torsdag 22 augusti 2019

Bio: Angel Has Fallen

Foton copyright (c) Nordisk Film
Eftersom ANGEL HAS FALLEN, i regi av Ric Roman Waugh, är den tredje filmen med Gerard Butler som Secret Service-agenten Mike Banning, såg jag häromkvällen om den första filmen i serien; OLYMPUS HAS FALLEN från 2013, den ligger på Netflix. Trots den alltid lika degige och småtriste Butlers medverkan mindes jag den filmen som dum men kul.
Dum var filmen fortfarande, men nu när jag såg om den tyckte jag mest att den var tjatig och tråkig. Öronbedövande, våldsam, blodsprutande action i överflöd var väl maffigt på stor duk på bio, men på en liten skärm hemma blev filmens brister tydligare.
Uppföljaren LONDON HAS FALLEN har jag inte sett om, den minns jag som ännu dummare.
Jag inbillar mig faktiskt att ANGEL HAS FALLEN är bättre än de två föregångarna. Den här gången är TAKEN-författaren Robert Mark Kamen inblandad i manuset, och han har i princip återanvänt storyn från TAKEN 3. Dock blev resultatet bättre den här gången, TAKEN 3 är kass. Å andra sidan är det här en typ av story vi sett otaliga gånger tidigare - en oskyldig hjälte blir ditsatt, flyr, jagas, och måste rentvå sitt namn. JAGAD med Harrison Ford är kanske det mest kända exemplet.
ANGEL HAS FALLEN inleds med att Mike Banning umgås med sin gamle militärpolare Wade Jennings. Jennings spelas av Danny Huston, som ofta brukar gestalta skurkar, och som har ett typiskt skurkutseende. Lita aldrig aldrig på rollfigurer som spelas av Danny Huston!
Ett intressant inslag i den här filmen är att Mike Banning tagit skada av sina tidigare bedrifter. Han lider av hjärnskakningar, han drabbas av yrsel, och hans kropp håller knappt ihop efter alla skador. Bannings läkare är orolig. Banning har även blivit beroende av smärtstillande piller.
Morgan Freeman spelar USA:s uråldrige president, som dessutom är Bannings kompis. Presidenten tänker göra Banning till chef för Secret Service, men mitt under ett samtal om detta medan presidenten och Banning är ute och fiskar, sker en attack. Någon försöker mörda presidenten med hjälp av drönare. Banning lyckas rädda presidenten, som hamnar i koma, men alla säkerhetsvakter dödas - alla utom Banning. Drönarna var inställda för att skona Banning. Dessutom hittas Bannings DNA på skurkarnas övergivna bil, med mera, och det visar sig att Banning har ett hemligt bankkonto med tio miljoner dollar.
Självklart tror FBI att det är Banning som ligger bakom mordförsöket. Banning lyckas fly och blir Amerikas mest efterlyste man. Jada Pinkett Smith spelar den hårda FBI-agenten som leder jakten på honom. Banning i sin tur letar desperat efter de riktiga skurkarna. Det kan väl aldrig vara så att det är ... Wade Jennings som ligger bakom? Men vem är det Jennings i sin tur jobbar åt? Svaret på den frågan kommer inte heller som en överraskning.
Under handlingens gång letar Banning upp sin gamle knäppgök till farsa, en vietnamveteran som stack när Banning var liten glytt. Farsan spelas av Nick Nolte, vilket är ett litet genidrag som lyfter den här filmen en hel del. Han bor i en stuga i skogen och blir den som får agera sidekick när bovar ska slaktas.
... Och jodå, det tar ovanligt lång tid för att vara en film i den här serien, men storyn leder i vanlig ordning fram till öronbedövande, blodsprutande action. Jag gillar att Banning vid ett par tillfällen förlorar hörseln på grund av allt smällande.
Jag har alltid varit lite svag för historier om folk som blir oskyldigt ditsatta och jagade - jag tyckte att det var vansinnigt spännande när Luke Macahan jagades på 1970-talets lördagkvällar. Således tycker jag att ANGEL HAS FALLEN är rätt okej. Det är möjligt att jag ändrar åsikt när jag ser om den om några år.
Jag noterar att alla byggnader och monument i Washington DC som sprängdes i småbitar i OLYMPUS HAS FALLEN nu är återuppbyggda. Vad som inte är återuppbyggt är Gerard Butlers ansikte - han ser numera ut som om han röker fjorton paket Gitane utan filter om dagen.
Mike Bannings hårt prövade hustru spelas den här gången av Piper Perabo från COYOTE UGLY.








(Biopremiär 23/8)
-->

tisdag 13 augusti 2019

Bio: Once Upon a Time ... in Hollywood

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Häromåret köpte jag en Blu-ray-box med alla Quentin Tarantinos filmer fram till och med DJANGO UNCHAINED; THE HATEFUL EIGHT var alltså inte med i boxen. Jag såg genast om INGLOURIOUS BASTERDS och DJANGO UNCHAINED, och jag såg faktiskt också om DEATH PROOF, för att se om den verkligen var så kass som jag mindes den efter visningen i Cannes. Det var den. Den är hemsk.
Däremot kände jag mig inte alls sugen på att se Tarantinos tidiga filmer. Framför allt inte PULP FICTION. Jag hade en känsla av att den inte skulle hålla. Jag såg heller inte JACKIE BROWN, vilken jag blev besviken på när den kom 1997, men de senaste månaderna har flera bekanta hävdat att den är deras favoritfilm av Tarantino. Jag minns nästan ingenting av den, så jag får väl se om dem.
Efter att jag kommit hem efter pressvisningen av ONCE UPON A TIME ... IN HOLLYWOOD föll det sig inte bättre än att jag faktiskt såg om PULP FICTION - jag letade efter något annat på Netflix, och då dök den upp. (Blu-ray-boxen befinner sig på annan ort)
... Och nej. PULP FICTION höll inte. Den kändes väldigt gammal - på fel sätt. Den var liksom fast i 1994, den är för upptagen med att vara cool och nyskapande, och häftig med sitt ironiska våld. 1994 var jag 26 år, jag var i rätt ålder, och då hade jag förstås inte tidigare sett något liknande. Då var filmen omtumlande på alla möjliga sätt.
Ett annat problem var att PULP FICTION ledde till en rad imitationer. Filmkapare som ville vara Tarantino spottade ur sig kriminalfilmer som ansträngde sig till det yttersta att vara coola, smarta och nyskapande. Jag blev fruktasvärt trött på denna typ av film.
Med INGLOURIOUS BASTERDS började Tarantinos filmer bli lite mer, tja, traditionella, och handlingen blev lite rakare - och jag tyckte åter att Tarantino var jättebra, bättre än han någonsin varit. Det kändes som att han lekt av sig och mognat. Jag är väldigt restriktiv med höga betyg här på TOPPRAFFEL!, jag vet att en del läsare tycker att jag sågar för mycket, men jag noterar att jag satt högsta betyg på INGLOURIOUS, DJANGO och HATEFUL. Kommer det att bli den fjärde femma till Quentin Tarantino?
ONCE UPON A TIME ... IN HOLLYWOOD beskrivs som ett kärleksbrev till filmindustrin. Och det är precis vad det är. En nostalgisk, passionerad, entusuastisk kärleksförklaring till filmen och Hollywood (och till kvinnofötter). Medan jag såg filmen funderade jag lite grann på om dagens unga biopublik kommer att få ut så mycket av filmen, eller en publik som inte är speciellt filmintresserad. Kanske är jag fördomsfull, men känner ungt folk av idag till Sharon Tate och Steve McQueen? För den stora allmänheten är de lika bortglömda och passé som Rick Dalton känner sig.
Rick Dalton, det är Leonardo DiCaprios rollfigur i ONCE UPON A TIME. Han var stjärnan i en westernserie på TV, han gjorde några uppmärksammade filmroller, men nu är det 1969 och han har förpassats till att gästspela som skurk i enstaka avsnitt av TV-serier. Producenten Marvin Schwarz (Al Pacino) försöker få Dalton att åka till Italien och spela huvudrollen i spaghettiwesterns, men Dalton vägrar - han hatar italienska westerns.
Brad Pitt spelar Cliff Booth. Cliff är Daltons stuntman, men han har med åren blivit mer än så. Han är Daltons chaufför, assistent och alltiallo - och han är i princip Daltons enda vän. Cliff bor dock i en nedgången husvagn tillsammans med sin vältränade hund, medan Dalton bor i en flådig villa med pool. Cliff är en ganska hopplös kille som inte vet att uppföra sig på filminspelningar. Han påstås även ha mördat sin fru.
Dalton har fått nya grannar - Roman Polanski (Rafal Zawierucha) och dennes hustru Sharon Tate (Margot Robbie). Dalton, som är upptagen med en ny skurkroll i westernserien LANCER, har inte träffat sina grannar. Den snälla och rara Sharon Tate umgås mest med kompisar och går på fester. Cliff får ofta syn på ett gäng unga hippietjejer när han är ute och kör, och en dag ger han en av dem; Pussycat (Margaret Qualley), lift hem. Hon visar sig bo i ett besynnerligt hippiekollektiv på en ranch där Rick Daltons gamla TV-serie spelades in. Jodå, visst handlar det om familjen Manson. Charles Manson (Damon Herriman) figurerar dock bara i en kort scen.
Någon egentlig handling har ONCE UPON A TIME ... IN HOLLYWOOD inte. Vi får följa en handfull människor i Hollywood under några månader, fram till det överraskande slutet, vilket förstås inte alls är överraskande - med tanke på vad Tarantino tidigare hittat på i sina filmer.
Men - det här är minutiöst välgjort och välspelat. Jag var fullkomligt uppslukad när jag såg den här filmen. Den varar hela två timmar och 41 minuter, men till skillnad från till exempel AVENGERS: ENDGAME, så känns den inte som 14 timmar. Tarantino har gjort en vansinnigt underhållande och raffinerad film, en film med så många detaljer att man antagligen måste se den flera gånger för att uppfatta allt.
Som titeln antyder är det här en saga. En saga som grundar sig i verkligheten, men som tar sig friheter med  händelser. En alternativ verklighet - tänk om det här hände istället. Kanske är allt i filmen uppdiktat av Cliff Booth. "Tänk om jag lyckades nita Bruce Lee!".
Det återuppbyggda 60-talet känns verkligen autentiskt, och autentiska händelser, människor, filmer och TV-program blandas med påhittade sådana. Damian Lewis spelar Steve McQueen, och han är besynnerligt lik originalet i sin enda scen. LANCER regisseras av skådespelaren Sam Wanamaker, och han spelas av Nicholas Hammond, vilket är lite kul. Hammond var en av gossarna i SOUND OF MUSIC, och på 70-talet spelade han Peter Parker i den kortlivade TV-serien om Spindelmannen. TV-serien LANCER skapades förresten av Samuel A Peeples, far till Nia Peeples, som var med i FAME.
Vidare spelar Bruce Dern blind ägare till ranchen där Mansonfamiljen bor, gamle fine Clu Gulager är bokhandlare, Kurt Russell och Zoë Bell gör ett gift par som hatar Cliff Booth, Martin Kove, Michael Madsen och James Remar figurerar i en TV-serie. Dakota Fanning tillhör Mansonfamiljen, och Luke Perry, som gick bort efter inspelningen, har en liten roll som skådis.
Ja, och så får vi se Mike Moh som Bruce Lee. Detta har fått Shannon Lee, Bruce Lees dotter, att gå i taket. Scenen med en väldigt arrogant och kaxig Bruce Lee är nämligen rolig, och släkten Lee uppskattar verkligen inte att biopubliken skrattar åt Bruce! Shannon har skrivit debattinlägg om detta - men hon är ute och cyklar. Quentin Tarantino försöker inte förlöjliga Bruce Lee.
Margot Robbie är fullkomligt bedårande som Sharon Tate. Vi får även tillfälle att se den riktiga Tate, eftersom filmens Tate går på bio och ser en film med sig själv, och vi får se klipp ur en autentisk film - Matt Helm-rafflet ETT JÄRN I ELDEN med Dean Martin.
I en nattscen panorerar kameran över några byggnader, och då kan vi i bakgrunden se en stor reklamskylt för filmen CANDY, med ett stort foto på filmens huvudrollsinnehaverska, den ljuvliga Ewa Aulin från Borstahusen.
ONCE UPON A TIME ... IN HOLLYWOOD är antagligen den minst våldsamma film Tarantino gjort. Dock förekommer ett par våldsexplosioner, och dessa är extremt brutala, chockerande och snaskiga, men till större delen är filmen mest trevlig, och ofta riktigt rolig.
Leonardo DiCaprio är förstås bra som Rick Dalton, men den som imponerar mest tycker jag är Brad Pitt. Fan vet om han varit bättre än här, han verkar känna sig hemma i rollen som halvsunkig hunk. Det är lite Robert Redford över hans look i den här filmen.
Ska jag anmärka på något, är det ett par scener med en lillgammal åttaårig skådespelerska som spelar mot Dalton i LANCER. Nu är det meningen att hon ska vara otroligt lillgammal, men hon framstår mest som en dålig och onaturlig skådis. Fast det är inget som stör så där jättemycket.
Detta är en Film med stort F, det är en typ av film vi får se alldeles för sällan nuförtiden, när utbudet till större delen antingen består av plastiga blockbusters, eller, om man väljer alternativa biografer, av fnösktorr arthousefilm. Att filmen handlar om filmbranschen gör mig extra entusiastisk. Det här inte en film som gjorts för att rida på en trend; för att filmproducenter ska dra in så mycket stålar som möjligt, och det är inte en film som gjorts för att föra fram viktiga och angelägna budskap - den här filmen har kommit till för att Tarantino älskar film.
Jag fläskar på med en femma den här gången också!








(Biopremiär 16/8)

torsdag 8 augusti 2019

Bio: Scary Stories to Tell in the Dark

Foton copyright (c) Scanbox
Den amerikanska bokserien "Scary Stories to Tell in the Dark" samlar vandringssägner, spökhistorier, folksagor, och annat som berättas kring lägereldar och på skolgårdar. En handfull av dessa berättelser har nu bakats in som ingredienser i en snäll och trevlig skräckfilm, vilken närmast kan beskrivas som "Enid Blyton i Stephen King-form", eller "Stephen Kings Fem på spökjakt" (fast de är bara fyra i filmen). I Sverige är filmen barnförbjuden, men i USA, där åldersgränsen är satt till PG-13, är den nog närmast att betrakta som familjeunderhållning.
Guillermo Del Toro har producerat och var med och skrev storyn som filmmanuset bygger på, för regin står norrmannen André Øvredal, som tidigare gjort TROLLJÄGAREN och THE AUTOPSY OF JANE DOE.
SCARY STORIES TO TELL IN THE DARK utspelar sig 1968. Det är halloween, och några vänner i tonåren beger sig ut för att hämnas på skolans stentuffa och vansinnigt elaka mobbarkillar. Vännerna känns som plockade ur valfri Stephen King-roman, och eftersom de är barn, känns det lite grann som första delen av "Det". De är Stella (Zoe Margaret Colletti), som gillar skräckfilm, den lite hunsade Auggie (Gabriel Rush), och den lite töntige Chuck (Austin Zajur). Efter utförd hämndaktion jagas de av de tuffa killarna, de träffar på Ramón (Michael Garza), som är på rymmen för att slippa skickas till Vietnam, och de gömmer sig i ett gammalt spökhus, där det för länge sedan skett otäcka saker.
I detta hus hittar de en bok med spökhistorier, handskriven i blod av Sarah Bellows, kvinnan som sägs hemsöka huset. Det här är inte vilken bok som helst - den skrivs nämligen medan man läser den ... och det som står i boken sker i verkligheten. Det är här vandringssägnerna kommer in i bilden.
Först vaknar en fågeskrämma till liv och ger sig på den värste av mobbarna. Därefter gör andra monster entré och de är ute efter Stella och hennes vänner. Kompisarna försvinner en efter en, och Stella och Ramón försöker komma på ett sätt att stoppa Sarah Belows vandöda författarskap.
SCARY STORIES TO TELL IN THE DARK är en riktigt tjusig film. 60-talet är fint återgivet, filmfotot är mer än utmärkt - både estetik och innehåll för tankarna till gamla, fina EC Comics, och därmed även till Stephen Kings CREEPSHOW. Ett par varelser ser ut att vara tecknade av EC-legendaren Graham Ingels, men jag ser på internet att de är hämtade från bokseriens illustrationer.
Filmen är bitvis lite småspännande och kuslig, till större delen är det mysigt, det är oblodigt och inte alltför otäckt, ibland  är det roligt, och rollfigurerna är inte irriterande och jobbiga, som i många andra, liknande filmer.
Vore jag yngre skulle jag nog sätta ett högre betyg, men det här är en sympatisk och tillfredställande skräckfilm. Jag ser gärna en uppföljare till den här filmen, det finns ju gott om material att ta av.








(Biopremiär 9/8)
-->

torsdag 1 augusti 2019

Bio: Fast & Furious: Hobbs & Shaw

Foton copyright (c) UIP Sweden
När jag för två år sedan recenserade FAST & FURIOUS 8, avslutade jag med att skriva "Jag gissar att jag om två år kommer att skriva om FAST & FURIOUS 9 och påpeka att jag inte minns någonting alls av åttan." Förvisso är det inte FAST & FURIOUS 9 jag skriver om nu, men jodå, jag minns ingenting av åttan. Inte mer än att Dwayne Johnson och Jason Statham var med.
Till skillnad från rätt många andra, är jag inte speciellt förtjust i FAST & FURIOUS-filmerna, även om de, i likhet med MISSION: IMPOSSIBLE-serien, blivit bättre med åren. En orsak till att jag inte gillar FAST & FURIOUS är att den vansinnigt triste Vin Diesel medverkar. Jag förstår inte vad folk ser i honom. I de senare filmerna i serien medverkar ovannämnda Dwayne Johnson och Jason Statham. Det är ju de här två jag vill se, inte Vin Diesel.
Uppenbarligen är det fler än jag som tycker så, för här får vi en så kallad spin off-film som bara handlar om Johnsons och Stathams rollfigurer; Luke Hobbs och Deckard Shaw. ATOMIC BLONDE och DEADPOOL 2-regissören David Leitch har regisserat en film som inte bara visar sig vara en buddy movie och actionkomedi, utan även en frejdig TJOFLÖJT-film!
Handlingen är föredömligt enkel, rättare sagt: till skillnad från alldeles för många actionfilmer idag, går det nästan att förstå vad HOBBS & SHAW handlar om. Vanessa Kirby spelar Hattie, som är något slags brittisk agent som i London lyckas stjäla ett virus en ond organisation är ute efter. Hattie stjäl viruset genom att injicera kapslarna i sin egen hand. Hattie jagas av onda och goda, och måste hittas innan kapslarna löses upp, vilket skulle leda till att inte bara Hattie stryker med, utan miljoner människor.
De som anlitas för att hitta Hattie är Hobbs i USA, och Shaw i London. Det är bara det att de två inte vet om att de handplockats för att samarbeta. Hobbs och Shaw hatar varandra och bråkar konstant, de pikar varandra oavbrutet.
Idris Elba spelar torpeden Brixton, som jagar Hattie - ja, han jagar förstås även Hobbs och Shaw. Shaw känner Brixton sedan tidigare - inte nog med det, Shaw har till och med dödat Brixton en gång, han sköt honom i huvudet. Brixton har dock återupplivats av skurkarna som något slags terminator. Han är genetiskt modifierad och har mekaniska kroppdelar.
Jo, med den cyborgliknande Brixton, och Hobbs and Shaws närmast övermänskliga skicklighet och stryktålighet, närmar sig HOBBS & SHAW superhjältefilmen. Men det är inget jag klagar på.
Det tog drygt 90 minuter innan jag tittade på klockan när jag såg den här filmen. Det får sägas vara ett bra betyg - jag brukar börja titta på klockan efteren kvart. Men jag tyckte att de två första tredjedelarna av HOBBS & SHAW var ohemult kul. Jag gillar Dwayne Johnson och i synnerhet Jason Statham, jag gillar deras gnabbande, Vanessa Kirby visar sig också vara kul, när Brixton gör entré frågar en polis vem han är, varpå Brixton svarar "Skurk", och vem kan motstå en sådan replik? Slagsmålen är uppfinningsrika och välkoreograferade, och Ryan Reynolds, som inte står med i rollistan, spelar en hysteriskt rolig CIA-agent i ett par scener. Även Kevin Hart medverkar utan credit. Eddie Marsan spelar en nobelpristagare, och Helen Mirren återkommer från de tidigare filmerna.
... Men efter de inledande 90 minuterna började jag skruva på mig. Huvudpersonerna anländer till Hawaii, där Hobbs' familj bor, och det är där slutstriden ska ske. Och detta håller på i 45 minuter. Visst finns det några kul inslag under slutuppgörelsen, men jag hade hunnit tröttna och ville mest att filmen skulle ta slut. Vad är det med filmproducenter idag? Varför måste HOBBS & SHAW vara två timmar och femton minuter? Om de rundat av efter 90 minuter hade vi fått en fartfylld, rolig och ganska perfekt actionkomedi. Nu blev det allldeles för utdraget och segt.
Trots dessa invändningar gissar jag att jag tycker att detta är den bästa FAST & FURIOUS-filmen hittills. Jag gissar, eftersom jag alltså inte minns de tidigare filmerna.
FAST & FURIOUS 9, nästa film i den ordinariefilmserien, får premiär våren 2020.








(Biopremiär 2/8)
-->
 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2008-2019