onsdag 14 november 2018

Bio: Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott

Foton copyright (c) Warner Bros. Pictures
FANTASTISKA VIDUNDER: GRINDELWALDS BROTT, i regi av David Yates, är en film som får mig att känna mig dum i huvudet. Jag upplevde filmen som fullkomligt obegriplig. Jag satt där i biomörkret och tittade på filmduken, och undrade vad det var jag tittade på, vilka gestalterna var, vad de höll på med, och varför de höll på med detta.
Men det är inte jag som är dum i huvudet - filmen är fullkomligt obegriplig.
Innan pressvisningen läste jag om min recension av 2016 års FANTASTISKA VIDUNDER OCH VAR MAN HITTAR DEM. Jag tyckte inte att den filmen var speciellt bra.
Den förra filmen slutade med att Johnny Depp dök upp som den skurkaktige Grindelwald. När den nya filmen inleds sitter Grindelwald i fängelse, men ska förflyttas någonstans. Han rymmer. Han måste få tag på ... Öh ... Ja, han skulle göra något ondeskefullt. Förra filmens hjälte, Newt Scamander (Eddie Redmayne), trollerikillen som har en lattjolajbanlåda full med konstiga djur, är förstås tillbaka. Han ska också göra någonting, antagligen stoppa Grindelwald. Med sig har han ett par rollfigurer från den första filmen. Ezra Miller spelar en som heter Credence, som inte riktigt vet vem han är, eller så är det de andra som inte vet vem han är. Jag vet inte vem han är. Folk jagar Credence. Jude Law är en ung Dumbledore, som trollar med kort. Alla åker till Paris.
Det är fullkomligt omöjligt att redogöra för handlingen. En massa rollfigurer dyker upp. Nästan inga presenteras. Filmskaparna utgår från att publiken redan känner till precis allting.
Orsaken till att GRINDEWALDS BROTT är en röra stavas JK Rowling. Hon tillåter inte att någon annan vidrör hennes skapelse. Således har hon själv skrivit manus - ett manus som inte bygger på en ordentlig roman. Boken om de fantastiska vidundren är ingen roman. Om Rowling nöjt sig med att skriva en synopsis och sedan låtit en erfaren filmmanusförfattare skriva manus, hade det troligen blivit bättre. Det hade kanske inte blivit bra, men det hade nog blivit aningen mer begripligt. Man måste verkligen ha pluggat JK Rowlings värld för att ha utbyte av GRINDEWALDS BROTT.
Ett stort probem med den här filmen, är att det inte finns några klara regler. Allting kan hända, och gör det. Det är fullkomligt omöjligt att göra en berättelse spännande om i stort sett alla medverkande har magiska krafter. Det här är som en film helt och hållet befolkad av dr Strange, Mandrake och Truxa. Det trollas hejvilt hela tiden, och det verkar inte finnas gränser för vad folk kan göra. Det finns säkert något slags regler, men de framgår inte av filmen, det är bara Rowling och hennes mest trogna fans som känner till dessa.
Filmen har många huvudpersoner, men ingen av dem medvekar speciellt mycket. Inte ens Newt Scamander är med mycket. Fast han är ändå bara konstig. Varför går han omkring med nedböjt huvud? Han ger intryck av att vara något slags rainman. Johnny Depp ser bara ointresserad ut. Jude Law är okej, men han är inte med så mycket.
Filmen innehåller en (1) rolig replik: "Jag vet inte om du skämtar eller om du bara är fransk". Det är också lite kul att ett litet djur Newt har i fickan heter Pick. I övrigt är filmen gravallvarlig och mörk, mörk, mörk. Det är ingen familjefilm.
GRINDELWALDS BROTT har fantatisk scenografi. Miljöerna är flotta och pampiga, en del specialeffekter är påhittiga. Detta gör att jag kan vara snäll och sätta en tvåa i betyg. Men i övrigt är den här filmen totalt jävla värdelös. Lång, dum och tråkig.










(Biopremiär 14/11)

tisdag 13 november 2018

TOPPRAFFEL! sörjer: Stan Lee

Det har väl knappast undått någon att Stan Lee gått bort, 95 år gammal. Ungefär nio inlägg av tio i sociala medier handlar just nu om Stan Lee - vilket är ett bevis på hur älskad och betydande han var.
Mitt eget förhållande till Stan Lee är lite kluvet. Jag tyckte att Lee var en lika fascinerande som inspirerande man - och samtidigt tyckte jag att han var lite irriterande. Ständigt leende, ständigt entusiastisk, men kanske lite småfalsk. Stan Lee kändes väldigt amerikansk; han syntes och hördes, men gömde sig bakom en leende fasad.
Jag har aldrig varit någon större anhängare av superhjälteserier - och jag kan knappast kallas Marvelfantast. Detta hänger antagligen ihop med att när jag var barn, var Marvelserier sällsynta i Sverige. De superhjälteserier jag läste var de gamla vanliga trotjänarna från DC Comics; Läderlappen och Stålmannen och de där. Jag föredrog dock Fantomen framför DC:s superhjältar.
Redan på 1960-talet hade det gjorts försök att ge ut Marvelserier i Sverige. Det kom ett par relativt kortlivade, svartvita tidningar. Jag är för ung för att ha kunnat köpa dem när de kom ut, och när jag var barn på 70-talet var 60-talets svartvita tidningar sällsynta på antikvariat.
Den allra första Marveltidning jag läste.
1974 hade min morsa fått pengar tillbaka på skatten, eller något i den stilen. Hon var så glad att hon lät mig välja precis vilken serietidning jag ville när vi var på Epe-livs för att handla. Jag valde ett nummer av Semics svartvita, hundrasidiga Marveltidning Conan - eller Det bästa ur Marvel med Conan, som det stod på omslaget. Antagligen var detta mitt första möte med Marvel Comics. Jag förstod inte serierna riktigt, men de var häftiga och gjorde djupt intryck på mig. Conan, X-männen, Dr Strange, och vilka det mer var. I tidningen kunde man läsa om Stan Lee och Marvel Comics. Jag tyckte att det hela var synnerligen fascinerande, och alla de där amerikanska tidningarna såg ju så mycket häftigare ut än de där vanliga tidningarna som fanns i våra svenska tidningsställ.
Som barn undrade jag varför det står "Börjar idag!" på omslaget. Det undrar jag fortfarande. Det var ju ingen dagstidning.
1975 eller -76 hittade min farsa ett nummer av Red Clowns Spindelmannentidning i sitt klassrum - han var lärare på den tiden. Jag fick tidningen; det var nummer 1/1974, som innehöll den klassiska episod, tecknad av John Romita, där Peter Parker tillfångatagits av Gröna trollet. Detta var det första numret från Red Clown, och jag minns att jag tyckte att det var konstigt - som om jag hamnat mitt i en historia. Vilket jag också hade gjort. Men jag gillade verkligen serien, detta var mitt allra första möte med Spindelmannen, jag tyckte att serien var häftigare och bättre tecknad än andra serier.
Red Clowns Marvelutgivning blev kortlivad, det kom inte alltför många nummer.
På 1970-talet presenterades serier från 60-talet som 80-talets äventyr.
En dag 1978 när jag åter följt med till Epe-livs hittade jag plötsligt en eller ett par nya titlar i seriestället. Jag minns inte om båda tidningarna kom samtidigt, eller om de kom med ett par veckors mellanrum, men Atlantic Förlag hade börjat ge ut Marvel på svenska igen. De inledde med Spindelmannen och Atlantic-serien (som innehöll Fantastiska Fyran). Jag tyckte att de här tidningarna var ashäftiga - och jag märkte inte att serierna i Atlantics tidningar var stenhårt redigerade. Ibland kunde man läsa om Stan Lee i dem - och Lee framställdes nästan som en gud.
Jag ville ha mer. Problemet var att det inte fanns så mycket Marvel att tillgå i slutet av 70-talet, när jag var 10-11 år. Ibland hittade jag gamla Red Clown-tidningar på antikvariat. Det kom nya nummer av Atlantics titlar varje månad, titlarna blev fler, men det var inga enorma mängder som släpptes. Således läste jag mest andra serier än Marvels superhjälteserier.
Varför kunde tidningen inte bara heta Fantastiska Fyran?
När Semic tog över Marvelutgivningen i början av 80-talet, hade mitt intresse för Marvel och "vanliga" serier nästan försvunnit helt. Nu började ju europeiska "vuxenserier" bli tillgängliga i Sverige, och de kändes betydligt mer intressanta än amerikanska superhjältar. Senare samma decennium blev det förstås en del superhjälte- och Marvelserier ändå, eftersom Frank Miller och kompani då förnyade genren och gjorde den intressant igen.
Men de vanliga Marvelserierna läste jag knappt alls. Således blev det inte så mycket Stan Lee för min del. Vore jag 5-6 år yngre än jag är, är det mycket möjligt att jag varit storkonsument av Marvel under 80-talet.
Många hävdar att Stan Lee var den mest betydande personen för amerikanska serier. Om han var den mest betydande vet jag inte - seriemediet hade funnits ett drygt halvsekel när Lee kastade sig in i branschen, och flera pionjärer hade gjort betydande insatser innan dess. Däremot var Stan Lee den mest inflytelserika personen i mediet, och om det inte vore för Lee, hade amerikanska serier inte sett ut som de gör idag - och som de sett ut de senaste 60 åren. Dessutom var Stan Lee inte bara Marvels, utan i princip hela den amerikanska seriebranschens ansikte utåt. Han tyckte om att synas - och han syntes ofta. Det var honom man associerade med superhjälteserier.
Ett svartvitt specialalbum utgivet av Red Clown 1975.Jag köpte det begagnat. Äventyret skulle fortsätta i nästa album - vilket aldrig kom ut.
Under Marvels första decennier hyllades Stan Lee som en hjälte. Sedan började folk - främst de serietecknare som jobbade med honom - att gnälla, gärna offentligt. De klagade på att Lee tog åt sig äran för alla serier Marvel gav ut, Lee hävdade att han skrev manus till (nästan) allt. Stan Lee uppfann det som kallas The Marvel Method - Lee skrev ett väldigt kortfattat synopsis, snarare än ett manus, vilket han gav till en tecknare. Tecknaren, till exempel Jack Kirby eller Steve Ditko, ritade tjugo seriesidor, och sedan gick dessa sidor tillbaka till Lee, som då skrev dialogen. Själv tycker jag att det här är ett rätt märkligt sätt att arbeta på, jag hade aldrig klarat av det.
De senaste decennierna har en hel del seriemänniskor ägnat sig åt ärekränkning. De har försökt framställa den tidigare så älskade Stan Lee i dålig dager. "Han gjorde nästan ingenting själv! Det var andra som hittade på figurerna! Det var andra som skrev äventyren!".
... Men! Som vuxen läste jag om de första hundra numren av Spindelmannen; det vill säga hela 1960-talet, när Stan Lee stod för manus, och Ditko och senare Romita tecknade. Och då insåg jag Stan Lees storhet. Det är mycket möjligt att Lee och Ditko hittade på historierna tillsammans, det var kanske till och med så att Ditko hittade på det mesta. Men - det är Stan Lees dialog som lyfter de här serierna. Det var Lees touch som gjorde Marvelserierna till den succé de kom att bli. Detta blev extra tydligt när Steve Ditko och Jack Kirby lämnade Marvel, efter bråk med Lee, för att istället jobba åt till exempel DC Comics, och skriva sina egna serier. Dessa serier blev sällan speciellt bra.
Så här såg Stan Lees manus ut. Notera att Jack Kirby alltså fick tre (3) rader att jobba med! Dessa skulle han bygga ut till cirka tjugo sidor. (Klicka på bilden, så blir den läsligare)
I samband med att jag läste dessa första hundra nummer av Spindelmannen, läste jag även Stan Lees memoarer. Stan Lee berättar förstås roligt och underhållande - men som ofta är fallet, vet jag inte om jag riktigt kan lita på honom, om det han berättar verkligen stämmer. Han är självförhärligande och hans liv rullar på utan större problem. Jag har sett otaliga dokumentärer och TV-program med Stan Lee, han berättar ofta samma anekdoter, samma historier om hur allt började, om hur han kom på figurerna. Det är möjligt att dessa historier stämmer, men de kan också vara efterkonstruktioner.
1992 besökte Stan Lee Bokmässan i Göteborg. Jag var på en presskonferens och ett seminarium med honom. Vid det ena tillfället ville han mest prata om den Spindelmannenfilm James Cameron skulle göra. Vi fick se en teasertrailer utan rörliga bilder. Filmen blev förstås aldrig gjord. Vid det andra tillfället satt det en ung, skånsk kille längst fram och ställde frågor på den absolut sämsta engelska man kan föreställa sig - bland annat frågade han "Who you best painter?". Ingen förstod någonting. Jag köpte en tidning som jag fick signerad av Lee. Vi skakade hand och han frågade vad jag jobbade med. Några år senare ställde Fantomens skapare Lee Falk samma fråga, efter att ha signerat en tidning åt mig. Mitt möte med Stan Lee blev inte längre än så. Inte heller mitt möte med Lee Falk.
Stan Lee har figurerat i media ovanligt ofta det senaste året. Inte beroende på hans verk, utan på att han varit änkling, gammal, sjuk - och utnyttjad. Hans affärspartner blåste honom på pengar, men även andra har försökt tjäna pengar på honom. Lee gav intryck av att vara väldigt illa däran och förvirrad. Affärspartnern åkte dit till slut och Stan Lee verkar ha fått ordning på torpet innan han nu slutligen begav sig till det stora serieparadiset ovan molnen.
Jag avstår från att skriva om Stan Lees långa karriär, om de serier han jobbat med. Jag låter även bli att skriva om varför hans superhjälteserier blev så populära, vad det var som utmärkte dem och vad som tilltalade läsarna. Ni kan läsa spaltmil om detta annorstädes.
Innan jag sätter punkt måste jag dock berätta om hans namn. Stan Lee, alltså. Han hette egentligen Stanley Lieber - och han drömde om att en dag skriva Den Stora Amerikanska Romanen. I väntan på detta började han att skriva seriemanus. Namnet Stanley Lieber ville han använda till Den Stora Amerikanska Romanen, så istället skrev han Stan Lee på serierna. Men det blev aldrig någon stor, amerikansk roman skriven. Istället blev serieförfattaren Stan Lee berömd - och Stanley Lieber bytte namn.
STAN LEE
1922 - 2018
R.I.P.
  
-->

måndag 12 november 2018

DVD/Blu-ray/VOD: Mr. Billion

MR. BILLION (Studio S Entertainment)
Oj, en Terence Hill-film jag aldrig hört talas om. MR. BILLION från 1977 är Hills första amerikanska film - hans andra; MARSCHERA ELLER DÖ, kom samma år. Orsaken till att jag aldrig tidigare sett, eller ens hört talas om, den här filmen, är antagligen att den - till skillnad från de italienska Hill-filmerna - är mer eller mindre bortglömd. Och det finns en orsak till detta.
Regissör är Jonathan Kaplan. Han inledde sin karriär i början av 1970-talet med filmer som NIGHT CALL NURSES och TRUCK TURNER. I slutet av 80-talet hade han avancerat till att regissera saker som Oscarvinnaren ANKLAGAD med Jodie Foster. Jonathan Kaplan själv tycker att MR. BILLION är hans absolut sämsta film.
En rik amerikan får en stor prydnadsfalk av sten i huvudet och dör. Han har väldigt oväntat testamenterat sin förmögenhet till sin brorson Guido (Terence Hill, förstås); en bilmekaniker i Italien. Guido får tjugo dagar på sig att skriva på avtalet, annars hamnar pengarna hos en girig och ondskefull chef på den döde farbroderns företag (Jackie Gleason från NU BLÅSER VI SNUTEN). Guido anländer till Amerika, och när han ska ta sig till kontoret i San Francisco försöker filmens skurkar sätta käppar i hjulet, så att Guido aldrig kommer fram. Det blir en vild jakt i olika fordon.
... Eller ... Nej, det blir det inte. Det här är en avslagen jakt i en avslagen film. Speciellt roligt är det inte. De spektakulära stunten är få. Den som förväntar sig typiska Terence Hill-slagsmål lär bli besviken. Guidos John Wayne-imitation i början av filmen är alldeles för lång och bara konstig. Valerie Perrine spelar tjejen som Guido får ihop det med - så fort hon dyker upp hör jag i mitt inre hur Gene Hackman ropar "Miss Teschmacher!".
Det som är bra i den här filmen:
*Terence Hill är med.
*Slim Pickens är med.
*Dick Miller har en liten roll.
*Ett stunt där en bil hoppar genom en vagn på ett passerande tåg.
Men MR. BILLION är enbart en film för Terence Hill-komplettister. Publiken var inte särdeles road 1977, då filmen floppade så att det stänkte om det, och jag tror knappast att dagens publik uppskattar den mer.

  









-->

söndag 11 november 2018

Serier: Gaston: Den kompletta samlingen 1. 1957-1962

GASTON: DEN KOMPLETTA SAMLINGEN 1
1957-1962
av Franquin, Yvan Delporte och Jidéhem
Cobolt
Förra året fyllde serien om Gaston 60 år. Detta firade Cobolt Förlag genom att ge ut en specialvolym med "de bästa" Gastonavsnitten; "Grattis, Gaston!" hette boken. Om avsnitten i den boken verkligen var de absolut bästa kan man förstås diskutera.
I min recension av födelsedagsboken, nämnde jag att Cobolt under 2018 skullle börja ge ut Gaston komplett - och här har vi nu volym ett av den kompletta samlingen. Sex volymer ska de bli, med de sammanlagt 913 skämten publicerade i kronologisk ordning.
Redan 2007 släppte Egmont en Gastonbox som sades vara komplett. Den innehöll de nitton seriealbumen uppdelade i sju böcker, instoppade i en box. Av någon anledning hade Egmont valt att ge ut serien i ett format som var betydligt mindre än det ursprungliga albumformatet. Hur pass komplett boxen var minns jag inte, jag tror att det saknades en del grejor.
I Cobolts nya utgåva saknas i princip ingenting alls, här återfinns även reklamserier med Gaston och en del andra teckningar, samt extramaterial i form av artiklar. Eftersom detta är en bok från Cobolt, är det en tjusig utgåva - inbunden, 176 sidor, utmärkt tryck och papper. Dessutom guldtryck på ryggen!
Gaston började dyka upp i tidningen Spirou på fristående bilder utan någon förklaring. Nicke och Spirou undrade vem det var. Dessa bilder utvecklades snart till skämtteckningar, och kort därpå fick Gaston en egen serie med halvsidesavsnitt.
Har man läst Gaston undrar man kanske var han kommer ifrån, vad han har på Spirous redaktion att göra, och varför han får jobba kvar. På en av de första skämtteckningarna berättar Gaston för Spirou varför han plötsligt dykt upp: någon - hans minns inte vem - har anställt honom. Vad han skulle arbeta med minns han inte. Ett eget rum har han i alla fall. Nu när jag tänker efter, är det ju lite som när George Costanza i SEINFELD varje dag gick till en arbetsplats där han låtsades jobba.
Gastons huvudsakliga uppgift på tidningen verkar vara att sortera post. Det verkar för övrigt vara det enda de gör på redaktionen de första åren. Nicke läser brev och letar ibland efter artiklar. Gaston får sällan något gjort, eftersom han föredrar att ägna sig åt uppfinningar, vilka alltid leder till kaos och katastrofer, eller så sover han.
Den allra första bilden på Gaston.
Det dröjer länge - antagligen tio år - innan Gastonserien finner sin form (och Franquin sin stil), och blir den serie vi alla är bekanta med och älskar. De första åren är Gaston lite ojämn, men serierna i denna volym är absolut inte dåliga, faktum är att de är betydligt roligare är jag mindes dem som. Ett par av dem fick mig att skratta högt. Men, det är aningen trevande i början, när Franquin och hans kompanjoner av allt att döma inte riktigt vet vad de ska göra med figuren. De allra första serierna, som handlar om att Gaston köpt en säck nötter, är inte roliga alls. Tack och lov tar det sig ganska snabbt.
(Klicka för större)
I början var seriens teckningsstil annorlunda. Franquin tecknade då Spirou, och Gaston - som tuschades av Jidéhem - gjordes i samma stil. Linjerna är rena, kontorsmiljöerna är kliniska, och Gaston själv ser mest ut som en 50-talstonåring, snarare än den, tja, lurviga, trolliknande figur han kom att bli under 1970-talet. Det var först efter att Franquin lämnat Spirouserien 1968, som teckningsstilen blommade ut till den virtuosa, svampiga, sotiga stil vi förknippar Gaston med.
Den här boken inleds med ett långt förord om André Franquins liv och karriär. Tyvärr slutar förordet innan man kommit fram till Gaston - men jag antar att fortsättning följer i nästa volym.
På flera ställen i boken dyker det upp serier med rubriken "Gastonreklam", i vilka Gaston och Nicke propagerar för läskedrycken Apelsinsoda. Detta är autentiska annonser för en läsk som hette Orange Piedbœuf. Ja, jag frågade översättaren Björn Wahlberg. Dessa reklamserier är inte numrerade, och jag vet inte om de ingår bland de utlovade 913 skämten.
Vidare figurerar en gestalt vi aldrig får se; direktör Dyppel. I original heter han Dupuis - och är förstås förlagschef på Dupuis, förlaget som ger ut Spirou och Gaston på franska.
Gaston har vunnit en ko på lotteri och förvarar den på kontoret, eftersom han inte har plats till den hemma hos sig. Just den här rutan fick mig faktiskt att skratta till högt!

Jag minns inte hur det såg ut i Carlsens Comics gamla utgåvor, men i denna samlingsvolym har de allra flesta av Franquins ljudord behållits i bilderna. Björn Wahlbergs översättning är som vanligt utmärkt - men ska jag anmärka på något, är det textningen. Man har tagit fram ett nytt typsnitt byggt på Franquins handstil. Detta typsnitt ser bra ut i teorin - men funkar sämre i praktiken. Det är möjligt att det bara är jag som känner så, men jag upplever texten som lite svårläst - och framför allt tröttande. För min del blev det rätt tungläst och jag fick oft pausa för att inte få huvudvärk. Nu är jag förvisso närsynt, så det är kanske det som spelar in, men det kändes genast behagligare när jag läste en gammal handtextad Fantomenserie direkt efteråt.
Hur som helst - textningen är inget som ska hindra er från att införskaffa detta praktverk. Och detta är alltså bara början - precis som med Blueberry, blir serien hela tiden bättre. Således är de återstående fem volymerna verkligen något att se fram emot!
-->

onsdag 7 november 2018

Bio: Overlord

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
De senaste åren har det kommit en hel del krigszombiefilmer - alltså, zombiefilmer som utspelar sig under ett krig, oftast andra världskriget. Nazizombiefilmer. Sådana filmer gjordes redan på 1970-talet, klassikern är SHOCK WAVES från 1977, och under 80-talet kom till exempel Jess Francos OASIS OF THE ZOMBIES och Jean Rollins ZOMBIE LAKE, men på sistone har genren exploderat.
De allra flesta av den senaste tidens nazizombiefilmer - antagligen 100% av dem - är, kort sagt, jävligt dåliga. De är självklart inspelade digitalt och budgeten är så låg den kan bli. Och det är bara att konstatera att det inte går att göra krigsfilmer om budgeten är extremt låg. Det ser inte ut som något annat än några killar som är ute och leker krig i skogen. Datoranimerade mynningsflammor och explosioner gör inte att det ser mer övertygande ut. Det spelar ingen roll om zombiesminkningen är bra, när resten av filmen ser ut som amatörafton.
Jag har köpt alldeles för många tiokronorsfilmer från Ginza - därför har jag sett alldeles för många krigs- och nazizombiefilmer. Ibland är tio kronor alldeles för mycket för en film.
För fem år sedan kom en holländsk-tjeckisk film som heter FRANKENSTEIN'S ARMY. En film som bygger på en bra idé - nazisterna försöker skapa en superarmé med hjälp av Frankensteins gamla anteckningar - men som faller på dåligt manus, dåliga skådisar, och det faktum att filmen är gjord som en found footage-film. Filmens monster är jättebra, men i övrigt är det riktigt illa.
Den australiske regissören Julius Averys nya film OVERLORD, producerad av JJ Abrams, har anklagats för att ha knyckt hela storyn från FRANKENSTEIN'S ARMY. Jodå, visst finns här likheter, ett par scener är identiska, men skillnaderna är fler. Framför allt är OVERLORD en film som går att titta på. Man får inte lust att gå ut med hunden, även om man inte har en hund, mitt i filmen.
De flesta av oss vill ha valuta för pengarna när vi ser en film, oavsett om vi köper en film på DVD för en tia, eller pungar ut med 150 spänn för att se något på bio. Om man är ute efter en krigsskräckfilm som verkligen levererar vad som utlovas, lär man inte bli besviken om man köper en dyr biljett till OVERLORD. Vad vi får är nämligen krig, ultravåld, blod, hjärnsubstans, explosioner, monster, slakt, avslitna kroppsdelar, eldkastaraction, och en dansk, en tysk och en fransk.
Redan förtexterna sätter tonen. Under filmtiteln står copyrighten angiven - det vill säga, så som det såg ut i förtexterna till 70-talets B-filmer. På detta sätt markeras att OVERLORD är en högbudgeterad hyllning till skräpiga B-filmer.
Originalversionen av THE INGLORIOUS BASTARDS möter RE-ANIMATOR. Med inslag av Resident Evil - de tidiga TV-spelen, inte filmerna. Så kan OVERLORD sammanfattas.
Det är D-Dagen och några amerikanska fallskärmsjägare sitter ombord på ett flygplan på väg mot Frankrike, där deras uppdrag är att spränga ett kyrktorn. Planet skjuts ner och de överlevande soldaterna irrar omkring i den mörka, franska skogen. Soldaten som utkristalliseras som filmens hjälte, är en fredlig svart kille; Boyce (Jovan Adepo), som inte vill döda. Bland de övriga huvudpersonerna hittas ett ärrat råskinn och en New York-kille som tuggar tuggummi medan han pangar tyskar.
Snart träffar de på en fransk tjej; Chloe (Mathilde Ollivier), som bor i byn där kyrkan ligger. Varje gång Chloe öppnade munnen förväntade jag mig att hon skulle säga "Listen very carefully, I shall say this only once!". Chloe blir den som får hjälpa amerikanerna under uppdraget.
I byn regerar den tyske officeren Wafner, spelar av dansken Pilou Asbæk. Han är minsann en grym typ, fattas bara annat! Det ena leder till det andra, och Boyce hamnar i kyrkans källare. Och vad hittar han där? Jo, han hittar illasinnade tyskar, som utför bisarra experiment på lik.
... Och det är väl allt man behöver veta om handlingen i den här filmen. Mer komplicerat än så är det inte. OVERLORD har en enkel, rak handling. Vad den också har, till skillnad från de filmer jag nämner i inledningen, är en budget. Detta innebär att filmen förstås ser bra ut - ja, den ser väldigt bra ut. I stort sett hela filmen utspelas i mörker, men ändå. Dessutom är effekterna utmärkta, och tempot är högt - filmen är förhållandevis lång, men hinner aldrig bli tråkig.
Och som sagt: filmen levererar blod och splatter så att det räcker och blir över. Det här är en film endast för härdade. De som vill ha psykologiskt finlir, mångbottnade rollfigurer, samhällskritik och angelägna budskap, rekommenderas se en annan film.
OVERLORD är 119 minuter blodigt tjoflöjt, och inget annat. Jag gillade det här. Jag tyckte det var fantastiskt. Men det säger kansker mer om mig än om filmen.
... Hmm, om jag skulle ta och se om SHOCKWAVES?
      






(Biopremiär 9/11)
-->

torsdag 1 november 2018

DVD/Blu-ray/VOD: Inside (2016)/Inside (2007)

INSIDE (2016)/INSIDE (2007) (Njutafilms)
År 2007 såg jag den franska skräckfilmen INSIDE (À L'INTERIEUR) i Cannes. Det var en vanlig marknadsvisning i en liten salong; kvällen dessförinnan hade de haft något slags galapremiär på en större biograf, även om - vad jag minns - filmen inte ingick i någon officiell serie.
Jag hade hört att INSIDE skulle vara stenhård - men jag hade inte räknat med att den skulle vara så in i helvete jävla stenhård som den var. Det ska mycket till för att jag inte ska kunna titta på en film, men INSIDE fick mig att grimasera och vända bort blicken ett par gånger. Som en tysk bekant senare uttryckte det: "That movie was a motherfucker!"
Dock tyckte jag att det var en fantastiskt bra film. Den är otroligt spännande. Den är genuint obehaglig.
Nu har det kommit en amerikansk-spansk nyinspelning av INSIDE. Enligt Wikipedia spelades den in 2016, med festivalpremiär samma år, men enligt andra källor har filmen legat på hyllan och dammat i flera år. Om det sistnämnda stämmer, är det fullt förståeligt.
En av manusförfattarna till den här nya versionen är Jaume Balagueró, som bland annat gjort DE NAMNLÖSA, DARKNESS, och REC del ett, två och fyra. Regissör är Miguel Ángel Vivas, som gjort en rad skräckfilmer jag inte tror jag sett. Eller har jag det?
2016 års INSIDE är på engelska och utspelar sig i USA - men jag antar att den till större delen är inspelad i Spanien. Rachel Nichols gör huvudrollen som den gravida Sarah som, efter en bilolycka, blivit änka, och sitter ensam i sitt stora hus. Laura Harring spelar den mystiska kvinnan som tar sig in i huset, och som verkar vilja komma åt det ofödda barnet. Kvinnan drar sig inte för att mörda alla som kommer i hennes väg.
Tittar man på omdömena på IMDb, konstaterar man att i princip alla som bemödat sig att recensera nyinspelningen, har gett den betyget ett (av tio). Alla hatar filmen; de älskar originalet, men tycker att Vivas' version är idiotisk och korkad.
Är den det?
Tja ... Jo, det är den. Den är i alla fall långtifrån bra. INSIDE 2016 är besynnerligt ospännande och oengagerande. Den känns trött och de medverkande ger ett intryck av att vara ointresserade. Till skillnad från Beatrice Dalle i originalet, är Laura Harring skittråkig som den mordiska kvinnan. Våld och blod finns här en del, men det är långtifrån så sanslöst groteskt och supervåldsamt som i 2007 års version. Dessutom har nyinspelningen försetts med ett lyckligt slut. Usch!
Men! Denna nya Blu-ray bör införskaffas trots att filmen är kass. Varför då? utbrister ni gutturalt. Jo: de tidigare svenska utgåvorna av INSIDE från 2007 är utgångna sedan länge. Men vad får vi som bonus på den här nya Blu-rayen? Originalversionen! Den är fortfarande jättebra  - den är en av senare tids bästa och otäckaste skräckfilmer. Jag tycker faktiskt att INSIDE är betydligt bättre och hårdare än den mer omskrivna MARTYRS, som kom året därpå - och som det också gjordes en tam, amerikansk version av.
Slutligen måste jag bara påpeka att baksidestexten på den här utgåvan är något av det värsta jag läst. Den är alldeles för lång, den är förvirrad och illa skriven, och den innehåller korrfel. Märkligt.
Jag delar ut två betyg till den här skivan.

INSIDE (2016):










INSIDE (2007):








-->
 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx