måndag 31 december 2018

DVD/Blu-ray/VOD: 91:an och generalernas fnatt

91:AN OCH GENERALERNAS FNATT (Studio S Entertainment samt C More Play)
Sommaren 2016 recenserade jag DEN STORA 91:AN-BOXEN; en DVD-box med de sju 91:an-filmer som producerades mellan 1946 och 1959. I egenskap av manusförfattare till 91:an - den tecknade serien - har jag vigt en stor del av mitt liv åt denne figur, åt hans kompisar och befäl. Jag har snart skrivit hundra avsnitt om 91:an. Det är inte jättemånga avsnitt, men det är fler än ... tre.
... Men. Att ta sig igenom ovannämnda DVD-box var ett mindre helvete. De flesta av filmerna är usla och jag klarade bara av att se ungefär tjugo minuter i stöten.
91:AN OCH GENERALERNAS FNATT; den åttonde filmen, ingick inte den den stora boxen - beroende på att det är en film från ett annat bolag. Men, den som väntar på något gott ...
... Väntar ibland förgäves.
91:AN OCH GENERALERNAS FNATT kom 1977 och producerades av Semic Film; serieförlaget Semics filmbolag. Detta var Semic Films första långfilm. Det blev även den sista. Enligt Sture Hegerfors, som har en statistroll i filmen (han spelar en löjtnant som ses snett bakifrån till vänster i bild under en bankett mot slutet av filmen), lämnade publiken salongerna där filmen visades. Detta är fullt begripligt, eftersom det här är en sensationellt dålig film.
För regin står Ove Kant, som bara regisserade två filmer - denna och en norsk Olsenbanden-film från 1970. Kant var även verksam som skådespelare. Sten Hedman och Hans Sidoli står för manus, men Nils Egerbrandt och eventuellt även Rudolf Petersson borde anges som medförfattare.
Så här lyder handlingen enligt svensk filmdatabas: "Genom ett misstag på Försvarets datacentral hamnar 91:ans datakort i en bunt, där det för övrigt bara finns kort om generaler och överstar, samtliga med förmodad kunskap om de problem som sammanhänger med frågan om kvinnlig värnplikt. 91:an är lyckligt okunnig om detta." Denna handling glöms dock bort under större delen av filmen. Datakorten nämns i en inledande scen med Jarl Borssén. Först mot slutet uppstår problem, när 91:an plötsligt måste utses till general och ta emot en utländsk general (spelad av Hans Lindgren), samt demonstrera ett hemligt vapen.
Däremellan bjuds det på en rad sketcher och situationer som är synnerligen löst sammanhållna. I ett nummer av 91:an från 80-talet skriver den dåvarande redaktören att 91:an-filmerna floppade på grund av för dåliga manus. Visst är manusen för dåliga - men! 91:AN OCH GENERALERNAS FNATT består delvis av Nisse Egerbrandts ensidesavsnitt till Året runt, filmade rätt upp och ner. Detta vet jag, eftersom jag av ett rent sammanträffande alldeles nyligen läste några gamla julalbum som innehåller skämt som förekommer i filmen! Att döma ut filmens manus är alltså likvärdigt med att döma ut Egerbrandt.
Felet är snarare den totala inkompetensen bakom kameran. Ove Kants regi är obefintlig; skådespelarna står framför kameran och gör det som står i manus. Filmfotot är fruktansvärt fult. Precis allting är amatörmässigt. Ragnar Frisks två filmer om 47:an Löken är gjorda på samma sätt; de består också av seriesidor avfilmade rätt upp och ner, och filmerna är otroligt usla - men de var om inget annat regisserade av Ragnar Frisk, och därmed inspirerat usla. 91:AN OCH GENERALERNAS FNATT känns mest som skolteater med kända skådisar.
Och kända skådisar, det är det gott om i den här filmen. 91:an och 87:an är lumpare och ska egentligen vara 19-20 år, men liksom i de gamla filmerna är alla soldater överåriga. Staffan Götestam spelar 91:an, och är helt fel i rollen. Loffe-kopian Christer "Bonzo" Jonsson, som 1983 trillade i en trappa och dog på fläcken, spelar 87:an.
Sten Ardenstam är jätterolig som major Morgonkröök. Hans Morgonkröök har inga likheter med figuren i serien, men Ardenstam är behållningen här; han är kolerisk och agerar i Louis de Funès' anda. Gösta Prüzelius är överste Gyllenskalp, Gösta Krantz spelar kapten Berån, medan Per Ragnar gör den snobbige fänrik von Fikonstråle, en gestalt som försvann ur serien på ett ganska tidigt stadium.
Vad som är kul, är att Carl Billquist spelar furir Revär - i de tidigare filmerna gjordes rollen av Fritiof Billquist; Carls farbror.
Marienette Dahlin spelar Elvira, och ser fullkomligt bisarr ut. Hon påminner om Leena från FÄBODJÄNTAN, och bär en fånig 40-talsklänning som ser ut att vara hämtad från ANNIE; hon den lilla föräldralösa med hunden. Elvira är för det mesta förbannad och rätt osymptisk. Desto mer sympatisk är Isabella Kaliff, som spelar en tjej som går under cover som soldat; hon byter plats med en kille som har tjejig frisyr.
Under förtexterna presenteras rollfigurerna en i taget med namnet utskrivet i bild. Några figurer är helt nya för filmen. Ingvar Andersson spelar "skåningen", det roliga i hans skämt är att han säger dem på skånska och att han pratar om mat. Andra figurer är Atleten, Charmören, Norrland, Frisedel med flera. Jag tyckte att det var roligt att en kallas VPK:aren. Det var inte igår jag hörde denna benämning! VPK:aren medverkar i ungefär två scener, så varför hans roll blåses upp i förtexterna förstår jag inte.
Christina Lindberg spelar sjuksyster i vad som närmast är att betrakta som en statistroll utan repliker, medan Per-Axel Arosenius dyker upp som stins.
Mitt i filmen ska 91:an plötsligt åka flygplan, vilket han med fallskärm på ryggen trillar ur, i en lång, besynnerlig scen, och en annan scen utspelar sig inne på ett systembolag, där en göteborgare drar en vits. Ett flertal skämt i filmen får betraktas som olämpliga 2018.
Filmen avslutas med en teckning av Nils Egerbrandt och en sång med Thore Skogman på ljudspåret.
Det är inte svårt att förstå varför den här filmen floppade på bio 1977. Tänker man se den på DVD, eller streamad på C More Play, gör man bäst i att se den stupfull.
Det får bli ett specialbetyg till den här filmen:















 

måndag 24 december 2018

God jul!

GOD JUL PÅ ER,
GREVAR OCH BARONER!
... OCH PÅ ER ANDRA OCKSÅ.



-->

söndag 23 december 2018

Serier: 91:an presentbok 9: Jul i Klackamo

91:AN PRESENTBOK 9: JUL I KLACKAMO 
av Nils Egerbrandt och Jonny Nordlund
Egmont Publishing
91:ans julalbum består alltid av Nils Egerbrandts gamla ensidesserier ur Året Runt. Har man tur innehåller julalbumen kanske ett eller ett par julavsnitt.
Till skillnad från julalbumen, innehåller "Jul i Klackamo" enbart 91:an-serier med jultema. Det här är en inbunden volym i serietidningsformat; den är tryckt på bra papper och den är riktigt snygg.
Boken innehåller episoder ur serietidningen 91:an, och inte ensidesavsnitt ur Året Runt. Jonny Nordlund står för två korta serier från 2009, resten av episoderna är av Nils Egerbrandt och ursprungligen publicerade under 1970- och 80-talen.
Det är lite synd att boken inte är tjockare än 66 sidor, det dubbla sidantalet hade varit bättre - och det är synd att boken inte innehåller serier av fler 91:an-skapare än Egerbrandt och Nordlund. Det har gjorts många julepisoder under årens lopp, varav många är riktigt bra; små välkonstruerade farser. Episoderna av Egerbrandt i denna samling är korta, enkla, och förvånansvärt likartade: nästan samtliga avsnitt handlar om att 91:an och/eller 87:an klär ut sig till jultomte.
Det är genomgående trevligt; det är snällt och charmigt, ibland är episoderna småkul, ibland är poängen så tunn att jag undrar om en sida trillat bort.
1972. Nisse Egerbrandt talar kidsens språk.
En lustig detalj är att om man letar upp "Jul i Klackamo" hos nätbokhandeln Bokus, står en viss Cecilia Levin angiven som författare till boken. Vem i hela friden är det? Jo, det är hon som har formgivit boken och som är en av de två redaktörerna.
Det här blev en kort recension. Det finns nämligen inte så mycket att säga om den här boken. 

-->

Serier: Presentbok: Lilla Fridolf - En toffelhjältes jul

PRESENTBOK: LILLA FRIDOLF - EN TOFFELHJÄLTES JUL
av Rune Moberg, Torsten Bjarre och Elmar Blomberg
Egmont Publishing
Nej, detta är inte det julalbum med Lilla Fridolf som drog igång Lilla Fridolf-gate. Någon på Egmont hade uppenbarligen sovit på sitt jobb, och råkat slänga in ett Fridolf-avsnitt från 1960-talet med ett rasistiskt skämt i årets julalbum. En köpare hade upptäckt detta, upprörts, och kontaktat Aftonbladet - om det nu inte var Aftonbladet själva som hittat den kontroversiella serierutan, och bara hittat på att en läsare blivit upprörd.
I vilket fall, när Egmont blev varse om misstaget drogs hela upplagan in från landets butiker, och en ny, rumsren version trycktes upp. Jag har jag inte åtets julalbum, vare sig The "N" Edition, eller nytrycket. De indragna exemplar som inte makulerades plockades genast upp av nyfikna Egmontarbetare som ville äga denna samlarutgåva.
Den bok jag skriver om här, är en inbunden volym på 66 sidor i serietidningsformat. Det är tur att Aftonbladet inte tittat i den här boken, för denna innehåller också ett skämt som är tveksamt 2018, om än inte lika grovt som i det indragna julalbumet.
"En toffelhjältes jul" är en missvisande titel på boken. Det enda som har med julen att göra, är omslagsillustrationen. Inga av serierna handlar om julen, och snö förekommer endast i ett avsnitt.
En bättre titel vore "66 sidor ren och skär ondska". Bokens episoder är insvepta i hat. Lilla Fridolf och Selma ligger ständigt i luven på varandra. Selma är nästan konstant rasande, och väljer att missförstå och misshandla Fridolf närhelst hon känner för det. Men Fridolf är inte mycket bättre han - han är ofta en nedlåtande mansgris och har den tendens att tappa humöret.
Rune Mobergs manus till dessa episoder har förvånansvärt svaga poänger, ibland verkar en ordentlig poäng saknas helt och hållet. Berättelserna som leder fram till de dåliga poängerna är krystade och ibland synnerligen märkliga. Vid ett tillfälle tvingar Selma Fridolf att köpa ägg och det går så långt att Fridolf måste råna en äggbutik - vilket bara är konstigt. Alla episoder i boken har en sak gemensamt: de är inte roliga. Fast antagligen skrattade svenska folket käken ur led för 50-60 år sedan.
Ursprungliga publiceringsår är inte angivna, vilket är synd. I en inledande text står det att boken innehåller Torsten Bjarres klassiska serier, men några episoder är tecknade av Bjarres arvtagare Elmar Blomberg. I flera avsnitt har Fridolf ett litet skägg, precis som Douglas Håge, vilket tyder på att det är tidiga episoder.
Jag hade den kollega som skrev några Lilla Fridolf-avsnitt, och för snart 30 år sedan utbrast han "Jag skulle kunna strypa Rune Moberg!". Jag håller med honom. Lilla Fridolf är en ond serie - och eftersom den inte går lika långt som den inspirerat ondskefulla serien om Agust och Lotta, upplever jag Lilla Fridolf som lite obehaglig.
Dock måste jag tillstå att den här boken är väldigt snygg.

-->

lördag 22 december 2018

Bio: Bumblebee

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Tider skola komma. Tider då det kommer en Transformersfilm som faktiskt är riktigt bra.
Vem hade väl väntat sig det?
Jag tyckte att den första TRANSFORMERS var rätt hyfsad. Därefter gick det utför. Vi fick en massa förvirrade, svårbegripliga, bombastiska, stökiga, tråkiga och åt helvete för långa filmer. Nu har man inte bara gjort en så kallad spin off-film om den lille gule transformern Bumblebee, man har även slängt ut Michael Bay som regissör. Ny i regissörsstolen är animatören Travis Knight, som debuterade med KUBO OCH DE TVÅ STRÄNGARNA, vilken jag inte sett, och som jobbat på PARANORMAN och THE BOXTROLLS.
Resultatet är en riktigt trevlig familjefilm som går i verkställande producenten Steven Spielbergs fotspår. BUMBLEBEE känns som en kombination av E.T. och Disneys Herbie-filmer.
Det börjar uppe i rymden på den där transformersplaneten. Det är fullt krig mellan Optimus Prime och hans snälla transformers, och de onda robotarna. De heter säkert någonting, men det är jag inte karl nog att komma ihåg.
Optimus Prime säger åt Bumblebee att flyga till jorden, så det gör han. När han landar i Kalifornien är det 1987, och i skepnad av en Volks Wagen gömmer han sig på en bilverkstad. Hailee Steinfeld spelar artonåriga Charlie, som besöker verkstaden varje dag för att meka. Hon önskar sig en bil (eftersom det här är en amerikansk film, är det viktigt att ha bil) - och hittar Bumblebee.
Charlie är ensam och lite mobbad i skolan, de elaka tjejerna är riktigt elaka, och som ofta är fallet är det lite svårt att köpa detta, eftersom Hailee Steinfeld bara ser ut som den filmstjärna hon är. Men den tafatte grannpojken Memo (Jorge Lendeborg Jr) är förälskad i henne.
Charlie tar hem Bumblebee, och gissa om hon blir förvånad när folkan plötsligt förvandlas till en robot. En snäll robot som på grund av sin klumpighet har en tendens att toka till det. Roboten har fått sin röst förstörd i ett slagsmål, och kan nu bara kommunicera med hjälp av sångtexter till 80-talshits!
John Cena leder ett gäng militärer som är på jakt efter Bumblebee. De onda robotarna har också anlänt till jorden.
Det är upp till Charlie och Bumblebee att rädda världen. Memo hjälper till, mest för att han vill hålla Charlie i handen. Det får han inte, men han är lika glad för det.
Med undantag för inledningsscenerna och slutet, slipper vi röriga, påfrestande robotaction i den här filmen. BUMBLEBEE är överraskande rolig och charmig. Huvudpersonerna är inte irriterande. Vore jag tio år skulle jag nog älska filmen. Flera inslag är riktigt smarta. Frågan är om målgruppen kommer att fatta någonting av alla 80-talsreferenser som haglar, men jag skrattade högt när Bumblebee dissar Morrissey. Charlie bär en Motörhead-T-shirt och frågar roboten om han är metal. Dock får vi aldrig höra Motörhead på soundtracket.
Man kan ha betydligt sämre saker för sig än att se BUMBLEBEE i jul!








(Biopremiär 25/12)
-->

onsdag 19 december 2018

DVD/Blu-ray/VOD: Videomannen

VIDEOMANNEN (Studio S Entertainment)
VIDEOMANNEN, med manus och regi av Kristian A Söderström, pressvisades inte i Göteborg och den visades bara tre-fyra gånger på en biograf här, har jag förstått det som. Detta missade jag helt. Läsare hörde av sig och undrade om jag sett VIDEOMANNEN. En biografmaskinist i Skåne skrev och undrade vilka det är tänkt ska se den här filmen - han uppskattade den, men han är specialintresserad av ämnet.
Av allt att döma är VIDEOMANNEN inspelad i Göteborg. Södra Liden och Steam Punk Bar, som ligger mittemot varandra på Kungsgatan, tackas i eftertexterna, så antagligen är krogscenerna inspelade där. Synd att de inte istället gick in på Kungsbaren; före detta PC Bar & Kök, som ligger vägg i vägg med Södra Liden. Där brukar jag hålla till, även om det var ett tag sedan nu.
Nu har jag sett VIDEOMANNEN. Och, ja, vaffan ska man säga? Det här är en av de mest udda filmer som gjorts i Sverige - någonsin. Jag säger som biografmaskinisten ovan: jag gillade den, men vad kommer så kallat "vanligt folk" att tycka? Målgruppen är så snäv att vi kan träffas allihop på Kungsbaren och dricka billig Falcon. Det är minst sagt fascinerande att Film i Väst gått in med pengar, att ett flertal kända namn gått med på att medverka, och att filmen gick upp på bio - om än en synnerligen kort vända.
Men visst är det kul att filmen faktiskt gjorts och fått distribution. Det brukar jag tycka om de flesta udda, svenska filmprojekt, även om filmerna inte alltid är bra.
Det är svårt att genrebestämma VIDEOMANNEN. Drama med inslag av thriller och komedi? Stefan Sauk spelar Ennio, som på 1980- och 90-talen hade en framgångsrik videobutik. Det är andra tider nu och Ennio bor i en källare, där han även har sin enorma VHS-samling; mest skräck, främst italiensk sådan. Det har inte gått så bra för Ennio, han är en utböling, han lever enbart för sin filmsamling, han är pank, och fogden är ute efter honom. Ibland träffar han kompisar och har videokväll, men dessa kompisar är inte lika anala som han - en kille som spelas av Morgan Alling lever ett nytt liv tilllsammans med en kvinna, och har inte ens filmaffischer på väggarna!
En dag råkar Ennio komma över ett exemplar av Lucio Fulcis ZOMBIE (alltså ZOMBI 2/ZOMBIE FLESH EATERS) i Video Invests utgåva. Kvinnan som säljer filmen, Simone (Lena Nilsson), har den hel kartong full med videofilmer, hon vill ha en hundring för hela lådan - det är ju bara gammalt skräp, liksom.
Efter att Ennio har köpt den eftertraktade Video Invest-filmen, hör plötsligt den mystiske Faceless av sig - en mytomspunnen videosamlare som spelas av en HEM TILL GÅRDEN-skådis. Hon vill köpa ZOMBIE-kassetten för 10 000 euros. Äntligen är Ennios problem ur världen.
... Om det inte vore för att filmen plötsligt är försvunnen.
Parallellt med detta berättas om Simone. Simone är alkis - och hon älskar 80-talet. Hon har ett trist jobb med obehagliga arbetskamrater (Amanda Ooms spelar en av dem), hon har dålig kontakt med sin dotter, och i ett försök att dricka mindre ber hon sin granne Sven Wollter att förvara en bag-in-box åt henne.
Simone börjar träffa Ennio, de inleder något slags relation, men till en början går det väl sådär. De är båda udda existenser, och Ennios humör är inte det bästa.
Det finns mycket i den här filmen jag kan relatera till. Jag har filmaffischer på väggen bakom mig när jag skriver detta, men min filmsamling är numera ganska minimal. Annat var det på 90-talet, då jag lyckades täcka de flesta av lägenhetens väggar med VHS-kassetter. Jag samlade ganska rejält en period - men jag var långtifrån lika anal som många andra filmsamlare. En del samlare jag kom i kontakt med var en aning obehagliga; det kändes som om kompletta samlingar var viktigare än själva filmerna, och de som inte var komplettister var inte värda något. De kunde vara lika vresiga och osympatiska som Ennio i VIDEOMANNEN.
Jag tyckte - och tycker fortfarande - att det var viktigare att samla på de filmer jag faktiskt gillade och ville ha. Okej, jag hade en massa annat också. Men till exempel hade jag bara en film från Video Invest (NECROFANIA). De filmer Video Invest släppte skaffade jag i andra, bättre versioner. Och när filmerna kom på DVD fanns det liksom ingen orsak till att se dem på VHS.
Eftersom ni inte frågade: filmaffischerna på väggen bakom mig.
Min samling tog mest upp plats och efter en tid tittade jg sällan eller aldrig på filmerna. Dock kan jag idag sakna samlingen. Att titta på- och dra med fingret längs ryggarna på de tjocka plastaskarna. Att plocka fram och titta på omslaget till någon obskyr release. Minnas hur det var att gå in i det tidiga 80-talets videobutiker, känna den specifika doften därinne, och förundras över allla mystiska titlar på hyllorna. Ett tag i slutet av 80-talet jobbade en kompis till mig i en videobutik, och jag satt ofta där och hängde ett par timmar var eller varannan dag. De hade bara riktigt gamla hyrfilmer i den butiken; VTC, Walthers Video, Viking Video, Baroness och liknande.
I VIDEOMANNENs eftertexter tackas flera personer jag känner. I själva filmen nämns en viss Ferox-Johan - han gav ut fanzinet Video Ferox. Jag skrev en artikel i det sista numret av Video Ferox - men då var det plötsligt 2000-tal. Jag minns en gång när jag pratade i telefon med Johan, det var i mitten av 90-talet, och han sa att VTC tydligen skulle haft en serie filmer med en färg (jag minns inte vilken) på ryggen som han aldrig sett i verkligheten och som kanske bara var ett påhittat rykte. Jag blev lite konfunderad - eftersom jag rakt framför mig hade en film ur denna serie. Jösses, tänkte jag, har jag något en komplettist som Johan inte känner till?
Långt in på 90-talet kunde jag bli alldeles till mig när jag kom över eftertraktade VHS-rariteter till rövarpriser. Som en gång, när jag gick in i lumphandeln i kvarteret intill min bostad. Gubben som hade butiken sa "Du som gillar gammalt mög, jag fick en låda som jag ställde undan till dig". Lådan innehöll helt ospelade filmer från VideoKlubben. Jag köpte dem för fem eller tio spänn styck.
Men det var då det. Idag tycker jag att det är skönt att DVD- och Blu-ray-filmer tar mindre plats än VHS - och att bildkvalitén är betydlligt bättre. Dessutom gillar jag att man kan streama mängder av filmer, så att man slipper köpa fysiska exemplar av filmer man bara är nyfiken på och ser en gång.
I VIDEOMANNEN tittar Ennio flera gånger på filmer av Boarne Vibenius-rullarna THRILLER - EN GRYM FILM och BREAKING POINT. Vad jag vet släpptes den senare aldrig som hyrfilm, men jag kan förstås ha fel. I en scen diskuterar Ennio och en kompis en inklippt hardcore-scen i en italiensk skräckfilm. De nämner aldrig titeln, den nämns inte i eftertexterna, och det enda vi ser på filmduken de tittar på är ett kvinnligt skrev. Men - jag ser allt att det är SLAUGHTER HOTEL de tittar på!
Okej. Den här recensionen blev längre än planerat. Jag gick igång, jag plaskade iväg med nostalgins vågor. Men - jag gillar alltså den här filmen. De som inte kan relatera till filmsamlande och italiensk skräck vill nog sätta ett lägre betyg än jag.
Samantha Fox' nya låt "Hot Girl" och videon till denna förekommer bara under några sekunder i filmen.











-->

tisdag 18 december 2018

Serier: Fantomen 2018

FANTOMEN 2018
Bokförlaget Semic
Länge innehöll Fantomens julalbum amerikanska söndagsäventyr som "blivit över" - serier som inte passade in i den vanliga tidningen, serier som var för konstiga eller för dåliga. Innan dess återfanns söndagsäventyr som var helt okej och som även publicerats i tideningen, eller som skulle komma att publiceras där. Vid ett par tillfällen hände det även att man körde usla italienska Fantomenäventyr, eller amerikanska serietidningsserier, i julalbumen. Som barn uppskattade jag att julalbumen på 1970-talet var i färg - när jag som vuxen bläddrar i dem inser jag att färgläggningen var rätt usel.
Sedan ett decennium eller två repriserar man Semics och Egmonts egenproducerade Fantomenäventyr i julalbumen, istället för undermåliga, amerikanska söndagsserier. Således kan albumen vara rätt trevliga - i synnerhet om man inte tidigare läst historierna. Visst hade jag helst sett att julalbumen innehöll helt nya historier, men det är förstås en ekonomisk omöjlighet.
Trevligast blir julalbumen om de innehåller två äventyr som hänger ihop till en lång, sammanhängande historia - så att det blir som ett "riktigt" seriealbum. Så är fallet i år. 2018 års julalbum bjuder på "Kistan från Bombay" och "Shamurs öga", tidigare publicerade i Fantomen 21 & 22/1985, Jag har dessa två tidningar, men jag vet inte om jag faktiskt läst dem - jag har en tendens att köpa drivor av gamla Fantomentidningar, som jag sedan inte hinner-, eller glömmer bort att läsa.
Claes Reimerthi (som 1985 kallade sig Michael Tierres) står för manus, medan Jaime Vallvé tecknat. Claes var verkligen i sitt esse när han skrev den här; här fick han jobba med ett mordmysterium i 1800-talets London, något jag vet att Claes älskar. En enorm diamant har stulits i Bombay, den smugglas ombord på ett fartyg, mystiska indier tar sig ombord, och en man hittas ihjälstucken i en hytt låst från insidan. Det slutna rummets gåta. Ett klassiskt deckarupplägg. Storyn är kanske inget utöver det vanliga, men det är ett bra och trevligt äventyr.
Jaime Vallvé.
1985 hade Jaime Vallvé chanserat en hel del. Han var fortfarande en utmärkt bildberättare, men teckningarna blev allt grövre och klumpigare - han var långtifrån så bra som han var under 70-talets första hälft. Serien publicerades ursprungligen i svartvitt. Vallvés klassiska 70-talsäventyr funkade som bäst i svartvitt, med sina tunga skuggor. Serierna i detta julalbum är färglagda - och jag vill faktiskt hävda att det blev lite bättre i färg. Vallvés nu enkla bilder med få detaljer har getts en ny dimension av färgläggaren, helhetsintrycket är att det ser mindre klumpigt ut.
En fördel med att Fantomenserien oftast har åtta rutor per sida, är att det ser alldeles utmärkt ut i det större albumformatet - det närmar sig fransk-belgiska albumserier. Synd bara att julalbumet är tryckt på tunt, sladdrigt papper.
Som vanligt återtrycks ett gammalt julalbum som bonus. Dessa publiceras i kronologisk ordning, och årets faksimil är av 1968 års julalbum, med årtalet 1969 angivet på omslaget. Fortsätter man med dessa bonusalbum är man snart framme vid de album jag fick när jag var barn ...
1968 års julalbum är bara flängt. Det heter "Det magiska bergets hemighet" och består egentligen av två olika äventyr, vilka har redigerats ihop till en serie.
Först får vi "The  Secret of Magic Mountain", ett amerikanskt serietidningsäventyr från 1967, författat av Bill Harris och tecknat av Bill Lignante. Det här är jättekonstigt. Jag fick läsa de två första sidorna flera gånger för att förstå vad som sker. Jag förstår fortfarande ingenting. Och så fortsätter det. Till på köpet har serien redigerats om för julalbumet, så att den ska likna de vanliga dags- och söndagsserierna.
Bill Lignante.
Efter femton sidor övergår detta äventyr i "Mystery of Wamba Falls Inn", ett söndagsäventyr av Lee Falk och Sy Barry från 1965, vilket publicerats flera gånger som "Hotell Wambafallet". Denna historia har förstås inget med serien av Harris och Lignante att göra. Söndagsserien är bättre än den amerikanska serietidningsserien, men den kan inte mäta sig med Team Fantomens svenskproducerade äventyr.  

lördag 15 december 2018

Serier: Marshal Blueberry: Samlade äventyr

MARSHAL BLUEBERRY: SAMLADE ÄVENTYR
av Jean Giraud, William Vance och Michel Rouge
Cobolt Förlag
Marshal Blueberry är en serie jag sett framemot att läsa. De två första albumen av tre gick som följetong i Fantomen, men detta var under en period då jag sällan köpte den tidningen. Serien har aldrig publicerats i albumform i Sverige.
I egenskap av Blueberry-fan har jag förstås varit nyfiken på Marshal Blueberry. Äntligen har jag läst serien.
... Och det är inte utan att jag blev besviken. Åtminstone till två tredjedelar.
Den här gången är det inte Jean Giraud som har tecknat; det jobbet har Giraud överlämnat till William Vance - Vance dog i våras, min nekrolog över honom finns HÄR. Däremor står Giraud för manuset.
Serien utspelar sig 1868-69, mellan albumen "General Gula håret" och "Den försvunna gruvan". Det första albumet om Marshal Blueberry heter "På order från Washington" och kom ut på franska 1991. Äventyret handlar om ...
... Ja, vad handlar det om, egentligen? Löjtnant Blueberry utses till marshal och skickas till den lilla hålan Heaven, där han fått i uppdrag att avslöja några korrumperade politiker som bedriver vapenhandel med indanerna. Detta tar sin lilla tid. I det första albumet lyckas Blueberry inte ens komma fram till Heaven.
"På order från Washington" känns som en kort avsnitt ur ett av Charliers "vanliga" Blueberry-album; ett avsnitt på några sidor som här dragits ut till 44 sidor. Serien är fullkomligt stillastående och det känns som om det inte händer någonting alls. Några militärer sitter i ett rum på Fort Navajo, medan Blueberry och några skurkaktiga typer befinner sig i de snöiga landskapen utanför fortet.
I nästa album; "Mission Sherman", rider Blueberry in i Heaven, och spenderar resten av sidorna med att prata med diverse människor.
Jag måste säga att jag hade problem med att ta mig igenom dessa två album. Jag fick nästan kämpa. Jag tröttnade flera gånger, jag läste några sidor i taget, för att sedan lägga boken åt sidan och istället läsa annat. Själva historien är inget vidare, men det finns inget som helst driv i berättandet.
Men felet är inte enbart Girauds. Tråkigheten beror nog främst på William Vance. Som jag skrev i min nekrolog över Vance, tecknade han i en spröd, elegant, men stel och livlös stil. De flesta av figurerna ser ungefär likadana ut, de har bara olika peruker. Det är i princip bara Blueberry själv som ser ut som han ska och som känns igen från ruta till ruta.
William Vance.
I Marshal Blueberry, som till stor del består av så kallade talking heads, ritar Vance oftast figurerna rakt framifrån eller i profil. Det är stelt och träigt. Flera gånger är bildlösningarna förvirrande - vid ett tillfälle står två gubbar och pratar med varandra inne på en tidningsredaktion. Plötsligt säger en av dem "Tack, jag står hellre ...". Jag antar att den andre gubben erbjuder en stol, men i så fall sker detta utanför bild!
Det tredje och sista albumet heter "Den blodiga gränsen" och kom på franska år 2000. Läsarna fick allltså vänta hela sju år på upplösningen! Och nu har det plötsligt hänt något. William Vance är utbytt. Ny tecknare är Michel Rouge.
Jag kollade upp Michel Rouge. Han är född 1950 och debuterade på 70-talet. Han har tecknat en rad serier som, vad jag vet, aldrig publicerats på svenska. 1989 tog han över serien Comanche efter Hermann. Han var dock ingen nykomling när det gällde Blueberry - faktum är att han tuschade tjugo sidor i Blueberry-albumet "Den långa marschen".
Michel Rouge.
Rouge tecknar bra. Verkligen bra. Hans stil ligger närmare Giraud än Vance, men är ändå egen. Han har sköna tuschlinjer och är en betydligt bättre bildberättare än Vance. Och plötsligt funkar Marshal Blueberry! Plötsligt blir det riktigt bra! Figurerna får individuella utseenden, det går att hålla dem isär, deras karaktärsdrag framgår, och berättandet flyter bra. Den där speciella Blueberrykänslan infinner sig i det sista albumet. Jag önskar att Michel Rouge tecknat samtliga tre delar i denna svit - då hade jag kanske uppskattat även de två inledande delarna.
Vanligtvis innehåller Cobolts Blueberry-utgåvor fylliga artiklar. Tyvärr saknas extramaterial helt i Marshal Blueberry. Det är synd, eftersom jag har en del frågor jag skulle vilja ha besvarade. Varför tecknade Giraud inte själv? Tidsbrist, antar jag. Varför gick jobbet till Vance? Varför tecknade inte Vance den tredje delen? Och varför dröjde det sju år innan det avslutande albumet kom ut? Svaren på dessa frågor går säkert att hitta på nätet. Jag får väl ta och googla lite medan skinkan griljeras.

fredag 14 december 2018

Bio: Spider-Man: Into the Spider-Verse

Bilder copyright (c) Sony Pictures Sweden
Idag, den fjortonde december, har inte bara en, utan två superhjältefilmer biopremiär. AQUAMAN och den animerade SPIDER-MAN: INTO THE SPIDER-VERSE. Inte helt oväntat är det den senare som är den bättre av de två.
... Ja, mer än så, faktiskt. Ganska oväntat visar INTO THE SPIDER-VERSE sig vara en av de bästa superhjältefilmer som någonsin gjorts. Nej, jag skojar inte. Visst har jag sett en del animerade TV-serier om Spindelmannen som varit överraskande bra - men jag hade verkligen inte förväntat mig att INTO THE SPIDER-VERSE, regisserad av trion Bob Persichetti, Peter Ramsey och Rodney Rothman, skulle vara så här bra. Men så är ju Spindelmannen den bäste superhjälten och en tacksam figur att jobba med.
Först en liten varning. Eller en STOR varning. VARNING:
På de flesta biografer i Sverige kommer den här filmen att visas dubbad till svenska! Originalversionen på engelska visas på en del ställen. Självklart ska den här filmen inte ses på svenska! Jag såg den på engelska - och jag har svårt att tänka mig att den kommer att funka på svenska. För att kunna ta till sig INTO THE SPIDER-VERSE måste man vara tillräckligt gammal för att kunna läsa undertexter, och för att ha störst behållning bör man mer eller mindre vara vuxen och gilla serier.
Jag har inte läst Marvelserier på flera decennier och jag har ingen aning om huruvida samtliga figurer i den här filmen är hämtade ur Marvels tidningar eller inte. De enda jag känner igen är Spindelkvinnan (fast hon var inte Gwen Stacy när jag läste om henne) och Peter Porker: Spider-Ham. Men det spelar ingen roll.
I filmens centrum hittar vi tonåringen Miles Morales, som råkar bli biten av en radioaktiv spindel. Till sin förvåning förses han med Spindelmannens superkrafter. Miles råkar på den riktige Spindelmannen; Peter Parker, som förvånas över att det är fler än han som har krafterna. Då dödas plötsligt Spindelmannen. Jodå - Peter Parker dör i början av filmen. Men det är inte "vår" Peter Parker, utan en blond kille.
INTO THE SPIDER-VERSE handlar nämligen om flera olika universa; parallella dimensioner. Peter B Parker, som är Spindelmannen i en annan dimension, hamnar plötsligt i Miles' värld. Det är visst den onde Wilson Fisk; Kingpin, som håller på att experimentera med ett nytt supervapen, som ställer till det. Peter B Parker är på dekis. Han är deprimerad, han är lönnfet och ovårdad, Mary Jane har lämnat honom, och han har bara en halv Spindelmannendräkt - han saknar byxor.
Miles och Peter måste tillsammans stoppa Kingpin, men det är fler som vill hjälpa till. Spindelkvinnan från en annan dimenion är redan på plats, senare anländer Spider-Ham, samt den japanska Peni Parker från framtiden, och den svartvita Spider-Man Noir (Nicolas Cage gör rösten).
SPIDER-MAN: INTO THE SPIDER-VERSE är en häpnadsväckande film. Inte nog med att handlingen är intressant, rolig och underhållande; filmen är gjort på ett lekfullt, kanske till och med nyskapande sätt. Flera olika berättargrepp används och det är ganska avancerat - och därför tror jag inte att mindre barn kommer att hänga med, eller uppskatta allt. Ibland skiftar teckningsstilen, ofta anspelas det på seriehistoriska fenomen och specifika serietidningar (filmen inleds med att deklamera att den är godkänd av the Comics Code Authority). Tempot är rappt.
Jag hade verkligen inte förväntat mig det, men den här filmen är till större delen en ren njutning. Om den inte vore för att den surrealistiska slutstriden är alldeles åt helsike för lång och tröttsam, hade jag nästan kunnat sätta en femma i betyg på INTO THE SPIDER-VERSE..
Stan Lee gör en cameo, sin sista, antar jag, i animerad form. I sluttexterna hyllas Lee och Steve Ditko, vilka båda dog i år.  
Bonusscenen efter sluttexterna är jätterolig.
Två tummar upp för den här filmen!
    








(Biopremiär 14/12)
-->

Bio: Aquaman

Foton copyright (c) Warner Bros.
Plötsligt händer det! Plötsligt går inte bara en, utan två Dolph Lundgren-filmer på bio. Samtidigt! I Sverige! Härom veckan hade CREED II premiär, och här har vi nu AQUAMAN. Det är mäktigt.
När jag var barn tyckte jag att Vattenmannen, som ibland figurerade i tidningen Gigant, var en rätt fånig, kanske till och med mesig superhjälte. En blond kille i brandgula- och gröna kläder (när jag var barn visste jag inte var "orange" var för något) som simmade och pratade med fiskar. Det var ju inte särskilt coolt. Och hans kläder måste vara blöta mest hela tiden när han befann sig på land, var inte det obehagligt? Och lät det inte schlofs-schlofs-schlofs när han gick på land i sina blöta kläder?
Jason Momoa, som spelar Vattenmannen i James Wans AQUAMAN, är inte blond, och till en början bär han inte brandgula- och gröna kläder. Han ser snarare ut som Conan - barbaren med skägg. Vilket beror på att Momoa spelat Conan.
Förhandssnacket om AQUAMAN gjorde gällande att detta är en av de bästa DC Comics-filmerna. Kunde det vara så? tänkte jag. Är detta den bästa DC-filmen sedan Tim Burtons Läderlappen-filmer?
Nej, det är det inte. För AQUAMAN är inte speciellt bra.
Men det börjar onekligen bra. Filmen inleds med att Vattenmannens ursprung berättas. Hur en ensam fyrvaktare 1985 hittar Atlantis' drottning Atlanna (Nicole Kidman) uppspolad på klipporna, hur de två blir kära, hur de får sonen Arthur, döpt efter kung Arthur. Atlanna har rymt från Atlantis, och en dag kommer onda vattenkrigare och hämtar tillbaka henne. Lille Arthur växer upp på land, men utvecklar superkrafter modell fisk.
Hopp till nutid och den biffige Vattenmannen stoppar en rysk ubåt som kapats av pirater. Stenhårda fajter utbryter ombord på ubåten, det här är riktigt bra, och en av de besegrade piraterna (Yahya Abdul-Mateen II) svär att hämnas.
Vattenmannen går och tar en öl med farsan (Temuera Morrison) i en festlig scen. Därefter förflyttas vi ner under vattnet, där kung Nereus (Dolph Lundgren) och den onde kung Orm (Patrick Wilson) ska ha ett möte och diskutera viktiga saker, som världsherravälde och kamp mot ytfolket. Scenen när de ridande på jättefiskar anländer till Atlantis är otroligt mäktig.
... Men från och med nu slutar filmen att vara bra.
Resten av filmen, som naturligtvis är alldeles för lång; nästan två och en halv timme, består av något slags Shakespearedrama under vattnet, av alldeles för många och tröttande actionscener, och dialog som inleds med att rollfigurerna vrålar - ROOOAAARRRR! Det vore kul att se en cross-over med 300. AQUAMAN VS 300, Vattenmannen och Leonidas tävlar om att vråla mest. "THIS IS ATLANTIS! THIS IS SPARTA! ROOOOAAAARRR!!!"
I en rätt urvattnat story måste Vattenmannen, som har vågor i håret, leta upp en gammal treudd, som endast Atlantis rättmätige kung kan dra loss när den väl hittas. Nämnde jag att Vattenmannen är döpt efter kung Arthur? Ja, det gjorde jag. Farorna är många, men Vattenmannen har tränats av en som heter Vulko (Willem Dafoe), en man med misslyckad frisyr. Vattenmannen får även hjälp av den snygga och tuffa Mera (Amber Heard), som är dotter till kung Nereus och vars garderob verkar inspirerad av Den lilla sjöjungfrun. Kommer kärlek att uppstå melllan Vattenmannen och Mera?
Men den där piraten som förekommer i början - han som ville hämnas. Vad hände med honom? Har de glömt bort honom? Hade han kanske vatten i knäna? Plötsligt dyker han upp igen. Nu har han blivit superskurken Black Manta. Hans hjälm är så stor att han istället borde kallas Vattenskallen. Efter en fajt försvinner han igen.
Visst är miljöerna i Atlantis imponerande, men efter ett tag blir det för mycket. I synnerhet när allt; hela havet, verkar upplyst i neon. Jason Momoa har en viss charm som Vattenmannen, men den kan inte rädda filmen. AQUAMAN känns som om den legat i blöt för länge och svullnat upp. Men de första 20-30 minuterna är riktigt bra - jag önskar att hela filmen vore som dessa.
En fiskgubbe som medverkar i en kort scen heter kung Ricou (Djimon Hounsiu). Han måste vara döpt efter Ricou Browning, dykaren som spelade monstret i SKRÄCKEN I SVARTA LAGUNEN och som stodför undervattensscenerna i THUNDERBALL.
Dolph Lundgren har inte alltför mycket att göra, men han är iförd rött skägg.
Om detta vore en Marvelfilm istället fören DC-film, hade jag gärna sett Vattenmannen tampas med Wilson Fisk.
Just det: en bit in i eftertexterna följer en bonusscen.
 









(Biopremiär 14/12)
-->

onsdag 12 december 2018

Bio: Bamse och dunderklockan

Bilder copyright (c) Nordisk Film
Har ni tänkt på att svenska skådespelare ofta halvviskar, eller pratar väldigt mjukt, när det gör röster till animerade filmer eller radioteater? Det är lite märkligt. Jag undrar varför det är så. Direkt efter BAMSE OCH DUNDERKLOCKAN såg jag den amerikanska SPIDER-MAN: INTO THE SPIDER-VERSE i sin engelska originalversion, och i den pratar alla normalt. Men - i Bamsefilmen halvviskas det förhållande ofta.
Okej. Ännu en långfilm om Bamse - och man nu kan kalla en 62 minuter lång film för långfilm. Detta är den tredje i raden; det har kommit en nya vartannat år, och den förra; BAMSE OCH HÄXANS DOTTER, var rätt kass och dum.
BAMSE OCH DUNDERKLOCKAN, återigen i regi av Christian Ryltenius, är lite bättre, även om jag är besviken på att titelns dunderklocka inte alls är en klocka som dånar eller smäller i luften, utan en blomma. Dessutom handlar filmen inte om en blomma, utan om många. Således borde filmen heta BAMSE OCH DUNDERBLOMMORNA OCH INTE ALLS EN DUNDRANDE KLOCKA.
Jag vet inte om dunderklockorna figurerar i de tecknade serierna om Bamse, men enligt den här filmen behövs de när farmor lagar dunderhonung. Bamses farmor, alltså. Bamses farfar hittade blommorna på en ö för längesedan och farmor förvarar dem i ett skåp på vinden. Bamses farfar verkar vara död - fast det kan ju också vara så att han lämnat farmor för en raffig söderhavsflicka. Farmor gör inte så mycket annat än kokar dunderhonung, går och lägger sig, och tar en farlig tid på sig för att gå över golvet för att öppna ytterdörren, så hur kul är hon, egentligen?
Två skurkaktiga töser tar sig in på farmors vind för att själa en skattkarta. Då råkar de sätta vinden i brand. Farmor bara ler godmodigt när hon släcker elden, eftersom en eldsvåda som bekant inte är så farligt. Men! Alla dunderklockorna har brunnit upp! Nu kan hon inte koka dunderhonung till Bamse!
Skalman och Lille Skutt tar båten till den där ön för att hämta nya blommor, medan Bamse, som tycker om att jonglera med barn, måste stanna hemma. Bamse hoppas att inget hemskt händer, eftersom han inte kan bli världens starkaste björn under en tid.
Den skurkaktige Reinard Räv är förälskad i Mickelina, som har byns leksaksaffär. Han tänker att hon nog inte vill veta av honom, eftersom han är en skurk. Då får han den jättebra idé: han ska bli superhjälte! Tillsammans med sina skurkaktiga polare iscensätter Reinard diverse rån och katastrofer, och superhjälte-Reinard kommer till undsättning. Reinard blir folkets idol! Bamse behövs inte längre! Hur ska det gå?
Enligt filmens pressida får Bamse lära sig något viktigt: att bara vara sig själv räcker mycket längre än man tror. Själv fick jag lära mig att en lömsk och självisk superhjälte är en roligare huvudperson än Bamse. Av en annan film fick jag lära mig att med mäktiga krafter följer ett stort ansvar.
Animationstekniskt är det här riktigt bra - med undantag för att vissa moment och rörelser tar lite för lång tid, som om de rör sig i slowmotion. Ibland måste röstskådespelarna göra konstpauser mitt i meningar för att munrörelserna ska stämma hyfsat, "Hej på dig ... Bamse!" säger en gammal tant vid ett tillfälle. Miljöerna är snygga. Den begåvade Hedvig Häggman-Sund är inblandad i figurdesign, storyboards och en del annat - hennes namn listas fyra gånger i eftertexterna.
Scenerna med Reinard som superhjälte är rätt kul; bäst är när han fantiserar om att vara superhjälte, och vi får några sekunder tecknade i en helt annan stil. Fast detta lär bara vuxna tycka är kul, liksom några parodier på tidningsomslag som snabbt skymtar förbi.
I egenskap av medelålders karl tycker jag dock att filmen är småtråkig; det är en rätt seg timme, och det blir i vanlig ordning lite väl präktigt. Precis som i de tidigare filmerna blir handlingen lite konstig mellan varven - eldsvådan jag beskriver ovan är ett exempel. Men små barn lär förstås gilla filmen. Förhoppningsvis tjatar de på sina föräldrar att de ska köpa en Bamsetidning på väg hem från bion. Då tycker jag att föräldrarna även ska passa på att köpa ett nummer av 91:an. Det gynnar nämligen mig.  
Först nu, när jag skrivit klart min recension, upptäckte jag att den här filmen har premiär först nästa fredag. Nå, då slipper jag skriva om den då.










(Biopremiär 21/12)

fredag 7 december 2018

Bio: Mortal Engines

Foton copyright (c) UIP Sweden
Jakten går vidare. På en bokserie riktad till ungdomar som kan bli en ny filmserie lika framgångsrik som HUNGER GAMES och TWILIGHT, alltså. Ett par gånger om året brukar de dyka upp, de där ungdomsfilmerna som bygger på böcker (böcker jag sällan hört talas om), och som gör sitt yttersta för att bli blockbusters. Dock misslyckas de oftare än de lyckas. Det senaste försöket var THE DARKEST MINDS, som totalfloppade.
Nu har turen kommit till Philip Reeves bokserie "De vandrande städerna", vilken påbörjades 2001. Jodå, självklart googlade jag för att hitta den svenska boktiteln. Jag trodde först att det här var en spelfilmsversion av Studio Ghibli-filmen DET LEVANDE SLOTTET, vilken även den bygger på en bok, men så är inte fallet.
Genren är steampunk. Vi befinner oss ungefär tusen år in i framtiden, Jorden har förvandlats till något slags Mad Max-värld, och världens olika städer har byggts om till enorma, tuffande farkoster som rullar fram över ödemarken. Riktigt hur allt det här har gått till; varför världen ser ut som den gör, förklaras aldrig riktigt. Den största staden i den här filmen är London, som rullar omkring och äter upp mindre städer. Nej, jag hittar inte på. London jagar småstäder; krokar fast de mindre städerna i rep, och drar in dem i en stor lucka framtilll. Invånarna i småstäderna kidnappas.
Detta låter ju faktiskt lite unikt och intressant, och det är det väl också. Min i övrigt är MORTAL ENGINES nästan identisk med alla de där andra futuristiska äventyrsfilmerna för ungdomar; främst tonårstjejer. Man kan i princip bocka av ingredienerna på en lista:
*Hjältinnan; en ung, tuff tjej som tvingats bli bra på att sparka röv. I den här filmen heter hon Hester Shaw (Hera Hilmar). Hon döljer ansiktet bakom en halsduk, eftersom hon har ett ärr över kinden.
*Killen som blir kär i Hester. Här heter han Tom (Robert Sheehan), och är en vän påg med stora, blå ögon. Han ser lite ut som en ung, mesig upplaga av Eric Roberts. Tom utbildade sig till pilot, men blev historiker istället.
*Den slemme skurken. Hugo Weaving spelar Thaddeus Valentine, en grym och maktlysten herre ombord på London. Han mördade Hesters mor, så nu vill Hester hämnas. Valentine vill söndra och härska, och håller på att bygga något mystiskt och ondskefullt i en katedral.
*Rebellerna Hester och Tom ansluter sig till. Tyranner måste störtas, så självklart förekommer ett gäng tuffa och trasiga rebeller som vill sätta stopp för Valentine. Rebellernas ledare heter Anna Fang (Jihae) och är en stenhård, tjusig asiatisk brud som är en jävel på att sparka röv.
Miljöerna är alltså nya, men i övrigt känns allt märkligt bekant. Jag brukar inte klaga på brist på originalitet så länge resultatet är bra och underhållande, men den här gången satt jag verkligen och irriterade mig på att vi sett allt förut. Dessutom är rollfigurerna och skådespelarna rätt trista och anonyma.
Men! MORTAL ENGINES är fantastisk att titta på. Tekniskt sett briljerar filmen. Det är Peter Jackson som producerat, han är även inblandad i filmens manus, och alla pengar verkar ha gått till design av avancerade fordon; rullande städer och flygplan, och till imponerande datoraninering av dessa. Visst ser dessa steampunkfordon imponerande ut, det är rätt fantasieggande, och vore jag tolv år skulle jag tappa hakan.
Filmen har regisserats av långfilmsdebuterande Christian Rivers och den är lite mer actionpackad än den här typen av film brukar vara. MORTAL ENGINES är lite bättre än de sista HUNGER GAMES-filmerna, den är nog lite bättre än de flesta andra filmer i detta fack, och även om en betygstvåa är nära till hands, drar jag till med en trea, eftersom filmen är så maffig att titta på.
   
 






(Biopremiär 7/12)
-->

onsdag 5 december 2018

Bio: Operation Ragnarök

Foton copyright (c) Njutafilms
Redan 2010 skrev jag om OPERATION RAGNARÖK, vilken då kallades ZON 261, här på TOPPRAFFEL!. Då hade regissören Fredrik Hiller, vars skräckfilm PSALM 21 nyligen haft premiär, spelat in en promo för en zombiefilm. Det mest uppseendeväckande med detta projekt, var att den skulle spelas in i- och utspela sig i Landskrona. Då, för åtta år sedan, hade Landskrona återigen hamnat i strålkastarljuset, efter att ett äldre par dödats på en parkeringsplats. Några år tidigare hade Landskrona utmärkt sig på grund av invånarnas sympatier för Sverigedemokraterna. Hiller ville göra en allegori om främlingsfientlighet.
Ett par år efter promon började man spela in filmen ... Och sedan hände ingenting. Den utlovade premiären sköts upp gång på gång. Nu, åtta år senare, går filmen - under ny titel - upp på bio. Manuset lär ha skrivits om under arbetets gång, så antagligen är det inte samma historia man en gång tänkte göra.
Riktigt varför filmen tagit så lång tid att färdigställa vet jag inte riktigt. Hiller har i en intervju sagt att de digitala effekterna tog tid, men det är allt att ta i att de skulle kräva åtskilliga år att få till. Jag har själv varit inblandad i ett par långfilmsprojekt som drog ut på tiden, men där handlade det om tre år från ax till limpa.
Nå. Är OPERATION RAGNARÖK (en bättre titel vore OPERATION PER RAGNAR-RÖK) en film det varit värt att vänta på?
Svar: nej.
Detta är en synnerligen märklig film. Den är dålig på ett sätt som gör den fascinerande. Den känns som en film man råkat tappa i golvet så att den gått i tusen bitar, och sedan har man försökt sätta ihop bitarna så gott man kunnat.
Jag är född och uppvuxen i Landskrona. Självklart är det kul att se min hemstad på en stor bioduk. En lång rad för mig oerhört välbekanta miljöer figurerar. En kort scen utspelar sig dessutom i ett hyreshus jag bott i! OPERATION RAGNARÖK innehåller flera maffiga, vackra flygbilder över staden, som plötsligt ser jättestor ut. Fast när jag tänker efter saknas bilder på större delen av centrum och folkliv; det ser tomt ut redan innan zombieapokalypsen. Inte för att Landskrona av idag är känt för sitt myllrande folkliv, men ändå.
Filmen inleds med ubåtsscener och musik som gör sitt bästa för att imitera filmmusiken ur ALIEN. En svensk ubåt fraktar en väska innehållande små behållare med en mystisk blå vätska. En okänd man har tagit sig ombord för att fotografera behållarna, han upptäcks, det blir fajting, vätskan läcker ut, och något fasanfullt händer med besättningen.
Fredrik Dolk spelar en bister löjtnant som har krismöte med några andra bistra militärer. Ubåten är på väg mot Landskrona och man förväntar sig en katastrof. Landskrona spärras av och sätts i karantän, och militären gör Örenäs slott i Ålabodarna till sambandscentral.
I Landskrona bor Nils (Jonas Malmsjö), vars bror tydligen dödats av invandrare. Nils är rasist. Hans flickvän Hilda (Mia Poppe) är också rasist. En gubbe som heter Bertil (Per Ragnar) är superrasist. Nils' arbetskamrat Ossian (Andreas Andersson) är superrasist han med. Jag blev inte klok på vad dessa rollfigurer har för relation till varandra, om de är släkt eller ej.
Nils' syster Angelica (Elin Lanto) är inte rasist. Tvärtom, hon har ett hemligt förhållande med en invandrarkille; Hamid (Zardasht Rad). Det är tänkt att det ska bli en Romeo och Julia-historia av det här, men efter att de unga tu har en träff uppe på vattentornet (hur fan kom de upp där?) i början, glöms denna tråd bort nästan helt och hållet.
Nils och Ossian jobbar på varvet. Av allt att döma är det bara de två som jobbar på hela varvsområdet. Plötsligt kraschar ubåten in i en docka, Nils öppnar luckan till ubåten, och smittan läcker ut. Det tar typ två minuter, och sedan har hela befolkningen förvandlats till zombies. Utom Nils och de övriga jag nämner ovan, eftersom de verkar immuna.
... Fast egentliga zombies är de inte, de som drabbats. De springer, de pratar, de kan hantera vapen. Det här är mer NIGHTMARE CITY eller THE CRAZIES, än en zombiefilm.
Det bär sig inte bättre än att Nils och hans rasistgäng, och Hamid med familj tvingas samarbeta, och de barrikaderar sig på Landskrona slott på Citadellet. Fast det går inte så bra när de tar skydd där - inte nog med att de bråkar konstant, de kommer omedelbart på att de måste besöka ICA Kvantum borta vid stationen i andra ändan av stan för att skaffa mat. Så, de går ut igen. Därefter återvänder de till slottet.
Okej. Varför är inte det här en bra film?
Jag vet inte var jag ska börja. Ja, jösses. Estetiskt sett pendlar filmen mellan imponerande etableringsbilder på miljöer, och en billig, skräpig look - så fort det är zombieaction ser det ut som sådana där hopplösa direkt-på-DVD-zombiefilmer med extremt låg budget, där regissörens polare springer omkring på gården och leker skräckfilm. Det viftas mycket med kameran. Nästa alla effekter är datoranimerade och det ser plastigt ut. Visst är det lite fräckt med en helikopter som störtar på Rådhustorget, men det kan inte rädda en film.
Ett väldigt stort misstag var att göra Nils och hans gäng till rasister - de är inte bara vanliga, gnälliga SD:are, utan vit makt-nationalister. De är fruktansvärt osympatiska. Men Hamids familj är inte mycket roligare, rollfigurerna är illa utvecklade och har inte särskilt mycket att göra. Bertil fortsätter att vara superrasist filmen igenom och vrålar "Jävla balubajävel!" mest hela tiden. Här saknas hjältar, huvudpersoner att sympatisera med; gestalter som gärna får överleva på slutet. Angelica är nog snäll, men hon har inte heller så mycket att göra. Ingvar Andersson spelar en sävlig gubbe, han verkar också snäll.
En hel del kända ansikten figurerar i filmen. De flesta har i det närmaste statistroller. Malin Arvidsson spelar helikopterpilot; hon ser lika tuff som tjusig ut när hon går mot kameran medan hon fäller en replik, och jag tänkte att Här kommer hjältinnan! Men icke - detta är allt hon gör. Hon går mot kameran under ett par sekunder. Björn Bengtsson gör en militär som står på ett fält och skriker lite, Jarmo Mäkinen är en zombiepolis, Rafael Edholm är med någonstans, Eva Rydberg spelar Landskronas kommunchef. Bahar Pars från EN MAN SOM HETER OVE spelar Hamids syster, som Nils plötsligt verkar fatta tycke för. Flera dugliga aktörer tampas med ibland riktigt rutten dialog.
Ingen i filmen pratar Landskronadialekt - möjligtvis med undantag för någon ströreplik från en och annan statist. De skåningar som medverkar i större roller är från Malmö, Helsingborg, Lund och Kristianstad. Per Ragnar är inte skåning alls, men pratar hyfsad skånska. De flesta av de medverkande pratar inte skånska alls, så Landskrona känns mer som Båstad, Österlen, eller någon annan oas för stockholmare.
Fredrik Hiller har tänkt ut en bra twist på slutet, när det avslöjas vad den mystiska vätskan gentligen är. Tyvärr har han inte tänkt igenom det hela ordentligt, vilket gör att det blir fullkomligt ologiskt.
Varje gång väskan med behållarna öppnas spelas ett meddelande på engelska, som förklarar vad det är för mystisk uppfinning. Detta meddelande får vi höra i sin helhet inte bara en eller två gånger, utan fyra-fem. Varje gång väskan öppnas spelas meddelandet upp. Om det blir segt? Snacka om det. Men hela filmen är seg, framför allt det utdragna slutet. Ja, jösses. För övrigt verkar slutet symbolisera Landskrona BoIS' sejour i Superettan 2018.
Någon spänning finns här inte alls, skräckscenerna är inte otäcka, och filmen lider av total brist på humor. Om man bortser från att filmen är ofrivilligt komisk. Filmens antirasistiska budskap är så övertydligt, att det står i vägen för en bra film. Om man nöjt sig med att göra ett vanligt zombieraffel hade resultatet säkerligen blivit både kul och underhållande.
Jag personligen fann ett stort nöje i att se Landskrona visas upp på bio, men jag kan ju inte sitta här och vara snäll på grund av detta. OPERATION RAGNARÖK är kass.
I eftertexterna tackas bland annat Glumslövs pizzeria.

 








(Biopremiär 7/12)

Fotnot: OPERATION RAGNARÖK är inte den första zombiefilm som spelats in i Landskrona. Redan 2004 gjordes kortfilmen THE UNSETTLED DEAD. Denna nollbudgetfilm har faktiskt bättre zombies än 2018 års biofilm.

torsdag 29 november 2018

Bio: Robin Hood (2018)

Foton copyright (c) Nordisk Film
Det var inte längesedan jag skrev om Robin Hood, tänkte jag, och letade upp min recension av Ridley Scotts film med Russell Crowe i titelrollen. Jaha, den är visst från 2010, åtta år gammal. Det är inte jättelängesedan, tycker jag, medan ni som är i 20-årsåldern tycker att åtta år är en hel mansålder.
Jag tyckte att 2010 års ROBIN HOOD var väldigt bra när den kom - men jag har inte sett om den sedan dess, och jag har heller inte lust att göra det. Inte just nu.
Nå. Nu har ännu en film om Robin Hood premiär. Det är möjligt att det gjorts versioner för TV sedan 2010, det vet jag inte, men nu får vi en biofilm tänkt att bli en blockbuster.
Engelsmannen Otto Bathurst står för regin, han långfilmsdebuterar efter att tidigare ha gjort mängder med TV-serier, till exempel avsnitt av PEAKY BLINDERS. Jag inledde min recension av Ridley Scotts film med att berätta om Robin Hood-figuren, och de filmer och TV-serier som gjorts sedan stumfilmstiden, så det struntar jag i nu. Flera av de tidigare filmerna har försökt vara unika och se på legenden ur olika vinklar. Bathursts version är också annorlunda ...
... För uppenbarligen har man tänkt att, tja, superhjältar är ju populärt, så varför inte göra om Robin Hood till ett slags superhjälte?
2018 års ROBIN HOOD känns som ett två timmar långt avsnitt av TV-serien ARROW, men förlagt till medeltiden. Robin Hood är Gröna Pilen. Får vi några Merry Men? Nej, det får vi inte. Och Sherwoodskogen nämns först under slutminuterna.
Taron Egerton är den unge lorden Robin of Loxley, som bor på ett slott. En dag försöker Marian (Eve Hewson) stjäla en häst av Robin, men vad händer då? Jo, Robin och Marian blir kära i varandra! Men säg den lycka som varar för evigt. Robin blir inkallad och måste ut på korståg.
När Robin är iväg i Arabien och slåss och bär sig åt, kommer han på att det han håller på med är dumt. När han fritar en morisk fiendesoldat; Yahya (Jamie Foxx), skickas Robin hem igen.
Hemma i Nottingham visar det sig att alla tror att Robin är död - och Marian har skaffat sig en ny kille; Will (Jamie Dornan). Och inte nog med det - sheriffen av Nottingham (Ben Mendelsohn) är en riktigt le jävel. Folket tvingas jobba i gruvor och sheriffen tar alla pengarna.
Då dyker oväntat Yahya upp, och tycker att Robin och han ska ställa saker och ting tillrätta i Nottingham. Robin kan inte uttala Yahya, så det får bli John istället. Jodå - Jamie Foxx spelar Lille John!
Som en annan Röda Nejlikan rör sig Robin of Loxley bland de rika och mäktiga - men vad de rika och mäktiga inte vet, är att Robin också är den mystiske, maskerade vigilanten Hood. Nej, inte Robin Hood. Bara Hood. Således borde den här filmen heta HOOD och inte ROBIN HOOD. Hood stjäl från de rika, och minsann om han inte ger pengarna till de fattiga.
Otto Bathursts film börjar rätt bra, och jag tänkte att det här kan nog bli något. Stridsscenerna i Mellanöstern för tankarna till krigsfilmer som utspelar sig i nutid. Det är intensivt och aningen intressant.
... Men ganska snart tröttnade jag på filmen. Den är alldeles för stökig för sig eget bästa, handlingen är rörig och den försvinner i alla actionscener. Det är en väldigt våldsam film, det här, men helt oblodig. Det ser ut som om man först tänkt göra filmen till ett blodbad, men ångrade sig. Gott om humor är det ont om, broder Tucks (Tim Minchin) försök till lustigheter räcker inte långt. Hood hoppar omkring, gärna i slowmotion, samtidigt som han skjuter flera pilar åt gången. Filmen innehåller inte en enda fäktningsscen, knappt ens ett svärd, vilket är ett fett minus. Istället får vi mängder av explosioner. Det hela blir rätt tråkigt efter ett tag. Just det, F Murray Abraham spelar elak kardinal i ett par scener.
Sheriffen av Nottingham går omkring i en grå läderrock och ser ut som en italiensk fascist - eller som om han tillhör Rymdimperiet. Rent allmänt är filmen full av anakronismer, det här är mer fantasy än autentisk medeltid.
ROBIN HOOD avslutas med en scen som ger en vink om en uppföljare - men eftersom filmen hittills gått rätt dåligt på bio runt om i världen, och dessutom fått dålig kritik, ska vi nog inte förvänta oss en fortsättning.










(Biopremiär 30/11)
-->

torsdag 22 november 2018

Bio: Creed II

Foton copyright (c) SF Studios
När CREED kom 2015 pressvisades den inte i Göteborg. Jag brydde mig inte om att se den - det dröjde faktiskt till förra veckan innan jag tog mig samman och tittade på filmen, eftersom uppföljören skulle pressvisas.
Jag måste säga att jag inte riktigt förstår alla hyllningar av den första CREED. Sylvester Stallone, som Oscarnominerades, är betydligt bättre än filmen han är med i.
Dock var jag nyfiken på CREED II - självklart beroende på att Dolph Lundgren skulle återkomma som Ivan Drago, det ryska boxarmonstret från ROCKY IV (1985); mannen som slog ihjäl Apollo Creed i ringen.
Nu har jag sett CREED II - eller ROCKY VIII - och, tja, det är ungefär samma film en gång till. Samma film som vilken då? Välj själv: ROCKY II, ROCKY IV, CREED - eller någon annan boxningsfilm.
Filmen, som regisserats av nykomlingen Steven Caple Jr, inleds i Kiev i Ukraina. Där, i en riktigt sketen lägenheten i ett riktigt sketet hus i en riktigt sketen stadsdel, bor Ivan Drago tillsammans med sin son Viktor (Florian Munteanu); en redig biff med råskinnsutseende, och boxare även han. Det har inte gått så bra för Ivan Drago sedan han fick på nöten av Rocky för mer än 30 år sedan. Ryssland vände honom ryggen och hans fru Ludmilla (Brigitte Nielsen) lämnade honom. Men han drömmer om hämnd.
I Amerika har Adonis Creed (Michael B Jordan) gått och blivit världsmästare. Han passar även på att fria till sin älskade Bianca (Tessa Thompson), vars karriär som sångerska går bra. Då anländer far och son Drago för att utmana Creed. Viktor versus Creed, Ryssland mot Amerika, precis som 1985.
Rocky Balboa (Stallone, förstås) har blivit fri från cancern han drabbades av i förra filmen, och han är nu Creeds tränare. Men han gillar inte den här utmaningen och ställer inte upp i Creeds ringhörna. Hur ska det gå? Kommer Creed att åka på bank? Och vad ska hans ömma moder (Phylicia Rashad) säga?
Återigen: Sylvester Stallone är bättre än filmen. Det är honom och Dolph Lundgren jag vill se. Så fort de två inte är i bild sjunker mitt intresse. Michael B Jordan må vara en utmärkt skådis, men han är ingen Carl Weathers; han saknar den pondus och utstrålning som 80-talets filmhjältar hade, och som de fortfarande besitter. Jag måste säga att Dolphs insats är riktigt bra - jag tyckte alltmer synd om hans stackars Ivan och jag ville att det skulle gå bra för honom.
Alldeles för stor del av CREED II ägnas åt Creeds och Biancas förhållande, och det är inte så kul. Bianca framför ett par sånger; hon ägnar sig åt soul och R&B; de värsta musikstilarna vid sidan av reggae. En scen där Rocky och Ivan träffas på Rockys restaurang är fin. Det förekommer flera scener där folk pratar med gravstenar. Vi får se Rocky knåda pizzadeg. Vardagsdramatik: gatlyktan utanför Rockys lägenhet har inte funkat på flera år och han försöker utan framgång få den lagad.
Får vi ett träningsmontage? Jajamen! I ROCKY IV var Rocky ute i skogen och lyfte stockar och hade sig när han tränade inför den stora fajten. I CREED II är Creed ute i öknen och lyfter tunga saker. "You need a montage - even Rocky had a montage!"
Svensken Ludwig Göransson står för filmmusiken, och liksom nästan all musik han komponerar, är det oinspirerat och sömnigt. Men - mot slutet, när Creed gör något heroiskt i ringen, spelas plötsligt den gamla Rocky-fanfaren, och då rycks man för ett par sekunder tillbaka till den tid då filmer hade minnesvärd musik. En stillsam pianoversion av "Gonna Fly Now" hörs ett par gånger.
Brigitte Nielsen medverkar ett par minuter. Hon ser rätt otäck ut.
Slutligen: boxningsmatcher på film har en tendens att bli rätt tjatiga och ospännande. Två killar som står mittemot varandra och slår på varandra. Det är liksom inte som en superkoreograferad martial arts-film, där den onde motståndaren kör med en sinister stil, och hjälten måste lära sig en hemlig, urtida teknik med hopp, spark och punggrepp för att vinna på slutet.








(Biopremiär 23/11)
 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx