torsdag 25 april 2019

Bio: The Man Who Killed Don Quixote

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Finallly ...
After 25 years in the making ...
... and unmaking ...
A Terry Gilliam Film
Så inleds förtexterna till THE MAN WHO KILLED DON QUIXOTE. Detta är det bästa och roligaste i hela filmen, faktum är att man med gott samvete kan resa sig upp och lämna salongen efter dessa inledande textrader.
Egentligen handlar det om mer än 25 år. Redan 1989 började Terry Gilliam att fundera på- och så smått påbörja en film om Don Quijote. Projektetet inleddes och skrotades åtskilliga gånger. År 2000 började Gulliam att spela in sin film i Spanien, med en budget på 32 miljoner dollar - Gilliam hävdade att det var hälften så mycket pengar som han behövde för att göra sin film rättvisa. Jean Rochefort spelade Don Quijote, medan Johnny Depp axlade rollen som Toby; en filmregissör som är historiens huvudperson.
Allt gick fel under inspelningen, Rochefort blev sjuk, ett oväder förstörde saker, och inspelningen skrotades. År 2001 kom en dokumentär; LOST IN LA MANCHA, som handlar om denna misslyckade inspelning.
Men! 2018 fick THE MAN WHO KILLED DON QUIXOTE slutligen premiär i Cannes. Terry Gilliam hade lyckats göra sin film - med en budget på 16 miljoner euro, och med helt andra skådespelare än han ursprungligen tänkt sig.
... Frågan är bara varför Terry Gilliam så gärna ville göra den här filmen.
Det är mycket möjligt att detta är Terry Gilliams absolut sämsta film - och då har karln gjort en del filmer som väl får anses vara ... mindre lyckade. Jag gillar Terry Gilliam, jag respekterar honom, han har gjort en del bra filmer, och han är trevlig - men ibland undrar jag vad han håller på med.
THE MAN WHO KILLED DON QUIXOTE är i det närmaste fullkomligt osebar. Det var direkt plågsamt att sitta igenom denna film, som varar två timmar och tolv minuter, vilka känns som tolv timmar och två minuter. Jag har inte tittat på klockan så här ofta sedan jag såg TURINHÄSTEN. Jag var på vippen att lämna pressvisningen för att göra något vettigare.
Vad handlar filmen om? Inget speciellt. Den ganska osympatiske skådisen Adam Driver spelar den osympatiske regissören Toby, som befinner sig på en inspelning i Spanien. Stellan Skarsgård är något slags ondskefull chef, som pratar om en kommande reklamfilm för vodka. Den vansinnigt vackra Olga Kurylenko spelar Skarsgårds lömska dotter.
Toby råkar träffa en gammal spansk skomakare (Jonathan Pryce), som blivit knäpp och tror sig vara Don Quijote. Don Quijote tar Toby med sig som väpnare på ett surrealistiskt äventyr, där fantasi och verklighet blandas.
Det här är bara en massa lösryckta episoder som sammanfogats. Filmen beskrivs som en äventyrskomedi, men äventyr saknas, och det är inte det minsta roligt. Det är bara fruktansvärt irriterande och påfrestande, och mot slutet påminner det hela om en särdeles bisarr Fellini-film som gått fullständigt överstyr på värsta tänkbara sätt.
Har Terry Gilliam helt och hållet tappat omdömet? Tycker han själv att det här är roligt? Vem har han tänkt ska se det här? Vad är det han vill berätta? Vad vill han med sin film? Filmen är dessutom inte lika snygg som Gilliams filmer brukar vara. THE MAN WHO KILLED DON QUIXOTE känns som en sådan där film som visas i Cannes, och som sedan aldrig visas igen.
Att Don Quijote slåss med väderkvarnar i tron att de är jättar är inte roligt. Det har aldrig varit roligt. Det var inte ens roligt 1605, när bokjäveln skrevs.
Dock har jag en känsla av att den aldrig färdigställda Johnny Depp-versionen från 2000 hade kunnat bli betydligt bättre än det här.










(Biopremiär 26/4)
-->

tisdag 16 april 2019

Bio: The Curse of La Llorona

Foton copyright (c) Warner Bros.
En spinoff på en spinoff. I THE CURSE OF LA LLORONA spelar Tony Amendola prästen Perez. Fader Perez figurerade även i ANNABELLE, 2014, och dockan skymtar förbi två sekunder i denna film. ANNABELLE var i sin tur en spinoff på THE CONJURING. Ja, THE CURSE OF LA LLORONA är alltså ännu en film som utspelar sig i samma universum som THE CONJURING-filmerna. En annan spinoff var THE NUN, vilken nu har en uppföljare på gång.
Regissören Michael Chaves långfilmsdebuterar med THE CURSE OF LA LLORONA - en titel som är rätt svår att uttala. "La llorona" uttalas "laljåråna". En bättre titel, tycker jag, vore THE CRYING WOMAN - om titeln nu ska vara på engelska. För det är vad filmen handlar om.
Det är Los Angeles 1973 och Linda Cardellini spelar Anna, som jobbar i socialtjänsten. En mexikansk kvinna, Patricia (Patricia Velasquez), misstänks för barnmisshandel, och när Anna tar sig in i Patricias hem, hittar hon Patricias två små söner inlåsta i en garderob. Det är för att skydda pojkarna, hävdrar den upprörda modern. Pojkarna blir omhändertagna och det dröjer inte länge innan de hittas drunknade.
Patricia verkar galen och pratar om att någon som kallas la llorona, den gråtande kvinnan, dödat barnen - och att Anna indirekt är skyldig till dödsfallen. Därför ska nu la llorona hemsöka Anna och dränka hennes två barn.
Annas barn upplever skrämmande incidenter, så den skeptiska Anna uppsöker fader Perez, som berättar allt om den mexikanska legenden om la llorona, en kvinna som dränkte sina barn, och när hon ångrade vad hon gjort, dränkte hon sig själv också. Hon blev ett gråtande spöke som dränker barn.
Perez skickar Anna vidare till en viss Rafael Olvera (Raymond Cruz), en före detta präst som nu är professionell la llorona-bekämpare. Han verkar dessutom bo alldeles i närheten av Anna. Tänk vilken tur hon har!
De första två akterna av THE CURSE OF LA LLORONA är rätt bra, ibland riktigt bra. Det är mörkt, det är kusligt, det är hotfullt, och den gråtande kvinnan är ett effektivt spöke. Gråt hörs i mörkret, och så uppenbarar sig en kvinna klädd i vitt. En scen med ett paraply är väldigt bra.
Tyvärr saboteras den stämning och spänning som byggts upp i den tredje och sista akten. I vanlig ordning fläskas det på alldeles för mycket. Osynliga krafter släpar follfigurerna över golv, de kastas genom rum, och folk som kastas genom rum har aldrig varit otäckt - det blir mer actionfilm av det hela. Vi får se för mycket av spöket, hon visar sig hela tiden, och ser efter ett tag mest ut att tillhöra ett norskt black metal-band.
... Och det är ju synd att filmen inte höll hela vägen. Skådespelare och rollfigurer är nämligen bra, och historien är intressant.
Jag tvekar vad gäller betyget. En tvåa eller en trea? Det får bli en tvåa. En ung publik som inte sett lika mycket skräck som jag vill nog sätta ett högre betyg.
Michael Chaves' nästa film är redan inspelad - det är THE CONJURING 3.










(Biopremiär 17/4)
-->

måndag 15 april 2019

Bio: Den siste gentlemannen

Foton copyright (c) Scanbox
Se på fan! En ny, amerikansk film som försetts med en svensk titel - det var inte igår! DEN SISTE GENTLEMANNEN heter THE OLD MAN & THE GUN i original - och jag tycker faktiskt att den svenska titeln är bättre. Originaltiteln kan ge sken av att det här är en actionfilm eller en thriller, när det i själva verket handlar om en lågmäld, bitterljuv dramakomedi.
Robert Redford, 82, må vara en av Hollywoods största filmstjärnor, men när jag tänker efter har jag ingen större relation till honom. Jag har sett ett flertal filmer med honom, flera av dessa har jag tyckt varit bra - men den första och enda film jag tänker på när jag hör hans namn, är BUTCH CASSIDY & THE SUNDANCE KID. Tänker jag till lite, ploppar BLÅSNINGEN och ALLA PRESIDENTENS MÄN upp. Kanske några till. Sedan måste jag anstränga mig.
Det påstås att DEN SISTE GENTLEMANNEN är Redfords farväl till filmen - åtminstone i egenskap av skådespelare. Detta är en värdig avslutning på hans långa karriär.
David Lowery, som gjorde den usla PETER OCH DRAKEN ELLIOTT (också med Redford) och A GHOST STORY, som jag inte har sett, står för manus och regi. Manuset bygger på en artikel i The New Yorker, och en brasklapp under förtexterna påpekar att filmen inte följer verkligheten helt och hållet.
Robert Redford, som ser ut att vara tillverkad helt av läder, spelar bankrånaren Forrest Tucker, som suttit större delen av sitt liv i fängelse. Han började begå brott redan som pojke, och sedan har det rullat på. Han rånar inte banker för att han är ute efter pengar - han gör det för att han älskar att råna banker! 
När filmen börjar är det 1981 och Tucker har precis rånat en bank. Under flykten i bil, råkar han träffa Jewel (Sissy Spacek), en kvinna vars bil gått sönder. Tucker ger Jewel lift, de fikar - och de inleder en relation. Han berättar på en gång att han är bankrånare, men hon tror inte riktigt på den äldre, charmige gentlemannen.
Tucker fortsätter att råna banker. Tillsammans med två andra, äldre gubbar, spelade av Danny Glover och Tom Waits, planerar de en större kupp. Casey Affleck spelar John Hunt, polis och snäll familjefader som jagar Tucker, vars gäng döps till The Over the Hill Gang. Hunt fascineras av Tucker - Tucker är en man som sätter en ära i att vara trevlig. Bankpersonal som utsätts för hans rån blir aldrig riktigt rädda, eftersom Tucker är så artig och hela tiden ler.
Trevlig är även en bra beskrivning av den här filmen. Det är en väldigt trevlig film. Den känns härligt gammaldags, större delen av filmen består av att folk sitter ner och pratar. Ibland står de upp och pratar, ibland går de och pratar, och ibland kör de bil och pratar - och det är trevligt. Redford är verkligen charmig i huvudrollen.
Tidsskildringen i filmen är mycket bra, det är ser verkligen ut som 1981 - kanske till och med som sent 1970-tal. Det här ser också ut som en film från 70-talet. Filmfotot är lite grynigt och jag funderade på om den faktiskt inte är skjuten på riktig film, kanske till och med på Super 16 - men så kan väl inte vara fallet. Jag kollade upp det, och jodå - DEN SISTE GENTLEMANNEN är filmad på Super 16.
Soft jazz ligger på soundtracket, förtexterna  är tidstypiska, och jag tycker allt att du ska ge den här filmen en chans om du vill se något trevligt och sympatiskt.

   






(Biopremiär 19/4)
-->

torsdag 11 april 2019

Bio: Hellboy

Foton copyright (c) Noble Entertainment
När jag kom hem efter att ha varit på pressvisningen av HELLBOY, var jag tvungen att ge min hjärna ett samarinbad. Först sågade jag ut hjärnan ur skallen - jag har en speciell såg för ändamålet. Därefter lade jag hjärnan i en glasbunke med samarin. Jag passade även på att skölja ur öronen ordentligt med Salubrin. Sedan lade jag mig i soffan och tog mig en tupplur, och när jag vaknade var hjärnan åter redo att användas.
Jag har inte sett Guillermo del Toros HELLBOY (2004) och HELLBOY: THE GOLDEN ARMY (2008) sedan de kom, men jag vill minnas att jag gillade dem. De var kul, Ron Perlman var perfekt i huvudrollen, och den andra filmen var vansinnigt snygg. Mike Mignolas tecknade serie som filmerna bygger på har jag dock ingen relation alls till.
När man nu gjort en tredje film om den helvetiske utredaren av paranormal kriminalitet, är del Toro ersatt med engelsmannen Neil Marshall. Marshall tillhör inte mina favoritregissörer, men han har gjort en rad hyfsade filmer, som DOG SOLDIERS, INSTÄNGD, DOOMSDAY och CENTURION, plus mängder av avsnitt av TV-serier. Dessutom verkar han vara en trevlig kille.
Att Ron Perlman är ersatt i titelrollen är fullt förståeligt - Perlman fyller 69 på lördag. Ny Hellboy är David Harbour, som fyllde 44 igår.
Nya manusförfattare är uppenbarligen en 10-åring som fått en sockerkick, och en 18-åring som är full på folköl.
Nya HELLBOY är sanslöst usel. Det var faktiskt så illa att jag ibland ville lämna salongen. Jag stod inte ut mer. Att se filmen känns som att sitta naken på en pinnstol på E6:an. I motvind dessutom.
Det hela börjar rätt okej. I en snygg, svartvit prolog får vi se kung Arthur och hans riddare bekämpa den särdeles onda häxan Nimue - The Blood Queen (Milla Jovovich). Hon styckas och de olika kroppdelarna begravs på olika platser.
Sedan är det nutid, vi befinner oss i Mexiko, och Hellboy går på Lucha Libre; mexikansk brottning. Detta är också rätt okej, så filmen verkade lovande.
Men - när Ian McShane dyker upp som professor Broom och ger Hellboy i uppdrag att åka till England för att bekämpa tre jättar, vilket förstås leder till Numues återkomst, då går allt åt helvete.
För filmen. 
Istället för en vettig handling får vi våld.
Istället för humor får vi våld.
Istället för bra rollfigurer får vi våld.
Istället för en riktig film får vi våld.
Nu är det förstås meningen att våldet ska vara roligt - men det är det inte. Det är även meningen att det ständiga bruket av ordet "fuck" ska vara roligt. Tror jag. Men det är det förstås inte.
Det ständiga, blodsprutsande ultravåldet är datoranimerat - och ganska illa så. Hellboy slåss med mängder av demoner och monster, och det ser ut som ett något äldre TV-spel. I synnerhet ett par förvandlingar är kassa. Datoranimerat blod ser i princip aldrig bra ut.
Det känns som om Neil Marshall tappat kontroll över filmen, den är överallt hela tiden, den far omkring som den där jeepen i en av Åsa-Nisse-filmerna. Marshall har gått vilse i den handling som eventuellt fanns där.
Det är är bara högljutt och påfrestande. Huvudvärksframkallande. Rövtradigt. O-häftigt.
När får vi åter se allas vår Milla i en bra film?
För övrigt är det ju lika fånigt som dumt att denna nya film fått samma namn som filmen från 2004. Vore det inte bättre att lägga till en undertitel. Typ HELLBOY: FUCKING HELL. Eller en svensk titel, som AKTA'RE FÖR HELVETESGRABBEN - HAN ÄR VASS, HAN ÄR FARLIG!










(Biopremiär 12/4)
-->

onsdag 10 april 2019

Bio: Asterix: Den magiska drycken

Bilder copyright (c) SF Studios
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!
Den förra Asterix-filmen; ASTERIX - GUDARNAS HEMVIST, var lite plastigt animerad, men rätt kul. Den byggde på Goscinnys och Uderzos seriealbum med samma namn, och hade en bra story vars satir fortfarande fungerar. 
Den nya filmen, ASTERIX: DEN MAGISKA DRYCKEN, bygger inte på någon klassisk förlaga. Alexandre Astier har istället skrivit en helt ny historia -  och resultatet har blivit "så där". Minst sagt.
Astier stod för adaptionen av GUDARNAS HEMVIST, men när han nu fabulerat på egen hand, är det mer än lovligt tunt. Miraculix trillar ner från ett träd och stukar foten. Detta får honom att komma fram till att det kanske är dags att utse en efterträdare - en ny druid som får lära sig att tillreda Miraculix' trolldryck. Den där som gör invånarna i den lilla galliska byn superstarka.
Tillsammans med Asterix och Obelix beger sig Miraculix iväg för att hitta en lämplig druid - och mängder av sådana dyker upp för att visa vad de går för. Med på resan är även en liten flicka, som är en hejare på uppfinningar; hon har gömt sig i grytan Asterix och de andra kånkar på. Majestix och de andra männen i byn får för sig att de också ska följa efter Miraculix i jakten på en ny druid, så enbart kvinnor och barn stannar kvar - något som får den romerska armén att tro att de äntligen kan erövra byn.
I handlingen finns även en ond och slem druid, som blivit utesluten från druidernas förening. Han vill förstås komma åt receptet på trolldrycken, och ser till att bli något slags manager för en ung och lovande druid.
Förtextsekvensen, under vilken "You Spin Me Round (Like A Record)" spelas, är rätt kul - även om jag inte förstår varför just denna låt spelas. Låten återkommer senare i filmen. Här finns några få gags jag tyckte var roliga. En druid ser ut som Jesus och trollar fram bröd, vilket anses värdelöst,eftersom det är det enda han kan göra. En romersk senator heter Tomcrus.
Men som helhet är det här en film som fick mig att gäspa och titta på klockan. Den engagerar inte, här finns inget driv i berättandet, det är inte tillräckligt roligt - det är för tunt och utdraget. Den stora slutstriden verkar inspirerad av moderna superhjältefilmer. Jag antar dock att många skämt gått förlorade i den svenska översättningen - filmen är förstås dubbad till svenska.
Tillsammans med Louis Clichy står Alexandre Astier även för regin. Animationen är inte direkt dålig, men den är lite för plastig - det mesta ser ut att vara tillverkat av pastellfärgad marsipan.
Det finns mängder av bra Asterixalbum som aldrig filmatiserats - varför inte använda sig av dessa istället för att koka ihop en ny, sämre historia?
  
    








(Biopremiär 12/4)
-->

torsdag 4 april 2019

Bio: Jurtjyrkogården

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Jag läste Stephen Kings roman "Jurtjyrkogården" i mitten av 1980-talet, när jag var 17-18 år. Större delen av boken läste jag under en skidresa till Lindvallen, och jag föredrog att sitta inne i stugan och läsa framför att vara ute i backen och åka skidor. Vilket ju inte är så konstigt, att flänga runt i en skidbacke är en ganska meningslös sysselsättning som dessutom kräver fula kläder. Jag längtade till boken och Kings värld varje gång jag var ute och härjade i snön.
Utgåvan jag läste.
Jag tyckte att boken var fruktansvärt otäck och spännande - så pass spännande att jag, när jag närmade mig slutet, höll för högersidan med handen, så att jag inte skulle råka läsa någonting för tidigt och, som kidsen säger, spoila upplevelsen. Jag minns hur chockerande jag tyckte att bokens sista rader var, och jag var alldeles matt när jag läst klart boken. Och jag undrade verkligen hur otroligt otäck Stephen Kings ursprungliga version måste ha varit - jag hade läst någonstans att King censurerade sitt eget verk, eftersom det blev för groteskt. Den versionen lär vi nog aldrig få läsa.
Jag har inte läst om boken sedan dess, så jag har den inte i färskt minne.
1989 kom Mary Lamberts filmatisering. Jag såg den på bio i Helsingborg, och det jag främst minns från den föreställningen, var att en tjej i publiken fick panik och troligen svimmade, och bars ut av sina kompisar. Jag tror att det var under en av scenerna med Rachel Creeds syster; hon som led av något slags muskelförtvining och som såg riktigt läskig ut. Jag hörde skrik längre fram i salongen, och så bars tjejen ut. En liknande incident inträffade under en visning i Malmö av nyinspelningen av THE RING; en tjej bakom mig låg i sina kompisars knän och grät och skrek att hon ville hem. Jag log och tänkte att jag vill också göra skräckfilmer som verkligen skrämmer publiken från vettet.
Mary Lamberts film blev en hyfsad framgång, men åsikterna om den går isär. Den har många anhängare som älskar den - men lika många avskyr den. Vid biopremiären fick den rätt dålig kritik, även av genrepressen. En tidning kallade Lamberts film "en uppvisning i publikförakt". Jag förstod inte vad som menades med detta. Det gör jag fortfarande inte. Men oavsett vilket verkade filmen göra sitt jobb - den skrämde den unga publiken.   
1992 regisserade Mary Lambert en uppföljare, JURTJYRKOGÅRDEN II. Stephen King hade ingenting med den att göra, och den kändes som en renodlad tonårsfilm. Den är inte det minsta otäck eller spännande, den är rätt tramsig, och enda behållningen är att se Clancy Brown som elak zombiesheriff.
Jag såg om JURTJYRKOGÅRDEN från 1989 förra veckan. Tja ... Den är väl "sådär". Den är inte speciellt bra, men absolut inte så dålig som vissa belackare hävdar. Fred Gwynne är jättebra som grannen Jud Crandall, medan Dale Midkiff är rätt blek och menlös som Louis Creed, den hårt prövade familjefadern. Blaze Berdahl är vansinnigt dålig som dottern Ellie. Några scener är riktigt effektiva, som till exempel de jag nämner ovan med Rachel Creeds (Denise Crosby) syster, medan andra är löjeväckande - slagsmålet på begravningen fick mig att skatta. När treårige Gage blir mordisk zombie och mördar folk på slutet, användes en Gage-docka till några scener, och det ser jätteroligt ut när vuxna människor brottas med en uppenbar docka. Själva djurkyrkogården är bra, och Elliot Goldenthals filmmusik är utmärkt - jag köpte soundtracket på Tower Records vid Central Park. I kassan satt en storvuxen svart kvinna som verkade hata sitt jobb, och som skrek "Next!" mellan varje kund.
Eftersom nyinspelningen av DET blev så otroligt framgångsrik, får vi nu en ny version av JURTJYRKOGÅRDEN. För regin står Kevin Kölsch och Dennis Widmyer, vilka tidigare gjort en av episoderna i antologiskräckisen HOLIDAYS, och manus är författat av Jeff Buhler, som senast skrev THE PRODIGY, efter en "screen story" av Matt Greenberg, som skrev King-filmen 1408.
Jag ska försöka undvika spoilers - även om det i det här fallet faktiskt är ganska meningslöst att låta bli. Filmens trailer är nämligen full av spoilers, och det har släppts foton ur filmen som förtar dess stora överraskning; det som skiljer den nya filmen från boken och Lamberts film. Det har till och med skrivits artiklar om dessa skillnader redan innan filmen haft premiär. Men - jag antar att jag har några läsare som inte sett trailern eller bilderna, så jag avstår från att nämna vad det är som ändrats.
Till en början följer den nya filmen både boken och Mary Lamberts film. Jason Clarke spelar läkaren Louis Creed, som fått nytt jobb som skolläkare, så tillsammans med hustrun Rachel (Amy Seimetz), och barnen Elllie (Jeté Laurence) och Gage (tvillingarna Hugo och Lucas Lavoie) flyttar han in i ett hus, som verkar ligga mitt i skogen den här gången. Den stora vägen som trafikeras av stora långtradare är den här gången en mindre skogsväg - som trafikeras av långtradare. På andra sidan av denna väg bor änklingen Jud Crandall (John Lithgow).
Markerna som tillhör familjen Creeds hus är enorma, och på dessa marker liger titelns djurkyrkogård - vars skylt är felstavad, eftersom den är gjord av barn. När traktens ungar begraver döda husdjur, beger de sig till djurkyrkogården i något slags procession - och de bär djurmasker. Vi får se detta i början av filmen, det för tankarna till THE WICKER MAN, och det förklaras inte alls. Visserligen behöver det kanske inte förklaras, men det känns som om filmskaparna glömt bort något här. Det är suggestivt att se på, men något saknas.
När Ellies katt Church blir påkörd och dör, går Louis och Jud iväg till djurkyrkogården för att begrava den. Väl där säger Jud att de ska trava vidare bortom kyrkogården, och istället begrava katten på en gammal indiankyrkogård, som påstås vara magisk. De döda kommer tillbaka om de begravs där. Detta förklaras inte alls lika ingående som i den förra filmen.
Nästa dag är Church plötsligt tillbaka i familjen Creeds hus. Church är nu en vresig, illaluktande zombiekatt.
Ungefär halvvägs in i filmen tar historien plötsligt en ny vändning - och från och med nu skiljer den sig en hel del från boken och från Lamberts film. Den sista tredjedelen av filmen känns snarare som en uppföljare till JURKYRKOGÅRDEN, eftersom händelserna är helt annorlunda - slutet är helt nytt, så att kalla detta en adaption av boken är att ta i. Men som sagt - jag låter bli att nämna vad det är som ändrats, om ni eventuellt inte redan vet det.
Nå. Är 2019 års JURTJYRKOGÅRDEN bättre än den från 1989? Ärligt talat: jag vet inte. Det var inte utan att jag kände mig en aning besviken när jag lämnade pressvisningen. Jag hade en del förväntningar på filmen, som i förväg omtalats som otroligt otäck. Jag trodde att det skulle frossas i bisarra, groteska detaljer och att blodet skulle spruta friskt - men det var inte så farligt.
Skådespeleriet är betydligt bättre den här gången. Framför allt är Ellie, vars roll byggts ut rejält, bättre. Filmfotot är bra, stora delar av filmen genomsyras av en krypande spänning, men när dimman rullar in över tomten och djurkyrkogården, känns det mer som en gammal fin Hammer-film, snarare än Stephen Kings Maine.
Några scener är bättre den här gången - andra är sämre. Rachels svårt sjuka syster är med även i denna nya version, men jag tycker nog att dessa scener var betydligt mer effektiva i Lamberts film. Och, jag vet inte riktigt vad jag tycker om filmens andra hälft; vad jag tycker om alla ändringar som gjorts. Blev det bättre? Jag vet inte - men jag tror inte det. Blev det otäckare? Nej.
Som skräckfilm är dock JURTJYRKOGÅRDEN helt okej - så länge man inte har alltför uppskruvade förväntningar. Fast det är klart, jag är en härdad och förtappad själ.
Under eftertexterna spelas en fullkomligt värdelös cover på Ramones' låt "Pet Sematary" - den saknar tyngd och attityd, och låter som om den framförs av en skolorkester.








(Biopremiär 5/4)
-->

onsdag 3 april 2019

Bio: Shazam!

Foton copyright (c) Warner Bros.
Plötsligt händer det! Plötsligt går det två filmer om Kapten Marvel på bio samtidigt - och ingen rollfigur omnämns som Kapten Marvel i någon av dem. I en av dem får Kapten Marvel inte ens heta Kapten Marvel.
För några veckor sedan hade Marvelfilmen CAPTAIN MARVEL premiär. I min recension av den redogjorde jag lite kort för Kapten Marvels historia. Den ursprunglige Kapten Marvel dök upp 1939, när förlaget Fawcett Comics försökte skapa en konkurrent till DC Comics' Stålmannen. CC Beck tecknade serien om pojken Billy Batson, som säger det magiska ordet "Shazam" och då förvandlas till den fullvuxne superhjälten Kapten Marvel.
I Sverige publicerades serierna om Kapten Marvel 1950 i tidningen Alla tiders seriejournal. 1974 gav Williams Förlag ut den kortlivade tidningen Shazam!, och det var i denna jag läste serien. Jag har dock inte läst serien sedan 70-talet.
Alla tiders seriejournal 1/1950 & Shazam! 1/1974.
I USA blev Kapten Marvel extremt populär, mer populär än Stålmannen. DC Comics stämde Fawcett för plagiat och ungefär samtidigt sjönk försäljningssiffrorna radikalt - så pass mycket att Kapten Marvel lades ner på 50-talet. Det visade sig dessutom att man aldrig registrerat namnet Kapten Marvel, så då tog Marvel Comics och gjorde det - och skapade en helt ny figur med samma namn. Den ursprunglige Kapten Marvel köptes av DC Comics och heter nu, ähum, Shazam.
Redan 1941 filmatiserades Kapten Marvel första gången, då i form av en så kallad serial; en följetongsfilm. Tom Tyler, som senare även spelade Fantomen, innehade huvudrollen. 1974 kom en TV-serie som sändes i tre säsonger. När figuren nu förärats sin egen långfilm, är det den unge, svenske regissören David F Sandberg som står för regin. Det är lite överraskande, eftersom han är känd för att göra skräckfilmer som LIGHTS OUT och ANNABELLE: CREATION.
Sandbergs skräckbakgrund märks av i ett par oväntat mörka och otäcka scener - rättrådiga föräldrar kan nog tycka att scenerna är otäcka, ungar som inte är alltför små lär snarare tycka att de är häftiga. Men bortsett från dessa inslag, är SHAZAM! en synnerligen munter, rolig och underhållande film. Visst är den åt helvete för lång med sina två timmar och femton minuter, men jag tycker att SHAZAM! är betydligt bättre än CAPTAIN MARVEL från Marvel.
Dr Sivana (Mark Strong) heter en synnerligen ond man med superkrafter. Som liten gosse hamnade han på det mest mystiska sätt i en grotta tillhörande trollkarlen Shazam, den siste levande i trollkarlsrådet. Shazam är på jakt efter en godhjärtad människa som kan överta de mäktiga superkrafterna. Lille Sivana var inte godhärtad nog, så han skickades hem igen.
Sivana har tillbringat 45 år med att återfinna grottan och Shazam, och när han lyckas återvända, blir han besatt - bokstavligt talat - av de sju dödssynderna; sju monster som nu bor i Sivanas kropp.
Trollkarlen Shazam har dock hittat Den utvalde, den godhjärtade. Det är den föräldralöse fjortonåringen Billy Batson (Asher Angel), som precis hamnat hos en ny fosterfamilj han tänker rymma från. Billy hinner bli kompis med en av killarna på hemmet, den lite mobbade superhjältefanatitikern Freddy Freeman (Jack Dylan Grazer), innan ett mystiskt tunnelbanetåg tar honom till Shazams grotta och han förses med superkrafter.
Ja, det är förstås inte vilka superkrafter som helst. När Billy säger "Shazam" slår blixten ner, och han förvandlas till Zachary Levy iförd Kapten Marvels dräkt. Fast han heter inte Kapten Marvel. På insidan är denne vuxne superhjälte fortfarande Billy - och han beter sig som den fjortonåring han är.
Han vet inte vad han har för superkrafter och hur han använder dem, så han avslöjar sin hemlighet för Freddy. Tillsammans tar de reda på vad Billy kan och inte kan göra. Billy kommer på att eftersom han ser ut som en vuxen man, kan han köpa öl och gå på strippklubb, men mest använder han sina superkrafter till att ladda mobiltelefoner och tjäna pengar på att skriva autografer.
... Men så dyker den illasinnade dr Sivana upp, och Billy tvingas lära sig att bli en ansvarstagande superhjälte på riktigt.
SHAZAM! innehåller lite för mycket amerikanskt tjafs om att familjen är det viktigaste av allt, och i vanlig ordning tycker jag att det känns lite äckligt. Men bortsett från detta är Sandbergs film jättekul. Vore jag tolv år hade jag älskat filmen. Extra kul är det att vi för en gångs skull får en superhjältefilm som är begriplig från början till slut, i dessa tider när superhjältefilmer är komplicerade orgier i förvirring - om man inte är en anal fantast som har järnkoll på allt i filmerna.
Zachary Levy är bra som Han som inte är Kapten Marvel (de försöker komma på olika bra namn på honom genom hela filmen), han har rätt utseende för att vara superhjälte av 40-talsmodell, samtidigt som han har en pojkes uppsyn. På slutet av filmen introduceras ett gäng nya hjältar, men vilka dessa är ska jag inte avslöja här. Jag tyckte att det var rätt fränt när dessa lite oväntat dök upp.
Ramones spelas under eftertexterna. Två bonusscener visas under- och efter eftertexterna. Roligast i hela filmen är när de unga huvudpersonerna ska köpa öl, och väljer ett ölmärke som heter Bärs Lager!
  






(Biopremiär 3/4)
-->
 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2008-2019