torsdag 21 mars 2019

Bio: Captain Marvel

Foton (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
"Hallå där, min bäste herre!" utbrister säkert några läsare. "CAPTAIN MARVEL hade ju premiär för flera veckor sedan!"
Ja, det hade den. Men den pressvisades inte i Göteborg, och jag har inte haft tid eller möjlighet att se den förrän nu - därav denna sena recension.
Häromdagen försökte jag redogöra för Kapten Marvels historia för en bekant. Hon blev mer än lovligt förvirrad. Jag blev nog lite förvirrad jag med. De enda Kapten Marvel-serier jag faktiskt läst, är de med den riktige Kapten Marvel - ni vet, serien om den lille grabben Billy Batson som utbrister i ett frejdigt "Shazam!" och som då förvandlas  till den fullvuxne superhjälten Kapten Marvel. Denna Stålmannenkonkurrent från 1940-talet stoppades av DC Comics, vilka ju äger Stålmannen. Kapten Marvel ansågs vara ett plagiat.
Senare köpte DC Comics den gamla Kapten Marvel-figuren och serierna om honom gavs ut på nytt. Fast konkurrenten Marvel Comics hade sin egen Kapten Marvel, som debuterade 1967. En serie jag aldrig någonsin läst. Första gången jag noterade Marvels Kapten Marvel, var när Bild & Bubbla skrev om Jim Starlins seriealbum "The Death of Captain Marvel" från 1982. Det stod att kaptenen dog en osuperhjälteaktig död i cancer.
Marvels kapten ersattes av en hel räcka nya kaptener - både män och kvinnor. Den nuvarande Kapten Marvel; Carol Danvers, verkar vara den sjunde. Hon var tidigare superhjälten Ms Marvel.
Vad som också hände under denna period, var att man kom fram till att det bara är Marvel som får använda sig av namnet Captain Marvel - DC hade visst missat att registrera namnet, eller hur det var. Så, den ursprunglige Kapten Marvel blev Shazam.
Javisst, det här är rätt förvirrat - och eftersom jag alltså aldrig läste Marvels serier om figuren, eller snarare figurerna, vet jag inte om jag hänger med själv. Till saken hör att det under 1960-talet förekom en helt annan Kapten Marvel i en kortlivad tidning, och han hade ingenting med de andra kaptenerna att göra.
Okej. Till den bioaktuella - och ohemult framgångsrika - långfilmen, i regi av Anna Boden och Ryan Fleck (jag fnissar varje gång jag ser Anna bodens namn, eftersom jag inte kan låta bli att läsa "Åsa Bodén"). Ett bättre namn på filmen vore CAROL DANVERS eller VERS - eftersom Captain Marvel inte nämns en enda gång i filmen.
En del i bekantskapskretsen tycker att filmen är okej, inte mer. Påfallande många tycker att det här är riktigt bra, direkt lysande. Efter att ha sett filmen är min spontana reaktion:
Var det här allt?
Jag kommer osökt att  tänka på BLACK PANTHER, som fick obegripligt bra kritik. Det kändes som att det räckte med en afrikansk hjälte för att hyllas som en bra och viktig film - att handlingen sög, rollfigurerna var trista, och actionscenerna var vissna spelade ingen roll. Nu hyllas CAPTAIN MARVEL som en feministisk förebild - men alla verkar ha missat det faktum att filmen är banal, tjatig och tråkig. Om man inte är tio år.
Filmen börjar med en rad vansinnigt tråkiga rymdstrider. De är raserna Kree och Skrull som ligger i fejd med varandra. Vi får se en lång rad bilder på rymdskepp, planeter, byggnader, och fan och hans moster, och det står utskrivet i bild vad det är för något. Som om jag skulle lägga det på minnet.
Brie Larson spelar Vers, en av Krees soldater. Hon tränar kampsport med Jude Law, vars rollfigur tydligen heter Yon-Rogg, vilket är lite för likt både Kapten Grogg och Rock-Ragge. Det blir krig och explosioner, och plötsligt trillar Vers ner på jorden.
Det är mitten av 1990-talet och jag tänker att nu kan det bli lite kul med en massa 90-talsreferrenser. Men bortsett från en scen i en videobutik, en annan scen på ett internetcafé, och ett CD-rom-skämt, gör de ingenting alls av det faktum att filmen utspelas på 90-talet. Det hela kunde lika gärna utspelas i nutid.
Samuel Jackson dyker upp som Nick Fury. Jackson har gjorts yngre med hjälp av datorer, han har hår och två fungerande ögon. Han undrar vad den där Vres är för någon.
Vres kommer på att hon är Carol Danvers, och hon letar efter en tant spelad av Annette Bening. Yon-Rogg och divese rymdfolk från Kree och Skrull anländer till jorden, och så blir det fajting. Ja, och så hittar Nick Fury en katt.
Jag tycker att CAPTAIN MARVEL är oförskämt tråkig och ointressant. Handlingen är tunn och filmen består mest av en massa rudimentära slagsmål. Vers' superkrafter är lite ospecificerade, hon skjuter någon sorts strålar med händerna, och verkar ibland kunna göra mer än så. Filmen verkar rikta sig till mindre barn utan större krav på finesser. Jag såg filmen i förrgår, men har redan svårt att minnas stora delar av den.
Vad som slår mig är att de superhjältefilmer som produceras av Marvel Studios ofta ser ut att vara gjorda av en och samma regissör, vilket dock inte är fallet. De är alla gjorda utan någon specifik stil, de ser bara ut som färgglada plastprodukter, bröliga filmer som badar i datoranimationer. Det är väldigt långtifrån regissörer som Tim Burton och Sam Raimi, som satte sin personliga prägel på de superhjältefilmer de gjorde.
Å andra sidan ser alldeles för många amerikanska superhjältetidningar av idag ut som filmerna - serierna dränks i kladdig datorfärgläggning, och det är svårt att se om det faktiskt är vältecknat eller ej.
Och Brie Larson, då? Tja, hon funkar väl hyfsat. Hon är söt och ser ut som en amerikansk helylletjej, som är både elevrådsordförande och hejaklacksledare. Hon har ingen större utstrålning och hon är inte speciellt tuff. Det är lite Pernilla Wahlgren över henne. "Oh, sicken kär tös!" skulle mina äldre släktingar ha utbrustit om de fortfarande vore i livet. Och Jude Law är ungefär lika kul som en strukturtapet.
Man vet att något är fel när ett par scener med en katt är bättre än resten av filmen. Och då är kattscenerna inte så där jättekul de heller.
I den inledande Marvelvinjetten hyllas minnet av Stan Lee, och det kommer två extrascener under- och efter eftertexterna. Kapten Marvel får gärna återkomma i ännu en solofilm - men hur vore det med en ordentlig story nästa gång?
Av de senaste årens Marvelfilmer tycker jag att ANT-MAN, ANT-MAN AND THE WASP, och THOR: RAGNARÖK är de bästa - eftersom de är roliga och har karismatiska skådespelare.










(Biopremiär 6/3)

onsdag 20 mars 2019

Bio: Us

Foton copyright (c) UIP Sweden
Med 2017 års GET OUT placerade sig skådespelaren Jordan Peele på skräckfilmskartan. Han hade skrivit och regisserat en film som lyckades vara både intressant, våldsam och spännande, samt rolig och satirisk. Dessutom fick filmen lysande kritik och blev en stor publikframgång - det är den första film av en svart regissör som spelat in över hundra miljoner dollar.
Jordan Peele visade sig alltså vara en kille att hålla ögonen på, och förväntningarna på hans nästa film var höga.
Peele kan sin skräckhistoria, vilket märks redan i filmens första scen, i vilken man ser en TV omgiven av hyllor med videokassetter. En av filmerna på hyllorna är C.H.U.D., en gammal film om ett monster i kloaksystemen; en liten vink om vad US kan tänkas innehålla. Ett par av de övriga filmerna är THE GOONIES - DÖDSKALLEGÄNGET och THE RIGHT STUFF, den sistnämnda i samma dubbelkassettutgåva som Captain Marvel plockar upp i videobutiken i CAPTAIN MARVEL.
I en prolog som utspelar sig 1986 följer lilla Adelaide med sina föräldrar till ett tivoli på en strand. Där smiter Adelaide iväg och råkar förirra sig in i en spegelsal, och därinne ser hon sig själv. Och det är inte en spegelbild.
Hopp till nutid och lilla Adelaide har vuxit upp till Lupita Nyong'o. Hon är gift med Gabe (Winston Duke), och tillsammans har de barnen Zora (Shahadi Wright Joseph) och Jason (Evan Alex). De flyttar in i en stor, tjusig villa, och verkar leva ett behagligt liv. Gabe köper till och med en båt, som inte funkar som den ska.
En kväll upptäcker de att det står några utanför huset. Fyra rödklädda personer som bara står och stirrar på huset. Gabe går ut och försöker skrämma iväg dem utan att lyckas.
Plötsligt anfaller inkräktarna och lyckas ta sig in. Inkräktarna är våldsamma, otäcka - och de är familjens dubbelgångare. De rödklädda ser ut precis som Adelaide och hennes familj. Var kommer de ifrån? Vad vill de? Först och främst vill de skada den fridfulla familjen - helst med hjälp av stora saxar.
Hela familjen samarbetar för att komma undan de brutala dubbelgångarna, men situationen visar sig vara ännu värre utanför huset.
Till stora delar är US en bra film, ibland är filmen till och med jättebra - som jag nämner ovan kan Jordan Peele sina skräckfilmer. Men trots detta lämnade jag biografen en aning besviken.
Besvikelsen beror på filmens sista 20-30 minuter. Här ska det som sker förklaras - och förklaringen funkar inte alls. Det är bara fånigt. Slutbilderna är skrattretande jönsiga. Det känns som om Peele, som även står för manus, tagit hjälp av M Night Shyamalan för att försäkra sig om att slutet skulle bli så otillfredställande och dumt som möjligt. Fast det är klart, redan i filmens början undrade jag hur de ska kunna få ihop det här på ett tillfredställande sätt.
Men som sagt, fram till slutet är det här bra. Det är rätt intensivt, våldsamt och blodigt, och några skämt är kanske lite malplacerade i sammanhanget. Ett NWA-skämt är dock fantastiskt kul.
Återigen står Michael Abels för filmmusiken - och den är faktiskt strålande. I synnerhet körstycket som hörs under förtexterna.
Även om US alltså är en liten besvikelse, är jag nyfiken på vad Jordan Peele hittar på härnäst. Jag hoppas att han inte kraschar och brinner, som M Night Shyamalan.








(Biopremiär 22/3)
-->

Bio: Helan & Halvan

Foton copyright (c) Nick Wall
Helan och Halvan hade en egen serietidning i Sverige mellan 1963 och 1987. 1987! Helan och Halvan gjorde sin sista film 1951, så bara det faktum att de fick en serietidning tolv år senare är anmärkningsvärd (Helan; Oliver Hardy, var då död sedan sex år), än mer anmärkningsvärt är det att tidningen kom ut, på olika förlag, under 24 år.* Jag köpte ett par nummer av serietidningen häromåret. Serierna är surrealistiskt dåliga, de är en förolämpning mot läsaren - och jag är glad att jag bara betalade en krona styck.
Första numret av serietidningen.
Men - när jag var barn på 1970-talet, var det en högtidsstund varje gång Helan och Halvan visades på TV. Vi tyckte att filmerna var fantastiskt roliga - att de var från 30-talet tänkte vi inte på, vissa av filmerna var till och med stumfilmer från 20-talet.
Nu är det väldigt länge sedan jag såg en Helan och Halvan-film - det handlar om flera decennier. Jag vet inte alls hur de står sig, om jag fortfarande skulle tycka att de är roliga. Jag känner aldrig ett sug efter att se på Helan och Halvan, till skillnad från bröderna Marx, vars bästa filmer jag fortfarande ser och gillar (notera: de bästa filmerna - en del av deras filmer håller inte alls).
En film som är riktigt, riktigt bra är den BBC-producerade HELAN & HALVAN, i regi av Jon S Baird. Det här är en fantastisk liten film, den är faktiskt helt underbar.
Det här är ett lite vemodigt - men ofta roligt - drama om duons sista turné tillsammans. Det är 1953 och Helan & Halvan har sett sina bästa dagar. Oliver Hardy (John C Reilly) är sjuklig, Halvan, det vill säga Stan Laurel (Steve Coogan), skriver manus till en film ingen producent vill göra. De har båda ont om pengar, i synnerhet Ollie, som dessutom spelar på hästar. De tjänade inget på sina filmer - bolagen behöll rubbet.
De två skeppas iväg till England för att där turnera med en liten revy. Arrangemanget är långtifrån så glamoröst duon föreställt sig - de uppträder på små teatrar, publiken är fåtalig, uppmärksamheten är minimal.
Stan & Ollie är som ett gammalt strävsamt, gift par. De kan varandra utan och innan, de bråkar och blir osams, men egentligen kan de inte vara utan varandra.
Jag är långt ifrån en expert på Helan & Halvan och deras karriär, och jag vet inte hur pass nära verkligheten den här filmen ligger - och om den vissna turnén faktiskt vände och blev framgångsrik, vilket filmen låter påskina. Redan 1947 hade Helan & Halvan varit ute på en världsturné, vilket inte nämns i filmen. Då uppträdde de bland annat i Malmö, Stockholm och Göteborg. Med sig på scenen hade de Åke Söderblom, och föreställningarna var närmast fiaskon, med fåtalig publik som inte kunde engelska.
Bairds film är fin och lite rörande. Dock undviker den hela tiden att bli sentimental och kletig, kanske beroende på att det här främst är en engelsk produktion. Men filmen innehåller många skojiga scener och replikskiften. Bäst är en engelsk lord med fru, vilka försöker konversera Helan och Halvan på en mottagning.
John C Reilly och Steve Coogan är fullkomligt lysande i rollerna, de är sällsynt övertygande, och de återger perfekt Helan och Halvans gamla paradnummer. När jag såg filmen satt jag hela tiden och tänkte på hur lik John C Reilly är Oliver Hardy - tills man får se gamla klipp med den riktiga duon under eftertexterna. Först då inser jag att Reilly och Coogan inte alls ser ut som förebilderna.
Men det spelar ingen roll. Ska du av någon anledning bara se en film i vår, är det HELAN & HALVAN du ska se. En femma i betyg ligger nära, men riktigt så kul ska vi inte ha det.
  






(Biopremiär 22/3)

*Har kan jag tillägga att Charlie Chaplin hade en egen svensk serietidning han med; Charlie, som kom ut med elva nummer 1973-74.

söndag 17 mars 2019

Det rumänska seriemysteriet

Sportlovet 1975 var jag med min familj på skidresa i Sinaia i Transsylvanien. Ja, i Rumänien, men det låter förstås häftigare att säga Transsylvanien. Hur mycket skidåkning det blev för min del vet jag inte. Jag var sex år, skulle fylla sju, och hade ännu inte börjat skolan.
Mina minnen frpån denna resa är av naturliga skäl ganska få och lösryckta. På bussen från flygplatsen skulle guiden lära ut några användbara rumänska fraser. Till exempel hur man beställer i baren. Om man vill ha en stor, heter det "mare", sa guiden, varpå en av passagerarna genast hojtade "Det räcker så, vi behöver inte lära oss mer!". Den här mannen döptes genast om till farbror Mare, och det fick han heta resten av sitt liv - åtminstone i min familj. Farbror Mare smugglade med sig en flaska whisky från Rumänien, men när vi landat på Kastrup, tappade han flaskan i en trappa. "Äh!" sa han. "Det kan tullarna slicka upp!"
Ett annat minne från bussfärden till Sinaia, var att vi passerade ett enormt, lysande kors, ensamt beläget högst uppe på en bergstopp. Jag tyckte att det var väldigt otäckt och suggestivt - och gissade självklart att det placerats där för att hålla vampyrerna borta.
Som vuxen har jag tagit reda på att detta är Hjältarnas kors, uppfört 1926-28, och att det är världens största kors av sitt slag. Vad det nu är för slag.
Hjältarnas kors.
Hotellet vi bodde på låg nära vad som sades vara Ceaușescus sommarresidens - om detta stämmer vet jag inte. På hotellet kunde man köpa korv i bröd med chokladsås på. Trodde jag. Det var förstås bakverket éclairer, som jag aldrig hade sett förr.
Min reselektyr var ett nummer av Korak - Tarzans son. Som jag minns det var detta den enda tidning jag hade med mig, den skulle räcka hela veckan. Tidningens innehåll var illa tecknat och obegripligt, men eftersom jag bara var sex år, tyckte jag att den var skittuff.
Under min uppväxt brukade vi köpa en Kalle Anka-tidning i det land vi besökte under semestrarna. I Rumänien hittade vi inga Disneytidningar - däremot inhandlades en annan seriebok. En bok som varit lite av ett mysterium sedan 1975.
Boken försvann någon gång under 1990-talet. Antagligen när farsan flyttade från huset jag växte upp i, eller vid ett källarinbrott hos mig, då i princip hela min seriesamling stals - jag hade burit ner serierna i förrådet, för att få plats med min VHS-samling i lägenheten. 
Jag har undrat över den här serieboken. Vad var det för något? Var den verkligen rumänsk? Men eftersom vi nu lever i framtiden, och har tillgång till moderna manicker, satte jag mig ner och googlade. Och googlade. Och googlade lite till. Jag kom ju ihåg hur boken såg ut och vad den hette. Och till slut hittade jag den!
Serieboken "Bilete" kom ut 1974. Av någon anledning står bara författarens namn; Lucia Olteanu, på omslaget. Tecknade gjorde ungersk-rumänska Livia Rusz, född i Transsylvanien 1930, och fortfarande i livet.
Självporträtt.
Livia Rusz visar sig vara en levande legend; hon är en världsberömd barnboksillustratör och serietecknare. Hon har bland annat översatts till franska och engelska, men om hon även kommit ut på svenska vet jag inte. Rimligtvis borde det finnas barnböcker på svenska med hennes bilder. Själv läste jag förhållandevis få renodlade barnböcker när jag var liten glytt; jag gav mig på serier ganska omgående, men när jag tittar på de bilder av Rusz jag hittar på nätet, tycker jag mig känna igen en del av dem - åtminstone teckningsstilen. Det handlar i många fall om en typ av illustrationer jag älskade som barn, och som jag fortfarande är förtjust i, nämligen myllrande bilder - bilder med många detaljer. Bilder som faktiskt uppskattas av barn - inte bilder som vissa vuxna tycker att barn ska titta på.
Serierna om ankan Mac och apan Cocofifi producerade Lucia Olteanu och Livia Rusz mellan 1967 och 1976. Om de faktiskt är bra vet jag förstås inte, men estetiskt sett är de väldigt tilltalande.
Livia Rusz pensionerade sig år 2000.
Avsnitten om myrorna och roboten minns jag.


Tolkiens "Bilbo", illustrerad av Livia Rusz.

-->

torsdag 14 mars 2019

Bio: The Sisters Brothers

Foton copyright (c) TriArt
Nu blir det western här på TOPPRAFFEL! Och franskt.
Låt mig för omväxlings skull inleda med att lista det jag inte tycker om i filmen THE SISTERS BROTHERS:
*Filmfotot gör att filmen ser ut som en Netflix- eller HBO-produktion. Med undantag för enskilda scener, är filmen inte storslagen som traditionella westerns, eller spaghettiwesterns för den delen.
*Samma filmfoto är alldeles för ofta så pass mörkt att det är lite svårt att se vad det är som sker.
*Filmen är för lång och på något sätt känns det som om man hade kunnat klippa bort en stor del av den sista halvtimmen utan att någon saknat dem.
*Alexandre Desplats filmmusik är för anonym och trist. Av någon anledning har de få westerns som görs idag sällan typisk westernfilmmusik. Här finns inget medryckande ledmotiv, ingen musik som förstärker scenerna. Istället är det mest lojt plinkande och plonkande.
... Men i övrigt! I övrigt, bortsett från det ovannämnda, tycker jag att detta är en riktigt bra film!
Regissör är Jacques Audiard, som bland annat gjort MITT HJÄRTAS FÖRLORADE SLAG, EN PROFET och RUST AND BONE. THE SISTERS BROTHERS må vara en western på engelska, men det är främst en fransk produktion, inspelad i Spanien och Rumänien.
John C Reilly och Joaquin Phoenix spelar bröderna Elli och Charlie Sisters, prisjägare i Orgegon 1851. De  två har fått i uppdrag av en kommendör (Rutger Hauer i en roll som är så liten att han inte har några repliker - och han syns knappt alls) att leta upp en viss Hermann Kermit Warm (Riz Ahmed), som stuckit med stålar, eller hur det nu var.
En tredje person, den pretentiöse John Morris (Jake Gyllenhaal), hjälper bröderna Sisters, och har skickats i förväg för att lokalisera Warm. Morris, som helst vill skriva äventyrsromaner, lyckas hitta Warm i ett vagntåg med guldgrävare. Morris gör sig till vän med Warm, för att Warm inte ska smita innan Eli och Charlie dyker upp. Men, när det visar sig Warm uppfunnit ett revolutionerande sätt att hitta guld på, struntar Morris i bröderna Sisters, och startar istället ett bolag tillsammans med Warm.
Eli Sisters, den äldre av bröderna, är en lugn person som nu helst vill dra sig tillbaka och leva ett annat, mindre våldsamt liv. Lilllebror Charlie är en hetsporre som gärna super och slåss. De två är en variant på den klassiska sadelluffarduon vi sett i många filmer och TV-serier, och läst om i många böcker och serietidningar. Vid ett partillfällen är det lite Terence Hill och Bud Spencer över bröderna.
THE SISTERS BROTHERS är dock en betydligt mörkare, alllvarligare och råare film än Hill & Spencers muntra filmer. Ibland flyter blodet friskt. Men - ofta är filmen riktigt, riktigt rolig. Några scener är jättefina, bland annat en där Eli köper en tandborste, och dialogen är bra - här finns en hel del utmärkta replikskiften. En scen där ett stort gäng råbarkade karlar dansar i en ring på en saloon är fullkomligt fantastisk och direkt bisarr. Filmen bygger på en bok av kanadensaren Patrick DeWitt.
Som tydligt framgår är skådespelaruppbådet i Audiards film utmärkt. Bäst är dock John C Reilly, en man som visat sig ha en enorm bredd om skådespelare - nästa vecka får vi se honom som Oliver Hardy i den utomordentliga HELAN & HALVAN.
En intressant detalj i filmen är eldstriderna. Eftersom det är 1850-tal, pangar man med rejäla skjutjärn, som Colt Navy, Colt Army och Colt Dragoon - klassiska westernfilmpickadoller som Colt Single Action och Peacemakern kom senare. Hur som helst - när rollfigurerna trycker av ett skott, slår det gnistor om pickan, och det låter POFF! snarare än BANG! Nu har jag aldrig sett och hört de här gamla revolvrarna avfyras i verkligheten, men jag inbillar mig att det var så här de faktiskt lät.
Det är möjligt att mitt betyg nedan är i snällaste laget, men låt oss uppmuntra det faktum att vi nu kan se en coboyfilm på bio!
  






(Biopremiär 15/3)
-->

Bio: The House That Jack Built

Foton copyright (c) Christian Geisnæs
Så här några decennier senare, känns det som om den evige provokatören Lars von Trier slutade vara relevant efter TV-serien RIKET. Sedan dess har han i många fall - i de flesta fall? - mest framstått som en kille som tycker om att springa in på eleganta kafferep och skrika "bajs". Trots att han är alldeles för gammal för att vara denne störige kille.
Vad är väl en filmfestival i Cannes utan en skandalfilm som chockar publiken, och som får stora delar av nämnda publik att lämna salongen? Förra året var THE HOUSE THAT JACK BUILT denna skandalfilm. Det finns ett litet gäng regissörer, von Trier är en av dessa, vilka jag upplever har som enda mål att chockera på glamorösa filmfestivaler. Regissörer som ägnar sig åt en genre jag brukar kalla "trash disguised as art". THE HOUSE THAT JACK BUILT är ett typexempel på skräp förklätt till konst.
Ta en blodig och våldsam seriemördar- eller tortyrporrfilm. Vad ska vi dra till med? Tja, vi kan ju ta en av SAW-filmerna. Vi börjar med att dra ut varje mord, så att de pågår i 20-30 minuter. Sedan klipper vi bort all handling mellan morden, och passar samtidigt på att kasta om ordningen på mordscenerna. Därefter lägger vi in lite blandade bilder på-, och filmklipp med, religösa symboler, Hitler, konstverk och hus. Slutligen låter vi Bruno Ganz samtala med Jigsaw på ljudspåret, de filosoferar om mord, konst, religion med mera.  
Om man gör så som jag beskriver ovan, får man 2½ timme pretentiös våldspornografi. Och det är precis det Lars von Triers nya film är.
Filmen utspelar sig under tolv år och är uppdelad i fem delar - fem incidenter, som de kallas - plus en epilog. Matt Dillon spelar seriemördaren Jack. Han påstår sig vara ingenjör, han vill bygga sig ett hus, och han ser sitt mordiska hantverk som konst. Han lider av fler åkommor än psykopati, han har OCD, han fotograferar sina offer, och är extremt noga med att bilderna blir perfekta.
Incidenterna återges inte i kronologisk ordning. Först är det Uma Thurman som råkar rejält illa ut när hennes bil fått punktering i skogen. Därefter gör Siobhan Fallon Hogan misstaget att släppa in Jack, som knackar på. Sedan följer det omskrivna avsnittet där Jack, beväpnad med jaktgevär, övar prickskytte på Sofie Gråbøl och hennes två små söner.
Så fortsätter det i ytterligare två incidenter. Det är blodigt, utdraget och sadistiskt. Samtidigt är det en prestation av Lars von Trier att lyckas göra en blodig seriemördarfilm så här jävla tråkig! Här och var är filmen faktiskt rolig - medvetet rolig - men det hjälper inte. Det här är ofta fruktansvärt segt, och som thriller är det ospännande. Det här är egentligen väldigt banalt.
Filmens repliker är teatraliska, och skådespelana framför dem på ett teatraliskt, onaturligt sätt, vilket gör att filmen aldrig någonsin framstår som verklighet; att incidenterna sker på riktigt. UmaThurman framstår dessutom som en rätt kass skådis när hon fäller sina krystade repliker.
Men! När det är ungefär tjugo minuter kvar, blir THE HOUSE THAT JACK BUILT plötsligt rätt bra och fascinerande. Efter att Jack äntligen lyckts bygga sitt hus (det är bisarrt värre), dyker Bruno Ganz upp i epilogen för att, i en parafras på "Dantes Inferno", ta Jack med på en vandring ner i helvetet. Dessa scener  är lika märkliga som mäktiga; efter att filmen varit rätt ful, övergår den till att bli rätt snygg.
Matt Dillon är bra i huvudrollen, och han bär sköna seriemördarglasögon. Det spelas David Bowie på ljudspåret. Filmen utspelar sig i USA, men är inspelad i Sverige och Danmark.
... Men återigen: plockar man bort alla pretentiösa, konstnärliga inslag, återstår bara tröttande våldspornografi. THE HOUSE THAT JACK BUILT framstår i slutändan som fullkomligt poänglös, och von Trier har återigen bara varit ute efter att chockera publiken, samtidigt som han tillfredställer sina egna lustar. Många har kallat filmen misogyn, och det är den kanske.
De skräckfilmer det klagades så mycket på förr om åren hade åtminstone handling, om än oftast tunn sådan, och de varade sällan mer än 90 minuter och hann därför inte bli tråkiga. De var dessutom ärliga i sitt uppsåt: de ville skrämmas, inget annat.
Slutligen: medan jag skrev denna recension, var det något som slog mig. 1992 utkom seriealbumet "In memoriam", med manus av mig och teckningar av Mikael Tomasic. Det innehåller flera korta skräckhistorier, och den sista av dessa; titelserien, handlar om en seriemördare - som på slutet gjort sig själv till något slags konstverk, innan skär halsen av sig.










(Biopremiär 15/3)
-->
 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2008-2019