torsdag 31 januari 2019

DVD/Blu-ray/VOD: Dante - Akta're för hajen

DANTE - AKTA'RE FÖR HAJEN (Studio S Entertainment)
Förra året köpte jag fem av Bengt Linders gamla Dante-böcker för fem kronor styck på en loppmarknad. När jag var barn; på 1970-talet, älskade jag böckerna om Dante - och jag har inte läst om dem sedan dess.
Mellan 1966 och 1985 skrev Bengt Linder 33 böcker om Dante. Linder, som dog 1985, var en extremt produktiv författare. Han skrev flera olika bokserier, och han skrev kåserier och sketcher - han är mannen bakom sketchen "Skattkammarön" från 1967; en av de mest kända, svenska TV-sketcherna. Dessutom en av de tråkigaste. Jag har aldrig förstått varför just den här trista sketchen är så uppburen. Är det för att det bara fanns en kanal och alla därför såg sketchen, för att de medverkande är folkkära, och för en av dem utbrister "Vem fan är Nisse Hult?"? Linder skrev också Ante-sketcherna åt Stig Grybe.
Bengt Linder skrev även manus till Åsa-Nisse - ett oändligt antal episoder, men det är först nu, när de repriseras, som det står att det är Linder som har skrivit. Linders Åsa-Nisse-serier utmärker sig genom deras totala avsaknad av logik. Serierna är ibland fullkomligt bisarra och flängda.
Bisarra och flängda, så kan man också beskriva böckerna om Dante och hans polare Tvärsan; två tonårsdetektiver. De var crazy och helfestliga. Det var förstås därför jag gillade dem, uppvuxen med Svenska MAD som jag var. När jag växte upp fanns det gott om ungdomsböcker om barn- och tonåringar som agerade detektiver. Tvillingdetektiverna tyckte jag mest var trista och träiga, Enid Blytons böcker var ännu värre. Hans-Eric Hellberg skrev en ungdsomsdeckarserie som hette Ett fall med Dunder & Brak, som jag vill minnas att jag gillade. Jag minns ingenting av böckerna, men de hade lockande omslag av Hans Arnold, framförallt den första boken i serien; "De enögda banditerna". Dunder & Brak-serien var tydligen ett försök att konkurrera med Dante.
Dante och Tvärsan var alltså detektiver. Dock hamnade själva deckargåtan oftast i bakvattnet. Det fanns en skurk, ett brott hade begåtts, men som jag minns det bestod böckerna mest av Dantes och Tvärsans anarkistiska upptåg och ostoppbara svada. Handlingen i böckerna var nog lika ologisk som Linders Åsa-Nisse-serier. Böckernas framgång byggde till stor del på huvudpersonernas jargong - dialogen var späckad med slanguttryck som till stor del hittats på av Bengt Linder själv. Fast när jag var tio år förstod jag inte att det inte existerade killar som pratade så på riktigt.
Jag köpte alltså fem gamla Dante-böcker och började läsa en av dem. Det dröjde inte länge innan jag gav upp. Herregud, det här var ju oläsligt! Jag förstår att jag tyckte att jargongen var häftig när jag var 10-12 år, men nu när jag passerat 50 blir det bara påfrestande.
... Fast jag vill minnas att jag redan som barn tyckte att de senare böckerna var lite väl flängda och tunna. Till en början var Dante-böckerna någorlunda återhållsamma - de hade en relativt tydlig deckarhandling och dialogen hölls i schack. Efter ett tag eskalerade flängdheten, och det var dessa böcker jag gillade bäst. Därefter gick alltså Bengt Linder för långt, och jag tröttnade.
Hans Arnold stod för omslagen till de första Dante-böckerna. Som vuxen tycker jag att dessa omslag är fantastiskt snygga. Som barn föredrog jag de omslag Fantomenteckaren George Bess gjorde; Bess tog över efter Arnold, och jag tyckte att hans omslag återspeglade innehållet bättre - de var vildare. Av någon anledning anlitade B. Wahlströms förlag en som hette Torsten Svensson för att rita omslag till de sista böckerna. Han var kass och omslagen var direkt fula.
Två omslag av Hans Arnold till vänster - "Dante, toppsmart kille" var den första boken i serien. Därefter ett omslag av Georges Bess, och sist ett av Torsten Svensson. (Klicka på bilden för större)
1975 fick Dante en egen serietidning, som kom ut med 13 nummer under två år. Jag läste aldrig tidningen när den kom ut, eftersom det var innan jag upptäckt böckerna, men jag köpte några begagnade nummer några år senare. Det var Georges Bess som tecknade, och det var snyggt - Bess var en av mina favorittecknare på Fantomen. Men - jag tyckte inte att serietidningen var specielllt rolig. 1980 kom det ut ett seriealbum med Dante, märkligt nog med samma omslagsbild som första numret av serietidningen. Jag har för mig att jag fick detta album gratis efter att ha röstat i en seriebarometer i Fantomen eller Svenska Serier. Jag köpte albumet på nytt häromåret. Visst, det är snyggt tecknat - men det är inte särdeles roligt. Dante och Tvärsan funkade inte riktigt i serieform.
... Och de funkade heller inte som filmhjältar.
Tre omslag till Dantes serietidning, samt omslaget till seriealbumet längst till höger. Notera omslaget till tidning nummer tre från vänster. Det hade varit fullkomligt omöjligt idag. (Klicka för större)
1978 gjordes långfilmen DANTE - AKTA'RE FÖR HAJEN. Jag såg ett foto ur filmen någonstans när den var på gång; det kan ha varit i "Filmrutan" i Fantomen. Jag såg fram emot denna film - men det skulle dröja till 2019 innan jag äntligen fick se den!
För manus (tillsammans med Linder) och regi står Gunnar Höglund, som tidigare gjort odödliga klassiker som ... SOM HAVETS NAKNA VIND (1968) och SOM HON BÄDDAR FÅR HAN LIGGA (1970). DANTE - AKTA'RE FÖR HAJEN blev Höglunds sista film.
Anledningen till att jg aldrig såg filmen när den gick på bio, var att den totalfloppade och försvann från repertoaren efter en vecka eller två. Den släppptes visst senare på video, men jag lyckades aldrig få tag på den.
Det är lätt att förstå varför Höglunds film floppade. För att tillfullo uppskatta den, måste man antingen vara under tio (och då måste det fortfarande vara 1970-tal), eller så bör man vara över 50 och uppskatta ful och inkompetent svensk 70-talsfilm.
Det är förvisso inte 47:an Löken-klass på fulheten och taffligheten här, men precis allting är rudimentärt. Filmen är inspelad i ett grått, snöslaskigt Stockholm vintern 1977-78, och här finns ingen som helst estetik att prata om. Kameran är uppställd och skådespelarna gör vad de ska framför den. Inga filmiska finesser, ingenting. Dessutom är filmkopian rätt grå den med - den saknar smuts och repor, men kontrasterna är lite dåliga. "Vackert" är inte det första ord man tänker på när man ser filmen. De stillbilder ur filmen jag sett de senaste 40 åren har varit fula, den ursprungliga filmaffischen var ful, och jag undrade om själva filmen är lika ful. Ja, det är den.
Handlingen är enkel. Tror jag. Dante och Tvärsan hittar en juvelring ute på gatan. De kommer en skurkliga på spåren. Fast allting i den här osammanhängande filmen är ologiskt, jag blev inte riktigt klok på vad som försiggick.
En farlig massa kända skådespelare figurerar framför kameran. Christina Schollin och Börje Ahlstedt spelar Dantes föräldrar, men de reser bort och försvinner ur handlingen efter bara några minuter. Lars Lind och Meg Westergren gör Tvärsans föräldrar, Carli Tornehave gestaltar skurken Hajen, John Harry är en hårt prövad polis, allas favoritskådis Sten Ardenstam dyker upp som juvelerare, Ricky Bruch är utkastare på en krog, och Jim Steffe gör sin sista filmroll; han spelar bov iförd hatt. Lasse Berghagen, som framför filmens ledmotiv, är Dantes karatetränare under förtexterna, och det är allt vi får se av honom. Karatescenerna förklaras inte.
I de två huvudrollerna ser vi Jan Ohlsson (Emil i Lönneberga) som Dante, och Ulf Hasseltorp (Hampus i "Den vita stenen") som Tvärsan. Jan Ohlsson fyllde 16 1978, och detta blev hans sista roll. Ulf Hasseltorp fyllde 18, och är alldeles för gammal för rollen - i en scen sitter de två iförda badbyxor vid en pool, och Tvärsan ser plötsligt ut som en vuxen man, snarare än en pojke. Jag vet inte om det i böckerna framgår hur gamla de ska vara, men jag har alltid föreställt mig dem i 14-årsåldern. Högst.
I Aftonbladets recension från 1978 anmärktes det på att Dante och Tvärsan låter lillgamla - och det stämmer. Dialogen är förvisso inte lika utstuderad som i böckerna, men det som funkar i skrift funkar inte alls i verkligheten. Dante och Tvärsan låter som om de hämtats direkt ur en film från 40-talet.
Dessutom är Tvärsan i den här filmen en rätt jobbig typ. Jag undrar varför filmen heter DANTE, när den snarare borde heta TVÄRSAN. Tvärsan dominerar totalt. Han pratar mest, han syns mest, han gör mest. Hans ständiga dyrkan av kompisen Dante känns mest skum. Ulf Hasseltorp spelar över å det grövsta. Han tar i som vore det här skolteater. Jan Ohlsson är så återhållsam att han knappt märks.
Filmens tempo är långsamt, direkt sävligt, många scener - de flesta - leder ingenvart, och ingenting är roligt. Nöjet i att se den här filmen består i att återse det svenska 70-talet och de trevliga skådisarna.
Björn J:son Lindh (felstavat Lind i förtexterna) står för filmmusiken, vilket innebär att det låter MANNEN PÅ TAKET om några ospännande spänningssekvenser. Ralph Lundsten har komponerat  vad som i förtexterna kallas "pojkrumsmusik".
DANTE - AKTA'RE FÖR HAJEN är en ful och tråkig film. Självklart måste du köpa den! Själv kommer jag snart att se om den.
     










-->

tisdag 29 januari 2019

Serier: MAD - De största tecknarna 3: Don Martin 1965-1973

MAD - DE STÖRSTA TECKNARNA 3: DON MARTIN 1965-1973
av Don Martin
Cobolt Förlag
Jag läste den senaste, flotta samlingsvolymen med Don Martin-serier ur MAD, om kom att tänka på något jag tidigare inte reflekterat över.
Många tecknare har en distinkt stil som man känner igen på en gång. Men, de flesta tecknare tillhör en viss tradition, en viss skola. I Belgien och Frankrike har vi till exempel klara linjen-stilen och Marcinelle-skolan, i USA den realistiska äventyrsstilen, och så vidare. Vi ser omedelbart att det är Franquin eller Gil Kane som tecknat, men de håller sig till vissa traditioner.
Men så har vi Don Martin. Jag kan omöjligt komma på någon stil, någon tradition, han tillhör; någon annan tecknare han påminner om. Inte mer än att han gjorde humorserier i en skämtteckningsstil. Efter Don Martins genombrott på 1960-talet har det kommit tecknare som inspirerats av honom (här i Sverige hade vi ju till och med en stolle som plagierade Martin), men jag inbillar mig att Martin var osedvanligt unik när han först dök upp.
En serietecknare som inspirerats av Don Martin är Peter Bagge, och Bagge står för ett av förorden till den här boken. Bagge talar sig varm för en serie som heter "Hans vän, Ben", och som i denna volym publiceras på svenska för första gången. "Hans vän, Ben" är en parodi på TV-serien "Gentle Ben" med Clint Howard. Martins parodi gjorde enormt intryck på Peter Bagge när den publicerades på 60-talet, och han tycker fortfarande att den är bland det bäst som publicerats i MAD.
Jag kan väl inte påstå att jag håller med. "Gentle Ben" har aldrig visats på svensk TV, vilket gör parodin svårbegriplig - jag har ju ingen aning om hur originalet var. Men visst, teckningarna är förstås kul.
Peter Bagge skriver även att Don Martin aldrig fick i uppdrag att göra något liknande igen; det vill säga film- och TV-parodier, men detta stämmer inte. I början av 80-talet tecknade han MAD:s parodier på CONAN - BARBAREN och EXCALIBUR, och det är möjligt att han gjorde fler parodier jag inte sett.
Den här tyckte jag var jättekul när jag var barn.
Jag inbillar mig att jag de senaste 45 åren läst allt Don Martin producerade för MAD. Detta stämmer förstås inte. Martin var produktiv, och jag har självklart inte läst alla nummer av MAD, eller ens alla MAD-pockets av Martin. Denna samlingsvolym innehåller en hel del sidor jag aldrig tidigare sett - eller så har jag glömt bort dem. Många av serierna är klassiska, och jag minns när jag som barn läste dem för första gången.
Åren 1965-1973 stod Don Martin på toppen av sin karriär. Allt i den här boken är inte roligt; ett par serier är lite märkligt tunna, men mycket är roligt - ibland riktigt roligt. Jag kom på mig själv med att ibland skratta till högt när jag läste. Som bekant ska det mycket till för att man ska skratta högt när man är ensam. Åtminstone för min del.
En stripp i boken fick mig att reagera lite extra. För ungefär 30 år sedan skrev jag ett avsnitt av Åsa-Nisse, i vilket Nisse hyr TV-spelet "Älgjakt 3000" av Sjökvisten. Nisse spelar spelet, men lyckas aldrig träffa älgen med ljuspistolen. I sista rutan skjuter han sönder TV:n med sin jaktbössa. Se på fan om inte Don Martin gjort en serie med precis samma poäng! Och jag tror inte att jag någonsin läst den tidigare.
Det här skämtet funkade lika bra med Åsa-Nisse!
Slutligen: samma dag som jag skriver detta, nåddes jag av nyheten att Cobolt Förlag köper Kartago. Jepp, Bonnierförlagen gör sig av med sitt serieförlag. Kartago blir nu ett imprint hos danskägda Cobolt. Svenska Cobolt går nu från att vara ett trevligt litet förlag till att bli en maktfaktor i Seriesverige. Pensionerade Rolf Classon återvänder som Kartagos förläggare.
Vad händer härnäst? Albumförlaget köper Egmont?

fredag 25 januari 2019

Serier: Blueberry: Samlade äventyr 7

BLUEBERRY: SAMLADE ÄVENTYR 7
av Jean-Michel Charlier och Jean Giraud
Cobolt
Senast jag skrev om Blueberry var jag märkligt nog inte alltför positiv. Detta berodde på att det handlade om de tre albumen i sviten "Marshal Blueberry", som kom ut i samlad utgåva i höstas. Till dessa album hade Jean Giraud nöjt sig med att skriva manus, medan William Vance tecknat de två första albumen, och Michel Rouge det tredje och sista. Girauds manus var inget vidare, Vances teckningar var trista, och även om det tog sig ganska rejält när Rouge tog över, är Marshal Blueberry inget att lägga på minnet - eller någon annanstans.
Föreliggande album, "Samlade äventyr 7", innehåller tre album ur den reguljära serien - vilken nu börjar närma sig mål. I denna inbundna volym hittar vi "Spökfolket" (följetong i tidningen L'echo des savanes 1981, franskt album 1982, svenskt album på Carlsen 1988), "Sista kortet" (följetong i Le journal de Spirou 1983, franskt album 1983, svenskt album med titeln "Det sista kortet" på Carlsen 1989), och "Vid vägs ände" (franskt album 1986, svenskt album med titeln "Hämndens timme" på Carlsen 1990).
Jag vill påstå att serien om Blueberry peakade med de album som fanns i den förra samlingen; "Samlade äventyr 6" - åtminstone vad gäller de tre första av de fyra albumen i den boken, och framför allt vad gäller Girauds teckningar. Giraud nådde toppen av sin förmåga med "Knäckta näsan", ett grafiskt sett extremt detaljerat och synnerligen imponerande album. Därefter började Girauds alter ego Moebius, som främst tecknade science fiction i en enklare stil, att märkas även i westernäventyren om Blueberry.
Jag har inte läst de tre albumen i "Samlade äventyr 7" sedan ovan nämnda svenska utgåvor på Carlsen Comics gavs ut 1988-90 - och jag mindes faktiskt ingenting alls av dem. Verkligen ingenting. De tidigare albumen innehåller alla detaljer, sekvenser, enskilda bilder och annat som gjorde stort intryck på mig när jag läste dem för första gången. När jag nu läst om dessa tre album, förstår jag varför jag inte minns dem.
Det känns som om manusförfattaren Jean-Michel Charlier på något sätt gått vilse i sin fortlöpande berättelse om den ständigt otursförföljde Mike Blueberry. Han har lite svårt att hitta ut igen. Både "Spökfolket" och "Sista kortet" lider av samma problem: det tar ungefär halva albumet innan storyn riktigt kommer igång. Dessförinnan trampar handlingen vatten. Överraskande stora delar består av folk som pratar utan att det egentligen händer något; gestalterna redogör för handlingen, och flera figurer vi inte sett till på ett antal album dyker upp på nytt - vilket för min del skapade lätt förvirring, eftersom jag inte alltid kom ihåg vilka de var, och vad de gjorde förra gången de medverkade. Historien om Blueberry är en komplex sådan; persongalleriet är stort och handlingstrådarna är många.
En annan detalj som jag fann aningen irriterande i "Spökfolket", är att Charlier låter Blueberrys kompisar Jim och Red bete sig som idioter enbart för att Blueberry ska råka illa ut igen - de super till det och pratar bredvid mun, de somnar när de ska hålla vakt, och så vidare. Det känns mer än lovligt banalt.
Ur "Sista kortet".
Handlingen tar sig dock under dessa två albums andra hälfter. Startsträckan är alldeles för lång, men därefter blir det rätt bra igen.
"Vid vägs ände", det tredje albumet i boken, är bra hela vägen; här saknas pratig startsträcka, och Charlier lyckas knyta ihop flera av de handlingstrådar som i vissa fall påbörjades flera decennier tidigare. Här är Blueberry åter på banan. Eller rälsen, ska jag kanske skriva.
... Och Jean Girauds teckningar, då? Jo, självklart är de bra - men de är lite annorlunda. Moebius gör sig allt mer påmind under "Spökfolket", för att i princip ta över helt i "Sista kortet". Visst är det snyggt, men jag föredrar stilen i förra samlingsvolymen. Jag förvånas när Giraud ändrat stil igen i "Vid vägs ände". Till det bättre, får jag nog säga - strecken är fler, lite hårdare, stilen ger ett lite tuffare intryck, och jag associerar en aning till den betydligt nyare, franska westernserien Undertaker. En intressant detalj är att Giraud hade så mycket annat att göra, att han inte hann tuscha de fyra sista sidorna. Han tuschade figurernas ansikten, resten fick australiern Colin Wilson ta hand om. Senare blev Wilson den som fick ta över albumsviten om Blueberrys ungdom.
Som vanligt inleds denna samlingsvolym med rikligt redaktionellt material - och som vanligt bör man inte läsa dessa artiklar innan man läser serierna. Texterna avslöjar nämligen handlingen och många överraskningar. Men det är förstås intressant att läsa om hur det gick till bakom kulisserna; om hur seriemarknaden i Frankrike förändrades - Jean-Michel Charlier blev allt mer beroende av Blueberry som inkomstkälla, eftersom serietidningarna han jobbade åt lades ner en efter en. "Vid vägs ände" var det första Blueberryäventyr som kom ut som album på en gång, utan att först ha publicerats som följetong i en tidning. Jean Giraud, å andra sidan, ville inte hålla Charliers tempo, och var oftast upptagen med andra serier och uppdrag.
Ur "Vid vägs ände".
Nästan samlingsvolym kommer att inledas med "Arizona Love". Detta blev det sista Blueberryalbum Charlier skrev - och, om vi bortser från ungdomsalbumen, det är det sista jag läst. Därefter gjorde Jean Giraud sex album på egen hand; en svit kallad "Mister Blueberry". Det ska bli väldigt spännande att läsa dessa.
För övrigt flimrade det förbi en uppgift på Facebook om att det ser ut som att Cobolt även kommer att ge ut "Blueberrys ungdom" vad det lider. I så fall vore det extra trevligt om det är originalversionerna av de första avsnitten som ges ut. Efter att först ha publicerats i pocketformat och i svartvitt, ändrade Giraud på sidorna; han utökade dem på bredden så att de skulle kunna publiceras i det vanliga, större albumförmatet, och i färg. Jag vill minnas att originalversionerna publicerades i den danska Jonah Hex-tidningen, men i Fantomen här i Sverige gick den omritade albumversionen.
-->

torsdag 24 januari 2019

Bio: The Mule

Foton copyright (c) Warner Bros.
Jag har en kompis som tycker att jag ska se Clint Eastwoods förra film; THE 15:17 TO PARIS, i studiesyfte. Filmen ligger på Netflix, men jag har ännu inte fått tummen ur röven och sett den. Den lär vara makalöst usel och se ut som en film av någon som aldrig tidigare gjort film. Det är ju rätt märkligt, med tanke på att Eastwood regisserat många riktigt bra filmer de senaste femtio åren.
Fast långt ifrån alla hans filmer är bra, eller ens minnesvärda. Faktum är att jag helt glömt bort filmen han gjorde innan Parisfilmen; SULLY. Den var väl rätt okej, men slätstruken. Ännu en amerikansk hjältefilm med Tom Hanks. Och finns det någon som överhuvudtaget kommer ihåg en film som heter LIVET EFTER DETTA? Jag recenserade den 2011, men kan inte dra mig till minnes en enda scen.
När Clint Eastwood 2009 gjorde huvudrollen i sin film GRAN TORINO, var vi många som trodde att detta skulle bli hans sista filmroll. Rollen kändes som ett tack och adjö till skådespelarkarriären. Men där sket vi oss på tummen. 2012 dök Clintan upp igen i baseballdramat TROUBLE WITH THE CURVE, som jag inte har sett. Det var inte Clintan själv som regisserade, och jag tror att den släpptes direkt på DVD här i Sverige. Baseball är ju inget som lockar publik i Sverige, oavsett vem som har huvudrollen.
... Och nu är Clint Eastwood tillbaka framför kameran igen. Han har även stått bakom samma kamera och regisserat. THE MULE är inspirerad av en artikel om Amerikas äldste knarkkurir; en 90-årig veteran från andra världskriget, som smugglade droger på 1980-talet. Eastwoods film är framflyttad till nutid och många detaljer är antagligen ändrade en hel del.
Genren är kriminaldrama. Tonen är, tja, bitterljuv. Temat är försoning. Berättelsen blir ibland lite sentimental, ofta är den rätt rolig; det sistnämnda beror på Clint Eastwood och hans rollfigur. Clintan, som fyller 89 i vår, spelar den 90-årige Koreaveteranen Earl Stone. Earl har vigt större delen av sitt liv åt blommor. Just det: blommor. Han har försummat sin familj; sin fd hustru (Dianne Wiest) och sin dotter (Alison Eastwood, autentisk dotter). Earl åker runt på blomstermässor och vinner priser och har sig.
Plötsligt en dag går det inte längre bra för Earl. Pengar har tagit slut och han tjänar inga nya. Efter att han vräkts från sitt hus, får han ett tips av en av sin dotterdotters (Taissa Farmiga) vänner. Tipset är av det kriminella slaget. Minst sagt. Han ska frakta droger åt en mexikansk kartell. Earl gillar att köra bil, så han tackar ja till uppdraget. Och vem skulle väl misstänka en 90-årig gubbe? I synnerhet inte en vänlig gubbe som stannar på vägen för att hjälpa medmänniskor, eller bara för att prata.
Bradley Cooper och Michael Peña spelar två DEA-agenter som försöker stoppa knarksmugglingen, Laurence Fishburne gör deras chef. Snaran börjar dras åt. Earl tjänar enorma summor och bjuds hem till en mexikansk knarkkung (Andy Garcia) för att partaja lite.
Vi får se Clint Eastwood dansa disco. Vi får även se honom ligga halvnaken i en säng tillsammans med mexikanska toplessbrudar, och jag tänkte, nä, det vill jag inte se, och tack och lov får vi inte se mer där. En frukostscen med Eastwood och Cooper är riktigt bra.
Jag får nog säga att jag gillar THE MULE. Filmen är verkligen inget speciellt, den är bara ett drama i mängden - men jag tycker att den är trevlig. För att vara kriminalfilm är den inte spännande, men det är inte det som är grejen. Det här är lågmält och handlar mest om en man som vill göra rätt för sig i slutänden av sitt liv. Clint Eastwood ser verkligen ut att vara så gammal som han är, många av hans repliker är riktigt roliga. Han är en sympatisk knarkkurir.
Men det var ju värst rent vad Andy Garcia blivit tjock!
Betyget är kanske lite tveksamt, men jag känner för att vara snäll idag.







(Biopremiär 25/1)
-->

tisdag 8 januari 2019

Bio: Hunter Killer

Foton copyright (c) Nordisk Film
Här kommer kapten Glass!
Njä, det låter ju inte så tufft. Snarare som ett barnprogram. Men det är så han heter, hjälten i ubåtsrafflet HUNTER KILLER, i regi av Donovan Marsh, som inte gjort alltför mycket före den här.
Hunter Killer låter som titeln på en science fiction-film från The Asylum, men det är en typ av ubåt. I filmens inledning smyger en amerikansk ubåt efter en rysk dito under isen på Barents hav. Plötsligt exploderar den ryska ubåten - och kort därpå träffas den amerikanska av en torped.
Common spelar en sammanbiten amiral som heter Fisk. Jo, han heter så. Fisk. Jag undrar om amerikanerna förstod hur roligt det är med en amiral som heter Fisk. Gary Oldman spelar en ännu mer sammanbiten och ofta rejält upprörd försvarsminister (eller något i den stilen), som diskuterar fallet med sin stab och med herr Fisk. Vad hände med ubåtarna?
Herr Fisk vet hur de ska kunna ta reda på fakta. De behöver Glass! Kapten Joe Glass (Gerard Butler).
Herr Glass är en redig hårding. Han är så hård att när han introduceras, är han uppe i snöiga skotska berg och jagar rådjur med pilbåge. Det är Glass som har pilbåge, inte rådjuren. Fast lite blödig är han allt - när han får syn på Bambi kan han inte skjuta. Han är mjuk innerst inne - mjukglass. Då får han ett telefonsamtal - "Your country needs you!", och två sekunder senare dyker det upp en helikopter och hämtar honom. Det är som den tecknade TV-serien om Rambo.
Ett gäng svettiga karlar - samt en kvinna utan repliker - beger sig iväg i en ubåt. När de når fram till den sprängda ryska ubåten ser de genast att något är fel. Explosionen skedde inuti farkosten, det var ett attentat; den träffades inte av torpeder utifrån.
Amerkanerna upptäcker att det finns några överlevande ryssar ombord. Den ryska kaptenen spelas av Micke Nyqvist - i eftertexterna står det "Dedicated to the memory of Michael Nyqvist". Ryssarna måste hjälpa amerikanerna.
Samtidigt är en handfull stenhårda, sammanbitna amerikanska elitsoldater på väg till Ryssland. Det har skett en kupp och en slem rysk general med ondskefull frisyr vill dra igång ett krig. Rysslands president (Alexander Diachenko, som är ryss på riktigt) hålls fången och måste fritas av amerikanerna. Annars blir det världskrig och grejor. Det är tur att presidenten är en riktig hunk, som dessutom är bra på att skjuta, slåss, och simma i iskallt vatten. Fritagningen av presidenten skildras parallellt med att ubåten långsamt glider fram över minfält och genom trånga tunnlar.
HUNTER KILLER är väl en okej film. Den är absolut inget speciellt. Som nästan alltid är fallet, är filmen alldeles för lång. Många scener består av långa diskussioner sammanbitna befäl och politiker emellan, och dialogen är då förhållandevis obegriplig. Om man nu inte jobbar på Pentagon och pratar så här till vardags. Filmen är fullkomligt humorbefriad, fast emellanåt blir det ofrivilligt komiskt. Som när soldaterna är så tuffa att de fortsätter att knalla omkring och panga ryssar efter att de blivit skjutna i benen. Ja, vaffan, det är bara att bita ihop, man ska inte sjåpa sig! Kampen mot klockan på slutet, där allt bokstavligen sker i sista sekunden, är rätt jönsig.
Rysslands president heter Zakarin. Herr Glass, herr Fisk och herr Sackarin - vem fan har skrivit manus till det här? Elsa Beskow? Det är ju sådant folk kan heta i mina Åsa-Nisse-serier!
Men annars är filmens actionscener bra och det är inte alltför tråkigt. Testosteronet stänker. Män gör saker tillsammans.
Jag har dock svårt att acceptera att Gerard Butler faktiskt är yngre än jag.








(Biopremiär 11/1)

tisdag 1 januari 2019

Gott nytt år!

GOTT NYTT ÅR, GREVINNOR OCH BARONESSOR!
... JA, GOTT NYTT ÅR NI ANDRA OCKSÅ.
Tidningen jag håller upp är en reklambilaga från Semic som medföljde Aftonbladet 1983.
1983 var jag femton år och ville bli serietecknare. Jag var väldigt aktiv i seriefandom, jag gav ut fanzinet SMOCK, och jag medverkade i en del andra publikationer. Professionell serietecknare blev jag aldrig, däremot debuterade jag som professionell manusförfattare 1989.
2019 är det alltså hela trettio år sedan min debut. Den första serie jag skrev manus till, var Åsa-Nisse. Förvisso gjorde jag ett uppehåll på drygt tjugo år, men jag skriver fortfarande Åsa-Nisse.
I år fyller jag 51 - och förutom Åsa-Nisse, skriver jag manus till de två figurer som så tjusigt poserar på denna reklambilaga. 91:an och Fantomen. Det hade jag aldrig trott 1983. Fantomen producerar jag dock åt den australiska Fantomentidningen.
Dessutom står det "RAFFEL" på framsidan till denna bilaga. Det får vi tolka som TOPPRAFFEL! Och TOPPRAFFEL går nu in på sitt elfte år.
Vad händer på TOPPRAFFEL! under 2019, undrar kanske någon därute i skogen. Tja, liksom de senaste åren tvingas jag gå på lågvarv. Serieförfattandet uppptar det mesta av min tid, och jag har inte tid och ork att se alla filmer som går upp på bio, än mindre skriva om dem. Jag måste även skjuta in att det är rätt skönt att slippa se allt mög som visas på bio; när jag bodde i Malmö såg jag precis allt, och det var ofta direkt plågsamt. Men förhoppningsvis blir det ett par inlägg i veckan även under 2019.
-->