fredag 27 mars 2020

Netflix: Djävulsmärket

Foton copyright (c) Netflix

Som vi brukar säga: bara för att en film är på ett annat språk än engelska, betyder det inte att det är en kvalitetsfilm. Bara för att en film inte är gjord i Hollywood behöver den inte vara intressant.

DJÄVULSMÄRKET, som är ett så kallat Netflix-original, är en mexikansk skräckfilm på spanska - men om man inte själv ändrar språk i inställningarna, får man den dubbad till engelska. Filmens engelska titel är MARK OF THE DEVIL, men denna film har inget med den tyska kultklassikern från 1970 med samma titel att göra. Häxjägarrafflet med Udo Kier är bättre - på alla sätt.

Diego Cohen står för regin till denna nya film, vars enda fördel är att den bara varar 82 minuter. Filmen visar sig vara rätt amatörmässig, med valhänt regi och lite vingligt skådespeleri, och med ett manus som lämnar en hel del att önska.

I en prolog ser vi en exorcist försöka driva ut en demon ur en liten pojke. Det går inte så bra, och pojken dör. Exorcisten dumpar kroppen i ett dike. En bok, till förväxling lik Necronomicon ur EVIL DEAD-filmerna, glöms kvar i huset där pojken bodde.
30 år senare dyker boken upp igen, och en kvinnlig forskare (eller vad hon nu är) tar hem den. Det skulle hon inte ha gjort. Kvinnans tonårsdotter Camila (Arantza Ruiz) och hennes kompisar hittar boken och läser högt ur den. Ett fönster öppnas och Camila blir besatt av en demon.

En mystisk man; Karl (Eivaut Rischen), som klär sig som Alejandro Jodorowsky i EL TOPO dyker upp. Han besitter övernaturliga krafter, eftersom det bor en demon i honom. Kan han vara pojken från prologen? Han slår sig ihop med prästen Tomás (Eduardo Noriega), som är narkoman - och som ser ut som Alejandro Jodorowsky klädd som präst. Tillsammans ska de driva ut demonen ur Camila.
Filmen inleds med ett Lovecraft-citat. Lovecraft nämns senare i dialogen. DJÄVULSMÄRKET är en slarvig blandning av EVIL DEAD, EXORCISTEN, Lovecraft och en del annat. I stort sett inga rollfigurer presenteras närmare. Här finns ett par bra idéer och några hyfsade bilder, men som helhet funkar det inte alls. Det är bara dumt, fånigt och tråkigt. Skräckstämning och spänning vägrar infinna sig, det räcker inte med en del splatter och förvridna demonröster.

Slutet hintar om en uppföljare.










(Netflixpremiär 27/3)

onsdag 25 mars 2020

TOPPRAFFEL! sörjer: Stuart Gordon

Första gången jag var på filmfestivalen i Cannes; våren 1995, slank min kompis och jag in på en liten biograf för att se CASTLE FREAK, Stuart Gordons då splitternya film - den var så ny att den ännu inte verkade vara färgkorrigerad. Alldeles i närheten av oss satt Brian Yuzna, producent och regissör, och vi skrattade och tjoade glatt åt den synnerligen blodiga filmen. När filmen var slut sa en representant från produktionsbolaget Full Moon att han skulle ta ett snack med Stuart Gordon. Killen hade inte sett filmen tidigare och tydligen tyckte han att den var råare än han räknat med. Om filmen klipptes ner efter denna allra första visning vet jag inte - jag har förstås sett om filmen sedan dess, men det har gått för lång tid sedan den där visningen i Cannes för att jag ska kunna jämföra.
Efter att filmen rullat klart gick vi fram och presenterade oss för Brian, och tillsammans gick vi iväg och drack öl. Brian hade producerat Stuart Gordons två genombrottsfilmer - RE-ANIMATOR, som kom 1985, och FROM BEYOND, som kom året därpå. Två moderna skräckklassiker.

Brian blev en god vän, men Stuart Gordon träffade jag bara en gång. Det var 2000 eller 2001. Det spanska bolaget Filmax startade en underavdelning som hette Fantastic Factory, och för dem regisserade Gordon filmen DAGON, som släpptes 2001 - det var i samband med denna film jag träffade Gordon, han häckade på Filmax' kontor i Cannes.
Jag gjorde en lång intervju med Stuart Gordon inne på Filmax' kontor. Var denna publicerades minns jag inte. Jag minns inte ens om den publicerades. Den kan ha gjorts åt en sedan länge nedlagd filmsajt, ett par sådana betalade mig för att rapportera från Cannes på den tiden då det fortfarande fanns pengar att göra på webbsidor (de betalade dubbelt så mycket som papperstidningar).

Vi pratade om Stuart Gordons karriär innan han började göra film - han jobbade med något som hette The Organic Theater, som bland annat satte upp science fiction-pjäser. Jag undrade försynt om det inte är svårt att gestalta science fiction på en teaterscen, jag såg förstås rymdstrider framför mig, men Gordon sa att man kan sätta upp allt.

Vi pratade om Charles Band, vars Empire Pictures stod bakom RE-ANIMATOR och FROM BEYOND. Brian Yuzna brukade ofta omnämna Band som "the crook" och hävdade att Band aldrig betalade honom och Gordon. Jag nämnde detta för Gordon, som sa "Oh, he paid me ... eventually". När intervjun var över gav jag Gordon min kamera, så att han kunde ta ett foto på mig - vi brukade nämligen ta "celebrity photos" på den här tiden, det var foton kändisar tog på mig och min kompis. Stuart Gordon valde att ta ett foto på insidan av min mun. Det blev inget alls när jag framkallade bilden. 

Uppenbarligen betalade Band vad det led, eftersom Gordon gjorde ytterligare två filmer för Empire; den utmärkta DOLLS (1987) samt ROBOT JOX (1989), och senare återvände Gordon till Bands nya bolag Full Moon, för vilket han gjorde THE PIT AND THE PENDULUM (1991) och ovannämnda CASTLE FREAK.
Insprängda mellan dessa filmer hittar vi grejor gjorda för andra bolag - till exempel Christophe Lambert-rafflet FORTRESS och SPACE TRUCKERS. Jag vet inte om jag sett allt Stuart Gordon gjorde de senaste två decennierna. KING OF THE ANTS gillade jag inte alls, EDMOND har jag förträngt helt och hållet, men jag vet att jag sett den. Förutom allt detta var Gordon med och hittade på storyn till ÄLSKLING, JAG KRYMPTE BARNEN! och han skrev manus till Abel Ferraras BODY SNATCHERS - bland mycket annat.

Jag brukade förr hävda att jag gillade skräckförfattaren HP Lovecraft. Men, när jag tänker efter är det egentligen Stuart Gordons filmer RE-ANIMATOR och FROM BEYOND jag gillar; dessa bygger löst, väldigt löst, på noveller av Lovecraft.

STUART GORDON
1947 - 2020
R.I.P.

tisdag 24 mars 2020

TOPPRAFFEL! sörjer: Albert Uderzo

När jag var barn ägde jag bara ett Asterix-album. Jag vet inte riktigt varför. Jag hade många album med Lucky Luke, som liksom Asterix skrevs av René Goscinny. Detta berodde nog mest på att min farsa var med i Bonniers Bokklubb och det var Bonniers som gav ut Lucky Luke - och min farsa gillade själv Lucky Luke, så han beställde albumen till mig. Men Asterix, det var något jag lånade på biblioteket.

En orsak till att mina föräldrar inte köpte Asterix-album till mig (det här kom jag på alldeles just nu) kan vara att det kanske var lite svårare att relatera till Asterix. Jag tyckte att Asterix var en jätterolig serie och att den var jättebra tecknad, men jag undrar om jag som barn på 1970-talet förstod vad serien gick ut på. Vilda västern var fortfarande populärt på den tiden, vi kunde alla relatera till Lucky Luke och hans värld, vi visste vad det gick ut på, vi kände till förutsättningarna.
Den första svenska utgåvan av det första albumet.
Jag tror aldrig att jag förstod att Gallien var det som skulle bli Frankrike. Samhällssatiren och parodin på franskt beteende gick mig fullkomligt över huvudet. Nu var ju albumen festliga ändå, men de nyanser som gjorde Asterix till en nationalklenod i hemlandet Frankrike uppfattade jag inte. Jag visste att romarna hörde hemma i Italien, jag kände till Egypten - men antagligen trodde jag att Gallien var något slags påhittat vikingarike. Fast det kan också vara så att jag sitter här och dricker mitt kaffe och minns helt fel - det är mycket möjligt att jag fick veta att de tappra gallerna är fransmän.

Asterix debuterade 1959. René Goscinny dog redan 1977, endast 51 år gammal. Idag, 43 år senare, dog seriens tecknare Albert Uderzo, han skulle fylla 93 nästa månad, så vi kan väl inte säga att dödsfallet var oväntat.

Jag har de senaste åren recenserat flera Asterix-filmer och -seriealbum här på TOPPRAFFEL! Efter Goscinnys död tog Uderzo själv över manusförfattandet. Det gick väl sådär - Morris, som tecknade Lucky Luke, hade bättre tur med sina författare; de som tog över efter Goscinny. Uderzo pensionerade sig från Asterix 2013 och lät duon Jean-Yves Ferri och Didier Conrad ta över. De nya albumen är en aning ojämna, men serien fick trots allt en vitamininjektion, och Conrad tecknar onekligen snyggt. De flesta av biofilmerna har dock inte varit något vidare. Goscinnys klassiska album har jag inte läst på decennier.
Uderzo ritade även några andra serier. När jag var liten hade jag ett skrynkligt album, antagligen inhandlat på antikvariatet Fynd-shopen, med den komiska indianserien Oumpa-pa. Goscinny skrev denna serie, som producerades mellan 1958 och 1962, och de fem album som gjordes gavs ut av Hemmets Journal 1973 och 1974. 1999-2001 gav Egmont ut tre av dessa på nytt. Oumpa-pa utspelar sig på 1700-talet och jag minns inte speciellt mycket av serien. Den var dock långtifrån lika lyckad som Asterix.
1959 startade även flygserien Tanguy et Laverdure. Uderzo tecknade, men för manus stod Jean-Michel Charlier, mest känd som Blueberrys författare. I Sverige gav Semic ut fem album 1971-1972, först hette serien Jaktfalkarna här, men från och med det fjärde albumet var serien omdöpt till Jetpiloterna, vilket förvirrade mig som barn. Namnbytet lär ha skett beroende på att TV-serien byggd på serien visades under titeln Jetpiloterna. Jag ägde aldrig något album med serien, men jag minns att en kompis hade ett eller ett par, och jag fascinerades av de snygga flygplansteckningarna. Jag fattade inte att det var samma kille som gjorde Asterix som tecknade. Jean Giraud samarbetade med Uderzo på Uderzos sista album, som kom 1967, och 1968 tog Jijé över tecknandet. Om albumet från 2015 inte blev det sista görs serien än idag, men författare och tecknare varierar.
Goscinnys och Uderzos tidiga samarbeten Jehan Pistolet och Luc Junior har jag aldrig sett, ej heller Uderzos egen serie Belloy från 1948. Till min förvåning upptäckte jag att Uderzo i början av 1950-talet licenstecknade den amerikanska superhjälteserien Captain Marvel Jr (en spinoff på Shazam) för den franska tidningen Magazine Bravo! - dessa avsnitt har enbart publicerats i Frankrike.

Albert Uderzo
1927 - 2020
R.I.P.

lördag 21 mars 2020

Netflix: Hålet

Foton copyright (c) Netflix

Eftersom biograferna är stängda är det för närvarande lite svårt att recensera biopremiärer - men Netflix har fortfarande öppet, och där hade igår den spanska filmen HÅLET från 2019 premiär.

HÅLET är regissören Galder Gaztelu-Urrutias långfilmsdebut, han har tidigare gjort ett par kortfilmer, samt producerat ett helt gäng filmer av olika slag. HÅLET har fått en del riktigt bra recensioner och den har vunnit några priser på festivaler. Filmen anses vara en bra allegori över klassamhället, och ett intensivt existentiellt drama. Jag hade vissa förhoppningar, men jag var samtidigt lätt misstänksam. Det här skulle mycket väl kunna vara en typ av film jag har svårt för - en typisk filmfestivalfilm med ett pretentiöst anslag.

Nå, vad visade det här sig vara? Jo, en typisk filmfestivalsfilm med ett pretentiöst anslag - och som leder till en lång splatterorgie.
Ivan Massagué spelar Goreng, som vaknar upp i ett futuristisk, vertikalt fängelse. Över två hundra celler staplade på varandra, två personer i varje cell. I golv och tak i varje cell finns ett rektangulärt hål. Här hissas ett svävande bord ner, dukat med mat. Högst upp i byggnaden finns ett kök, där en gigantisk lyxmiddag lagas och dukas fram på bordet. Därefter hissas bordet ner, och på varje våning får man två minuter på sig att äta av maten. De som befinner sig högst upp får alltså nylagad mat, ju längre ner bordet kommer, desto mer rester, skit och äckel finns det på bordet. Ibland hamnar fångar på bordet, de dödas och äts upp på de nedre våningarna. Fångar som inte står ut hoppar ner i hålet mot en säker död.

Goreng läser "Don Quixote". Det pratas mycket om bajs. En fånge försöker klättra upp till nästa våning, men hindras när en annan fånge bajsar honom i ansiktet. Det pratas ännu mer. Det pratas jättemycket. Existentiell dialog. De får tag på samurajsvärd. Jag gissade att allt detta inte skulle leda till något i slutändan, och slutet är mycket riktigt otillfredsställande; filmskaparna hade inte tänkt hela varvet.
Storyn är inte dum, den är rätt intressant. Men - den hade funkat bättre som ett TWILIGHT ZONE-avsnitt på den halvtimme. Jag tappade intresset ganska omgående. Det blir väldigt tjatigt efter ett tag.

Om du väljer att se HÅLET, glöm då inte att ändra språk till spanska! Netflix spelar automatiskt upp filmen med engelsk dialog, och dubbningen är sanslöst usel. Men det går alltså att ändra till originalröster.










(Neflixpremiär 20/3)

måndag 16 mars 2020

Mitt snack med Jean Rollin

Veckans pressvisning av A QUIET PLACE 2 är inställd, eftersom premiären i USA skjutits upp på grund av det där viruset. Veckans övriga premiärer struntar jag i. Men det var ju ett tag sedan jag skrev om något här på TOPPRAFFEL!

Jag kom att tänka på vår gamle vän Jean Rollin. Och jag kom att tänka på intervjun jag gjorde med honom när han besökte Fantastisk Filmfestival i Lund 2008, två år innan han gick bort. Jag gjorde intervjun till engelska The Dark Side, men den publicerades aldrig där, det hände något med utgivningen, jag minns inte vad. Tidningen finns kvar än idag, så den lades ju inte ner.

Min långa artikel försvann viden datorkrasch, men några år senare hittade jag delar av själva intervjun. Jag sammanfogade dessa bitar till ett slags rekonstruerad intervju, och resultatet publicerades på en amerikansk sajt i början av 2000-talet. Denna sajt finns inte heller kvar. Så - för att bevara texten återger jag den här, på TOPPRAFFEL! Jag har inte brytt mig om att översätta den till svenska. Men ni kan väl engelska. Ni ska vara glada över att den inte är på franska. Nu kör vi:
I’m one of the co-founders of Fantastisk Filmfestival in Lund, Sweden. When we planned the very first festival back in 1995, we discussed retrospective series to screen and directors to invite. One of my suggestions was French director Jean Rollin, famous for his lyrical and erotic vampire movies from the 1970s. The other guys didn’t agree, Rollin’s movies were deemed to weird; nobody would go and see them, nobody knew who the guy was.

I quit the festival in 2000, but things sure changed -- more and more people discovered Jean Rollin’s body of work, there were books published about him, his movies were even released on DVD in Sweden, and in 2008 he was invited to the festival. Since I’m such a big fan, I was asked to introduce the movies and discuss them with the director live on stage after the screenings, which I did. 

I also did a lengthy interview with Rollin. Well, it was more like a long, nice conversation with the French master. I did the interview for a British magazine, but unfortunately, the mag ceased publishing before it was printed. And then my article disappeared, I think it was accidentally erased. Shame, since it was a long, good interview.

However, I found a few bits and pieces of the interview. So, I tried to recreate parts of my old article. This is version is far from complete, but I think it’s nice to finally make something out of our chat.

Jean Rollin, who was born in 1938, was very frail at the time of this interview, he had recently undergone surgery. But he was a very nice man who spoke English rather well. He passed away in 2010.

Me: So, from where did you get the inspiration for your movies?

Rollin: Well, from several things I grew up with. Like the comics. I used to go to the Central Station in Paris and by all the latest comics. (Points at my skull ring) For instance, I really liked The Phantom.

The Phantom? But that’s an American comic strip.

Yes, of course. But we didn’t have that many French comics back then. (This was in the 1940s and ‘50s) 

A couple of famous French comics artists have designed movie posters for you; Caza and Philippe Druillet.

Yes. They were friends on mine.

You’ve written several novels, but did you ever work in the comic book field?

I wrote the script for a comic called “Saga de Xam.” The art was by Nicolas Devil and it was published in 1967.

That’s the year before your first vampire movie; “Le viol du vampire.” What’s “Saga de Xam” about?

It’s a psychedelic science fiction comic. It’s about a girl from a planet called Xam. It’s very strange.

I’m of course a big fan of European genre movies of the 1960s and ‘70s, but I’m too young to have experienced them when they were new, when they played theaters. Several of the horror movies -- like your movies -- are actually pretty far from horror movies. They’re something else. A weird genre of their own, a mix of art house and exploitation. I’ve often wondered what the hell people thought when they went to the movies back then and saw something like this. Didn’t they expect regular horror?

Oh, the times were different back then. People were curious. They wanted to experience new things. Things they hadn’t seen before. I think they liked what they saw.

Another director who made odd genre movies, was of course Jess Franco. Lots of people seem to lump the to of you together.

Really? I don’t think my movies are like the ones Franco made. Do you?

Well, there are similarities. The horror elements, sex and nudity, the sometimes arty approach, the not very linear storytelling …

Hm. Maybe. No, I don’t think so.

Speaking of Jess Franco, you directed a movie called “Zombie Lake.” Rumors has it was supposed to be directed by Franco, who pulled out.

No, it wasn’t Franco. It was some other director. Or maybe it was Franco? I don’t remember. I made the movie, but I didn’t have my heart in it.

The direction is credited to a “J.A. Lazer” …

Marius (Lesoeur, founder of French production company Eurociné) came up with that. He said “Nobody knows who Lazer is.” He pointed at a janitor sweeping the floor and said “Maybe that’s Lazer!”

… And then you filmed a few scenes featuring zombies that was inserted into Jess Franco’s “A Virgin among the Living Dead” from 1973, several years earlier …

Marius told me to do that. We did it really quickly. Just filmed some people dressed up as zombies. I don’t think I ever saw Franco’s movie. I don’t remember much of this …

You said the other day that the producer asked you to add nudity to your first vampire film.

Yes. He wanted me to expand it into a feature length movie (the original running time was less than an hour) and he wanted it to be sexier.

So, you were kind of forced to add the naked girls.

Yes.

But then you kept on having lots of nudity in your movies.

Yes, because I like it. At first I didn’t want to have it, but then I did it it because I liked it! (Laughs)

You’re still active making movies. You made a new one just recently.

Yes, “La nuit des horloges.” I made it last year.

I haven’t seen your recent movies. Isn’t it tough to finance the type of movies you make these days?

It’s very hard. But I still make them.

I suppose you don’t shoot of 35mm anymore. Do you shoot on HD as most other low-budget horror directors?

No, no. We shoot on Super-16. Real film. Never on video.

“La nuit des horloges” stars somebody called Ovidie.

She’s a French porn star.

You’ve used several porn stars in your movies. The most famous one is of course the legendary Brigitte Lahaie. And the two girls in “Requiem for a Vampire” went on to make porn. Is there a reason you use porn actors?

No. I want the best actors for the parts. Sometimes they’re porn actors.

Do you still see the actors of your old movies? Like Brigitte Lahaie?

Yes, I still see her. And those two girls you mentioned. We have dinner.

(... And I immediately pictured Jean Rollin sitting at a table enjoying a nice, candle lit dinner
along with Lahaie and the two vampire girls -- looking like they did back in the 1970s …)




onsdag 11 mars 2020

Bio: The Hunt

Foton copyright (c) UIP

Ja, det blev ju ett jävla liv i höstas, när det var planerat att Craig Zobels THE HUNT skulle ha premiär. Dels gick en massa bindgalna konservativa republikaner i taket, eftersom THE HUNT tydligen skulle vara aggressiv liberal propaganda. Dels skedde ett par skolskjutningar i USA en kort tid innan premiären. Således ändrades planerna och premiären ställdes in. Att filmen skulle visas förr eller senare betvivlade jag inte, jag gissade att den skulle släppas direkt på DVD och streaming, men nu blev det visst biopremiär ändå.

Jag visste inte riktigt vad jag förväntade mig av THE HUNT. Dock förväntade jag mig inte en film som mer eller mindre är en komedi. En våldsam och blodig sådan, men likväl en komedi.

1924 publicerades Richard Connells novell "The Most Dangerous Game", en berättelse om en tosing som bedriver jakt på människor på sin lilla ö. 1932 kom den första filmatiseringen. Connells novell har sedan filmats ett flertal gånger, och den har inspirerat andra filmer med snarlik handling - HARD TARGET och SURVIVING THE GAME för att nämna två. I år kommer det visst en TV-serie med Christoph Waltz som bygger på storyn.

Nick Cuse och Damon Lindelof har av allt att döma utgått från "The Most Dangerous Game" när de skrev manus till THE HUNT. De två författarna har sagt att de ville göra en film om konspirationsteorier och de som tror på sådana. Uppenbarligen ville de även ge Amerikas konservativa en rejäl känga.

Tolv personer vaknar upp i en skog. De känner inte varandra och de vet inte varför de dumpats i en skog eller hur de kom tid. Det dröjer dock inte länge innan de upptäcker att de mot sin vilja agerar villebråd - de blir plötsligt beskjutna, och det visar sig att de är omgivna av dödsfällor. De kommer fram till att en konspirationsteori uppenbarligen stämmer. Det påstås att en "liberal elit" samlas i en herrgård för att bedriva jakt på konservativa - och dessa tolv främlingar är alla konservativa.

Större delen av de tolv stryker med på en gång. En av de första att kasta in handduken är Emma Roberts. Jag trodde attt hon skulle ha en större roll, eftersom hon är ett känt namn, men icke. Hon får huvudet bortskjutet en kvart in i filmen - fast själv missade jag just detta. "Vaffan hände med Emma Roberts rollfigur?!" frågade jag en kollega när filmen var slut.
Huvudperson och hjältinna är istället Betty Gilpin i rollen som Crystal, en före detta soldat. Hon vet hur man överlever och ger igen. Hillary Swank, då? Hon står ju överst i rollistan. Swank spelar Athena, ledaren för den "liberala eliten". Tre fjärdedelar av filmen får vi bara se henne bakifrån, men eftersom vi ju vet att Hillary Swank ska vara med, förstår vi på en gång att det är hon.

Jag trodde att THE HUNT skulle vara en smartare och bättre film. Som satir är filmen allt annat än subtil - den är så långt ifrån subtil man kan komma. Budskapen skrivs med stora bokstäver. Det förekommer en rad referenser till George Orwells "Djurfarmen", men dessa förklaras tydligt i dialogen på ett rätt irriterande sätt. Rent allmänt är dialogen så pass övertydlig att den känns onaturlig, det blir lite Kapten Zoom över det hela. Filmens handling är vansinnigt ologisk och håller inte för en närmare granskning.

Republikaner är förstås en tacksam måltavla. Ibland känns det som om dagens konservativa amerikaner är mer korkade än de någonsin har varit. Men männen bakom THE HUNT passar även på att driva med de liberala. För oss svenskar känns det lite konstigt att Amerikas liberaler räknas som "vänster" - i Sverige är ju Liberalerna ett högerparti. De ligger nära mitten, men är likväl ett högerparti. Den här filmens liberaler är av allt att döma rika och har bra jobb, men de har vänsteråsikter som gör dem till lika tacksamma offer för satiren som de konservativa - det här vänstergänget går i taket när de hör N-ordet, och de gillar inte att könas. En av dem bär en kimono på ett möte, och det går inte hem, eftersom det är kulturell appropriering. De är rätt skitnödiga typer. Satiren ligger på denna ganska enkla nivå. Rollfigurerna är ytterligheter.
THE HUNT är dock hyfsat underhållande, den är lite kul ibland, och filmen varar bara 89 minuter, så den hinner inte bli tråkig. Splattret är helt okej och det långa, avslutande slagsmålet bjuder på vad jag gissar är den bästa fajtingkoreografin sedan JOHN WICK: CHAPTER 3 - PARABELLUM. En lite oväntad poäng på slutet är riktigt rolig.

Republikaner kommer säkert att gå i taket. Många har redan gjort det. Donald "Kuvösen" Trump har redan skrivit illa om THE HUNT på Twitter. Folk som inte sett filmen har redan skrivit negativa recensioner på IMDb och kallat den för vidrig liberal propaganda. För många amerikaner är ju politik det fulaste som finns, i synnerhet om de märker att det faktiskt finns ett budskap någonstans - ett budskap som inte är så långt till höger man kan komma. De ärkekonservativa budskap som predikas i många gamla westernfilmer klagas det inte på, eftersom de konservativa inte märker att dessa filmer också har ett politiskt budskap, de är bara harmlös familjeunderhållning.

Jag hade som sagt väntat mig mer av THE HUNT. Vassare satir. Det är inte utan att jag undrar vad till exempel Paul Verhoeven hade kunnat göra av det här materialet.
       







(Biopremiär 13/3)

lördag 7 mars 2020

Netflix: Spenser Confidential

Foton copyright (c) Netflix

Robert B Parker skrev 40 romaner om Spenser, en privatdeckare i Boston. När Parker dog 2010 tog Ace Atkins över, Atkins har hittills skrivit åtta böcker om Spenser.

Själv trodde jag länge att det fanns ännu fler böcker i serien - eftersom jag blandade ihop Robert B Parkers böcker med Richard Starks (pseudonym för Donald E Westlake) många böcker om antihjälten Parker. Jag hade fått för mig att Westlakes hjältes fullständiga namn var Robert B Parker ...

Spensers äventyr har filmatiserats flera gånger tidigare. Först kom det en TV-serie om Spenser som jag aldrig sett, därefter två omgångar med TV-filmer. Jag minns inte om jag har sett någon av dessa filmer eller ej.

SPENSER CONFIDENTIAL är en originalproduktion från Netflix, och det här ser ut som en biofilm och inte en billig TV-film. Om den, likt en del andra Netflixfilmer, gått en vända på bio i USA vet jag inte. Filmen bygger på romanen "Wonderland" av Ace Atkins. För regin står Peter Berg, som lustigt nog en gång regisserade ett avsnitt av en TV-serie som hette WONDERLAND.

Peter Berg har väl aldrig gjort något värt att skriva hem om. Det bästa han gjort är nog PATRIOTS DAY, vilken var överraskande bra, men den följde Berg upp med den usla MILE 22. Ofta samarbetar Peter Berg med Mark Wahlbderg, och så är även fallet med SPENSER CONFIDENTIAL.
Det är en ganska slapp historia, det här. Spenser (Wahlberg) är en polis i Boston som kastas i fängelse efter att ha spöat upp en av sina överordnade, som visat sig vara korrupt. Fem år senare släpps Spenser ut ur finkan, och redan samma kväll mördas den korrupte polisen. Spenser blir omedelbart huvudmisstänkt, så han måste se till att lösa fallet på egen hand. Spåren leder till ett helt gäng korrupta poliser.

Även om storyn är lite halvkokt hade det kunnat bli något av det här. Filmens största problem är Mark Wahlberg. Visst, han är ju faktiskt från Boston, men han är makalöst tråkig och han går genom filmen med ett och samma ansiktsuttryck. Försöken till humor är inte alltför lyckade, de består mest i att Spensers före detta flickvän (Iliza Schlesinger) skriker, svär och är allmänt störig. Alan Arkin är dock kul i sin lilla roll, skam vore väl annars. Bokeem Woodbine spelar en före detta kollega till Spenser. Winston Duke gör Hawk, en gigantisk boxare som får agera Spensers sidekick.
Inledningsvis är filmen hyfsat intresseskapande och engagerande, men jag tröttnade ganska snart. Actionscenerna är inget speciellt, och det är rätt fånigt med scener där kombattanterna lägger ifrån sig puffrorna för att istället göra  upp med händerna. Slutscenen låter antyda att det kan komma fler filmer om Spenser.

Men en mer karismatisk och sympatisk skådespelare än Mark Wahlberg i huvudrollen hade det här nog kunnat bli någonting. Nu blev det bara en lättglömd axelryckning.











(Netflixpremiär 6/3)

onsdag 26 februari 2020

Bio: The Invisible Man

Foton copyright (c) UIP Sweden

James Whales DEN OSYNLIGE MANNEN från 1933, byggd på gamle HG Wells' roman, är en lite underskattad film. Jag tycker att det är en av Universals bästa skräckfilmer från 1930-talet; jag föredrar den framför de mer kända och populära DRACULA och VARULVEN. Jag tror att mysfaktorn spelar in en hel del.

Den kortlivade TV-serien DEN OSYNLIGE MANNEN från 1975 var stor barndomsfavorit. Denna agentserie påstods bygga på Wells' roman, vilket kan kännas långsökt, men tittar man på det utmärkta pilotavsnittet finns det faktiskt en del likheter.

Universal Pictures storsatsning på att väcka nytt liv i sina klassiska skräckfigurer under samlingsnamnet Dark Universe föll ihop som ett korthus när den första filmen, den vansinnigt usla THE MUMMY med Tom Cruise, totalfloppade. Nu gör dock Jason Blum och hans skräckfilmsbolag Blumhouse ett försök att, som det heter, reboota Universals skräckuniversum.

2020 års THE INVISIBLE MAN har bara titeln gemensamt med HG Wells' bok. Ja, och det faktum att det förekommer en tosing som är osynlig. För manus och regi står skådespelaren Leigh Whannell, som skrev manus till SAW och de fyra INSIDIOUS-filmerna. Whannell regidebuterade med INSIDIOUS: CHAPTER 3.
Elisabeth Moss spelar Cecilia Kass (ja, jag fnissade åt att hon heter Kass), som lever med den stenrike, men våldsamme och kontrollerande uppfinnaren Adrian Griffin (Oliver Jackson-Cohen). De bor i ett fullkomligt fantastiskt hus på en klippa vid San Franciscos kust. Cecilia vill lämna Adrian, så en natt drogar hon honom och rymmer. Hon gömmer sig hos en polis som heter James (Aldis Hodge), och hon vågar inte lämna hans hus i tron att Adrian är efter henne.

Efter några veckor dyker Cecilias syster Alice (Harriet Dyer) upp och berättar att Cecilia slipper oroa sig mer. Adrian är död - han har begått självmord. Inte nog med det - Cecilia får dessutom ärva en massa pengar som hon tänker använda till att bekosta James' dotters collegeutbildning.

Slut.

... Nej, jag skojar bara. För det är nu handlingen går igång. Adrian må vara död, men det finns någon i huset som vill ställa till det för Cecilia. Någon ... osynlig. Cecilia misstänker att Adrian inte alls är död, hon tror att han uppfunnit ett sätt att bli osynlig och nu vill hämnas för att hon lämnade honom. Cecilia berättar detta för sina vänner, men de tror självklart att hon är vansinnig. Terrorn fortsätter och Cecilia blir alltmer galen, hon bryter ihop totalt.
Leigh Whannells THE INVISIBLE MAN påminner till större delen om de andra spökfilmerna från Blumhouse och liknande bolag. Skillnaden är att det inte är ett spöke eller en poltergeist som slungar runt rollfigurerna, utan en osynlig man. Som ännu en film i denna genre är Whannells film hyfsad, den är okej. Den är bättre än många andra, liknande filmer. Dock har den ett flertal logiska luckor, handlingen är för dum, och när jag på väg hem efter pressvisningen funderade på filmen fick jag inte ihop det.

Vad som lyfter filmen är filmfotot. Det är riktigt, riktigt bra. Överraskande bra. Väl valda miljöer, flott filmade. Jag hade inte förväntat mig att filmen skulle vara så här estetiskt tilltalande. Speciellt spännande och otäck är filmen inte, och jag har ofta svårt för skräckfilmer där huvudpersonen, i det här fallet Cecilia Kass, är psykiskt instabil redan från början. Hon går från halvknäpp till helknäpp. Elisabeth Moss, som visst är fanatisk scientolog, blir alltmer sliten och glåmig, tills hon nästan framstår som ett spöke själv. 

Helt utan anledning varar THE INVISIBLE MAN två timmar och fyra minuter. Den blir aldrig direkt tråkig, men den är ändå drygt tjugo minuter för lång. Det slängs in ett par twister för mycket, och jag antar att det är dessa som sabbar logiken. 








(Biopremiär 28/2)

måndag 24 februari 2020

Bio: The Gentlemen

Foton copyright (c) Scanbox

Våren 1998 satt jag på en uteservering i Cannes och pratade med en kul engelsman. Han var uppe i smöret, tyckte han själv - han hade nämligen klippt en Batmantrailer. Jag har glömt vad han hette, men han kom senare till Lund för att föreläsa om hur man klipper en Batmantrailer.

I vilket fall: denne engelsman ville rekommendera en ny film. LOCK, STOCK AND TWO SMOKING BARRELS. En film som inte visades i Cannes - och nu när jag tänker efter undrar jag hur han sett den, eftersom den inte premiärvisades förrän sommaren 1998. Jag hade aldrig hört talas om filmen, vilken var Guy Ritchies långfilmsdebut, men engelmannen hävdade att det var den bästa brittiska filmen på evigheter. Året därpå såg jag denna hajpade film på video. Jag var långtifrån lika imponerad som de flesta andra var. Brittiska råskinn, ironiskt ultravåld, en fruktansvärt massa svordomar. Något slags brittisk Tarantinofilm - och redan då hade jag tröttnat på den typ av filmer Tarantino gjorde på 90-talet.

Guy Ritchie har inte gjort något att skriva hem om på evigheter. Hans förra film var spelfilmsversionen av ALADDIN, en jättesuccé som jag inte sett. Men annars är väl Sherlock Holmes-filmerna det senaste han gjort som varit vettigt. THE MAN FROM U.N.C.L.E. och KING ARTHUR: LEGEND OF THE SWORD glömmer vi.

Med sin nya film, THE GENTLEMEN, går Guy Ritchie tillbaka till rötterna och försöker göra en film i samma stil som LOCK, STOCK AND TWO SMOKING BARRELS och SNATCH. Resultatet har blivit en film som jag ... inte tycker något speciellt om. Jag tycker nästan ingenting. Inte mer än att det här känns lite gammalt.
Här borde jag lägga in ett kort referat av vad filmen handlar om, men i fallet THE GENTLEMEN blir det svårt. Jag är nämligen inte helt säker på vad filmen handlar om. Efter pressvisningen stod jag och en kollega utanför biografen och försökte reda ut handlingen, eftersom vi båda tyckte att filmen var mer eller mindre obegriplig. En tredje kollega kom fram till oss, så vi frågade om hon hade förstått vad filmen handlade om, men det hade hon inte, sa hon. Det enda vi kom fram till var att det är en kukmätartävling. Vem är tuffast och coolast? 

... Men, det är något om att en amerikansk cannabiskung bosatt i England, Mickey Pearson (Matthew McConaughey), tänker sälja sitt marijuanaimperium. Eddie Marsan spelar dagstidningsredaktören Big Dave, som är sned på Pearson och anlitar en skum deckare, Fletcher (Hugh Grant), för att luska fram fakta om Pearsons kopplingar till en viss lord Pressfield, vars dotter är heroinist. Det Fletcher kommer fram till skriver han ner i form av ett filmmanus, vilket han försöker sälja för tjugo miljoner pund till Pearsons högra hand, Raymond (Charlie Hunnam). Ett gäng småkriminella killar bryter sig in i Pearsons underjordiska cannabisanläggning, och de filmar sig själva när de stjäl plantor och slåss med Pearsons män. Filmen lägger de ut på YouTube.

Större delen av filmens handling berättas av Fletcher, som sitter hemma hos Raymond och läser högt ur sitt filmmanus. Men berättarmässigt är det här en jävla röra. Ritchie använder sig att uppbruten kronologi; scenerna visas inte i den ordning de utspelas, utan handlingen hoppar konstant fram och tillbaka i högt tempo. Detta grepp var fräscht för 25 år sedan, men numera känns det bara ansträngt, irriterande, och gammalt. Det blir inte häftigt bara för att det är rörigt och hetsigt.
Vidare fläskar Ritchie på med en massa våld; det är slagsmål, skottlossningar och blod, språket är genomgående grovt, och Ritchie verkar ha riktat in sig på att vara så politiskt inkorrekt som möjligt och försöker provocera alla som ser filmen. THE GENTLEMEN har anklagats för att vara rasistisk, antisemitisk, sexistisk, homofobisk och en massa annat. Nu är väl filmen inte det på riktigt, det är bara ett försök att vara lite punkig och frän.

Skådespelarna ska vi inte klaga på. Förutom ovannämnda medverkar bland annat Colin Farrell som en märklig typ i märkliga kläder. Större kvinnliga roller finns här bara en, Michelle Dockery spelar Pearsons stenhårda fru. Samtliga medverkande gör bra ifrån sig, många är riktigt bra, och det är kul att se Hugh Grant spela ett vidrigt kräk med bred dialekt.

THE GENTLEMEN har ett visst underhållningsvärde, en del scener och repliker är lite roliga, men som helhet är detta mest krystat och trött. Är jag för gammal för sådant här? Med tanke på att jag är lika gammal som Guy Ritchie vet jag inte vad svaret på den frågan är. Betyget nedan är generiskt och kanske för högt, jag vet inte. Som sagt, jag tycker ingenting om den här.
   







(Biopremiär 26/2)

söndag 23 februari 2020

Bio: En officer och en spion

Foton copyright (c) Studio S Entertainment

Häromåret googlade jag Dreyfusaffären och läste ett par artiklar i ämnet. Jag minns inte varför - det är möjligt att jag gjorde research till något sedan aldrig skrev. Jag kom dock inte ihåg vad jag läst om saken, så hemkommen efter pressvisningen av EN OFFICER OCH EN SPION läste jag den svenska Wikipediatexten om fallet.

Det är en komplicerad historia, denna franska rättsskandal från slutet av 1800-talet. Att jag inte kom ihåg vad jag läste då för några år sedan är inte så konstigt, detaljerna och turerna är många. I korthet handlade det om att kapten Alfred Dreyfus, som var jude, anklagades för att ha lämnat hemliga uppgifter till Tyskland. Dreyfus hävdade att han var oskyldig, men dömdes att spendera resten av sitt liv på den beryktade Djävulsön. En överste vid namn Georges Picquart misstänkte att allt inte stod rätt till, och spenderade åtskilliga år med att försöka avslöja den verklige spionen och få Dreyfus frikänd, under dessa år råkade Picquart själv illa ut och arresterades.

Roman Polanskis film EN OFFICER OCH EN SPION, som handlar om Dreyfusaffären, bygger på en roman av engelsmannen Robert Harris, som även skrev boken Polanskis THE GHOST WRITER bygger på. Den franska originaltiteln är J'ACCUSE; "Jag anklagar", vilket var rubriken på en tidningsartikel Émile Zola skrev om skandalen medan den var aktuell.

Jag inbillade mig att Polanski inte gjort någon långfilm sedan CARNAGE, som kom 2012, men där hade jag fel. 2013 gjorde han VENUS IN FUR, visad på Göteborg Filmfestival, och 2017 kom D'APRÈS UNE HISTOIRE VRAIE, visad på Stockholm Filmfestival. De här filmerna verkar inte ha fått vanlig biopremiär i Sverige, det är möjligt att de smugits ut på DVD eller streaming, men jag har inte sett dem.
EN OFFICER OCH EN SPION pendlar mellan att vara riktigt bra - och jävligt tråkig. Det hördes många gäspningar i salongen under visningen av denna långa film. Filmen är starkt dialogdriven och till stora delar är det här filmad teater. Gubbar i olika åldrar och olika uniformer står eller sitter i olika rum och pratar och pratar och pratar. Det rabblas detaljer och namn, och det är inte helt lätt att hänga med i svängarna. Kvinnor är det ont om, Polanskis fru Emmanuelle Seigner spelar Picquarts fästmö Pauline. Den alltid utmärkte Jean Dujardin gör Picquart, en oigenkännlig Louis Garrel spelar Dreyfus, och en rad berömda, men för mig okända, franska teaterskådespelare gör resten av de större rollerna. Vincent Perez från THE CROW: CITY OF ANGELS är visst med någonstans. I en statistroll skymtar Polanski själv, iförd stor mustasch.

Denna långa film känns längre än den är, men den är fantastisk att titta på. Estetiskt ser EN OFFICER OCH EN SPION ut som ett seriealbum av Jacques Tardi. Kostymer, exteriörer och interiörer är utmärkta, estetiken är den största behållningen. Ansiktsbehåringen är exemplarisk.
Vad som också är intressant är skildringen av antisemitismen i Frankrike. Flera decennier innan nazismen i Tyskland ägnade fransmännen sig åt förföljelser, bokbål och fönsterkrossning - och får man tro EN OFFICER OCH EN SPION var antisemitismen rejält utbredd. Judar stod inte högt i kurs. Det här är något vi aldrig fick lära oss på historielektionerna när jag växte upp.

Polanskis film kammade hem fyra priser i Venedig och nominerades till ett helt gäng César-priser. Den svenska distributören Studio S Enertainment annonserarför EN OFFICER OCH EN SPION i sociala medier, och jag noterar att många som skriver i annonsernas kommentarfält kräver att filmen ska bojkottas och att Polanski ska utlämnas till USA och låsas in.








(Biopremiär 28/2)