onsdag 18 juli 2018

Bio: Hotel Artemis

Foton copyright (c) Scanbox
För några månader sedan dök det upp några väldigt snygga filmaffischer till HOTEL ARTEMIS på internet. De väckte min nyfikenhet, men jag kollade inte upp filmen - och sedan glömde jag bort den. Nu går den plötsligt upp på bio och jag har sett den.
Kritiken i USA var nedgörande - och jag förstår varför. Vad i hela världen ska den här filmen upp på bio att göra? Med undantag för några namnkunniga skådisar, är HOTEL ARTEMIS en produktion som stinker direkt-på-DVD. Det här ser ut som en sådan där ambitiös, nästan lite pretentiös, men totalt misslyckad actionfilm folk som Albert Pyun kunde göra på 1990-talet.
Drew Pearce står för manus och regi; han har tidigare skrivit manus till IRON MAN 3, men nu debuterar han som långfilmsregissör. HOTEL ARTEMIS utspelar sig i en nära framtid. Los Angeles är en stridszon, plågad av upplopp. Ofta råder utegångsförbud. Jodie Foster spelar en sjuksköterska som driver titelns hotell - vilket inte är något hotell, utan ett slags sjukhus för kriminella. Det påminner lite grann om hotellet i JOHN WICK. Dave Bautista spelar hennes assistent/vakt/utkastare.
I filmens inledning går ett bankrån fel, och efter en eldstrid lyckas två skadade rånare ta sig till hotellet för vård. Till hotellet kommer även en gapig gangster, en supersexig mördare spelad av Sofia Boutella, samt hotellets ägare; en samvetslös gangsterboss spelad av Jeff Goldblum, och dennes son (Zachary Quinto). Det figurerar en penna innehållande diamanter i handlingen. Den supersexiga mördaren är där för att avliva Jeff Goldblums rollfigur. Jodie Fosters sjuksköterska sörjer sin döde son.
Det händer ingenting alls av intresse i HOTEL ARTEMIS. Oftast är filmen mördande tråkig. Den tunna handlingen är fullkomligt poänglös. Ibland exploderar filmen i blodigt ultravåld, men eftersom precis alla rollfigurer är osympatiska och rövtrista, sitter man där och stirrar likgiltigt på filmduken. Man stirrar även på sin klocka. Är det inte slut snart?! Tack och lov börjar eftertexterna att rulla redan efter 85 minuter. Slutet är dumt.
Sofia Boutella har en lång, tuff fajt mot slutet av filmen, men den kan inte rädda detta totalhaveri. Ibland är filmfotot rätt snyggt, men det kan inte rädda filmen det heller. Och inte kan de välkända skådespelarna rädda det här. Såg Foster, Goldblum och Quinto något i manuset som inte framgår i den färdiga filmen? Varför tackade de ja till det här? Och återigen - varför går den upp på bio i Sverige?
Det kostade femton miljoner dollar att göra den här filmen. Snacka om att kasta pengarna i sjön.
HOTEL ARTEMIS är en orgie i meningslöshet.









(Biopremiär 20/7)

Bio: Mamma Mia! Here We Go Again

Foton copyright (c) UIP Sweden
Det är tio år sedan ABBA-musikalen MAMMA MIA! hade premiär, och jag försökte hitta min recension av filmen. Jag är säker på att jag skrev en - men den går inte att uppbringa. Den fanns på gamla TOPPRAFFEL!, när jag höll till på Metrobloggen, vilken raderades häromåret. Recensionen finns inte heller på någon av de sajter som repriserar mina texter.
Jag minns förstås inte exakt vad jag skrev, men det var väl något i stil med "klämmigt, glatt, banalt, dumt".
Nu är uppföljaren MAMMA MIA! HERE WE GO AGAIN här - och den här gången kan vi verkligen prata om klämmigt, glatt, banalt och dumt! Richard Curtis är en av manusförfattarna, och det är häpnadsväckande att han fått ur sig något sådant här - han måste ha hittat på storyn under ett toalettbesök, och bett de andra författarna ta över. En av de andra författarna är Ol Parker, som skrivit de två HOTEL MARIGOLD-filmerna - vilket väl säger allt. HOTEL MARIGOLD-filmerna är ju som MAMMA MIA! - fast utan sångnummer. Ol Parker har även regisserat denna nya ABBA-film.
Vi är tillbaka på den grekiska ön - fast här gången är filmen inspelad i Kroatien. Meryl Streeps rollfigur Donna är död! Va? Men Streep är ju med på affischen! Jo, trots att hon är död får hon dyka upp på slutet och sjunga lite. Donnas dotter Sophie (Amanda Seyfried) ska inviga sitt nyrestaurerade lyxhotell på ön och inväntar gästerna. Medan hon väntar på dessa gäster, får vi se Donnas ungdom skildrad i flashbacks - större delen av filmen består av dessa tillbakablickar på hur Donna träffade Sam, Bill och Harry; Sophies tre fäder som ju den första filmen handlade om.
Lily James spelar Donna som ung. Lily James ser inte alls ut som Meryl Streep, inte för fem öre. Den unga Donna är irriterande lycklig precis hela tiden. På vägen till den grekiska ön träffar hon Sam, Bill och Harry, vilka spelas av unga killar som inte heller de ser ut som sina vuxna motsvarigheter. Även Donnas kompisar Tanya och Rosie figurerar i yngre tappning.
Parallellklippt med dessa återblickar får vi se hur ... Tja, det händer inte så mycket på det hotell som ska invigas. Rättare sagt, det händer ingenting. Men de vuxna Tanya (Christine Baranski) och Rosie (Julie Walters) anländer, och Sam (Pierce Brosnan) verkar bo där. Bill (Stelllan Skarsgård) och Harry (Colin Firth) är på väg dit för att överraska. Bill har precis tilldelats det prestigefyllda priset Svenska Författarutmärkelsen! Även Sophies mormor - Donnas mor - är på väg till ön. Mormodern är en Las Vegas-stjärna spelad av Cher. Cher är bara fyra år äldre än Meryl Streep, och hon är så plastikopererad att hon knappt kan prata.
Just det, Andy Garcia spelar hotellets delägare. Han har ingenting alls att göra i de scener där han medverkar.
MAMMA MIA! HERE WE GO AGAIN har ingen handling alls. Det är bara en lång rad sång- och dansnummer som hålls ihop av en väldigt tunn tråd. Den unga Donna besöker en restaurang i Paris, där kyparna är klädda som Napoleon - detta enbart för att "Waterloo" ska kunna framföras. Krystat är bara förnamnet. Allting i filmen är krystat. Manuset är så tunt, att det är en prestation att de lyckats skriva det - jag hade aldrig lyckats om jag försökt.
Fast målgruppen blir säkert nöjd. Det är glatt och färgsprakande, musiknumren är många och förhållandevis medryckande. Dansinslagen är koreograferade - till skillnad från riktiga ABBA:s shower. Fridas dansnummer såg ju mest ut som Malmöflickorna utan boll.
Björn och Benny dyker upp i varsin liten cameoroll. Pierce Brosnan sjunger alldeles för lite, Stellan Skarsgård och Colin Firth sjunger ännu mindre, och jag tror inte att Andy Garcia sjunger alls.
Varning! Filmen innehåller en kort sekvens i vilken en kille blåser i en baguette och låtsas att den är en trumpet.
Nu har jag skrivit en farlig massa om en film om vilken det egentligen inte finns så mycket att säga.









(Biopremiär 18/7)
-->

onsdag 11 juli 2018

Bio: Skyscraper

Foton copyright (c) UIP Sweden
SKYSCRAPER är en actionfilm från 1996 med Anna Nicole Smith i huvudrollen. Jag minns inte om jag såg den när SF Video släppte den direkt på video, jag minns inte om jag sett den överhuvudtaget, men så här stod det på omslagets baksida:
ANNA NICOLE SMITH
*Playmate of the Year 1993
*Omåttlig sexdiva
*Gift med en urgammal miljardär och änka kort tid efter bröllopet ...
*Hennes & Mauritz-modell 
*Möjligen världens mest talanglösa skådespelare ...
2018 års film med titeln SKYSCRAPER har ingenting med Anna Nicole Smith-filmen att göra. Ska jag lägga till ett "tyvärr"?
Den nya SKYSCRAPER är en action- snedstreck katastroffilm med Dwayne Johnson. Just det, här kommer ännu en film med herr Johnson. Varje gång han gjort en ny, i mitt tycke dålig film, och som jag förutspår kommer att floppa, blir det ännu en megasuccé. Det var inte längesedan RAMPAGE och JUMANJI gick på bio, men redan nu får vi ånyo se Johnson flexa musklerna på bioduken.
Rawson Marshall Thurber (CENTRAL INTELLIGENCE, DODGEBALL) har skrivit och regisserat en film som är något slags blandning av SKYSKRAPAN BRINNER och DIE HARD. Jag har inte sett SKYSKRAPAN BRINNER på över trettio år, och vad jag minns tyckte jag inte att den var speciellt bra. Den gick mest ut på att kändisar brann upp. DIE HARD har jag dock sett åtskilliga gånger sedan den kom 1988.
Dwayne Johnson spelar Will Sawyer, före detta elitsoldat och gisslanförhandlare. Efter att ett uppdrag gick åt skogen för tio år sedan, har han sadlat om och är nu något slags säkerhetsexpert för skyskrapor. Dessutom är han enbent! Jodå! Bruce Willis tvingades springa runt barfota i en skyskrapa i DIE HARD - men Dwayne Johnson hoppar runt på ett ben i SKYSCRAPER! Okej, han har en protes, men den måste han då och då plocka bort.
Världens högsta skyskrapa ska invigas i Hongkong, och Will Sawyer är där för att kontrollera säkerheten. Även Wills hustru (Neve Campbell) och deras två små barn är med på resan. Det dröjer dock inte länge innan den brutale Kores Botha (dansken Roland Møller) och hans beväpnade gäng hårdingar tar sig in i kåken.
Dessa skurkar är på jakt efter en pryl skyskrapans stenrike konstruktör har - och för att komma åt denna pryl, sätter så klart skurkarna fyr på byggnaden. Skyskrapan töms på folk, men kvar blir - givetvis - fru Sawyer och barnen. Fru Sawyer är inte den som är den, hon är också före detta militär, och kan dunka bovar på egen hand, men självklart är det Will som måste se till att familjen kommer ut ur den brinnande byggnaden. Samtidigt passar han på att ta kål på så många skurkar som möjligt.
SKYSCRAPER är allt annat än originell. Vi har sett allt förr, och vi har sett bättre varianter. Men samtidigt är det här den minst tråkiga film jag sett på bio på länge. Den varar bara 102 minuter inklusive långa eftertexter, vilket innebär att tempot är väldigt högt. Här finns knappt tid för presentationer av rollfigurer - men det räcker med att veta att Dwayne Johnson är schysst, och att de som bryter på danska eller talar med brittisk dialekt är ondare än ondast.
Skyskrapan är så pass högteknologisk att det närmast blir science fiction. Vissa tekniska innovationer finns där bara för att slutstriden ska se häftig ut. Men visst är filmens specialeffekter maffiga, och lider man av svindel kan det säkert bli jobbigt att titta på flera scener.
Dwayne Johnson har ett farligt sjå när han räddar världen; han klättrar och hoppar och svingar sig i rep. Byron Mann spelar en kinesisk polis som tror att Will är skurken. Noah Taylor är opålitlig. En av skurkarna är den obligatoriska Snygga bruden. SKYSCRAPER är förvånansvärt allvarlig och humorbefriad. Plus för att Will Sawyer alltså är enbent. Jag ger inte filmen min högsta rekommendation, men det här duger gott som actionunderhållning utan några som helst pretentioner.


  




(Biopremiär 12/7)
-->

lördag 7 juli 2018

TOPPRAFFEL! sörjer: Steve Ditko

Härommånaden tittade jag på en dokumentär från 2007 om Steve Ditko. Den slutade med att Jonathan Ross och Neil Gaiman letade upp Ditkos ateljé i New York. Ditko ville inte träffa dem, men de två klampade upp på ateljén ändå. Besöket filmades inte, men Ditko hade tagit sig tid och pratat med besökarna i flera minuter, samt prackat på dem tidningar.
Nu är Steve Ditko död. Han hade legat död ett par dagar när hemtjänsten hittade honom. Ditko blev 90 år gammal, han avled av en hjärtattack, han hade ingen familj och han visade sig aldrig offentligt - vilket förstås var orsaken till att det dröjde innan han hittades.
Just nu svämmar internet över av hyllningsartiklar, och serieskapare skriver på sociala medier om hur mycket Ditko betytt för dem. För min egen del har Ditko inte betytt någonting alls. Självklart till stor del beroende på att jag är svensk, och på att jag är för ung för att ha läst Spindelmannen när Ditko tecknade serien; alltså när serien var ny.
Tvärtom gillade jag inte Ditkos Spindelmannen när jag var barn. När Atlantic började ge ut Spindelmannen 1978 publicerade de serierna i en farlig oordning. Ibland kunde de plötsligt köra ett gammalt Ditko-avsnitt från tidigt 1960-tal. Jag blev alltid besviken när jag köpte ett nummer av Spindelmannen och det innehöll "de gamla fula serierna". Jag gillade förstås John Romitas avsnitt - och de tecknare som ritade i Romitas stil.
Som vuxen läste jag de hundra första numren av The Amazing Spider-Man och konstaterade att även om jag fortfarande tyckte att Ditkos figurer var fula, var han en utmärkt serieberättare. Sedan är det förstås svårt att säga om detta är Stan Lees förtjänst eller ej. Stan Lee och Steve Ditko skapade Spindelmannen tillsammans, och som säkert är bekant, blev Ditko förbannad på Lee, eftersom Ditko tyckte att Lee tog åt sig äran.
Jag har sett några av de manus - eller "manus" - Stan Lee skrev på 1960-talet. Lee jobbade ju enligt The Marvel Method; tecknaren fick ett synopsis av Lee, och fick själv bygga ett serieavsnitt på detta, och därefter skrev Lee dialogen. Det kunde hända att tecknaren bara fick ett par meningar från Lee att jobba med. På så vis kan jag förstå att tecknarna blev förbannade när det stod att Stan Lee stod för manus.
Å andra sidan tillförde Stan Lee extremt mycket när han skrev dialogen. Det var där hela "Marvel-känslan" fanns. Lees betydelse blev ganska uppenbar när Jack Kirby och Stev Ditko lämnade Marvel och skrev sina manus helt på egen hand.
Steve Ditko och Stan Lee hade samarbetat långt innan de skapade Spindelmannen 1962. Ditko inledde sin karriär som serietecknare på diverse småförlag, innan han 1955 hamnade på Atlas Comics, förlaget som senare kom att bli Marvel Comics. Åt Atlas tecknade Ditko bland annat korta skräckserier, författade av Stan Lee. En del av dessa publicerades i svenska serietidningar under 70-talet, och till skillnad från Spindelmannen, gillade jag stilen i dessa gamla skräckserier.
Efter att ha gjort Spindelmannen, skapade Ditko Dr Strange åt Marvel. Ett par år senare; 1966, lämnade Ditko Marvel. Ditko och Lee bråkade om vem som skulle dölja sig bakom Gröna trollets mask - Ditko ville att det skulle vara en helt okänd snubbe som inte tidigare synts i serien, medan Lee tyckte att det skulle vara en bekant figur (vilket det också blev). Till detta kom att Ditko fortfarande var sur för att inte fått tillräcklig credit för att ha skapat Spindelmannen.
Efter Marvel jobbade Ditko åt Charlton och DC Comics. Han gjorde några serier åt Warrens skräcktidningar. Den extremt konservative Ditko snöade in på Ayn Rand och han skapade den egna figuren Mr. A. Jag har inte läst denna beryktade serie, men det känns inte som att det är något för mig.
1979 återvände Ditko till Marvel Comics och ritade lite superhjälteserier. Ditko fortsatte att jobbba fram till 2012, då han var 85. De sista 30 åren av sin karriär ägnade han sig mest åt att rita de serier som erbjöds; efter att på 60-talet ha varit en nyskapande och betydande tecknare, blev han nu en kille som anlitades för att rita Chuck Norris and the Karate Kommandos och Power Rangers.
Steve Ditko levde mer eller mindre som en eremit, och han släppte aldrig hatet mot Stan Lee. Som den värste konspirationsteoretiker satt han i sin ateljé och gav ut egna publikationer om hur dumma de var på Marvel Comics på 60-talet. Dessa publikationer delade Ditko mer än gärna med sig av - om man nu hade turen att få tag på honom. Han gav även ut en rad egenpublicerade serietidningar. De få gånger han uttalade sig offentligt de senaste åren, handlade det om att han aldrig fick några pengar för de filmer som gjorts om figurer han skapat. Ett par regissörer som gjort superhjältefilmer har sagt att de försökte få träffa Steve Ditko, men det gick inte för sig.
Steve Ditko verkar ha varit en osannolikt knepig herre, och han gav inte direkt intryck av att vara speciellt sympatisk. Dock sa Jonathan Ross och Neil Gaiman i den där dokumentären att Ditko var oerhört artig.
STEVE DITKO
1927 - 2018
R.I.P.
-->

onsdag 4 juli 2018

Bio: The First Purge

Foton copyright (c) UIP Sweden
THE PURGE-serien rullar vidare med en fjärde film. Det här är en filmsvit som lyckats med konststycket att bli bättre efter ett tag, istället för att som brukligt bli lite sämre för varje ny film. Den tredje filmen; THE PURGE: ELECTION YEAR, var betydligt bättre än de två första filmerna.
Skälet till detta är, som jag skrev i min recension av filmen, att serien blev direkt politisk - det som kändes alltför otroligt när THE PURGE kom 2013, är plötsligt inte helt otänkbart. Under dessa år har Trump blivit president, engelsmännen röstade för Brexit, Sverigedemokraterna skördar framgångar här hemma i Sverige - fascism, rasism och allmänt människoförakt visar sitt fula tryne överallt, och det som var science fiction för inte alltför många år sedan är plötsligt realitet. Världen har blivit något slags bisarr kombination av "1984" och DR STRANGELOVE.
THE PURGE-filmerna handlar, som eventuellt är bekant, om att man i USA i en nära framtid infört en natt om året, då all form av kriminalitet, inklusive mord, legaliseras. Det påstås att det är för att befolkningen ska få utlopp för sin aggressivitet, men främst handlar det om att det styrande partiet; det fascistiska NFFA, The New Founding Fathers of America, självklart tillhörande den kristna högern, vill rensa ut fattiga och oönskade element. Det är lite kul att man skapat ett nytt, svenskt verb av to purge - att "purga".
Jag kan väl inte påstå att jag köpt konceptet helt och hållet. Hur lyckades regeringen genomföra en sådan här vansinnig idé? Det känns lite too much - fast å andra sidan, det finns otroligt många knäppgökar borta i Amerika, det är ju bara att titta på nyheterna för att få det bekräftat. Lättledda, obildade människor, som anser att bibeln och puffran är det viktigaste de har. De skulle säkert kunna tänka sig att rösta för både The Purge och Hungerspelen, om någon politiker föreslog detta.
THE FIRST PURGE är en prequel till de tidigare filmerna, och här berättas hur purge-natten - eller "experimentet", som det kallas - infördes. James DeMonaco står fortfarande för manus, medan Gerard McMurray tagit över regin. McMurray är en ung, svart regissör, och majoriteten av de medverkande är svarta. Det är i stort sett bara de styrande och några legosoldater som är vita.
Marisa Tomei spelar kvinnan bakom experimentet, som denna första gång begränsats till Staten Island. Hon tillhör inte NFFA, och hennes motiv är aning luddiga. Efter ett tag börjar hon själv ifrågasätta det hela, medan de synnerligen onda topparna inom NFFA är lite missnöjda med experimentet, eftersom inte tillräckligt många människor går ut och dödar varandra.
Filmens huvudpersoner är den tuffa Nya (Lex Scott Davis) och hennes lillebror (Joivan Wade), som hamnat ute på Staten Islands gator under purge-natten. Nyas före detta pojkvän Dimitri (Y'lan Noel) är en gangster som förvandlas till hjälte när han försöker rädda livet på, tja, de flesta.
Tyvärr glöms tråden om NFFA och Marisa Tomeis experiment bort en aning, till förmån för många och otroligt blodiga actionscener. Dessa actionscener är väl iscensatta, men det blir lite tjatigt i längden - jag är mer intresserad av maktspelet utanför Staten Island.
Dessutom undrar jag varför TV-nyheterna direktsänder från Staten Island och visar upp de mord som begås, som vore det ett idrottsevenemang.
THE FIRST PURGE är lite sämre än THE PURGE: ELECTION YEAR. Men det funkar förstås fint som 97 minuter ultravåldsam underhållning. Ett tag tänkte jag att jag i nästa film vill se hur NFFA fick makten i USA - men vid närmare eftertanke är det onödigt. Det är ju bara att slå på TV:n och kolla på nyheterna från Trumps Amerika. The Purge har fortfarande inte införts, men i övrigt överträffar verkligheten dikten.







(Biopremiär 6/7)
 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx