lördag 5 maj 2018

Serier: Blake och Mortimer: "Affären Francis Blake"

BLAKE OCH MORTIMERS ÄVENTYR EFTER EDGAR P JACOBS
"AFFÄREN FRANCIS BLAKE"
av Jean Van Hamme och Ted Benoit
Cobolt Förlag
Jag har faktiskt aldrig någonsin tidigare läst Blake och Mortimers äventyr; den klassiska, belgiska äventyrsserien av Edgar P Jacobs. Jag vet inte riktigt varför. Jag kände ju till serien när jag var barn, men jag fick aldrig något album av mina föräldrar, och jag köpte aldrig något själv. Antagligen fanns det heller inga album med Blake och Mortimer på Landskrona Stadsbibliotek, i annat fall hade jag lånat dem.
Fast jag visste ju hur serien såg ut - att den var tecknad i en klara linjen-stil som åtminstone när det gällde miljöer låg nära Hergés stil. Och jag visste att serien var otroligt pratig, att sidorna var fyllda med text. Kanske fanns det trots allt ett album på bibblan som jag lånade, men som jag aldrig läste klart på grund av textmassorna?
Jag har en del vänner som ibland talat sig varma för Jacobs gamla serie, och som skojat om den rikliga texten. Som vuxen har jag dock inte brytt mig om att köpa de gamla albumen på antikvariat. Fast nu är jag onekligen sugen på att leta upp dem.
Cobolt Förlag har börjat ge ut Blake och Mortimer på svenska igen. Men - det handlar inte om de ursprungliga albumen av Jacobs. Istället inleds utgivningen med det första av de "nya" albumen; "Affären Francis Blake" från 1996. Edgar P Jacobs dog 1987, men det var hans vilja att serien skulle fortsätta med andra upphovsmän - till skillnad från Hergé, som uttryckligen inte villa att Tintin skulle föras vidare.
För manus står den Adamsonbelönade belgiske författaren Jean Van Hamme, som skriver serier som säljer mångmiljonupplagor i Frankrike och Belgien; han skriver även romaner och filmmanus. Van Hamme är en pålitlig, bra författare - även om jag inte gillar hans dundersuccé Thorgal. Ted Benoit, som gick bort 2016, står för teckningarna. Av Benoit har vi tidigare sett serien Ray Banana på svenska.
Björn Wahlberg har översatt och står även för ett informativt förord. I detta kan man bland annat läsa att Van Hamme ville sätta sin egen prägel på språket, och inte, som Jacobs, bluddra på och i texten beskriva det vi faktiskt ser i bild. De första sidorna i "Affären Francis Blake" är dock extremt pratiga - så pass pratiga att jag fick ta en paus efter varje uppslag för att vila ögon och hjärna. Dessa sidor är rätt ansträngande att läsa, och man skulle kunna visa upp dem som ett exempel på hur man inte skriver ett seriemanus.
Från albumets första sidor.
Men! Denna pratighet försvinner ganska snart. Kanske försökte Van Hamme sig på att göra något slags naturlig övergång från Jacobs' stil till sin egen? Jag stör mig dock lite på de engelska ord och uttryck som med jämna mellanrum slängs in i dialogen; "By Jove", "Well", "Hello" med mera. Det är möjligt att en fransman som är kass på engelska tycker att det är exotiskt, men jag upplever det mest som töntigt. Dessutom utbrister gestalterna ofta i den besynnerliga svordomen "The devil!". Inte "What the devil?" eller liknande varianter, utan enbart "The devil!". Jag var tvungen att kolla upp det här med en god vän som jobbar som översättare av brittisk litteratur, och han hävdar att man inte kan säga så.
Albumets handling ger till en början; troligen tack vare den myckna, omständliga dialogen, intryck av att vara ytterst komplicerad, men visar sig vara enkel. Francis Blake, chef för underrättelsetjänsten MI5, är på jakt efter en förrädare. När förrädaren avslöjas visar det sig vara ... Blake själv! Blake lyckas fly och blir förstås genast efterlyst. Blakes bäste vän, professorn Mortimer, tror självklart inte på anklagelserna; Blake måste vara oskyldig, så Mortimer beger sig iväg för att hitta sin vän. Färden går till Skottland, där de riktiga spionerna ska avslöjas.
"Affären Francis Blake" är ett riktigt bra album. På ett par ställen tar kanske Van Hamme den enkla vägen ut; han låter sina hjältar ta sig ur knipor på lite väl slumpartade sätt, men som helhet är serien en väl fungerande spiothriller av klassiskt snitt. Javisst, självklart går tankarna till Hitchcock och andra gamla mästare i facket.
Nu har jag allltså inga Blake och Mortimer-album av Edgar P Jacobs att jämföra med, men Ted Benoits teckningar är fantastiska. Jag inbillar mig att hans tuschlinjer är lite mer levande än Jacobs', men där kan jag förstås ta fel.
Lite senare i albumet.
"Affären Francis Blake" var en njutning att läsa, och jag ser fram emot nästa album i serien. Och jag borde verkligen ta mig i kragen och försöka skaffa de ursprungliga albumen av Jacobs.
Slutligen: det är inte utan att jag undrar vad andra serieskapare hade kunnat göra med Tintin - om Hergé gett tillåtelse att fortsätta serien. Detta är ett ämne som ofta diskuteras i Tintinkretsar, och en del Tintinfans avskyr tanken på detta. Själv tycker jag att det hade varit intressant. Tintin må ha varit en väldigt personlig serie för Hergé, Hergé var Tintin. Men - när en ny serieskapare tar över en gammal, etablerad serie, gäller det att på något sätt göra serien till sin egen, utan att förändra den, åtminstone inte alltför mycket. Det finns massor av hyllade serier som inte görs, eller gjordes, av dess ursprungliga upphovsmän. Lucky Luke blev betydligt bättre när Goscinny började stå för manusen. Lee Falk var trots allt en av de sämsta Fantomenförfattarna under senare delen av karriären. Och jag tycker inte att det sista, färdigställda Tintinalbumet; "Tintin och gerillan", är bra.   




-->

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx