fredag 28 januari 2022

DVD/Blu-ray/Disney+: Eternals

ETERNALS (Disney)


Ännu en film som inte pressvisades i Göteborg, och som närmast smögs upp på bio, känns det som - den hann försvinna från biograferna innan jag noterade att den faktiskt visades. Nu har jag dock sett den på Blu-ray - den streamas även på Disney+, som jag inte har (jag hinner knappt titta på de fyra andra streamingtjänster jag betalar för).

ETERNALS påstås av många - det flesta - vara den sämsta Marvelfilmen hittills, åtminstone den sämsta MCU-filmen. Det finns några personer som sticker ut hakan och hävdar att de verkligen gillar filmen, men de är försvinnande få. Jag tänkte att om många ogillar ETERNALS, finns det en chans att jag gillar den - jag tycker som kanske är bekant att samtliga Avengers-filmer och till exempel BLACK PANTHER är riktigt dåliga, trista filmer. Eftersom jag inte är som andra, tyckte jag inte att det var något större fel på den utskällda floppen ELEKTRA - om inget annat innehöll ju den ninjas och grejor. En dum film med ninjas är sällan fel.

Jag har aldrig läst Jack Kirbys serie The Eternals från 1976. Efter att ha sett den här filmen kan jag inte påstå att jag har någon större lust att läsa serien - även om den omöjligt kan vara sämre än filmen. ETERNALS visar sig vara en film för folk med grava sömnproblem och för självplågare. Det här är en två och en halv timme lång film i vilken det i princip inte händer någonting alls av intresse, och flera gånger satt jag och undrade vaffan det var jag tittade på.

Redan inledningen fick mig att fnissa. Filmen börjar nämligen med en rulltext, som fick mig att tänka på italienska Conan-plagiat från 80-talet: en högtravande text där det redogörs för vad det hela går ut på. Man kan läsa om Eternals och Deviants och Celestials och gudar och planeter, och när texten rullat klart, tänkte jag Vänta nu, vad stod det egentligen? Ska jag spola tillbaka? Äh, det reder sig nog.

Därefter följer en prolog som utspelar sig för 7 000 år sedan. Här ser filmen ut som något från ett gammalt nummer av Métal Hurlant. Stenåldersmänniskor slås med monster, och plötsligt kommer det superhjältar som tar kål på monstren.

Och så hoppar vi till nutid. Eternals är varelser från en annan planet, men de ser ut som människor. De har funnit här i 7 000 år och sett till att jorden utvecklats åt rätt håll. De är antikens gudar. Deras uppdrag är att skydda jorden från Deviants - monstren från inledningen. Det dyker upp några Deviants ett par gånger och lever jävel, men för det mesta ... dyker de inte upp. Då ägnar rollfigurerna sig åt att prata istället.

Filmen har tio nya superhjältar, men ingen presenteras närmare, vilket gör att man inte bryr sig, och det är oklart vad de har för superkrafter. Angelina Jolies gudinna kan skjuta ut ett glödande svärd ur handen, en tjej kan försvinna (?), Richard Maddens figur skjuter strålar från ögonen och flyger. Salma Hayek har en lustig hatt. De verkar ha de krafter som behövs när Deviants anfaller. En av hjältarna är Bollywoodfilmstjärna. Han är betydligt roligare och mer intressant än resten, varför fick vi inte se en film med honom i huvudrollen istället för det här?

Regissör är Chloé Zhao, som fick en Oscar förra året för dramat NOMADLAND. Hon säger att ETERNALS handlar om vad det innebär att vara människa. Det är en andlig film. Det är rätt mycket new age-flum över filmen. Och det är väl därför det inte händer någonting alls. På Blu-ray-skivans extramaterial pratar Zhao och skådespelarna mer om mångfald än om handling. Eternals består av män och kvinnor i olika åldrar, de har olika hudfärger, en är homosexuell, en är döv, en är skotte. Det känns som om filmskaparna har tyckt att detta var betydligt viktigare än att berätta en engagerande story.

Det finns inget som helst driv i berättandet, vilket gör att filmen känns stillastående. Stora delar av dialogen är otroligt klumpig, och filmen är ibland är inne och tassar på kalkonfilmsterritoriet. Det är lika högtravande som platt. Försöken till humor är få. Stålmannen nämns i förbifarten.

Liksom många andra Marvelfilmer ser ETERNALS lite billig ut. Det är för mycket green screens och digitala effekter, estetiken skiftar mellan folk i färgglada kläder som står i karga klipplandskap, och vad som ser ut som omslag till symfonirockskivor. Det är plastigt och kitschigt. Devianterna är generiska, datoranimerade monster. Bill Skarsgård spelar ett datoranimerat monster.

Chloé Zhao hade väldigt goda intentioner med den här filmen, men resultatet är något som mest känns som en pretentiös superhälteversion av GODNATT, JORD, eller som om redaktionen för tidningen Nära fick göra en superhjältefilm. Sist i eftertexterna står det "The Eternals will return". 


 


onsdag 26 januari 2022

DVD/VOD: Bröllopstalet

BRÖLLOPSTALET (Njutafilms)


Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

... Igen! Den tredje franska filmen från Njutafilm på raken. Och det här är den bästa av dem.

Fabcaro (Fabrice Caro) är en fransk serieskapare, men boken "Le discours", som den här filmen bygger på, är en roman. Text utan bilder, alltså. Den kom ut 2018, den har satts upp som teaterpjäs, och filmen - med manus och regi av Laurent Tirard (ASTERIX & OBELIX OCH BRITTERNA, KÄRLEKEN ÄR STÖRST) - tillhörde de officiella filmerna i Cannes 2020, en festival som ju inte hölls på vanligt sätt.

Benjamin Lavernhe spelar den 35-årige Adrien - en neurotisk ung man. Hans flickvän Sonia (Sara Giraudeau) kommer plötsligt hem och sa att hon ville ta en paus i deras förhållande, utan att förklara varför, och en dryg månad senare saknar Adrien henne fortfarande. En kväll äter Adrien middag hemma hos sina föräldrar, hans syster med pojkvän är också där. Adrien har skickat ett SMS till Sonia i hopp om att hon ska svara, och det uteblivna svaret gör honom alltmer stressad och neurotisk. Under middagen berättar systern och hennes kille att de ska gifta sig, och killen vill att Adrien ska hålla ett tal på bröllopsfesten. Detta gör Adrien ännu mer stressad och neurotisk.

... Och detta är i princip hela handlingen. Grundstommen är middagen hos föräldrarna, och från denna görs det avstickare. Att boken spelats som pjäs är begripligt, och filmen använder sig ständigt av teatrala grepp. Adrien bryter hela tiden den fjärde väggen, han pratar ständigt med oss i publiken och kommenterar det som sker runt honom. I vanliga fall har jag väldigt svårt för detta grepp, men i BRÖLLOPSTALET funkar det utmärkt.

Adrien funderar på sitt tal, och under filmens gång får vi se flera versioner av bröllopsfesten, där han står på en scen och håller olika tal - med gravt varierande framgång. Vi får se en del flashbacks från Adriens uppväxt, roligast är när han ska tillverka en julgransformad handdukshållare i slöjden. 

Oftast får vi se berättelsen om Adrien och Sonia i en rad tillbakablickar. Hur de träffas, blir förälskade, lever ihop, och hur det börjar knaka i fogarna när det på en fest dyker upp en representant från den förhatliga gruppen skön snubbe med gitarr.

Det här låter kanske inte så kul, men det är verkligen jätteroligt. Filmen är oerhört välgjort, välspelad och filmiskt uppfinningsrik. Den hinner även bli lite romantisk och gullig mellan varven, men det här är förstås ingen rak romcom. Slutet fungerar fint i sin enkelhet.

BRÖLLOPSTALET inleds ganska charmigt med att Benjamin Lavernhe går upp på scenen där talet senare ska hållas, och läser upp förtexterna, istället för att dessa visas i bild.

Jag ser att den här filmen gick upp på bio i Sverige i november förra året. Var den visades har jag ingen aning om, antagligen enbart i Stockholm. Jag googlade filmen och ser att den tydligen ska visas i Frölunda nästa månad, och Bio Roy i Göteborg har den listad som kommande premiär. Lite märkligt nu när den finns ute på DVD och VOD. Dock hade jag gärna sett den här på bio. 

BRÖLLOPSTALET är jättebra.




tisdag 25 januari 2022

DVD/VOD: Mandibles

MANDIBLES (Njutafilms)


Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Den här filmen heter MANDIBULES i original, och jag satt och tittade på det svenska DVD-omslaget. Vaffan, tänkte jag, har de stavat fel? Nej, MANDIBLES är den här filmens engelska titel. På svenska säger man visst "mandibler", och som den zoologiskt obildade man jag är, visste jag inte att det är ett annat ord för underkäkarna på människor och däggdjur, och överkäkarna på insekter.

Det här är en ny film av Quentin Dupieux, som gjorde RUBBER och DEERSKIN. Han har även gjort en film som heter NÄRA ÖGAT, och som jag alldeles just nu upptäckte att jag har på hyllan bredvid mig - fortfarande inplastad. Jag har antagligen köpt den på någon rea, och sedan glömt bort den. Dupieux har gjort sig känd för sina udda och bisarra komedier, och MANDIBLES är verkligen inget undantag.

Grégoire Ludig och David Marsais spelar de två halvkriminella lodisarna Manu och Jean-Gab. De här två är mer än halvkriminella lodisar. De är även rejält korkade, fullkomligt dumma i huvudet, totalt rudis. De ligger på DUM & DUMMARE-nivå.

Manu och Jean-Gab får i uppdrag att mot betalning hämta upp en väska, som ska överlämnas till en mystisk man. Innan de hinner hämta väskan, upptäcker de något märkligt i bagageluckan på den rishög till bil de snott: en fluga stor som en hund. Genast får de fantastiska idéer, nu vet de hur de ska bli rika. De tänker dressera flugan! De ska lära den att flyga runt som en drönare och utföra uppdrag åt dem, som att hämta mat och råna banker. De enas om att det här kommer att generera betydligt mer pengar än att hämta upp- och lämna den där väskan.

Först flyttar de in i en husvagn, vars ägare de misslyckats med att råna. Efter att Manu råkat elda upp husvagnen när han skulle steka mat, träffar de på några unga tjejer. En av tjejerna misstar Manu för en gammal kompis, så Manu och Jean-Gab får flytta in i den stora lyxvilla där tjejerna bor. Och med sig har de förstås jätteflugan, som de försöker gömma och dressera i smyg.

MANDIBLES är - som tydligt framgår - en härligt bisarr film. Och den är skitkul. Den är jättekonstig och bra - och den varar bara 74 minuter. Adèle Exarchopoulos från BLÅ ÄR DEN VARMASTE FÄRGEN spelar en av tjejerna, efter en olycka kan hon inte prata i normal samtalsvolym, hon skriker alltid.  

Filmen har ett väldigt käckt musikaliskt ledmotiv. Under eftertexterna får vi höra låten ytterligare en gång, men den här gången börjar de efter ett tag plötsligt att spela falskt.

Nu ska jag nog ta och se NÄRA ÖGAT.




söndag 23 januari 2022

DVD/VOD: Internet för nybörjare

INTERNET FÖR NYBÖRJARE (Njutafilms)


Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

... Närmare bestämt en komedi som bitvis är jävligt rolig. Originaltiteln på den här filmen, med manus och regi av Benoît Delépine och Gustave Kervern, är EFFACER L'HISTORIQUE, vilket betyder "Radera sökhistoriken"; en något klumpig titel på svenska.

De tre huvudpersonerna i den här filmen är väl inte direkt nybörjare när det gäller internet, men de har svårt att förstå hur internet - och modern teknik i allmänhet - fungerar. Jag känner en del personer, de flesta betydligt äldre än jag, som har otroligt svårt att bli vän med internet och datorer, trots att de använt både nätet och datorer i ett par decennier. De nästan vägrar förstå hur man ska göra och vad man inte ska göra. 

Marie (Blanche Gardin) har ont om stålar och försöker tjäna pengar på alla möjliga sätt, mest på att sälja sina ägodelar. En dag kommer en kille fram till henne på krogen, han har för avsikt att utpressa henne. Killen har nämligen spelat in en sexvideo där han ligger med Marie - de är båda utklädda till korvar. Marie har inget minne av detta, eftersom hon var full. Hon har en tendens att göra dumma grejor på fyllan. Hon kan omöjligt betala summan killen kräver - och hon vill hellre komma på ett sätt att radera videon från hans telefon innan han sprider den på nätet.

Corinne (Corinne Masiero) jobbar som uber-chaufför, men har bara fått en enda stjärna i betyg i appen. Detta kan hon inte acceptera, det måste vara företaget som ligger bakom detta fel, ett fel som innebär att hon inte tjänar pengar.

Bertrand (Denis Podalydès) köper allting på kredit, och har skulder upp över öronen. Han kan omöjligt säga nej när det ringer telefonförsäljare, och han klickar fel när han ska ladda ner gratisprogram till datorn, han får betalversionerna.

Marie, Corinne och Bertrand får till slut nog, och slår sig samman för att få ett slut på allt det de drabbats av. Deras planer för att lösa allt är långsökta och osannolika, och är därmed filmens svaghet.

... Men i övrigt är INTERNET FÖR NYBÖRJARE överraskande rolig! Den är så pass rolig att jag skrattade högt flera gånger framför TV:n.

Det är en lågmäld komedi, det här. Tempot är förhållandevis lågt. Det handlar inte om vackra människor i flashiga Paris- eller riviera-miljöer, utan om väldigt vardagliga medelålders människor, som bor i vad som skulle kunna vara Frankrikes motsvarighet till Billeberga. Fast större.

Corinnes försök att göra bilturerna lyxiga för kunderna är härligt vissna - som att rulla ut röda mattan från bildörren och hålla ett litet tal när passagerarna kliver ur. En scen med en kvinna som vill ta bort en tatuering är jättekul, och här finns ett festligt spermaskämt.

Betyget här under är kanske att ta i, men som sagt - delar av INTERNET FÖR NYBÖRJARE är extremt roliga.

Benoît Poelvoorde dyker upp i en scen i en liten roll som cykelbud. Michel Houellebecq ska också vara med någonstans, men honom missade jag.




fredag 21 januari 2022

VOD: Slumber Party Massacre (2021)

SLUMBER PARTY MASSACRE (Njutafilms)


1982 producerade Roger Corman slasherfilmen THE SLUMBER PARTY MASSACRE, vilken regisserades av Amy Holden Jones. 1987 kom uppföljaren SLUMBER PARTY MASSACRE II, i regi av Deborah Navarra-Brock, och 1990 kom en tredje film, SLUMBER PARTY MASSACRE III, av Sally Mattison. Det som utmärker de här tre filmerna, är att de är regisserade av kvinnor. Även manusen skrevs av kvinnor. Detta är dock det enda som utmärker dem. Jag har sett allihop, och minns i princip inte mer än att mördaren i dem använder sig av en enorm borrmaskin, och i tvåan har han en borrmaskin fäst på en elgitarr. Det är pyjamaspartyn, naket, glatt humör, blod, billigt, medvetet parodiskt och komiskt, underhållande, och lättglömt.

Den här nya filmen är nog snarare en reboot än en remake av den första filmen. Danishka Esterhazy har regisserat, Suzanne Keilly har skrivit manus - den sistnämnda har tidigare skrivit manus till avsnitt av ASH VS EVIL DEAD och WARRIOR NUN. Om Roger Corman är inblandad vet jag inte, hans namn nämns inte någonstans. 2021 års SLUMBER PARTY MASSACRE är inspelad i Sydafrika och producerad för SyFy Channel, det här är alltså en TV-film.

I en prolog som utspelar sig 1993 får vi se hur borrmaskinsmannen attackerar några tjejer som har pyjamasparty i en stuga i skogen. En av tjejerna överlever och lyckas dessutom dränka mördaren i en sjö.

Hopp till nutid. Den överlevande tjejens dotter och hennes kompisar åker iväg till skogen för att ha pyjamasparty i en stuga. Mördaren hade inte alls drunknat, han är åter i farten. Dock visar det sig att tjejernas syfte inte alls var att ha ett pyjamasparty - tillställningen är istället en fälla. I en annan, närbelägen stuga har ett gäng killar fest. De råkar illa ut och blir ihjälborrade.

Esterhazy och Keilly har försökt vända på genrens konventioner - här är det killarna som har noll karaktärsdrag, som klär av sig, och mördas. En kille duschar och tvålar in sig en bra stund, innan han mördas i en pastisch på PSYCHO. "Är det så här killar beter sig när de är ensamma?" undrar tjejerna när de smygtittar genom ett fönster och får se hur killarna dansar medan de strippar, så som tjejer brukar göra i B-filmer. Men resultatet blir att SLUMBER PARTY MASSACRE närmast känns homoerotisk. Det är lite Tom of Finland och Village People över det. Jag har ingen som helst aning om det är ett medvetet drag eller ej.

SLUMBER PARTY MASSACRE är inte helt usel, bitvis är den rätt okej. Tjejerna i huvudrollerna är rätt osympatiska, ungdomar är ju ofta det i moderna skräckfilmer. Ett par av dem envisas med att prata med mat i munnen. Snubben som spelar mördaren är bra, han har ett märkligt ansiktsuttryck. Några mord är slafsigare än väntat. Estetiskt ser det dock väldigt tråkigt ut, det ser ut som den billiga TV-film det är, det är platt och trist. De ursprungliga filmerna var om inget annat roligare i sin skamlösa skräpighet.

Filmen har enbart släppts som Video On Demand i Sverige.




torsdag 20 januari 2022

Blu-ray/VOD: Rise of the Machine Girls

RISE OF THE MACHINE GIRLS (Njutafilms)


Jag vet att jag har sett den japanska filmen THE MACHINE GIRL, som kom 2008, men jag minns absolut ingenting av den. Inte ett skit.

Det brukar vara så med dessa totalt vansinniga japanska splatterkomedier, eller vad vi nu ska kalla dem. Det handlar ofta om overkill, filmarna öser på med för mycket, precis hela tiden, och det brukar bli jävligt tröttsamt redan efter tio minuter. Jag har sett en del sådana här filmer på filmfestivaler, när den här typen av film var hyfsat ny (åtminstone för oss i väst), och senare på DVD och Blu-ray. Jag fastnade aldrig riktigt för det. Jag tänker att om jag vore tonåring, hade jag kanske tyckt att sådant här är hur häftigt som helst. Jag är väl för gammal nu.

Men ibland ser jag en japansk vansinnesfilm som jag - trots att jag är en gubbe - tycker är bra. WHY DON'T YOU PLAY IN HELL?, som jag såg nyligen efter att ha haft den i hyllan i flera år, tyckte jag var oväntat bra. Och - igår såg jag RISE OF THE MACHINE GIRLS; en reboot på MACHINE GIRL som släpptes på Blu-ray förra månaden.

Yûki Kobayashi har regisserat denna film som handlar om ... Ja, vaffan handlar den om? Filmen utspelar sig i en nära framtid. En synnerligen ond liga handlar med organ och kroppsdelar. I centrum har vi två systrar. Den ena har fått sin arm amputerad, den andra tjejen får sin ena arm avhuggen under filmens gång. De ersätter sina avhuggna lemmar med stål, svärd och maskingevär; de ska hämnas på den grymma ligan. De skjuter folk så att blodet sprutar, och de skivar upp folk så att blodet sprutar ännu mer. Men de passar även på att vara söta - "Nu måste vi träna på att vara extra söta!" säger de och dansar med djuröron på huvudet.

I handlingen figurerar även världens bästa yrkesmördare, som är en gravid tjej som ler glatt när hon skjuter folk. En hård kille som skjuter folk en masse han med spelas av Tak Sakaguchi från VERSUS. Det förekommer monster, sång- och dansnummer, och en del sex. Bäst i filmen är de Brutala Byst-systrarna, som ... Tja, de här två måste ses, ni skulle inte tro mig om jag berättar vad de gör.

RISE OF THE MACHINE GIRLS är en film som går i hundra knyck, och den varar bara 76 minuter, vilket är en stor fördel. Filmen är extremt våldsam och blodig, men det är en komedi, och effekterna är allt annat än övertygande. Det förekommer en del bra musik i filmen, som till stora delar känns som en osannolikt bisarr, superkitschig musikvideo.

I Haga i Göteborg finns en liten butik som heter Kawaii. De säljer enbart "gulliga" japanska prylar; leksaker, dockor och kitsch. Jag har varit där en gång, eftersom jag letade efter något att köpa i present. Övriga kunder i butiken var tonårstjejer med blått eller rosa hår. RISE OF THE MACHINE GIRLS känns lite grann som om beväpnade galningar går bärsärkagång inne på Kawaii.




lördag 15 januari 2022

Netflix: The House

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, denna gång på en animerad film; en dockfilm.

... Dock visar det sig att den här filmen tydligen är en miniserie på tre avsnitt som klippts ihop. Om avsnitten visats separat någonstans framgår inte.

Det handlar om fristående avsnitt i olika stilar, av olika regissörer, men med samma utgångspunkt - ett mystiskt hus.

Det första kapitlet är regisserat av belgarna Emma De Swaef och Marc James Roels. Det här är en kuslig liten rysare om en fattig familj som bor i ett litet hus på landet, och som plötsligt erbjuds att alldeles gratis flytta in i en stor lyxvilla som ligger alldeles intill. Det är en berömd arkitekt som ritat huset och som kommer med erbjudandet.

Familjen flyttar in i huset, men de får inte ta med sig sina ägodelar. Huset är stort och tomt, men mat står framdukat, och familjen antar att det är personalen som lagat den. Men någon personal syns inte till. Vad märkligare är, är att husets interiörer ständigt förändras - som om arkitekten fortsätter att rita om huset medan familjen bor där.

Detta är antagligen det bästa avsnittet. Det här är oerhört stämningsfullt och berättelsen fascinerar.

Nästa avsnitt har regisserats av Niki Lindroth von Bahr från Sverige. Jag tittar på hennes filmografi och tycker mig känna igen ett par titlar, det är möjligt att jag sett dem på filmfestivaler.

Denna del handlar om en råtta (Jarvis Cocker från Pulp gör rösten), som rustat upp huset för att kunna sälja det. Han har problem med skadedjur, som ständigt dyker upp, och när det är dags för visning anländer inte snittarna han beställt, han får snabbnudlar istället.

Det dyker upp ett gäng råttor och tittar på huset. Två av dessa (Yvonne Lombard och Sven Wollter gör rösterna) är synnerligen intresserade - de är så pass intresserade att de inte lämnar huset, de stannar kvar som om de redan köpt det, vilket ställer till problem för den stackars säljaren.

Detta är också ett bra avsnitt.

Det sista kapitlet är regisserat av Paloma Baeza från England och handlar om katter. Berättelsen utspelar sig i en nära framtid och världen håller på att översvämmas. Hyresvärdinnan Rosa vill rusta upp huset, som har sett bättre dagar, men hennes två hyresgäster betalar aldrig hyran med reda pengar - istället får hon fisk och magiska stenar. Rosas tålamod börjar ta slut.

En dag anländer en flummig katt som varit i Tibet, och han har en rad konstiga idéer om hur huset ska rustas upp och vad de boende ska göra härnäst. Det är inte precis vad Rosa tänkt sig.

Den här sista episoden är den svagaste. Den är väldigt snyggt animerad, det är kanske det tjusigaste avsnittet, men det är även långsammare, tråkigare och mindre intressant. Helena Bonham Carter gör en av rösterna.

Om det inte vore för den sista episoden, skulle jag sätta en fyra i betyg. Nu blir det en trea istället. Dock en stark sådan. Jag noterar förresten att andra tycker att den tredje episoden är den bästa. De som tycker så är väl flummigare än jag. 


 

 

 

 

(Netflixpremiär 14/1)

Netflix: Brazen

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär - och enda orsaken till att jag såg den här, var att den Netflixpremiär jag först tänkte se varar en bit över två timmar, och jag kände verkligen inte för att se ännu en film som är lång som ett ösregn. Så, jag plockade en annan film.

Wow. Den här filmen är verkligen underbart dålig. Fascinerande dålig. 

"Brazen" betyder ungefär fräck, i betydelsen skamlös. Filmen, i regi av Monika Mitchell (som mest gör sådana där julfilmer och filmer om romanser i kungahus), bygger på en roman av Nora Roberts. Jag inbillade mig först att Nora Roberts är en amerikansk deckardrottning, men det stämmer inte riktigt. Hon skriver romantik, och har enligt uppgift fått ur sig över 225 böcker. Att Roberts inte är deckarförfattare torde förklara varför deckargåtan och polisarbetet i den här filmen känns lite ... Tja ... Simpelt och orealistiskt. Och dumt.

Alyssa Milano (hon som var Arnolds lilla dotter i COMMANDO) spelar den framgångsrika deckarförfattaren Grace Miller, som är ute på en promotionturné. Hon får ett samtal från sin syster Kathleen (Emilie Ullerup från Köpenhamn), som inte mår bra. Grace reser till Kathleen, som har en ondskefull exmake som vill ha vårdnaden om deras son. Kathleen har tagit sig ur ett drogmissbruk, och undervisar nu på high school.

Kathleen har även en hemlighet. För att tjäna extrapengar jobbar hon som dominatrix på nätet. Hon har webcam-shower åt ett företag som heter Fantasy Inc.

Grace flyttar in hos systern (det framgår inte var Grace egentligen bor, om hon bor någonstans), och det dröjer inte länge innan hon får syn på grannen. Ed (Sam Page). Han står i sin trädgård och sågar brädor. Han är en stilig karl, må ni tro! Lång och maskulin och skäggig. Och polis, minsann! Grace går genast ut till honom med en kopp kaffe, hon spiller ingen tid i onödan, hon känner köttets lustar. Fast Ed dricker inte kaffe! Vojne, vojne! Han går istället in till sig och hämtar Grace' senaste bok, som han vill att hon ska signera. Ooh, vad de trånar efter varandra!

Grace och Ed går ut på stan och äter middag, de är överlyckliga, de återvänder, och kysser varandra utanför Kathleens hus, och så går Grace in. 

... Och därinne hittar hon Kathleen liggande död på golvet - mördad! Ed kommer farande när Grace skriker, han bor ju granne.

Ed och hans kollega Ben (Malachi Weir), som har en frisyr som inte är av denna världen, åtar sig att lösa fallet. Grace tycker att det behövs experthjälp, så hon insisterar på att hjälpa till. Polischefen tycker att detta är en jättebra idé! Grace är förvisso ingen polis, hon har ingen polisutbildning, ingen erfarenhet, men polischefen gillar Grace' böcker och vet därför att ingen är bättre på profilering än hon!

Grace och poliserna förhör Kathleens elever på skolan och de anställda på Fantasy Inc. Ytterligare en dominatrix som jobbar åt Fantasy Inc mördas, en tredje attackeras, men överlever. Inte helt oväntat kommer Grace på att hon kan jobba som dominatrix för att locka till sig mördaren. Oj, vilken bra idé! tycker polischefen.

Mördaren visar sig vara precis den vi trodde det var redan när han först dök upp. Grace flyttar in till Ed, verkar det som. Har hon ingen egen bostad?

Jösses. Som deckare känns BRAZEN som B. Wahlströms flickböcker med röda ryggar. Det hela är enkelt på alla sätt. Försöken att göra det här sexigt, snuskigt och farligt blir töntigt, eftersom det förstås inte får förekomma något upprörande som sex, naket och grovt språk i en film som den här. Webcamshowerna består i att snygga tjejer i gummi och läder ... rör på sig. De gör ingenting. Det är allt annat än fräckt.

Dialogen är ibland häpnadsväckande dålig, skådespelarna måste ha skrattat när de spelade in filmen.

BRAZEN påminner om amerikanska TV-filmer från 90-talet. En period på den tiden fick jag hem massor av recensionsex av sådana, Paramount släppte mängder av TV-filmer på video, och det var inte speciellt kul. Den här filmen är så vissen att Netflix inte ens brytt sig om att lägga upp mer spännande pressbilder än de som återges här i min recension.

En skamlöst dålig film.


 

 

 

 

 

(Netflixpremiär 13/2)

fredag 14 januari 2022

DVD/Blu-ray/Disney+: The Last Duel

THE LAST DUEL (Disney)


Jag nämnde Ridley Scotts THE LAST DUEL som hastigast i min recension av HOUSE OF GUCCI, även den i regi av Scott. THE LAST DUEL var ganska omskriven en period i höstas - eftersom ingen såg filmen på bio. Främst var det Scott som uttalade sig. Han hävdade bland annat att dagens unga publik vant sig vid att se på film på sina mobiltelefoner, och inte bryr sig om biografer; detta skulle vara orsaken till att Scotts film floppade.

Jag tror snarare att det berodde på att THE LAST DUEL i det närmaste hade noll marknadsföring. Den gick upp på bio i Sverige den 15:e oktober, men om det inte vore för att jag gick förbi en biograf som visade filmen, hade jag inte noterat detta. Filmen pressvisades heller inte utanför Stockholm. Tydligen var det likadant även i resten av världen.

En annan orsak till att få såg THE LAST DUEL, är att ett två och en halv timme långt, grått, dystert medeltidsdrama inte känns som något de stora massorna springer benen av sig för att se, trots namn som Adam Driver, Matt Damon, Ben Affleck och Ridley Scott. De recensioner filmen fick var dessutom inte överväldigande positiva.

Nu har jag sett filmen på Blu-ray (den finns också att se streamad på Disney+, som jag inte har), och jag får tillstå att den inte alls är speciellt dålig. Den är rätt bra, Ridley Scott har gjort flera betydligt sämre filmer.

THE LAST DUEL bygger på några böcker av den amerikanske litteraturkritikern och historikern Eric Jager, filmmanuset är författat av Nicole Holofcener, Matt Damon och Ben Affleck, och de här tre har även varit med och producerat. 

Berättelsen bygger på verkliga händelser. Det är 1300-tal och vi befinner oss i Frankrike - ett grått och deppigt Frankrike. Matt Damon spelar riddaren Jean de Carrouges, Adam Driver är väpnaren Jacques Le Gris. de Carrouges är en butter och trist sälle, ett råskinn som ofta är ute och krigar så att blodet stänker. Han gifter sig med den väna Marguerite (Jodie Comer).

En dag påstår Marguerite att hon våldtagits av Le Gris. Fallet hamnar i domstol. Därefter får vi se skeendet ur tre olika vinklar, indelat i tre kapitel. Le Gris' version av händelsen handlar förstås inte om våldtäkt, utan om förälskelse. de Carrouges är en passionslös buffel. 

Jag skrattade till när det visade sig att THE LAST DUEL är en sex och våld-version av IVANHOE. Handlingen mynnar förstås ut i filmtitelns duell - de Carrouges och Le Gris ska slåss i en arena, och om fel person vinner, kommer Marguerite att brännas på bål.

Det tar väldigt lång tid för den här filmen att komma igång. Jag satt ett bra tag och undrade vilka alla de här gestalterna var, och vad det gick ut på. Det dröjer en rejäl stund innan Marguerite kommer med sina anklagelser. THE LAST DUEL innehåller till en början ett antal bataljer, där de Carrouges, Le Gris och deras armé drabbar samman med skottar. Det är rått och blodigt. Men, större delen av filmen är ett förhållandevis lågmält, långsamt och dialogdrivet drama. Det är lite småtråkigt, men inte så dumt. Snyggt är det också, med maffiga miljöer.

Matt Damon har hockeyfrilla. Ben Affleck har den mindre roll som en ond men lite lustig greve. Med sitt lilla hakskägg ser han ut som Hatte Furuhagen. Han fäller sina repliker på ett sätt som fick mig att tänka på en annan skådespelare, men jag kunde inte komma på vem det är. Adam Driver har ett och samma ansiktsuttryck filmen igenom, han har ju ofta det - jag förstår inte denne snubbes storhet. Filmen innehåller en farlig massa sex, men oftast har de sex med kläderna på. Det är bara Affleck som får tumla runt med nakna statister.

I HOUSE OF GUCCI, som utspelar sig i Italien, pratar alla engelska med italiensk brytning. I THE LAST DUEL, som alltså utspelar sig i Frankrike, pratar de flesta engelska med brittisk accent, utom amerikanerna. 

Blu-ray-utgåvan innehåller ett halvtimmeslångt inspelningsreportage. Detta är gjort att Cuba Scott, barnbarn till Ridley. Det var lite svårt att titta på, eftersom det mest består av att Cuba springer runt och viftar med en kamera under inspelningen. Dessutom är det ofta svårt att höra vad folk säger - THE LAST DUEL spelades in i Frankrike under den första Covid-vågen, och Scott och teamet bär munskydd, det låter mest som "Now I want you to mmmfffppp, and then mmmppllfff and mmmfffll".


 


onsdag 12 januari 2022

Bio: Scream

Foton copyright (c) SF Studios

För elva år sedan hade SCREAM 4 premiär, och jag citerades i bioannonserna, eftersom jag hade satt ett högt betyg. Många hatade den filmen. Jag har inte sett den filmen sedan den kom (men jag har den på Blu-ray i hyllan), och jag minns faktiskt ingenting - kanske ska jag ta och se om den efter att jag skrivit klart denna recension? 

Wes Cravens SCREAM från 1996 var metafilmen som gav skräckgenren en nytändning, efter att den gått på sparlåga under en längre tid. Jag och mina kompisar startade Fantastisk Filmfestival 1995, eftersom det sällan visades genrefilm på bio. Men så kom SCREAM, och skräckgenren exploderade - plötsligt skulle alla göra ironiska slasherfilmer. Det höll i sig en kort tid, innan vi tröttnade på greppet.

Sedan dess har olika skräcktrender avlöst varandra. En typ av skräckfilm som är förvånansvärt populär idag, är den som i den nya SCREAM-filmen kallas elevated horror. Lätt pretentiös, konstnärlig skräck, som gärna vill vara mer än "bara" en simpel skräckfilm. En typ av film jag själv ofta har svårt för, jag får intrycket att regissörerna skäms lite för genren. Jag brukar hävda att eftersom jag är född på 60-talet, och därmed barn av videovåldsvågen, gillar jag mest filmer med knivar, motorsågar, sex och våld, hinkvis med blod, och tjoflöjt (samt de klassiska filmerna från Universal och Hammer). Ofta kommer det då någon annan 60-talist och säger "Jag är också född på 60-talet, och jag tycker minsann att THE VVITCH är jättebra!".

Denna nya SCREAM-film är nummer fem i serien. Men, istället för att heta SCREAM 5, heter den alltså bara SCREAM. Det är ju en konstig trend, det här, att uppföljare, prequels och reboots har exakt samma titel som originalet - HALLOWEEN, THE THING med flera. Men det finns en orsak till att SCREAM 5 skippat femman i titeln.

Wes Craven, som alltså gjorde originalfilmerna, dog 2015. Nya regissörer - de är två - är Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillet, vilket bådade gott. De här två gjorde nämligen 2019 en smått fantastisk film som heter READY OR NOT. Jag har inte recenserat den, eftersom jag hoppade över pressvisningen - den lät fruktansvärt usel när jag läste om den, och gav intryck av att vara något helt annat än den är. Det var dumt gjort av mig.

Nya SCREAM är lika mycket en uppföljare som en nyinspelning av den första filmen. Det har gått 25 år sedan morden i Woodsboro, och plötsligt är Ghostface - den maskerade mördaren - tillbaka. Prologen är nästan identisk med den från 1996: en ung tjej, Tara (Jenna Ortega), är ensam hemma och förbereder en fest. Telefonen ringer. Det är en kille med otäck röst som vill leka en lek - han ställer frågor om skräckfilm. Frågorna handlar om filmserien STAB, som bygger på boken Gale Riley (Courteney Cox) skrev om händelserna i Woodsboro. Det finns åtta STAB-filmer, men den åttonde heter bara STAB - åttan har skippats ("Who do they think they're fooling?" säger en kritiker om tilltaget). 

Problemet är att Tara bara gillar elevated horror - hennes favoritfilm är THE BABADOOK, men hon gillar även IT FOLLOWS, HEREDITARY och THE VVITCH. Således har Tara svårt att besvara frågorna, och Ghostface störtar in och hugger ner henne.

Dock överlever Tara. Hennes problembarn till syster, Sam (Melissa Barrera), anländer med sin pojkvän, och tillsammans med Taras kompisgäng försöker de komma fram till vad som hänt, vad som händer, och vad som kommer att hända. För uppenbart har det dykt upp en ny, mordisk dåre, som tänker imitera det som skedde på 90-talet. En i gänget är en skräckfilmsexpert, och håller en lång genomgång av hur genren ser ut idag, med alla reboots och remakes - så att de vet vad de kan vänta sig. Många av ungdomarna är släkt med personerna i originalfilmen.

Dewey (David Arguette) från de tidigare filmerna är inte längre polis. Ungdormarna söker upp honom, och han går motvilligt med på att hjälpa dem. Sidney (Neve Campbell) och Gale, vilka ju också var med i de tidigare filmerna, anländer de med. Fler mord följer.

SCREAM anno 2022 är en lite splittrad film, det är lite hit or miss över det hela. Ska jag börja med det negativa, så gillar jag inte de nya rollfigurerna; ungdomarna. De är ganska irriterande allihop. En av dem är extra irriterande, eftersom hon även är en dålig skådis. Filmen håller på alldeles för länge, knappt två timmar, och under de sista 20-30 minuterna känns det tjatigt - och upplösningen är något alldeles osannolikt långsökt och dum. Antagligen är denna långsökthet tänkt att vara ironisk; ett skämt, men det funkar inte riktigt. Otäckast i filmen är Courteney Cox - hon är så botoxad och opererad att hon tammefan ser ut som Skurt!

Det positiva, då? Många av blinkningarna till skräckfilm är riktigt smarta. Många av rollfigurerna tycker och säger precis vad jag själv tycker om skräckfilm av idag. David Arquette är en sympatisk kille, även Neve Campbell är sympatisj - hon är dessutom en väldigt tjusig tös. Attackerna och morden är besinningslösa, det här är ingen snäll, nedtonad PG-13-film. Mördaren hugger loss rejält, det är gott om slafsig splatter, med blodiga närbilder. Om man nu gillar sådant.

En av rollfigurerna utbrister vid ett tillfälle "Vi har hamnat i en fan-fictionversion av STAB!", vilket är kul. Den som står för den svenska texten ska också ha ett plus i kanten för en replik som blev mycket roligare på svenska: en person börjar brinna, och en annan skriker "Enjoy the torch!". I den svenska texten står det "Stick och brinn!" - vilket är lysande!

SCREAM är okej. Den är inte dålig, den är inte jättebra. Bitvis rätt kul, bitvis jävligt blodig. Bitvis irriterande och tråkig.


 


 

 

(Biopremiär 14/1)


lördag 8 januari 2022

Netflix: Mother/Android

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, dock inte på en Netflixproduktion. MOTHER/ANDROID, med manus och regi av långfilmsdebuterande Mattson Tomlin, är en Miramaxproduktion, vars rättigheter plockades upp av Hulu för visning USA, medan Netflix streamar den i resten av världen.

MOTHER/ANDROID är ett postapokalyptiskt drama som har flera likheter med TERMINATOR och med filmer som CYBORG och AMERICAN CYBORG: STEEL WARRIOR vad gäller temat. Där upphör dock alla likheter.

Vi befinner oss i en nära framtid, där androider är en del av vardagen - folk har människolika androider som tjänstefolk och annat. Chloë Grace Moretz spelar Georgia, som är gravid med Sam (Algee Smith). Plötsligt ballar en android ur och blir våldsam, vilket är märkligt, eftersom de är programmerade att vara snälla och hjälpsamma. 

Den här androiden är inte ensam om att balla ur - alla androider revolterar, på en och samma gång. Just det, ungefär som när Skynet tar över världen i TERMINATOR-filmerna. Georgia och Sam flyr ...

... Och så har det gått drygt nio månader, och Georgia är höggravid. Hon och Sam gömmer sig konstant, de tältar i skogen, och försöker undvika onda androider. De ska försöka ta sig till Boston, av någon anledning. På vägen träffar de på soldater och tas till deras läger, men när en våldsam kille muckar med Sam, och får på käften av Sam, slänger soldaterna ut de unga tu, trots att Georgia ska föda när som helst. De tvingas fortsätta att vandra runt i skogen.

MOTHER/ANDROID utger sig för att vara en science fiction-thriller, men den är inte speciellt spännande. Däremot är den fruktansvärt tråkig och långsam. Filmen har ett lätt pretentiöst anslag, vilket förstås irriterar. Under den sista tredjedelen blir det plötsligt bättre, det dyker upp fler onda androider, och det börjar påminna om en spänningsfilm, men det varar inte speciellt länge. Det blir snart tråkigt igen. Slutet är dumt.

Jag vet inte om Tomlin är medveten om att det inte blev en thriller av det här. Han siktade kanske inte alls på att göra ett lågmält drama. Chloë Grace Moretz gör vad hon kan av sin roll, och hon är inte dålig. Men större delen av filmen består av två personer i en skog. Antagligen hade det här blivit betydligt bättre och tajtare om man klippt bort sådär 25 minuter och fixat slutet.

Det här är varken hackat eller malet. De som förväntar sig en rafflande androidthriller lär bli besvikna. De som förväntar sig ett traditionellt drama lär bli besvikna, eftersom det förekommer en del android-action. 


 





(Netflixpremiär 7/1)

fredag 7 januari 2022

Netflix: Ödemarken

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, ännu en spansk skräckfilm.

Eller ... Skräckfilm och skräckfilm. Netflix hävdar att det här är en skräckfilm, men i realiteten är ÖDEMARKEN ingenting. Det är en öde film om ödemark.

Långfilmdebuterande David Casademunt har regisserat detta drama om en liten familj som bor på en gård mitt ute i ingenstans. Det är 1800-tal, fattigt och eländigt, och världen runt omkring är ond och farlig och full av krig och skit. Salvador (Roberto Álamo) och hans hustru Lucia (Inma Cuesta) försöker leva ett lugnt och fridfullt liv med sin lille son Diego (Asier Flores).

Salvador är en redig karlakarl och tycker att Diego är en mes. Pågen måste lära sig att göra viktiga saker, som att skjuta djur, slakta och stycka. Det tycker inte Lucia. Lucia är mjuk och rar. Hon berättar fina sagor för Diego, medan Salvador berättar en otäck historia och en mordisk best som sägs lura i krokarna. Lucia tycker inte om att Salvador berättar denna legend.

En dag kommer en båt drivande, och i den ligger en sårad soldat. Familjen tar hand om sen sårade, men när han vaknar upp, tar han en bössa och skjuter sig i huvudet.

Därefter hoppar Salvador upp på sin häst och rider iväg - och försvinner ur filmen. Resten av filmen handlar enbart om Lucia och Diego. Två tredjedelar av filmen. De inbillar sig att den där besten häckar utanför kåken. De är rädda och Lucia beväpnar sig med bössan.

Det enda som händer nu, är att Lucia skriker "Diego!" tills filmen slutar. Ungefär. Ibland avlossar hon ett skott. De smyger runt i mörkret. Finns det någon där? Lucia blir alltmer tosig i huvet. Hon skriker och gastar.

Som så många andra spanska genrefilmer, är ÖDEMARKEN en snygg film. Men - det är även en förbannat tråkig film. Det här är ett segt, aningen pretentiöst drama som låtsas vara skräckfilm. Visst är det bitvis stämningsfullt, men vad hjälper det när det bokstavligt talat knappt händer ett skit under de 92 minuter filmen varar. Nu finns det ju förvisso en hel del som gillar sådana här hembygdföreningsdramer, vilket förklarar filmen THE VVITCHs framgångar, så det sitter säker någon traderöv därute och tycker att ÖDEMARKEN är jättebra.

Jag gissar att den här filmen är ett Covid-projekt. Alltså en film som gick att göra trots pågående pandemi. Fyra skådespelare, varav två bara är med lite grann, och en enda spelplats - huset de bor i med lite av markerna utanför.

Det här är en jävligt tråkig film. Jag kämpade för att hålla mig vaken.




 

 

(Netflixpremiär 6/1)

onsdag 5 januari 2022

Bio: Spencer

Foton copyright (c) Scanbox

Ibland - kanske lite för ofta - händer det att jag hamnar på filmer där jag känner att jag inte tillhör målgruppen, där jag ganska omgående tänker, äh, vaffan, det här vill jag inte se. Oftast handlar det om barnfilmer, men inte alltid.

Jag såg SPENCER eftersom den vunnit en massa priser, och för att det pratas om att Kristen Stewart kanske kan få en Oscar för sin insats som prinsessan Diana. Och filmen skulle ju kunna vara bra. 2013 kom en rätt kass film, DIANA, med en inte särskilt porträttlik Naomi Watts i titelrollen. SPENCER kan ju liksom omöjligt vara sämre. Dessutom är SPENCER regisserad av den inte helt ointressante chilenaren Pablo Larraín, som gjorde NO och NERUDA.

... Men det dröjde inte många minuter innan jag kände att, vaffan, det här vill inte jag se. Jag är fullkomligt ointresserad av det brittiska kungahuset, ja, av alla kungahus, och av prinsessan Dianas tragiska liv. Jag associerar Diana främst med en kollega till min moster, som, när Diana och prins Charles gifte sig, på bred göteborgska sa "Hur fan kan hon gifta sig med den där jävla vingmuttern?". Därför blir denna recension antagligen gravt orättvis.

En del tycker att premiären på den här filmen är dåligt tajmad. Just nu figurerar prins Andrew i en sexskandal, att man då samtidigt gräver i såret efter Diana anses opassande. Åtminstone om man är engelsman och rojalist.

SPENCER skulle även kunna heta SAD & SADDER. Prinsessan Diana, som lider av psykisk ohälsa, spenderar några juldagar på ett slott, där hon ständigt är sorgsen, ibland ännu mer sorgsen, och ibland till och med riktigt sorgsen och ledsen. Då och då spyr hon. Hon får inte visa sig i fönstren, eftersom slottet är belägrat av pressfotografer; Diana förföljdes alltid av paparazzi.

Slottet i Norfolk ligger granne med gården där Diana växte upp. Numera är gården igenbommad, men Diana tänker tillbaka på sin lyckliga barndom där. Julfirandet med kungafamiljen på slottet tycker hon inte alls om. Hon vantrivs något oerhört och är, just det, sorgsen. Hon trivs inte det mista med livet som kunglig. Hon ställer till det med de kungliga traditionerna genom att alltid vara försenad, eller ibland inte dyka upp alls. Ibland väljer hon opassande klänningar.

Timothy Spall spelar major Alistar Gregory, som hyrts in för att med militärisk disciplin se till att alla traditioner följs till punkt och pricka, till exempel den inledande invägningen, där alla gäster ska vägas så att de senare kan kontrollera hur många kilon de gått upp efter all julmat. Sally Hawkins gör en påkläderska, som är Dianas enda vän. Hon får Diana att skratta mot slutet av filmen. Henrik den åttondes hustru Anne Boleyn; en av du drottningar kungen lät halshugga, figurerar också i filmen. Diana tycker sig se Boleyns spöke, och hon identifierar sig med Boleyn.

I stort sett hela filmen utspelar sig på slottet. Kristen Stewart medverkar i nästan samtliga scener. Det hävdas att hennes gestaltning av Diana är på pricken; att hon pratar på exakt samma sätt, att hon rör sig på exakt samma sätt, att hon har exakt samma manér. Det stämmer säkert, det är inte jag karl att avgöra. Men jag tycker mest att det känns som att Stewart går omkring filmen igenom och imiterar Diana, snarare än att spela en verklig, levande människa. 

Filmfotot är genomgående snyggt. Vissa scener ser ut som omslagen till pocketserien Mysrysare, med women running from houses. Diana försöker smita från slottet och springer mot staketen i dimma eller mörker.

... Men jag engagerades inte det minsta av den här filmen. Snyggt men tråkigt, tyckte jag. Ni som gillar filmer om lidande kvinnor och kungahus lär tycka att SPENCER är värd en fyra eller femma i betyg. Så, strunta i den här recensionen. Jag har säkert fel. Men om inget annat är den bättre än filmen från 2013. Och nej, jag har inte sett THE CROWN eller THE QUEEN. Om jag skrivit åt en dagstidning, hade jag avstått från att recensera den här filmen, och istället bett redaktören sätta någon i målgruppen på jobbet. Här på TOPPRAFFEL! har jag dock inget sådant ansvar, här skriver jag hur jag vill, mina läsare vill veta vad just jag tycker.

Min favoritdrottning är förstås Anne Boleyns dotter Elizabeth I - i Miranda Richardsons tappning.




 

 

 

(Biopremiär 7/1)

lördag 1 januari 2022

TOPPRAFFEL! önskar gott nytt år

GOTT NYTT ÅR!

Vad kommer att hända här på TOPPRAFFEL! under 2022? Tja, det blir väl som det varit de senaste åren. Okej, förhoppningsvis inte som de två senaste åren. Men -- jag lär inte skriva lika mycket här som jag gjorde för sju-åtta år sedan, bland annat beroende på att det är omöjligt. Allt färre biopremiärer pressvisas. Å andra sidan är det skönt att inte se allt, som jag gjorde en period. Dessutom har jag inte tid att se- och skriva om mer än jag gör. Istället skriver jag allt fler seriemanus. Jag hoppas att det blir ännu mer serier under 2022. Jag vet att en hög äventyr författade av mig kommer att dyka upp i Fantomen, och till Bokmässan kommer ett par grejor -- jag hoppas innerligt att det blir en riktig, "normal" bokmässa i år. Vidare hoppas vi i Svenska Serieakademin åter kunna dela ut våra Adamsonpriser senare i år!

Korken ur och in i det nya året, gott folk! Tjoflöjt!


fredag 31 december 2021

Årets bästa filmer?

Många av mina kollegor sammanfattar filmåret. Förr om åren var jag överambitiös när det gällde sådant här -- jag listade alla filmer jag recenserat under året, sorterade efter betyg och i bokstavsordning. Men vem har tid för sådant nuförtiden?

... Dessutom blev det inte så mycket film på bio. Främst beroende på att pandemin ställde till det och såg till att biograferna fick stänga -- 2021 års första recension av en biopremiär skrev jag i juni. Men ytterligare en orsak är att Disney inte längre pressvisar sina filmer utanför Stockholm. Ytterligare att par distributörer har slutat med detta. Således köper landets tidningar in en massa recensioner från främst TT, men även från frilansare som häckar i Stockholm. Alldeles för många tidningar trycker samma recensioner. Minns när jag bodde i Malmö och ett par gånger lyckades klämma över 300 biopremiärer på ett år!

Så. Vilka filmer var bäst? Tja ... Jag vet inte riktigt. 

Jag gillar inte betyg. Betyg säger inte så mycket - vad det än gäller. Filmer, böcker, skivor, människor. Betyg är att generalisera. Enda orsaken till att jag betygsätter filmer här på TOPPRAFFEL!, är att om jag citeras i annonser, fungerar betyget som gratis reklam. Det finns ett flertal webbsidor som satt detta i system -- de sätter höga betyg för att synas i media. Det gör aldrig jag. Jag skriver vad jag tycker och tänker, och mina betyg är oftast låga.

Dessutom höftar jag oftast när jag betygsätter filmer. Hörru du, hur fan kunde du ge den där en fyra?! Äh, sätt en trea då, det spelar ingen roll. Ibland ångrar jag de betyg jag sätter. Men förhoppningsvis läser mina läsare hela texten och förstår vad jag tycker och tänker.

Nå! För ovanlighetens skulle delade jag ut en femma i år, det gör jag ju nästan aldrig. Det blir på sin höjd en femma om året. Min femma gick till Edgar Wrights LAST NIGHT IN SOHO. En film jag älskade. Till min förvåning har jag noterat att en del pålitliga kollegor, främst utomlands, inte gillade den alls och tyckte att den var rejält överskattad. Men de har fel. Dessutom var den extra bra på stor duk. Det är en film för sådana som älskar den typ av film jag älskar.

En annan film jag tyckte var jättebra, var det märkliga, närmast bisarra dramat PIG med Nicolas Cage. Jag vet inte om jag kommer att se om den filmen i första taget, jag brukar sällan se om dramer, men det här var en kul, udda och originell liten film.

En annan udda film jag gillade, var det surrealistiska riddardramat THE GREEN KNIGHT. En film som överlag fick bra kritik, men som avskyddes av en del. Benedict Cumberbatch var lysande i den lika lysande thrillern THE COURIER, som fick en rejält stark fyra av mig, snudd på en femma.

I övrigt har det bara varit några actionfilmer jag satt en fyra i betyg på. NOBODY var kanske lite bagatellartad, men den var frän. WRATH OF MAN är Guy Ritchies bästa film på länge, en stenhård film som är väldigt annorlunda den franska film den bygger på. Fyran jag gav till COPSHOP var lite oövervägd -- det var nog att ta i. Det var den coola filmmusiken som förförde mig. Dock en väldigt underhållande film.

Och hur såg det ut på superhjältefronten? James Gunns THE SUICIDE SQUAD var ju skitrolig! Sylvester Stallone i sitt livs roll som korkad haj. Tyvärr verkar den stora publiken ha tyckt att den filmen var för konstig. Vidare var pandemins hittills största biosuccé, SPIDER-MAN: NO WAY HOME, bra den med. Kanske inte lika bra som de tidigare Spindelmannen-filmerna, men betydligt bättre än det mesta det står Marvel på.

Några av årets mest hajpade och kritikerrostade filmer tyckte jag inte var något vidare -- som till exempel TITANE och ANNETTE

Utöver dessa filmer recenserade jag en hel hög Netflix- och Amazon Prime-premiärer, men dessa avstår jag från att nämna här. Jag hoppar även alla filmer som släpptes direkt på Blu-ray och DVD.

Intressant nog kom det inte med en enda skräckfilm bland de filmer jag tyckte var bäst i år. Och några svenska filmer kom inte heller med, mest beroende på att jag bara sett två-tre stycken svenska filmer, tror jag.

Vad ser jag fram emot att se på bio nästa år? Jag vet inte. Jag hoppas på mer karate och biljakter till banjomusik! Gärna i Tyrolen.