lördag 15 december 2018

Serier: Marshal Blueberry: Samlade äventyr

MARSHAL BLUEBERRY: SAMLADE ÄVENTYR
av Jean Giraud, William Vance och Michel Rouge
Cobolt Förlag
Marshal Blueberry är en serie jag sett framemot att läsa. De två första albumen av tre gick som följetong i Fantomen, men detta var under en period då jag sällan köpte den tidningen. Serien har aldrig publicerats i albumform i Sverige.
I egenskap av Blueberry-fan har jag förstås varit nyfiken på Marshal Blueberry. Äntligen har jag läst serien.
... Och det är inte utan att jag blev besviken. Åtminstone till två tredjedelar.
Den här gången är det inte Jean Giraud som har tecknat; det jobbet har Giraud överlämnat till William Vance - Vance dog i våras, min nekrolog över honom finns HÄR. Däremor står Giraud för manuset.
Serien utspelar sig 1868-69, mellan albumen "General Gula håret" och "Den försvunna gruvan". Det första albumet om Marshal Blueberry heter "På order från Washington" och kom ut på franska 1991. Äventyret handlar om ...
... Ja, vad handlar det om, egentligen? Löjtnant Blueberry utses till marshal och skickas till den lilla hålan Heaven, där han fått i uppdrag att avslöja några korrumperade politiker som bedriver vapenhandel med indanerna. Detta tar sin lilla tid. I det första albumet lyckas Blueberry inte ens komma fram till Heaven.
"På order från Washington" känns som en kort avsnitt ur ett av Charliers "vanliga" Blueberry-album; ett avsnitt på några sidor som här dragits ut till 44 sidor. Serien är fullkomligt stillastående och det känns som om det inte händer någonting alls. Några militärer sitter i ett rum på Fort Navajo, medan Blueberry och några skurkaktiga typer befinner sig i de snöiga landskapen utanför fortet.
I nästa album; "Mission Sherman", rider Blueberry in i Heaven, och spenderar resten av sidorna med att prata med diverse människor.
Jag måste säga att jag hade problem med att ta mig igenom dessa två album. Jag fick nästan kämpa. Jag tröttnade flera gånger, jag läste några sidor i taget, för att sedan lägga boken åt sidan och istället läsa annat. Själva historien är inget vidare, men det finns inget som helst driv i berättandet.
Men felet är inte enbart Girauds. Tråkigheten beror nog främst på William Vance. Som jag skrev i min nekrolog över Vance, tecknade han i en spröd, elegant, men stel och livlös stil. De flesta av figurerna ser ungefär likadana ut, de har bara olika peruker. Det är i princip bara Blueberry själv som ser ut som han ska och som känns igen från ruta till ruta.
William Vance.
I Marshal Blueberry, som till stor del består av så kallade talking heads, ritar Vance oftast figurerna rakt framifrån eller i profil. Det är stelt och träigt. Flera gånger är bildlösningarna förvirrande - vid ett tillfälle står två gubbar och pratar med varandra inne på en tidningsredaktion. Plötsligt säger en av dem "Tack, jag står hellre ...". Jag antar att den andre gubben erbjuder en stol, men i så fall sker detta utanför bild!
Det tredje och sista albumet heter "Den blodiga gränsen" och kom på franska år 2000. Läsarna fick allltså vänta hela sju år på upplösningen! Och nu har det plötsligt hänt något. William Vance är utbytt. Ny tecknare är Michel Rouge.
Jag kollade upp Michel Rouge. Han är född 1950 och debuterade på 70-talet. Han har tecknat en rad serier som, vad jag vet, aldrig publicerats på svenska. 1989 tog han över serien Comanche efter Hermann. Han var dock ingen nykomling när det gällde Blueberry - faktum är att han tuschade tjugo sidor i Blueberry-albumet "Den långa marschen".
Michel Rouge.
Rouge tecknar bra. Verkligen bra. Hans stil ligger närmare Giraud än Vance, men är ändå egen. Han har sköna tuschlinjer och är en betydligt bättre bildberättare än Vance. Och plötsligt funkar Marshal Blueberry! Plötsligt blir det riktigt bra! Figurerna får individuella utseenden, det går att hålla dem isär, deras karaktärsdrag framgår, och berättandet flyter bra. Den där speciella Blueberrykänslan infinner sig i det sista albumet. Jag önskar att Michel Rouge tecknat samtliga tre delar i denna svit - då hade jag kanske uppskattat även de två inledande delarna.
Vanligtvis innehåller Cobolts Blueberry-utgåvor fylliga artiklar. Tyvärr saknas extramaterial helt i Marshal Blueberry. Det är synd, eftersom jag har en del frågor jag skulle vilja ha besvarade. Varför tecknade Giraud inte själv? Tidsbrist, antar jag. Varför gick jobbet till Vance? Varför tecknade inte Vance den tredje delen? Och varför dröjde det sju år innan det avslutande albumet kom ut? Svaren på dessa frågor går säkert att hitta på nätet. Jag får väl ta och googla lite medan skinkan griljeras.

fredag 14 december 2018

Bio: Spider-Man: Into the Spider-Verse

Bilder copyright (c) Sony Pictures Sweden
Idag, den fjortonde december, har inte bara en, utan två superhjältefilmer biopremiär. AQUAMAN och den animerade SPIDER-MAN: INTO THE SPIDER-VERSE. Inte helt oväntat är det den senare som är den bättre av de två.
... Ja, mer än så, faktiskt. Ganska oväntat visar INTO THE SPIDER-VERSE sig vara en av de bästa superhjältefilmer som någonsin gjorts. Nej, jag skojar inte. Visst har jag sett en del animerade TV-serier om Spindelmannen som varit överraskande bra - men jag hade verkligen inte förväntat mig att INTO THE SPIDER-VERSE, regisserad av trion Bob Persichetti, Peter Ramsey och Rodney Rothman, skulle vara så här bra. Men så är ju Spindelmannen den bäste superhjälten och en tacksam figur att jobba med.
Först en liten varning. Eller en STOR varning. VARNING:
På de flesta biografer i Sverige kommer den här filmen att visas dubbad till svenska! Originalversionen på engelska visas på en del ställen. Självklart ska den här filmen inte ses på svenska! Jag såg den på engelska - och jag har svårt att tänka mig att den kommer att funka på svenska. För att kunna ta till sig INTO THE SPIDER-VERSE måste man vara tillräckligt gammal för att kunna läsa undertexter, och för att ha störst behållning bör man mer eller mindre vara vuxen och gilla serier.
Jag har inte läst Marvelserier på flera decennier och jag har ingen aning om huruvida samtliga figurer i den här filmen är hämtade ur Marvels tidningar eller inte. De enda jag känner igen är Spindelkvinnan (fast hon var inte Gwen Stacy när jag läste om henne) och Peter Porker: Spider-Ham. Men det spelar ingen roll.
I filmens centrum hittar vi tonåringen Miles Morales, som råkar bli biten av en radioaktiv spindel. Till sin förvåning förses han med Spindelmannens superkrafter. Miles råkar på den riktige Spindelmannen; Peter Parker, som förvånas över att det är fler än han som har krafterna. Då dödas plötsligt Spindelmannen. Jodå - Peter Parker dör i början av filmen. Men det är inte "vår" Peter Parker, utan en blond kille.
INTO THE SPIDER-VERSE handlar nämligen om flera olika universa; parallella dimensioner. Peter B Parker, som är Spindelmannen i en annan dimension, hamnar plötsligt i Miles' värld. Det är visst den onde Wilson Fisk; Kingpin, som håller på att experimentera med ett nytt supervapen, som ställer till det. Peter B Parker är på dekis. Han är deprimerad, han är lönnfet och ovårdad, Mary Jane har lämnat honom, och han har bara en halv Spindelmannendräkt - han saknar byxor.
Miles och Peter måste tillsammans stoppa Kingpin, men det är fler som vill hjälpa till. Spindelkvinnan från en annan dimenion är redan på plats, senare anländer Spider-Ham, samt den japanska Peni Parker från framtiden, och den svartvita Spider-Man Noir (Nicolas Cage gör rösten).
SPIDER-MAN: INTO THE SPIDER-VERSE är en häpnadsväckande film. Inte nog med att handlingen är intressant, rolig och underhållande; filmen är gjort på ett lekfullt, kanske till och med nyskapande sätt. Flera olika berättargrepp används och det är ganska avancerat - och därför tror jag inte att mindre barn kommer att hänga med, eller uppskatta allt. Ibland skiftar teckningsstilen, ofta anspelas det på seriehistoriska fenomen och specifika serietidningar (filmen inleds med att deklamera att den är godkänd av the Comics Code Authority). Tempot är rappt.
Jag hade verkligen inte förväntat mig det, men den här filmen är till större delen en ren njutning. Om den inte vore för att den surrealistiska slutstriden är alldeles åt helsike för lång och tröttsam, hade jag nästan kunnat sätta en femma i betyg på INTO THE SPIDER-VERSE..
Stan Lee gör en cameo, sin sista, antar jag, i animerad form. I sluttexterna hyllas Lee och Steve Ditko, vilka båda dog i år.  
Bonusscenen efter sluttexterna är jätterolig.
Två tummar upp för den här filmen!
    








(Biopremiär 14/12)
-->

Bio: Aquaman

Foton copyright (c) Warner Bros.
Plötsligt händer det! Plötsligt går inte bara en, utan två Dolph Lundgren-filmer på bio. Samtidigt! I Sverige! Härom veckan hade CREED II premiär, och här har vi nu AQUAMAN. Det är mäktigt.
När jag var barn tyckte jag att Vattenmannen, som ibland figurerade i tidningen Gigant, var en rätt fånig, kanske till och med mesig superhjälte. En blond kille i brandgula- och gröna kläder (när jag var barn visste jag inte var "orange" var för något) som simmade och pratade med fiskar. Det var ju inte särskilt coolt. Och hans kläder måste vara blöta mest hela tiden när han befann sig på land, var inte det obehagligt? Och lät det inte schlofs-schlofs-schlofs när han gick på land i sina blöta kläder?
Jason Momoa, som spelar Vattenmannen i James Wans AQUAMAN, är inte blond, och till en början bär han inte brandgula- och gröna kläder. Han ser snarare ut som Conan - barbaren med skägg. Vilket beror på att Momoa spelat Conan.
Förhandssnacket om AQUAMAN gjorde gällande att detta är en av de bästa DC Comics-filmerna. Kunde det vara så? tänkte jag. Är detta den bästa DC-filmen sedan Tim Burtons Läderlappen-filmer?
Nej, det är det inte. För AQUAMAN är inte speciellt bra.
Men det börjar onekligen bra. Filmen inleds med att Vattenmannens ursprung berättas. Hur en ensam fyrvaktare 1985 hittar Atlantis' drottning Atlanna (Nicole Kidman) uppspolad på klipporna, hur de två blir kära, hur de får sonen Arthur, döpt efter kung Arthur. Atlanna har rymt från Atlantis, och en dag kommer onda vattenkrigare och hämtar tillbaka henne. Lille Arthur växer upp på land, men utvecklar superkrafter modell fisk.
Hopp till nutid och den biffige Vattenmannen stoppar en rysk ubåt som kapats av pirater. Stenhårda fajter utbryter ombord på ubåten, det här är riktigt bra, och en av de besegrade piraterna (Yahya Abdul-Mateen II) svär att hämnas.
Vattenmannen går och tar en öl med farsan (Temuera Morrison) i en festlig scen. Därefter förflyttas vi ner under vattnet, där kung Nereus (Dolph Lundgren) och den onde kung Orm (Patrick Wilson) ska ha ett möte och diskutera viktiga saker, som världsherravälde och kamp mot ytfolket. Scenen när de ridande på jättefiskar anländer till Atlantis är otroligt mäktig.
... Men från och med nu slutar filmen att vara bra.
Resten av filmen, som naturligtvis är alldeles för lång; nästan två och en halv timme, består av något slags Shakespearedrama under vattnet, av alldeles för många och tröttande actionscener, och dialog som inleds med att rollfigurerna vrålar - ROOOAAARRRR! Det vore kul att se en cross-over med 300. AQUAMAN VS 300, Vattenmannen och Leonidas tävlar om att vråla mest. "THIS IS ATLANTIS! THIS IS SPARTA! ROOOOAAAARRR!!!"
I en rätt urvattnat story måste Vattenmannen, som har vågor i håret, leta upp en gammal treudd, som endast Atlantis rättmätige kung kan dra loss när den väl hittas. Nämnde jag att Vattenmannen är döpt efter kung Arthur? Ja, det gjorde jag. Farorna är många, men Vattenmannen har tränats av en som heter Vulko (Willem Dafoe), en man med misslyckad frisyr. Vattenmannen får även hjälp av den snygga och tuffa Mera (Amber Heard), som är dotter till kung Nereus och vars garderob verkar inspirerad av Den lilla sjöjungfrun. Kommer kärlek att uppstå melllan Vattenmannen och Mera?
Men den där piraten som förekommer i början - han som ville hämnas. Vad hände med honom? Har de glömt bort honom? Hade han kanske vatten i knäna? Plötsligt dyker han upp igen. Nu har han blivit superskurken Black Manta. Hans hjälm är så stor att han istället borde kallas Vattenskallen. Efter en fajt försvinner han igen.
Visst är miljöerna i Atlantis imponerande, men efter ett tag blir det för mycket. I synnerhet när allt; hela havet, verkar upplyst i neon. Jason Momoa har en viss charm som Vattenmannen, men den kan inte rädda filmen. AQUAMAN känns som om den legat i blöt för länge och svullnat upp. Men de första 20-30 minuterna är riktigt bra - jag önskar att hela filmen vore som dessa.
En fiskgubbe som medverkar i en kort scen heter kung Ricou (Djimon Hounsiu). Han måste vara döpt efter Ricou Browning, dykaren som spelade monstret i SKRÄCKEN I SVARTA LAGUNEN och som stodför undervattensscenerna i THUNDERBALL.
Dolph Lundgren har inte alltför mycket att göra, men han är iförd rött skägg.
Om detta vore en Marvelfilm istället fören DC-film, hade jag gärna sett Vattenmannen tampas med Wilson Fisk.
Just det: en bit in i eftertexterna följer en bonusscen.
 









(Biopremiär 14/12)
-->

onsdag 12 december 2018

Bio: Bamse och dunderklockan

Bilder copyright (c) Nordisk Film
Har ni tänkt på att svenska skådespelare ofta halvviskar, eller pratar väldigt mjukt, när det gör röster till animerade filmer eller radioteater? Det är lite märkligt. Jag undrar varför det är så. Direkt efter BAMSE OCH DUNDERKLOCKAN såg jag den amerikanska SPIDER-MAN: INTO THE SPIDER-VERSE i sin engelska originalversion, och i den pratar alla normalt. Men - i Bamsefilmen halvviskas det förhållande ofta.
Okej. Ännu en långfilm om Bamse - och man nu kan kalla en 62 minuter lång film för långfilm. Detta är den tredje i raden; det har kommit en nya vartannat år, och den förra; BAMSE OCH HÄXANS DOTTER, var rätt kass och dum.
BAMSE OCH DUNDERKLOCKAN, återigen i regi av Christian Ryltenius, är lite bättre, även om jag är besviken på att titelns dunderklocka inte alls är en klocka som dånar eller smäller i luften, utan en blomma. Dessutom handlar filmen inte om en blomma, utan om många. Således borde filmen heta BAMSE OCH DUNDERBLOMMORNA OCH INTE ALLS EN DUNDRANDE KLOCKA.
Jag vet inte om dunderklockorna figurerar i de tecknade serierna om Bamse, men enligt den här filmen behövs de när farmor lagar dunderhonung. Bamses farmor, alltså. Bamses farfar hittade blommorna på en ö för längesedan och farmor förvarar dem i ett skåp på vinden. Bamses farfar verkar vara död - fast det kan ju också vara så att han lämnat farmor för en raffig söderhavsflicka. Farmor gör inte så mycket annat än kokar dunderhonung, går och lägger sig, och tar en farlig tid på sig för att gå över golvet för att öppna ytterdörren, så hur kul är hon, egentligen?
Två skurkaktiga töser tar sig in på farmors vind för att själa en skattkarta. Då råkar de sätta vinden i brand. Farmor bara ler godmodigt när hon släcker elden, eftersom en eldsvåda som bekant inte är så farligt. Men! Alla dunderklockorna har brunnit upp! Nu kan hon inte koka dunderhonung till Bamse!
Skalman och Lille Skutt tar båten till den där ön för att hämta nya blommor, medan Bamse, som tycker om att jonglera med barn, måste stanna hemma. Bamse hoppas att inget hemskt händer, eftersom han inte kan bli världens starkaste björn under en tid.
Den skurkaktige Reinard Räv är förälskad i Mickelina, som har byns leksaksaffär. Han tänker att hon nog inte vill veta av honom, eftersom han är en skurk. Då får han den jättebra idé: han ska bli superhjälte! Tillsammans med sina skurkaktiga polare iscensätter Reinard diverse rån och katastrofer, och superhjälte-Reinard kommer till undsättning. Reinard blir folkets idol! Bamse behövs inte längre! Hur ska det gå?
Enligt filmens pressida får Bamse lära sig något viktigt: att bara vara sig själv räcker mycket längre än man tror. Själv fick jag lära mig att en lömsk och självisk superhjälte är en roligare huvudperson än Bamse. Av en annan film fick jag lära mig att med mäktiga krafter följer ett stort ansvar.
Animationstekniskt är det här riktigt bra - med undantag för att vissa moment och rörelser tar lite för lång tid, som om de rör sig i slowmotion. Ibland måste röstskådespelarna göra konstpauser mitt i meningar för att munrörelserna ska stämma hyfsat, "Hej på dig ... Bamse!" säger en gammal tant vid ett tillfälle. Miljöerna är snygga. Den begåvade Hedvig Häggman-Sund är inblandad i figurdesign, storyboards och en del annat - hennes namn listas fyra gånger i eftertexterna.
Scenerna med Reinard som superhjälte är rätt kul; bäst är när han fantiserar om att vara superhjälte, och vi får några sekunder tecknade i en helt annan stil. Fast detta lär bara vuxna tycka är kul, liksom några parodier på tidningsomslag som snabbt skymtar förbi.
I egenskap av medelålders karl tycker jag dock att filmen är småtråkig; det är en rätt seg timme, och det blir i vanlig ordning lite väl präktigt. Precis som i de tidigare filmerna blir handlingen lite konstig mellan varven - eldsvådan jag beskriver ovan är ett exempel. Men små barn lär förstås gilla filmen. Förhoppningsvis tjatar de på sina föräldrar att de ska köpa en Bamsetidning på väg hem från bion. Då tycker jag att föräldrarna även ska passa på att köpa ett nummer av 91:an. Det gynnar nämligen mig.  
Först nu, när jag skrivit klart min recension, upptäckte jag att den här filmen har premiär först nästa fredag. Nå, då slipper jag skriva om den då.










(Biopremiär 21/12)

fredag 7 december 2018

Bio: Mortal Engines

Foton copyright (c) UIP Sweden
Jakten går vidare. På en bokserie riktad till ungdomar som kan bli en ny filmserie lika framgångsrik som HUNGER GAMES och TWILIGHT, alltså. Ett par gånger om året brukar de dyka upp, de där ungdomsfilmerna som bygger på böcker (böcker jag sällan hört talas om), och som gör sitt yttersta för att bli blockbusters. Dock misslyckas de oftare än de lyckas. Det senaste försöket var THE DARKEST MINDS, som totalfloppade.
Nu har turen kommit till Philip Reeves bokserie "De vandrande städerna", vilken påbörjades 2001. Jodå, självklart googlade jag för att hitta den svenska boktiteln. Jag trodde först att det här var en spelfilmsversion av Studio Ghibli-filmen DET LEVANDE SLOTTET, vilken även den bygger på en bok, men så är inte fallet.
Genren är steampunk. Vi befinner oss ungefär tusen år in i framtiden, Jorden har förvandlats till något slags Mad Max-värld, och världens olika städer har byggts om till enorma, tuffande farkoster som rullar fram över ödemarken. Riktigt hur allt det här har gått till; varför världen ser ut som den gör, förklaras aldrig riktigt. Den största staden i den här filmen är London, som rullar omkring och äter upp mindre städer. Nej, jag hittar inte på. London jagar småstäder; krokar fast de mindre städerna i rep, och drar in dem i en stor lucka framtilll. Invånarna i småstäderna kidnappas.
Detta låter ju faktiskt lite unikt och intressant, och det är det väl också. Min i övrigt är MORTAL ENGINES nästan identisk med alla de där andra futuristiska äventyrsfilmerna för ungdomar; främst tonårstjejer. Man kan i princip bocka av ingredienerna på en lista:
*Hjältinnan; en ung, tuff tjej som tvingats bli bra på att sparka röv. I den här filmen heter hon Hester Shaw (Hera Hilmar). Hon döljer ansiktet bakom en halsduk, eftersom hon har ett ärr över kinden.
*Killen som blir kär i Hester. Här heter han Tom (Robert Sheehan), och är en vän påg med stora, blå ögon. Han ser lite ut som en ung, mesig upplaga av Eric Roberts. Tom utbildade sig till pilot, men blev historiker istället.
*Den slemme skurken. Hugo Weaving spelar Thaddeus Valentine, en grym och maktlysten herre ombord på London. Han mördade Hesters mor, så nu vill Hester hämnas. Valentine vill söndra och härska, och håller på att bygga något mystiskt och ondskefullt i en katedral.
*Rebellerna Hester och Tom ansluter sig till. Tyranner måste störtas, så självklart förekommer ett gäng tuffa och trasiga rebeller som vill sätta stopp för Valentine. Rebellernas ledare heter Anna Fang (Jihae) och är en stenhård, tjusig asiatisk brud som är en jävel på att sparka röv.
Miljöerna är alltså nya, men i övrigt känns allt märkligt bekant. Jag brukar inte klaga på brist på originalitet så länge resultatet är bra och underhållande, men den här gången satt jag verkligen och irriterade mig på att vi sett allt förut. Dessutom är rollfigurerna och skådespelarna rätt trista och anonyma.
Men! MORTAL ENGINES är fantastisk att titta på. Tekniskt sett briljerar filmen. Det är Peter Jackson som producerat, han är även inblandad i filmens manus, och alla pengar verkar ha gått till design av avancerade fordon; rullande städer och flygplan, och till imponerande datoraninering av dessa. Visst ser dessa steampunkfordon imponerande ut, det är rätt fantasieggande, och vore jag tolv år skulle jag tappa hakan.
Filmen har regisserats av långfilmsdebuterande Christian Rivers och den är lite mer actionpackad än den här typen av film brukar vara. MORTAL ENGINES är lite bättre än de sista HUNGER GAMES-filmerna, den är nog lite bättre än de flesta andra filmer i detta fack, och även om en betygstvåa är nära till hands, drar jag till med en trea, eftersom filmen är så maffig att titta på.
   
 






(Biopremiär 7/12)
-->

onsdag 5 december 2018

Bio: Operation Ragnarök

Foton copyright (c) Njutafilms
Redan 2010 skrev jag om OPERATION RAGNARÖK, vilken då kallades ZON 261, här på TOPPRAFFEL!. Då hade regissören Fredrik Hiller, vars skräckfilm PSALM 21 nyligen haft premiär, spelat in en promo för en zombiefilm. Det mest uppseendeväckande med detta projekt, var att den skulle spelas in i- och utspela sig i Landskrona. Då, för åtta år sedan, hade Landskrona återigen hamnat i strålkastarljuset, efter att ett äldre par dödats på en parkeringsplats. Några år tidigare hade Landskrona utmärkt sig på grund av invånarnas sympatier för Sverigedemokraterna. Hiller ville göra en allegori om främlingsfientlighet.
Ett par år efter promon började man spela in filmen ... Och sedan hände ingenting. Den utlovade premiären sköts upp gång på gång. Nu, åtta år senare, går filmen - under ny titel - upp på bio. Manuset lär ha skrivits om under arbetets gång, så antagligen är det inte samma historia man en gång tänkte göra.
Riktigt varför filmen tagit så lång tid att färdigställa vet jag inte riktigt. Hiller har i en intervju sagt att de digitala effekterna tog tid, men det är allt att ta i att de skulle kräva åtskilliga år att få till. Jag har själv varit inblandad i ett par långfilmsprojekt som drog ut på tiden, men där handlade det om tre år från ax till limpa.
Nå. Är OPERATION RAGNARÖK (en bättre titel vore OPERATION PER RAGNAR-RÖK) en film det varit värt att vänta på?
Svar: nej.
Detta är en synnerligen märklig film. Den är dålig på ett sätt som gör den fascinerande. Den känns som en film man råkat tappa i golvet så att den gått i tusen bitar, och sedan har man försökt sätta ihop bitarna så gott man kunnat.
Jag är född och uppvuxen i Landskrona. Självklart är det kul att se min hemstad på en stor bioduk. En lång rad för mig oerhört välbekanta miljöer figurerar. En kort scen utspelar sig dessutom i ett hyreshus jag bott i! OPERATION RAGNARÖK innehåller flera maffiga, vackra flygbilder över staden, som plötsligt ser jättestor ut. Fast när jag tänker efter saknas bilder på större delen av centrum och folkliv; det ser tomt ut redan innan zombieapokalypsen. Inte för att Landskrona av idag är känt för sitt myllrande folkliv, men ändå.
Filmen inleds med ubåtsscener och musik som gör sitt bästa för att imitera filmmusiken ur ALIEN. En svensk ubåt fraktar en väska innehållande små behållare med en mystisk blå vätska. En okänd man har tagit sig ombord för att fotografera behållarna, han upptäcks, det blir fajting, vätskan läcker ut, och något fasanfullt händer med besättningen.
Fredrik Dolk spelar en bister löjtnant som har krismöte med några andra bistra militärer. Ubåten är på väg mot Landskrona och man förväntar sig en katastrof. Landskrona spärras av och sätts i karantän, och militären gör Örenäs slott i Ålabodarna till sambandscentral.
I Landskrona bor Nils (Jonas Malmsjö), vars bror tydligen dödats av invandrare. Nils är rasist. Hans flickvän Hilda (Mia Poppe) är också rasist. En gubbe som heter Bertil (Per Ragnar) är superrasist. Nils' arbetskamrat Ossian (Andreas Andersson) är superrasist han med. Jag blev inte klok på vad dessa rollfigurer har för relation till varandra, om de är släkt eller ej.
Nils' syster Angelica (Elin Lanto) är inte rasist. Tvärtom, hon har ett hemligt förhållande med en invandrarkille; Hamid (Zardasht Rad). Det är tänkt att det ska bli en Romeo och Julia-historia av det här, men efter att de unga tu har en träff uppe på vattentornet (hur fan kom de upp där?) i början, glöms denna tråd bort nästan helt och hållet.
Nils och Ossian jobbar på varvet. Av allt att döma är det bara de två som jobbar på hela varvsområdet. Plötsligt kraschar ubåten in i en docka, Nils öppnar luckan till ubåten, och smittan läcker ut. Det tar typ två minuter, och sedan har hela befolkningen förvandlats till zombies. Utom Nils och de övriga jag nämner ovan, eftersom de verkar immuna.
... Fast egentliga zombies är de inte, de som drabbats. De springer, de pratar, de kan hantera vapen. Det här är mer NIGHTMARE CITY eller THE CRAZIES, än en zombiefilm.
Det bär sig inte bättre än att Nils och hans rasistgäng, och Hamid med familj tvingas samarbeta, och de barrikaderar sig på Landskrona slott på Citadellet. Fast det går inte så bra när de tar skydd där - inte nog med att de bråkar konstant, de kommer omedelbart på att de måste besöka ICA Kvantum borta vid stationen i andra ändan av stan för att skaffa mat. Så, de går ut igen. Därefter återvänder de till slottet.
Okej. Varför är inte det här en bra film?
Jag vet inte var jag ska börja. Ja, jösses. Estetiskt sett pendlar filmen mellan imponerande etableringsbilder på miljöer, och en billig, skräpig look - så fort det är zombieaction ser det ut som sådana där hopplösa direkt-på-DVD-zombiefilmer med extremt låg budget, där regissörens polare springer omkring på gården och leker skräckfilm. Det viftas mycket med kameran. Nästa alla effekter är datoranimerade och det ser plastigt ut. Visst är det lite fräckt med en helikopter som störtar på Rådhustorget, men det kan inte rädda en film.
Ett väldigt stort misstag var att göra Nils och hans gäng till rasister - de är inte bara vanliga, gnälliga SD:are, utan vit makt-nationalister. De är fruktansvärt osympatiska. Men Hamids familj är inte mycket roligare, rollfigurerna är illa utvecklade och har inte särskilt mycket att göra. Bertil fortsätter att vara superrasist filmen igenom och vrålar "Jävla balubajävel!" mest hela tiden. Här saknas hjältar, huvudpersoner att sympatisera med; gestalter som gärna får överleva på slutet. Angelica är nog snäll, men hon har inte heller så mycket att göra. Ingvar Andersson spelar en sävlig gubbe, han verkar också snäll.
En hel del kända ansikten figurerar i filmen. De flesta har i det närmaste statistroller. Malin Arvidsson spelar helikopterpilot; hon ser lika tuff som tjusig ut när hon går mot kameran medan hon fäller en replik, och jag tänkte att Här kommer hjältinnan! Men icke - detta är allt hon gör. Hon går mot kameran under ett par sekunder. Björn Bengtsson gör en militär som står på ett fält och skriker lite, Jarmo Mäkinen är en zombiepolis, Rafael Edholm är med någonstans, Eva Rydberg spelar Landskronas kommunchef. Bahar Pars från EN MAN SOM HETER OVE spelar Hamids syster, som Nils plötsligt verkar fatta tycke för. Flera dugliga aktörer tampas med ibland riktigt rutten dialog.
Ingen i filmen pratar Landskronadialekt - möjligtvis med undantag för någon ströreplik från en och annan statist. De skåningar som medverkar i större roller är från Malmö, Helsingborg, Lund och Kristianstad. Per Ragnar är inte skåning alls, men pratar hyfsad skånska. De flesta av de medverkande pratar inte skånska alls, så Landskrona känns mer som Båstad, Österlen, eller någon annan oas för stockholmare.
Fredrik Hiller har tänkt ut en bra twist på slutet, när det avslöjas vad den mystiska vätskan gentligen är. Tyvärr har han inte tänkt igenom det hela ordentligt, vilket gör att det blir fullkomligt ologiskt.
Varje gång väskan med behållarna öppnas spelas ett meddelande på engelska, som förklarar vad det är för mystisk uppfinning. Detta meddelande får vi höra i sin helhet inte bara en eller två gånger, utan fyra-fem. Varje gång väskan öppnas spelas meddelandet upp. Om det blir segt? Snacka om det. Men hela filmen är seg, framför allt det utdragna slutet. Ja, jösses. För övrigt verkar slutet symbolisera Landskrona BoIS' sejour i Superettan 2018.
Någon spänning finns här inte alls, skräckscenerna är inte otäcka, och filmen lider av total brist på humor. Om man bortser från att filmen är ofrivilligt komisk. Filmens antirasistiska budskap är så övertydligt, att det står i vägen för en bra film. Om man nöjt sig med att göra ett vanligt zombieraffel hade resultatet säkerligen blivit både kul och underhållande.
Jag personligen fann ett stort nöje i att se Landskrona visas upp på bio, men jag kan ju inte sitta här och vara snäll på grund av detta. OPERATION RAGNARÖK är kass.
I eftertexterna tackas bland annat Glumslövs pizzeria.

 








(Biopremiär 7/12)

Fotnot: OPERATION RAGNARÖK är inte den första zombiefilm som spelats in i Landskrona. Redan 2004 gjordes kortfilmen THE UNSETTLED DEAD. Denna nollbudgetfilm har faktiskt bättre zombies än 2018 års biofilm.

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx