söndag 19 augusti 2018

DVD/Blu-ray/VOD: Becoming Bond

BECOMING BOND (Studio S Entertainment)
I HENNES MAJESTÄTS HEMLIGA TJÄNST är en av de bästa James Bond-filmerna, kanske den allra bästa, och George Lazenby - som ju bara spelade Bond en gång - är den ende av Bondskådisarna som faktiskt ser ut att kunna göra det James Bond gör på riktigt. Roger Moore hade stuntman bara för att promenera.
En film om George Lazenbys karriär låter minst sagt intressant. Tyvärr är BECOMING BOND, i regi av Josh Greenbaum, inte den film om Lazenby jag helst vill se.
Filmen inleds med att George Lazenby sätter sig i en fåtölj och låter sig intervjuas. Tyvärr nöjer Greenbaum sig inte med detta; med att göra en rak dokumentär. Istället har han valt att dramatisera det Lazenby berättar, och större delen av filmen är därför en spelfilm. Josh Lawson spelar George Lazenby - Lawson ser ibland ut som Robin Williams, och ibland som Aaron Eckhart, men aldrig som George Lazenby.
Lazenby berättar om sin barndom och uppväxt i Australien, om sina kärleksaffärer där, och jobbet som bilförsäljare. Han hamnade så småningom i London, där han fortsatte att sälja bilar tills han blev upptäckt av en fotograf, som gjorde Lazenby till fotomodell. Han lärde känna en kvinna, i filmen spelad av Jane Seymour, som tipsade om att man sökte en ny Bondskådis efter Sean Connery. Lazenby snackade till sig jobbet, men fick nog av hela branschen efter en film och hoppade av.
De dramatiserade scenerna är tyvärr rätt töntiga. Det är lite småtaffligt gjort, det ser märkligt lågbudget ut, och det är ganska illa spelat och skrivet. Det påminner mest om sketcher om George Lazenby.
Men det som irriterar mest med BECOMING BOND är att den slutar med att han gjort I HENNES MAJESTÄTS HEMLIGA TJÄNST. Lazenby säger att han därefter ägnade sig åt motorsport, gifte sig, och bildade familj. Slut.
... Inte ett ord om att han faktiskt fortsatte att göra film! George Lazenby har 61 credits på IMDb. Han medverkade i actionfilmer i Australien och Hongkong, han var med i italienska thrillers, han har dykt upp i mängder av TV-serier. Det var denna karriär jag var nyfiken på och ville veta mer om! Hans uppväxt är förhållandevis ointressant, och berättelsen om hur han blev Bond är uttjatad. Men den långa B-filmskarriären - där hade det funnits något kul att behandla!
Betyget nedan är i snällaste laget - men eftersom det är en film om George Lazenby är jag snäll.
Förutom att finnas ute på DVD, streamar filmen även på C more Play.









-->

lördag 18 augusti 2018

DVD/Blu-ray/VOD: Kanonen vid San Sebastian

KANONEN VID SAN SEBASTIAN (Studio S Entertainment)
En film med Charles Bronson jag inte tidigare sett, med musik av Ennio Morricone jag inte tidigare hört. Det lät ju onekligen intressant. I diverse artiklar och recensioner omnämns KANONEN VID SAN SEBASTIAN från 1968 som spaghettiwestern. Det är en sanning med modifikation. Det här är en fransk-italiensk-mexikansk-amerikansk samproduktion, helt och hållet inspelad i Mexiko - och dessutom utspelar den sig i Mexiko år 1746, vilket väl inte riktigt gör den till en western överhuvudtaget.
Fransmannen Henri Verneuil står för regin, han är främst känd för en lång rad Belmondo-raffel. Anthony Quinn innehar huvudrollen som banditen Leon. Av diverse skäl misstas han för att vara präst i den lilla hålan San Sebastian - nej, det handlar alltså inte om den spanska staden med en känd filmfestival. Charles Bronson har en förhållandevis liten roll som ledare för ett banditgäng. Både en ilsken indianstam och Bronsons banditgäng ger sig på San Sebastian, och Leon, som bara vill hålla sig undan lagen, tvingas agera hjälte.
KANONEN VID SAN SEBASTIAN inleds med en rätt frän öppningsscen och tuffa förtexter. Därefter blir det betydligt tråkigare. Det är segt, händelsefattigt, och odramatiskt. Först i slutscenerna blir det lite action. Filmfotot är inget specielllt, åtminstone inte jämfört med de samtida italienska westernfilmerna. Regin är ganska anonym. Filmen ger ett gammaldags intryck, den ser ut att vara mycket äldre än den är. Inte ens Morricones filmmusik lyckas sticka ut.
Ett recensionscitat på DVD-omslagets baksida jämför filmen med Sergio Leones klassiska filmer - men Verneuil var knappast någon Leone.











-->

onsdag 15 augusti 2018

Bio: The Meg

Foton copyright (c) Warner Bros.
Avdelningen för HEIMAT. Förlåt: hajmat.
Häromveckan såg jag samtliga fem filmer i SHARKNADO-serien (den sjätte har inte haft premiär än) på Netflix; en om dagen. Detta för att jag inte tidigare brytt mig om att se dem, och för att jag tänkte att jag bör ha sett sett. Jag brukar sällan gilla Asylums filmer, men ibland är de kul. SHARKNADO-filmerna är lite intressanta, eftersom budgeten blir märkbart högre för varje film - de går från att vara jättebilliga till billiga. De är även rätt kul - åtminstone i början. Det blir tjatigt efter några filmer.
Hajfilmer görs det hur många som helst numera. Igår, när detta skrives, hade SANTA JAWS premiär på SyFy i USA. Och på bio kan man se THE MEG, som bygger på en, enligt uppgift, illa skriven roman av Steve Alten. Jag har alltså inte läst boken, men det lär inte finnas många likheter med filmen.
Häromdagen kunde man i amerikansk media läsa att huvudrollsinnehavaren Jason Statham sagt att den färdiga filmen; den som fått premiär, inte är den film vars manus han läste och som han skrev på för att göra. Regissören Jon Turteltaub (TROLLKARLENS LÄRLING, LAST VEGAS) ska ha sagt något liknande. THE MEG skulle bli en bloddrypande och barnförjuden film, men under inspelningen bestämde studion att den istället skulle bli en lättsam sommarfilm med åldersgränsen PG-13.
Jason Statham spelar en kille som heter Jonas, och det är ju lite roligt. Hans rollfigur beskrivs i en replik som "He looks heroic and he walks fast!". Jonas är en djuphavsdykare som räddar elva människor instängda i en ubåt. Jonas hävdar att ubåten attackerats av en megalodon - en urtida, utdöd jättehaj. Jonas anses vara galen, så han åker till Thailand och super ner sig.
Några år senare är det fara å förde på en högteknologisk forskningsstation ute till havs. Jonas' exfru befinner sig på en sjunkande ubåt, som verkar ha attackerats av en jättehaj. Kanske hade Jonas rätt ändå? Den ende  som kan rädda besättningen på ubåten är förstås Jonas, som hämtas på baren i Thailand.
Visst är det en bamsing på 25 meter som härjar. Men inte nog med det, tydligen häckar även en ännu större haj i vattnet.
Den forne simhopparen Statham får många tillfällen att dyka och simma i den här filmen. Han blir även betuttad i en kinesisk forskare (Bingbing Li), eftersom filmen är gjord med kinesiska pengar. Denna forskare har med sig en liten dotter, som har stora problem med att fälla sina onaturliga, engelska repliker; hon har inte en åttaårings vokabulär.
Kalaskexet Ruby Rose är tuff (hon heter Jaxx och ser ut att heta Jaxx) och säger att det är hon som byggt forskningsstationen, och Rainn Wilson spelar en lika gapig som jobbig snubbe som anländer till stationen; han är den obligatoriske killen från bolaget med okänt uppsåt.
Jag trodde att THE MEG skulle vara kul och fräsig, trots att de plockat bort allt splatter - men filmen visade sig vara överraskande ... tråkig. Större delen av filmen plaskar de runt kring forskningsstationen. Jonas kämpar och står i, folk äts upp, men det blir aldrig spännande, aldrig festligt; det känns mest som om filmen - ähum - trampar vatten. Först när det är ungefär tjugo minuter kvar, inklusive eftertexter, attackeras en kinesisk badstrand. Där får vi se en tjock kinesisk pojke som äter glass, men det räcker inte för att rädda filmen. Man borde låtit hajen dyka upp vid stranden långt tidigare; fler scener borde utspelats på land - den där forskningsstationen är inte så kul.
När jag som tonåring såg Steven Spielbergs HAJEN första gången blev jag besviken. Som barn 1975 hade jag inbillat mig att hajen skulle vara stor som Godzilla - och så visade den sig vara en vanlig, sketen haj.
Nu har vi fått en film om en haj som är stor som Godzilla. Synd att den inte blev bättre än så här.










(Biopremiär 17/8)
-->

söndag 12 augusti 2018

DVD/Blu-ray/VOD: Dagmar's heta trosor

DAGMAR'S HETA TROSOR (Studio S Entertainment)
Den svenska synden. Ett ämne jag inte behandlat på väldigt, väldigt länge. Jag och mina kompisar tillbringade en stor del av 1990-talet med att leta upp-, se- och skriva om gamla, obskyra, konstiga svenska filmer från främst 60- och 70-talen. En på 90-talet bortglömd filmskatt ingen brydde sig om.
En helt ny värld öppnade sig för mig. Tänk att det faktiskt producerades flängd underhållningsfilm i Sverige; att det gjordes filmer som i bästa fall var lika fräna och udda som de italienska, franska och spanska filmer jag storkonsumerade. Mina recensioner av-, och krönikor och artiklar om dessa filmer publicerades i dagspress och tidskrifter, och tanken var att det med tiden skulle bli en bok. Det blev aldrig en bok - av mig och mina vänner. Flera år senare kom det dock en bok, författad av en helt annan kille.
DAGMAR'S HETA TROSOR (jo, jag vet, jag retar mig också på apostrofen i titeln, men det står så på originalaffischen) från 1971 tillhör de sexploitationfilmer jag faktiskt aldrig lyckades se när jag samlade- och tittade som värst på sådant här. Det är först nu jag äntligen fått se den.
Det här är en svensk-dansk-amerikansk samproduktion i regi av Vernon P Becker, som gjorde CHAMPAGNEGALOPP. Filmen utspelar sig i Köpenhamn, där exteriörscener har filmats, men alla interiörer verkar vara inspelade i Sverige - det förekommer en del svenska förpackningar (Edets toalettpapper, till exempel), och lägenheterna ser mer svenska än danska ut.
Diana Kjaer spelar Dagmar, svensk call-girl i Köpenhamn, och vi får följa vad som händer under en dag i hennes liv. Efter två år som prostituerad ska hon flytta hem till Sverige och gifta sig. Det hinner dock hända en väldig massa innan hon slutligen åker iväg - samtidigt som det egentligen inte händer någonting alls.
DAGMAR'S HETA TROSOR består av en lång rad löst sammanhållna scener, varav en del är sketchartade. Dagmars kunder kommer på besök. Dagmar besöker sina kunder. Dagmars väninnor och kollegor får besök av kunder. Det förekommer en liten gnutta naket, men alla sexscener sker utanför bild.
Filmens stora behållning är alla kända namn som flimrar förbi, ofta i minimala roller, och det är inte utan att man undrar hur de hamnade i den här filmen. Gus Dahlström är en målare som distraheras av Dagmar (det blir tokigt!), John Harryson är ryss, Tor Isedal är gangster, Tommy Blom från Tages spelar Dagmars bror, Göthe Grefbo vill att hans töntige son ska förlora oskulden, Poul Bundgaard är en dirigent som svettas, Solveig Andersson är med ett par sekunder, Ole Søltoft dyker upp först på slutet (han spelar svensk!), och även Inger Sundh (JAG, EN OSKULD 2) och Anne Grete Nissen (MAZURKA PÅ SÄNGKANTEN, UTAN EN TRÅD) medverkar. Jag har säkert glömt några i denna uppräkning.
Les Baxter (!) har komponerat filmmusiken, låten som spelas under förtexterna är härligt svängig, och Tony Forsberg (PICASSOS ÄVENTYR, KORPEN FLYGER) står för det ganska rudimentära filmfotot. Filmen är på engelska, dialogen är uppenbart eftersynkroniserad, men jag har svårt att avgöra om några av skådespelarna gör sina egna röster. Ibland låter det nämligen som om de svenska skådisarna bryter på svenska, medan de danska bryter på danska.
Den lite fulsnygga Diana Kjaer var en raffig dam, och hennes lägenhet i filmen är hemtrevlig - jag gillar den stora hallen med bruna tapeter. DAGMAR'S HETA TROSOR må handla om synd, men det vilar något trevligt oskuldsfullt över den här filmen.
I DVD-asken ligger ett nytryck i A3-format av den svenska originalaffischen, men den amerikanska affischen på baksidan. Filmens pressbok ligger som DVD-rom på skivan.
Jag kan väl knappast hävda att det här är en bra film; manuset är extremt tunt, men den är fascinerande, och den är kul att titta på. Skandinavien på 70-talet var inte bara tristess och nävgröt.









-->

fredag 10 augusti 2018

DVD/Blu-ray/VOD: Revenge

REVENGE (Njutafilms)
Avdelningen för filmer som visar sig vara något helt annnat än det jag trodde de skulle vara:
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!
På franska och engelska. Eller, tja, nästan engelska.
Omslaget till REVENGE, med manus och regi av Coralie Fargeat, är nerlusat med recensionscitat. Det pratas om feminism, MeToo-debatten, och om att det vänds upp och ner på genren. Således förväntade jag mig att denna rape & revenge-film skulle vara en intensiv, obehaglig, politisk och utmanande film.
Det är bara att konstatera att många filmkritiker behöver se mer underhållningsfilm, B-film, och exploitation. REVENGE är skriven och regisserad av en kvinna, och huvudpersonen är en kvinna, men det behöver inte nödvändigtvis innebära att resultatet är feministiskt.
REVENGE är en slickad exploitationfilm. En blodig, våldsam actionthriller av ett slag vi sett åtskilliga gånger tidigare, fast då i regi av män. Den enda större skillnaden mellan tidigare rape & revenge-filmer, är att den obligatoriska våldtäkten är kort och sker utanför bild, istället för att vara plågsamt utdragen över halva filmen.
Filmen är inspelad i Marocko och jag antar att det är där den utspelar sig. Richard (belgaren Kevin Janssens) är en uppenbarligen svinrik man som har en lyxvilla mitt ute i en stenöken. Dit åker han ibland med två polare för att jaga. Den här gången har han med sig sin älskarinna Jen, spelad av italienskan Matilda Lutz från RINGS; hon som är till förväxling lik Jessica Alba. Jen suger på en slickepinne (jfr LOLITA) och av någon anledning ska hon följa med och jaga.
De två andra snubbarna dyker upp, det blir kväll och de festar, och den ständigt lättklädda Jen dansar förföriskt. De tre männen är alla mer eller mindre osympatiska, och nästa dag passar en av dem på att förgripa sig på Jen medan Richard är ute. Richard blir förstås förbannad när han får veta vad som hänt, men när Jen hotar att berätta allt för Richards fru, knuffar Richard ut henne för ett högt stup. Jen spetsas på ett träd.
Redan under filmens första scener; under de första tjugo minuterna, satt jag och undrade vad det var jag tittade på. Dialogen är nämligen usel - och värre blir det när det pratas engelska. Det funkar okej när killarna pratar franska med varandra, men Jen förstår bara engelska - och när det pratar engelska ser det ut som om de inte riktigt förstår vad de säger och hur de ska fälla replikerna. Resultatet är jättekonstigt. Matilda Lutz lyckas inte fälla en enda replik trovärdigt - men hon har tack och lov nästan inga repliker alls.
Från och med att Jen spetsas på trädet är det dags för suspension on belief - nu slängs all form av logik och trovärdighet ut genom fönstret. Eftersom filmen ju går ut på att Jen hämnas, överlever hon mordförsöket. Om jag berättar hur hon tar sig ner från trädet skulle ni inte tro mig, men jag skrattade högt. Jen lyckas ta sig i säkerhet - med en gren rakt genom överkroppen, flera liter blod fattigare, går hon barfota en lång sträcka genom den stekheta öknen. Jag skrattade igen - och undrade om det är meningen att det ska vara så här roligt.
Jen kommer över ett gevär, ammuntition och en kniv, och kurerar sig i en grotta i scener som känns som hämtade ur FIRST BLOOD. Jag skattade ytterligare en gång.
Sedan följer hämnden. Den blir blodig; det fläskas på med splatter, och det är rätt underhållande. Men så tittade jag på klockan. Det hade bara gått en timme - och REVENGE varar en timme och 48 minuter. Hon tar en väldig tid på sig för att hämnas, och filmens andra halva är därför alldeles för seg och utdragen. Filmen håller på en halvtimme för länge.
Det blir lite kul igen på slutet, som är så blodigt att rollfigurerna bokstavligt talat halkar omkring på det blodsöliga golvet och trillar omkull, som i BRAINDEAD. Fast slutstriden är alldeles för lång.
REVENGE har ett fantastiskt filmfoto. Det här är en väldigt snygg film. Lyxvillans interiörer och exteriörer används på ett utmärkt sätt, liksom den stekande naturen. Men till innehållet är filmen dum. Som sagt - jag undrar om det är meningen att man ska skratta.
De enda som lär chockeras av det blodiga våldet, är de som aldrig sett blodiga våldsfilmer, och de enda som lär tycka att det är en viktig och angelägen film, är väl de som aldrig tidigare sett våldsamma filmer om kvinnor som slår tillbaka.
REVENGE är dock inte lika bäng som MÄN KAN INTE VÅLDTAS (apropå rape & revenge och suspension of belief), och den är mer underhållande.











-->

torsdag 9 augusti 2018

Bio: The Darkest Minds

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Hollywood gör ännu ett försök att skapa en ny HUNGER GAMES. THE DARKEST MINDS bygger på den första av fem böcker författade av Alexandra Bracken. Jag har aldrig hört talas om Bracken och hennes böcker, men jag läser att hon är ung, hon debuterade när hon var ännu yngre, och hon har bland annat skrivit en Stjärnornas krig-bok.
Jennifer Yuh Nelson (KUNG FU PANDA 2 och 3) har regisserat, och i huvudrollen ser vi Amandla Stenberg, som var med i den första HUNGER GAMES-filmen.
Utan förvarning drabbas världen av en mystisk smitta. Jag antar att det är hela världen som drabbas - men vi får bara se vad som sker i USA. Jag kan förstås ha fel, men om enbart USA drabbats blir historien ännu mer ologisk än den redan är.
Okej, den här smittan, ja. Plötsligt dör 98% av alla barn yngre än 18. Snabbt och oförklarligt. Hur vet smittan om ungarna hunnit passera 18? De överlevande två procenten utvecklar olika superkrafter, barnen delas in i olika grupper; de vanligaste mutanterna kallas gröna och anses ofarliga, medan den minsta gruppen, de orangea, även är de mäktigaste och därmed de farligaste. De vuxna är livrädda för dessa barnmutanter och regeringen håller dem därför inspärrade i läger.
När Ruby är tio år gammal hamnar hon i ett läger, där det visar sig att hon är orange - eller brandgul,som vi sa när jag var barn. Sex år senare har hon vuxit upp till Amandla Stenberg. I lägret finns en läkare (Mandy Moore), som visar sig tillhöra en organisation som kallar sig Ligan. Ligan fritar Ruby från lägret, men eftersom det är oklart om Ligan står på de ondas eller de godas sida, rymmer Ruby.
Ruby träffar på ett litet gäng tonåringar som driver omkring i en skåpbil. De letar efter en mytomspunnen plats där barn och ungdomar lever fritt. Tillvaron för de under 18 är nämligen hård - de jagas av militären och av prisjägare. Lite trevligt får dock Ruby ha melllan varven, eftersom hon blir kär i Liam (Harris Dickinson), som kör skåpbilen.
Som alltid, när det gäller den här typen av ungdomsfilmer, tillhör jag inte målgruppen. Jag är mer intresserad av de vuxnas värld i THE DARKEST MINDS, vad de onda militärerna sysslar med, och varifrån den mystiska smittan kommer. Jag föredrar också hårdare action, även om ett par scener i Nelsons film är överraskande brutala och otäcka.
Ungarnas superkrafter är ibland lite oklara och högst varierande, och jag undrar varför det är så svårt för dem att fly från regeringens soldater. De borde enkelt kunna bekämpa fienden med hjälp av sina övernaturliga trix.
Ruby och hennes vänner är dock sympatiska och inte sådär irriterande som ungdomar ofta är på film. Handlingen känns som en kombination av X-MEN och valfri zombiefilm. Självklart finns här en förrädare, som visar sig vara precis den vi tror att det är. Allting leder fram till nästa film, och alla obesvarade frågor ska väl då få sina svar. Om nu filmen inte floppar och uppföljarna därmed skrotas.
På filmaffischen ser vi hur Ruby liksom löses upp i konturerna. Detta är en effekt som förekommer ett par gånger mot slutet av filmen, och som får sin förklaring. Jag konstaterar att detta är den andra filmen jag ser i år i vilken folk löses upp - den första var AVENGERS: INFINITY WAR. Upplösning är visst grejen i år.
THE DARKEST MINDS är inte tråkig, effekterna är rätt bra, grundpremissen är intressant, men jag kommer inte att vänta andlöst på nästa del. Vad femtonåringar tycker om det här vet jag inte, men antagligen upplever de filmen som betydligt mer rafflande än vad jag gör. Låtarna på soundtracket är  fullkomligt vedervärdiga, och det förekommer en scen med skogsdisco.

 








(Biopremiär 10/8)
-->

Ännu mer toppraffel i Seriepodden

Jo, jag var ju uppe i Uppsala häromsistens och gästade Göran Sembs YouTube-program Seriepodden. Vi spelade in två avsnitt, det första hittar ni HÄR, och det andra finns härunder.
Den här gången diskuterar vi bland annat svenska satirserier, samt bristen på passion för själva seriemediet bland unga, svenska serieskapare av idag.
Göran gick verkligen igång, så det är han som pratar mest.


-->

torsdag 2 augusti 2018

Bio: Don't Worry, He Won't Get Far on Foot

Foton copyright (c) Scanbox
Avdelningen för filmer med en lång, engelsk titel, som är fullkomligt hopplös att komma ihåg.
DON'T WORRY, HE WON'T GET FAR ON FOOT är Gus Van Sants nya film. Det var ett bra tag sedan jag såg en film av Gus Van Sant - trodde jag. När jag satte mig ner för att skriva den här texten trodde jag att jag inte att jag sett något av honom sedan LAST DAYS, vilken jag såg i Cannes 2005. Det var en irriterande, pretentiös och ful film. Efter pressvisningen sa två kollegor, båda betydligt yngre än jag, "Oj, vad snygg den var!". Jo, numera är ju fult det nya snyggt.
Men - jag hade fel! För fem år sedan såg- och recenserade jag en film som heter PROMISED LAND. Jag har inga som helst minnen av denna film. Jag ögnade igenom min recension, men jag minns den bara ytterst vagt.
De flesta associerar nog Gus Van Sant med filmer som PÅ DRIFT MOT IDAHO och WILL HUNTING. Själv tänker jag främst på den bisarra kalasfloppen EVEN COWGIRLS GET THE BLUES (den i vilken Uma Thurman har jättetummar) och den märkliga, fullkomligt onödiga nyinspelningen av PSYCHO. Nu ser jag att det visst var Van Sant som gjorde TILL VARJE PRIS, som jag minns att jag gillade när jag såg den 1995.
DON'T WORRY, HE WON'T GET FAR ON FOOT är en film om skämttecknaren John Callahan. Jag har ingen relation alls till Callahan - inte mer än att jag känner igen hans namn och stil; jag har sett hans teckningar i amerikanska tidskrifter. Men det är allt. Jag visste absolut ingenting om John Callahan, jag visste inte att han var rullstolsburen, alkoholist, och att han dog 2010.
Den här filmen bygger på en bok av Callahan och skildrar hans liv. Eftersom han alltså var skämttecknare hade jag såklart förväntat mig en film om hans karriär som just skämttecknare. Men där sket jag mig allt på tummen. Endast filmens sista halvtimme ägnas åt tecknarkarriären. Först får vi en och en halv timme alkoholism, rullstolar och terapisamtal.
Merparten av filmen utspelar sig under tidigt 1980-tal. Kronologin är uppbruten, och Van Sant hoppar vilt mellan den rullstolsburne Callahans samtal med en grupp anonyma alkoholister, och den spritindränkta tillvaron före bilolyckan som såg till att Callahan hamnade i rullstol, samt ett föredrag han håller som framgångsrik men kontroversiell skämttecknare.
Joaquin Phoenix spelar John Callahan; iförd röd peruk ser Phoenix nästan ut som Robin Williams' onde bror. Han är inte speciellt sympatisk, Callahan. Tvärtom är han rätt osympatisk. Han hävdade att han drack eftersom hans biologiska mor adopterade bort honom, och uppväxten var hemsk. Men även flera av de övriga rollfigurerna är osympatiska. En närmast oigenkännlig Jonah Hill spelar den rike, homosexuelle ledaren för AA-samtalen. Udo Kier gör förresten en av de övriga alkoholisterna, och det är ju trevligt. Jack Black gestaltar killen som festade med Callahan och som på fyllan körde bilen som kraschade.
Den enda som sprider ljus och värme, är Rooney Mara, som spelar den svenska flygvärdinnan Annu. Den söta Mara ser verkligen svensk ut, men brytningen hon lagt sig till med låter mest ... isländsk? Scenerna med Annu, i synnerhet hennes första uppdykande, är rätt märkliga. Men även flera andra scener och händelser är märkliga. Jag vet inte om det är ett konstnärligt grepp, eller om Gus Van Sant misslyckats med dessa scener.
Självklart hade jag hellre sett att filmen handlade om det som intresserar mig - nämligen Callahans karriär som skämttecknare. Nu är det istället ett ganska mörkt drama om alkoholism, rehabilitering, och utdrivning av inre demoner. DON'T WORRY, HE WON'T GET FAR ON FOOT lämnade mig förhållandevis likgiltig.

 






(Biopremiär 3/8)
-->

onsdag 1 augusti 2018

Bio: Mission: Impossible - Fallout

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Medan vi lämnade biografen diskuterade jag och en kollega i vanlig ordning filmen vi just sett . Vi var överrens om att MISSION: IMPOSSIBLE - FALLOUT var rätt bra, dock tillade jag "Men var inte den förra filmen lite bättre?". "Vilken var det?" frågade min kollega, och jag sa "Var inte det den där han klättrade på en skyskrapa?".
Men det var det inte. Jag hade fel. Nu har det kommit så många MISSION: IMPOSSIBLE-filmer - den nya är den sjätte - att jag inte kan hålla dem isär. Sekvensen med skyskrapan var med i 2012 års MISSION: IMPOSSIBLE - GHOST PROTOCOL. Den förra filmen hette MISSION: IMPOSSIBLE - ROGUE NATION. Det var i den tjusiga Rebecca Fergusons rollfigur Ilsa introducerades. Det är i princip allt jag minns av den filmen - trots att jag satte högt betyg. Jag kom inte ens ihåg att även Alec Baldwins CIA-höjdare introducerades.
Christopher McQuarrie står åter för manus och regi, och innan dess premiär var MISSION:IMPOSSIBLE främst känd för två saker: dels för att Tom Cruise, som gjorde de flesta av sina stunts själv, bröt armen, eller vad det nu var han bröt, när han hoppade mellan två hustak (scenen med olyckan är kvar i den färdiga filmen!), vilket ledde till att inspelningen stoppades under ett drygt halvår. Och dels är filmen känd för att Paramount Pictures förbjöd Henry Cavill att raka av sig mustaschen i väntan på de nya kompletterande scener som skulle tas långt efter filmens färdigställande. Cavill spelade in JUSTICE LEAGUE direkt efter FALLOUT - och hade därför mustasch när han gestaltade Stålmannen. Denna mustasch plockades sedan bort digitalt - Stålmannens överläpp är datoranimerad.
Redan under inspelningen av FALLOUT pratades det om att Henry Cavill spelar skurken i den nya MISSION: IMPOSSIBLE-filmen. Därför blev jag lite överraskad när det dröjer mer än halva filmen innan det avslöjas att det är han som är skurken alla letar efter. Det ska komma som en överraskning, antar jag. Fast karln beter sig skumt redan från början. Han spelar en agent som heter Walker, och som ingår i Ethan Hunts (Tom Cruise) team.
Det handlar om stulet plutonium. I början av filmen går ett uppdrag fel, och plutoniumet (eller plutoniet, som det står i den svenska texten) hamnar på vift. Ethan Hunt och hans kollegor Luther (Ving Rhames) och Benji (Simon Pegg) far världen runt tillsammans med Walker - Berlin, Paris, London, och ännu längre bort. På vägen dyker även Ilsa upp, hon verkar stå på fiendens sida, men Ethan är kär i henne, så det gör inget. Även Alec Baldwin och Angela Bassett återkommer.
Som nästan alltid är fallet med MISSION: IMPOSSIBLE-filmerna, är handlingen lite onödigt komplicerad. Rättare sagt: en enkel handling görs mer komplicerad än den är. En väldigt massa rollfigurer dyker upp och beter sig skumt, och det är lite svårt att hänga med - vad håller de på med? Varför gör de så? Den väldigt söta Vanessa Kirby spelar en gestalt som går under namnet The White Widow, och hon är utomordentligt mystisk och märklig.
Fast handlingen i de här filmerna är sekundär, man behöver inte hålla reda på allt. Istället bygger förstås MISSION: IMPOSSIBLE på bombastiska actionscener, och på den fronten levererar FALLOUT. Ett slagsmål på en elegant herrtoalett är extremt bra, i vanlig ordning får vi en avancerad motorcykeljakt, och som lök på grädden på moset fläskas det på med helikopterjakt och bergsbestigarslagsmål.
MISSION: IMPOSSIBLE - FALLOUT är en bra och underhållande actionfilm. Dessutom märks det inte att filmhelvetet faktiskt är två och en halv timme långt! Men - jag tycker nog att GHOST PROTOCOL och ROGUE NATION var lite bättre.  
För övrigt har det börjat pratas om att man vill se Henry Cavill som ny Jame Bond. Tja ... Han har ju rätt ålder, och till skillnad från Daniel Craig ser han inte ut som en ryskt gangster. Men som skådespelare är han lite väl stel, Cavill. Hans utstrålning är inte den bästa. Jag upptäckte att jag sett en hel del filmer med Cavill innan han debuterade som Stålmannen - men jag noterade honom aldrig i dessa filmer.
Men visst vore det lite roligt med Cavill som James Bond - eftersom Bond då skulle se ut som prins Carl Philip!








(Biopremiär 3/8)
-->

tisdag 31 juli 2018

Toppraffel i Seriepodden

När man har semester kan man åka utomlands. Man kan också resa till Uppsala. Jag gjorde det senare - och när jag var i Uppsala passade jag på att besöka Göran Semb för att gästa hans YouTube-program Seriepodden. Vi spelade in två avsnitt, nummer 104 och 105, och det första ligger nu uppe.
Vi pratar mest om serier. Om 91:an och Fantomen. Vi pratar om hur det var förr. Vi diskuterar sådant medelålders serievänner och serieskapare diskuterar. Det blir nog även lite filmsnack.
Avsnitt 105 dyker upp om en vecka.

-->

torsdag 26 juli 2018

Bio: Hereditary

Foton copyright (c) Nordisk Film
"Hereditary" betyder "ärftlig" eller "nedärvd". Det är också titeln på en film som diskuterats en hel del i sociala medier och på andra ställen sedan den hade premiär utomlands. Några hyllar den, andra hatar den, och den har väl inte inte gått sådär jättebra på bio. Jag kan förstå det sistnämnda, vilket jag ska återkomma till.
På väg till biografen såg jag att HEREDITARY varar  två timmar och sju minuter. En spökfilm som är 127 minuter? Det är ju på tok för långt! Även om filmen visar sig vara bra, ska man inte dra ut på skräckfilmers speltid. Effekten brukar i de flesta fall förtas när det håller på för länge.
Ari Aster står för manus och regi, detta är hans långfilmsdebut efter ett gäng kortfilmer. Toni Collette spelar den knepiga konstnärinnan Annie, som gör skalenliga modeller av hus och människor - det pratas några gånger om ett galleri som jag antar ska ställa ut hennes grejor, men det utvecklas aldrig. Inte bara Annie är knepig. Gabriel Byrne spelar Annies make; Steve, och han är förhållandevis normal, men sonen Peter (Alex Wolff), som är i övre tonåren, är osocial och vill helst sitta ensam och röka brass. Dottern Charlie (Milly Shapiro) är knepigast av alla. Hon är tretton, men jag trodde att hon var högst tio. Hon ser ut som en uggla, gör klickljud med tungan, klipper huvudet av döda djur, ritar fula teckningar, och är allmänt skum. Dessutom är hon nötallergiker, vilket hon inte verkar kunna hantera själv, trots att hon är tretton år. Är man tretton är man stor nog att veta om att man kan dö om man äter vissa saker.
Allies mor har dött. Modern var en ond och jobbig kvinna som manipulerade och hade sig. Allie sörjer kraftigt, men är samtidigt förvirrad, eftersom modern var som hon var. Det dröjer dock inte länge Allie tycker sig se moderns spöke hemma i villan.
Här förväntade jag mig att filmen skulle handla om detta spöke, men icke. Kort därpå omkommer Charlie i den nötrelaterad biloycka - en bisarr och blodig sådan. Det bär sig inte bättre än att hon tappar huvudet. Bokstavligt talat. Peter satt bakom ratten.
Nu verkar det som att det är Charlie som spökar. Det sker konstiga saker, moderns grav skändas, det anordnas seanser, Annie blir alltmer hysterisk, och Steve tror att alla blivit galna. Är det månne en demon i farten?
HEREDITARY är, som jag misstänkte, alldeles, alldeles för lång. Filmens första halva är dessutom inget vidare, tvärtom är den ofta direkt dålig. Jag satt och associerade till klåparen M Night Shyamalan. Tempot är långsamt, väldigt långsamt. Här finns inga riktiga människor, alla beter sig onaturligt. Dialogen är onaturlig även den. Jag tänkte även lite på THE BABADOOK, vars rollfigurer också är rätt jobbiga och irriterande. Anslaget i HEREDITARY är pretentiöst - och jag förstår att många av de som köpt biljett till en skräckfilm blir besvikna när första timmen främst är ett märkligt, segt drama om sorg och psykisk sjukdom. Publiken kanske till och med lämnar salongen och berättar för sina vänner hur jävla tradig den här filmen är. Jag tyckte också att det var tradigt och jag kände att den här filmen kan jag inte tilldela mer än en tvåa.
Men - under filmens andra halva vänder det. Plötsligt blir det intressantare och filmen förvandlas till en regelrätt skräckfilm. Och nu följer en rad scener som är riktigt bra. Några inslag är synnerligen effektiva. Jag vet dock inte riktigt vad jag tycker om upplösningen och slutscenerna. Här blir HEREDITARY direkt surrealistisk.
Jag slutade att tänka på Shyamalan, och istället gick tankarna till Polanskis HYRESGÄSTEN, till EXORCISTEN, och de allra sista scenerna fick mig oväntat att tänka på slutet på Clive Barkers NIGHTBREED.
Jag kände att jag kan höja betyget till en ganska solid trea. Men jag tycker allt att Ari Aster borde klippt bort en halvtimme. Då hade det blivit tajtare och den första halvan mindre irriterande.







(Biopremiär 27/7)
-->

onsdag 25 juli 2018

Bio: Tag

Foton copyright (c) Warner Bros.
När jag har barn brukade vi leka pjätt. Man sprang runt och jagade varandra, en var den som "tog", och sa "pjätt" när han eller hon rörde vid någon, som blev ny att "ta". Jag tyckte att det var konstigt när Pippi Långstrump lekte "kull" med poliser. Vaddå, "kull"? Vad är det? "Pjätt" heter det ju!
Som vuxen har jag förstått att det bara är i Skåne det heter "pjätt" - kanske inte ens det, det är kanske bara i Landskrona?
Långfilmsdebuterande Jeff Tomsics nya komedi har fått behålla sin amerikanska titel; TAG. Jo, det finns ju redan en barbarfilm med Kevin Sorbo som heter KULL. Men hade jag jobbat för den svenska distributören, skulle jag döpt den till PJÄTT. Och gärna lagt till en undertitel. PJÄTT - PLATTAN I MATTAN OCH BLÅS PÅ, NU TAR VI BRUDGUMMEN!
TAG bygger på en artikel i The Wall Street Journal. Tomsics film avslutas med autetiska videoklipp av och med de verkliga personerna, men det känns som att filmen är ytterst löst byggd på sanningen.
Ett gäng killar har lekt kull i trettio år. Oavbrutet. De är nu medelålders män, men i maj varje år släpper de allt för att ge sig ut och leka. De bor alla i olika städer, vilket gör leken rätt omständlig, och under dessa trettio år har en av killarna; Jerry (Jeremy Renner), aldrig någonsin blivit tagen. Han är extremt skicklig på att komma undan.
Ed Helms spelar Hoagie, som är den mest entusiastiske, han är besatt av att äntligen kulla Jerry, och tillsammans med de övriga (spelade av Hannibal Buress, Jon Hamm och Jake Johnson) gör han upp en plan för hur de ska sätta dit Jerry - som ska gifta sig. De ska hugga honom under bröllopet. Med på resan är Hoagies än mer entusiastiska fru (Isla Fisher) och en väldigt tjusig reporter från The Washington Journal (Annabelle Wallis), som av en slump fick nys om leken.
Jag hade vissa förhoppningar på TAG. Den verkade ju rätt rolig. Filmen är också rolig i början - de första tio minuterna är jättekul: Ed Helms rollfigur tar anställning som städare på ett företag, enbart för att kunna ta sig in på Jon Hamms kontor.
Men efter denna inledning är det mindre roligt. Oftast är det inte roligt alls. Jeremy Renner avvärjer försöken att kulla honom med våld. Det känns lite konstigt när det ibland nästan blir lite actionfilm. Jag trodde att de här killarna mest skulle klä ut sig och jaga varandra, inte få trädstockar i bröstet och kastas genom fönsterrutor. Dessutom är Jake Johnsons rollfigur pundare, och det är väl bara amerikaner som tycker att stonerskämt är kul.
Nej, det här var inte alltför roligt. Slutet är besynnerligt sentimentalt och malplacerat.
Brian Dennehy står inte med i rollistan, men dyker upp i en liten roll.
Jag har lite svårt att greppa att jag är tre år äldre än Jon Hamm.









(Biopremiär 25/7)
-->

onsdag 18 juli 2018

Bio: Hotel Artemis

Foton copyright (c) Scanbox
För några månader sedan dök det upp några väldigt snygga filmaffischer till HOTEL ARTEMIS på internet. De väckte min nyfikenhet, men jag kollade inte upp filmen - och sedan glömde jag bort den. Nu går den plötsligt upp på bio och jag har sett den.
Kritiken i USA var nedgörande - och jag förstår varför. Vad i hela världen ska den här filmen upp på bio att göra? Med undantag för några namnkunniga skådisar, är HOTEL ARTEMIS en produktion som stinker direkt-på-DVD. Det här ser ut som en sådan där ambitiös, nästan lite pretentiös, men totalt misslyckad actionfilm folk som Albert Pyun kunde göra på 1990-talet.
Drew Pearce står för manus och regi; han har tidigare skrivit manus till IRON MAN 3, men nu debuterar han som långfilmsregissör. HOTEL ARTEMIS utspelar sig i en nära framtid. Los Angeles är en stridszon, plågad av upplopp. Ofta råder utegångsförbud. Jodie Foster spelar en sjuksköterska som driver titelns hotell - vilket inte är något hotell, utan ett slags sjukhus för kriminella. Det påminner lite grann om hotellet i JOHN WICK. Dave Bautista spelar hennes assistent/vakt/utkastare.
I filmens inledning går ett bankrån fel, och efter en eldstrid lyckas två skadade rånare ta sig till hotellet för vård. Till hotellet kommer även en gapig gangster, en supersexig mördare spelad av Sofia Boutella, samt hotellets ägare; en samvetslös gangsterboss spelad av Jeff Goldblum, och dennes son (Zachary Quinto). Det figurerar en penna innehållande diamanter i handlingen. Den supersexiga mördaren är där för att avliva Jeff Goldblums rollfigur. Jodie Fosters sjuksköterska sörjer sin döde son.
Det händer ingenting alls av intresse i HOTEL ARTEMIS. Oftast är filmen mördande tråkig. Den tunna handlingen är fullkomligt poänglös. Ibland exploderar filmen i blodigt ultravåld, men eftersom precis alla rollfigurer är osympatiska och rövtrista, sitter man där och stirrar likgiltigt på filmduken. Man stirrar även på sin klocka. Är det inte slut snart?! Tack och lov börjar eftertexterna att rulla redan efter 85 minuter. Slutet är dumt.
Sofia Boutella har en lång, tuff fajt mot slutet av filmen, men den kan inte rädda detta totalhaveri. Ibland är filmfotot rätt snyggt, men det kan inte rädda filmen det heller. Och inte kan de välkända skådespelarna rädda det här. Såg Foster, Goldblum och Quinto något i manuset som inte framgår i den färdiga filmen? Varför tackade de ja till det här? Och återigen - varför går den upp på bio i Sverige?
Det kostade femton miljoner dollar att göra den här filmen. Snacka om att kasta pengarna i sjön.
HOTEL ARTEMIS är en orgie i meningslöshet.









(Biopremiär 20/7)

Bio: Mamma Mia! Here We Go Again

Foton copyright (c) UIP Sweden
Det är tio år sedan ABBA-musikalen MAMMA MIA! hade premiär, och jag försökte hitta min recension av filmen. Jag är säker på att jag skrev en - men den går inte att uppbringa. Den fanns på gamla TOPPRAFFEL!, när jag höll till på Metrobloggen, vilken raderades häromåret. Recensionen finns inte heller på någon av de sajter som repriserar mina texter.
Jag minns förstås inte exakt vad jag skrev, men det var väl något i stil med "klämmigt, glatt, banalt, dumt".
Nu är uppföljaren MAMMA MIA! HERE WE GO AGAIN här - och den här gången kan vi verkligen prata om klämmigt, glatt, banalt och dumt! Richard Curtis är en av manusförfattarna, och det är häpnadsväckande att han fått ur sig något sådant här - han måste ha hittat på storyn under ett toalettbesök, och bett de andra författarna ta över. En av de andra författarna är Ol Parker, som skrivit de två HOTEL MARIGOLD-filmerna - vilket väl säger allt. HOTEL MARIGOLD-filmerna är ju som MAMMA MIA! - fast utan sångnummer. Ol Parker har även regisserat denna nya ABBA-film.
Vi är tillbaka på den grekiska ön - fast här gången är filmen inspelad i Kroatien. Meryl Streeps rollfigur Donna är död! Va? Men Streep är ju med på affischen! Jo, trots att hon är död får hon dyka upp på slutet och sjunga lite. Donnas dotter Sophie (Amanda Seyfried) ska inviga sitt nyrestaurerade lyxhotell på ön och inväntar gästerna. Medan hon väntar på dessa gäster, får vi se Donnas ungdom skildrad i flashbacks - större delen av filmen består av dessa tillbakablickar på hur Donna träffade Sam, Bill och Harry; Sophies tre fäder som ju den första filmen handlade om.
Lily James spelar Donna som ung. Lily James ser inte alls ut som Meryl Streep, inte för fem öre. Den unga Donna är irriterande lycklig precis hela tiden. På vägen till den grekiska ön träffar hon Sam, Bill och Harry, vilka spelas av unga killar som inte heller de ser ut som sina vuxna motsvarigheter. Även Donnas kompisar Tanya och Rosie figurerar i yngre tappning.
Parallellklippt med dessa återblickar får vi se hur ... Tja, det händer inte så mycket på det hotell som ska invigas. Rättare sagt, det händer ingenting. Men de vuxna Tanya (Christine Baranski) och Rosie (Julie Walters) anländer, och Sam (Pierce Brosnan) verkar bo där. Bill (Stelllan Skarsgård) och Harry (Colin Firth) är på väg dit för att överraska. Bill har precis tilldelats det prestigefyllda priset Svenska Författarutmärkelsen! Även Sophies mormor - Donnas mor - är på väg till ön. Mormodern är en Las Vegas-stjärna spelad av Cher. Cher är bara fyra år äldre än Meryl Streep, och hon är så plastikopererad att hon knappt kan prata.
Just det, Andy Garcia spelar hotellets delägare. Han har ingenting alls att göra i de scener där han medverkar.
MAMMA MIA! HERE WE GO AGAIN har ingen handling alls. Det är bara en lång rad sång- och dansnummer som hålls ihop av en väldigt tunn tråd. Den unga Donna besöker en restaurang i Paris, där kyparna är klädda som Napoleon - detta enbart för att "Waterloo" ska kunna framföras. Krystat är bara förnamnet. Allting i filmen är krystat. Manuset är så tunt, att det är en prestation att de lyckats skriva det - jag hade aldrig lyckats om jag försökt.
Fast målgruppen blir säkert nöjd. Det är glatt och färgsprakande, musiknumren är många och förhållandevis medryckande. Dansinslagen är koreograferade - till skillnad från riktiga ABBA:s shower. Fridas dansnummer såg ju mest ut som Malmöflickorna utan boll.
Björn och Benny dyker upp i varsin liten cameoroll. Pierce Brosnan sjunger alldeles för lite, Stellan Skarsgård och Colin Firth sjunger ännu mindre, och jag tror inte att Andy Garcia sjunger alls.
Varning! Filmen innehåller en kort sekvens i vilken en kille blåser i en baguette och låtsas att den är en trumpet.
Nu har jag skrivit en farlig massa om en film om vilken det egentligen inte finns så mycket att säga.









(Biopremiär 18/7)
-->

onsdag 11 juli 2018

Bio: Skyscraper

Foton copyright (c) UIP Sweden
SKYSCRAPER är en actionfilm från 1996 med Anna Nicole Smith i huvudrollen. Jag minns inte om jag såg den när SF Video släppte den direkt på video, jag minns inte om jag sett den överhuvudtaget, men så här stod det på omslagets baksida:
ANNA NICOLE SMITH
*Playmate of the Year 1993
*Omåttlig sexdiva
*Gift med en urgammal miljardär och änka kort tid efter bröllopet ...
*Hennes & Mauritz-modell 
*Möjligen världens mest talanglösa skådespelare ...
2018 års film med titeln SKYSCRAPER har ingenting med Anna Nicole Smith-filmen att göra. Ska jag lägga till ett "tyvärr"?
Den nya SKYSCRAPER är en action- snedstreck katastroffilm med Dwayne Johnson. Just det, här kommer ännu en film med herr Johnson. Varje gång han gjort en ny, i mitt tycke dålig film, och som jag förutspår kommer att floppa, blir det ännu en megasuccé. Det var inte längesedan RAMPAGE och JUMANJI gick på bio, men redan nu får vi ånyo se Johnson flexa musklerna på bioduken.
Rawson Marshall Thurber (CENTRAL INTELLIGENCE, DODGEBALL) har skrivit och regisserat en film som är något slags blandning av SKYSKRAPAN BRINNER och DIE HARD. Jag har inte sett SKYSKRAPAN BRINNER på över trettio år, och vad jag minns tyckte jag inte att den var speciellt bra. Den gick mest ut på att kändisar brann upp. DIE HARD har jag dock sett åtskilliga gånger sedan den kom 1988.
Dwayne Johnson spelar Will Sawyer, före detta elitsoldat och gisslanförhandlare. Efter att ett uppdrag gick åt skogen för tio år sedan, har han sadlat om och är nu något slags säkerhetsexpert för skyskrapor. Dessutom är han enbent! Jodå! Bruce Willis tvingades springa runt barfota i en skyskrapa i DIE HARD - men Dwayne Johnson hoppar runt på ett ben i SKYSCRAPER! Okej, han har en protes, men den måste han då och då plocka bort.
Världens högsta skyskrapa ska invigas i Hongkong, och Will Sawyer är där för att kontrollera säkerheten. Även Wills hustru (Neve Campbell) och deras två små barn är med på resan. Det dröjer dock inte länge innan den brutale Kores Botha (dansken Roland Møller) och hans beväpnade gäng hårdingar tar sig in i kåken.
Dessa skurkar är på jakt efter en pryl skyskrapans stenrike konstruktör har - och för att komma åt denna pryl, sätter så klart skurkarna fyr på byggnaden. Skyskrapan töms på folk, men kvar blir - givetvis - fru Sawyer och barnen. Fru Sawyer är inte den som är den, hon är också före detta militär, och kan dunka bovar på egen hand, men självklart är det Will som måste se till att familjen kommer ut ur den brinnande byggnaden. Samtidigt passar han på att ta kål på så många skurkar som möjligt.
SKYSCRAPER är allt annat än originell. Vi har sett allt förr, och vi har sett bättre varianter. Men samtidigt är det här den minst tråkiga film jag sett på bio på länge. Den varar bara 102 minuter inklusive långa eftertexter, vilket innebär att tempot är väldigt högt. Här finns knappt tid för presentationer av rollfigurer - men det räcker med att veta att Dwayne Johnson är schysst, och att de som bryter på danska eller talar med brittisk dialekt är ondare än ondast.
Skyskrapan är så pass högteknologisk att det närmast blir science fiction. Vissa tekniska innovationer finns där bara för att slutstriden ska se häftig ut. Men visst är filmens specialeffekter maffiga, och lider man av svindel kan det säkert bli jobbigt att titta på flera scener.
Dwayne Johnson har ett farligt sjå när han räddar världen; han klättrar och hoppar och svingar sig i rep. Byron Mann spelar en kinesisk polis som tror att Will är skurken. Noah Taylor är opålitlig. En av skurkarna är den obligatoriska Snygga bruden. SKYSCRAPER är förvånansvärt allvarlig och humorbefriad. Plus för att Will Sawyer alltså är enbent. Jag ger inte filmen min högsta rekommendation, men det här duger gott som actionunderhållning utan några som helst pretentioner.


  




(Biopremiär 12/7)
-->

lördag 7 juli 2018

TOPPRAFFEL! sörjer: Steve Ditko

Härommånaden tittade jag på en dokumentär från 2007 om Steve Ditko. Den slutade med att Jonathan Ross och Neil Gaiman letade upp Ditkos ateljé i New York. Ditko ville inte träffa dem, men de två klampade upp på ateljén ändå. Besöket filmades inte, men Ditko hade tagit sig tid och pratat med besökarna i flera minuter, samt prackat på dem tidningar.
Nu är Steve Ditko död. Han hade legat död ett par dagar när hemtjänsten hittade honom. Ditko blev 90 år gammal, han avled av en hjärtattack, han hade ingen familj och han visade sig aldrig offentligt - vilket förstås var orsaken till att det dröjde innan han hittades.
Just nu svämmar internet över av hyllningsartiklar, och serieskapare skriver på sociala medier om hur mycket Ditko betytt för dem. För min egen del har Ditko inte betytt någonting alls. Självklart till stor del beroende på att jag är svensk, och på att jag är för ung för att ha läst Spindelmannen när Ditko tecknade serien; alltså när serien var ny.
Tvärtom gillade jag inte Ditkos Spindelmannen när jag var barn. När Atlantic började ge ut Spindelmannen 1978 publicerade de serierna i en farlig oordning. Ibland kunde de plötsligt köra ett gammalt Ditko-avsnitt från tidigt 1960-tal. Jag blev alltid besviken när jag köpte ett nummer av Spindelmannen och det innehöll "de gamla fula serierna". Jag gillade förstås John Romitas avsnitt - och de tecknare som ritade i Romitas stil.
Som vuxen läste jag de hundra första numren av The Amazing Spider-Man och konstaterade att även om jag fortfarande tyckte att Ditkos figurer var fula, var han en utmärkt serieberättare. Sedan är det förstås svårt att säga om detta är Stan Lees förtjänst eller ej. Stan Lee och Steve Ditko skapade Spindelmannen tillsammans, och som säkert är bekant, blev Ditko förbannad på Lee, eftersom Ditko tyckte att Lee tog åt sig äran.
Jag har sett några av de manus - eller "manus" - Stan Lee skrev på 1960-talet. Lee jobbade ju enligt The Marvel Method; tecknaren fick ett synopsis av Lee, och fick själv bygga ett serieavsnitt på detta, och därefter skrev Lee dialogen. Det kunde hända att tecknaren bara fick ett par meningar från Lee att jobba med. På så vis kan jag förstå att tecknarna blev förbannade när det stod att Stan Lee stod för manus.
Å andra sidan tillförde Stan Lee extremt mycket när han skrev dialogen. Det var där hela "Marvel-känslan" fanns. Lees betydelse blev ganska uppenbar när Jack Kirby och Stev Ditko lämnade Marvel och skrev sina manus helt på egen hand.
Steve Ditko och Stan Lee hade samarbetat långt innan de skapade Spindelmannen 1962. Ditko inledde sin karriär som serietecknare på diverse småförlag, innan han 1955 hamnade på Atlas Comics, förlaget som senare kom att bli Marvel Comics. Åt Atlas tecknade Ditko bland annat korta skräckserier, författade av Stan Lee. En del av dessa publicerades i svenska serietidningar under 70-talet, och till skillnad från Spindelmannen, gillade jag stilen i dessa gamla skräckserier.
Efter att ha gjort Spindelmannen, skapade Ditko Dr Strange åt Marvel. Ett par år senare; 1966, lämnade Ditko Marvel. Ditko och Lee bråkade om vem som skulle dölja sig bakom Gröna trollets mask - Ditko ville att det skulle vara en helt okänd snubbe som inte tidigare synts i serien, medan Lee tyckte att det skulle vara en bekant figur (vilket det också blev). Till detta kom att Ditko fortfarande var sur för att inte fått tillräcklig credit för att ha skapat Spindelmannen.
Efter Marvel jobbade Ditko åt Charlton och DC Comics. Han gjorde några serier åt Warrens skräcktidningar. Den extremt konservative Ditko snöade in på Ayn Rand och han skapade den egna figuren Mr. A. Jag har inte läst denna beryktade serie, men det känns inte som att det är något för mig.
1979 återvände Ditko till Marvel Comics och ritade lite superhjälteserier. Ditko fortsatte att jobbba fram till 2012, då han var 85. De sista 30 åren av sin karriär ägnade han sig mest åt att rita de serier som erbjöds; efter att på 60-talet ha varit en nyskapande och betydande tecknare, blev han nu en kille som anlitades för att rita Chuck Norris and the Karate Kommandos och Power Rangers.
Steve Ditko levde mer eller mindre som en eremit, och han släppte aldrig hatet mot Stan Lee. Som den värste konspirationsteoretiker satt han i sin ateljé och gav ut egna publikationer om hur dumma de var på Marvel Comics på 60-talet. Dessa publikationer delade Ditko mer än gärna med sig av - om man nu hade turen att få tag på honom. Han gav även ut en rad egenpublicerade serietidningar. De få gånger han uttalade sig offentligt de senaste åren, handlade det om att han aldrig fick några pengar för de filmer som gjorts om figurer han skapat. Ett par regissörer som gjort superhjältefilmer har sagt att de försökte få träffa Steve Ditko, men det gick inte för sig.
Steve Ditko verkar ha varit en osannolikt knepig herre, och han gav inte direkt intryck av att vara speciellt sympatisk. Dock sa Jonathan Ross och Neil Gaiman i den där dokumentären att Ditko var oerhört artig.
STEVE DITKO
1927 - 2018
R.I.P.
-->

onsdag 4 juli 2018

Bio: The First Purge

Foton copyright (c) UIP Sweden
THE PURGE-serien rullar vidare med en fjärde film. Det här är en filmsvit som lyckats med konststycket att bli bättre efter ett tag, istället för att som brukligt bli lite sämre för varje ny film. Den tredje filmen; THE PURGE: ELECTION YEAR, var betydligt bättre än de två första filmerna.
Skälet till detta är, som jag skrev i min recension av filmen, att serien blev direkt politisk - det som kändes alltför otroligt när THE PURGE kom 2013, är plötsligt inte helt otänkbart. Under dessa år har Trump blivit president, engelsmännen röstade för Brexit, Sverigedemokraterna skördar framgångar här hemma i Sverige - fascism, rasism och allmänt människoförakt visar sitt fula tryne överallt, och det som var science fiction för inte alltför många år sedan är plötsligt realitet. Världen har blivit något slags bisarr kombination av "1984" och DR STRANGELOVE.
THE PURGE-filmerna handlar, som eventuellt är bekant, om att man i USA i en nära framtid infört en natt om året, då all form av kriminalitet, inklusive mord, legaliseras. Det påstås att det är för att befolkningen ska få utlopp för sin aggressivitet, men främst handlar det om att det styrande partiet; det fascistiska NFFA, The New Founding Fathers of America, självklart tillhörande den kristna högern, vill rensa ut fattiga och oönskade element. Det är lite kul att man skapat ett nytt, svenskt verb av to purge - att "purga".
Jag kan väl inte påstå att jag köpt konceptet helt och hållet. Hur lyckades regeringen genomföra en sådan här vansinnig idé? Det känns lite too much - fast å andra sidan, det finns otroligt många knäppgökar borta i Amerika, det är ju bara att titta på nyheterna för att få det bekräftat. Lättledda, obildade människor, som anser att bibeln och puffran är det viktigaste de har. De skulle säkert kunna tänka sig att rösta för både The Purge och Hungerspelen, om någon politiker föreslog detta.
THE FIRST PURGE är en prequel till de tidigare filmerna, och här berättas hur purge-natten - eller "experimentet", som det kallas - infördes. James DeMonaco står fortfarande för manus, medan Gerard McMurray tagit över regin. McMurray är en ung, svart regissör, och majoriteten av de medverkande är svarta. Det är i stort sett bara de styrande och några legosoldater som är vita.
Marisa Tomei spelar kvinnan bakom experimentet, som denna första gång begränsats till Staten Island. Hon tillhör inte NFFA, och hennes motiv är aning luddiga. Efter ett tag börjar hon själv ifrågasätta det hela, medan de synnerligen onda topparna inom NFFA är lite missnöjda med experimentet, eftersom inte tillräckligt många människor går ut och dödar varandra.
Filmens huvudpersoner är den tuffa Nya (Lex Scott Davis) och hennes lillebror (Joivan Wade), som hamnat ute på Staten Islands gator under purge-natten. Nyas före detta pojkvän Dimitri (Y'lan Noel) är en gangster som förvandlas till hjälte när han försöker rädda livet på, tja, de flesta.
Tyvärr glöms tråden om NFFA och Marisa Tomeis experiment bort en aning, till förmån för många och otroligt blodiga actionscener. Dessa actionscener är väl iscensatta, men det blir lite tjatigt i längden - jag är mer intresserad av maktspelet utanför Staten Island.
Dessutom undrar jag varför TV-nyheterna direktsänder från Staten Island och visar upp de mord som begås, som vore det ett idrottsevenemang.
THE FIRST PURGE är lite sämre än THE PURGE: ELECTION YEAR. Men det funkar förstås fint som 97 minuter ultravåldsam underhållning. Ett tag tänkte jag att jag i nästa film vill se hur NFFA fick makten i USA - men vid närmare eftertanke är det onödigt. Det är ju bara att slå på TV:n och kolla på nyheterna från Trumps Amerika. The Purge har fortfarande inte införts, men i övrigt överträffar verkligheten dikten.







(Biopremiär 6/7)
 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx