söndag 4 december 2022

Netflix: Warriors of Future

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, denna gång på en Hongkongfilm som gick på bio - IMAX till och med - i Kina, där den spelade in en massa pengar, men som streamas på Netflix i resten av världen, åtminstone i Europa.

Vad det här också är, är en film det är svårt att recensera. Mest beroende på att det var svårt att ta sig igenom den.

Yuen Fai Ng har regisserat detta science fiction-actionraffel med den märkliga titeln WARRIORS OF FUTURE. Den heter alltså inte WARRIORS OF THE FUTURE. Filmen inleds med exposition. En berättarröst redogör vad som hänt, ett grepp som alltid är tråkigt och ofta inte funkar, i synnerhet när inledningen håller på lite för länge. Jag tappade intresset redan här, jag hade förstås föredragit om vi fått se hela bakgrunden i en prolog. Nu känns det som om det är en uppföljare vi ska se, ett intryck som förstärks eftersom inga rollfigurer får närmare presentationer.

Det är något om att den globala uppvärmningen och en rad naturkatastrofer har raserat Hongkong, som nu heter B-16, luften är förorenad, och en utomjordisk växtvarelse har trillat ner i staden. Växten kallas Pandora och den växer när det regnar, ju mer den växer, desto mer av staden raserar den - men den här växten kan visst även rena luften. En massa soldater ska hindra Pandora från att växa, men en ond typ skickar ut illasinnade robotar och grejor, eller hur det var, jag vet inte så noga.

WARRIORS OF FUTURE utspelar sig delvis i något slags kommandocentral, där gravallvarliga militärer pratar och pratar och pratar. Resten av filmen; större delen av filmen, är ett datoranimerat kaos. Det är soldater som slåss mot robotar och monster och fan och hans moster. Ibland används flygfarkoster.

Att se den här filmen känns som att se på när någon spelar ett TV-spel. Som att sitta intill spelaren och bara titta på skärmen. Det smäller och brakar hela tiden. Det är metall och rök och explosioner. Folk springer och folk skriker.

Den här filmen, som kostade närmare 600 miljoner svenska kronor att göra, känns som en Transformersfilm. Stökigt, högljutt, själlöst, oengagerande, tråkigt. Dessutom känns det som något vi redan sett otaliga gånger, filmen är inte vidare originell.

Efter ett tag tittade jag bara med ett öga. Efter ytterligare ett tag tittade jag med ett halvt öga. Jag ångrade att jag börjat titta på filmen. Jag kan tänka mig att om man är tolv år är det skithäftigt med alla dessa robotar och farkoster och puffror, men för oss andra är detta mer eller mindre totalt osebart.

Åtminstone ett känt ansikte finns i rollistan, Ching Wan Lau. Honom känner vi igen från en lång rad Hongkongfilmer de senaste 35 åren.


 

 

 

 

 

(Netflixpremiär 2/12)

lördag 3 december 2022

Netflix: Troll

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, denna gång på en norsk kaiju-film. Ja, jättemonsterfilm, alltså. 

1986 kom en amerikansk film som hette TROLL, regisserad av John Carl Buechler. 1990 kom den italienska filmen TROLL 2, en legendariskt dålig - och rolig - film som av vissa anses vara den sämsta filmen någonsin (det är den inte). TROLL 2 hade ingenting med TROLL att göra. 2010 kom den norska filmen TROLLJÄGAREN, som jag vill minnas blev en hyfsad framgång världen över.

Denna nya Netflixfilm ligger närmare TROLLJÄGAREN än TROLL och TROLL 2. Men närmast ligger den nog Godzillafilmer och liknande jättemonsterfilmer.

Jag är ingen större expert på folktro och troll, men jag inbillar mig att svenska troll är lurviga varelser som bor i skogen, medan norska troll är gigantiska jättar. Eller det finns kanske både små och gigantiska troll i både svensk och norsk folktro. Uttrycket "söt som ett troll" passar inte in på jättarna. Å andra sidan är det väl ingen som säger "söt som ett troll" längre.

Det är Roar Uthaug som regisserat TROLL. Han har tidigare gjort KALLT BYTE och VÅGEN, och senast gjorde han den riktigt usla TOMB RAIDER med Alicia Vikander (som jag av någon anledning inte recenserade). Filmen har med norska - och nordiska - mått mätt en hyfsat tilltagen budget, den ser i alla fall ut att ha kostat en hel del, och de datoranimerade effekterna är helt okej. TROLL ser ut som en amerikansk film.

Det ska grävas en tunnel genom Dovrefjell, och då vaknar ett troll, stort som ett berg, och börjar traska mot Oslo. Allt i trollets väg mosas. Den norska regeringen kallar in paleontologen Nora Tidemann (Ine Marie Wilmann), vars far är besatt av troll - farsgubben har blivit knäpp och bor i en stuga på fjället. Eftersom ingen tror att det verkligen är ett troll, försöker de först komma fram till vad det kan vara som lever jävel i bergen - men mot alla odds är det alltså ett riktigt troll. Tillsammans med statsministerns rådgivare Andreas (Kim Falck) och ett gäng militärer försöker Nora komma på ett sätt att stoppa trollet. Stämmer det som stod i de gamla sagorna - att troll inte gillar kyrkklockor och solljus?

Det är rätt roligt att se trollet klampa fram och stompa sönder hus medan helikoptrar cirklar kring honom. Fast Oslo är ju inget Tokyo, så det ser rätt avskalat ut när Oslo attackeras. Trollet ger sig också på ett litet nöjesfält, vilket inte utnyttjas fullt ut.

TROLL är inte tråkig, den är lagom underhållande, men här och var tappar filmen tempo. Dock tycker jag att den är mycket bättre än alla de här amerikanska Godzilla- och King Kong-filmer som gjorts de senaste åren. Det går att se vad som händer i TROLL, filmen varar inte i en evighet, och man får inte ont i huvudet av att se den.

Andreas är en rätt kul figur, han berättar att han håller på att skriva en bok där hjälten är en munk som kan slita av sig huvudet och kasta det på fienden, huvudet biter sedan fienden. Munkens fingrar är dartpilar. Jag hade hellre sett en film om den här munken istället för trollet.

I en scen håller statsministern tal till folket, och hon avslutar med "Må Gud välsigna fäderneslandet". Kan en norsk politiker verkligen säga något sådant? Förvisso lär de vara mer religiösa i Norge än i Sverige, men om en svensk statsminister hade sagt det, hade det känts riktigt konstigt.

Det förekommer mycket lusekofter i filmen, här finns några lån från JURASSIC PARK, kaffet i kaffekoppar vibrerar när trollet närmar sig, bitvis är handlingen bäng, och jag inser att jag i många fall har rätt svårt att förstå talad norska. Fast jag kan å andra sidan inte imitera norska heller. 


   

 

 

 

(Netflixpremiär 1/12)


fredag 2 december 2022

Netflix: Mitt namn är Vendetta

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, inte på en Netflixproduktion, men väl en italiensk film producerad för Netflix.

För att en film ska bli engagerande och underhållande finns det vissa saker man bör stoppa in, framför allt i actionfilmer och thrillers. Till exempel sympatiska rollfigurer och en viss dos humor. Åtminstone tycker jag det. Det känns poänglöst att titta på en film om huvudpersoner man inte bryr sig om, man skiter i hur det går för dem.

Sympatiska rollfigurer och humor lyser helt med sin frånvaro i actionthrillern MITT NAMN ÄR VENDETTA, i regi av Cosimo Gomez.

Alessandro Gassmann spelar Santo, en före detta gangster som hållit sig gömd för ... andra gangsters i en massa år. Santo lever ett nytt liv nu, han bor uppe i bergen, han är gift och har en dotter i tonåren, Sofia (Ginevra Francesconi). Sofia är en irriterande jäkel, och om det inte vore för henne hade inget av det som händer i filmen hänt.

Filmen börjar med att Santo och Sofia är ute och kör bil i naturen, de verkar ha en bra far och dotter-relation. Men när Santo inte ser det, tar Sofia et foto på honom i smyg. Santo har förbjudit henne att fotografera honom. Inte nog med att hon fotograferar honom, hon delar bilden på sociala medier. I samma ögonblick bilden delas upptäcks den av Santos gamla fiender - hur det gick till framgår inte. Manuset verkar skrivet av folk som tror att datorer är magiska. Fienden har även något slags ansiktsigenkänningsprogram de använder för att försäkra sig om att det verkligen är Santo.

En skurkboss skickar ut torpeder för att döda Santo, det tar inte lång tid för dem att räkna ut var Santo bor. Skurkarna mördar Santos fru och en annan kille i huset, i tron att det är Santo, som inte är hemma. Sofia flyr i i skogen. Santo kommer hem, hittar liken, springer in i skogen och dödar en skurk eller två, och hittar Sofia.

Sofia är skitarg på Santo, eftersom han inte berättat vem han verkligen är, och tack vare honom är nu morsan död. De måste genast fly eftersom fler skurkar är på väg, de tar bilen, men den irriterande Sofia drar plötsligt i handbromsen och kräver svar av sin far. Mitt under flykten, alltså.

De kör till ett övergivet hus där de kan gömma sig. Santo måste fixa några grejor och säger till Sofia att stanna kvar i huset och den ende hon får ringa är Santo. Så fort Santo gett sig av ringer den irriterande Sofia sin pojkvän, som kommer och hämtar henne på motorcykel. Det dröjer inte länge innan skurkarna dyker upp och jagar motorcykeln.

Santo är en rå jävel och nu blir han the Punisher. Han drar runt och slaktar skurkar så att blodet stänker, och den irriterande Sofia fortsätter att bete sig som en idiot och därmed locka till sig fienden.

MITT NAMN ÄR VENDETTA är inte speciellt bra. Den är rätt kass. Dock är det tekniska hantverket hyfsat, vilket gör att jag inte sätter en etta, men jag kan inte rekommendera den här filmen. Den innehåller mycket action, men Santo är osympatisk och har noll utstrålning. Och ja, Sofia är bara irriterande. Hela tiden. Handlingen känns igen från otaliga andra filmer, men den hade funkat om filmen gjorts med lite mer stil och finess. Slutscenerna är lite bättre än resten av filmen, det är lite synd att filmen inte började där istället.

Filmen innehåller lite för mycket datoranimerat blod som stänker på kameralinsen.

Tveksamt betyg.



 

 

 

 

(Netflixpremiär 30/11)


onsdag 30 november 2022

Bio: Violent Night

Foton copyright (c) UIP Sweden

För två år sedan kom FATMAN, en actionkomedi med Mel Gibson som jultomten. Jag tyckte att FATMAN var överraskande bra, det var synd att den inte gick upp på bio.

Nu kommer VIOLENT NIGHT, en actionkomedi med David Harbour som jultomten, och denna går upp på bio - men den känns mest som en direkt till streaming-produktion. För regin står norrmannen Tommy Wirkola, som antagligen fortfarande är mest känd för DÖD SNÖ, och som senast gjorde I DÖD OCH LUST för Netflix.

VIOLENT NIGHT är en schizofren film. Den vet inte vad den vill vara. I grund och botten är detta DIE HARD med jultomten som hjälte. Men den nöjer sig inte med detta.

Filmen inleds av någon anledning i England (men detta är en amerikansk produktion, inspelad i Kanada). Det är julafton och på en pub sitter den gravt berusade jultomten (Harbour, alltså) och beklagar sig över sitt jobb, och det är inte utan att scenen känns hämtad från BAD SANTA. När tomten flyger iväg i sin släde, dragen av renar förstås, springer bartendern ut på taket och tittar upp, och tomten spyr henne i ansiktet.

Vi förflyttar oss till ett enormt gods i USA, dit Jason Lightstone (Alex Hassell) tillsammans med sin (ex?)fru Linda (Alexis Louder) och deras lilla dotter Trudy (Leah Brady) anländer för att fira jul med Jasons avskyvärda familj. Jasons enormt rika morsa Gertrude (Beverly D'Angelo) är en fruktansvärt vidrig människa som det fjäskas för. Jason och Linda har problem i förhållandet och det enda lilla Trudy önskar sig i julklapp, är att hennes föräldrar ska bli vänner igen.

Jultomten kommer till godset under natten, han tar sig in genom skorstenen, super till, och somnar i en massagestol.

Medan tomten sover dyker ett gäng onda skurkar, anförda av en som kallar sig Scrooge (John Leguizamo), upp. De är ute efter en massa miljoner i sedlar som Gertrude har låst in i ett kassaskåp.

... Ja, och så blir det DIE HARD. Jultomten tar kål på skurkarna en i taget. Det blir även ENSAM HEMMA, eftersom Trudy gömmer sig på vinden, där hon gillrar fällor. Nu har jag i ärlighetens namn aldrig sett ENSAM HEMMA, men jag utgår från att fällorna Macaulay Caulkin gillrade inte dödade inkräktarna. Lilla Trudy jublar glatt när hennes offer får bowlingklot och spik i skallen. Trudy har även fått en leksaks-walkie-talkie, med vilken hon kan prata med tomten - således agerar hon även sergeant Al Powell i DIE HARD.

VIOLENT NIGHT funkar inte riktigt. Kanske ska jag skriva att den inte funkar alls. Om den nöjde sig med att parodiera DIE HARD, ENSAM HEMMA och BAD SANTA, och fläska på med ultravåld och splatter, hade den antagligen funkat bättre. Men! Filmen är även sentimental mellan varven, på det där amerikanska sättet. Trudy vill bara att de ska vara en riktig familj igen. Dessutom tror hon på tomten. Det är viktigt att tro. Och de här bitarna ger intryck av att vara på allvar - det vill säga, det är nog inte tänkt som en parodi på sentimentala julfilmer. 

Vad vi får är alltså vulgär humor, varvat med action och splatter, varvat med sentimentalitet. Den vulgära humorn är inte speciellt rolig. Slagsmål och lemlästning med Bryan Adams på soundtracket är inte heller speciellt kul. I synnerhet som actionscenerna inte är speciellt bra. Filmen är yxigt gjord, ibland nästan lite tafflig, den är illa berättad och här och var stannar handlingen upp på konstiga sätt. Det ser lite billigt ut. Visst, vore jag 15 hade jag kanske tyckt att filmen är skithäftig, men jag är inte 15.

Beverly D'Angelo är nu så pass plastikopererad att hon är fullkomligt oigenkännlig. Bokstavligt talat. Jag trodde först att det var en osannolikt bedagad Melanie Griffith. Och är inte John Leguizamo lite för bra för det här? Fast han verkar ha kul i rollen.

Jag skrattade till några gånger när jag såg VIOLENT NIGHT, jag minns inte åt vad, men det här är en film som hade kunnat vara extremt mycket bättre, idén är rätt kul. Jag satt även och väntade på att jultomten skulle säga "Now I have a machine gun - ho ho ho!", men det gör han aldrig, han kan inte använda skjutvapen. Istället har han en slägga han krossar skallen på folk med.

FATMAN verkar förresten vara på väg till Netflix nu.



  

 

 

 

(Biopremiär 2/12)


onsdag 23 november 2022

Serier: Ugly 4: Sista skriket

UGLY 4
"SISTA SKRIKET"
av Joakim Lindengren
Kartago


Ibland uppstår ett visst problem när man ska recensera filmer, böcker och seriealbum. Förvisso ett angenämt problem, men ändå.

Problemet uppstår när man redan förbrukat alla superlativer. När man tokhyllat till exempel ett seriealbum - och så gör upphovspersonen ytterligare ett album som är lika bra, eller bättre. Vad skriver man då? 

Förra året skrev jag om Joakim Lindengrens tredje Ugly-album; "Bortom all ära och Redbergsplatsen". Jag tyckte att det var ett av de bästa seriealbum jag någonsin läst. Det var ett på många sätt unikt album, och det var rätt svårt att beskriva det - albumet var något helt eget.

Nu är Lindengren tillbaka med ett fjärde album om detektiven Ugly Mareowl, "Sista skriket", och det är lika bra som det förra - eller är det till och med ännu bättre? 

Den här gången handlar det om Ingrid Bäckström, en figur som är välkänd från Joakim Lindengrens universum (multiversum?). Den är gången är Ingrid Bäckström en jättemänniska som finns uppstoppad på Naturhistoriska museet i Göteborg. Eller fanns: Ingrid Bäckström har nämligen försvunnit från museet. Ugly anlitas för att leta upp den försvunna jätten och beger sig ut i Göteborg.

Det här är ett Göteborg som enbart befolkas av djur, men framför allt är det Joakim Lindengrens version av Göteborg. Det här är ett Göteborg så som han vill att staden ska se ut. Det är en stad som hämtats från 1950-talet, ungefär, en stad där neonskyltarna blänker i nattmörkret, en stad där fula byggnader och detaljer har plockats bort (med undantag för stadsdelen Kubistan, där alla reklambyråer ligger, men den är rätt snygg den med). Välbekanta, autentiska platser blandas med påhittade sådana, och det mesta är lite förbättrat. Jag bor i Göteborg och känner igen platser och byggnader - ibland. Det här är fantasyversionen av Göteborg. En stämningsfull blandning av Bertil Hegland, Jan Lööf och Joakim Lindengren själv. 

Lindengren använder två rutor per sida, ibland bara en, och ibland är det så detaljerat att jag inte förstår hur karln har orkat rita och måla allt det här. Varje ruta är en tavla, eller ett vykort. Ett grepp i detta album som jag inbillar mig är nytt, är att Lindengren använder sig av collageteknik. Här och var finns det utklippta prylar och annat från gamla tidningar.

Ugly hälsar på hemma hos en funny animal-version av Albert och Herbert, han uppsöker en dansk krog, ett övergivet och delvis raserat Liseberg, men roligast för min del är när Ugly tittar in på Seriehörnan. Mannen som startade upp Seriehörnan, Tony Lundin, gick hastigt bort förra året, men han lever vidare i detta album - som höna. 

Jag försöker hitta något att anmärka på, mest för sakens skull, för att inte framstå som helt okritisk. Men ... Det enda jag inte riktigt gillar här, är typsnittet Lindengren använt till albumets titel, "Sista skriket" alltså, på omslaget. Det ser lite för modernt och datoriserat ut, och sticker ut mot resten av bilderna. Nu tänker kanske någon påpeka att Lindengren använt en datamaskin till mer än titeln, men det gör ju de flesta serietecknare idag.

Joakim Lindengren envisas med att hela tiden förnya sig, ändra riktning, utvecklas och bli bättre. Han är en av Sveriges främsta serieskapare idag, kanske den främsta. Är det att ta i?   


måndag 21 november 2022

DVD: Triple Cross

TRIPLE CROSS (Retro Film)


TRIPLE CROSS från 1966 är en fransk-tysk-brittisk film jag aldrig hört talas om, men den verkade onekligen vara bra, tyckte jag när jag slog mig ner för att se den. Det här är en verklighetsbaserad historia från andra världskriget om kassaskåpssprängaren Eddie Chapman, som åker fast och hamnar i ett fängelse på Jersey just som tyskarna anländer och ockuperar ön. Eddie släpps ut för att utbildas till tysk spion, men när han skickas ut på spionuppdrag i England ser han till att bli spion även för engelsmännen.

Christopher Plummer spelar Eddie Chapman, Romy Schneider gör en tyska han faller för, Gert Fröbe och Yul Brynner är tyska befäl, Claudine Auger har en liten roll, liksom Trevor Howard. För regin står Terence Young, och det är kanske därför den här filmen inte riktigt funkar.

Terence Young är förstås mest känd för att ha regisserat de första Bondfilmerna. Ärligt talat är jag inte speciellt förtjust i de tidigaste Bondfilmerna, Sean Connery till trots. De är lite träiga. Jag vet inte om jag sett någon av de många filmer - drygt tjugo - Young gjorde före AGENT 007 MED RÄTT ATT DÖDA, men jag har sett en hel del av de han gjorde senare, och med några få undantag (som BLODRÖD SOL) är de inget vidare.

TRIPLE CROSS, som faktiskt visades på bio i Sverige under denna titel, börjar hyfsat bra, men snart blir det rätt tråkigt, ospännande och ibland en aning förvirrat. Filmen må vara från 1966, men den känns som om den är från 1956 eller 1946. Ingenting övertygar och det ser inte alls ut att utspela sig under andra världskriget.

Terence Young kände visst verklighetens Eddie Chapman. Enligt uppgift är det inte mycket i filmen som stämmer överens med vad som skedde i verkligheten.

Roligast i filmen är att kultskådisen Howard Vernon dyker upp i en liten roll. En scen i denna utgåva är dubbad till tyska, jag antar att filmen restaurerats och att denna scen enbart fanns med tyskt tal. Lustigt nog funkar denna scen på tyska bättre än resten av filmen, det känns ju mer realistiskt när tyskar faktiskt pratar tyska.

TRIPLE CROSS fick ganska dålig kritik vid premiären. Jag är inte förvånad.

Filmen slutar med en popsång som skulle kunna vara hämtad ut en Bondfilm. 


 


söndag 20 november 2022

VOD: Dark Glasses

Foton copyright (c) Nonstop Entertainment

Jag inleder med en liten brasklapp: jag såg DARK GLASSES härommånaden på en streamad tittkopia som inte var högupplöst. Således försvann en aning av filmens estetik. Men till saken:

Det är inte varje år man recenserar en nya Dario Argento-film. Det är inte ens vart femte år - DARK GLASSES är den nu 82-årige Dario Argentos första film sedan DRACULA, som kom 2012. DRACULA är en fruktansvärt usel film, definitivt Argentos sämsta - och då har han fått ur sig en hel del dåliga filmer sedan OPERA från 1987, vilken brukar betraktas som hans sista bra film. Dock hade jag vissa förhoppningar på DARK GLASSES, som är en återgång till giallo-genren.

Dario Argento är väl den enskilde filmregissör som betytt mest för mig, jag ser om hans tidiga filmer med jämna mellanrum (senast igår såg jag om SUSPIRIA och upptäckte detaljer jag inte noterat tidigare). Därför är det trist att varje ny film blir en besvikelse, ibland en stor besvikelse.

En del av de senare filmerna såg jag på bio, några på urpremiären. Jag minns att jag var lite uppspelt när jag skulle se THE STENDHAL SYNDROME i Cannes 1996, jösses, jag skulle gå på premiären på en ny film av Argento! Och jag var rätt besviken när jag lämnade visningen. Dock gillade jag musiken av Morricone. THE PHANTOM OF THE OPERA, 1998, såg jag också i Cannes, och jag undrade vaffan det var jag tittade på och varför Argento gjort den. Jag frågade Argento, och han svarade något om att det inte går att göra för många filmer om Fantomen på stora operan.

Giallon SLEEPLESS från 2001 var bättre, den får väl sägas vara hyfsad, och publiken i Cannes tjoade under de brutala mordscenerna, men det är en ojämn film, det känns som om Max Von Sydow, som gör huvudrollen, agerar i en helt annan film. THE CARD PLAYER, 2003, såg jag på DVD, och den känns lite grann som en TV-thriller, DO YOU LIKE HITCHCOCK från 2005 är en TV-film och lite halvvissen. MOTHER OF TEARS, 2007, såg jag på marknaden i Cannes, då hade den redan visats på andra ställen, och denna film tyckte jag var en ren kalkonfilm. GIALLO från 2009 är allmänt utskälld, jag såg den på DVD, och jag tycker inte att den är hemsk. Problemet är att den ser ut som en habil men anonym thriller som kunde vara gjord av vem som helst. Ja, och sedan kom då DRACULA, som jag såg på DVD ett år eller två efter premiären, och det är fascinerande att denna exceptionellt dåliga film visades i den officiella serien i Cannes, med en regelrätt galapremiär på Lumière-biografen. Synd att jag inte var där, det måste ha varit en surrealistisk upplevelse.

Nå. Då kommer vi fram till DARK GLASSES, som visades på festivalen Monsters of Film i Stockholm förra månaden, och som häromveckan tydligen kördes på Bio Roy här i Göteborg. Recensionerna har varit ytterst blandade sedan premiären i Berlin i våras, men de flesta är ganska negativa.

DARK GLASSES är en uppryckning sedan de senaste filmerna, men det här är en film med problem. Bitvis tycker jag att filmen ärr rätt bra, bitvis funkar det inte alls. Argento är förstås känd för sina märkliga, ologiska intriger, och just det ologiska, som i kombination med estetiken, musiken och den simplistiska dialogen, skänker de tidiga filmerna en särpräglad mardrömsstämning. DARK GLASSES är dock så pass ologisk att filmen efter ett tag övergår till att bli dum. Bara dum.

Ilenia Pastorelli spelar huvudrollen, en lyxprostituerad kvinna som heter Diana. Hon är antagligen den mest osympatiska hjältinna som förekommit i en Argentofilm. Hon till och med ser osympatisk ut. En seriemördare härjar i Rom, en mystisk person som mördar prostituerade. Diana ska bli nästa offer och när hon efter ett besök på ett hotell kör därifrån, jagas hon av mördaren. Diana krockar med en annan bil och hamnar på sjukhus.

När Diana vaknar upp är hon blind. Asia Argento spelar en kvinna från något slags center för synskadade, hon ska hjälpa Diana att hantera sitt liv utan att kunna se. Det visar sig inte vara svårt, Diana lär sig gå omkring med blindkäpp och ledarhund på ett litet kick. Otroligt! Diana återupptar snart sitt gamla jobb - trots att hon är blind. Dessutom blir hon kompis med en liten kinesisk pojke - sonen till ett par som omkom i bilkraschen. Polisen uppskattar inte detta.

Mördaren gillar inte att Diana överlevde, så hon lever i fara. Man kan tänka sig att det inte borde vara några större problem att ta kål på en blind kvinna som bor ensam, men det är det. I vanlig ordning i den här typen av film är det upp till Diana att avslöja mördaren, vilket leder till en vansinnigt osannolik tredje akt, då även luften går ur filmen en aning.

Inledningen på DARK GLASSES tycker jag är riktigt bra, här funkar det även estetiskt, bilderna är suggestiva. Efter ett tag blir filmfotot mer rudimentärt och halvtrist. En del scener, i synnerhet mordscenerna och andra våldsamma scener, är överraskande sleazy och påminner om något från 1970-talets mer spekulativa italienska gialli. Filmen känns lite smutsig. Helhetsintrycket är att filmen känns rätt billig.

Denna film skiljer sig från tidigare Argentofilmer vad gäller filmmusiken. Denna är komponerad av fransmannen Arnaud Rebotini, var elektroniska musik är ganska radikalt annorlunda än musiken i Argentos tidigare filmer. Jag lyssnade på soundtracket när det släpptes, långt innan jag såg filmen. Själva ledmotivet är bra, men musiken blir rätt tjatig och repetitiv efter ett tag, åtminstone när man bara lyssnar på albumet. Daft Punk skulle göra filmmusiken, men de splittrades innan det var dags.

DARK GLASSES släpps direkt på VOD i Sverige - om den även släpps på DVD och/eller Blu-ray vet jag inte. Jag tvekar vad gäller betyget. Ska jag sätta en tvåa - eller vara generös och ge den en trea? Den har trots allt sina stunder, och den är bättre än MOTHER OF TEARS och DRACULA. Okej, jag är snäll och sätter en trea, om än en svag sådan. Om inget annat har den gamle Dario försökt återgå till sina rötter. 

Tydligen planerar Dario Argento redan en ny film, vilken ska ha Isabelle Huppert i huvudrollen, och som är en nyinspelning av en mexikansk film från 1940-talet.



 

 

 

(VOD-premiär 21/11)


söndag 13 november 2022

Blu-ray/VOD: Final Cut

FINAL CUT (Njutafilms)


Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Den här franska zombiekomedin ... eller ... nästan-zombiekomedin visades alldeles nyligen på bio här i Sverige. Jag hade tänkt gå på pressvisningen och skriva om filmen då, men så visade det sig att denna visning lagts på en väldigt dum tid på dagen - sen eftermiddag (Onödig information för er läsare, jag vet). Jag glömde sedan helt bort den här filmen, men en dryg månad senare har den släppts på Blu-ray.

Det här är en film av Michel Hazanavicius, som gjorde de två första, ojämna OSS 117-filmerna med Jean Dujardin, samt den lika utmärkta som Oscarbelönade THE ARTIST, med Dujardin och Bérénice Bejo, som är gift med Hazanavicius. Vad jag dock inte visste innan jag började titta, är att FINAL CUT är en nyinspelning av den japanska filmen ONE CUT OF THE DEAD från 2017. Jag har inte sett det japanska originalet, så jag vet inte hur pass lika filmerna är.

FINAL CUT börjar inget vidare. Det är en metafilm om en filminspelning - ett litet filmteam håller på att spela in en lågbudget-zombiefilm, men problem uppstår när de plötsligt anfalls av riktiga zombies. Blodet sprutar när filmteamet kämpar för sina liv, men det är rätt trist att titta på - färgerna är överstyrda, bilden är grynig, rollfigurerna är osympatiska, i synnerhet regissören, som spelas av Romain Duris, och för att vara en komedi är det inte roligt alls. Av någon anledning har alla japanska namn, trots att de är fransmän. Jag tänkte att det kommer att bli skitjobbigt att titta på detta i en timme och 50 minuter, det var tur att jag inte såg den på bio.

Efter en halvtimme börjar eftertexterna att rulla. Det visar sig att detta var en film i filmen. Bilden blir normal när vi hoppar tillbaka i tiden, och Romain Duris får i uppdrag att regissera en nyinspelning av en japansk zombiefilm - om det faktiskt är ONE CUT OF THE DEAD vågar jag inte svara på. Producenterna ät japaner och en av dem är på plats för att se så att allt går rätt till - hon spelas av en kvinna med ett synnerligen märkligt utseende, och hon var också med i ONE CUT OF THE DEAD. Ja, detta är alltså en film om en filminspelning av en film om en filminspelning.

Japanerna har märkliga krav. Alla rollfigurerna måste ha japanska namn, och filmen ska göras i en tagning. Team och skådisar - Bérénice Bejo spelar en av dem - repeterar och sedan börjar inspelningen. Denna blir problematisk.

Jag satt länge och tyckte att det här inte var speciellt kul. Folk springer, folk skriker, det är lite för utdraget. Men - den sista halvtimmen lyfter det. Då funkar det som komedi och jag tyckte att det var rätt kul. Så, jag höjer betyget ett snäpp. Dock är det hela alldeles för långt, det hade räckt med 90 minuter, om ens det.




lördag 12 november 2022

Blu-ray/VOD: American Yakuza

AMERICAN YAKUZA (Studio S Entertainment)


AMERICAN YAKUZA, i regi av Frank A Cappello, är en film från den tid då direkt på video-filmer såg ut som riktiga filmer. Eller, den här filmen gick säkert på bio i en del andra länder, men det är en lågbudgetfilm, förhållandevis, och i Sverige släpptes den förstås direkt på video. Filmen är från 1993, men jag tror den släpptes först 1994 här - och jag vill minnas att jag recenserade den i ett nummer av Magasin Defekt 1995.

Jag tyckte att den här filmen var skitbra när den kom. På den tiden, i början- och mitten av 1990-talet, var actionfilmer från Hongkong, framför allt John Woos filmer, populärt här i väst, och Hollywood försökte göra liknande filmer. AMERICAN YAKUZA var en av dessa filmer.

Viggo Mortensen gör huvudrollen och 1995 kände jag igen honom från PRISON och LEATHERFACE: TEXAS CHAINSAW MASSACRE III. Men, när jag tittar på Mortensens filmografi inser jag att jag hade sett honom i flera andra filmer, som VITTNE TILL MORD, YOUNG GUNS II och THE INDIAN RUNNER, vilket jag fullkomligt förträngt. Jag minns att jag 1995 tyckte att Mortensen var en bra actionhjälte.

Nu när jag ser om AMERICAN YAKUZA på Blu-ray konstaterar jag att det är en snygg film, det är en elegant film. Filmfotot är utmärkt - det ser ut som en biofilm, till skillnad från majoriteten av dagens lågbudget-actionfilmer.

... Däremot förvånas jag över hur platt manuset är. Det hela är väldigt enkelt: Mortensen spelar en FBI-agent som infiltrerar den amerikanska grenen av yakuzan; den japanska maffian. Mortensens agent räddar livet på en yakuzaboss. Yakuzan ligger i fejd med den italienska maffian, som styrs av en cigarrökande gangster spelad av Michael Nouri. Mortensens agent blir god vän med yakuzabossen, som görs av Ryo Ishibashi, han blir fullgod medlem i yakuzan, och han blir kär i en söt, japansk heminredningsarkitekt. Det hela kan bara sluta på ett sätt, och för de flesta inblandade slutar det inte lyckligt.

Jag tyckte alltså att den här filmen var riktigt bra när den kom - men idag, nästan 30 år senare, tycker jag inte att den är riktigt lika bra. Här finns några Hongkonginspirerade inslag, Viggo Mortensen kastar sig i sidled medan han skjuter med två pistoler samtidigt. Men filmen innehåller förvånansvärt få actionscener, vad vi istället får är en melodram, och denna känns halvkokt. Handling och rollfigurer hade behövt utvecklas lite mer. Numera är de flesta filmer för långa, men AMERICAN YAKUZA känns för kort med sina 96 minuter.

Mortensens agent satt i fängelse som en del av planen när han skulle infiltrera yakuzan. Men ingick det också i planen att han av en slump skulle rädda livet på yakuzabossen? Om detta inte skett, hur hade han då tänkt infiltrera yakuzan? Varför satte inte FBI en japansk-amerikansk agent på jobbet, någon som sticker mindre ut än den blonde Mortensen? Han har ju liksom ögonen på sig precis hela tiden.

Viggo Mortensen sägs ha tagit rollen enbart för pengarnas skull, och han ser faktiskt rätt ointresserad ut - något jag inte noterade 1995.

Nå. Trots mina invändningar är AMERICAN YAKUZA rätt okej. Den är inte tråkig och den är som sagt tjusig att titta på. Michael Nouri har inte så mycket att göra här, men han är en gammal favoritskådis.

AMERICAN YAKUZA 2: BACK TO BACK från 1996 är ingen uppföljare. Det är en TV-film som heter BACK TO BACK och som döptes om i vissa länder. Den har dock en liknande handling och Ryo Ishibashi är med i den.

 




fredag 11 november 2022

DVD/VOD: Hämnaren från vildmarken

HÄMNAREN FRÅN VILDMARKEN (Studio S Entertainment)


Den här filmen, bättre känd som JONATHAN OF THE BEARS (eller JONATHAN DEGLI ORSI på italienska), har jag velat se sedan jag för drygt 30 år sedan läste att den skulle spelas in. En ny spaghettiwestern med Franco Nero i huvudrollen och i regi av Enzo G Castellari, inspelad i Ryssland. Filmen blev klar 1993, men släpptes inte förrän 1995. Av någon anledning har jag inte sett den förrän nu, när den släppts på DVD i Sverige.

Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte blev besviken på denna italiensk-ryska samproduktion. Det här är nämligen en film som inte riktigt fungerar, och Franco Nero håller med - till saken hör att Nero både producerade och hittade på storyn.

HÄMNAREN FRÅN VILDMARKEN känns i mångt och mycket som en uppföljare till Castellaris KEOMA (eller MED SATAN I HÄLARNA som de hette i Sverige) från 1976, även den med Nero. Neros hjälte Jonathan ser ut som Keoma, han är i princip samma rollfigur. Handlingen är likartad. Jonathan, som är kompis med en björn, ska hämnas, och slåss mot onda män som styr och ställer i en liten stad de tagit över. Jonathan pangar skurkar, sedan tillfångatas han och torteras, sedan tar han sig loss och pangar några till, medan en kille spelar banjo.

Enligt IMDb varar den här filmen 88 minuter (bio/NTSC, 24 bilder i sekunden), men på den här DVD:n varar den 115 minuter (PAL, 25 bilder i sekunden), den är alltså drygt en halvtimme längre. Om det finns en 88-minutersversion vet jag inte, men det skulle inte förvåna mig om den klippts ner på vissa marknader. Det dröjer nämligen ungefär en halvtimme innan handlingen drar igång.

HÄMNAREN FRÅN VILDMARKEN inleds med att Jonathan som barn kommer åkande i en vagn tillsammans med sina föräldrar. De attackeras av desperados, föräldrarna dödas, och Jonathan gömmer sig i en grotta, där han blir kompis med en björnkubb. Kort därpå hittas Jonathan av indianer och han växer upp i deras by. Björnen växer också. Filmens första halvtimme känns som något slags dramadokumentär om indianer - varvat med scener där den lille Jonathan leker med björnungen. Björnen spelas av en riktig björn. Det händer nästan ingenting.

Sedan är Jonathan vuxen och måste slåss mot björnjägare som fångat hans björn. Jonathan är skitbra på att ta han om skurkar, eftersom han är rena Hawkeye med sin pilpåge - han skjuter två pilar på en gång och prickar allt möjligt. Därefter måste Jonathan slåss med ett anhang som leds av David Hess. Och sedan anländer John Saxon med sitt anhang, de vill borra efter olja, vilket Jonathan och indianerna inte gillar, eftersom marken är helig.

Den här filmen känns lite ofärdig - och ibland nästan tafflig. Filmfotot är blekt och lite smutsigt, jag vet inte om det är meningen att det ska se ut så här, eller om det är kopian som Studio S har släppt som är ruffig. Handlingen känns ofokuserad och ryckig, ibland verkar scener inte riktigt hänga ihop. Värst är dock filmmusiken. Fyra olika personer har komponerat musik till filmen. Först har vi ledmotivet, en sång om Jonathan of the Bears. Det är en låt av samma typ som ledmotiven till KEOMA och Sergio Martinos MANNAJA (1977). Sångtexten beskriver filmens handling: "De dödade hans far, de dödadade hans mor, nu ska han döda dem som lever för att döda, Jonathan of the Bears, Jonathan of the Bears, och så vidare". Jag antar att det är Clive Riche som ligger bakom denna, han har även en liten roll som banjospelaren. Indianmusiken är komponerad av Knifewing Segura, som också spelar en av filmens indianer. Denna musik låter som något av Clannad. Väldigt märkligt. Övrig musik har skrivits av Aleksandr Belyayev och Fabio Constatino. Det här är dels ganska traditionell filmmusik, och dels en fullkomligt vedervärdig syntmelodi som inte passar in alls.

Jag kan mycket väl tänka mig att om man klipper bor nästan hela den första halvtimmen och byter ut filmmusiken, så skulle man få en betydligt bättre film. Som filmen ser ut nu är den konstigare än bra, och rätt tråkig. Även Franco Nero klagar på inledningen, han tycker att den känns som en barnfilm, innan det plötsligt blir en hämnarfilm.








lördag 5 november 2022

Netflix: Enola Holmes 2

Foton copyright (c) Netflix

När ENOLA HOLMES kom för två år sedan såg- och skrev jag om den mest för att ha något att skriva om här på TOPPRAFFEL! - jag tillhör inte målgruppen. Eftersom det nu kommit en uppföljare, ännu en gång i regi av Harry Bradbeer, kände jag att jag väl får ta och se- och skriva även om denna. 

Jag tillhör inte målgruppen, skrev jag ovan. Men när jag såg ENOLA HOLMES 2 undrade jag om målgruppen faktiskt förstår vad filmen handlar om. Målgruppen är alltså barn, antagligen främst flickor i tolvårsåldern. Jag, som är en medelålders man, undrade emellanåt vad filmen handlade om och vad som försiggick. Men att jag med jämna mellanrum tappade tråden beror på att jag konstant satt och retade mig på unga Enola Holmes och en massa konstigheter.

Sherlock Holmes lillasyster Enola (Millie Bobby Brown) har nu öppnat en egen detektivbyrå, men hon får inga klienter, eftersom alla anser att hon är alldeles för ung för att vara detektiv. Vilket hon förstås är - hon är tonåring. Just som hon ska lägga ner sin byrå får hon sin första klient. Det är en fattig liten flicka vars storasyster försvunnit.

Den här storasystern jobbade på en tändsticksfabrik, så Enola börjar också jobba där för att luska i försvinnandet. Tändsticksfabriken är ett hårt ställe där saker och ting inte går rätt till. Dessutom dör de anställda lite då och då - enligt direktören har de fått tyfus. Spåren leder vidare till en music hall-teater, och kort därpå tar Enola sig in i en lägenhet, där hon hittar en mördad tjej; hon har en kniv i bröstet. Och just då stormar en massa poliser in, ledda av den slemme Grail (David Thewlis). 

Det händer mer grejor, Enola finner kärleken i unge herr Tewkesbury (Louis Partridge), som lär henne dansa och så pussas de, Sherlock Holmes (Henry Cavill) hjälper till med fallet, Enola hamnar i fängelse, Enolas och Sherlocks morsa (Helena Bonham Carter) spränger brevlådor och en diligens, det blir fäktning och slagsmål, fler dör, det följer några tvära vändningar i handlingen, och sedan slutar det. Kanske. Jag vet inte så noga.

Om möjligt är ENOLA HOLMES 2 ännu mer irriterande än den första filmen. Den extremt hurtiga Millie Bobby Brown ser ut att ha rymt från en pantomimföreställning, hon spelar över så att det visslar om det, hon grimaserar hej vilt, hon är lillgammal, och hon bryter ofta den fjärde väggen för att prata med publiken. Brown har hunnit bli 18, men ser faktiskt lite äldre ut, ibland ger hon intryck av att vara en vuxen kvinna som spelar barn. Henry Cavill är hennes direkta motsats, han gör en mjuk och återhållsam Sherlock Holmes, han är så återhållsam att han ger intryck av att vara uttråkad.

Precis som förra gången är det feministiska budskapet övertydligt och körs ner i halsen på tittarna som i en proggig barnbok från 1970-talet. Anakronismer duggar tätt. En av de mest kända, återkommande figurerna från Arthur Conan Doyles berättelser har bytt både kön och hudfärg, vilket i princip innebär att det nu är en helt annan figur. En annan välkänd figur, som dyker upp på slutet, har fått nöja sig med att byta hudfärg. Ändringar som gjorts för ändringarnas skull. Jag har inget emot rollfigurer av olika kön, med olika hudfärg, längd, vikt, dialekt och hattstorlek, men det blir bättre om man skapar nya gestalter, istället för att ändra på befintliga, extremt välkända sådana. I den här filmen känns det mest krystat och ansträngt.

Bitvis är filmen märkligt våldsam och oväntat blodig för att vara en barn- och familjefilm. Påkostat är det, budgeten var inte den lägsta.  

Roligast i filmen är att David Thewlis ser ut exakt som Ludde Gentzel i Kronblom-filmerna! Det är ganska distraherande. En arg och elak Kronblom!

Jag noterar att en massa människor, antagligen ungdomar, älskar ENOLA HOLMES 2 - medan en hel del renläriga Sherlock Holmes-fans rasar och klagar på allt som ändrats för att tilltala en "modern publik".

Jag fick verkligen koncentrera mig för att inte skriva "Enola Gay" när jag skrev den här texten.


 

 

 

 

 

(Netflixpremiär 4/11)


fredag 4 november 2022

Amazon Prime: Run Sweetheart Run

Foton copyright (c) Amazon Studios

Ännu en film från Amazon Studios som får premiär direkt på Amazon Prime Video. Fast egentligen är detta en skräckfilm från Blumhouse som skulle gått upp på bio. RUN SWEETHEART RUN spelades in 2019 - och 2022 filmades några kompletterande scener. Tre år senare, alltså.

Ibland ögnar jag igenom så kallade user reviews på IMDb. Vad som ofta slår mig är hur otroligt hatiska, fördomsfulla och misogyna människor världen över är. En väldig massa människor som skriver dessa recensioner, de flesta ger intryck av att vara amerikaner, hatar verkligen filmer med kvinnor i huvudrollerna, filmer med kvinnor i bärande roller, filmer med budskap, och så vidare. De anklagar precis allting för av vara woke och vänstervridet. Det kan vara rätt obehagligt att läsa dessa texter.

... Men så ser jag RUN SWEETHEART RUN, i regi av Shana Feste, som även varit inblandad i manuset, och jag börjar nästan känna mig som de där hatiska snubbarna på IMDb, vilket förstås inte är en bra känsla. Den här filmen visar sig ha ett starkt feministiskt budskap - men det är så otroligt klumpigt hanterat att det blir direkt genant. 

Det hela börjar ganska hyfsat. Ella Balinska spelar Cherie, en ung juridikstudent som jobbar som sekreterare på en advokatbyrå. Hennes chef har blivit dubbelbokad en kväll, så han ber Cherie äta middag med en viktig klient. Det är allt hon ska göra, inget mer. Cherie fixar barnvakt, klär upp sig, och går hemifrån. Ett problem är att Cherie har mens och hennes dotter har kastat den sista tampongen i toalettstolen.

Den viktiga klienten heter Ethan (Pilou Asbæk), och han visar sig vara trevlig och charmig, även om han brusar upp när han ser en hund. Det bär sig inte bättre än att de går hem till Ethan efter middagen för drinkar och annat. Då attackerar Ethan Cherie, han misshandlar henne och hon måste fly.

Så här långt är filmen alltså hyfsad. Den har en del problem med berättartempot och det är lite märkligt ryckigt, men filmen är okej.

Ethan skriker något om att han ska jaga Cherie hela natten. Cherie lyckas få tag på polis, men de tror inte på den blodiga Cherie, istället arresterar de henne för att uppträda i berusat tillstånd. Här börjar det kännas märkligt. Här kommer alltså en tydligt misshandlad tjej i finklänning - och de syr in henne för att hon druckit. 

Ethan kommer och hälsar på Cherie i cellen, eftersom polisen förstås tycker att han är trovärdig. Cherie släpps ut och jakten fortsätter - och det blir bara dummare och dummare. Cherie måste hitta någon som kallas The First Lady - denna lady vet vad som pågår. Ethan visar sig vara ett monster, bokstavligt talat, och han har inga problem med att hitta Cherie, eftersom hennes blod har en kraftig doft. Cherie gör flera försök att köpa tamponger under jakten.

Cherie får lift med några unga tjejer som konstant skriker girl power-floskler. The First Lady introduceras och Cherie får veta att blodet är hennes superkraft, eller hur det nu var. Sedan blir filmen plötsligt religiös (!), och Cherie och ett helt gäng tjejer tar på sig vita karatedräkter för att slås med djävuls-Ethan. Nej, jag skojar inte - de har karatedräkter

Jag satt länge och tänkte att, tja, RUN SWEETHEART RUN kan väl få en tvåa i betyg - men jag sänker tvåan till en etta. Filmens sista akt är så osannolikt dum att, ja, jag vet inte vad jag ska säga. Shana Feste har sagt att filmen bygger på hennes egna erfarenheter av en urspårad träff som ledde till att hon misshandlades - men bitvis känns det som om manuset är skrivet av arga tonåringar. Här finns inga nyanser alls. Ingen beter sig realistiskt, alla män är svin, och här finns alldeles för många logiska luckor som gör att storyn känns slarvig och ogenomtänkt. Allting är konstigt. Det är taffligt gjort.

I en scen sitter några ungdomar och tittar på MOTORSÅGSMASSAKERN och vi får se flera klipp ur den filmen. Det är modigt att visa klipp ur en av de bästa skräckfilmer som gjorts i denna film, som inte är en av de bästa skräckfilmer som gjorts.

RUN SWEETHEART RUN skulle ha kunnat bli en bra film, eftersom här finns en del bra idéer. Resultatet blev gravt misslyckat.

Fotnot: RUN SWEETHEART RUN visades i Sundance 2020. Filmens handling har delvis ändrats i den version som nu fått premiär.



 

 

 

 

(Amazon Prime Video-premiär 28/10)


söndag 30 oktober 2022

Bio: Prey for the Devil

Foton copyright (c) SF Studios

PREY FOR THE DEVIL utspelar sig till större delen på St. Michael the Archangel School of Exorcism i Boston. En skola där katolska kyrkan utbildar exorcister - och exorcister behövs det i massor, eftersom rapporter om folk som blivit besatta av djävlar och demoner har skjutit i höjden de senaste åren.

... Fast St. Michael the Archangel School of Exorcism finns förstås inte på riktigt. Jag menar, hur skulle det se ut? Tjogtals med katolska präster som går i en speciell skola för att lära sig driva ut demoner. I Boston. Inte nog med det, de har dessutom en massa besatta patienter intagna i kåkens sjukhusavdelning. Och inte nog med det: i källaren finns gamla fängelsehålor bevarade, och dit släpar de besatta människor när de blivit extra besatta och jävliga.

Vad som däremot finns i verkligheten, om uppgiften stämmer, är en kurs i exorcism som Vatikanen håller en gång om året. 

År 2010 gjorde Daniel Stamm filmen THE LAST EXORCISM, som gick oväntat bra på bio i USA, och som släpptes direkt på DVD i Sverige året därpå. Jag såg- och recenserade den, och tyckte visste den var rätt okej, men jag minns den inte alls. Nu har Daniel Stamm gjort ytterligare en exorcistrulle.

Jacqueline Byers spelar den unga, raffiga nunnan syster Ann. Hennes barndom var hård, eftersom hennes mor var besatt av något ondskefullt, vilket ledde till kraftiga humörsvängningar. Efter moderns självmord hamnade Ann på ett nunnekloster, och där verkar hon känna sig hemma. Som vuxen har hon utvecklat en speciellt talang för utdrivning av demoner. Problemet är att kvinnor inte får vara exorcister.

Syster Ann smyger sig in på exorcismlektionerna ändå, och hon tar sig an en besatt flicka som är intagen på sjukhusavdelningen. Den här tösen, Natalie (Posy Taylor), är rar och smart och lillgammal, men ibland pratar hon med monsterröst och klättrar i taket och bär sig åt. 

Efter att syster Ann har imponerat på de katolska gubbarna tvingas de göra ett undantag för Ann, och hon blir den första kvinnan som får utbilda sig till exorcist. Antalet besatta ökar ständigt, så det behövs extra exorcister, och Ann är osedvanligt begåvad. Natalies tillstånd blir allt värre, här ska det minsann drivas ut demoner och grejor!

PREY FOR THE DEVIL är inget vidare som skräckfilm. Bortsett från att den är allmänt fånig, gör den det fundamentala misstaget att fläska på med skräckeffekter precis hela tiden, i princip från början till slut. Filmen följer mönstret datoranimerad effekt - jumpscare - datoranimerad effekt - jumpscare - datoranimerad effekt - jumpscare - och så vidare - slut. Ibland uppblandat med drömscen med datoranimerad effekt och jumpscare. Detta förtar förstås all spänning och skräckstämning. Dessutom är det lite töntigt att allt leder fram till att katolska kyrkan har något slags agentorganisation eller insatsstyrka med exorcister som rycker ut, beväpnade med krucifix istället för pickadoller. Det här kunde varit coolt om det handlade om en tjoflöjtfilm; ett actionäventyr, men detta verkar vara tänkt som seriös skräck. Det råder heller ingen tvekan om att folk verkligen är besatta av demoner - eftersom det ibland kommer ut monsterhänder ur munnen på dem och en massa annat.

Jag är ingen expert på katolska nunnor, men är det inte meningen att håret ska täckas av nunnedoket? Syster Anns blonda lockar sticker hela tiden fram, och ofta är hon civilklädd och har inget alls på huvudet. Hon flirtar även med en kille. Fast hon är kanske inte färdig nunna?

Virginia Madsen spelar psykolog och tror inte riktigt på det syster Ann pratar om. Ben Cross har en liten roll som kardinal. Han dog i cancer tio dagar efter inspelningen sommaren 2020. På grund av pandemin sköts premiären upp mer än ett och ett halvt år. Filmmusiken är bitvis lik Philip Glass' ledmotiv till CANDYMAN.

Eftersom det här är en PG-13-film, förekommer vare sig grovt språk eller ymnigt blodflöde. Det här är mest tröttsamt, men det går kanske hem hos tonåringar - en anställd på biografen sa att skräckfilmer alltid går jättebra där, tonåringar ser vad som helst om det är skräck. 

Tveksamt betyg, det är svagt.




 

 

 

(Biopremiär 2/11)