var serieintresserade och gillade att rita serier satte oss ner för att skapa bidrag till tidningen. "Bra för en 12-åring" stod det i refuseringsbrevet jag fick. Men jag gav inte upp.

Läser man om de 22 nummer som kom ut innan Svenska Serier lades ner 1982, konstaterar man att det mesta som publicerades var mög. Bland allt mög debuterade ett flertal blivande seriestjärnor. Vad som dock är intressant är att många av de medverkande verkade vilja göra karriär som serieskapare. Inspirerade av till exempel Mort Walker försökte många sig på att göra humoristiska strippserier.

Det här med att göra karriär i seriebranschen var något serieförfattaren Claes Reimerthi och jag ibland pratade om. Claes, som gick bort för ett par år sedan, hade gjort karriär som författare till kommersiella serier, och det har jag också gjort. Att skriva seriemanus är mitt yrke. Claes klagade ibland på dagens unga serieskapare som inte verkar vilja göra karriär i branschen. De ger intryck av att vilja göra serier ett tag, för att sedan gå vidare och göra något annat. Att jobba med serier var inget val jag gjorde, det var det som föll sig mest naturligt.  

När Svenska Serier lades ner hände något. Något närmast magiskt. Då, plötsligt, exploderade seriefanzinemarknaden. En flodvåg av amatörserietidningar sköljde över Seriesverige - och det var Svenska Serier som öppnade kranen. 

I ett eller ett par nummer skrev Svenska Serier om amatörserietidningar och jag beställde ett nummer av den billigaste, Zetah nummer 4 (1980). Seriefrämjandets tidskrift Bild & Bubbla införde avigseriespalten, som avhandlade fanzines, och i Seriefrämjandets medlemsblad Tidskrift Om Tecknade Serier fanns det annonser för fanzines. Jag köpte mängder med fanzines och gav ut ett eget som hette SMOCK.

I och med att jag gav ut en egen tidning skrev jag till olika tecknare och bad om material - och läsarna skrev till mig. Jag upptäckte att det fanns fler som jag, unga killar (det var alltid killar) som inte bara älskade att rita, de älskade även serier och var genuint intresserade. Innan dess hade jag aldrig träffat någon som ville bli serietecknare, eller som kunde något om serier. 

Det hade getts ut seriefanzines i Sverige även under 70-talet, men jag var för ung då. Utgivningen under 70-talet kunde dock inte mäta sig med 80-talets. Det kom två fanzinevågor under 80-talet. Jag tillhörde den första, men jag var lite yngre än de flesta andra fanzineutgivare då. Under senare delen av 80-talet kom en andra våg, då var utgivarna lite yngre än jag - och många av de från den första vågen hade då antingen blivit proffs eller lagt av helt. Jag köpte fortfarande ett och annat fanzine under 80-talets senare hälft.

Det här omslaget av mig är väl inte jättebra.

Vad jag saknar idag är den enorma entusiasm som drev oss på 80-talet. Vi hade faktiskt en enorm framtidstro - när det gällde serier. Nu jävlar skulle vi visa folk! Vi skulle inte ge oss, vi skulle bli något i seriebranschen! Vi ägnade oss åt det häftigaste man kunde ägna sig åt. Nästan allt annat kändes tråkigt.

Vi drevs av en gör det själv-anda. Eftersom tidningsutbudet i butikerna var begränsat, och vissa typer av tidningar inte existerade, fick vi göra sådana tidningar själva. Visst, de flesta gjorde simpla humorserier, det mesta var kasst. En och annan gjorde skräck, ett fåtal var experimentella, några var inspirerade av undergroundserier, vad jag minns ägnade sig nästan ingen åt självbiografiska serier. Men, de serier som var bra, var ofta roligare och mer intressanta än de som publicerades i Semics tidningar. Samtidigt i Danmark försökte många amatörserietecknare sig på att göra serier i fransk-belgisk stil, något som var sällsynt i Sverige.

Något som är väldigt intressant är att det under 80-talet fanns en del regelrätta stjärnor bland de svenska amatörserietecknarna. Nya nummer av vissa tidningar var en stor händelse. Vi hade folk som bröderna Andreasson och Gunnar Krantz, alla ville ha teckningar av Nicolas Krizan i sina tidningar, signaturen ZWING, det vill säga Rolf Geschwind, medverkade i alla tidningar vare sig man ville eller ej, och Magnus Svenningsson i Simrishamn uppnådde kultstatus. Samtidigt som man såg fram emot nästa album av, tja, Will Eisner eller Bilal, såg man fram emot nästa nummer av Myziplyz, eller Banzai, eller Snapparn. Många fanzines var små skitiga, fotostatkopierade produkter, andra hade bättre tryck och papper, ett fåtal var i stort format och med proffstryck, till exempel SärArt, som nästan såg ut som en "riktig" tidning.

Det här var en rolig och extremt vital värld där alla drevs av kreativitet och en kärlek till serier. I och med att Bokmässan i Göteborg drog igång 1985 blev det plötsligt möjligt att träffa alla dessa amatörserietecknare på riktigt. Många av dem åkte till Bokmässan, som på den tiden; 80-talets sista år, var lite mer som en fyra dagars fest, till skillnad från dagens stramare mässa. Jag kan förstås minnas fel, jag var ung och entusiastisk då, och inte lika avtrubbad och cynisk som jag är idag. Men det var roligare på mässan då, som på den tiden även innehöll sektionen Comics - världsberömda serieskapare kom till Göteborg.

Jag har fortfarande kontakt med många av killarna från den här tiden, de vänner jag känt längst och fortfarande umgås med, några av mina bästa vänner, lärde jag känna tack vare denna fanzinevåg för 40 år sedan.

OBS att de här fyra numren inte fanns i butik samtidigt! Februarinumret 1982 var det första numret av Heavy Metal jag köpte.

1983 gick jag in på Pressbyrån på Eriksgatan för att köpa Schlager eller Ritz, eller skulle jag slå till på Heavy Metal? Heavy Metal var den enda tidning med serier för vuxna (men det var nog mest tonåringar som läste tidningen) som gick att köpa på Pressbyrån. Och i sanningens namn köpte jag sällan Ritz, de skrev för mycket om pop och synt. De tidningarna stod längst in, längst ner till vänster på hyllan på väggen direkt till höger. Den här gången stod det en ny tidningen intill Schlager, Ritz och Heavy Metal. Galago nummer 6/1983. Det här var egentligen ingen ny tidning, nummer ett hade kommit ut redan 1979, men detta var det första numret som fick distribution i Pressbyrån. En tidning med nya, svenska serier? Som såldes i riktiga butiker? Jag köpte tidningen och fascinerades.

Ett år senare dök ytterligare några serietidningar upp bredvid Schlager, Ritz, Heavy Metal och Galago: Epix, Pox och Pulserande Metal. Ytterligare en kran hade öppnats, ytterligare en våg rullade in över Sverige. Denna gång handlade det om vuxenserier - det vill säga serier för vuxna - från hela världen. Serier vi tidigare bara kunnat läsa om i Bild & Bubbla, eller som vi kanske köpt under en semesterresa till Frankrike. Det lär dock ha funnits en kiosk i Göteborg som sålde franska Métal Hurlant.

Pulserande Metal lades ner efter fyra nummer, om jag förstått det rätt var det på grund av andra skäl än dåliga försäljningssiffror. 1985 startade Semic en egen vuxenserietidning, Comet, som var alldeles utmärkt, men den lades ner efter tre nummer. Det uppstod ett bråk om en lika usel som kontroversiell Mystiska 2:an-serie i det tredje numret, men jag tror nog att den största anledningen till att Comet lades ner, var att det strikt kommersiella förlaget Semic hade överskattat intresset för vuxenserier. Comet sålde för dåligt.

Men Horst Schröder tuffade på med sitt lilla förlag och antalet titlar han gav ut blev allt fler. I sina ledare brukade Horst klaga på hur få som köpte hans tidningar, ändå gav han ut så mycket att jag efter några år inte hade råd att köpa allt.

Även i det här fallet hade vi en enorm framtidstro. De här nya tidningarna, de här serierna, de är grejen! Det här är den häftigaste kulturform man kan ägna sig åt. Det skrevs en hel del i svensk press om de nya serierna, till en början positivt (i stil med "Här är de nya, häftiga serierna"), senare negativt ("våld och porr i serieform", ungefär). En del av de som tillhört 80-talets första fanzinevåg hamnade på Horst förlag.

Plötsligt var det spännande att läsa serier, mer spännande än det varit tidigare. Jag tyckte inte om allt Horst gav ut, men det var något magiskt över Epix, Pox och de andra titlarna. De innehöll det bästa av det bästa, ibland varvat med, tja, kanske det sämsta. 

Samtidigt på Galago och Tago Förlag gav Roffe Classon och hans muntra vänner ut serier av Joakim Pirinen, Ulf Lundkvist, Gunnar Lundkvist med flera. Och inte nog med det, borta i USA hände det ju också saker. De stora, kommersiella förlagen Marvel och DC gav ut moderna superhjälteserier som riktade sig till en äldre publik, och ett oräkneligt antal små oberoende förlag ploppade upp likt svenska videobutiker och pizzerior. 1986 var ett stort år i USA:s seriehistoria. Då utkom "Watchmen", "Batman: The Dark Knight Returns", "Daredevil: Born Again", "Maus" med flera klassiska serier. Alla under ett och samma år. 

Jag är glad att jag är tillräckligt gammal för att ha varit med om den här tiden. Jag tror det kan vara svårt för yngre generationer att föreställa sig hur omtumlande den här tiden var. När serier betydde nästan allt. När vi i Sverige gick från att sedan flera decennier med få undantag enbart haft tillgång till mer eller mindre traditionella serier plötsligt kunde konsumera allt möjligt.

1989 hamnade även jag i branschen. Jag började skriva manus till Åsa-Nisse. Det var kanske inte den serie jag tänkte att jag skulle ägna mig åt när jag köpte Epix 1984 och satt hemma och försökte rita som Gotlib och Manara, men det var en fot in i branschen. Jag fick jobba med det jag hade drömt om sedan jag var barn på 70-talet.

Sedan blev det 90-tal och den framtid vi drömt om blev plötsligt dåtid. I början av 90-talet tvingades Horst lägga ner alla sina serietidningar. I Frankrike lades de flesta av de klassiska magasinen ner. Jag tröttnade på den amerikanska marknaden, som alltmer fokuserade på investeringsobjekt och märkliga stjärntecknare som hade den egenheten att de inte kunde rita. Botten gick ur den amerikanska marknaden. Jo, jag vet, det fanns massor av undantag. Här i Sverige sjönk tidningarnas upplagor radikalt, Semic lade ner några gamla trotjänare, 1997 köpte Egmont Semic. Jag ägnade mig mest åt film istället för serier.

En viss gör det själv-anda levde kvar under 90-talet, eftersom det fortfarande var en del grejor som faktiskt inte existerade i Sverige. Ett par gamla kompisar till mig från 80-talets första fanzinevåg startade albumförlaget Optimal Press. Jag själv var med om att starta upp Fantastisk Filmfestival, som då var den enda renodlade filmfestivalen av sitt slag i Norden. Jag minns 90-talet som ett förvirrat och spretigt årtionde - fast det kan bero på att jag var äldre på 90-talet och hade en hel del annat att tänka på.

Nej, det var inte bättre förr. Ofta var det jävligt tråkigt förr.

Men jag saknar den entusiasm vi hade förr. Vi trodde verkligen att vi ägnade oss åt framtidens stora konstform. Vi hade rätt i det att tecknade serier faktiskt är den främsta konstformen, men idag har serieläsning blivit ett specialintresse som vad gäller popularitet ligger bara ett par snäpp ovanför avantgardistisk poesi. Serieläsning och serietidningar är inte längre en del av vardagen. Det finns en massa svenska serietecknare idag, men det känns som om 80-talets genuina och alldeles enorma entusiasm saknas.

Idag har jag svårt att hitta nya grejor att bli entusiastisk över. Det är nog 25 år sedan jag snubblade över en ny grej att entusiasmeras över.

Nej, förresten. Där ljuger jag. Jag upptäckte en för mig ny grej under pandemin:

Japanska hårdrocksband med bara kvinnliga medlemmar.

Det är det som är grejen!