fredag 22 juni 2018

Midsommar

Glad midsommar på er!
Jag köpte detta praktiska kit på IKEA, så att jag kan dricka SEX snapsar. Fast ... Skulle jag köpt ett paket till, så att jag kan dricka tolv snapsar?
Det är lätt att vara efterklok ...
Tjofaderittan!







-->

tisdag 19 juni 2018

Bio: Den blomstertid nu kommer

Foton copyright (c) SF Studios
23 år efter Bo Widerbergs LUST OCH FÄGRING STOR kommer här DEN BLOMSTERTID NU KOMMER. Jag undrar om den senare filmens upphovsmän gjort den kopplingen - att det redan finns en film vars titel består av andra halvan av versraden i den gamla psalmen.
Fast varför den här filmen heter det den gör kan man fråga sig. Titeln är missvisande. "Den blomstertid nu kommer" brukar man sjunga på skolavslutningar. Den här filmen utspelar sig på midsommarafton. Således torde en bättre titel vara SMÅ GRODORNA. Och SMÅ GRODORNA är väl ungefär en lika lockande titel som DEN BLOMSTERTID NU KOMMER - det vill säga, inte lockande alls. Här går de och gör ett ambitiöst krigs-action-thriller-drama - och så ger de filmen en titel som får det att låta som en Astrid Lindgren-film.
Jag har märkt att en del - både vanliga läsare och filmskapare - inte uppskattar att jag är så hård och kritisk mot svensk genrefilm. Jag borde stötta svensk genrefilm, tycker de! Men så här är det: jag ska ju inte sitta och ljuga. Jag stöttar gärna svensk genrefilm - men det gör jag inte genom att påstå att undermåliga filmer är bra bara för att de är svenska. Alldeles för många svenska filmer rent allmänt får överbetyg i svensk press, mest för att filmerna är svenska. En dålig film är en dålig film, oavsett om den är svensk eller utländsk.
Jag måste vara kritisk även mot DEN BLOMSTERTID NU KOMMER. Det här är ingen dålig film - men det är en film med stora problem, vilka borde åtgärdats innan premiären.
För manus och regi står filmkollektivet Crazy Pictures (enligt IMDb är det en som heter Victor Danell som regisserat). Detta gäng har tidigare gjort en stor mängd kortfilmer, varav jag inte sett en enda. Jag läser titlarna, och de ser ut att vara plockade ur Henrik Möllers filmografi: DU RITAR FULT, NEGERBOLL och KUKEN BRINNER heter tre av kortfilmerna.
När Crazy Pictures nu långfilmsdebuterar, gör de det med ett gravallvarligt drama på hela två timmar och nio minuter. DEN BLOMSTERTID NU KOMMER är till viss del finansierad med hjälp av en Kickstarterkampanj - och samtliga namn på de som bidragit listas i eftertexterna. Filmduken fylls med tusentals namn.
Som jag skrev ovan är denna film, som för övrigt är inspelad i Norrköping, väldigt ambitiös. Den är tekniskt imponerande. Skådespelarna är inte oävna. Men - filmskaparna hade verkligen behövt en manusdoktor och en skoningslös klippare!
DEN BLOMSTERTID NU KOMMER inleds med en prolog som utspelar sig 2005. Vi presenteras för huvudpersonen Alex (Christoffer Nordenrot) och hans dysfunktionella familj på landet. Hans far (Jesper Barkselius) är en vresig och våldsam typ, hans mor är vek, och Alex själv är introvert. Det är jul, Alex är musikintresserad och vill ha en gitarr i julklapp, hans mor köper en sådan utan att veta att farsan snidat till en gitarr själv ute i verkstaden. Farsan blir skitförbannad och slår sönder båda gitarrerna. Morsan pallar inte mer och lämnar sin man och son. Alex pallar inte heller mer och sticker hemifrån. Alex är förälskad i Anna (Lisa Henni), men Anna måste flytta till Stockholm, eftersom hennes mor, som är politiker, fått jobb där.
Denna inledning varar 25 minuter - och den är fullkomligt onödig. Presentationen av huvudpersonerna är grå och deprimerande, anslaget är "typiskt svenskt drama" om osympatiska människor som mår dåligt. Jag antar att filmens huvudsakliga målgrupp är ungdomar, och de flesta ungdomar lär bli gravt uttråkade under denna rövtrista inledning, och undra vad det är för film de köpt biljett till.
Okej. Sedan hoppar vi till nutid. Alex har blivit uppburen musiker i Stockholm - men han är fortfarande introvert och konstig. Plötsligt detonerar ett flertal bomber i Stockholm. Rejäla bomber - broar raseras, byggnader faller ihop. Ingen vet vem eller vilka som ligger bakom. Av någon anledning verkar de flesta anse att denna händelse är en bagatell, eftersom folk fortfarande främst tänker på det förestående midsommarfirandet. Det utbryter ingen masspanik.
Här tänkte jag att nu börjar väl äntligen filmen, men inte. Vi får vänta ytterligare 25 minuter innan handlingen drar igång på riktigt. Soldater av okänd nationalitet (fast de har en röd stjärna på sina helikoptrar) attackerar Sverige. Alex' far, som skaffat sig Mats-Helge Olsson-look, jobbar i en underjordisk elcentral, där han barrikaderar sig och får agera John McClane när soldater tar sig in. Ett kemiskt stridsmedel gör att folk tappar minnet och kraschar sina bilar hejvilt. Alex, som mest är intresserad av att köpa ett piano, återförenas med Anna, och tillsammans med en massa människor stänger de in sig i elcentralen de med.
Action- och katastrofscenerna som följer imponerar. Jag försöker undvika att skriva "bra för att vara svensk". Actionscenerna hade knappast utmärkt sig i en amerikansk film, men jag kan inte påminna mig att vi sett något liknande i en svensk film. Slagsmålen är välkoreograferade, liksom alla bilstunts, och modellbyggen och datoranimationer ser bra ut. Helikoptrar och flygplan störtar, landmärken i Stockholm exploderar.
Det är synd att Crazy Pictures inte nöjt sig med att göra en rak actionfilm utan krusiduller - en svensk INVASION U.S.A. Alldeles för stor del av DEN BLOMSTERTID NU KOMMER är ett tråkigt, deprimerande drama om deprimerade människor. Fast det är klart, det är lättare att få bidragspengar om man hävdar att man vill göra ett drama med "djup", än om man säger "Tjena, vi vill göra en cool actionfilm med mycket skottlossning och så ska riksdagshuset sprängas i luften".
Här finns logiska luckor man kan köra en lastbil genom, och upplösningen är inte speciellt tillfredsställande - fast det kom knappast som en överraskning. Men en manusdoktor hade kunnat få fason på storyn, och en klippare hade kunnat kapa allt onödigt - som till exempel de första 25 minuterna.
Nästa gång man ska göra ännu en tradig, slentrianmässig svensk snutfilm, tycker jag att producenterna ska hyra in Crazy Pictures. Då kan de krydda anrättningen med några ordentliga actionscener och feta helikopterkrascher.











(Biopremiär 20/6)

söndag 10 juni 2018

Serier: Siri och Mimers brunn

SIRI OCH MIMERS BRUNN
av Patric Nyström och Per Demervall
Rabén & Sjögren
Det första albumet om den tolvåriga vikingaflickan Siri; "Siri och vikingarna", var en trevlig bekantskap. En svensk barnserie som låg ganska nära den fransk-belgiska traditionen. Dessutom var det en barnserie som faktiskt såg ut som en riktig serie, och inte som något av en barnboksillustratör som försöker rita serier. Professionalism är något som uppskattas här på Toppraffelredaktionen.
Nu har den andra boken om Siri kommit ut. Den här gången träffar Siri och hennes kompis Zack den kristne missionären Ansgar, som fått alla sina böcker stulna - temat för äventyret är läsning och böcker. Färden går till Birka, och Siri, Zack och Ansgar letar efter den mytomspunna Mimers brunn. Till sin hjälp har de en osynlig karta, och de måste lösa diverse uppgifter för att hitta ledtrådar till platsen där brunnen finns. Efter sig har de skurken Ivar och dennes medhjälpare Grym.
Helhetsintrycket är att albumet är ungefär lika bra som det förra. Det går i samma stil. Möjligtvis skulle jag, om jag vore barn, uppskatta det förra albumet lite mer, eftersom det innehöll en pampig hästkapplöpning och andra maffiga inslag; "Siri och Mimers brunn" är lite mer återhållsamt. På sätt och vis påminner albumet om ett datorspel, där man måste utföra uppgifter för att komma vidare i handlingen och slutligen nå målet.
Albumen om Siri vänder sig till barn; det är inga allåldersserier som många av de fransk-belgiska äventyrsserierna. Patric Nyström, som står för manus, är Bamseförfattare, så han kan sitt jobb. Per Demervall har kommit långt sedan serieversionen av "Röda rummet" 1986. "Siri och Mimers brunn" är tecknad i en hyfsat enkel, men schwungig stil, med sköna tuschlinjer. Det är bra flyt i berättandet.
Boken är på 78 sidor, men den går väldigt fort att läsa. Antalet rutor per sida är inte stort, och tio sidor består enbart av kapitelvinjetter. I egenskap av medelålders gubbe hade jag gärna sett att de här böckerna gjordes i det traditionella, större albumformatet, och därmed blivit lite mer lika Asterix och gänget. Vilket skulle kräva fler rutor per sida. Fast då hade det kanske behövts en matigare berättelse.
Helsidorna med miljöer sedda ur fågelperspektiv hade blivit pampigare i större format. Det finns några sådana helsidor i den här boken. När jag var barn älskade jag sådana bilder.
-->

torsdag 7 juni 2018

Bio: Jurassic World: Fallen Kingdom

Foton copyright (c) UIP Sweden
Det håller på att bli med JURASSIC PARK-filmerna som med STJÄRNORNAS KRIG och superhjältefilmer: det kommer för många och de kommer för ofta. Förvisso är detta bara den femte filmen på 25 år, men ändå. Jag har lite svårt att fortfarande hålla intresset uppe. Fast det kan å andra sidan bero på att jag är en fullvuxen karl. Småbarn som älskar dinosaurier lär inte klaga - fast när det gäller nya JURASSIC WORLD: FALLEN KINGDOM ska man kanske tänka sig för innan man tar med sig väldigt små barn till filmen. Jag återkommer till detta längre ner.
Den förra filmen; JURASSIC WORLD, kom för ganska exakt tre år sedan. Jag var tvungen att läsa min recension av den, eftersom jag - i vanlig ordning - inte mindes speciellt mycket av den. Inte mer än att Chris Pratt var ny hjälte; dinosaurietämjaren Owen Grady.
JURASSIC WORLD: FALLEN KINGDOM är regisserad av spanjoren JA Bayona, mest känd för skräckfilmen BARNHEMMET - vilket förklarar varför denna nya film är som den är. Filmen börjar med att dinorauriekramaren Claire (Bryce Dallas Howard) och några aktivister far till dinosaurieön, där ett vulkanutbrott är på gång. Det diskuteras huruvida man ska låta dinosaurierna dö eller ej. En slem typ vill hämta dinosaurien Blue från ön. Ted Levine gör en illasinnad hårding som leder ett gäng legosoldater på ön. Owen Grady övertalas att åka dit.
Vulkanutbrottet sker, eld och lava sprutar ut över ön, och goda som onda rollfigurer springer för livet. Några dinosaurier räddas undan.
Jag trodde att hela filmen skulle utspela sig på ön och handla om vulkanen. Men så är inte fallet - alls. Ungefär halvvägs in ändras både spelplan och filmens ton. Andra hälften utspelar sig på ett enormt, gotiskt gods i Amerika. Där förvaras dinosaurier i källaren, och dit kommer onda, rika människor som vill köpa farliga skräcködlor för miljontals dollar. Toby Jones spelar en elak typ som håller i försäljningen. Självklart går det åt helvete - dinosaurierna rymmer och ställer till det. En liten flicka som bor på godset får ofta tillfälle att skrika gällt.
Denna andra halva av filmen är radikalt annorlunda än den första. Plötsligt förvandlas filmen till en ren skräckfilm. Det är mörkt och otäckt. Det är allvarligt. Monstrens käftar sliter folk i bitar. Det här är mer eller mindre en variant på ALIEN/S - med ett gods istället för ett rymdskepp. Detta intryck förstärks av den skrikande flickan, som påminner om Newt i ALENS.
Jag måste säga att denna andra hälft är överraskande bra - jag gillar tilltaget. Men! JURASSIC WORLD: FALLEN KINGDOM har 11-årsgräns, vilket innebär att barn från sju år kommer in i vuxens sällskap. Jag tror faktiskt att den här filmen är alldeles för mörkt, otäck och våldsam för sjuåringar som förväntar sig nya dinosaurieäventyr.
Specialeffekterna i filmen är exemplariska, dinosaurierna är väldigt övertygande. Jag tycker att det här är en av de bättre filmerna i serien. Självklart är filmen alldeles för lång med sina två timmar och åtta minuter, jag hade inte klagat om den kortats med en halvtimme.
Jeff Goldblum medverkar bara ett par minuter i början och slutet.
    






(Biopremiär 8/6)


torsdag 24 maj 2018

Serier: Blårockarna X 2 (ytterligare en gång)

BLÅROCKARNA
"UNGDOMSÅR"
"GRUMBLER & SÖNER"
av Willy Lambil och Raoul Cauvin
Zoom
I och med denna recension, har jag skrivit om tio album i serien om Blårockarna. Det är även så många album jag har läst - eftersom jag aldrig läste serien innan det dök upp recensionsex från Zoom (fd Mooz), detta är album 13 och 14 från Zoom, fler album har kommit på andra förlag.
Efter att ha läst dessa tio album, har jag kommit fram till att man aldrig vet vad man får när man läser ett Blårockarna-album. Ofta är handlingen tunn och inget vidare. Ibland är albumen rätt bra. Men - de är sällan bättre än "rätt bra". Dock har de alla det gemensamt att de är trevliga - ibland lite trevliga, ibland mycket trevliga.
Dessa två album har det gemensamt att båda är rätt bra och båda är rätt trevliga, det första är kanske till och med lite bättre än "rätt bra".
Serien om Blårockarna utspelar sig under amerikanska inbördeskriget, och seriens centralgestalter är sergeant Chesterfield och korpral Blutch. "Ungdomsår" utkom på franska 1992, och i albumet skildras korpral Blutchs barn- och ungdom. Blutch försöker desertera, men grips av Chesterfield, som för honom till en liten stad, där han låses in hos sheriffen. Inne på saloonen träffar Chesterfield på den gravt alkoholiserade läkaren HW Harding.
Det visar sig att Harding var den som tog hand om Blutch under uppväxten, efter att Blutch som bebis lämnats utanför Hardings dörr. Harding berättar den sorgliga historien om Blutchs hårda uppväxt - hård, eftersom Harding envisades med att supa bort sin karriär, och de drog från stad till stad, från stat till stat. Harding försöker öppna ny praktik, men det går aldrig på grund av krökandet, de försöker sig på att gräva guld, men också det går åt skogen. När Blutch blir äldre tröttnar han på Harding, och lämnar honom ett par gånger, men de råkar ständigt på varandra, och trots att Harding upprepade gånger lovar att sluta supa,gör han det aldrig.
"Ungdomsår" är ett riktigt bra litet drama. Något regelrätt äventyr är det inte, och de humoristiska inslagen är få - det här är ett drama, en uppväxtskildring.
"Grumbler & söner", på franska 1991, är en lite märklig historia. Lincoln har förbjudit månggifte, och Chesterfield och Blutch skickas till en liten stad i Utah, för att se till att mormonerna i trakten efterlever de nya lagarna. Väl på plats i staden visar det sig att familjen Grumbler; en vresig karl och han fyra söner, hatar mormonerna och ger sig på dem med jämna mellanrum.
Medan Chesterfield varje dag beger sig till de fredliga mormonerna och försöker tala dem till rätta, försöker Blutch förstå varför Grumbler och söner hatar mormonerna så mycket. Blutch kommer snappt fram till att allt inte står rätt till hos Grumblers. Samtidigt har Chesterfield fått för sig att han ska bli mormon! Efter att ha umbåtts dagligen med mormonerna, har han börjat inse hur bra de har det, och att de har rätt.
Vad som gör albumet märkligt är att mormonernas religion, den religiösa aspekten, inte tas upp alls. I albumet är de bara ett gäng vänliga människor som vill leva i frid i sin by.
Konstigt - ja. Men albumet får ändå sägas vara helt okej. Och om inget annat är det trevligt.
Av någon anledning är Raoul Cauvins namn felstavat på båda omslagen. De har glömt o:et i Raoul.       

-->

onsdag 23 maj 2018

Bio: Solo: A Star Wars Story

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Om Ron Howards SOLO: A STAR WARS STORY kommit för 35 år sedan, hade jag skitit på mig av lycka - och än mer så om den kommit för 40 år sedan. Som barn var jag, som så många andra, ganska besatt av STJÄRNORNA KRIG, och som tonåring under 1980-talet var jag inte bortskämd med den här typen av film - på bio.
Dessutom hade filmen haft Harrison Ford som Han Solo om den gjorts för 35-40 år sedan.
Numera kommer det nya STJÄRNORNAS KRIG-filmer stup i kvarten. De har inte premiär lika ofta som superhältefilmerna från Marvel, men nu har det kommit så många STJÄRNORNAS KRIG att jag inte bara börjat bli mätt och tröttna - jag har blivit ganska ointresserad av fenomenet. Dessutom vägrar magin att infinna sig när jag ser de här nya filmerna. Jag känner inte den sense of wonder jag upplevde förr, när den oändliga rymden öppnade sig på bioduken, X-Wings och TIE-fighters susade förbi, och John Williams musik brölade. Lite sense of wonder upplevde jag när jag såg 2015 års STAR WARS: THE FORCE AWAKENS, men det berodde nog mest på att den tog vid där de riktiga filmerna (den första trilogin) slutade, och jag fick återse Han Solo och Chewbacca.
I nyss nämnda THE FORCE AWAKENS dog Han Solo på slutet. En riktigt, riktigt sketen, ovärdig död - han mördades av sin son; den där skeva Keanu Reeves-lookaliken.
När jag nu ser denna nya film om Han Solos första äventyr, satt jag hela tiden och tänkte på att Solo kommer att dö på ett sketet sätt - och det störde faktiskt.
Hur ung Han Solo ska vara i SOLO vet jag inte. Han spelas av Alden Ehrenreich, som bara är några år yngre än vad Harrison Ford var när han spelade inte den första filmen. Så i princip kan SOLO utspela sig bara ett par år före STJÄRNORNAS KRIG.
Ehrenreich var jättebra som korkad cowboystjärna i HAIL, CAESAR! för två år sedan. Som Han Solo är han lite ... slätstruken. Han får väl anses vara okej, men han är förstås ingen Harrison Ford - Ford såg ut att vara lite rufsig och tilltufsad på riktigt. Å andra sidan var väl Ford bara bra när han spelade Han Solo och Indiana Jones, annars är han fruktansvärt träig - vilket är passande. Karln är ju utbildad snickare.
Nå. I SOLO: A STAR WARS STORY berättas lite snabbt hur Han och hans käresta Qi'ra (Emilia Clarke) tillsammans stjäl någon pryl, vad det nu var, och Han kommer undan, medan Qi'ra grips. Han lovar att komma tillbaka och befria Qi'ra.
Han, som tar sig namnet Solo, eftersom han är ensam (det vore roligare om han hette Solo och tog sig namnet Napoleon), påbörjar en pilotutbildning hos rymdimperiet, men kastas ut från skolan. Tre år senare har han fortfarande inte återvänt till sin hemplanet för att rädda Qi'ra. Istället träffar han på Beckett (Woody Harrelson), som inte är författare, utan leder ett litet gäng brottslingar. Han Solo hänger på Beckett och de skickas iväg för att stjäla Den makalösa grejen med det hopplösa namnet.
Uppdragsgivaren är gangstern Dryden Vos (Paul Bettany) - och vem dyker upp som Drydens högra hand? Jo, Qi'ra, som följer med på uppdraget. På vägen hittar de Lando Calrissian (Donald Glover) och Millennium Falcon, Chewbacca mötte Han lite tidigare, så han är också med.
SOLO: A STAR WARS STORY är en lite märkligt småtråkig film. Jag har inte läst de gamla romanerna som skrevs om Han Solo, så jag vet inte om handlingen eller Han Solos bakgrund är hämtad från någon av dem. Men det här lyfter aldrig riktigt. Här finns några bra inslag, och jag gillade rymdimperiets värvningsfilmen, men oftast är det här bara ointressant och oengagerande - och det skulle kunna vara en science fiction-actionfilm vilken om helst, helt fristående från STJÄRNORNAS KRIG-serien.
Filmen innehåller en hel del jakter och pang-pang, men rymdstrider saknas nästan helt. Scener med rymdskepp i rymden är få. Mot slutet får vi se en alldeles för lång strid mot ett enormt, glödande anus och en jättebläckfisk i rymden.
Det här är en väldigt mörk film. Då menar jag inte tematiskt mörk, utan bokstavligt talat mörk. Det känns som om de inte hade råd med belysning på de där planeterna. Ibland är det lite svårt att se vad som sker, och jag kände att det var rätt ansträngande för ögonen. Och då såg jag inte filmen i 3D, vilket väl hade gjort det än värre. Filmen är så mörk att den blir lite ful.
Huvudrollerna i de första filmerna gjordes av mer eller mindre okända skådisar, det var  egentligen bara Alec Guiness och Peter Cushing som var kända namn. I SOLO figurerar flera skådisar vi sett åtskilliga gånger tidigare och som vi associerar med annat. Woody Harrelson gör sin roll likadant som alla andra roller han gör, och pratar som en hillbilly. Emilia Clarke är vansinnigt söt, men hennes rollfigur är lite vissen. Även Thandie Newton, iförd misslyckad frisyr, medverkar i en mindre roll, liksom Warwick Davis, som den här gången inte är utspökad till ewok eller tomte. Plus i kanten för att Clint Howard dyker upp några sekunder.
Alldeles på slutet gör en figur från en av de tidigare (eller ska jag skriva senare?) filmerna en kort cameo, dels för att skapa intresse för nästa film, antar jag, och dels för att kunna visa upp en ljusvärja och demonstrera kraften - eftersom både lasersvärd och kraften saknas i SOLO: A STAR WARS STORY.
Tja, rent allmänt är det inte mycket kraft i den här filmen.









(Biopremiär 23/5)
-->

torsdag 17 maj 2018

TOPPRAFFEL! sörjer: William Vance

Den belgiske serietecknaren William van Cutsem, bättre känd som William Vance, har gått bort, 82 år gammal.
Jag har under det senaste året flera gånger tänkt att jag skulle skriva en grej om Vance här på TOPPRAFFEL! - rättare sagt, en grej om två serier som tecknades av Vance: Bob Morane och Bruno Brazil. Detta då jag skaffat de få album som kom på svenska i dessa albumserier.
Jag hade albumen som tonåring - kanske inte alla, men de flesta. När jag växte upp fanns Bob Morane- och Bruno Brazil-albumen nästan alltid på diverse serierealisationer; till exempel hade Tempo/Åhléns årliga seriereor. Som vuxen hittar jag ofta dessa album på serieantikvariat, och de kostar nästan ingenting. De brukar gå för ett par kronor styck. Jag köpte dem alltså för några kronor förra året.
När jag läste dessa album som ung, tyckte jag att de var lite konstiga - och jag hade lite problem med att hålla isär Bob Morane (ursprungligen en romanfigur, utgiven på svenska som "Bob Moran på äventyr" - Morane utan E på slutet - med Wahlströms gröna ryggar) och Bruno Brazil. Figurerna såg likartade ut, bara hårfärgen skilde dem åt, och historierna var märkligt berättade.
När jag som vuxen läste om dem, tyckte jag fortfarande att de var märkligt berättade; rätt förvirrade, och det var därför jag tänkte skriva om dem är på TOPPRAFFEL! - vilket aldrig blev av. Förrän nu.
Jag har alltid tyckt att William Vance var något slags äventyrsseriernas motsvarighet till Milo Manara - många figurer; de flesta, ser likadana ut, men har olika peruker. Vance tecknade i en spröd, elegant, men rätt stel och livlös stil. Manara tycker jag bättre om.
William Vance utbildade sig på en konstskola i Bryssel, och började 1962 att rita åt serietidningen Tintin - han jobbade inte med själva serien Tintin, som det felaktigt påstås i den nekrolog som publicerades i svenska dagstidningar. Hans första serie; Howard Flynn, publicerades på svenska i tidningen Banggg 1966, vilket var före min tid.
Marshall Blueberry.
Vance var förhållandevis produktiv, och när jag tittar på en lista över alla serier han tecknat, konstaterar jag att jag faktiskt inte läst speciellt mycket av honom. Detta beror dels på att en del serier vad jag vet aldrig publicerats på svenska - och dels på tidningen Fantomen. Efter det att jag slutat läsa Fantomen regelbundet, började tidningen att publicera albumen om Bruce J Hawker som följetong. Detta innebar att jag aldrig fick några kompletta äventyr de gånger jag faktiskt köpte ett nummer av Fantomen, och jag brydde mig aldrig om att i efterhand komplettera så att jag kunde läsa serien. Numera har jag de flesta, om inte alla, av dessa nummer, men jag har inte läst Bruce J Hawker.
1991-92 tecknade Vance två album om Marshall Blueberry efter manus av Jean Giraud, även dessa gick i Fantomen - och jag har fortfarande inte läst dem.
XIII.
William Vances största succé var XIII, efter manus av Jean Van Hamme. Egentligen en skamlös kopia på Robert Ludlums "Identitet Kain", bättre känd som "The Bourne Identity". Jag läste de första albumen när de kom på danska, och tyckte att de var riktigt bra. Serien, som sålt miljoner och åter miljoner i de franskspråkiga länderna, har senare gått i tidningen Agent X9.
William Vance drabbades av Parkinsons och lät på grund av detta pensionera sig 2010. Det var denna sjukdom som nu tog hans liv.
WILLIAM VANCE
1935-2018
R.I.P. 
-->

onsdag 16 maj 2018

Bio: Tully

Foton copyright (c) Scanbox
På distributörens pressida för den här filmen, kategoriseras den som "comedy". På IMDb står det att filmen är "Comedy, Drama". Det absolut roligaste med TULLY är att den lanseras som komedi - eftersom det här är ett deprimerande drama utan några om helst roliga inslag. Eller så är humorn så pass misslyckad att det inte framgår att det ska vara roligt.
TULLY är författad av Diablo Cody och regisserad av Jason Reitman, duon som gjorde JUNO. Jag såg aldrig JUNO. Åtminstone tror jag inte det - men i en recension av en annan film någonstans, skriver jag att jag inte var så förtjust i JUNO. Har jag verkligen sett den? Jag minns inte.
Diablo Cody är ingen författare som får mig att hoppa högt av glädje. Av de filmer jag sett av de hon skrivit manus till, har jag inte gillat en enda. JENNIFER'S BODY, YOUNG ADULT, RICKI AND THE FLASH. Jason Reitman har dock gjort en och annan film jag gillat, jag har för mig att THANK YOU FOR SMOKING var rätt bra.
TULLY handlar om tvåbarnsmodern Marlo (Charlize Theron), med en tredje unge på väg. Marlos make jobbar mycket, Marlo är hemmafru, och de har grava problem med sin autistiske son, som skriker och bär sig åt - han påminner om den skrikande ungen i THE BABADOOK. När Marlo så föder en liten dotter, blir arbetsbördan för mycket.
Marlos bror föreslår att Marlo skaffar en "nattnanny" - en kvinna som kommer på kvällen och tar hand om bebisen under natten, så att föräldrarna kan sova ordentligt. Brodern fixar en nattnanny, som en kväll dyker upp hos Marlo. Tully heter hon, och spelas av Mackenzie Davis. Hon är glad och utåtriktad, och Marlo tycker att Tully är lite konstig - men hon fascineras av henne.
Marlo mår allt bättre, hon är utvilad och gladare, och hon börjar utveckla ett kompisskap med Tully. Det hela leder fram till en oväntad twist, och jag tänkte att, herregud, det här är ju en dramaversion av THE BABADOOK.
Jag tillhör inte alls målgruppen för TULLY - vilken den nu är. 40-åriga mödrar? Har filmen någon målgrupp? Jag tyckte att den här filmen var riktigt, riktigt tråkig. Dessutom upplevde jag den som fullkomligt poänglös. En feelbad-film om en nybliven, lite osympatisk mor. Ingenting i filmen är speciellt intressant eller engagerande. Framför allt är ingenting roligt - om det här nu är tänkt att vara en komedi. Fast skådespelarna är onekligen bra. Det bästa med TULLY är att den bara varar 95 minuter inklusive eftertexter. Jag läser att Charlize Theron såg till att gå upp rejält i vikt för att kunna göra den här rollen.
Den här filmen kommer säkert att få höga betyg av andra!

    







(Biopremiär 18/5)
-->

tisdag 15 maj 2018

Bio: Deadpool 2

Foton copyright (c) 20th Century Fox
För sådär tjugo år sedan såg sedan jag en komedi, som visades på marknaden i Cannes. Jag minns inte vad den hette, jag minns inte vad den handlade om, men jag tyckte den var jättekul. En tid senare släpptes filmen på video i Sverige, och jag såg om den tillsammans med min syster, efter att jag berättat hur kul den var. "Hur full var du när du såg den här i Cannes?" undrade syrran efter en stund, eftersom filmen inte alls var kul.
Så är det ju ibland. Kanske till och med ganska ofta. Att se en film på stor duk och med maffigt ljud på bio, kan göra att filmen upplevs som bättre än den kanske är. Jag har sett flera direkt-på-video-filmer på bio, till exempel i Cannes, och upplevt dem som riktigt bra och fläskiga. Ibland kan förstås fallet vara det motsatta. Alla brister i en liten film som funkar utmärkt hemma på TV:n, förstoras på en bioduk.
När jag såg Marvelfilmen DEADPOOL på bio 2016 tyckte jag att den var jättekul. En frän superhjältefilm på alla sätt; mycket bättre än alla andra superhjältefilmer - eller åtminstone de flesta andra superhjältefilmer. När filmen kom på Blu-ray såg jag om den - och då tyckte jag inte att den var lika rolig. Den var nästan lite påfrestande och tjatig.
Nu har jag sett DEADPOOL 2, i regi av David Leitch (eller "One of the guys who killed John Wick's  dog", som det står i förtexterna), på bio - och återigen hade jag kul i biofåtöljen. Jag hade absolut inte tråkigt, jag satt inte och tittade på klockan stup i kvarten, som när jag såg AVENGERS: INFINITY WAR, eller filmen jag såg alldeles före DEADPOOL 2. Och då är Leitchs film ändå två timmar lång.
... Men jag kan mycket väl tänka mig att den inte är lika rolig hemma på TV:n, åtminstone inte om man sett den tidigare, och minns alla skämt och händelser.
Ryan Reynolds, som även varit inblandad i manus, är förstås tillbaka i titelrollen. Deadpool är en anti-superhjälte som dödar de skurkar han jagar, och hans superkraft består i att hans kropp läker på nolltid; han kan inte dö hur mycket han än skjuts, knivhuggs, eller slits i småbitar.
Filmen inleds med att Deadpools flickvän dödas när skurkar rusar in i lägenheten för att ta kål på Deadpool. Deadpool, eller Wade, som han egentligen heter, blir extremt deprimerad och försöker ta livet av sig. Dock tvingas han åter ta till superhjälterier, eftersom en mutant från framtiden; supersoldaten Cable (Josh Brolin), anländer och börjar skjuta folk och spränga saker i luften, medan han letar efter något eller någon.
Cable i serietidningen.
För att stoppa Cable och reda ut en del andra mutantproblem, bildar Deadpool superhjältegruppen X-Force, efter att ha satt in en annons i tidningen. Scenerna med X-Force är fantastiskt roliga, i synnerhet deras oväntade öde är extremt roligt. Bland de som gestaltar dessa misslyckade hjältar hittar vi Bill Skarsgård, Terry Crews och Brad Pitt.
Den osedvanligt läckra Zazie Beetz spelar Domino, vars superkraft är att hon har tur. Hon utkristalliserar sig genast som den tredje huvudrollsinnehavaren vid sidan av Reynolds och Brolin.
DEADPOOL 2 är precis som den första filmen en metafilm; Deadpool pratar med biopubliken, och många skämt handlar om andra filmer och seriefigurer. Det skämtas en del om DC Comics' mörka filmuniversum. Språket är genomgående grovt, vilket kan kännas lite irriterande, eftersom det inte är "busigt" att svära här i Sverige. Våldet är genomgående blodigt, men väldigt orealistiskt.
Vad jag inte gillar är att filmen, precis som alldeles för många amerikanska filmer, efter ett tag börjar att handla om familjen; att hitta sin familj. Precis som GUARDIANS OF THE GALAXY VOL 2; den filmen sänktes av ämnet. I fallet DEADPOOL 2 vet jag dock inte om familjetemat är avsett som parodi, eller om det faktiskt är på allvar. Inget annat i filmen är på allvar.
Det är också lite irriterande att ett par visuella skämt förklaras - "Du gör precis som i BASIC INSTINCT".
Rappt och underhållande är det här i varje fall, och bara extrascenerna under eftertexterna är värda en biobiljett. De är fantastiskt roliga; mycket roligare än allt som föregått dem. Här ska jag kanske skjuta in att det inte följer fler scener efter att eftertexterna rullat klart.
Stan Lees cameo inskränker sig till ett porträtt på en vägg. Eddie Marsan har en liten roll i filmen, och tittar man snabbt skymtar en del andra superhjältar i bakgrunden.

   






(Biopremiär 15/5)


torsdag 10 maj 2018

Bio: Avengers: Infinity War

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Nu undrar förstås vän av ordning varför jag skriver om den här först nu - AVENGERS: INFINITY WAR hade ju premiär för flera veckor sedan!
Jo, så här är det: filmen pressvisades inte. Och ärligt talat var jag inte speciellt sugen på att se den. Sociala medier flödar över av kommentarer av folk som verkligen älskar filmen, till och med människor jag normalt litar på tycker att AVENGERS: INFINITY WAR är utmärkt (det är nog bara den danske filmjournalisten och kritikern Nicolas Barbano som tycker filmen är skitdålig), men jag kände mig inte lockad. Filmen gav intryck av att vara överlastad och jobbig.
Igår tog jag mig samman och såg filmen på en tidig eftermiddagsvisning. Inklusive mig var vi sju personer i den ganska stora salongen, jag satt ensam i den främre delen, så jag slapp jobbig biopublik.
Låt mig inleda med att ta upp en grej jag reagerade på. Alldeles innan huvudfilmen startade, dök det upp en kort filmsnutt i vilken en tjej i SF:s uniform (eller heter det Filmstaden numera?) talar till publiken och informerar om vad som gäller. Hon säger att inte bara ljudet från en mobiltelefon stör, utan även ljusskenet - så vi ombeds stoppa undan telefonerna. Förlåt? Mobiltelefoner ska stängas av. Punkt. "Men tänk om mina barn behöver få tag på mig medan jag är på bio!" säger kanske någon förälder. Tja, då får du väl låta bli att gå på bio. Innan mobiltelefonernas ankomst ringde barn aldrig till biografer för att få tag på sina föräldrar. Och föräldrar ringde inte för att få tag på sina barn, som var på söndagsmatiné.
Vidare sa tjejen i filmen åt oss att inte prata så högt och inte prassla så mycket med godispåsarna. Att undvika prassel kan förstås vara svårt, men herregud - "inte prata så högt"? Går man på bio håller man käften under visningen! Så enkelt är det. Jag hade föredragit en filmsnutt i vilken en medelålders karl, eller ett rejält fruntimmer, med bister uppsyn läxar upp publiken.
Innan huvudfilmen visades förstås ett gäng trailers för kommande filmer - och några dessa filmer kändes betydligt mer lockande än filmen jag faktiskt skulle se. Superhjältefilmerna DEADPOOL 2 och ANT-MAN AND THE WASP, och den närbesläktade SOLO: A STAR WARS STORY.
Okej. Så började då filmen. Nu har jag sett AVENGERS: INFINITY WAR. Och allvarligt talat: vad i helvete är det alla ser i den här filmen? Varför tycker alla att det här är så fantastiskt bra?
AVENGERS: ETERNAL WAR vore en bättre titel - eftersom filmen aldrig slutar. Dessutom fick filmen mig att tänka på Mikis restaurang och pizzeria i Landskrona. Där kan man beställa en pizza som heter V6 Turbo. På denna pizza får man tomatsås, ost, oxfilé, fläskfilé, köttfärssås, kyckling, bacon, bearnaisesås och kebabkött. Och det är ungefär som AVENGERS: INFINITY WAR. Det är för mycket av allting. Vissa beståndsdelar hade varit bra var för sig, men kombinationen funkar inte.
För regin står Anthony och Joe Russo, och deras film inleds med en lång prolog, i vilken den storvuxne och lilafärgade busen Thanos (Josh Brolin) har dödat hälften av invånarna i Asgård, inklusive ett par kända gestalter från de tidigare filmerna. Thor (Chris Hemsworth) slås halv ihjäl och slängs ut i rymden. Denna prolog är hur lång som helst - och fruktansvärt tråkig.
Thanos har en stridshandske som han pyntar med något slags kraftkristaller, som han måste hitta; dessa finns utspridda lite varstans. När han fått tag på alla kristaller föreligger risk att universum går under, eller något i den stilen. Stridshandsken med de färgglada kristallerna ser ut som något Barbie varit framme och pimpat. Varför vill Thanos se ut som en Disneyprinsessa?
Därefter förflyttas vi till jorden, där en massa superhjältar gafflar med varandra. Bruce Banner (Mark Ruffalo) är Hulk och fajtas, men trillar in i dr Stranges (Benedict Cumberbatch) bostad. Märkligt nog lyckas Banner inte förvandlas till Hulk igen under resten av filmen. Banner hojtar att Thanos är på väg. De letar upp Järnmannen (Robert Downey Jr) och kanske figurerar ytterligare några hjältar här i början, jag minns inte.
Plötsligt dyker Guardians of the Galaxy upp ute i rymden! Och då lyfter filmen rejält. Scenerna med denna rymdhjältegrupp är jättebra - faktum är att dessa scener är bättre än den lite misslyckade GUARDIANS OF THE GALAXY VOL 2. Star-Lord (Chris Pratt) och hans gäng hittar Thor, och dras in i fajten mot Thanos. Fast det hade skett förr eller senare, eftersom Star-Lords kärlek Gamora (Zoe Saldana) är Thanos' styvdotter.
Nere på jorden dyker fler hjältar upp. Spindelmannen (Tom Holland) har nu fått så pass avancerade, högteknologiska dräkter, att han egentligen inte behöver några egna superkrafter. Hur tänkte manusförfattarna där?
Handlingen förflyttas till Wakanda, så att den ohemult populäre tråkmånsen Black Panther (Chadwick Boseman) och hans folk får vara med och slåss. Samtidigt ska Thor försöka fixa fram en ny hammare. Det är lite kul att Peter Dinklage spelar världens största dvärg, som häckar rymden och smider hammare och odlar skägg.
Och så blir det fajting. Och fajting. Det känns som om större delen av filmen består av trista superhjältefajter. Och när det inte är superhjältefajting, är det trista dialogscener. Allting håller på i en evighet, i synnerhet slutet, som inte är någon upplösning; det leder bara vidare till nästa film. Fast i det här fallet kan man verkligen tala om upplösning - bokstavligt talat.
Jag orkar inte räkna upp alla superhjältar och skådisar som är med - men av någon anledning saknas Hawkeye. Varför då? Behövde de ingen kille som är bra på att skjuta pilbåge?
Flera hjältar dör i den här filmen. Fast man vet ju aldrig med sådana här filmer. Rollfigurerna kan mycket väl återuppstå.
Hur som helst: jag förstår verkligen inte varför så många tycker att det här är en lysande film. En del hävdar att det är den bästa Marvelfilmen någonsin. Jag tycker att det är obegripligt. Det här är bara spretigt, bombastiskt och trist. Men det är klart, jag tyckte ju även att dundersuccén BLACK PANTHER var rövtråkig.
Om hela filmen var lika bra som scenerna med Guardians of the Galaxy hade jag satt ett högre betyg. Just det: Stan Lee dyker upp tre sekunder som busschaufför. Och ja, det ligger en bonusscen efter eftertexterna.
Nästa vecka ska jag se DEADPOOL 2. Om inget annat innehåller den ett kul skämt om DC:s universum.









(Biopremiär 25/4)


lördag 5 maj 2018

Serier: Blake och Mortimer: "Affären Francis Blake"

BLAKE OCH MORTIMERS ÄVENTYR EFTER EDGAR P JACOBS
"AFFÄREN FRANCIS BLAKE"
av Jean Van Hamme och Ted Benoit
Cobolt Förlag
Jag har faktiskt aldrig någonsin tidigare läst Blake och Mortimers äventyr; den klassiska, belgiska äventyrsserien av Edgar P Jacobs. Jag vet inte riktigt varför. Jag kände ju till serien när jag var barn, men jag fick aldrig något album av mina föräldrar, och jag köpte aldrig något själv. Antagligen fanns det heller inga album med Blake och Mortimer på Landskrona Stadsbibliotek, i annat fall hade jag lånat dem.
Fast jag visste ju hur serien såg ut - att den var tecknad i en klara linjen-stil som åtminstone när det gällde miljöer låg nära Hergés stil. Och jag visste att serien var otroligt pratig, att sidorna var fyllda med text. Kanske fanns det trots allt ett album på bibblan som jag lånade, men som jag aldrig läste klart på grund av textmassorna?
Jag har en del vänner som ibland talat sig varma för Jacobs gamla serie, och som skojat om den rikliga texten. Som vuxen har jag dock inte brytt mig om att köpa de gamla albumen på antikvariat. Fast nu är jag onekligen sugen på att leta upp dem.
Cobolt Förlag har börjat ge ut Blake och Mortimer på svenska igen. Men - det handlar inte om de ursprungliga albumen av Jacobs. Istället inleds utgivningen med det första av de "nya" albumen; "Affären Francis Blake" från 1996. Edgar P Jacobs dog 1987, men det var hans vilja att serien skulle fortsätta med andra upphovsmän - till skillnad från Hergé, som uttryckligen inte villa att Tintin skulle föras vidare.
För manus står den Adamsonbelönade belgiske författaren Jean Van Hamme, som skriver serier som säljer mångmiljonupplagor i Frankrike och Belgien; han skriver även romaner och filmmanus. Van Hamme är en pålitlig, bra författare - även om jag inte gillar hans dundersuccé Thorgal. Ted Benoit, som gick bort 2016, står för teckningarna. Av Benoit har vi tidigare sett serien Ray Banana på svenska.
Björn Wahlberg har översatt och står även för ett informativt förord. I detta kan man bland annat läsa att Van Hamme ville sätta sin egen prägel på språket, och inte, som Jacobs, bluddra på och i texten beskriva det vi faktiskt ser i bild. De första sidorna i "Affären Francis Blake" är dock extremt pratiga - så pass pratiga att jag fick ta en paus efter varje uppslag för att vila ögon och hjärna. Dessa sidor är rätt ansträngande att läsa, och man skulle kunna visa upp dem som ett exempel på hur man inte skriver ett seriemanus.
Från albumets första sidor.
Men! Denna pratighet försvinner ganska snart. Kanske försökte Van Hamme sig på att göra något slags naturlig övergång från Jacobs' stil till sin egen? Jag stör mig dock lite på de engelska ord och uttryck som med jämna mellanrum slängs in i dialogen; "By Jove", "Well", "Hello" med mera. Det är möjligt att en fransman som är kass på engelska tycker att det är exotiskt, men jag upplever det mest som töntigt. Dessutom utbrister gestalterna ofta i den besynnerliga svordomen "The devil!". Inte "What the devil?" eller liknande varianter, utan enbart "The devil!". Jag var tvungen att kolla upp det här med en god vän som jobbar som översättare av brittisk litteratur, och han hävdar att man inte kan säga så.
Albumets handling ger till en början; troligen tack vare den myckna, omständliga dialogen, intryck av att vara ytterst komplicerad, men visar sig vara enkel. Francis Blake, chef för underrättelsetjänsten MI5, är på jakt efter en förrädare. När förrädaren avslöjas visar det sig vara ... Blake själv! Blake lyckas fly och blir förstås genast efterlyst. Blakes bäste vän, professorn Mortimer, tror självklart inte på anklagelserna; Blake måste vara oskyldig, så Mortimer beger sig iväg för att hitta sin vän. Färden går till Skottland, där de riktiga spionerna ska avslöjas.
"Affären Francis Blake" är ett riktigt bra album. På ett par ställen tar kanske Van Hamme den enkla vägen ut; han låter sina hjältar ta sig ur knipor på lite väl slumpartade sätt, men som helhet är serien en väl fungerande spiothriller av klassiskt snitt. Javisst, självklart går tankarna till Hitchcock och andra gamla mästare i facket.
Nu har jag allltså inga Blake och Mortimer-album av Edgar P Jacobs att jämföra med, men Ted Benoits teckningar är fantastiska. Jag inbillar mig att hans tuschlinjer är lite mer levande än Jacobs', men där kan jag förstås ta fel.
Lite senare i albumet.
"Affären Francis Blake" var en njutning att läsa, och jag ser fram emot nästa album i serien. Och jag borde verkligen ta mig i kragen och försöka skaffa de ursprungliga albumen av Jacobs.
Slutligen: det är inte utan att jag undrar vad andra serieskapare hade kunnat göra med Tintin - om Hergé gett tillåtelse att fortsätta serien. Detta är ett ämne som ofta diskuteras i Tintinkretsar, och en del Tintinfans avskyr tanken på detta. Själv tycker jag att det hade varit intressant. Tintin må ha varit en väldigt personlig serie för Hergé, Hergé var Tintin. Men - när en ny serieskapare tar över en gammal, etablerad serie, gäller det att på något sätt göra serien till sin egen, utan att förändra den, åtminstone inte alltför mycket. Det finns massor av hyllade serier som inte görs, eller gjordes, av dess ursprungliga upphovsmän. Lucky Luke blev betydligt bättre när Goscinny började stå för manusen. Lee Falk var trots allt en av de sämsta Fantomenförfattarna under senare delen av karriären. Och jag tycker inte att det sista, färdigställda Tintinalbumet; "Tintin och gerillan", är bra.   




-->
 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx