onsdag 29 maj 2019

Bio: Godzilla II: King of Monsters

Foton copyright (c) Warner Bros. Pictures
Fy fan.
Fy för jävelen!
Det här var inte bra.
Nej, det här var vedervärdigt dåligt, direkt osebart.
Den förra amerikanska Godzilla-filmen, GODZILLA från 2014 (det kom en med samma titel även 1998), var ingen större höjdare och inte speciellt minnesvärd. Av den minns jag främst att Juliette Binoches roll var oväntat liten, hon strök med ganska omgående.
Den filmen är dock ljusår bättre än GODZILLA II: KING OF MONSTERS. Den nya filmen är nämligen så usel att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva. Jag vet inte vad det är jag har sett. Jag förstod absolut ingenting.
För manus och regi står Michael Dougherty. Dougherty kan göra film - han har tidigare skrivit och regisserat två bra skräckfilmer; TRICK 'R TREAT och KRAMPUS, samt skrivit manus till bland annat X-MEN 2, SUPERMAN RETURNS och X-MEN: APOCALYPSE. De två sistnämnda är inget att hänga i julgranen, men det är ändå riktiga filmer.
GODZILLA II verkar inte ha något manus alls.
Filmen inleds 2014 med att världen står i brand efter Godzillas attack. Och där, bland ruinerna, står familjen Russell, och letar efter sin försvunne son - det är dr Emma Russell (Vera Farmiga) och dennas make Mark (Kyle Chandler), med dottern Madison. Vänta nu här, tänkte jag. Det var väl inte de här den förra filmen handlade om? Eller var det det? Nej, det var det inte. Det här är en ny familj, men de presenteras som om vi redan är välbekanta med dem - det vill säga, de presenteras knappt alls. Som med allt annat i den här filmen. Sonen omkom förresten där i ruinerna.
Efter några minuter hoppas det till nutid. Mark har supit ner sig, lämnat sin familj, och fotograferar djur. Emma är deprimerad och håller på med ... Ja, jag vet inte riktigt vad hon håller på med. Hon verkar jobba med monster. Madison har vuxit upp till Millie Bobby Brown från STRANGER THINGS.
Plötsligt dyker Charles Dance upp som ond ex-militär och kidnappar Emma och Madison, han behöver dem till något monsterprojekt. Mark i sin tur hämtas upp av organisationen Monarch för att jaga Godzilla, som gömmer sig någonstans. Han jobbar tillsammans med  Ken Watanabe och Sally Hawkins, vilka visst var med även i den förra filmen, samt den bedårande söta Ziyi Zhang.
Av någon anledning ser Emma Russell till att väcka fler monster till liv - King Ghodora, Rodan, Mothra och några till; hon har någon flummig idé om att återställa naturens kretslopp. Godzilla dyker upp och slåss mot alla.
Nu ska jag berätta vad jag tyckte var bra i GODZILLA II:
1) Ett par sekunder i vilka en stridspilot skjuter ut sig i katapultstolen och hamnar i Rodans mun.
2) När en kille säger att King Ghidora låter lite för likt gonorré. 
Resten av filmen är skit.
GODZILLA II: KING OF MONSTERS får en Michael Bay-film att framstå som ett stillsamt europeiskt drama från Folkets Bio. Det här är som att sitta och titta på ett stroboskop. Kameran är aldrig stilla, det klippa hela tiden, och det är inte ofta det går att se vad det är som händer. Större delen av filmen består av att olika monster slåss med varandra och byggnader rasar, oftast skildrat i mörker, regn, märkliga närbilder, och annat som gör att det inte går att uppfatta vad som sker. De ständiga explosionerna och eldstrålarna och annat gör att bilden blinkar på ett särdeles jobbigt sätt, och jag fick emellanåt vända bort blicken för att vila ögonen. En väldigt stor del av filmen består av närbilder på bildskärmar med obegripliga diagram, eller på annan teknisk utrustning.
Kombinera detta med en fullkomligt obegriplig handling, dålig personregi, trista rolligurer och konstanta, öronbedövande ljudeffekter, och du får en film som är in i helvete påfrestande att titta på. Jag ville lämna salongen. Eftersom filmjäveln varar två timmar och elva minuter, slutar den aldrig.
Nästa film i serien, GODZILLA VS. KING KONG, är redan i post-production.
Jag vill hellre se en Godzilla-film om japaner i gummidräkter som kastar leksakbilar och välter modellhus. Skildrat i ett behagligt tempo.
 
 








(Biopremiär 29/5)
-->

tisdag 28 maj 2019

Bio: Rocketman

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Rockbranschen. England. 1970-tal. Sprit. Droger. Homosexualitet.
Vad nu, går Queen-filmen BOHEMIAN RHAPSODY upp på nytt? Nej, men Elton John-filmen ROCKETMAN, vilken i mångt och mycket är exakt samma film som BOHEMIAN RHAPSODY, men med några distinkta skillnader.
Taron Egerton spelade huvudrollen i KINGSMAN: THE GOLDEN CIRCLE. I denna hade Elton John en liten roll som sig själv. Nu spelar Egerton Elton John - i en film producerad av Elton John. För regin står den brittiske skådespelaren Dexter Fletcher, som senast regisserade EDDIE THE EAGLE - vilken hade Egerton i huvudrollen. Den bildsköne Taron Egerton är inte det minsta lik den bild-osköne Elton John, men han är bra på att imitera Eltons manér, samt på att se ding ut, så han blir hyfsat lik förebilden ändå.
I ROCKETMANS ramhandling står Elton John på toppen av sin karriär, men han är fullkomligt nerdrogad, och går - iförd full scenmundering - på ett möte med Anonyma Alkoholister. Där berättar han om sitt liv och sin karriär, som skildras i kronologisk ordning.
Det dröjde inte länge innan jag insåg att detta inte bara var ännu en filmbiografi; ett drama om en artist med musikinslag från scenfranträdanden - ROCKETMAN visade sig vara en mer renodlad musikal. Här finns nämligen ett flertal sång- och dansinslag mellan showerna och skivinspelningarna. Rollfigurerna sjunger ibland sina repliker och brister ut i stora, välkoreograferade dansnummer på gator och torg. Filmen blir ibland även direkt surrealistisk, vilken fick mig att tänka på GAINSBOURG - ETT LEGENDARISKT LIV, den hyfsade men inte helt lyckade filmen om Serge Gainsbourg.
Den första halvtimmen av ROCKETMAN tycker jag är bra. Ja, till och med jättebra. Det är kul och medryckande, det är snyggt. Men - så fort Elton John slår igenom och blir megastjärna, blir både filmen och Eltons liv mindre intressant, och filmens andra hälft är lite småtråkig, om än med kul inslag här och var. Filmens fokus hamnar efter ett tag på drogmissbruk och sexuella utsvävningar, och det är inte utan att jag undrar hur Elton John hann skriva musik, när han mest verkade upptagen med att knarka ihäl sig.
Jag tillhör inte Elton Johns fans och jag har inget större förhållande till honom, inte mer än att det är en artist som funnits under hela mitt liv och som fortfarande håller igång. Han har komponerat "Candle in the Wind", som är den absolut värsta låt som någon in gjorts (vid sidan av "I Just Called To Say I Love You"), men en del av hans 70-talshits har jag inget emot. Jag skulle aldrig köpa en skiva med dem, men jag klagar inte om de spelas. Hur pass nära verkligheten filmen ligger har jag inte den blekaste aning om.
Jamie Bell spelar textförfattaren Bernie Taupin, som hängt med Elton John i vått och torrt sedan starten, och han ger ett sympatiskt intryck. Av någon anledning spelas Eltons mor av amerikanskan Bryce Dallas Howard, som lagt sig till med en ganska överdriven brittisk accent. Fast jag tycker nog att samtliga medverkande är bra i sina roller.
Bitvis är ROCKETMAN rätt läcker att titta på, men den är vare sig bättre eller sämre än BOHEMIAN RHAPSODY. Tycker jag.
... Och ja: filmen bjuder på ett montage när Elton John slår igenom.








(Biopremiär 29/5)

lördag 18 maj 2019

Bio: Avengers: Endgame

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Jasså? Ni menar att ni suttit och väntat på min recension av den här? Och undrat varför jag inte skrivit om den?
Orsaken är densamma som förra året, när AVENGERS: INFINITY WAR hade premiär. AVENGERS: ENDGAME pressvisades inte, så jag var tvungen att gå på en ordinarie visning. Och jag hade ingen större lust! Jag tyckte de tidigare Avengers-filmerna, i synnerhet INFINITY WAR, var trista - ENDGAME varar dessutom hela tre timmar och en minut. Jag skulle alltså tvingas avsätta mer än tre timmar till att se en film jag inte är speciellt intresserad av.
Samtidigt har jag sett- och skrivit om de tidigare filmerna, och de här bör ju ses på stor duk, så för att göra min recensionssvit komplett, var jag iväg och såg filmen på en lunchvisning igår. Vi var färre än tio personer i den ganska lilla salongen, vilket förstås var bra. Bakom mig satt vad som verkade vara en riktig nördkvinna.
Jag antar att de flesta av er som läser detta redan har sett filmen. Bra. Då slipper jag gå in på detaljer. Fast det hade jag nog inte gjort ändå.
AVENGERS: ENDGAME är en massiv publikframgång, och slår rekord efter rekord. Många älskar filmen. Efter att ha sett den undrar jag: är folk inte som de ska?
Anthony och Joe Russo, som gjorde CAPTAIN AMERICA: THE WINTER SOLDIER, CAPTAIN AMERICA: CIVIL WAR och AVENGERS: INFINITY WAR, står åter för regin. Det enda jag minns av INFINITY WAR är att Peter Dinklage spelade en jätte, och att filmen slutade med att en massa människor löstes upp och försvann. I övrigt kommer jag inte ihåg någonting alls. Verkligen ingenting.
... Och jag har redan glömt bort större delen av ENDGAME. Och den såg jag alltså igår!
Första timmen av filmen skulle kunna kallas TURINHÄSTEN: ENDGAME. Här är tempot mördande segt, och jag undrade om filmjäveln någonsin skulle komma igång. Det har gått några år och superhjältarna undrar hur de ska hitta Thanos (Josh Brolin), som utplånat halva mänskligheten, inklusive hälften av the Avengers. Jag vet var han är, säger Kapten Marvel (Brie Larson), varför frågade ni inte mig på en gång? Då hade vi kunnat kapa speltiden till två timmar!
Filmens andra timme består av att de letar efter Thanos, slåss lite, och hoppar omkring i tiden. Folk jagar några kraftfulla juveler. De ser ut som plastpärlor från ett smyckeskrin för barn.
I den avslutande timmen är det dags för den stora slutstriden, och den blir ett enormt Sagan om ringen-slag. Alla superhältar från tidigare filmer är med. Estetiskt ser det ut som omslaget till en hårdrocksskiva från 1980-talet.
Hjältar dör, det blir sorgligt, och sedan vackert och hoppingivande, och så är det slut. Det planeras en solofilm om en av hjältarna som dör i den här filmen, så hon dog kanske inte på riktigt, eller så blir solofilmen en prequel. Oj - nu avslöjade jag att en kvinnlig hjälte dör! Beklagar att jag spoilat hela filmen för er som inte sett den. Men det är fler än hon som stryker med.
AVENGERS: ENDGAME är enastående tråkig. Fascinerande tråkig. Precis som de flesta filmerna från Marvel Studios, är regi och filmfoto anonymt - det här skulle kunna vara gjort av vem som helst. Bröderna Russo är liksom inga Sam Raimi, Tim Burton - eller ens Zack Snyder (som ju trots allt har en egen stil). ENDGAME är en glassig, slickad produktion, men otroligt plastig. Och det här känns som att titta på en ihopklippt TV-serie från Netflix, där betoningen lagts på transportsträckor.
Jag gillade att Thor (Chris Hemsworth) blivit tjock och förvandlats till the Dude. Jag skulle gärna se en film som bara handlade om att Thor degage omkring och var tjock och rolig. Hulk och Bruce Banner (Mark Ruffalo) har blivit något slags glasögonprydd hybrid mellan Banner och Hulk, han är en skön snubbe, så det gillade jag också. Kapten Amerikas (Chris Evans) öde är lite fint. Hawkeye (Jeremy Renner) har skaffat sig en särdeles misslyckad mohikanfrisyr, Kapten Marvel har klippt sig som en folkpartist. Scarlett Johansson är med alldeles för lite.
Bäst i hela filmen är eftertexterna, jag fick faktiskt gåshud när skådespelarna presenterades en i taget med sina autgrafer på ett väldigt pampigt sätt.
Och så har vi den sorgliga scenen på slutet. Nördkvinnan bakom mig, som skrattat högt åt precis alla roliga repliker, satt nu och storbölade. Så sorgligt tyckte hon att det var. Själv tänkte jag mest på Bengt Feldreich. I en lång, långsam kameraåkning får vi se alla Marvelhjältarna - de som förekommer i Marvel Studios' filmer - sorgset stå utspridda och lägga armarna om varandra, och jag associerade till den där snutten på julafton när Benjamin Syrsa sjunger "Ser du stjärnan i det blå", och Disneyfigurerna samlas i små grupper. Fast Disneyfigurerna myser, de är inte sorgsna.
... Men jag tyckte alltså inte alls om den här filmen, och jag undrar vad i hela världen det är folk ser i det här. Det är bara segt, oengagerande och ospännande - jag kom ofta på mig medatt sitta och tänka på annat.
Efter filmen följde en trailer för den kommande SPIDER-MAN: FARFROM HOME. Den verkar faktiskt bli rätt bra.










(Biopremiär 24/4)

tisdag 14 maj 2019

Bio: John Wick: Chapter 3 - Parabellum

Foton copyright (c) Nordisk Film
Våldspornografi i sin ädlaste form!
Parabellum är latin och betyder "rusta för krig". Parabellum är också en namnet på en pistol designad av Luger - och nu även undertiteln på den tredje filmen om supermördaren John Wick, återigen spelad av Keanu Reeves, och återigen i regi av Chad Stahelski.
JOHN WICK blev en lite oväntad framgång när den hade pemiär 2014. En film med enkel handling (John Wick är en fd hitman som får sin bil stulen och hund dödad, John Wick slår tillbaka), men med enastående action. 2017 kom uppföljaren JOHN WICK: CHAPTER 2, som väl inte var lika bra som den första filmen, men som ändå höjde sig över nästan allt som görs i actionsvängen nuförtiden.
Idag, på 2010-talet, får John Wick - både filmserien och gestalten - i princip ensam representera fetaction.
... Och är det fetaction man är ute efter, kan man omöjligt göra ett bättre val än att se JOHN WICK: CHAPTER 3 - PARABELLUM. Ni kommer inte att tro era ögon!
Denna tredje film börjar exakt där den förra filmen slutade: John Wick springer, han är på flykt. CHAPTER 2 slutade med att Wick sköt ihjäl en ond snubbe och tillika medlem av The High Table inne på hotellet Continental, som är en frizon för lönnmördare. På grund av detta utesluts Wick ur det enorma, världsomspännande lönnmördarsällskapet, som styrs av The High Table. Wick får en prissumma på 14 miljoner på sitt huvud, och snart är alla - det känns verkligen som precis alla i hela världen - ute efter honom och miljonerna. Wick lyckas ta sig från New York till Casablanca, där han letar upp Sofia (Halle Berry), som är en lönnmördare som står i skuld till Wick. Hon hjälper honom att panga förföljare. Asia Kate Dillon spelar en domare från The High Table, som går omkring och styr och ställer över folks liv, Anjelica Huston gör en bister, rysk madam, och gamle, fine Mark Dacascos (CRYING FREEMAN, VARGARNAS PAKT) är en av dem som är ute efter Wick. Ian McShane och Laurence Fishburne återkommer från de tidigare filmerna. 
John Wick-filmerna utspelar sig i en egen värld. Det må se ut som New York och Casablanca, men det här är snarare ett neonblänkande paralllelluniversum. En värld där ingen ägnar sig åt något annat än mord - och att undika att mördas. Inga av rollfigurerna i de här filmerna har något privatliv, ingen pratar om något som inte har direkt med handlingen att göra. Döda eller dödas, det är det enda som gäller.
Och i PARABELLUM dödas det. I parti och minut! Filmen inleds lite försiktigt med att John Wick tar livet av en motståndare med hjälp av en inbunden bok. Vi har ju tidigare sett hur Keanu Reeves i snutfilmen STREET KINGS förhör en misstänkt genom att slå honom i huvudet med en telefonkatalog, men här tar han hanterandet av litteratur ett steg längre. Bokscenen följs av en otrolig scen där Wick och två slemma typer kastar knivar på varandra. Dussintals med knivar. Och därefter använder Wick hästar som mordvapen i en remarkabel scen. Och så fortsätter det.
Tyvärr varar PARABELLUM hela två timmar och tio minuter, vilket är för länge - det blir en eller ett par fajter för mycket, och jag kände mig övermätt på slutet. Men! Om filmen vore tjugo minuter kortare, hade jag troligen satt högsta betyg på den här filmen. För så här är det:
JOHN WICK: CHAPTER 3 - PARABELLUM innehåller de bästa actionscener jag sett på tio - kanske tjugo - år! Det är är häpnadsvägande! Fajterna och eldstriderna i filmen är bättre än de i de två första filmerna tillsammans - och bättre än allt annat i genren. Uppfinningsrikedomen är stor och stridskoreografin är så välgjord att man blir svettig. Filmen innehåller inslag med balettdansöser - och det passar bra, eftersom PARABELLUM är en enda stor, blodsölig, ultravåldsam slaktbalett.
Dessutom är actionscenerna bättre filmade än allt annat idag. Man ser vad som händer! Striderna filmas oftast i helbild, ibland i halvbild; Chad Stahelski vill visa upp vad de här människorna kan göra framför en kamera. Det här är väldigt långt från de sönderklippta fajterna i till exempel Jason Bourne-filmerna.
Hollywood Reporter skrev att om du inte gillar den här filmen, då har du gått och sett fel film. Jag håller med, och det är synd att filmen håller på lite för länge.
Slutet ger en vink om att en fjärde film kan komma.
För övrigt slår PARABELLUM rekord i antal scener där schäfrar biter pungen av folk. Bara en sådan sak!







(Biopremiär 15/5)