fredag 2 februari 2018

Bio: Winchester - House of Ghosts

Foton copyright (c) SF Studios
Ja, jösses. Det är nästan en prestation att använda ett så bra ämne som Winchester Mystery House - och sedan nästan misslyckas totalt.
Winchesterkåken i San Jose i Kalifornien, läste jag om för första gången för 25-30 år sedan. Jag tyckte att det var otroligt fascinerande - en tant som fått för sig att hon hemsöktes av andar, och därför kände sig tvingad att konstant bygga ut huset på de mest bisarra sätt. Hantverkare jobbade dygnet för att bygga vad som till slut kom attt bli 161 rum, samt trappor och dörrar som inte ledde någonstans. En gigantisk labyrint. När jag var lärarvikarie på 90-talet berättade jag ibland om huset, och ungarna tyckte att det var roligt med trappor som går rakt upp i taket.
Filmen WINCHESTER, som i Sverige fått den helsvenska titeln WINCHESTER - HOUSE OF GHOSTS, har regisserats av The Spierig Brothers; det vill säga Michael och Peter Spierig, vilka tidigare gjort DAYBREAKERS och JIGSAW; den sistnämnda har jag inte sett. Bröderna Spierig har även skrivit på manuset, och Peter Spierig står för filmmusiken.
WINCHESTER inleds lite kul. Först kommer en hel radda logotyper för Australiska bolag och institut - och därefter börjar filmen med textskylten "San Jose, California, USA". Filmen är alltså inspelad i Australien. Australiske skådespelaren Jason Clarke spelar doktorn Eric Price, som 1906 anlitas av gevärtillverkaren Winchester för att avgöra om änkan Sarah Winchester är sinnessjuk eller ej. Helen Mirren spelar Sarah Winchester, som ärvde en förmögenhet av sin make och som nu äger halva företaget. Hon anses dock vara knäpp, eftersom hon hävdar att andarna efter de som dödats med det berömda Winchestergeväret spökar i huset, och hon måste ständigt bygga nya rum för att fånga dem - och därefter försegla dörrarna med tretton spik.
Dr Price, som sörjer sin döda hustru och som själv varit död några minuter efter en skottskada, tycker förstås att tanten Winchesters snack är dumheter, men där skiter han sig på tummen. Det dröjer inte länge innan han börjar se- och höra spöken i det stora, märkliga huset. Spöken som inte är så snälla.
"Det dröjer inte länge" skrev jag här ovan. Rent allmänt dröjer ingenting i den här filmen. Det brölar på redan i öppningsscenerna, i vilka det spökar hejvilt. WINCHESTER förlitar sig helt på så kallade jump scares, och bröderna Spierig fläskar på med sådana precis hela tiden. Visst hoppar man till - det är svårt att undvika, eftersom hög musik tutar samtidigt som något snabbt dyker upp i bild.
Filmen går från en BÖ!-effekt till en annan, och däremellan är det faktiskt rätt tråkigt. Man lyckas väva in jordbävningen i San Francisco 1906, under vilken Winchesterhusets tre översta våningar rasade samman. Och vet ni vad som inte är otäckt i spökfilmer? Jo, hyllor som välter, väggar och tak som rasar, folk som kastas omkring, och ett helvetes oväsen.
Det är synd att pågarna inte skrev ett bättre manus. Det här huset är fantasieggande. Helen Mirren är förstås bra som Sarah Winchester, inledningen med en besatt pojke med en säck över huvudet är rätt bra, här och var ploppar det upp en och annan scen som funkar, och jag gillar bilderna från husets besynnerliga interiörer - även om det till största delen är studiobyggen. Men som helhet är det här trist och ospännande, och ibland lite väl dumt. Det vore kul att se en film om det här huset som inte vänder sig till tonåringar med dåligt tålamod.









(Biopremiär 2/2)
-->

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx