tisdag 25 september 2018

Bio: Johnny English Strikes Again

Foton copyright (c) UIP Sweden
Jag inledde min recension av 2011 års JOHNNY ENGLISH REBORN med att undra om den första filmen i serien, som kom 2003, verkligen var så pass framgångsrik att det fanns en efterfrågan på en andra film. Nu är den tredje filmen här - och jag konstaterar att jag faktiskt skulle kunna köra min förra recension i repris nästan rakt av, jag behöver bara byta ut en del namn och delar av handlingen. Mina åsikter är precis desamma.
För regin står den här gången den rutinerade TV-regissören David Kerr, som långfilmsdebuterar. Rowan Atkinson är förstås tillbaka som Englands sämste hemliga agent; Johnny English. English jobbar nu av någon anledning som lärare. När England drabbas av en cyberattack, och regeringen ska sätta en agent på fallet, måste förstås English åter träda i tjänst - eftersom han lyckats slå ut övriga agenter, bokstavligt talat.
Johnny English paras ihop med sin gamle kollega Bough (Ben Miller) och de far iväg till franska rivieran. Fler attacker har skett och spåren leder till det amerikanska datageniet Jason Volta (Jake Lacy), som håller till på en lyxjakt. Emma Thompson spelar Storbritanniens premiärminister, som tror att Volta vill hjälpa landet och inte ställa till oreda. Under uppdragets gång träffar English på den ryska spionen Ophelia (Olga Kurylenko), som till en början gör misslyckade försök att mörda English.
Precis som i de tidigare filmerna är handlingen oväsentlig - och skurkens djävulska plan är mer märklig än logisk, om man tänker efter. Nej, jag orkar inte redogöra för planen här. JOHNNY ENGLISH STRIKES AGAIN består av en lång rad sketcher, och de olika skämten och komiska incidenterna signaleras väldigt långt i förväg. Finns möjligheten för Johnny English att trilla ner i ett hål, kommer han att trilla ner i ett hål.
Visst skrattade jag åt en del scener. Så här i efterhand kommer jag inte ihåg vilka scener det var jag skrattade åt, men det blev allt lite kul ibland. Emma Thompson är rätt rolig och fäller repliker som "Where's my drink? Vodka-tonic - hold the tonic, hold the ice!".
... Men. Filmen varar bara 98 minuter, men känns mycket längre på grund av dålig tajming och utdragna skämt. En evighetslång scen där English fått på sig ett par virtual reality-glasögon funkar inte alls, det blir bara dumt.
Filmens behållning är främst de franska miljöerna och Olga Kurylenko, som kan vara världens minst fula kvinna. Jag undrar åter varför ingen gjort en Modesty Blaise-film med henne i huvudrollen.
JOHNNY ENGLISH STRIKES AGAIN är totalt harmlös underhållning - och jag kan mycket väl tänka mig att barn tycker att filmen är hysteriskt rolig. Själv ser jag hellre om några avsnitt av SVARTE ORMEN.
Just det: Charles Dance, Michael Gambon och Edward Fox dyker upp som hastigast i en scen i början.










(Biopremiär 28/9)
-->

söndag 23 september 2018

Serier: MAD - De största tecknarna 2: Sergio Aragonés

MAD - DE STÖRSTA TECKNARNA 2: SERGIO ARAGANONÉS
av Sergio Aragonés
Cobolt Förlag
Förra året kom den första volymen i bokserien "MAD - De största tecknarna", den avhandlade Don Martin och sträckte sig fram till 1965. Jag antar att fortsättning följer på den vad det lider.
Denna den andra boken sträcker sig inte fram till ett visst årtal. Istället avhandlas hela Sergio Aragonés' karriär i MAD. Boken är uppdelad i fem kapitel: 1960-talet, 70-talet, 80-talet, 90-talet och 2000-talet.
Liksom Don Martin, har Aragonés besökt Bokmässan i Göteborg. Det var på 1980-talet, och jag var för ung för att ha press- eller seminariekort så att jag kunde lyssna på honom på eventuella programpunkter, men jag stod och köade en lång stund för att få ett nyutkommet album signerat. Aragonés log glatt när han ritade en gubbe i albumet. Bakom honom stod en man böjd över en kartong och letade efter något. En annan man stod bredvid, pekade på den böjde mannen, och sa, "Jo, det där är Kell!" som svar på någons fråga.
Sergio Aragonés må göra ordlösa pantominserier, men det visade sig ta lång tid att ta sig igenom denna flotta, inbundna bok på 192 sidor. Det blir nämligen rätt mastigt. Jag nöjde mig med att läsa några sidor i taget när jag gått och lagt mig, för att sedan övergå till att läsa något annat. Mastigheten beror på att det finns så extremt mycket att titta på. Aragonés vanliga strippar och skämtteckningar är ibland fulla av detaljer, men boken innehåller flera uppslag på vilka det finns en enda myllrande teckning. Jag kom på mig med att fastna på dessa uppslag - jag satt och stirrade i, tja, tjugo minuter för att hitta alla roligheter. Jag undrar hur karln orkat göra dessa teckningar! När jag var liten gosse älskade jag bilderböcker (i den mån jag läste bilderböcker, jag gav mig på serier ganska omgående) med stora, detaljrika bilder.
Något som är lite intressant med Aragonés är hur jämn hans karriär har varit. Stilmässigt är det ingen större skillnad på hans allra första bidrag till MAD (1963) till hans senaste. Det är egentligen bara seriernas ämnen och en del tekniska prylar som avslöjar hur gamla de är.
Debuten 1963.
Debuten; "MAD tar en flukt på rymdprogrammet", fanns med i en av min mosters gamla Svenska MAD, som låg hemma hos mormor och morfar när jag var barn. Jag läste de här astronautskämten när jag var fem år - och nu när jag är 50 läser jag dem igen. Jag har säkert läst dessa sidor flera gånger däremellan, men den här gången återges sidorna i färg.
Svenska MAD lades ned två gånger. Först på 90-talet, och sedan i början av 2000-talet, efter att tidningen återupplivats för att fortsätta komma ut under några år. Detta innebär att denna bok innehåller en hel del material jag inte tidigare sett; de nyare grejorna.
Visst är Sergio Aragonés MAD-grejor fortfarande roliga. Åtminstone det mesta. Senare års drifter med till exempel Harry Potter är lite svagare. Här finns även en och annan stripp som är svårbegriplig, och jag satt länge och försökte klura ut vad det var som skulle vara roligt. Ibland hittade jag skämtet, ibland inte. Det förekommer även märkligt många skämt om homosexuella herrfrisörer och en del andra inslag som inte längre är gångbara.
Hur orkade karln?
Boken inleds med att den nyligen bortgångne MAD-redaktören Nick Meglin intervjuar Sergio Aragonés. Den intervjun fick mig att reagera - den kändes bekant.Var kan jag ha läst den? Kan det vara så att jag bläddrat i den amerikanska upplagan av boken på biblioteket? Mitt i boken finns en artikel om Aragonés' karriär. Slutet på denna artikel är intressant, eftersom Aragonés påpekar att MAD inte längre kan driva med vad som helst, nuförtiden tar folk illa upp och blir aggressiva.
Slutligen: ett par inslag i boken fick mig att undra om de hamnat i fel kapitel, det vill säga fel årtionde. Flukten bakom kulisserna på en seriefestival känns mer som 90- än 80-tal, och skämten om piercingar känns mer som 2000-tal än 90-tal. Men jag kan så klart ha fel.
Boken innehåller en stor utvikningsbild över MAD:s redaktioner. På baksidan av denna finns ett omslag Aragonés tecknade speciellt för Svenska MAD. Detta innebär att även Alf Woxnerud är representerad i den här boken, eftersom han textat de skyltar som syns på bilden!
 
-->

torsdag 20 september 2018

Bio: Peppermint

Foton copyright (c) SF Studios
Fransmannen Pierre Morel är känd som regissören bakom TAKEN, FROM PARIS WITH LOVE med flera actionfilmer. Hans senaste film; vigilanterafflet PEPPERMINT, har delat in publiken i två grupper. Dels har vi de som verkligen hatar filmen. Dels har vi de som tycker att den är jättebra.
De som hatar filmen gör detta därför att filmens manus verkligen är slappt. Det är ooriginellt - och bitvis sanslöst ologiskt.
De som tycker att filmen är jättebra, gör detta därför att den är underhållande och minst sagt levererar när det gäller våldsam action.
Själv befinner jag mig någonstans mittemellan dessa två grupper.
Jennifer Garner spelar Riley North, en vanlig kvinna som jobbar på en bank. Ett par dagar före julafton fyller hennes lilla dotter år, men kalaset ställs in, eftersom en elak kvinna bjudit in alla ungar till julfest. Istället tar Riley och hennes make med tösen på tivoli.
Tyvärr visar det sig att Rileys make och en kompis planerat att råna en särdeles ond gängledare. Gänget, vilket består av sadistiska latinos med ansiktstatueringar, har fått veta vad som är på gång, så de skjuter ihjäl Rileys make och den lilla dottern, mitt framför ögonen på Riley, som överlever. Vid rättegången låter den korrumperade domaren mördarna löpa. Riley får ett raseriutbrott och försvinner.
Fem år senare är Riley plötsligt tillbaka i Los Angeles - för att hämnas. Hon letar upp domaren, hon letar upp gängets advokat, och hon letar upp gängmedlemmarna. Alla ska de dödas. Kriminalaren Stan Carmichael (John Gallagher Jr) och FBI-agenten Lisa Inman (Annie Ilonzeh) letar efter Riley, som går fram som en stridsvagn.
Frågan är hur den väna Riley förvandlats till en dödsmaskin; värsta elitsoldaten. Vi får se ett YouTube-klipp från Hongkong där hon slåss i någon MMA-tävling, så vi får anta att hon övat som fan i fem år. Fast det är ändå svårt att köpa att hon plötsligt är The Punisher och fullkomligt oövervinnerlig.
Det brutala latinogänget har väldigt många medlemmar och de tvekar inte att slakta folk. Trots detta har de ingen chans mot Riley. Snacka om klantiga bandidos. Och Los Angeles' poliskår lyckas aldrig hitta Riley, trots att hon är allt annat än diskret - hon spränger hus i luften! Hon hänger upp lik i pariserhjul! (Det sistnämnda kan hon inte ha gjort på en kafferast.)
Mot slutet av filmen har man slängt in en mystisk twist som aldrig förklaras, men det är bara en av många konstigheter i PEPPERMINT. En annan konstighet är titeln. Strax innan hon skjuts ihjäl i början, vill dottern ha glass med pepparmintsmak. Det är enda gången pepparmint nämns i filmen.
Men! Det går inte att komma ifrån att Pierre Morels film är underhållande. Den är osannolikt våldsam. Den innehåller extremt mycket action, och enligt IMDb tar Riley kål på 43 personer, varav fem utanför bild. Blodet sprutar hejvilt, inte minst från Riley själv, som verkar kunna ta emot lika mycket stryk som en terminator.
Riley North har inte försetts med speciellt mycket personlighet, mer än att hon är arg och vill hämnas. Hon är inte speciellt kul, eller cool, och hon har inga tuffa repliker; inga oneliners. Detta gör att hon blir lite osympatisk. Hjältar i den här typen av film måste vara åtminstone lite sympatiska, även om de egentligen bara är massmördare.
Det finns hundratals, kanske tusentals, filmer som PEPPERMINT. Några är betydligt bättre, många är betydligt sämre. PEPPERMINT har dock högre budget än de flesta andra filmer i genren. Jag tvekar när det gäller betyg. En tvåa eller en trea? Filmen är trots allt bättre än till exempel MILE 22, som också går på bio just nu. Och jämför man med dagens B-action som släpps direkt på DVD, är PEPPERMINT ohyggligt mycket bättre än nästan allt på marknaden.
Så - jag sätter en trea. Men den är svag.
  







(Biopremiär 21/9)

Bio: Searching

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Problemet med filmer som bygger på en gimmick, är att de - ähum - bygger på en gimmick. Utan sin gimmick är dessa filmer i de flesta fall fullkomligt ointressanta. Ingen hade uppmärksammat MEMENTO om den inte berättats baklänges, eftersom storyn egentligen inte är något speciellt.
SEARCHING, i regi av långfilmsdebuterande 27-åringen Aneesh Chaganty, som även, tillsammans med Sev Ohanian, skrivit manus, är en film som bygger på en gimmick: hela filmen utspelar sig på en datorskärm. Det enda vi ser, är det som visas på datorskärmen. Det är dock en hel del som visas på den, förvänta är inte hundra minuter Excel-dokument.
John Cho gör huvudrollen som David Kim. Under filmens inledning blir David änkling. I samma veva börjar hans tonårsdotter Margot (Michelle La) på high school. David tycker sig ha bra kontakt med dottern, men en kväll kommer hon inte hem. Först tror han att hon kommit hem efter att han gått och lagt sig, och att hon hunnit gå till skolan innan han stigit upp. Snart känner han att något inte står rätt till.
En nitisk polis; Rosemary Vick (Debra Messing), tar sig an fallet. Till en början antas det att Margot rymt hemifrån, men efter ett tag pekar allt på att hon förts bort och kanske till och med mördats.
Berättelsen är inte jätteoriginell. Det dröjer dessutom nästan halva filmen innan den blir en thriller och lite spännande. Upplösningen bjuder på några överraskningar som kanske inte är helt logiska.
... Men jag kan omöjligt undgå att imponeras av sättet det här berättas på. Det vi får se i bild är Davids digitala jakt på dottern. Epost, direktmeddelanden, Googlesökningar, och för att det inte ska bli alltför mycket text, använder David Facetime när han ringer upp folk, han tittar på YouTube, han streamar nyhetsinslag, och han sätter upp webbkameror. David är således i bild större delen av speltiden, och vi får se de han interagerar med.
Hm ... Här kom visst regissören med i bild ...
Vad som är kul med SEARCHING är att David Kim gör ungefär så som man faktiskt gör i verkligheten - åtminstone så som jag skulle göra. I Hollywoodfilmer brukar man ju oftast hitta på egna internettjänster; folk använder inte Google, Facebook, Gmail och så vidare. David använder enbart tjänster som existerar i verkligheten, och med undantag för Facetime och ett par andra grejor, är det tjänster jag själv är ytterst välbekant med. Jag satt till och med och tänkte "Bildgoogla! Bildgoogla!" en tredjedel in i filmen; hade David hört mig, hade han gjort så - och löst fallet lite tidigare. Nu dröjer det lite för länge innan han kommer på att han kan bildgoogla.
Filmens inledning är rolig, eftersom den får mig att inse hur extremt snabbt datorer och internet utvecklas. Det första  vi ser är nämligen Windows XP:s skrivbordsbakgrund. En markör flyttas runt och öppnar och stänger mappar och program, vi får se YouTube-klipp ... och det är inte YouTube så som det ser ut idag. Under en dryg femtonsårsperiod ser vi tjänster komma och gå, och tjänster byta utseende; internet utvecklas. Jag tycker att det inte är så längesedan, men på nätet blir saker snabbt antika. När vi nått fram till nutid har David Kim övergått till att använda Appleprodukter.
Det är kul att se alla de här tjänsterna användas, det skapar realism. Fast realismen förtas lite när ingen i filmen någonsin har problem med mottagning och uppkoppling. Det hade onekligen varit mer realistiskt och unikt om det plötsligt stod att ett program uppdaterats och att datorn måste startas om, precis när filmen är som mest spännande!
Nå. Filmen bygger alltså på denna gimmick; ett liv online. Det håller överraskande bra, jag hade förväntat mig att det skullle bli rätt olidligt och krystat. Dock blir det lite trögt i mitten av filmen, eftersom thrillermomentet låter vänta på sig.
Det finns för övrigt en eller ett par skräckfilmer som bygger på samma gimmick, men de har jag inte sett.








(Biopremiär 21/9)

torsdag 13 september 2018

Bio: The Predator

Foton copyright (c) 20th Century Fox
En gång i tiden försågs utländska filmer med svenska titlar. När PREDATOR; den första filmen i serien, 1987 gick upp på bio i Sverige hette den ROVDJURET (Svenska MAD kallade den GROVSKURET). PREDATOR 2, som kom 1990, döptes såklart till ROVDJURET 2.
Den tredje filmen i serien kom 2010 och hette PREDATORS. Då hade man mer eller mindre slutat ge filmer svenska titlar, så den fock behålla titeln PREDATORS - även om den alltså borde hetat ROVDJUR.
Den fjärde och senaste filmen heter THE PREDATOR. Om den nu skulle fått en svensk titel, hade det blivit ROVDJURET - igen. Således: ROVDJURET, ROVDJURET 2, ROVDJUR och ROVDJURET. En aning förvirrande.
... Här får jag skjuta in att jag tycker att det är en märklig trend, den här att uppföljare och prequels får titlar som nästan är identiska med tidigare titlar, ibland helt identiska. THE THING följdes upp med en prequel som hette THE THING. Den kommande uppföljaren till HALLOWEEN heter HALLOWEEN. De har inte ens siffror i titeln!
Jag ser till min stora förvåning att jag gav PREDATORS, alltså den förra filmen, en trea i betyg när jag recenserade den 2010. Oj, vad jag var snäll. Jag köpte filmen på Blu-ray förra året och såg om den. Jösses - den är verkligen dålig. Är man snäll kan man kanske ge den en tvåa. En svag sådan. Filmen är kass.
Men! Den här nya filmen - THE PREDATOR. Nu jävlar! Nu snackar vi! Den första trailern bådade inte speciellt gott, men det skulle visa sig att den inte gjorde filmen rättvisa.
THE PREDATOR ser ut- och känns precis så som actionfilmer gjorde när jag var tonåring, det vill säga på 1980-talet. När actionfilmer var rejäla grabbfilmer som inte anpassades för att passa en så bred publik som möjligt. Att THE PREDATOR är som den är beror på dess upphovsmän, två 80-talslegendarer.
För regin står Shane Black, som skrev DÖDLIGT VAPEN och som senaste regisserade THE NICE GUYS. Manuset till THE PREDATOR har Black skrivit tillsammans med Fred Dekker, som skrev och regisserade NIGHT OF THE CREEPS och THE MONSTER SQUAD - manuset till den senare skrev Dekker tillsammans med Shane Black. Shane Black spelade förresten Hawkins; den vitsande soldaten, i ROVDJURET 1987.
Boyd Holbrook, som är lite lik Michael Dudikoff, spelar den nya filmens hjälte. Quinn McKenna heter han, krypskytt i armén. Han är ute på ett uppdrag när ett rymdskepp plötsligt kraschar alldeles intill honom. Ut ur rymdskeppet hoppar en predator och det blir fajting. McKenna lyckas sno predatorns hjälm och en del av rustningen. Dessa prylar låter han skicka hem till sin fru (eller exfru?), eftersom han inte vill att hans chefer ska få tag i dem - varför han inte vill detta framgår inte riktigt. McKenna arresteras.
Det är McKennas lille son Rory (Jacob Tremblay) som tar emot lådan med rymdprylarna. Rory bor i ett idylliskt hus i en idyllisk förort av den typ alla bodde i i 80-talsfilmer, i synnerhet sådana Spielberg gjorde. Rory är även autistisk och mobbas av skolans elakaste killar.
McKenna ska fraktas iväg med några andra soldater som begått brott - samtliga är mer eller mindre knäppa. En vitsar maniskt, precis som Hawkins i den första filmen, en är religiös, Thomas Jane gör en kille som har Tourettes syndrom.
Olivia Munn spelar en tuff tjej som heter Casey och som är ... Ja, vad var hon? Något slags rymdvarelseforskare? Hon har kallats till en forskningsanstalt där man förvarar den predator som slogs med McKenna. Varelsen ligger medvetslös, men vaknar förstås snart upp och lever jävel. Och jodå, de enda som kan stoppa predatorn är McKenna och hans gäng knäppgökar, tillsammans med Casey. Predatorn verkar vara på väg hem till Rory för att hämta prylarna. För att göra det hela ännu värre, är ännu ett rymdskepp på väg mot jorden.
PREDATORS var en gravallvarlig, fullkomligt humorbefriad film. THE PREDATOR, däremot, är skitrolig. Den är så pass rolig att filmen i det närmaste är en actionkomedi. Filmen är jävligt våldsam, den är jävligt blodig, det är mycket splatter - men, den är genomgående rolig. Replikerna är bra, vitsarna pendlar mellan usla (vilket är lite kul) och roliga på riktigt. Casey hävdar att predatorn inte är ett rovdjur, eftersom han jagar  för nöjes skill - som en sportfiskare. De andra säger att de röstade och kom fram till att predator är ett coolare namn än sportfiskare.
Framförallt innehåller den här filmen bra rollfigurer jag faktiskt brydde mig om. Galningarna som hjälper McKenna är överraskande sympatiska och tilltalande, jag satt faktiskt och hoppades att de skulle överleva filmen allihop - och det gör jag sällan när jag ser sådana här filmer, snarare tvärtom. I PREDATORS var samtliga huvudpersoner osympatiska.
Den förre Fangoriaredaktören Tony Timpone skrev på Facebook att THE PREDATOR är den bästa Cannonfilm som Cannon aldrig gjorde. Det har han rätt i. Shane Black har gjort en hederlig B-film, men med stor budget.
Som jag skrev ser filmen ut som en 80-talsfilm. Den har ordentligt filmfoto, det går att se vad som händer under actionscenerna, och historien berättas på ett begripligt sätt. Dessutom har man behållit Alan Silvestris musikaliska tema från 1987, vilket innebär att filmen även har ordentlig filmmusik. Dessutom är filmen inte en krystad pastisch på 80-talet, som STRANGER DAYS.
Slutet är kanske lite hafsigt, och det fläskas på med lite för mycket datoranimerat blod, men annars kände jag mig som tonåring på nytt när jag såg THE PREDATOR, jag hade inte tråkigt en sekund.
Filmen innehålleren hel del referenser till de tidigare filmerna, till exempel kallar Casey predatorn "beautiful motherfucker" - i ROVDJURET var det ju "ugly motherfucker". Jake Busey har en liten roll - hans far Gary Busey var med i ROVDJURET 2.
Jag skulle gärna se att alla moderna actionfilmer är som den här filmen, men vi kommer väl tyvärr att fortsätta serveras förvirrade, jobbiga filmer som MILE 22.
THE PREDATOR är bokstavligt talat toppraffel. Dock är det långtifrån alla som uppskattar toppraffel, och det är nog en fördel att vara 50 när man ser den här.
 






(Biopremiär 14/9)

fredag 7 september 2018

Bio: Mile 22

Foton copyright (c) SF Studios
Avdelningen för fullkomligt obegripliga actionfilmer.
Peter Berg och Mark Wahlberg har samarbetat igen. PATRIOTS DAY var rätt bra, men annars brukar Peter Bergs filmer vara totalt ointressanta och slätstrukna. Mark Wahlberg kan vara skojig i komedier, men annars är han en träbock utan lite.
MILE 22 skulle lika gärna kunna heta ASSHOLES ON A MISSION. För det är vad det här är. Mark Wahlberg spelar James Silva, ledare för ett av CIA:s elitförband; John Malkovich gör deras chef Bishop, vars främsta uppgift är att titta på bildskärmar och prata i mikrofon. Silva och dennes team presenteras under en inledande actionscen.
... Fast att säga att de presenteras är att ta i. Inga i den här filmen presenteras närmare. Vi får i stort sett bara veta att ett gäng tillhör CIA, medan övriga är fiender. Teamets medlemmar är osympatiska och arga. Silvas team ska plocka upp en mystisk, öh, vad var han för något, polis kanske? Okej, de ska plocka upp den här snubben som sitter på information om en bomb, eller vad det nu var, och smuggla honom från en plats till en annan, det var kanske till och med från ett land till ett annat, medan slemma fiender konstant dyker upp och gör sitt bästa för att döda alla inom synhåll.
Handlingen i MILE 22 är obegriplig. Ofta får vi se vad som sker via övervakningskameror. Då och då skrivs det ut vilket land de befinner sig i. Huvudpersonerna är hela tiden på språng. Utom Bishop. Han tar det lugnt.
John Malkovich ger intryck av att vara totalt ointresserad av rollen. Även Mark Wahlberg ser ointresserad ut, men det gör han alltid. Han är skitförbannad filmen igenom, han skriker konstant, han pratar fort, och han svär mycket.
Actionscenerna i den här filmen är rätt bra, ibland är de riktigt bra. Det är brutalt och blodigt, det är hårda tag. Tyvärr är alldeles för många scener sönderklippta och det är svårt att se vad som sker och vem som är i bild. MMA-fightern Ronda Rousey ingår i Silvas team, men om hon får tillfälle att slåss vet jag faktiskt inte. Jag inbillar mig att hon fajtas i en scen mot slutet, men det är svårt att säga, eftersom man mest ser viftande händer i bild.
Bäst i filmen är indonesiern Iko Uwais från THE RAID. Tyvärr får han inte riktigt tilfälle att visa vad han går för - just det, klipparen gjort konfetti av Uwais' stridsscener. Den långa slutstriden verkar för övrigt vara kraftigt inspirerad av THE RAID.
MILE 22 slutar med ett par twister och verkar bygga upp till en uppföljare. Frågan är om denna uppföljare kommer att göras. I USA har både kritiker och publik gjort tummen ner, och jag förstår varför. Det är svårt att engagera sig i en film när det är omöjligt att förstå vad allt går ut på, och när det inte finns några sympatiska och/eller intressanta rollfigurer. Jag är inte ensam om att inte hänga med i filmen - efter att ha läst några recensioner och kommentarer konstaterar jag att ingen förstår vad MILE 22 handlar om.
Om det inte vore för de maffiga actionscenerna skulle jag gett filmen lägsta betyg. Nu höjer jag betyget ett snäpp - men se det inte som en rekommendation.










(Biopremiär 7/9)

torsdag 6 september 2018

Bio: The Nun

Foton copyright (c) Warner Brothers
Någon gång under 1990-talet skrev jag en krönika i Nordvästra Skånes Tidningar om nunsploitationfilmer; en genre som var populär i Sydeuropas katolska länder under främst 1970-talet. B-filmer om syndiga, liderliga, och ibland även satanistiska nunnor. Ett par dagar efter att min text publicerats var jag inne i en videobutik. Killen i kassan kom fram och sa att det kommit in en gammal farbror och frågat om de hade sådana där nunnefilmer han läst om i tidningen. Det hade de förstås inte.
THE NUN är en spansk skräckfilm från 2005. Det var en film som lovade mycket, men som inte infriade dessa löften. 2018 års film med samma titel ska förstås inte blandas ihop med den tretton år gamla spanska filmen; de har inget med varandra att göra. Nej, denna nya film handlar om den där illasinnade nunnan som ser ut som Marilyn Manson; hon som första gången dök upp i THE CONJURING 2
Jag hörde att samtliga visningar av THE NUN i Göteborg under premiärhelgen är utsålda. Det är inte illa pinkat! För regin av den här filmen står Corin Hardy, detta är hans andra långfilm efter debuten THE HALLOW; en film jag upptäckte att jag ju sett. Jag tyckte inte att den var något speciellt, men den var snygg och lovande.
THE NUN utspelar sig på 1950-talet. På ett stort; vansinnigt stort, kloster i Rumänien försöker en ung nunna låsa in något ondskefullt i ett rum. Det går inget vidare - och för att inte bli besatt hänger hon sig. Liket hittas av en ung kanadick, Frenchie (belgaren Jonas Bloquet).
Vatikanen beslutar att dödsfallet måste undersökas närmare och skickar dit den robuste fader Burke (Demián Bichir), som tar med sig den unga, blivande nunnan Irene, eftersom hon är synsk. Irene spelas av Taissa Farmiga - lillasyster till Vera Farmiga, som ju gör den ena huvudrollen i THE CONJURING-filmerna. Taissa är 21 år yngre än sin storasyster.
Burke och Irene anländer till den lilla, lilla byn i Rumänen, där de träffar Frenchie. De äntrar klostret där ingenting är som det ska, stället verkar tomt (man skulle kunna säga "and then there were nun"), och det dröjer inte länge innan onda krafter, demoner, och en särdeles elak nunna ställer till det.
Corin Hardys film är häpnadsväckande att titta på. THE NUN är något alldeles makalöst snygg! Det här är verkligen godis för ögonen, åtminstone om man är skräckfan. Dimman ligger tät över de ödesmättade landskapen, klostret och byn ser ut att vara hämtade ur en gammal Hammerfilm, medan filmfotot verkar inspirerat av Mario Bava. Stämningsfullt är bara förnamnet, det är lika kusligt som mysigt.
På ljudspåret ligger ofta dov körsång, det låter som mässande munkar, och tankarna går till Amando de Ossorios 70-talsklassiker om The Blind Dead, som också hade mässande munkar på ljudspåret när de blinda zombierna red på sina zombiehästar i slowmotion. Vidare är en scen mot slutet av THE NUN uppenbart direkt inspirerad av RETURN OF THE EVIL DEAD; den andra Blind Dead-filmen.
Det finns flera riktigt bra scener i THE NUN; gravarna som omgärdar klostret är försedda med små klockor man kan ringa i om man begravts levande, och detta används på ett särdeles effektivt sätt. Här finns en referens till Lucio Fulcis CITY OF THE LIVING DEAD, som också innehåller en stackare som grävts ner. Jag gillar alla kors som vänds upp och ner och de pentagram som förekommer.
Jag satt länge och kände att det här, det är ju riktigt bra. Jag kan nog drämma till med en fyra i betyg. Men - tyvärr kunde Hardy och hans manusförfattare (James Wan är en av dem) inte hålla sig. THE NUN varar bara 96 minuter; en utmärkt speltid för en skräckfilm, men under den avslutande halvtimmen fläskar man i vanlig ordning på med alldeles för mycket effekter och action. Det är jump scarejump scare, folk brottas med demoner och datoranimerade ormar, och all spänning och kuslighet försvinner i ett nafs.
... Och det är jävligt synd. För det här hade kunnat bli en riktigt, riktigt bra skräckfilm av klassiskt snitt. Men det här är en kul och underhållande film, mina invändningar till trots. Och - det är sällan man ser en amerikansk skräckfilm som är så här otroligt snygg. Jag hade större behållning av THE NUN än av den märkligt överskattade HEREDITARY.
 







(Biopremiär 7/9)
 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx