söndag 18 april 2021

Blu-ray/VOD: China Blue

CHINA BLUE (Studio S Entertainment)


Jag konstaterar att jag sett väldigt få Ken Russell-filmer. Han regisserade en stor mängd långfilmer, kortfilmer och TV-program, men jag har bara sett en handfull - och några av hans mest kända filmer har jag aldrig sett. De filmer Russell gjorde de sista åren, han dog 2011, lär dock vara usla och närmast osebara lågbudgetfilmer, enligt kollegor som sett dem.

CHINA BLUE, som nu släppts på Blu-ray (China Blu-ray) i Sverige, kom 1984, och originaltiteln är CRIMES OF PASSION. Jag tycker nästa att den svenska titeln är bättre; originaltiteln känns som en dussintitel.

Jag minns att jag såg den här hemma hos en serietecknare för sådär trettio år sedan, och vi uppskattade speciellt scenen där Anthony Perkins framför "Get Happy". Jag har inte sett om filmen sedan dess. Förrän nu.

CHINA BLUE blev rätt omskriven när den kom, åtminstone i USA, där den upplevdes som betydligt mer chockerande och stötande än här i Europa. Det är en dramathriller, vars handling är rätt ologisk, och därför gör filmen lätt surrealistisk.

Kathleen Turner spelar den framgångsrika modedesignern Joanna Crane, som lever ett dubbelliv. Hon är även den prostituerade China Blue, som låter kunderna leva ut sina mer eller mindre perverterade  fantasier. John Laughlin spelar Bobby Grady, som har problem i sitt äktenskap. Joannas arbetsgivare misstänker att Joanna säljer deras mönster till en konkurrent, så han anlitar Bobby för att spionera på henne.

Bobby upptäcker att Joanna är China Blue, han besöker henne - och blir förälskad. Det verkar som om känslorna är besvarade.

Samtidigt försöker den bindgalne predikanten Peter Shayne (Anthony Perkins) omvända China Blue; han förföljer henne och ägnar sig åt diverse bisarra saker.

Handlingen i detta noir-doftande drama hänger inte riktigt ihop, det hela är osannolikt, men det är med största säkerhet ett medvetet drag. CHINA BLUE är främst en satir över amerikansk dubbelmoral och amerikaners syn på sex - Ken Russell var engelsman och ägnade sig oftast åt sexuellt utmanande filmer.

Det här är en fantastiskt snygg film, med neonblänkande, knalliga färger; det är mycket 80-tal, scenerierna är ofta drömlika, och Rick Wakeman bidrar med rätt märklig filmmusik som bygger på ett stycke av Dvorák. Slutet känns som en blinkning till PSYCHO.

John Laughlin som Bobby är filmens svaga länk. Jag gillar honom inte, han känns mest osympatisk och lite irriterande. Kathleen Turner är däremot jättebra. Det är lite kul att hon samma år var med i DEN VILDA JAKTEN PÅ STENEN, en film av ett radikalt annorlunda slag. Bruce Davison har en mindre roll.

Anthony Perkins är fullkomligt fantastisk som predikanten. Han har aldrig spelat mer galen än så här! Han svettas, stirrar, grimaserar, och rycker på ett oefterhärmligt, och oöverträffat, sätt.

... Vilket får mig att tänka på NATTENS INKRÄKTARE (det vill säga EDGE OF SANITY), vilken Studio S borde släppa på Blu-ray. Det här den där Anthony Perkins spelar en dr Jekyll som förvandlas till en svettig, stirrande, grimaserande och ryckig mr Hyde, och som mest liknar Iggy Pop.

... Och när får vi Ken Russells GOTHIC på Blu-ray?



 

lördag 17 april 2021

Netflix: Love and Monsters

Foton copyright (c) Netflix

Kyss Karlsson! Jag höll ju på att glömma skriva om den är Netflixpremiären! Inte för att den är speciellt dålig, den är helt okej, utan för att jag ägnat ett par dagar åt att montera Ikeamöbler.

LOVE AND MONSTERS är en Paramountfilm, och den hade premiär i en del andra länder redan förra året. Här i Sverige dök den upp för ett par dagar sedan. Filmen skulle egentligen gå upp på bio, men på grund av pandemin blev det istället än streamingpremiär. Den gick visst upp på ett fåtal biografer i USA. Det är lite synd att vi inte fick se LOVE AND MONSTERS på bio, den hade nog varit maffig på stor duk.

Filmen är regisserad av den sydafrikanske regissören Michael Matthews. Han gjorde 2017 en uppmärksammad film som heter FIVE FINGERS FOR MARSEILLES. Jag gjorde ett försök att se denna på SF Anytime häromåret, men spelaren kraschade konstant, och jag gav upp. Sedan glömde jag bort filmen och har inte gjort ett nytt försök att se den.

LOVE AND MONSTERS bygger på ett intressant och kul koncept. Filmen utspelar i vad som först ger intryck av att vara världen efter den där vanliga zombieapokalypsen. Det är bara det att det inte är zombies som tagit över världen. Det är en massa djur - alla möjliga arter - som muterats efter en meteor- och missil-incident, och vuxit sig till enorma proportioner.

Dylan O'Brien spelar ynglingen Joel, som inte träffat sin flickvän Aimee (Jessica Henwick) på sju år. Han får radiokontakt med henne och upptäcker att hon bara befinner sig drygt 13 mil bort - avståndet mellan Göteborg och Halmstad, ungefär. Så, han bestämmer sig för att ge sig ut och leta upp henne. De andra i den grupp överlevare han bor med tycker att det är en dum idé, han lär knappast överleva därute på egen hand.

Joel ger sig iväg och blir snart kompis med en smart och snäll hund; Boy, vars ägare strukit med. Boy gör Joel sällskap. Därefter träffar han på en rejäl, skäggig karl, spelad av Michael Rooker, och dennes adoptivdotter. De slår följe och ibland dyker det upp gigantiska djur - till exempel en snigel stor som ett hus.

Det blir lite äventyr och det dyker upp australier som pratar om att grilla och dricka öl, allt går inte som Joel tänkt sig, och en jättekrabba ställer till med problem. 

Jag tillhör kanske inte riktigt målgruppen för LOVE AND MONSTERS - det här är väldigt tydligt en tonårsfilm, kanske till och med en tween-film. Men det är en sympatisk och rätt trevlig film. Den påminner lite grann om en Ray Harryhausen-film - fast med datoranimerade monster. Det här är en snäll äventyrsfilm.

Filmen är inspelad i Australien, så de medverkar en hel del australiska skådisar. Det är kul att Bruce Spence från THE ROAD WARRIOR dyker upp i en liten roll.

Det är nog inte helt omöjligt att det kommer en uppföljare till den här.



 

 

 

(Netflixpremiär 14/4)


torsdag 15 april 2021

DVD/Blu-ray/VOD: Vamp

VAMP (Studio S Entertainment)


Jag minns att vi började titta på VAMP på video hemma hos en kompis någon gång i slutet av 1980-talet. Nere i TV-rummet i källaren. Intill gillestugan. Har folk gillestuga nuförtiden? 

Jag tror inte att vi såg klart filmen. Jag minns inte varför. Kanske skulle vi gå vidare, kanske tyckte vi att den var för kass. Jag tror inte att jag såg den i sin helhet vid ett senare tillfälle, eftersom det enda som kändes bekant nu när jag såg den på Blu-ray, är lite av inledningen.

Som jag minns det fick VAMP, med manus och regi av Richard Wenk, dålig kritik när den kom 1986. Det gjordes en stor grej av Grace Jones' medverkan, och hur hon såg ut i filmen; hennes utstyrslar. Men det känns som om filmen snabbt glömdes bort.

Det är fullt förståeligt att VAMP glömdes bort - den här filmen visade sig nämligen vara betydligt sämre än jag trodde den skulle vara. Det handlar om den vampyrkomedi av enklaste sort.

Två collegekillar som är smorda i käften får i uppdrag att skaffa fram en strippa till en fest. Tillsammans med en tredje kille åker de in till stan, där de hamnar på en märklig strippklubb. Klubbens stjärna, Katrina (Grace Jones), utför en smått pretentiös scenshow. 

Det visar sig att Katrina, som inte har en enda replik i filmen, är vampyr. Hon dödar den ene killen, och kalabalik uppstår. Killen kommer tillbaka som vandöd. Fler personer i kvarteret är egentligen vampyrer. Folk jagar varandra och sedan är det slut.

Killarna i huvudrollerna spelas av Chris Makepeace och Robert Rusler. De två är inte speciellt sympatiska eller kul, de är mest irriterande. De spelar en typ av snubbar som var vanligt förekommande i amerikanska 80-talsfilmer. Deedee Pfeiffer spelar en jätteglad tjej som jobbar som servitris på strippklubben och som blir indragen i det hela. Deedee är förstås Michelles väldigt söta lillasyster. Det är lite kul att hon hela tiden är så glad, men rollen är rätt konstig.

Billy Drago spelar ledaren för ett ondskefullt gäng som inte är vampyrer. Det känns som om det saknas scener med det här gänget, de är lite malplacerade.

Grace Jones' uppenbarelse är visuellt imponerande; hon bär bisarra utstyrslar och rör sig som Max Schreck i NOSFERATU, men hon är knappt med i filmen.

Några av Greg Cannoms praktiska effekter är bra, men VAMP är inte bra. Som komedi är den inte rolig, och som skräckfilm är den inte spännande. Och nej, det är inte sexigt heller, vilket jag gissar att det är tänkt att vara. Handlingen är tunn, och det händer inte så mycket. Det finns en rad andra skräckkomedier från 80-talet som är otroligt mycket bättre - som RETURN OF THE LIVING DEAD och NIGHT OF THE CREEPS, för att inte tala om RE-ANIMATOR. Dock uppskattade jag att VAMP är extremt mycket 80-tal, med blänkande neon, uppkavlade kavajärmar, och fluffiga frisyrer. 

Här finns en del likheter med FROM DUSK TILL DAWN, som kom 1996, men Robert Rodriguez' film är betydligt bättre. I alla fall tror jag det, jag har inte sett om den sedan 90-talet.


 


måndag 12 april 2021

Netflix: Thunder Force

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, ännu en superhjältefilm, ännu en Melissa McCarthy-komedi, och ännu en film som inte håller måttet.

THUNDER FORCE är skriven och regisserad av Ben Falcone, som också har en liten roll i filmen. Han har nu regisserat en rad komedier med Melissa McCarthy. Hur kan detta komma sig?

Jo, Ben Falcone och Melissa McCarthy är gifta med varandra. 

Jag har nog sett några av de här filmerna, men jag vet inte säkert. Med få undantag är alla filmer med McCarthy likadana, hon spelar mer eller mindre alltid samma typ, skämten går ut på att hon är överviktig, klumpig, korkad, högljudd och vulgär. McCarthy kan vara rolig när hon får ett ordentligt manus, men det är sällan hon får ett sådant. 

THUNDER FORCE är en superhjältekomedi. Det hela bygger på en lite märklig idé, som aldrig riktigt utvecklas. På 1980-talet inträffade något slags rymdtjoflöjt, som ledde till att en massa människor på jorden fick superkrafter - men enbart sociopater. Således började det att ränna omkring en massa superskurkar, medan superhjältar lyste med sin frånvaro.

En av dessa superskurkar har ihjäl lilla Emilys föräldrar. Det blir 1988. Emily är en supersmart plugghäst som mobbas i skolan, där hon lär känna den rätt störiga Lydia. Emily och Lydia blir bästisar. Här tyckte jag att det var fantastiskt att den unga Lydia spelas av en tjej som ser ut som-, låter som-, och beter sig precis som Melissa McCarthy. Detta visar sig bero på att den unga Lydia spelas av Vivian Falcone, som är dotter till Ben Falcone och Melissa McCarthy.

En dag blir Emily och Lydia ovänner. Hopp till nutid. Lydia, nu spelad av McCarthy (förstås), är en ensam, högljudd, korkad och vulgär kvinna, som kör gaffeltruck och lyssnar på Van Halen. Hennes skola ska ha återträff, och Lydia hör av sig till Emily, som hon inte träffat sedan 80-talet. 

Emily, som nu spelas av Octavia Spencer, kommer inte till skolfesten. Hon har blivit en framgångsrik och ekonomiskt välställd forskare, som häckar i ett enormt byggnadskomplex, där hon forskar fram ett sätt att bli superhjälte, så att hon kan hämnas mordet på sina föräldrar.

Lydia dyker upp i Emilys forskningskomplex och lämnas ensam i ett rum, och självklart måste hon börja pilla på alla knappar och dra i spakar. Javisst, hon beter sig precis så som inga - eller väldigt få - vuxna människor gör. Hon pillar på allt som ett litet barn. Och så går det som det går. Hon får superkrafer av misstag, och måste därför tränas till superhjälte. Hon har blivit superstark. Emily tar piller som kan göra henne osynlig.

Duon skaffar sig superhjältedräkter, de kallar sig Thunder Force, och de beger sig ut för att stoppa de härjande superskurkarna. Pom Klementieff spelar en av dessa. Bobby Cannavale är en slem politiker som också visar sig vara superskurk. En av skurkarna spelas av Jason Bateman. Han är till hälften krabba - han blev biten i pungen av en radioaktiv krabba när han simmade. Han visar sig vara snäll innerst inte, och han och Lydia blir kära i varandra.

Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte skrattade alls när jag såg THUNDER FORCE. Jag skrattade allt till ett par gånger, framför allt åt ett par av skurkarna. Och filmen är inte lika olidligt tråkig som flertalet moderna Marvel- och DC-filmer.

... Men det här är inte bra. Det är inte speciellt roligt. Det är slappt, det är lite för slarvigt och ogenomtänkt. Det är lite banalt. Jag kan acceptera en banal handling om det hela är jättekul trots detta - men det är inte jättekul. Melissa McCarthys är mest jobbig och irriterande dum. Octavia Spencers rollfigur är inte rolig alls, och Spencer ger intryck av att inte riktigt vilja vara med i filmen. Melissa Leo är också med i en mindre roll.

Detta är med andra ord ännu en ganska typisk Netflixproduktion.




 

 

 

(Netflixpremiär 9/4)



lördag 10 april 2021

Jag tog och såg om "Creepshow" ...

När jag recenserade CREEPSHOW 2, hyfsat aktuell på Blu-ray, igår, nämnde jag att jag inte tyckte att George A Romeros film från 1982 är något vidare. Jag avslutade min recension med att skriva att jag nog borde se om den, kanske tycker jag att den är bättre idag.

Och vet ni vad jag gjorde? Jag såg om CREEPSHOW, efter att inte ha sett den på 25-30 år. 

Så. Tyckte jag att den var bättre den här gången?

Svar:nej. Men! Den här gången kom jag fram till varför jag inte tycker att filmen håller.

CREEPSHOW består av fem korta historier, plus en ramhandling, författade av Stephen King direkt för den här filmen. Historierna, liksom filmen som helhet, är inspirerade av- och en hyllning till 1950-talets skräckserier från EC Comics - ni vet; Tales from the Crypt, The Vault of Horror och så vidare.

Filmen är utformad för att likna en serietidning. Grälla färger, animerade inslag, scener som inramas med hjälp av serierutor, textplattor. Estetiskt sett gjorde Romero aldrig en snyggare film. Vidare figurerar en hel del bra namn i rollistan, det är gott om välkända skådespelare här.

Problemet är berättelserna. Fyra av de fem historierna är remarkabelt tunna. De är inte färdigutvecklade. Det känns som om man tagit första, bästa roliga idé och använt den rakt av, utan att putsa till- och justera den; utan att utveckla idén.

Serierna i EC Comics' tidningar var oftast sju-åtta sidor långa. Stephen Kings historier känns som de tre-fyra sista sidorna av en sjusidorshistoria. Här finns ingen egentlig uppbyggnad. Även om det handlar om korta berättelser, måste det hela byggas upp för att engagera.

Den första historien heter "Father's Day". Här spelar Viveca Lindfors en gammal tant som i sin ungdom slog ihjäl sin elake, krävande far medan han satt och ropade efter tårta. Tanten besöker faderns grav, och han kliver då plötsligt upp ur graven som en zombie, och skriker efter tårta. Han går runt och har ihjäl folk, och fixar sedan en tårta med ett avhugget huvud på.

Den här historien känns lite grann som någon av mina egna skräckserier från trettio år sedan, något som gjordes för ett fanzine och utan större baktankar. "Hö hö, tänk om det kom en zombie som vill ha tårta!" Problemet med "Father's Day" är att den bara känns som "Var det här allt?". Här finns ingen ordentlig, slagkraftig poäng.

Filmens andra historia heter "The Lonesome Death of Jordy Verrill", och den känns mer eller mindre som ett plagiat på H P Lovecrafts novell "Färg bortom tid och rum". Stephen King själv spelar den korkade bondlurken Jordy Verrill, som bor ensam på en gård. En natt slår en meteorit ner utanför gården. Jordy fantiserar om att han ska sälja meteoriten och bli rik, men när han rör vid den, och vid kletet som rinner ur den, blir han smittad av något slags rymdvirus. Det börjar växa ogräs inte bara på tomten och huset, utan även på Jordy. Snart är allt täckt av gräs, Jordy är en gräsvarelse, och han skjuter sig i huvudet. 

... Och det är allt. Ingen twist på slutet. Ja, bortsett från att grönskan antagligen lär sprida sig ännu mer.

Därefter följer "Something to Tide You Over". Här känns det som om vi kommer in i slutet av en film. Vi har missat allt som hänt tidigare, och får bara upplösningen. Leslie Nielsen spelar en hämndlysten herre som kommer hem till Ted Danson. Danson har varit otrogen med Nielsens fru, och för detta ska Danson straffas. Hustrun också. Så, Nielsen gräver ner Danson upp till halsen på en strand, och när tidvattnet rullar in kommer Danson att drunkna. Hustrun har blivit nergrävd hon också. Nielsen videofilmar de två, och Danson skriker att han minsann ska ge igen. Jodå -- Danson och hans älskarinna återkommer som zombies, och de gräver ner Nielsen på stranden.

Återigen är det här en alldeles för banal och simpel historia. Den borde inletts långt innan Nielsen besöker Danson, för att skapa ett engagemang i rollfigurerna. Som den är nu, känns historien mest som en vits berättad av någon som inte kommer ihåg alla detaljer.

Den fjärde historien; "The Crate", är den bästa, och det är även den längsta. Historien i sig är enkel; en vaktmästare hittar en låda från 1800-talet. Denna visar sig innehålla ett mystiskt monster som äter upp folk. Hal Holbrook kommer på att detta monster kan komma väl till pass. Holbrook har nämligen en alkoholiserad och skitjobbig hustru, spelad av Adrienne Barbeau, som han vill bli av med. Således lurar Holbrook ner frugan i källaren där lådan finns.

Längden på denna berättelse innebär att rollfigurerna faktiskt introduceras ordentligt, det finns plats för lite karaktärsutveckling också. Handlingen byggs upp på ett bättre sätt än i de andra historierna.

Den sista historien, "They're Creeping Up on You!", är bara poänglös. E G Marshall spelar en elak affärsman som sitter ensam i sitt sterila, vita penthouse. Han har problem med kackerlackor. Han pratar i telefon med en rad människor som är förbannade på honom. Kackerlackorna blir fler. Kackerlackorna dödar Marshall. Slut.

Jag kan mycket väl tänka mig att om filmskaparna skurit ner det till fyra, eller kanske bara tre, historier, och utvecklat dessa ordentligt, med början, mitt och slut, och presenterat rollfigurerna, hade det här kunnat bli bättre än det blev.

Vi är inte många som har invändningar mot CREEPSHOW. De flesta verkar älska filmen, många tycker att de här historierna är jätteroliga. Jag förstår inte riktigt varför. Kanske är det filmens estetik som förför och får folk att tycka att det här är bättre än det är? Namnen King och Romero?

Teckningarna i serietidningen som förekommer i filmen är gjorda av den gamle EC-tecknaren Jack Kamen. På 80-talet släpptes även ett seriealbum som byggde på filmen. Det var tecknat av Bernie Wrightson (som då fortfarande stavade sitt namn Berni). Detta album kom faktiskt även ut på svenska - men först 1991. Det gavs ut av ett förlag som hette Smilex, de gav bara ut ett seriealbum. Jag hade detta album, men jag minns ingenting alls av det.

 


fredag 9 april 2021

DVD/Blu-ray/VOD: Creepshow 2

CREEPSHOW 2 (Studio S Entertainment)


Jag har halkat efter en aning med DVD- och Blu-ray-recenserandet, jag har ju flyttat och har mest jobbat med serieförfattande på sistone. Men det slog mig att jag ju glömt skriva om den här filmen, som släpptes på Blu-ray (plus övriga format) redan i februari.

Kalla mig galen, men jag har aldrig riktigt förmått uppskatta George A Romeros CREEPSHOW från 1982; den där antologifilmen som är en hyllning till 1950-talets skräckserietidningar från EC Comics, och vars berättelser skrevs av Stephen King direkt för Romeros film. Kanske hade jag för höga förväntningar när jag hyrde filmen någon gång på 80-talet - men jag tyckte att berättelserna saknade ordentliga, slagkraftiga poänger. De kändes märkligt svaga; de gamla serietidningarna var bättre, liksom TV-serier som ALFRED HITCHCOCK PRESENTS, eller några av 70-talets engelska antologifilmer från Amicus. Stephen King var min favoritförfattare på 80-talet, så jag tyckte att det var märkligt att han inte fått ur sig bättre stories.

Å andra sidan tillhörde George A Romero aldrig mina favoritregissörer, men det vågar jag knappt erkänna. Jag tycker att hans zombiefilmer är okej, men inte mer. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är, men det vilar något över dem som inte riktigt tilltalar mig. Avancerade specialeffekter till trots, så är de tekniskt sett lite rudimentära, estetiskt sett är de lite trista, och några mindre bra skådisar drar ner helhetsintrycket. CREEPSHOW är dock snygg, den filmen är det mest estetiska Romero fick ur sig.

CREEPSHOW 2 kom 1987. Som jag minns det blev den sågad av de flesta recensenter vid premiären - i synnerhet i Sverige, här blev den först totalförbjuden, och när den frikändes hade tolv minuter klippts bort av distributören Juno Media! Fullkomligt vansinne, förstås.  

Stephen King stod åter för berättelserna, men den här gången nöjde Romero sig med att producera. För regin stod Michael Gornick, och detta är hans enda långfilm som regissör. Budgeten var lägre i denna uppföljare, och de animerade inslagen är enklare.

Jag hyrde filmen på Vlado Video på 80-talet. Jag minns inte vad jag tyckte då (jag antar att jag retade mig på alla klipp), men när jag nu, mer än 30 år senare, ser om den, tycker jag att den är helt okej. Jag tycker nästan att den är bättre än den första filmen - men detta beror säkert på att jag hade väldigt lågt ställda förväntningar på den, den var bättre än jag trodde. 

Den här gången består filmen bara av tre historier. I den första innehar George Kennedy och Dorothy Lamour huvudrollerna, de spelar ett äldre par som mördas av några rånare, men en gammal indianstaty i trä vaknar till liv och hämnas. Den andra historien är en rätt fånig sak om några studenter som häckar på en flotte, och som attackeras av en mordisk oljefläck. I den sista historien spelar Lois Chiles en kvinna som, efter att ha varit hos sin älskare, får bråttom hem till sin make, och råkar köra på- och döda en liftare. Hon stannar inte, utan fortsätter hemfärden, och den överkörda liftaren dyker upp på nytt. Det hela slutar inte väl.

Även om CREEPSHOW 2 inte är någon större höjdare, tycker jag att den är helt okej; den är rätt trevlig. Det figurerar några bra skådisar. Tom Savini spelar en länkande figur som kallas The Creep.

2006 kom CREEPSHOW 3. Det är en ren amatörproduktion, den är riktigt usel, och jag förstår inte hur George A Romero kunde ge produktionsbolaget tillstånd att göra den. TV-serien CREEPSHOW från 2019 har jag inte sett.

För övrigt känner jag nu att jag nog borde se om 1982 års CREEPSHOW. Jag har inte sett den på åtminstone 25 år, kanske 30. Det är möjligt att jag tycker att den är bättre idag, när så mycket nyproducerat i skräckväg är kasst.


 


fredag 2 april 2021

Netflix: Den blodiga fjärilen

Låt oss titta på ännu en italiensk klassiker som nu streamas på Netflix. Som jag nämnde i min recension av DEMONS & DÈMONI 2, har Netflix köpt in en rejäl hög äldre italienska filmer.

DEN BLODIGA FJÄRLILEN från 1972, i regi av Duccio Tessari, är bättre känd under sin engelska titel; THE BLODSTAINED BUTTERFLY. Den italienska titeln vågar jag knappt ge mig på - UNA FARFALLA CON LE ALI INSANGUINATE. Det här är en giallo.

... Och det är ju rejält coolt att det plötsligt ligger en äkta italiensk giallo på Netflix (det finns även en eller ett par på Amazon Prime). I hyrvideons barndom i början av 1980-talet fanns det en rad gialli att hyra i Sverige. När dessa försvann ur butikerna blev det till att beställa filmer från utlandet. I och med att DVD-formatet anlände, släpptes några gialli även i Sverige, men rent allmänt har vi varit hänvisade till utlandet.

Jag trodde att jag hade sett DEN BLODIGA FJÄRILEN, men det visade sig att så inte var fallet. Netflix visar den med italienskt tal, och filmen skiljer sig en del från andra gialli. Tessaris film är lite mer av ett traditionellt mordmysterium, en whodunit, och polisarbetet skildras relativt realistiskt. 

En tonårstjej hittas mördad i en park - hon har förresten ett halsband med en fjäril, därav titeln. En man i rock och hatt ses fly från platsen. Misstankarna leder till en populär TV-personlighet; Alessandro Marchi (Giancarlo Sbragia). Mordoffret var hans dotters bästa vän. Deras vän Giorgio (Helmut Berger), en pianist som verkar halvknäpp, var förälskad i mordoffret. Alessandro har en vass advokat; Giulio (Günther Stoll), som dessutom är Alessandros frus hemlige älskare. Giulio misslyckas med att försvara Alessandro, som hamnar i fängelse - men medan han sitter där, mördas ytterligare kvinnor.

Som framgår är intrigen snårig som en TV-såpa. Men det hör genren till. Till persongalleriet kommer ett par poliser, varav en ständigt är missnöjd med sitt kaffe i ett återkommande skämt jag skrattade åt varje gång. Upplösningen är intrikat.

DEN BLODIGA FJÄRILEN är en aning långsam, och den innehåller inte lika mycket sex och våld som många andra gialli, men har man tålamod belönas man. Det här är en bra film. Filmfotot är snyggt och miljöerna är härliga; handlingen utspelas i Milano, en stad som - åtminstone i den här filmen - känns levande, nästan organisk. Ett myller av gränder och vackra byggnader. Vidare står Gianni Ferrio för riktigt bra, ofta kreativ filmmusik.

Jag tycker förstås att du ska ta dig en titt på den här filmen, nu när den är tillgänglig på Netflix.

Med lite tur finns det fler gialli i filmpaketet som köpts in.




torsdag 1 april 2021

Netflix: Demons & Dèmoni 2

Vänta nu här, min bäste herre! kanske någon utbrister. Varför har du skrivit den första filmens engelska titel, och uppföljarens italienska?

Därför att det är så de är listade på Netflix. Fråga mig inte varför de gjort så. De kunde ju dessutom passat på att ge dem nya, svenska titlar: "Biografen som Gud glömde" och "Demonerna i höjden".

Netflix har köpt in ett stort paket italienska filmer. Det handlar om väldigt många äldre titlar, och inte bara skräck och giallo. Det är kul tycker vi här på Toppraffelredaktionen, där jag omtalar mig själv i plural. Jag brukar sällan (eller aldrig?) recensera äldre filmer som dyker upp på streamingtjänsterna, men ni vet hur det är - bristen på biopremiärer innebär att jag måste skriva om annat.

Jag köpte begagnade engelska hyrkassetter med DEMONS och DEMONS 2, förlåt; DÈMONI 2, i slutet av 1980-talet. I synnerhet den första filmen, som kom 1985, såg jag om och om igen. Jag tyckte att den var vansinnigt häftig. Otroligt blodig, våldsam, och cool. Demonslakt till hårdrock. Allt man vill ha när man är i tjugoårsåldern.

När jag ganska många år senare såg om filmen, tyckte jag mest att den var dum. Lite för dum.

Eftersom filmerna nu dykt upp på Netflix, tänkte jag att tar och ser om dem igen. Dessutom hade jag aldrig sett dem med svensk text. 

Det visade sig att filmerna visas med italienskt originaltal på Netflix. Okej, originaltal är väl att ta i - även de italienska versionerna är dubbade och/eller eftersynkade. Vilket ljudspår som är bäst vet jag inte - det handlar om italiensk skräckfilmsdialog, replikerna är som så ofta är fallet ganska udda och korthuggna; inga rollfigurer pratar eller beter sig som riktiga människor, vilket är en bidragande orsak till dessa filmers ofta surrealistiska stämning.

Vidare visade det sig att den engelska videoutgåvan, och en tidigt DVD-utgåva, av DEMONS var censurklippt. Det hade jag ingen aning om - jag tyckte att den var rejält blodig som den var. BBFC; den engelska filmcensuren, hade klippt bort ett par sekunder ur några rejält blodiga scener, samt en halv minut ur en scen där en kille använder ett rakblad för att skrapa upp kokain från bröstet på en tjej. På Netflix visas filmen helt oklippt, och jag reagerade på att den var slafsigare än jag mindes den.

DEMONS är fortfarande en dum film. Samtidigt är den ett bevis på att det går att göra en (hyfsat) fungerande film utan någon som helst logik i handlingen. Dario Argentos namn står med störst bokstäver på filmaffischen och i förtexterna, men han har bara producerat och varit med och skrivit manus. Det är Lamberto Bava som regisserat.

Michele Soavi spelar en mystisk man iförd metallmask, som går omkring i Berlins tunnelbana och delar ut gratisbiljetter till en filmvisning på biografen Metropol. Natasha Hovey spelar Cheryl, som får två biljetter, och går till biografen tillsammans med en kompis. 

På Metropol dyker det upp en rad udda figurer. En hallick med några av sina tjejer. En blind man (!) med sin otrogna hustru. Urbano Barberini spelar George, en typisk hjälte. Nicoletta Elmi, som var den lilla flickan i en rad 70-talsklassiker som till exempel DEEP RED, spelar en av biografens anställda - kanske den enda anställda? Dario Argentos dotter Fiore är en av biobesökarna.

I foajén hänger mystiska metallmasker med demonansikten. En av tjejerna tar på sig en mask och råkar sticka sig i kinden. Filmen som visas är en konstig skräckfilm. I verkligheten skulle nog flertalet av de medelålders- och äldre biobesökarna gå därifrån, istället för att sitta kvar och se en splatterfilm. Det känns inte som att de är målgruppen. Allra minst den blinde gubben.

Rollfigurerna i filmen som visas förvandlas till demoner och dödar varandra. I biosalongen förvandlas även tjejen som stack sig på masken till en demon. Eländes elände! Hon har ihjäl folk och demonsmittan sprider sig. Det går heller inte att lämna biografen. Ingen verkar komma på att det finns fönster de kan hoppa ut genom; dessa fönster ser vi tydligt i början av filmen, när Cheryl och hennes kompis anländer till byggnaden.

Det är tur att George finns på plats, så att demoner kan slaktas i drivor!

Hur allt hänger ihop och varför allt det här sker vet jag inte. DEMONS består bara av en lång rad infall. Men det är underhållande och mardrömslogiken är fascinerande. När jag såg filmen på 80-talet tyckte jag att scenen där George beväpnar sig med ett samurajsvärd, sätter sig på en motorcykel, och skivar demoner, medan "Fast as a Shark" med Accept spelas på soundtracket, var extremt häftig. Det är den fortfarande. Och rent allmänt är det bra musik på soundtracket - även om vissa låtval är märkliga. Accept, Scorpions, Saxon och ... Rick Springfield?

DEMONS 2, alltså DÈMONI 2, från 1986 är svagare. Bava och Argento har återigen regisserat respektive producerat. Uppföljaren är i princip samma film en gång till, fast nu utspelar den sig i ett höghus i Berlin, där folk i de olika lägenheterna tittar på en skräckfilm om demoner som visas på TV. Alla tittar, oavsett ålder, och alla är uppslukade av filmen. Och plötsligt, utan förklaring, kommer demonerna ut ur TV-apparaterna. Folk förvandlas och börjar kötta varandra.

Estetiskt är nog tvåan snyggare än den första filmen; bitvis ser den ut lite grann som, tja, Argentos INFERNO. Men filmen är lite tröttare och ännu dummare. Ett par av skådespelarna från den första filmen återkommer, men i andra roller. Asia Argento, Darios andra dotter, filmdebuterar. Till min förvåning ser jag att Coralina Cataldi-Tasson, som spelar tjejen som är den första att förvandlas till demon, är amerikanska - jag trodde hon var italienska. Inte nog med det, jag läser att hon är född 1971, vilket innebär att hon bara var femton år 1986. Hon ger intryck av att vara flera år äldre. Således var hon bara sexton när hon mördades i Argentos OPERA året därpå.

Filmens hjälte heter även den här gången George. Hans spelas av David Edwin Knight, en tvåltolle som bara medverkade i två filmer. Hans gravida hustru görs av Nancy Brilli, som samma år var med i Ruggero Deodatos BODYCOUNT (vilken finns på Amazon Prime), och som fortfarande är aktiv som skådespelerska. 

Alla i filmen bär eleganta, härligt 80-talistiska modekläder. Den första filmens hårdrock är utbytt mot låtar med The Cure, The Smiths, The Fields of the Nephilim med flera band. Återigen visas den på Netflix med italienskt tal. Den är oklippt, men även den gamla, engelska videoutgåvan var oklippt.

DEMONS:


 

 

 

DÈMONI 2:  


 


onsdag 31 mars 2021

DVD/VOD: Paris Pigalle

PARIS PIGALLE (Studio S Entertainment)


Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

PARIS PIGALLE är den här filmens internationella titel. I original heter den L'AMOUR EST UNE FÊTE, som betyder "Kärleken är en fest", vilket låter lite klumpigt som svensk titel. På 80-talet hade den kanske fått heta "Titta, vi gökar!".

Det här är en dramakomedi från 2018, som handlar om den franska porrbranschen under "de gyllene åren". Ett recensionscitat på DVD-omslaget jämför filmen med BOOGIE NIGHTS, som jag inte sett sedan den kom 1997. Jag gillade BOOGIE NIGHTS, men jag inbillar mig att PARIS PIGALLE är lite mindre pryd - den är ju fransk. 

Cédric Anger har skrivit och regisserat den här filmen, som utspelar sig 1982. Det känns nästan lite sent; redan då började billiga videoproduktioner att ta över den typ av filmproduktion som skildras i PARIS PIGALLE. Bland annat säljs det här smalfilmer - och det var väl ingen som fortfarande köpte smalfilm 1982? Fast de låg kanske efter i Frankrike.

Guillaume Canet och Gilles Lellouche spelar Martin och George, två poliser som jobbar under cover i porrbranschen. Staten vill rensa upp i porrträsket, där knark, hot, våld, mord, och framför allt pengatvätt är vardag. De här två poliserna förestår därför en liten strippklubb i Paris, och de börjar så smått att ägna sig åt filmproduktion. Efter ett tag föreslår en slajmig porrboss att de ska producera en långfilm, en riktig biofilm. Poliserna tror inte att det är möjligt; de, och alla de jobbar med, är amatörer - men deras regissör har höga ambitioner.

Efter att ha jobbat i porrbranschen börjar de två poliserna att få problem. De trivs nämligen med sitt jobb! De gillar det de håller på med, och de gillar flera av sina medarbetare och aktriser. Camille Razat spelar Virginie, en ny tjej på strippklubben. Hon är söt, trevlig och sympatisk, och Martin blir förälskad i henne.

Jag tycker mycket om den här filmen. Anger hade kanske kunnat trimma den lite i mitten, då tempot plötsligt börjar sacka i väntan på att filminspelningen ska dra igång, men som helhet är det här jättebra. Det är roligt och intressant - och tidskänslan funkar riktigt bra. Nog känns det här som 1982, alltid. 

Flera inslag i filmen fick mig att haja till. Regissören i filmen heter Henri Pachard (och spelas av Xavier Beauvoi). Henri Pachard var en pseudonym som användes av en amerikansk porrfilmsregissör - att Cédric Anger valt detta namn kan nog inte vara en slump. En slemmig porrkung som ska producera långfilmen heter Maurice Vogel (och spelas av Michel Fau). Det är inte utan att jag undrar om han är döpt efter Mathis Vogel, en porrförfatare som spelades av Jess Franco i SEXORCISMES och THE SADIST OF NOTRE DAME, regisserade av Franco (det är egentligen samma film som klippts om till olika filmer). Michel Fau är dessutom lite lik Jess Franco.

Camille Razat är väldigt lik den franska porrstjärnan Olinka Hardiman. På en nattklubb har poliserna ett möte med en man som spelas av den legendariske porrskådisen Alban Ceray från Monaco. Ceray debuterade 1975 i Jean Rollins TVILLINGARNAS ÖVEREROTISKA SEXLEKAR. Bredvid Ceray sitter Marilyn Jess, även hon fransk porrstjärna från 70- och 80-talen.

När rollfigurerna under filmens sista tredjedel börjar spela in sin långfilm, märks det att Cédric Anger vet vad han sysslar med. Inspelningen sker på ett slott på landet, och det hela ser verkligen ut som en fransk B-film, eller en erotisk film, eller porrfilm från 1970-, eller det tidiga 80-talet. Både vad gäller miljöer och filmfoto. Det är klockrent - och det är snyggt.

Henri Pachard, alltså regissören i filmen, har visioner och vill gå vidare som filmare. Han får mig att associera till Gerard Kïkoine, en fransman som mest gjorde porr, men som på 80-talet regisserade några skräckfilmer med folk som Anthony Perkins och Donald Pleasence. Jag har Kïkoine bland mina Facenook-vänner, han är en passionerad cineast (och ibland kommenterar Alban Ceray inläggen).

Jag uppskattar att handlingen i PARIS PIGALLE är lite överraskande omoralisk. Slutet är härligt omoraliskt. I synnerhet nu, år 2021.

Avslutningsvis måste jag nämna att låtarna som ligger på soundtracket är bra och kul. Under förtexterna spelas "Cum on Feel the Noize" med Slade - och det var ju inte igår vi hörde "Japanese Boy" med Aneka, eller hur? 



 


tisdag 30 mars 2021

VOD: Legacy of Lies

LEGACY OF LIES (Njutafilms)


Förra veckan såg jag en alldeles ny, amerikansk lågbudget-actionfilm. Jag avstår från att nämna titeln. Filmen hade ett flertal kända namn i rollistan, regissören var inte helt okänd. Men: filmen såg inte ut som en "riktig film". Det var ännu en av dessa filmer med fult digitalt filmfoto, men fula digitala effekter, och med slapp, oinspirerad regi. Alldeles för många B-actionfilmer ser ut så nuförtiden. 

Senare tog jag en titt på LEGACY OF LIES, som nu släppts direkt till streaming. Det här är en brittisk produktion. Okej, det är den samproduktion med Ukraina - och även Nederländerna och USA är visst inblandade. När filmen började reagerade jag genast på det överraskande fina filmfotot. Det här såg ut ut som en riktig film!

Tyvärr höll inte filmen, som skrivits och regisserats av Adrian Bol, i längden. Detta är ännu en actionthriller med Scott Adkins - och Adkins gör alldeles för många filmer. Han måste verkligen börja sålla bland alla erbjudanden. Jag gillar Adkins, han är inte hopplös som skådis, och han är en jävel på fajting. Men - majoriteten av de filmer han medverkar i håller inte måttet.

I LEGACY OF LIES spelar Scott Adkins den före detta spionen Martin Baxter. Martin lider av posttraumatisk stress, efter att ha råkat skjuta ihjäl sin fru under en gisslansituation. Tolv år senare bor han tillsammans med sin tolvåriga dotter Lisa (Honor Kneafsey, som inte alls ser ut att vara tolv, eftersom hon är sexton). De livnär sig på slagsmålsturneringar; burfajter - Martin slåss, Lisa satsar pengar.

Men så dyker det upp folk från Martins förflutna - både agenter från den "goda" sidan, och slemma ryssar. Alla är på jakt efter några "filer" - det framgår aldrig vad som finns på dessa filer. De vill att Martin ska leta upp filerna till dem, annars kommer det att gå illa. Eftersom Martin till en början inte har lust att hjälpa till, stryker det med en del folk till höger och vänster.

Svensken Tim Man, som var stuntman på FROSTBITEN; ett av hans allra första jobb, har koreograferat slagsmålen i LEGACY OF LIES. Dessa är väldigt bra, de är välgjorda. Men resten av filmen svajar betänkligt. Att det aldrig avslöjas varför filerna alla vill ha är viktiga kan jag ha överseende med, men det finns en massa andra logiska luckor. Logiska luckor som är svårare att ha överseende med. Det känns ogenomtänkt och lite slappt. Några scener är dumma, i synnerhet den fåniga epilogen.

Filmmusiken är oinspirerad och ligger som en smet över filmen, den förstärker inte scenerna. Några skådespelare är inget vidare. Berättartempot haltar, vilket gör att filmen blir tråkig mellan varven. Att låta folk prata långsamt, med konstpauser, gör det inte mer dramatiskt.

... Men som sagt: filmfotot är snyggt och actionscenerna är bra.  


 


fredag 26 mars 2021

HBO: Wonder Woman 1984


Senast jag var på Filmstaden Bergakungen i Göteborg, var i oktober förra året. Då hade de ställt en staty föreställande Mirakelkvinnan i foajén. Nya filmen WONDER WOMAN 1984 skulle ju gå upp på bio under hösten/vintern. Men så tvingades biograferna stänga på nytt, premiären senarelades, och nu släpps den direkt på streaminingtjänsten HBO Nordic.

Den första filmen, WONDER WOMAN, kom 2017 och blev en överraskande succé både bland publik och kritiker. Själv tyckte jag att den var bättre än väntat, men det berodde mest på att andra, moderna DC Comics-filmer är mörka, gravallvarliga, och tungfotade. WONDER WOMAN var humoristisk mellan varven - men alldeles för lång, och med alldeles för långa superhjältestrider.

Denna uppföljare, vilken regisserats av Patty Jenkins, som även stod för originalet, börjar bra. Några rånare slår till på ett köpcentrum, och Mirakelkvinnan dyker upp och räddar dagen på det festligaste sätt. Det här känns nästan som hämtat ur en kul superhjältefilm från 1970-talet. Jag vet att många har klagat på dessa scener och hävdat att de är töntiga, men de har fel. Tjoflöjt är alltid bättre än tungsinthet. Åtminstone i superhjältefilmer. Framför allt i superhjältefilmer om amasoner i raffiga baddräkter.

I inledningen får vi även se hur det gick till när Mirakelkvinnan var barn och fuskade i en tävling på amasonernas ö, där hon växte upp. Precis som i den förra filmen, är dessa scener trista och fåniga på fel sätt - och folk pratar med konstiga brytningar. Några moralkakor delas ut.

Som titeln antyder, utspelar sig den nya filmen 1984. Det finns egentligen inget större skäl till att det ska vara 1984. Först mot slutet antyds kalla kriget och politiska motsättningar. Årtalet används mest till att skoja om 80-talets mode. De kunde ha gjort mycket mer av det här.

Diana Prince, det vill säga Mirakelkvinnan (Gal Gadot), jobbar som antropolog på Smithsonian Institute i Washington DC. Där lär hon känna den nördiga och osäkra Barbara Minerva (Kristen Wiig), som dyrkar Mirakelkvinnan och vill vara som hon. Diana träffar även på Maxwell Lord (Pedro Pascal), som är en slem typ. Han är ute efter en besynnerlig pryl som finns på institutet; en drömsten. Denna sten förverkligar ens önskningar. Då kan det gå illa, det vet alla som sett filmen WISHMASTER - eller som läst novellen "Aphanden".

Efter att till en början ha varit hyfsat kul och underhållande, övergår WONDER WOMAN 1984 snart till att bli förvånansvärt dum, tråkig och tjatig. Maxwell Lord blir vad det lider en galen superskurk. Mirakelkvinnans stora kärlek Steve Trevor (Chris Pine), som dog i förra filmen, återkommer på ett synnerligen krystat sätt. Folks önskningar blir verklighet till höger och vänster, och allt blir kaotiskt. Bataljerna är utdragna och sövande. Nörden Barbara blir sexig, får superkrafter, förvandlas till något slags rovdjurskvinna och blir superskurk hon med. Hon tar nästan över som filmens huvudperson.

Det är gott om logiska luckor i filmen. Mycket känns väldigt ogenomtänkt. Det här är ganska mycket sämre än den första filmen. Gal Gadot är väl bra som Mirakelkvinnan, men det är lite för mycket fotomodell över henne för min smak. Alldeles på slutet dyker Lynda Carter, som spelade Mirakelkvinnan i TV-serien på 1970-talet, upp i en totalt onödig och nästan genant jönsig cameo.

TV-serien är förresten mycket bättre och roligare än den här filmen.




 

 

(HBO-premiär 26/3)


Blu-ray: The Philadelphia Experiment

THE PHILADELPHIA EXPERIMENT (Studio S)


Jag såg aldrig THE PHILADELPHIA EXPERIMENT på bio när den kom 1984, och jag hyrde den aldrig på video. Jag vet inte riktigt varför jag inte hyrde den - kanske för att den, vad jag minns, fick rätt dålig kritik i de videotidningar jag läste. Fast jag kunde ju ha hyrt den ändå. Jag minns på vilken hylla den stod på Broadway. Lustigt nog stod den ganska nära THE ICE PIRATES, som gjordes av samma regissör; Stewart Raffill, samma år.

Nå, nu har jag i alla fall sett THE PHILADELPHIA EXPERIMENT. Det är möjligt att jag hade gillat den på 80-talet, då gillade man ju nästan allt, men idag har jag invändningar. John Carpenter var verkställande producent på den här filmen, vilken påstås bygga på sanna händelser - rättare sagt, på konspirationsteorier om det så kallade Philadelphiaexperimentet, som gick ut på att man 1943 försökte göra fartyget USS Eldridge osynligt för fiendens radar. Att det hela är hittepå och dumheter är förstås en självklarhet, och konspirationsteorierna har motbevisats med all önskvärd tydlighet.

Raffills film inleds 1943, men det hade jag inte förstått om jag inte visste det. Alla manliga skådespelare har nämligen 80-talsfrisyrer, och alla kostymer ser mest ut som retromode från 80-talet.

Michael Paré och Bobby Di Cicco spelar David och Jimmy, två sjömän som är ombord på USS Eldridge när experimentet utförs. 1984 utför man ett liknande osynlighetsexperiment i en öken. Experimenten kopplas ihop på någon vänster. Vad som händer är att David och Jimmy slungas genom ett hål i tiden, och hamnar i 1984. Där är de vilse och måste hitta på ett sätt att ta sig tillbaka till 1943. Inga tror på deras flängda story. Militärer jagar dem, eftersom de blev sedda när de plötsligt dök upp på experimentområdet. David och Jimmy träffar en tjej, spelad av Nancy Allen, som försöker hjälpa de vilsna sjömännen. Hon blir även kär i David. Fattas bara annat!

THE PHILADELPHIA EXPERIMENT är nästan en bra film. Den är väldigt nära att vara en bra film. Dock visar det sig att den är alldeles för dum och töntig för att vara en bra film. Förvisso är filmens visuella effekter verkligen i sämsta laget (fast de var kanske coola 1984?), men rent allmänt funkar filmen inte. Dessutom är Michael Paré ingen vidare skådis. Han tillhör förresten de få personer jag unfriendat på Facebook. Om det nu inte var han som unfriendade mig. Jag hade inbillat mig att Paré var en schysst, avslappnad kille, men han visade sig stå så långt ut på högerkanten att han ibland blev direkt skrämmande. Han gav intryck av att vara lite korkad.

Jag såg nyligen om TIMMEN NOLL från 1980, i vilken ett hangarfartyg slungas bakåt i tiden och hamnar utanför Pearl Harbor dagarna före attacken. THE PHILADELPHIA EXPERIMENT är ungefär som en omvänd TIMMEN NOLL. Skillnaden är att TIMMEN NOLL är rätt bra. 

I ett recensionscitat på Blu-ray-omslaget står det "En av de bästa sci fi-filmerna från 1980-talet. I klass med ROBOCOP". Inte nog med att det är en direkt bisarr jämförelse. THE PHILADELPHIA EXPERIMENT är inte i närheten av att vara så bra som ROBOCOP år. Inte på långa vägar.

1993 kom PHILADEPHIA EXPERIMENT II. 2012 kom en ny version, gjord för TV, återigen med Michael Paré i en av rollerna. Handlingen i den verkar vara ganska annorlunda mot den första filmen.


 


söndag 21 mars 2021

DVD/Blu-ray/VOD: Monster Hunter

MONSTER HUNTER (SF)


Milla Jovovich är en dam vi gillar här på Toppraffelredaktionen - men tyvärr medverkar hon sällan i bra filmer. Det är snarare tvärtom: Milla förekommer oftast i rätt kassa filmer. Flertalet av dessa är regisserade av hennes make, Paul WS Anderson.

... Som till exempel MONSTER HUNTER. Detta är Andersons första biofilm sedan RESIDENT EVIL: THE FINAL CHAPTER.

Fast nu fick ju inte MONSTER HUNTER biopremiär i Sverige. Pandemin satte stopp för detta. Dock biovisades denna tysk-amerikansk-japansk-sydafrikanska produktion i en del andra länder. Filmen blev omskriven eftersom den plockades ner från biograferna i Kina, som är en viktig marknad. Filmen innehåller en fånig ordvits om kineser och knän, chi-knees, och detta upplevde kineserna som en förolämpning.

MONSTER HUNTER bygger på ett spel jag aldrig spelat. Jag har nog inte ens hört talas om det, vilket förstås beror på att mitt intresse för spel är minimalt. Således har jag ingen aning om hur pass lik filmen är spelet.

Andersons film börjar rätt bra. I en märklig värld seglar en fullriggare fram över sanddynerna i en öken. Det är en fascinerande, surrealistisk syn, öppningsscenerna fick mig att associera till serier ur Métal Hurlant på 1970-talet och liknande. Plötsligt attackeras fartyget av ett gigantiskt monster.

Hopp till vår värld, där Milla Jovovich är Artemis, kapten för ett militärförband på uppdrag i en öken. De hamnar i en sandstorm, och när stormen bedarrat visar det sig att de hamnat i den där andra världen som bebos av monster. Soldaterna i Artemis' team dödas av monster eller försvinner, och Artemis irrar runt.

Tony Jaa spelar en kille som går under namnet Hunter. Fast han pratar inte engelska. Han är från den här märkliga världen, han springer på Artemis, och efter att de bråkat och fajtats ett bra tag, blir de vänner och hjälper varandra. Hunter för Artemis till ett gäng andra människor, och bland dem finns en biff spelad av Ron Perlman, som lärt sig engelska, så nu har Artemis någon att prata med. Men Perlmans rollfigur avslöjar inte så mycket om vad den här filmen går ut på.

Det klassiska japanska bolaget Toho är en av producenterna, och det är lite fräckt när deras logga visas i början och vi hör ett Godzilla-vrål. MONSTER HUNTER har maffiga miljöer, de datoranimerade monstren får väl sägas vara bra, och det är kul med Milla Jovovich, Tony Jaa och Ron Perlman i huvudrollerna. Jag gillade även en katt som jobbar i köket.

... Men manuset, som Paul WS Anderson själv har skrivit, stinker verkligen. Det börjar alltså rätt lovande, men jag tröttnade ganska snart. Större delen av filmen består av evighetslånga strider med jättemonster. Rollfigurerna är platta och ointressanta. Klippningen av actionscenerna är för snabb och hetsig. Det märkligaste är dock att i princip ingenting förklaras. Saker och ting bara händer. Mot slutet sker en massa synnerligen märkliga, ologiska saker. Och - av någon outgrundlig anledning avslutas filmen med en fet cliffhanger. MONSTER HUNTER har alltså inget riktigt slut. Den bara slutar. Hjältar och monster drabbar samman i vad som lär bli en avgörande fajt, och så - poff! Slut.

Det är knappast någon förlust att vi inte fick se den här på bio. Eftersom jag inte har några halva betyg, kan jag inte sätta betyget 1½. 

Jag missade förresten skämtet om chi-knees. Antingen var det bortklippt, eller så satt jag och tänkte på annat då, vilket är lätt hänt när man ser sådana här filmer.






(MONSTER HUNTER släpps på DVD och BD den 29/3, men den finns redan att hyra på streamingtjänster, där jag såg den)


lördag 20 mars 2021

HBO: Zack Snyder's Justice League


Jag letade upp min recension av JUSTICE LEAGUE från 2017, och förvånades över att jag gett den en trea i betyg. Jag antar att det var för att jag gav groteska överbetyg till Zack Snyders tidigare filmer om Stålmannen  och Läderlappen, och eftersom jag tyckte att JUSTICE LEAGUE var lite bättre än de tidigare filmerna, kunde jag ju inte gärna sätta ett lägre betyg. Dessutom tyckte jag att JUSTICE LEAGUE var lite rolig mellan varven, till skillnad från de tidigare, gravallvarliga rullarna. 

I min recension skrev jag att Joss Whedon varit med och skrivit manus till filmen. Nu visade det sig att han även regisserat stora delar av filmen, efter att den ursprunglige regissören Zack Snyder lämnat inspelningen på grund av meningsskiljaktigheter med producenterna och en tragedi i familjen. Whedon skrev om stora delar av manuset. Dock stod Snyder fortfarande som regissör när filmen gick upp på bio.

Nu har ju Joss Whedon blivit persona non grata i branschen, efter att det uppdagats att han svinat sig under de år hans TV-serie BUFFY OCH VAMPYRERNA producerades - men det är bara att konstatera att det var tack vare Whedon jag tyckte att JUSTICE LEAGUE var hyfsat bra. Det var han som stod för roligheterna och gjorde filmen underhållande.

För några år sedan framgick det att det visst fanns en Snyder-version av filmen. Tack vare diverse kampanjer har nu Zack Snyder färdigställt sin version av JUSTICE LEAGUE.

... Och det är inte utan att jag tänker på SUPERMAN II från 1980. Det står ju i förtexterna att den är regisserad av Richard Donner, men Donner lämnade inspelningen och Richard Lester tog över. Långt, långt senare släpptes en Donner-version av filmen; jag såg den när jag fick en DVD-box med alla Stålmannenfilmerna. Donner har försökt återskapa sin version, sin vision, och många förståsigpåare hävdar att Donners version är mycket, mycket bättre - men själv konstaterar jag att nästan allt jag tyckte var kul med filmen när jag såg den på bio, alla scener jag mindes, är regisserade av Richard Lester! Donners version är allvarligare, mörkare, och mycket tråkigare.

Zack Snyders version av JUSTICE LEAGUE är fyra timmar lång. Fyra jävla timmar! Den är ganska exakt dubbelt så lång som bioversionen! Jag noterar att en del missledda själar där ute på internet tycker att denna nya version är en stor förbättring. En del hävdar att det är en helt ny film. Lurar folk sig själva till att tycka att detta är bra?

Sanningen är snarare att den här nya versionen antagligen är den sämsta superhjältefilm som någonsin gjorts. Den är definitivt den tråkigaste! Jag tyckte att AVENGERS: ENDGAME var mördande tråkig, men ZACK SNYDER'S JUSTICE LEAGUE är tammefan ännu tråkigare. Jag såg dock inte hela filmen på en gång, jag delade upp den på två kvällar, och jag tittade på roligare saker däremellan för att bli på bättre humör.

Jag minns inte så mycket av bioversionen, jag kände igen ett par scener, men att kalla det här för en helt ny film är verkligen att ta i. Det här är förstås i princip samma film - fast dubbelt så lång, och med alla humoristiska inslag bortklippta. Det är högtravande, pretentiöst, och mer gravallvarligt än tre kyrkogårdar och fyra mausoleer tillsammans.

Handlingen är lika oengagerande som tidigare. Den kretsar kring några lådor. En låda är moderlådan. Det hade varit roligare om den hette Hemliga lådan. Skurken är en totalt ointressant, datoranimerad rymdgubbe som heter Steppenwolf. Han anländer med sina onda monster till jorden och lever jävel i jakten på Hemliga lådan. Läderlappen inser att han måste sätta ihop en superhjälteklubb för att bekämpa Steppenwolf. De behöver Stålmannen, men eftersom han dog i förra filmen, måste han återupplivas.

För att göra det hela mer förvirrande, pekar vissa handlingstrådar på uppföljare - som högst troligt aldrig kommer att göras. Och sedan 2017 har Vattenmannen fått en egen film, medan Mirakelkvinnan fått två egna filmer (den andra biovisades inte i Sverige, den går direkt till HBO om ett par veckor), och en ny film om Läderlappen är under inspelning.

Zack Snyder vet inte hur man berättar en historia. Den här filmen är närmast stillastående och hela filmen känns som om den visas i slowmotion. Ett flertal scener är dessutom i slowmotion på riktigt. Allt kompas av filmmusik som känns hämtad från en avslappningsskiva för meditering. Halva filmen (nä, inte riktigt, men det känns så) är evighetslånga slagsmål. Nästan allting är green screen och datoranimationer. Det är som att titta på ett TV-spel man inte kan styra själv. En scen med sjungande islänningar är så löjeväckande att jag skrattade högt.

Färgskalan Zack Snyder använder sig av går i rostbrunt och stålblått. En stil som nog upplevdes som ny och cool en gång i tiden, men det är rätt fult. Det är en ful film. Allt är plastigt och artificiellt. Det närmast kvadratiska filmformatet, med svarta band på sidorna, beror på att filmen ursprungligen gjordes för IMAX.

... Men jag måste tillstå att Ben Affleck är bra som en lite plufsig Läderlapp. Han säger förresten "fuck" i en scen på slutet; en nyinspelad grej där han pratar med Jokern (Jared Leto).

Säga vad man vill om de gamla Marvelfilmerna jag skrev om förra månaden, men de var aldrig lika extremt skittråkiga som ZACK SNYDER'S JUSTICE LEAGUE.



 

 

 

 

(HBO-premiär 18/3)


fredag 19 mars 2021

Netflix: Modiga män

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, ännu en Netflixproduktion (i samarbete med bland annat Paramount). Denna gång en brasiliansk sådan. Efter att ha sett en mängd Netflixproduktioner konstaterar jag att de som inte är amerikanska ofta är lite bättre än, ja, de amerikanska.

MODIGA MÄN är en rätt trist titel. Den får mig förstås främst att tänka på den gamla, svenska TV-serien MODIGA MINDRE MÄN från 1960-talet. Originaltiteln lyder CABRAS DA PESTE, medan den engelska titeln är GET THE GOAT. Jag hade inte tvekat att se en film som heter HÄMTA GETEN!

Det handlar om en actionkomedi. Jag har aldrig tidigare sett en brasiliansk actionkomedi. Fast jag har inte sett så många brasilianska filmer. Förutom skräcklegenden Coffin Joes bisarra B-filmer, har jag nog bara sett några stenhårda, skitiga filmer om kriminella, droghandel och elitpoliser.

Vitor Brandt har regisserat den här filmen om den ambitiöse polisen Bruceuilis (Edmilson Filho) - han heter så i förnamn. Det uttalas Bruce Willis. Han vill helst vara lika cool som snutarna i amerikanska actionfilmer. Matheus Nachtergaele spelar skrivbordspolisen Trindade, han är Bruceuilis' direkta motsats. Trindade vill helst sitta på polisstationen och göra enkla saker.

När Trindade tvingas ageras undercover i ett försök att sätta dit knarkhandlare, går saker och ting fel. Hans tuffe partner skjuts ihjäl och skurkarna kommer undan. Trindade omplaceras och paras ihop med Bruceuilis. Det dröjer förstås inte länge innan de råkar på ligan som dödade Trindades kollega, så de försöker sätta dit dem.

MODIGA MÄN innehåller några scener som fick mig att skratta högt. Här finns ett flertal roliga repliker. Slagsmålen är oväntat bra; Edmilson Filho är visst både kampsportare och ståuppkomiker, läser jag. Det är kul att Bruceuilis är den jäkel på att slåss, men han kan inte köra bil, så han cyklar istället. Dessutom har han hela tiden med sig en get. Efter ett tag bär geten skottsäker väst. Under öppningsscenerna spelas en cover på "The Heat Is On" från SNUTEN I HOLLYWOOD - på portugisiska.

Dock är filmens berättartempo lite ojämnt. Berättandet saknar ibland flyt, ungefär som gamla Terence Hill och Bud Spencer-filmer från 1970-talet. Emellanåt kom jag på mig med att tappa tråden och undrade vad de höll på med.

... Men när filmen är rolig, är den väldigt rolig. Och MODIGA MÄN är bättre än det mesta som görs av Netflix.


 

 

 

 

(Netflixpremiär 18/3)