lördag 18 maj 2019

Bio: Avengers: Endgame

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Jasså? Ni menar att ni suttit och väntat på min recension av den här? Och undrat varför jag inte skrivit om den?
Orsaken är densamma som förra året, när AVENGERS: INFINITY WAR hade premiär. AVENGERS: ENDGAME pressvisades inte, så jag var tvungen att gå på en ordinarie visning. Och jag hade ingen större lust! Jag tyckte de tidigare Avengers-filmerna, i synnerhet INFINITY WAR, var trista - ENDGAME varar dessutom hela tre timmar och en minut. Jag skulle alltså tvingas avsätta mer än tre timmar till att se en film jag inte är speciellt intresserad av.
Samtidigt har jag sett- och skrivit om de tidigare filmerna, och de här bör ju ses på stor duk, så för att göra min recensionssvit komplett, var jag iväg och såg filmen på en lunchvisning igår. Vi var färre än tio personer i den ganska lilla salongen, vilket förstås var bra. Bakom mig satt vad som verkade vara en riktig nördkvinna.
Jag antar att de flesta av er som läser detta redan har sett filmen. Bra. Då slipper jag gå in på detaljer. Fast det hade jag nog inte gjort ändå.
AVENGERS: ENDGAME är en massiv publikframgång, och slår rekord efter rekord. Många älskar filmen. Efter att ha sett den undrar jag: är folk inte som de ska?
Anthony och Joe Russo, som gjorde CAPTAIN AMERICA: THE WINTER SOLDIER, CAPTAIN AMERICA: CIVIL WAR och AVENGERS: INFINITY WAR, står åter för regin. Det enda jag minns av INFINITY WAR är att Peter Dinklage spelade en jätte, och att filmen slutade med att en massa människor löstes upp och försvann. I övrigt kommer jag inte ihåg någonting alls. Verkligen ingenting.
... Och jag har redan glömt bort större delen av ENDGAME. Och den såg jag alltså igår!
Första timmen av filmen skulle kunna kallas TURINHÄSTEN: ENDGAME. Här är tempot mördande segt, och jag undrade om filmjäveln någonsin skulle komma igång. Det har gått några år och superhjältarna undrar hur de ska hitta Thanos (Josh Brolin), som utplånat halva mänskligheten, inklusive hälften av the Avengers. Jag vet var han är, säger Kapten Marvel (Brie Larson), varför frågade ni inte mig på en gång? Då hade vi kunnat kapa speltiden till två timmar!
Filmens andra timme består av att de letar efter Thanos, slåss lite, och hoppar omkring i tiden. Folk jagar några kraftfulla juveler. De ser ut som plastpärlor från ett smyckeskrin för barn.
I den avslutande timmen är det dags för den stora slutstriden, och den blir ett enormt Sagan om ringen-slag. Alla superhältar från tidigare filmer är med. Estetiskt ser det ut som omslaget till en hårdrocksskiva från 1980-talet.
Hjältar dör, det blir sorgligt, och sedan vackert och hoppingivande, och så är det slut. Det planeras en solofilm om en av hjältarna som dör i den här filmen, så hon dog kanske inte på riktigt, eller så blir solofilmen en prequel. Oj - nu avslöjade jag att en kvinnlig hjälte dör! Beklagar att jag spoilat hela filmen för er som inte sett den. Men det är fler än hon som stryker med.
AVENGERS: ENDGAME är enastående tråkig. Fascinerande tråkig. Precis som de flesta filmerna från Marvel Studios, är regi och filmfoto anonymt - det här skulle kunna vara gjort av vem som helst. Bröderna Russo är liksom inga Sam Raimi, Tim Burton - eller ens Zack Snyder (som ju trots allt har en egen stil). ENDGAME är en glassig, slickad produktion, men otroligt plastig. Och det här känns som att titta på en ihopklippt TV-serie från Netflix, där betoningen lagts på transportsträckor.
Jag gillade att Thor (Chris Hemsworth) blivit tjock och förvandlats till the Dude. Jag skulle gärna se en film som bara handlade om att Thor degage omkring och var tjock och rolig. Hulk och Bruce Banner (Mark Ruffalo) har blivit något slags glasögonprydd hybrid mellan Banner och Hulk, han är en skön snubbe, så det gillade jag också. Kapten Amerikas (Chris Evans) öde är lite fint. Hawkeye (Jeremy Renner) har skaffat sig en särdeles misslyckad mohikanfrisyr, Kapten Marvel har klippt sig som en folkpartist. Scarlett Johansson är med alldeles för lite.
Bäst i hela filmen är eftertexterna, jag fick faktiskt gåshud när skådespelarna presenterades en i taget med sina autgrafer på ett väldigt pampigt sätt.
Och så har vi den sorgliga scenen på slutet. Nördkvinnan bakom mig, som skrattat högt åt precis alla roliga repliker, satt nu och storbölade. Så sorgligt tyckte hon att det var. Själv tänkte jag mest på Bengt Feldreich. I en lång, långsam kameraåkning får vi se alla Marvelhjältarna - de som förekommer i Marvel Studios' filmer - sorgset stå utspridda och lägga armarna om varandra, och jag associerade till den där snutten på julafton när Benjamin Syrsa sjunger "Ser du stjärnan i det blå", och Disneyfigurerna samlas i små grupper. Fast Disneyfigurerna myser, de är inte sorgsna.
... Men jag tyckte alltså inte alls om den här filmen, och jag undrar vad i hela världen det är folk ser i det här. Det är bara segt, oengagerande och ospännande - jag kom ofta på mig medatt sitta och tänka på annat.
Efter filmen följde en trailer för den kommande SPIDER-MAN: FARFROM HOME. Den verkar faktiskt bli rätt bra.










(Biopremiär 24/4)

tisdag 14 maj 2019

Bio: John Wick: Chapter 3 - Parabellum

Foton copyright (c) Nordisk Film
Våldspornografi i sin ädlaste form!
Parabellum är latin och betyder "rusta för krig". Parabellum är också en namnet på en pistol designad av Luger - och nu även undertiteln på den tredje filmen om supermördaren John Wick, återigen spelad av Keanu Reeves, och återigen i regi av Chad Stahelski.
JOHN WICK blev en lite oväntad framgång när den hade pemiär 2014. En film med enkel handling (John Wick är en fd hitman som får sin bil stulen och hund dödad, John Wick slår tillbaka), men med enastående action. 2017 kom uppföljaren JOHN WICK: CHAPTER 2, som väl inte var lika bra som den första filmen, men som ändå höjde sig över nästan allt som görs i actionsvängen nuförtiden.
Idag, på 2010-talet, får John Wick - både filmserien och gestalten - i princip ensam representera fetaction.
... Och är det fetaction man är ute efter, kan man omöjligt göra ett bättre val än att se JOHN WICK: CHAPTER 3 - PARABELLUM. Ni kommer inte att tro era ögon!
Denna tredje film börjar exakt där den förra filmen slutade: John Wick springer, han är på flykt. CHAPTER 2 slutade med att Wick sköt ihjäl en ond snubbe och tillika medlem av The High Table inne på hotellet Continental, som är en frizon för lönnmördare. På grund av detta utesluts Wick ur det enorma, världsomspännande lönnmördarsällskapet, som styrs av The High Table. Wick får en prissumma på 14 miljoner på sitt huvud, och snart är alla - det känns verkligen som precis alla i hela världen - ute efter honom och miljonerna. Wick lyckas ta sig från New York till Casablanca, där han letar upp Sofia (Halle Berry), som är en lönnmördare som står i skuld till Wick. Hon hjälper honom att panga förföljare. Asia Kate Dillon spelar en domare från The High Table, som går omkring och styr och ställer över folks liv, Anjelica Huston gör en bister, rysk madam, och gamle, fine Mark Dacascos (CRYING FREEMAN, VARGARNAS PAKT) är en av dem som är ute efter Wick. Ian McShane och Laurence Fishburne återkommer från de tidigare filmerna. 
John Wick-filmerna utspelar sig i en egen värld. Det må se ut som New York och Casablanca, men det här är snarare ett neonblänkande paralllelluniversum. En värld där ingen ägnar sig åt något annat än mord - och att undika att mördas. Inga av rollfigurerna i de här filmerna har något privatliv, ingen pratar om något som inte har direkt med handlingen att göra. Döda eller dödas, det är det enda som gäller.
Och i PARABELLUM dödas det. I parti och minut! Filmen inleds lite försiktigt med att John Wick tar livet av en motståndare med hjälp av en inbunden bok. Vi har ju tidigare sett hur Keanu Reeves i snutfilmen STREET KINGS förhör en misstänkt genom att slå honom i huvudet med en telefonkatalog, men här tar han hanterandet av litteratur ett steg längre. Bokscenen följs av en otrolig scen där Wick och två slemma typer kastar knivar på varandra. Dussintals med knivar. Och därefter använder Wick hästar som mordvapen i en remarkabel scen. Och så fortsätter det.
Tyvärr varar PARABELLUM hela två timmar och tio minuter, vilket är för länge - det blir en eller ett par fajter för mycket, och jag kände mig övermätt på slutet. Men! Om filmen vore tjugo minuter kortare, hade jag troligen satt högsta betyg på den här filmen. För så här är det:
JOHN WICK: CHAPTER 3 - PARABELLUM innehåller de bästa actionscener jag sett på tio - kanske tjugo - år! Det är är häpnadsvägande! Fajterna och eldstriderna i filmen är bättre än de i de två första filmerna tillsammans - och bättre än allt annat i genren. Uppfinningsrikedomen är stor och stridskoreografin är så välgjord att man blir svettig. Filmen innehåller inslag med balettdansöser - och det passar bra, eftersom PARABELLUM är en enda stor, blodsölig, ultravåldsam slaktbalett.
Dessutom är actionscenerna bättre filmade än allt annat idag. Man ser vad som händer! Striderna filmas oftast i helbild, ibland i halvbild; Chad Stahelski vill visa upp vad de här människorna kan göra framför en kamera. Det här är väldigt långt från de sönderklippta fajterna i till exempel Jason Bourne-filmerna.
Hollywood Reporter skrev att om du inte gillar den här filmen, då har du gått och sett fel film. Jag håller med, och det är synd att filmen håller på lite för länge.
Slutet ger en vink om att en fjärde film kan komma.
För övrigt slår PARABELLUM rekord i antal scener där schäfrar biter pungen av folk. Bara en sådan sak!







(Biopremiär 15/5)

torsdag 25 april 2019

Bio: The Man Who Killed Don Quixote

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Finallly ...
After 25 years in the making ...
... and unmaking ...
A Terry Gilliam Film
Så inleds förtexterna till THE MAN WHO KILLED DON QUIXOTE. Detta är det bästa och roligaste i hela filmen, faktum är att man med gott samvete kan resa sig upp och lämna salongen efter dessa inledande textrader.
Egentligen handlar det om mer än 25 år. Redan 1989 började Terry Gilliam att fundera på- och så smått påbörja en film om Don Quijote. Projektetet inleddes och skrotades åtskilliga gånger. År 2000 började Gulliam att spela in sin film i Spanien, med en budget på 32 miljoner dollar - Gilliam hävdade att det var hälften så mycket pengar som han behövde för att göra sin film rättvisa. Jean Rochefort spelade Don Quijote, medan Johnny Depp axlade rollen som Toby; en filmregissör som är historiens huvudperson.
Allt gick fel under inspelningen, Rochefort blev sjuk, ett oväder förstörde saker, och inspelningen skrotades. År 2001 kom en dokumentär; LOST IN LA MANCHA, som handlar om denna misslyckade inspelning.
Men! 2018 fick THE MAN WHO KILLED DON QUIXOTE slutligen premiär i Cannes. Terry Gilliam hade lyckats göra sin film - med en budget på 16 miljoner euro, och med helt andra skådespelare än han ursprungligen tänkt sig.
... Frågan är bara varför Terry Gilliam så gärna ville göra den här filmen.
Det är mycket möjligt att detta är Terry Gilliams absolut sämsta film - och då har karln gjort en del filmer som väl får anses vara ... mindre lyckade. Jag gillar Terry Gilliam, jag respekterar honom, han har gjort en del bra filmer, och han är trevlig - men ibland undrar jag vad han håller på med.
THE MAN WHO KILLED DON QUIXOTE är i det närmaste fullkomligt osebar. Det var direkt plågsamt att sitta igenom denna film, som varar två timmar och tolv minuter, vilka känns som tolv timmar och två minuter. Jag har inte tittat på klockan så här ofta sedan jag såg TURINHÄSTEN. Jag var på vippen att lämna pressvisningen för att göra något vettigare.
Vad handlar filmen om? Inget speciellt. Den ganska osympatiske skådisen Adam Driver spelar den osympatiske regissören Toby, som befinner sig på en inspelning i Spanien. Stellan Skarsgård är något slags ondskefull chef, som pratar om en kommande reklamfilm för vodka. Den vansinnigt vackra Olga Kurylenko spelar Skarsgårds lömska dotter.
Toby råkar träffa en gammal spansk skomakare (Jonathan Pryce), som blivit knäpp och tror sig vara Don Quijote. Don Quijote tar Toby med sig som väpnare på ett surrealistiskt äventyr, där fantasi och verklighet blandas.
Det här är bara en massa lösryckta episoder som sammanfogats. Filmen beskrivs som en äventyrskomedi, men äventyr saknas, och det är inte det minsta roligt. Det är bara fruktansvärt irriterande och påfrestande, och mot slutet påminner det hela om en särdeles bisarr Fellini-film som gått fullständigt överstyr på värsta tänkbara sätt.
Har Terry Gilliam helt och hållet tappat omdömet? Tycker han själv att det här är roligt? Vem har han tänkt ska se det här? Vad är det han vill berätta? Vad vill han med sin film? Filmen är dessutom inte lika snygg som Gilliams filmer brukar vara. THE MAN WHO KILLED DON QUIXOTE känns som en sådan där film som visas i Cannes, och som sedan aldrig visas igen.
Att Don Quijote slåss med väderkvarnar i tron att de är jättar är inte roligt. Det har aldrig varit roligt. Det var inte ens roligt 1605, när bokjäveln skrevs.
Dock har jag en känsla av att den aldrig färdigställda Johnny Depp-versionen från 2000 hade kunnat bli betydligt bättre än det här.










(Biopremiär 26/4)
-->

tisdag 16 april 2019

Bio: The Curse of La Llorona

Foton copyright (c) Warner Bros.
En spinoff på en spinoff. I THE CURSE OF LA LLORONA spelar Tony Amendola prästen Perez. Fader Perez figurerade även i ANNABELLE, 2014, och dockan skymtar förbi två sekunder i denna film. ANNABELLE var i sin tur en spinoff på THE CONJURING. Ja, THE CURSE OF LA LLORONA är alltså ännu en film som utspelar sig i samma universum som THE CONJURING-filmerna. En annan spinoff var THE NUN, vilken nu har en uppföljare på gång.
Regissören Michael Chaves långfilmsdebuterar med THE CURSE OF LA LLORONA - en titel som är rätt svår att uttala. "La llorona" uttalas "laljåråna". En bättre titel, tycker jag, vore THE CRYING WOMAN - om titeln nu ska vara på engelska. För det är vad filmen handlar om.
Det är Los Angeles 1973 och Linda Cardellini spelar Anna, som jobbar i socialtjänsten. En mexikansk kvinna, Patricia (Patricia Velasquez), misstänks för barnmisshandel, och när Anna tar sig in i Patricias hem, hittar hon Patricias två små söner inlåsta i en garderob. Det är för att skydda pojkarna, hävdrar den upprörda modern. Pojkarna blir omhändertagna och det dröjer inte länge innan de hittas drunknade.
Patricia verkar galen och pratar om att någon som kallas la llorona, den gråtande kvinnan, dödat barnen - och att Anna indirekt är skyldig till dödsfallen. Därför ska nu la llorona hemsöka Anna och dränka hennes två barn.
Annas barn upplever skrämmande incidenter, så den skeptiska Anna uppsöker fader Perez, som berättar allt om den mexikanska legenden om la llorona, en kvinna som dränkte sina barn, och när hon ångrade vad hon gjort, dränkte hon sig själv också. Hon blev ett gråtande spöke som dränker barn.
Perez skickar Anna vidare till en viss Rafael Olvera (Raymond Cruz), en före detta präst som nu är professionell la llorona-bekämpare. Han verkar dessutom bo alldeles i närheten av Anna. Tänk vilken tur hon har!
De första två akterna av THE CURSE OF LA LLORONA är rätt bra, ibland riktigt bra. Det är mörkt, det är kusligt, det är hotfullt, och den gråtande kvinnan är ett effektivt spöke. Gråt hörs i mörkret, och så uppenbarar sig en kvinna klädd i vitt. En scen med ett paraply är väldigt bra.
Tyvärr saboteras den stämning och spänning som byggts upp i den tredje och sista akten. I vanlig ordning fläskas det på alldeles för mycket. Osynliga krafter släpar follfigurerna över golv, de kastas genom rum, och folk som kastas genom rum har aldrig varit otäckt - det blir mer actionfilm av det hela. Vi får se för mycket av spöket, hon visar sig hela tiden, och ser efter ett tag mest ut att tillhöra ett norskt black metal-band.
... Och det är ju synd att filmen inte höll hela vägen. Skådespelare och rollfigurer är nämligen bra, och historien är intressant.
Jag tvekar vad gäller betyget. En tvåa eller en trea? Det får bli en tvåa. En ung publik som inte sett lika mycket skräck som jag vill nog sätta ett högre betyg.
Michael Chaves' nästa film är redan inspelad - det är THE CONJURING 3.










(Biopremiär 17/4)
-->

måndag 15 april 2019

Bio: Den siste gentlemannen

Foton copyright (c) Scanbox
Se på fan! En ny, amerikansk film som försetts med en svensk titel - det var inte igår! DEN SISTE GENTLEMANNEN heter THE OLD MAN & THE GUN i original - och jag tycker faktiskt att den svenska titeln är bättre. Originaltiteln kan ge sken av att det här är en actionfilm eller en thriller, när det i själva verket handlar om en lågmäld, bitterljuv dramakomedi.
Robert Redford, 82, må vara en av Hollywoods största filmstjärnor, men när jag tänker efter har jag ingen större relation till honom. Jag har sett ett flertal filmer med honom, flera av dessa har jag tyckt varit bra - men den första och enda film jag tänker på när jag hör hans namn, är BUTCH CASSIDY & THE SUNDANCE KID. Tänker jag till lite, ploppar BLÅSNINGEN och ALLA PRESIDENTENS MÄN upp. Kanske några till. Sedan måste jag anstränga mig.
Det påstås att DEN SISTE GENTLEMANNEN är Redfords farväl till filmen - åtminstone i egenskap av skådespelare. Detta är en värdig avslutning på hans långa karriär.
David Lowery, som gjorde den usla PETER OCH DRAKEN ELLIOTT (också med Redford) och A GHOST STORY, som jag inte har sett, står för manus och regi. Manuset bygger på en artikel i The New Yorker, och en brasklapp under förtexterna påpekar att filmen inte följer verkligheten helt och hållet.
Robert Redford, som ser ut att vara tillverkad helt av läder, spelar bankrånaren Forrest Tucker, som suttit större delen av sitt liv i fängelse. Han började begå brott redan som pojke, och sedan har det rullat på. Han rånar inte banker för att han är ute efter pengar - han gör det för att han älskar att råna banker! 
När filmen börjar är det 1981 och Tucker har precis rånat en bank. Under flykten i bil, råkar han träffa Jewel (Sissy Spacek), en kvinna vars bil gått sönder. Tucker ger Jewel lift, de fikar - och de inleder en relation. Han berättar på en gång att han är bankrånare, men hon tror inte riktigt på den äldre, charmige gentlemannen.
Tucker fortsätter att råna banker. Tillsammans med två andra, äldre gubbar, spelade av Danny Glover och Tom Waits, planerar de en större kupp. Casey Affleck spelar John Hunt, polis och snäll familjefader som jagar Tucker, vars gäng döps till The Over the Hill Gang. Hunt fascineras av Tucker - Tucker är en man som sätter en ära i att vara trevlig. Bankpersonal som utsätts för hans rån blir aldrig riktigt rädda, eftersom Tucker är så artig och hela tiden ler.
Trevlig är även en bra beskrivning av den här filmen. Det är en väldigt trevlig film. Den känns härligt gammaldags, större delen av filmen består av att folk sitter ner och pratar. Ibland står de upp och pratar, ibland går de och pratar, och ibland kör de bil och pratar - och det är trevligt. Redford är verkligen charmig i huvudrollen.
Tidsskildringen i filmen är mycket bra, det är ser verkligen ut som 1981 - kanske till och med som sent 1970-tal. Det här ser också ut som en film från 70-talet. Filmfotot är lite grynigt och jag funderade på om den faktiskt inte är skjuten på riktig film, kanske till och med på Super 16 - men så kan väl inte vara fallet. Jag kollade upp det, och jodå - DEN SISTE GENTLEMANNEN är filmad på Super 16.
Soft jazz ligger på soundtracket, förtexterna  är tidstypiska, och jag tycker allt att du ska ge den här filmen en chans om du vill se något trevligt och sympatiskt.

   






(Biopremiär 19/4)
-->

torsdag 11 april 2019

Bio: Hellboy

Foton copyright (c) Noble Entertainment
När jag kom hem efter att ha varit på pressvisningen av HELLBOY, var jag tvungen att ge min hjärna ett samarinbad. Först sågade jag ut hjärnan ur skallen - jag har en speciell såg för ändamålet. Därefter lade jag hjärnan i en glasbunke med samarin. Jag passade även på att skölja ur öronen ordentligt med Salubrin. Sedan lade jag mig i soffan och tog mig en tupplur, och när jag vaknade var hjärnan åter redo att användas.
Jag har inte sett Guillermo del Toros HELLBOY (2004) och HELLBOY: THE GOLDEN ARMY (2008) sedan de kom, men jag vill minnas att jag gillade dem. De var kul, Ron Perlman var perfekt i huvudrollen, och den andra filmen var vansinnigt snygg. Mike Mignolas tecknade serie som filmerna bygger på har jag dock ingen relation alls till.
När man nu gjort en tredje film om den helvetiske utredaren av paranormal kriminalitet, är del Toro ersatt med engelsmannen Neil Marshall. Marshall tillhör inte mina favoritregissörer, men han har gjort en rad hyfsade filmer, som DOG SOLDIERS, INSTÄNGD, DOOMSDAY och CENTURION, plus mängder av avsnitt av TV-serier. Dessutom verkar han vara en trevlig kille.
Att Ron Perlman är ersatt i titelrollen är fullt förståeligt - Perlman fyller 69 på lördag. Ny Hellboy är David Harbour, som fyllde 44 igår.
Nya manusförfattare är uppenbarligen en 10-åring som fått en sockerkick, och en 18-åring som är full på folköl.
Nya HELLBOY är sanslöst usel. Det var faktiskt så illa att jag ibland ville lämna salongen. Jag stod inte ut mer. Att se filmen känns som att sitta naken på en pinnstol på E6:an. I motvind dessutom.
Det hela börjar rätt okej. I en snygg, svartvit prolog får vi se kung Arthur och hans riddare bekämpa den särdeles onda häxan Nimue - The Blood Queen (Milla Jovovich). Hon styckas och de olika kroppdelarna begravs på olika platser.
Sedan är det nutid, vi befinner oss i Mexiko, och Hellboy går på Lucha Libre; mexikansk brottning. Detta är också rätt okej, så filmen verkade lovande.
Men - när Ian McShane dyker upp som professor Broom och ger Hellboy i uppdrag att åka till England för att bekämpa tre jättar, vilket förstås leder till Numues återkomst, då går allt åt helvete.
För filmen. 
Istället för en vettig handling får vi våld.
Istället för humor får vi våld.
Istället för bra rollfigurer får vi våld.
Istället för en riktig film får vi våld.
Nu är det förstås meningen att våldet ska vara roligt - men det är det inte. Det är även meningen att det ständiga bruket av ordet "fuck" ska vara roligt. Tror jag. Men det är det förstås inte.
Det ständiga, blodsprutsande ultravåldet är datoranimerat - och ganska illa så. Hellboy slåss med mängder av demoner och monster, och det ser ut som ett något äldre TV-spel. I synnerhet ett par förvandlingar är kassa. Datoranimerat blod ser i princip aldrig bra ut.
Det känns som om Neil Marshall tappat kontroll över filmen, den är överallt hela tiden, den far omkring som den där jeepen i en av Åsa-Nisse-filmerna. Marshall har gått vilse i den handling som eventuellt fanns där.
Det är är bara högljutt och påfrestande. Huvudvärksframkallande. Rövtradigt. O-häftigt.
När får vi åter se allas vår Milla i en bra film?
För övrigt är det ju lika fånigt som dumt att denna nya film fått samma namn som filmen från 2004. Vore det inte bättre att lägga till en undertitel. Typ HELLBOY: FUCKING HELL. Eller en svensk titel, som AKTA'RE FÖR HELVETESGRABBEN - HAN ÄR VASS, HAN ÄR FARLIG!










(Biopremiär 12/4)
-->

onsdag 10 april 2019

Bio: Asterix: Den magiska drycken

Bilder copyright (c) SF Studios
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!
Den förra Asterix-filmen; ASTERIX - GUDARNAS HEMVIST, var lite plastigt animerad, men rätt kul. Den byggde på Goscinnys och Uderzos seriealbum med samma namn, och hade en bra story vars satir fortfarande fungerar. 
Den nya filmen, ASTERIX: DEN MAGISKA DRYCKEN, bygger inte på någon klassisk förlaga. Alexandre Astier har istället skrivit en helt ny historia -  och resultatet har blivit "så där". Minst sagt.
Astier stod för adaptionen av GUDARNAS HEMVIST, men när han nu fabulerat på egen hand, är det mer än lovligt tunt. Miraculix trillar ner från ett träd och stukar foten. Detta får honom att komma fram till att det kanske är dags att utse en efterträdare - en ny druid som får lära sig att tillreda Miraculix' trolldryck. Den där som gör invånarna i den lilla galliska byn superstarka.
Tillsammans med Asterix och Obelix beger sig Miraculix iväg för att hitta en lämplig druid - och mängder av sådana dyker upp för att visa vad de går för. Med på resan är även en liten flicka, som är en hejare på uppfinningar; hon har gömt sig i grytan Asterix och de andra kånkar på. Majestix och de andra männen i byn får för sig att de också ska följa efter Miraculix i jakten på en ny druid, så enbart kvinnor och barn stannar kvar - något som får den romerska armén att tro att de äntligen kan erövra byn.
I handlingen finns även en ond och slem druid, som blivit utesluten från druidernas förening. Han vill förstås komma åt receptet på trolldrycken, och ser till att bli något slags manager för en ung och lovande druid.
Förtextsekvensen, under vilken "You Spin Me Round (Like A Record)" spelas, är rätt kul - även om jag inte förstår varför just denna låt spelas. Låten återkommer senare i filmen. Här finns några få gags jag tyckte var roliga. En druid ser ut som Jesus och trollar fram bröd, vilket anses värdelöst,eftersom det är det enda han kan göra. En romersk senator heter Tomcrus.
Men som helhet är det här en film som fick mig att gäspa och titta på klockan. Den engagerar inte, här finns inget driv i berättandet, det är inte tillräckligt roligt - det är för tunt och utdraget. Den stora slutstriden verkar inspirerad av moderna superhjältefilmer. Jag antar dock att många skämt gått förlorade i den svenska översättningen - filmen är förstås dubbad till svenska.
Tillsammans med Louis Clichy står Alexandre Astier även för regin. Animationen är inte direkt dålig, men den är lite för plastig - det mesta ser ut att vara tillverkat av pastellfärgad marsipan.
Det finns mängder av bra Asterixalbum som aldrig filmatiserats - varför inte använda sig av dessa istället för att koka ihop en ny, sämre historia?
  
    








(Biopremiär 12/4)
-->

torsdag 4 april 2019

Bio: Jurtjyrkogården

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Jag läste Stephen Kings roman "Jurtjyrkogården" i mitten av 1980-talet, när jag var 17-18 år. Större delen av boken läste jag under en skidresa till Lindvallen, och jag föredrog att sitta inne i stugan och läsa framför att vara ute i backen och åka skidor. Vilket ju inte är så konstigt, att flänga runt i en skidbacke är en ganska meningslös sysselsättning som dessutom kräver fula kläder. Jag längtade till boken och Kings värld varje gång jag var ute och härjade i snön.
Utgåvan jag läste.
Jag tyckte att boken var fruktansvärt otäck och spännande - så pass spännande att jag, när jag närmade mig slutet, höll för högersidan med handen, så att jag inte skulle råka läsa någonting för tidigt och, som kidsen säger, spoila upplevelsen. Jag minns hur chockerande jag tyckte att bokens sista rader var, och jag var alldeles matt när jag läst klart boken. Och jag undrade verkligen hur otroligt otäck Stephen Kings ursprungliga version måste ha varit - jag hade läst någonstans att King censurerade sitt eget verk, eftersom det blev för groteskt. Den versionen lär vi nog aldrig få läsa.
Jag har inte läst om boken sedan dess, så jag har den inte i färskt minne.
1989 kom Mary Lamberts filmatisering. Jag såg den på bio i Helsingborg, och det jag främst minns från den föreställningen, var att en tjej i publiken fick panik och troligen svimmade, och bars ut av sina kompisar. Jag tror att det var under en av scenerna med Rachel Creeds syster; hon som led av något slags muskelförtvining och som såg riktigt läskig ut. Jag hörde skrik längre fram i salongen, och så bars tjejen ut. En liknande incident inträffade under en visning i Malmö av nyinspelningen av THE RING; en tjej bakom mig låg i sina kompisars knän och grät och skrek att hon ville hem. Jag log och tänkte att jag vill också göra skräckfilmer som verkligen skrämmer publiken från vettet.
Mary Lamberts film blev en hyfsad framgång, men åsikterna om den går isär. Den har många anhängare som älskar den - men lika många avskyr den. Vid biopremiären fick den rätt dålig kritik, även av genrepressen. En tidning kallade Lamberts film "en uppvisning i publikförakt". Jag förstod inte vad som menades med detta. Det gör jag fortfarande inte. Men oavsett vilket verkade filmen göra sitt jobb - den skrämde den unga publiken.   
1992 regisserade Mary Lambert en uppföljare, JURTJYRKOGÅRDEN II. Stephen King hade ingenting med den att göra, och den kändes som en renodlad tonårsfilm. Den är inte det minsta otäck eller spännande, den är rätt tramsig, och enda behållningen är att se Clancy Brown som elak zombiesheriff.
Jag såg om JURTJYRKOGÅRDEN från 1989 förra veckan. Tja ... Den är väl "sådär". Den är inte speciellt bra, men absolut inte så dålig som vissa belackare hävdar. Fred Gwynne är jättebra som grannen Jud Crandall, medan Dale Midkiff är rätt blek och menlös som Louis Creed, den hårt prövade familjefadern. Blaze Berdahl är vansinnigt dålig som dottern Ellie. Några scener är riktigt effektiva, som till exempel de jag nämner ovan med Rachel Creeds (Denise Crosby) syster, medan andra är löjeväckande - slagsmålet på begravningen fick mig att skatta. När treårige Gage blir mordisk zombie och mördar folk på slutet, användes en Gage-docka till några scener, och det ser jätteroligt ut när vuxna människor brottas med en uppenbar docka. Själva djurkyrkogården är bra, och Elliot Goldenthals filmmusik är utmärkt - jag köpte soundtracket på Tower Records vid Central Park. I kassan satt en storvuxen svart kvinna som verkade hata sitt jobb, och som skrek "Next!" mellan varje kund.
Eftersom nyinspelningen av DET blev så otroligt framgångsrik, får vi nu en ny version av JURTJYRKOGÅRDEN. För regin står Kevin Kölsch och Dennis Widmyer, vilka tidigare gjort en av episoderna i antologiskräckisen HOLIDAYS, och manus är författat av Jeff Buhler, som senast skrev THE PRODIGY, efter en "screen story" av Matt Greenberg, som skrev King-filmen 1408.
Jag ska försöka undvika spoilers - även om det i det här fallet faktiskt är ganska meningslöst att låta bli. Filmens trailer är nämligen full av spoilers, och det har släppts foton ur filmen som förtar dess stora överraskning; det som skiljer den nya filmen från boken och Lamberts film. Det har till och med skrivits artiklar om dessa skillnader redan innan filmen haft premiär. Men - jag antar att jag har några läsare som inte sett trailern eller bilderna, så jag avstår från att nämna vad det är som ändrats.
Till en början följer den nya filmen både boken och Mary Lamberts film. Jason Clarke spelar läkaren Louis Creed, som fått nytt jobb som skolläkare, så tillsammans med hustrun Rachel (Amy Seimetz), och barnen Elllie (Jeté Laurence) och Gage (tvillingarna Hugo och Lucas Lavoie) flyttar han in i ett hus, som verkar ligga mitt i skogen den här gången. Den stora vägen som trafikeras av stora långtradare är den här gången en mindre skogsväg - som trafikeras av långtradare. På andra sidan av denna väg bor änklingen Jud Crandall (John Lithgow).
Markerna som tillhör familjen Creeds hus är enorma, och på dessa marker liger titelns djurkyrkogård - vars skylt är felstavad, eftersom den är gjord av barn. När traktens ungar begraver döda husdjur, beger de sig till djurkyrkogården i något slags procession - och de bär djurmasker. Vi får se detta i början av filmen, det för tankarna till THE WICKER MAN, och det förklaras inte alls. Visserligen behöver det kanske inte förklaras, men det känns som om filmskaparna glömt bort något här. Det är suggestivt att se på, men något saknas.
När Ellies katt Church blir påkörd och dör, går Louis och Jud iväg till djurkyrkogården för att begrava den. Väl där säger Jud att de ska trava vidare bortom kyrkogården, och istället begrava katten på en gammal indiankyrkogård, som påstås vara magisk. De döda kommer tillbaka om de begravs där. Detta förklaras inte alls lika ingående som i den förra filmen.
Nästa dag är Church plötsligt tillbaka i familjen Creeds hus. Church är nu en vresig, illaluktande zombiekatt.
Ungefär halvvägs in i filmen tar historien plötsligt en ny vändning - och från och med nu skiljer den sig en hel del från boken och från Lamberts film. Den sista tredjedelen av filmen känns snarare som en uppföljare till JURKYRKOGÅRDEN, eftersom händelserna är helt annorlunda - slutet är helt nytt, så att kalla detta en adaption av boken är att ta i. Men som sagt - jag låter bli att nämna vad det är som ändrats, om ni eventuellt inte redan vet det.
Nå. Är 2019 års JURTJYRKOGÅRDEN bättre än den från 1989? Ärligt talat: jag vet inte. Det var inte utan att jag kände mig en aning besviken när jag lämnade pressvisningen. Jag hade en del förväntningar på filmen, som i förväg omtalats som otroligt otäck. Jag trodde att det skulle frossas i bisarra, groteska detaljer och att blodet skulle spruta friskt - men det var inte så farligt.
Skådespeleriet är betydligt bättre den här gången. Framför allt är Ellie, vars roll byggts ut rejält, bättre. Filmfotot är bra, stora delar av filmen genomsyras av en krypande spänning, men när dimman rullar in över tomten och djurkyrkogården, känns det mer som en gammal fin Hammer-film, snarare än Stephen Kings Maine.
Några scener är bättre den här gången - andra är sämre. Rachels svårt sjuka syster är med även i denna nya version, men jag tycker nog att dessa scener var betydligt mer effektiva i Lamberts film. Och, jag vet inte riktigt vad jag tycker om filmens andra hälft; vad jag tycker om alla ändringar som gjorts. Blev det bättre? Jag vet inte - men jag tror inte det. Blev det otäckare? Nej.
Som skräckfilm är dock JURTJYRKOGÅRDEN helt okej - så länge man inte har alltför uppskruvade förväntningar. Fast det är klart, jag är en härdad och förtappad själ.
Under eftertexterna spelas en fullkomligt värdelös cover på Ramones' låt "Pet Sematary" - den saknar tyngd och attityd, och låter som om den framförs av en skolorkester.








(Biopremiär 5/4)
-->

onsdag 3 april 2019

Bio: Shazam!

Foton copyright (c) Warner Bros.
Plötsligt händer det! Plötsligt går det två filmer om Kapten Marvel på bio samtidigt - och ingen rollfigur omnämns som Kapten Marvel i någon av dem. I en av dem får Kapten Marvel inte ens heta Kapten Marvel.
För några veckor sedan hade Marvelfilmen CAPTAIN MARVEL premiär. I min recension av den redogjorde jag lite kort för Kapten Marvels historia. Den ursprunglige Kapten Marvel dök upp 1939, när förlaget Fawcett Comics försökte skapa en konkurrent till DC Comics' Stålmannen. CC Beck tecknade serien om pojken Billy Batson, som säger det magiska ordet "Shazam" och då förvandlas till den fullvuxne superhjälten Kapten Marvel.
I Sverige publicerades serierna om Kapten Marvel 1950 i tidningen Alla tiders seriejournal. 1974 gav Williams Förlag ut den kortlivade tidningen Shazam!, och det var i denna jag läste serien. Jag har dock inte läst serien sedan 70-talet.
Alla tiders seriejournal 1/1950 & Shazam! 1/1974.
I USA blev Kapten Marvel extremt populär, mer populär än Stålmannen. DC Comics stämde Fawcett för plagiat och ungefär samtidigt sjönk försäljningssiffrorna radikalt - så pass mycket att Kapten Marvel lades ner på 50-talet. Det visade sig dessutom att man aldrig registrerat namnet Kapten Marvel, så då tog Marvel Comics och gjorde det - och skapade en helt ny figur med samma namn. Den ursprunglige Kapten Marvel köptes av DC Comics och heter nu, ähum, Shazam.
Redan 1941 filmatiserades Kapten Marvel första gången, då i form av en så kallad serial; en följetongsfilm. Tom Tyler, som senare även spelade Fantomen, innehade huvudrollen. 1974 kom en TV-serie som sändes i tre säsonger. När figuren nu förärats sin egen långfilm, är det den unge, svenske regissören David F Sandberg som står för regin. Det är lite överraskande, eftersom han är känd för att göra skräckfilmer som LIGHTS OUT och ANNABELLE: CREATION.
Sandbergs skräckbakgrund märks av i ett par oväntat mörka och otäcka scener - rättrådiga föräldrar kan nog tycka att scenerna är otäcka, ungar som inte är alltför små lär snarare tycka att de är häftiga. Men bortsett från dessa inslag, är SHAZAM! en synnerligen munter, rolig och underhållande film. Visst är den åt helvete för lång med sina två timmar och femton minuter, men jag tycker att SHAZAM! är betydligt bättre än CAPTAIN MARVEL från Marvel.
Dr Sivana (Mark Strong) heter en synnerligen ond man med superkrafter. Som liten gosse hamnade han på det mest mystiska sätt i en grotta tillhörande trollkarlen Shazam, den siste levande i trollkarlsrådet. Shazam är på jakt efter en godhjärtad människa som kan överta de mäktiga superkrafterna. Lille Sivana var inte godhärtad nog, så han skickades hem igen.
Sivana har tillbringat 45 år med att återfinna grottan och Shazam, och när han lyckas återvända, blir han besatt - bokstavligt talat - av de sju dödssynderna; sju monster som nu bor i Sivanas kropp.
Trollkarlen Shazam har dock hittat Den utvalde, den godhjärtade. Det är den föräldralöse fjortonåringen Billy Batson (Asher Angel), som precis hamnat hos en ny fosterfamilj han tänker rymma från. Billy hinner bli kompis med en av killarna på hemmet, den lite mobbade superhjältefanatitikern Freddy Freeman (Jack Dylan Grazer), innan ett mystiskt tunnelbanetåg tar honom till Shazams grotta och han förses med superkrafter.
Ja, det är förstås inte vilka superkrafter som helst. När Billy säger "Shazam" slår blixten ner, och han förvandlas till Zachary Levy iförd Kapten Marvels dräkt. Fast han heter inte Kapten Marvel. På insidan är denne vuxne superhjälte fortfarande Billy - och han beter sig som den fjortonåring han är.
Han vet inte vad han har för superkrafter och hur han använder dem, så han avslöjar sin hemlighet för Freddy. Tillsammans tar de reda på vad Billy kan och inte kan göra. Billy kommer på att eftersom han ser ut som en vuxen man, kan han köpa öl och gå på strippklubb, men mest använder han sina superkrafter till att ladda mobiltelefoner och tjäna pengar på att skriva autografer.
... Men så dyker den illasinnade dr Sivana upp, och Billy tvingas lära sig att bli en ansvarstagande superhjälte på riktigt.
SHAZAM! innehåller lite för mycket amerikanskt tjafs om att familjen är det viktigaste av allt, och i vanlig ordning tycker jag att det känns lite äckligt. Men bortsett från detta är Sandbergs film jättekul. Vore jag tolv år hade jag älskat filmen. Extra kul är det att vi för en gångs skull får en superhjältefilm som är begriplig från början till slut, i dessa tider när superhjältefilmer är komplicerade orgier i förvirring - om man inte är en anal fantast som har järnkoll på allt i filmerna.
Zachary Levy är bra som Han som inte är Kapten Marvel (de försöker komma på olika bra namn på honom genom hela filmen), han har rätt utseende för att vara superhjälte av 40-talsmodell, samtidigt som han har en pojkes uppsyn. På slutet av filmen introduceras ett gäng nya hjältar, men vilka dessa är ska jag inte avslöja här. Jag tyckte att det var rätt fränt när dessa lite oväntat dök upp.
Ramones spelas under eftertexterna. Två bonusscener visas under- och efter eftertexterna. Roligast i hela filmen är när de unga huvudpersonerna ska köpa öl, och väljer ett ölmärke som heter Bärs Lager!
  






(Biopremiär 3/4)
-->

torsdag 21 mars 2019

Bio: Captain Marvel

Foton (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
"Hallå där, min bäste herre!" utbrister säkert några läsare. "CAPTAIN MARVEL hade ju premiär för flera veckor sedan!"
Ja, det hade den. Men den pressvisades inte i Göteborg, och jag har inte haft tid eller möjlighet att se den förrän nu - därav denna sena recension.
Häromdagen försökte jag redogöra för Kapten Marvels historia för en bekant. Hon blev mer än lovligt förvirrad. Jag blev nog lite förvirrad jag med. De enda Kapten Marvel-serier jag faktiskt läst, är de med den riktige Kapten Marvel - ni vet, serien om den lille grabben Billy Batson som utbrister i ett frejdigt "Shazam!" och som då förvandlas  till den fullvuxne superhjälten Kapten Marvel. Denna Stålmannenkonkurrent från 1940-talet stoppades av DC Comics, vilka ju äger Stålmannen. Kapten Marvel ansågs vara ett plagiat.
Senare köpte DC Comics den gamla Kapten Marvel-figuren och serierna om honom gavs ut på nytt. Fast konkurrenten Marvel Comics hade sin egen Kapten Marvel, som debuterade 1967. En serie jag aldrig någonsin läst. Första gången jag noterade Marvels Kapten Marvel, var när Bild & Bubbla skrev om Jim Starlins seriealbum "The Death of Captain Marvel" från 1982. Det stod att kaptenen dog en osuperhjälteaktig död i cancer.
Marvels kapten ersattes av en hel räcka nya kaptener - både män och kvinnor. Den nuvarande Kapten Marvel; Carol Danvers, verkar vara den sjunde. Hon var tidigare superhjälten Ms Marvel.
Vad som också hände under denna period, var att man kom fram till att det bara är Marvel som får använda sig av namnet Captain Marvel - DC hade visst missat att registrera namnet, eller hur det var. Så, den ursprunglige Kapten Marvel blev Shazam.
Javisst, det här är rätt förvirrat - och eftersom jag alltså aldrig läste Marvels serier om figuren, eller snarare figurerna, vet jag inte om jag hänger med själv. Till saken hör att det under 1960-talet förekom en helt annan Kapten Marvel i en kortlivad tidning, och han hade ingenting med de andra kaptenerna att göra.
Okej. Till den bioaktuella - och ohemult framgångsrika - långfilmen, i regi av Anna Boden och Ryan Fleck (jag fnissar varje gång jag ser Anna bodens namn, eftersom jag inte kan låta bli att läsa "Åsa Bodén"). Ett bättre namn på filmen vore CAROL DANVERS eller VERS - eftersom Captain Marvel inte nämns en enda gång i filmen.
En del i bekantskapskretsen tycker att filmen är okej, inte mer. Påfallande många tycker att det här är riktigt bra, direkt lysande. Efter att ha sett filmen är min spontana reaktion:
Var det här allt?
Jag kommer osökt att  tänka på BLACK PANTHER, som fick obegripligt bra kritik. Det kändes som att det räckte med en afrikansk hjälte för att hyllas som en bra och viktig film - att handlingen sög, rollfigurerna var trista, och actionscenerna var vissna spelade ingen roll. Nu hyllas CAPTAIN MARVEL som en feministisk förebild - men alla verkar ha missat det faktum att filmen är banal, tjatig och tråkig. Om man inte är tio år.
Filmen börjar med en rad vansinnigt tråkiga rymdstrider. De är raserna Kree och Skrull som ligger i fejd med varandra. Vi får se en lång rad bilder på rymdskepp, planeter, byggnader, och fan och hans moster, och det står utskrivet i bild vad det är för något. Som om jag skulle lägga det på minnet.
Brie Larson spelar Vers, en av Krees soldater. Hon tränar kampsport med Jude Law, vars rollfigur tydligen heter Yon-Rogg, vilket är lite för likt både Kapten Grogg och Rock-Ragge. Det blir krig och explosioner, och plötsligt trillar Vers ner på jorden.
Det är mitten av 1990-talet och jag tänker att nu kan det bli lite kul med en massa 90-talsreferrenser. Men bortsett från en scen i en videobutik, en annan scen på ett internetcafé, och ett CD-rom-skämt, gör de ingenting alls av det faktum att filmen utspelas på 90-talet. Det hela kunde lika gärna utspelas i nutid.
Samuel Jackson dyker upp som Nick Fury. Jackson har gjorts yngre med hjälp av datorer, han har hår och två fungerande ögon. Han undrar vad den där Vres är för någon.
Vres kommer på att hon är Carol Danvers, och hon letar efter en tant spelad av Annette Bening. Yon-Rogg och divese rymdfolk från Kree och Skrull anländer till jorden, och så blir det fajting. Ja, och så hittar Nick Fury en katt.
Jag tycker att CAPTAIN MARVEL är oförskämt tråkig och ointressant. Handlingen är tunn och filmen består mest av en massa rudimentära slagsmål. Vers' superkrafter är lite ospecificerade, hon skjuter någon sorts strålar med händerna, och verkar ibland kunna göra mer än så. Filmen verkar rikta sig till mindre barn utan större krav på finesser. Jag såg filmen i förrgår, men har redan svårt att minnas stora delar av den.
Vad som slår mig är att de superhjältefilmer som produceras av Marvel Studios ofta ser ut att vara gjorda av en och samma regissör, vilket dock inte är fallet. De är alla gjorda utan någon specifik stil, de ser bara ut som färgglada plastprodukter, bröliga filmer som badar i datoranimationer. Det är väldigt långtifrån regissörer som Tim Burton och Sam Raimi, som satte sin personliga prägel på de superhjältefilmer de gjorde.
Å andra sidan ser alldeles för många amerikanska superhjältetidningar av idag ut som filmerna - serierna dränks i kladdig datorfärgläggning, och det är svårt att se om det faktiskt är vältecknat eller ej.
Och Brie Larson, då? Tja, hon funkar väl hyfsat. Hon är söt och ser ut som en amerikansk helylletjej, som är både elevrådsordförande och hejaklacksledare. Hon har ingen större utstrålning och hon är inte speciellt tuff. Det är lite Pernilla Wahlgren över henne. "Oh, sicken kär tös!" skulle mina äldre släktingar ha utbrustit om de fortfarande vore i livet. Och Jude Law är ungefär lika kul som en strukturtapet.
Man vet att något är fel när ett par scener med en katt är bättre än resten av filmen. Och då är kattscenerna inte så där jättekul de heller.
I den inledande Marvelvinjetten hyllas minnet av Stan Lee, och det kommer två extrascener under- och efter eftertexterna. Kapten Marvel får gärna återkomma i ännu en solofilm - men hur vore det med en ordentlig story nästa gång?
Av de senaste årens Marvelfilmer tycker jag att ANT-MAN, ANT-MAN AND THE WASP, och THOR: RAGNARÖK är de bästa - eftersom de är roliga och har karismatiska skådespelare.










(Biopremiär 6/3)

onsdag 20 mars 2019

Bio: Us

Foton copyright (c) UIP Sweden
Med 2017 års GET OUT placerade sig skådespelaren Jordan Peele på skräckfilmskartan. Han hade skrivit och regisserat en film som lyckades vara både intressant, våldsam och spännande, samt rolig och satirisk. Dessutom fick filmen lysande kritik och blev en stor publikframgång - det är den första film av en svart regissör som spelat in över hundra miljoner dollar.
Jordan Peele visade sig alltså vara en kille att hålla ögonen på, och förväntningarna på hans nästa film var höga.
Peele kan sin skräckhistoria, vilket märks redan i filmens första scen, i vilken man ser en TV omgiven av hyllor med videokassetter. En av filmerna på hyllorna är C.H.U.D., en gammal film om ett monster i kloaksystemen; en liten vink om vad US kan tänkas innehålla. Ett par av de övriga filmerna är THE GOONIES - DÖDSKALLEGÄNGET och THE RIGHT STUFF, den sistnämnda i samma dubbelkassettutgåva som Captain Marvel plockar upp i videobutiken i CAPTAIN MARVEL.
I en prolog som utspelar sig 1986 följer lilla Adelaide med sina föräldrar till ett tivoli på en strand. Där smiter Adelaide iväg och råkar förirra sig in i en spegelsal, och därinne ser hon sig själv. Och det är inte en spegelbild.
Hopp till nutid och lilla Adelaide har vuxit upp till Lupita Nyong'o. Hon är gift med Gabe (Winston Duke), och tillsammans har de barnen Zora (Shahadi Wright Joseph) och Jason (Evan Alex). De flyttar in i en stor, tjusig villa, och verkar leva ett behagligt liv. Gabe köper till och med en båt, som inte funkar som den ska.
En kväll upptäcker de att det står några utanför huset. Fyra rödklädda personer som bara står och stirrar på huset. Gabe går ut och försöker skrämma iväg dem utan att lyckas.
Plötsligt anfaller inkräktarna och lyckas ta sig in. Inkräktarna är våldsamma, otäcka - och de är familjens dubbelgångare. De rödklädda ser ut precis som Adelaide och hennes familj. Var kommer de ifrån? Vad vill de? Först och främst vill de skada den fridfulla familjen - helst med hjälp av stora saxar.
Hela familjen samarbetar för att komma undan de brutala dubbelgångarna, men situationen visar sig vara ännu värre utanför huset.
Till stora delar är US en bra film, ibland är filmen till och med jättebra - som jag nämner ovan kan Jordan Peele sina skräckfilmer. Men trots detta lämnade jag biografen en aning besviken.
Besvikelsen beror på filmens sista 20-30 minuter. Här ska det som sker förklaras - och förklaringen funkar inte alls. Det är bara fånigt. Slutbilderna är skrattretande jönsiga. Det känns som om Peele, som även står för manus, tagit hjälp av M Night Shyamalan för att försäkra sig om att slutet skulle bli så otillfredställande och dumt som möjligt. Fast det är klart, redan i filmens början undrade jag hur de ska kunna få ihop det här på ett tillfredställande sätt.
Men som sagt, fram till slutet är det här bra. Det är rätt intensivt, våldsamt och blodigt, och några skämt är kanske lite malplacerade i sammanhanget. Ett NWA-skämt är dock fantastiskt kul.
Återigen står Michael Abels för filmmusiken - och den är faktiskt strålande. I synnerhet körstycket som hörs under förtexterna.
Även om US alltså är en liten besvikelse, är jag nyfiken på vad Jordan Peele hittar på härnäst. Jag hoppas att han inte kraschar och brinner, som M Night Shyamalan.








(Biopremiär 22/3)
-->

Bio: Helan & Halvan

Foton copyright (c) Nick Wall
Helan och Halvan hade en egen serietidning i Sverige mellan 1963 och 1987. 1987! Helan och Halvan gjorde sin sista film 1951, så bara det faktum att de fick en serietidning tolv år senare är anmärkningsvärd (Helan; Oliver Hardy, var då död sedan sex år), än mer anmärkningsvärt är det att tidningen kom ut, på olika förlag, under 24 år.* Jag köpte ett par nummer av serietidningen häromåret. Serierna är surrealistiskt dåliga, de är en förolämpning mot läsaren - och jag är glad att jag bara betalade en krona styck.
Första numret av serietidningen.
Men - när jag var barn på 1970-talet, var det en högtidsstund varje gång Helan och Halvan visades på TV. Vi tyckte att filmerna var fantastiskt roliga - att de var från 30-talet tänkte vi inte på, vissa av filmerna var till och med stumfilmer från 20-talet.
Nu är det väldigt länge sedan jag såg en Helan och Halvan-film - det handlar om flera decennier. Jag vet inte alls hur de står sig, om jag fortfarande skulle tycka att de är roliga. Jag känner aldrig ett sug efter att se på Helan och Halvan, till skillnad från bröderna Marx, vars bästa filmer jag fortfarande ser och gillar (notera: de bästa filmerna - en del av deras filmer håller inte alls).
En film som är riktigt, riktigt bra är den BBC-producerade HELAN & HALVAN, i regi av Jon S Baird. Det här är en fantastisk liten film, den är faktiskt helt underbar.
Det här är ett lite vemodigt - men ofta roligt - drama om duons sista turné tillsammans. Det är 1953 och Helan & Halvan har sett sina bästa dagar. Oliver Hardy (John C Reilly) är sjuklig, Halvan, det vill säga Stan Laurel (Steve Coogan), skriver manus till en film ingen producent vill göra. De har båda ont om pengar, i synnerhet Ollie, som dessutom spelar på hästar. De tjänade inget på sina filmer - bolagen behöll rubbet.
De två skeppas iväg till England för att där turnera med en liten revy. Arrangemanget är långtifrån så glamoröst duon föreställt sig - de uppträder på små teatrar, publiken är fåtalig, uppmärksamheten är minimal.
Stan & Ollie är som ett gammalt strävsamt, gift par. De kan varandra utan och innan, de bråkar och blir osams, men egentligen kan de inte vara utan varandra.
Jag är långt ifrån en expert på Helan & Halvan och deras karriär, och jag vet inte hur pass nära verkligheten den här filmen ligger - och om den vissna turnén faktiskt vände och blev framgångsrik, vilket filmen låter påskina. Redan 1947 hade Helan & Halvan varit ute på en världsturné, vilket inte nämns i filmen. Då uppträdde de bland annat i Malmö, Stockholm och Göteborg. Med sig på scenen hade de Åke Söderblom, och föreställningarna var närmast fiaskon, med fåtalig publik som inte kunde engelska.
Bairds film är fin och lite rörande. Dock undviker den hela tiden att bli sentimental och kletig, kanske beroende på att det här främst är en engelsk produktion. Men filmen innehåller många skojiga scener och replikskiften. Bäst är en engelsk lord med fru, vilka försöker konversera Helan och Halvan på en mottagning.
John C Reilly och Steve Coogan är fullkomligt lysande i rollerna, de är sällsynt övertygande, och de återger perfekt Helan och Halvans gamla paradnummer. När jag såg filmen satt jag hela tiden och tänkte på hur lik John C Reilly är Oliver Hardy - tills man får se gamla klipp med den riktiga duon under eftertexterna. Först då inser jag att Reilly och Coogan inte alls ser ut som förebilderna.
Men det spelar ingen roll. Ska du av någon anledning bara se en film i vår, är det HELAN & HALVAN du ska se. En femma i betyg ligger nära, men riktigt så kul ska vi inte ha det.
  






(Biopremiär 22/3)

*Har kan jag tillägga att Charlie Chaplin hade en egen svensk serietidning han med; Charlie, som kom ut med elva nummer 1973-74.
 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2008-2019