tisdag 13 november 2018

TOPPRAFFEL! sörjer: Stan Lee

Det har väl knappast undått någon att Stan Lee gått bort, 95 år gammal. Ungefär nio inlägg av tio i sociala medier handlar just nu om Stan Lee - vilket är ett bevis på hur älskad och betydande han var.
Mitt eget förhållande till Stan Lee är lite kluvet. Jag tyckte att Lee var en lika fascinerande som inspirerande man - och samtidigt tyckte jag att han var lite irriterande. Ständigt leende, ständigt entusiastisk, men kanske lite småfalsk. Stan Lee kändes väldigt amerikansk; han syntes och hördes, men gömde sig bakom en leende fasad.
Jag har aldrig varit någon större anhängare av superhjälteserier - och jag kan knappast kallas Marvelfantast. Detta hänger antagligen ihop med att när jag var barn, var Marvelserier sällsynta i Sverige. De superhjälteserier jag läste var de gamla vanliga trotjänarna från DC Comics; Läderlappen och Stålmannen och de där. Jag föredrog dock Fantomen framför DC:s superhjältar.
Redan på 1960-talet hade det gjorts försök att ge ut Marvelserier i Sverige. Det kom ett par relativt kortlivade, svartvita tidningar. Jag är för ung för att ha kunnat köpa dem när de kom ut, och när jag var barn på 70-talet var 60-talets svartvita tidningar sällsynta på antikvariat.
Den allra första Marveltidning jag läste.
1974 hade min morsa fått pengar tillbaka på skatten, eller något i den stilen. Hon var så glad att hon lät mig välja precis vilken serietidning jag ville när vi var på Epe-livs för att handla. Jag valde ett nummer av Semics svartvita, hundrasidiga Marveltidning Conan - eller Det bästa ur Marvel med Conan, som det stod på omslaget. Antagligen var detta mitt första möte med Marvel Comics. Jag förstod inte serierna riktigt, men de var häftiga och gjorde djupt intryck på mig. Conan, X-männen, Dr Strange, och vilka det mer var. I tidningen kunde man läsa om Stan Lee och Marvel Comics. Jag tyckte att det hela var synnerligen fascinerande, och alla de där amerikanska tidningarna såg ju så mycket häftigare ut än de där vanliga tidningarna som fanns i våra svenska tidningsställ.
Som barn undrade jag varför det står "Börjar idag!" på omslaget. Det undrar jag fortfarande. Det var ju ingen dagstidning.
1975 eller -76 hittade min farsa ett nummer av Red Clowns Spindelmannentidning i sitt klassrum - han var lärare på den tiden. Jag fick tidningen; det var nummer 1/1974, som innehöll den klassiska episod, tecknad av John Romita, där Peter Parker tillfångatagits av Gröna trollet. Detta var det första numret från Red Clown, och jag minns att jag tyckte att det var konstigt - som om jag hamnat mitt i en historia. Vilket jag också hade gjort. Men jag gillade verkligen serien, detta var mitt allra första möte med Spindelmannen, jag tyckte att serien var häftigare och bättre tecknad än andra serier.
Red Clowns Marvelutgivning blev kortlivad, det kom inte alltför många nummer.
På 1970-talet presenterades serier från 60-talet som 80-talets äventyr.
En dag 1978 när jag åter följt med till Epe-livs hittade jag plötsligt en eller ett par nya titlar i seriestället. Jag minns inte om båda tidningarna kom samtidigt, eller om de kom med ett par veckors mellanrum, men Atlantic Förlag hade börjat ge ut Marvel på svenska igen. De inledde med Spindelmannen och Atlantic-serien (som innehöll Fantastiska Fyran). Jag tyckte att de här tidningarna var ashäftiga - och jag märkte inte att serierna i Atlantics tidningar var stenhårt redigerade. Ibland kunde man läsa om Stan Lee i dem - och Lee framställdes nästan som en gud.
Jag ville ha mer. Problemet var att det inte fanns så mycket Marvel att tillgå i slutet av 70-talet, när jag var 10-11 år. Ibland hittade jag gamla Red Clown-tidningar på antikvariat. Det kom nya nummer av Atlantics titlar varje månad, titlarna blev fler, men det var inga enorma mängder som släpptes. Således läste jag mest andra serier än Marvels superhjälteserier.
Varför kunde tidningen inte bara heta Fantastiska Fyran?
När Semic tog över Marvelutgivningen i början av 80-talet, hade mitt intresse för Marvel och "vanliga" serier nästan försvunnit helt. Nu började ju europeiska "vuxenserier" bli tillgängliga i Sverige, och de kändes betydligt mer intressanta än amerikanska superhjältar. Senare samma decennium blev det förstås en del superhjälte- och Marvelserier ändå, eftersom Frank Miller och kompani då förnyade genren och gjorde den intressant igen.
Men de vanliga Marvelserierna läste jag knappt alls. Således blev det inte så mycket Stan Lee för min del. Vore jag 5-6 år yngre än jag är, är det mycket möjligt att jag varit storkonsument av Marvel under 80-talet.
Många hävdar att Stan Lee var den mest betydande personen för amerikanska serier. Om han var den mest betydande vet jag inte - seriemediet hade funnits ett drygt halvsekel när Lee kastade sig in i branschen, och flera pionjärer hade gjort betydande insatser innan dess. Däremot var Stan Lee den mest inflytelserika personen i mediet, och om det inte vore för Lee, hade amerikanska serier inte sett ut som de gör idag - och som de sett ut de senaste 60 åren. Dessutom var Stan Lee inte bara Marvels, utan i princip hela den amerikanska seriebranschens ansikte utåt. Han tyckte om att synas - och han syntes ofta. Det var honom man associerade med superhjälteserier.
Ett svartvitt specialalbum utgivet av Red Clown 1975.Jag köpte det begagnat. Äventyret skulle fortsätta i nästa album - vilket aldrig kom ut.
Under Marvels första decennier hyllades Stan Lee som en hjälte. Sedan började folk - främst de serietecknare som jobbade med honom - att gnälla, gärna offentligt. De klagade på att Lee tog åt sig äran för alla serier Marvel gav ut, Lee hävdade att han skrev manus till (nästan) allt. Stan Lee uppfann det som kallas The Marvel Method - Lee skrev ett väldigt kortfattat synopsis, snarare än ett manus, vilket han gav till en tecknare. Tecknaren, till exempel Jack Kirby eller Steve Ditko, ritade tjugo seriesidor, och sedan gick dessa sidor tillbaka till Lee, som då skrev dialogen. Själv tycker jag att det här är ett rätt märkligt sätt att arbeta på, jag hade aldrig klarat av det.
De senaste decennierna har en hel del seriemänniskor ägnat sig åt ärekränkning. De har försökt framställa den tidigare så älskade Stan Lee i dålig dager. "Han gjorde nästan ingenting själv! Det var andra som hittade på figurerna! Det var andra som skrev äventyren!".
... Men! Som vuxen läste jag om de första hundra numren av Spindelmannen; det vill säga hela 1960-talet, när Stan Lee stod för manus, och Ditko och senare Romita tecknade. Och då insåg jag Stan Lees storhet. Det är mycket möjligt att Lee och Ditko hittade på historierna tillsammans, det var kanske till och med så att Ditko hittade på det mesta. Men - det är Stan Lees dialog som lyfter de här serierna. Det var Lees touch som gjorde Marvelserierna till den succé de kom att bli. Detta blev extra tydligt när Steve Ditko och Jack Kirby lämnade Marvel, efter bråk med Lee, för att istället jobba åt till exempel DC Comics, och skriva sina egna serier. Dessa serier blev sällan speciellt bra.
Så här såg Stan Lees manus ut. Notera att Jack Kirby alltså fick tre (3) rader att jobba med! Dessa skulle han bygga ut till cirka tjugo sidor. (Klicka på bilden, så blir den läsligare)
I samband med att jag läste dessa första hundra nummer av Spindelmannen, läste jag även Stan Lees memoarer. Stan Lee berättar förstås roligt och underhållande - men som ofta är fallet, vet jag inte om jag riktigt kan lita på honom, om det han berättar verkligen stämmer. Han är självförhärligande och hans liv rullar på utan större problem. Jag har sett otaliga dokumentärer och TV-program med Stan Lee, han berättar ofta samma anekdoter, samma historier om hur allt började, om hur han kom på figurerna. Det är möjligt att dessa historier stämmer, men de kan också vara efterkonstruktioner.
1992 besökte Stan Lee Bokmässan i Göteborg. Jag var på en presskonferens och ett seminarium med honom. Vid det ena tillfället ville han mest prata om den Spindelmannenfilm James Cameron skulle göra. Vi fick se en teasertrailer utan rörliga bilder. Filmen blev förstås aldrig gjord. Vid det andra tillfället satt det en ung, skånsk kille längst fram och ställde frågor på den absolut sämsta engelska man kan föreställa sig - bland annat frågade han "Who you best painter?". Ingen förstod någonting. Jag köpte en tidning som jag fick signerad av Lee. Vi skakade hand och han frågade vad jag jobbade med. Några år senare ställde Fantomens skapare Lee Falk samma fråga, efter att ha signerat en tidning åt mig. Mitt möte med Stan Lee blev inte längre än så. Inte heller mitt möte med Lee Falk.
Stan Lee har figurerat i media ovanligt ofta det senaste året. Inte beroende på hans verk, utan på att han varit änkling, gammal, sjuk - och utnyttjad. Hans affärspartner blåste honom på pengar, men även andra har försökt tjäna pengar på honom. Lee gav intryck av att vara väldigt illa däran och förvirrad. Affärspartnern åkte dit till slut och Stan Lee verkar ha fått ordning på torpet innan han nu slutligen begav sig till det stora serieparadiset ovan molnen.
Jag avstår från att skriva om Stan Lees långa karriär, om de serier han jobbat med. Jag låter även bli att skriva om varför hans superhjälteserier blev så populära, vad det var som utmärkte dem och vad som tilltalade läsarna. Ni kan läsa spaltmil om detta annorstädes.
Innan jag sätter punkt måste jag dock berätta om hans namn. Stan Lee, alltså. Han hette egentligen Stanley Lieber - och han drömde om att en dag skriva Den Stora Amerikanska Romanen. I väntan på detta började han att skriva seriemanus. Namnet Stanley Lieber ville han använda till Den Stora Amerikanska Romanen, så istället skrev han Stan Lee på serierna. Men det blev aldrig någon stor, amerikansk roman skriven. Istället blev serieförfattaren Stan Lee berömd - och Stanley Lieber bytte namn.
STAN LEE
1922 - 2018
R.I.P.
  
-->

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx