fredag 4 maj 2018

Serier: Fantomen 9/2018

FANTOMEN 9/2018
"Den gyllene örnen"
av Philip Madden och Alex Saviuk
Egmont Publishing
Det har ju varit extremt mycket Fantomen i media under veckan som gått. Fantomen nämns i nyhetspublikationer och framför allt i diverse flöden i sociala medier. Detta tack vare äventyret "Den gyllene örnen" och framför allt tack vare tidningens omslag, tecknat av Henrik Sahlström. Ja, ni har ju alla läst om det: Fantomen slår en regnbågsflaggga i skallen på en polsk nationalist.
Otäcka högertroll och andra knäppgökar har gått i taket, och hävdar att Fantomen blivit en vänsteraktivist. Samtidigt jublar lika många, om inte fler, människor över att Den vandrande vålnaden försvarar en pridefestival i Polen. Det är främst den senare gruppen som figurerar i mitt Facebookflöde.
Men - vad dessa två olika grupper; de som hatar och de som jublar, har gemensamt, är att de inte verkar ha läst tidningen! Omslaget och ett par sidor inne i tidningen har gjort numret till en snackis utan like. Många verkar ha dragit slutsatser utan att bemöda sig om att läsa äventyret. I vissa fall får jag intrycket av att positiva krönikor skrivits i tidningar - trots att krönikören bara läst om serien.
Äventyret "Den gyllene örnen" är skrivet av den brittiske serieförfattaren Philip Madden, som är bosatt i Polen. Han finns alltså på plats för att kunna se de polska nationalisternas härjningar med egna ögon. För teckningarna står den amerikanske superhjältetecknaren Alex Saviuk, som tecknar kompetent, men en aning stelt i en stil helt anpassad för färgläggning - om serien trycks i svartvitt kommer den att se mer än lovligt platt ut.
"Den gyllene örnen" är inget dåligt Fantomenäventyr. Jag vill snarare kalla historien ett riktigt rejält dåligt Fantomenäventyr! För det här är uselt. Sanna mina ord.
Historien är 23 sidor kort, vilket är en sida längre än brukligt numera, sedan Egmont kapade längden på Fantomenäventyren från 32 sidor till 22, och därmed förvandlade äventyren till trista bagateller. Philip Maddens berättelse börjar i Carpatia, där mr Walker ska besöka ruinerna av slottet Vacul, som han ju äger. Varför han åkt dit framgår inte. Vi gamla Fantomenläsare vet att lokalbefolkningen tror att det spökar på slottet och ingen vet att Fantomen bor där - men detta verkar Madden inte känna till. Hans serie inleds med att Walker ser en polsk gubbe stå och gräva utanför slottet, så Walker spankulerar fram till gubben och säger hej hallå, vem är du, det här är mina marker. Väldigt konstigt.
Polacken gräver upp en mytomspunnen guldörn som under medeltiden stals från Polen. Kort därpå hittas den polske gubben mördad och guldörnen är stulen. Det visar sig vara polska nationalister som stulit den, vilket deras ledare skryter om i ett nyhetsinslag på TV. Fantomen beger sig till Polen.
Fantomen tillfångatas av de onda nationalisterna, som pratar om att de ska angripa en prideparad, men plötsligt kommer en tuff brud som heter Camilla instörtande genom en söndersprängd vägg och befriar Fantomen. Vem är Camilla? Hon var tydligen med i ett äventyr i nummer 22-23/2013, men det har jag inte läst, så jag har ingen aning om vem hon är. Dock verkar hon vara kär i Fantomen, och hon är också ute efter guldörnen.
Sedan är det dags för pridefestivalen. Det blir fajting. Och sedan blir det ännu mer fajting. Och sedan är det slut.
Den omtalade pridefestivalen figurerar på fyra av seriens sidor, och den känns mest inkastad i handlingen. Det hela är ryckigt berättat. Större delen av sidorna består av actionscener. Folk slåss, skjuter, spränger och jagar varandra. Jag noterar att många nyare Fantomenförfattare, främst amerikanska, verkar tro att Fantomen är en actionserie. Men Fantomen är en äventyrsserie. Bra Fantomenäventyr bygger på rejäla, robusta historier. Visst ska det förekomma actionscener, men det är handlingen som är det viktiga.
"Den gylllene örnen" är en banal, simpel historia, och vore det inte för omslaget, hade ingen reagerat. Äventyret har redan publicerats i den norska tidningen, med annat omslag, och där passerade det obemärkt förbi.
Av detta kan vi förstås dra slutsatsen att det alltid är bra att ta del av något innan man uttalar sig. Minns videovåldsdebatten på 1980-talet, då upprörda moralister ville förbjuda filmer de inte sett.
"Den gyllene örnen" innebär heller inte någon radikal förändring av Fantomenserien och Fantomen som figur. Fantomen har alltid försvarat de svaga mot onda krafter av olika slag. Nu är pridefestivalen avklarad, det finns andra företeelser Fantomen kommer att försvara i framtiden. Jag skriver ju själv manus till Fantomen, om än inte till den svenska tidningen. Alla mina historier (än så länge har bara en hunnit publiceras) skiljer sig åt från varandra; några är humoristiska, andra är skräckbetonade - men de har det gemensamt att de handlar om min Fantomen. Kanske den Fantomen jag växte upp med. Och min Fantomen är upppenbarligen inte Philip Maddens Fantomen.
Fast det är klart: om Madden fått två avsnitt på sig att berätta sin historia, det dubbla sidantalet, hade kanske det här kunnat bli något. Då hade han kunnat utvecka både handling och gestalter.
För övrigt verkar en kulturskribent på Sydsvenskan tro att Fantomen är en serie  som skriver sig själv, att det är Fantomen som fattar sina beslut, och inte en manusförfattare.
Efter "Den gyllene örnen" följer ett avsnitt av Fantomens värld, kallat "Heloise - svartklubbarnas fasa", en serie på tre sidor författad av pseudonymen "Alan Sonne" och tecknad av Kim W Andersson. Det hade varit bättre att lägga de här tre sidorna till huvudserien, för det här är bara dumt och meningslöst. Heloise och hennes rumskompis Kadia går på svartklubb i New York. En 37-åring tafsar på Kadia. Heloise ger killen på käften. Slut. Av någon anledning ser Heloise ut att ha stomipåse på magen. I rutan där killen får på käften, ser det ut som om det är dörrvakten som nitar honom.
Sist i tidningen ligger den andra och sista delen av det franska albumet Airborne 44; "Där män faller". Jag har inte läst del ett, så jag tvingades hoppa den här serien - men den är extremt snyggt tecknad, och ska tydligen även vara mycket bra innehållsmässigt.
Nästa nummer av Fantomen är ännu ett dubbelnummer som bara innehåller repriser på gamla Fantomenäventyr.

(Tidningen finns i butik till och med den 7/5)
-->

4 kommentarer:

Dombås-Fantomet sa...

Akkurat!

Mithroth sa...

Som jag uttryckte det på Serieforum, det sämsta äventyr jag läst på många år. Blev förvånad över att alla andra tycktes gilla det. Skönt att höra att någon annan håller med mig. Är lika överrens om den korta serien, det blir bara löjligt alltihop. En tjej säger till dörrvakten för svartklubben på skarpen, och då blir han övertygad om att ringa dit polisen. Något som enbart kommer resultera i att klubben stängs. För tafsaren lär det inte hända något med eftersom offret och det enda vittnet går därifrån utan att ens prata med polisen.

Förresten, en annan sak från huvudserien. Det verkar också som att Fantomen hoppsparkar en oskyldig motorcyklist i huvudet när han behöver transportmedel. Jag antar att det ska vara en av de dumma, men det framgår inte på något sätt. Sen byter han bort den stulna motorcykeln mot en båt? Båtägaren lär ju gripas av polis så fort cykeln anmäls som stulen...

Pidde Andersson sa...

Jo, jag reagerade också på motorcykeln. Och båten. Och slutet rent allmänt. Men jag avstod från att ta upp det, jag ville inte redogöra för exakt hela handlingen.

Och ja, tresidaren är bara konstig. Varför lyder dörrvakten (eventuellt) en tonårstjej? Varför ska polisen bry sig om en som tafsar på krogen?

Jag ska kolla upp vad du skrivit på Serieforum.

Mithroth sa...

Jag menar inte på något sätt att det var fel om tafsaren hade blivit gripen. Bara att manusmässigt känns det fel. Det hade lätt kunnat fixats med att de var på en laglig klubb och att de i en ruta faktiskt pratar med poliserna och inte bara lämnar platsen.

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx