torsdag 21 februari 2019

Bio: The Prodigy

Foton copyright (c) Noble Entertainment
THE BAD SEED, VILLAGE OF THE DAMNED, CHILDREN OF THE DAMNED, WHO CAN KILL A CHILD?, THE LITTLE GIRL WHO LIVES DOWN THE LANE, THE OMEN, THE BROOD, CHILDREN OF THE CORN, THE GOOD SON ... med flera.
Filmer om onda, mordiska barn finns det en hel del; så pass många att de skapat en egen subgenre. Det senaste tillskottet är THE PRODIGY, i regi av Nicholas McCarthy, som gjorde THE PACT och en av episoderna i HOLIDAYS. Filmen ska inte blandas ihop med någon av de många andra filmer som också heter THE PRODIGY - eller med PROGENY eller THE PROPHECY. Det finns numera lite för många filmer som heter likadant, eller som har snarlika titlar.
THE PRODIGY är inte sämre än många andra skräckfilmer om onda barn. Den är inte bättre heller. McCarthys film kan enklast beskrivas som en korsning av OMEN och DEN ONDA DOCKAN.
I en prolog får vi se hur en kvinna lyckas fly från en stuga i skogen, i vilken en galen seriemördare huserar. Polisen anländer och skjuter ihjäl mördaren. I samma ögonblick, någon helt annanstans, föder Sarah Blum (Taylor Schilling) en son. Sonen, som har ett brunt och ett blått öga, döps till Miles, och visar sig vara extremt intelligent. Några år går, och Miles växer upp till Jackson Robert Scott, som spelade Georgie i DET.
När Miles är åtta år gammal börjar hans föräldrar ana mer oråd än tidigare. Ungen har inga vänner, och han kan få raseriutbrott och misshandla klasskamrater. Snart gör han ännu värre saker - och han pratar min själ ungerska i sömnen.
Colm Feore spelar en forskare som har en teori om vad som felas Miles, men självklart vägrar Sarah tro på denna långsökta teori. Åtminstone till en början.
I DEN ONDA DOCKAN besatte en seriemördares själ dockan Chucky. Det är inte svårt att redan under THE PRODIGYS inledningsscener räkna ut varför Miles är så ond; vad det är som hänt med honom. Rent allmänt innehåller inte den här filmen några större överraskningar. Slutet känns igen från en gammal klassisk skräckserie tecknad Bernie Wrightson.
Jag kan väl inte påstå att jag tyckte att den här filmen var speciellt spännande och otäck. Jag hoppade till ett par gånger, men det berodde på några jump scares, där musiken plötsligt brölar till - då är det omöjligt att inte hoppa till. Ett par scener i filmen är bra, jag gillade scenerna med Colm Feore, men THE PRODIGY känns inte helt tillfredställande. Filmen är lite halvbakad och resultatet är en lättglömd gäspning.
... Och den otäckaste unge som visat sig på en bioduk är fortfarande Karlsson på taket i filmen från 1974! Huuu ... För att inte tala om den synnerligen otäcka Skrållan, som dubbades av en annan, äldre unge. Det är sådant som skapar mardrömmar!










(Biopremiär 22/2)
-->

onsdag 20 februari 2019

Bio: Woman at War

Foton copyright (c) Scanbox
När jag bodde i Malmö såg- och recenserade jag i princip samtliga biopremiärer - jag brukade missa fyra-fem fimer på ett år. Att jag kunde göra detta, berodde bland annat på att flera filmer visades samma dag, och på att det var korta promenadavstånd mellan biograferna. Dessutom gjorde jag det till en grej; en ploj, att jag skrev om alla filmer, oavsett om jag var intresserad av dem eller inte.
När jag flyttade upp till Göteborg var det inte längre möjligt att gå på alla pressvisningar. Eller - jo, möjligt är det, men besvärligt. Oftast visas bara en film per dag, och avstånden är större. Att stiga upp i ottan och åka iväg och se en film jag egentligen inte vill se är inte så lockande. Efter att ha hamnat i Göteborg gjorde jag även comeback som seriemanusförfattare, numera skriver jag fler manus än jag någonsin gjort, och detta är något jag prioriterar framför recensionsskrivande.
När jag såg alla de där smalare filmerna i Malmö - "Folkets Bio-filmer", filmfestivalfilmer, "konstnärliga" filmer och så vidare - visste jag sällan vad jag skulle få. Det hände att jag blev rejält överraskad och fick se riktigt, riktigt bra filmer. Men, i nio fall av tio tyckte jag nog att det var bortkastad tid. Bara för att en film är ett svartvitt lågbudgetdrama på ett språk jag inte förstår, behöver det inte vara en "kvalitetsfilm".
Jag kom att tänka på det här när jag såg WOMAN AT WAR. Det var längesedan jag såg en film av den här typen. WOMAN AT WAR är, den engelska titeln till trots, ett isländskt drama. IMDb klassificerar den som "action, drama, thriller", men den som örväntar sig action och thriller lär bli gruvligt besviken. Däremot kan man lägga till "comedy" i beskrivningen, eftersom det är lite småskojigt emellanåt.
Benedikt Erlingsson har regisserat denna flerfaldigt prisbelönta film om Halla (Halldóra Geirharðsdóttir), en oansenlig körledare som bedriver ekotrerrorism - med hjälp av bland annat en pilbåge utför hon attentat för att sabotera Islands infrastruktur och ekonomi, och hennes främsta mål att att förstöra aluminiumindustrin, som exploaterar naturen. Hon agerar anonymt och är efterlyst i hela landet. Attentaten diskuteras ofta på TV.
Samtidigt håller den ensamstående Halla på att förverkliga sin största dröm - att bli mor. Hon får reda på att han ska få adoptera en liten flicka från Ukraina - WOMAN AT WAR är en ukrainsk samproduktion. I handlingen figurerar även Hallas (tvilling?)syster; yogainstruktören Ása, som också spelas av Halldóra Geirharðsdóttir. Jodå, det förekommer trickfilm.
Halldóra Geirharðsdóttir är bra och sympatisk i huvudrollen, även om jag inte riktigt förstår vad det är hon håller på med, och varför; det känns som som att hon mest förstör för vanligt folk. Ja, jag är fullkomligt ointresserad av aktivism i verkliga livet. Filmfotot i WOMAN AT WAR är riktigt bra, de karga vidderna utnyttjas - dessa kan vara trevliga att se på film, men jag är jävligt gad att jag inte bor på island. Den klanmentalitet bland befolkningen som tydligen fortfarande råder är fascinerande, liksom det isländska språket - det låter så bekant, men jag förstår ingenting, förutom enstaka ord. Polis heter tydligen "lögreglan", vilket är ett märkligt ord.
WOMAN AT WAR innehåller dock flera inslag jag verkligen irriterar mig på, och som får filmen att kännas som en typisk filmfestivalfilm. Filmmusiken framförs av en trio (dragspel eller piano, bastuba, trummor) som förekommer i bild. De dyker upp ibland i bakgrunden och spelar irriterande musik som låter som något ur en Kusturicafilm. Även en ukrainsk sångtrio, tre galande damer, förekommer. Det här är bara dumt och pretentiöst. Slutscenerna är också lite dumma och totalt onödiga. Ibland undrade jag över filmens logik - var får Halla tag på alla prylar? Är det vanligt att man har sprängdeg i hemmet på Island?
WOMAN AT WAR tilldelades Nordiska rådets filmpris, och filmen är Islands Oscarbidrag.
    







(Biopremiär 22/2)

torsdag 14 februari 2019

Bio: Eld & lågor

Foton copyright (c) Aril Wretblad
Duon Mårlind & Stein är tillbaka med en ny långfilm, och det är inget som fick mig att jubla på förhand. De är två killar vars estetiska sinne är oklanderligt, minst sagt, men som aldrig fått ur sig något jag tycker är bra.
STORM var väldigt omskriven när den kom 2005. Jag såg den aldrig på bio, men när jag väl klämde den på DVD, tyckte jag att det var en skitsnygg film som var märkligare än bra. Det är väl detta som är problemet med duons filmer - tjusiga bilder kastas bort på dåliga manus. TV-serien SNAPPHANAR från 2006 blev allmänt utskälld, 2010 gjorde de SHELTER med Julianne Moore, vilken jag inte minns om jag sett eller ej, och denna följde de upp med den vissna UNDERWORLD AWAKENING; den fjärde delen i den allmänt misslyckade UNDERWORLD-serien (kom igen, det räcker inte med att Kate Beckinsale är snygg, tuff och sexig).
Senast vi såg något av Mårlind & Stein på bio handlade det om, ähum, Håkan Hellström. Det var ju de som gjorde KÄNN INGEN SORG. En film med snygga effekter, men det var väl allt.
Duons nya verk, ELD & LÅGOR, bygger visst på sanna händelser - filmen handlar om Gröna Lund i Stockholm på 1940-talet. Jag vet ingenting om Gröna lunds historia, jag har varit i parken en gång, och det är nästan 40 år sedan - och jag tyckte att Grönan bleknade vid en jämförelse med Liseberg.
Den surrealistiska ELD & LÅGOR är ett uppenbart försök att göra en Jean-Pierre Jeunet-film på svenska - med vissa inslag av Baz Luhrmann. Det här är en film som är fantastisk att titta på. Detta är något av det snyggaste som någonsin producerats i Sverige, åtminstone på den här sidan av MANNEKÄNG I RÖTT. Filmen, som är inpelad i Ungern, innehåller även specialeffekter i toppklass, signerade Kaj Steveman.
Innehållsmässigt sett är det dock värre. Jag kan omöjligt avgöra om det här är en kalkon eller inte. ELD & LÅGOR är en Romeo & Julia-historia som känns märkvärdigt tunn och enkel. Mitt emot Gröna lund ligger det konkurrerande nöjesfältet Nöjesfältet; en lågbudgetvariant med cirkusnummer, strippor och billig öl, allt drivet av "tattare". Lennart Jähkel spelar Johan Lindgren, direktör för Nöjesfältet, medan Robert Gustafsson gör Gustaf Nilsson; chef för Gröna lund - och en mycket ond man. Nilsson är beredd att göra allt för att Nöjesfältet ska gå under. Familjen Lindgren, å sin sida, är inte sena med att hämnas och slå tillbaka.
Johan Nilsson har en driftig son som heter John (Albin Grenholm, som är lite lik James McAvoy), medan Gustaf Nilsson i sin tur har dottern Ninni. Hos spelas av fotomodellen Frida Gustavsson, som är vansinnigt tjusig. Hon är även huvudet längre än sina motspelare, vilket är lite kul. Hon är med andra ord en amason!
Självklart bär det sig inte bättre än att John och Ninni blir kära i varandra. Förbjuden kärlek! Ska de kunna hålla det hemligt? Vad ska deras föräldrar säga? Pernilla August spelar Johns mor, och hon försöker genast sabba förhållandet. Ninnis far hittar på elaka grymheter.
Det här är en story vi sett oräkneliga gånger tidigare - ibland sämre, ibland i bättre och mer intressanta varianter. Dialogen i ELD & LÅGOR är ofta lite pinsam, och jag att och skruvade på mig när Ninni pratade med insekter som en annan Disneyprinsessa. En och annan scen är också väl jönsig, som när John och Ninni utför cirkuskonster utanför ett barnhem med finska krigsbarn. Filmens repliker fälls teatraliskt, Albin Grenholm pratar forcerat.
... Samtidigt undrar jag om inte allt det här skulle funka betydligt bättre om filmen var på franska! Fransmän uttrycker sig ju inte som vi, och de kommer ofta undan med poetiska utsvävningar och teatraliska klumpigheter.
Det förekommer en rad musiknummer i filmen. Det handlar om något modernare hitlåtar, bland annat Bon Jovis "You give love a bad name", som framförs i 40-talsversioner. Anakronismer är det gott om i filmen.
Jag blev lite ställd när jag såg ELD & LÅGOR. Detta är uppenbart en film gjord med stort hjärta och alla inblandade vill väl. De unga huvudpersonerna gör sina roller med tor entusiasm, och Frida Gustavsson kan bli en ny stjärna vad det lider. Filmen är som sagt fantastisk att titta på, det är otroligt snyggt. Det här är ett visuellt spektakel.
... Därför är det synd att jag inte tycker att ELD & LÅGOR speciellt bra. Det är något som saknas. Med några fler twister och finesser i manuset, samt mer humor, hade jag höjt mitt betyg ett snäpp.
De som förväntar sig att Robert Gustafsson ska vara rolig blir gruvligt besvikna. OPERATION RAGNARÖK-regissören Fredrik Hiller har en liten roll som slem polis.










(Biopremiär 14/2)

måndag 11 februari 2019

Bio: Alita: Battle Angel

Foton copyright (c) 20th Century Fox
Avdelningen för "Var det här allt?".
ALITA: BATTLE ANGEL har hajpats i flera år vid det här laget. Filmen bygger på en manga jag inte läst (eftersom jag ogillar manga och därför aldrig läser manga), och som även finns som en animerad film jag inte sett (eftersom jag ogillar animé, med undantag för Space Adventure Cobra och några till). I Japan heter serien GUNNM, så jag förstår att den döpts om. Den engelska titeln på det japanska originalet var BATTLE ANGEL ALITA, men när man nu gjort Hollywoodfilm blev det ALITA: BATTLE ANGEL.
Mangaversionen.
Anledningen till denna hajp är inte mangan eller animén. Inte heller beror den på den amerikanska filmens regissör; Robert Rodriguez. Nej, hajpen beror på dess producent; James Cameron, som även är en av manusförfattarna. "Snart kommer James Camerons nya film!"
James Camerons namn är inte direkt en kvalitetsstämpel. När jag tittar tillbaka på hans karriär, känns det som om han peakade med THE TERMINATOR 1984. Hans övriga filmer; de jag tyckte var tuffa när de kom, håller inte riktigt när jag sett om dem som fullvuxen. En del av hans filmer var dåliga redan när de kom. Jag förvånas när jag ser att jag gav AVATAR en trea i betyg - jag var övertygad om att jag sattte en svag tvåa, eftersom jag tycker att den filmen är kass.
... Och Robert Rodriguez karriär har ju verkligen gått upp och ner, och hit och dit, även om jag alltid tyckt att Rodriguez varit lite intressantare än Cameron. Kanske beror mitt intresse för Rodriguez på att han och jag är lika gamla.
Okej. Vad är då ALITA: BATTLE ANGEL? Till min förvåning visade det här sig vara något slags korsning av Pinocchio och ROLLERBALL. Det visade sig även vara en överraskande tunn och ooriginell film. En film som lämnade mig med känslan "Var det här allt?".
Vi befinner oss 500 år in i framtiden, och det är det gamla vanliga. Jorden, åtminstone den del av jorden vi får se, är ett skitigt helveteshål; en farlig storstad omgiven av en soptipp. De rika och vackra bor i en rymdstad som svävar alldeles ovanför staden på jorden.
Christoph Waltz spelar cyborgreparatören dr Ido, som traskar runt på soptippen och plötsligt hittar ett kvinnligt cyborghuvud. Huvudet visar sig vara vid liv, så Ido ger det en kropp och döper skapelsen till Alita (Rosa Salazar), vilket var namnet på hans döda dotter. Alita minns inte vem hon ursprungligen var, och hon beter sig som en vanlig tonårstjej. Dock drabbas hon ibland av våldsamma minnesbilder från ett krig, och hon visar sig vara en hejare på att slåss.
Alita träffar plötsligt kärleken; Hugo (Keean Johnson), och de spenderaren stor del av filmens speltid med att utöva sporten Motorball, vilken är nästan identisk med Rollerball; framtidssporten i James Caan-filmen med samma namn.
Uppe i rymdstaden häckar en synnerligen ond man, och några skumma existenser på jorden jobbar åt skurken - Mahershala Ali spelar en av dem, Jennifer Connelly en annan. Den sistnämnda är modern till dr Itos döda dotter. I handlingen figurerar även en rad illasinnade prisjägare; Hunter-Warriors, som ersatt polisen i denna värld. Ed Skrein, Jackie Earle Haley och Jeff Fahey spelar tre av dem. Det blir fajting och Alita förvandlas till den där vanliga, farliga rebellen; en frihetskämpe som måste stoppas.
Jag kan inte riktigt bestämma mig för om ALITA: BATTLE ANGEL är en snygg film - eller om det är skitfult. Det känns nämligen som att titta på ett TV-spel. I synnerhet de datoranimerade gestalterna - däribland Alita själv - ser inte ut som något annat än datoranimerade figurer. Det är lika fult som i AVATAR - jag köper inte att de ska vara "riktiga" gestalter bland de vanliga människorna i denna värld. De distraherar; det ser inte ut att vara på riktigt, det blir lite grann som när musen Jerry dansar med Gene Kelly.
Alla actionscener är datoranimerade, vilket förstås är rätt trist. Vad hände med forna tiders stuntmän och autentiska kampsportsutövare? Det blir själlöst när nästan ingenting är på riktigt. Med det inte sagt att slagsmålen i äldre filmer var på riktigt - men ni vet vad jag menar.
Dialogen i filmen är bitvis riktigt usel. Men detta är väl rätt typiskt för manus författade av James Cameron.
Filmen har förstås inget ordentligt slut, i stället byggs det upp för ännu en film, som jag antar ska komma. Det känns lite grann som att se de första avsnitten av en TV-serie, och sedan inte få se resten.
Hur ska jag sammanfatta mina intryck av ALITA: BATTLE ANGEL? Jag vet inte. Jag tycker nog ... ingenting. Det är liksom inte direkt dåligt, det är inte tråkigt, men det är heller inte speciellt bra. Filmen lämnar mig totalt likgiltig. Jag sätter ett generiskt betyg, som ni själva kan justera efter att ha sett filmen.








(Biopremiär 13/2)

måndag 4 februari 2019

Bio: Cold Pursuit

Foton copyright (c) SF Studios
COLD PURSUIT är en amerikansk nyinspelning av den norska thrillern KRAFTIDIOTEN från 2014, som i Sverige släpptes direkt på DVD med den märkliga titeln EN ISKALL JÄVEL. Varför den inte biovisades har jag ingen aning om - svenska filminstitutet var trots allt inblandat, och filmen är bättre än mycket annat som går upp på bio.
När jag bänkade mig på pressvisningen av COLD PURSUIT hade jag inte sett EN ISKALL JÄVEL - men på hemvägen upptäckte jag att den faktiskt ligger på Netflix under titeln IN ORDER OF DISAPPEARANCE, så jag såg den samma kväll.
Det var en lite märklig, men intressant, upplevelse att se båda versionerna samma dag. Lite grann som att se en skiss och en färdig tavla. Normannen Hans Petter Moland (EN GANSKA SNÄLL MAN) har regisserat båda versionerna. Självklart ska man tycka att originalversionen är bättre. Man ska föredra Stellan Skarsgård i huvudrollen framför Liam Neeson, och man ska föredra de mer avskalade norska miljöerna, den något enklare storyn, och det enklare sätt den är gjord på. Men, även om jag tycker att EN ISKALL JÄVEL är en bra film, tycker jag att COLD PURSUIT är bättre, med mer utvecklade rollfigurer, allmänt bättre skådespelare, och en stad som blivit en rollfigur den med - snöhålan i den norska versionen är rätt anonym.
Nyinspelningen följer originalet nästan scen för scen, bildvinkel för bildvinkel, men berättelsen är något utbyggd. Liam Neesons rollfigur heter Nels Coxman, Stellan Skarsgårds hette Nils Dickman. Neeson gör rollen som alla andra roller han gör - han är stenhård. Stellan Skårsgård, i sin tur, gjorde rollen som alla andra roller han gör - han stirrar, ser ointresserad ut, och mumlar sina repliker som en Dramatenskådis (eller är det mer likt Ulf Lundell?).
Nels Coxman kör snöplog i en liten skidort i Klippiga bergen. Staden har blivit rik på turismen, ett enormt lyxhotell lockar det vackra folket. Coxman är en omtyckt herre och in filmens inledning utses han till Årets medborgare.
Coxmans son har dock hamnat i dåligt sällskap, och en kriminell kompis till sonen har stulit droger från knarkkungen Viking (Tom Bateman). Viking är en bindgalen, militant vegan som lever lyxliv. Viking ser även till att Coxmans son mördas.
Coxmans liv slås i spillror, han överväger självmord, och hans fru (Laura Dern) lämnar honom. Men när det står klart för Coxman vem som mördat sonen beslutar han sig för att hämnas - han blir Snöröjar-Ralf.
Han beger sig ut på en mordodyssé; han söker upp Vikings hantlangare en efter en, och tar kål på dem på diverse blodiga sätt. Och medan Coxman hämnas förvandlas filmen till en svart komedi, efter att till en början varit ett mörkt drama.
Viking tror att det är en rivaliserande knarkliga bestående av indianer som ligger bakom morden, och ett gangsterkrig uppstår. Två lokala poliser vet inte riktigt vad det är som försiggår i deras trygga lilla stad. I EN ISKALL JÄVEL är den rivaliserande ligan serber, vilket inte är speciellt kul. Att de är indianer i nynspelningen tillför en extra dimension. Och, i den norska versionen förekommer de två poliserna; båda män, väldigt lite och de är rätt intetsägande. I COLD PURSUIT har de fått bärande roller; den ene av dem är en trött, ointresserad, medelålders veteran, medan den andra är en entusiastisk, plikttrogen ung tjej som tänder på alla cylindrar när hon får ett ordentligt fall att lösa.
Gamle, fine William Forsythe spelar Coxmans bror; en före detta gangster, som numera lever ett lugnt men märkligt liv med sin argsinta, thailändska hustru. I originalversionen var dessa scener inte lika utstuderade, och rollen som brodern gjordes av Peter Andersson.
Det är inte utan att tankarna går till bröderna Coens FARGO, både vad gäller miljöer, innehåll och ton. Den komiska tonen understrycks av den ibland ironiskt komiska filmmusiken - musiken i EN ISKALL JÄVEL bestod, som i så många andra skandinaviska filmer, av ett lite entonigt, vemodigt gnisslande; en anonym ljudmassa som betonade ensamheten på det snöiga berget.
I det norska originalet kallades skurken Greven och inte Viking. Skådespelaren som gjorde Greven; Pål Sverre Hagen, drog ner helhetsintrycket av filmen. Tom Batemans Viking är bisarr och konstig, och svår att ta på allvar, medan Hagen gestaltade sin rollfigur så illa-, och han var så fel i rollen, att han blev en tönt av andra orsaker.
Båda versionerna är våldsamma, nyinspelningen är lite blodigare, det förekommer några fler dödsfall, och eftersom det är en amerikansk film, är actionscenerna i COLD PURSUIT bättre iscensatta.
Det här är nog den bästa film Liam Neeson gjort på många år.
... Och som sagt: EN ISKALL JÄVEL är bra den med.
     






(Biopremiär 8/2)
-->
 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2008-2019