tisdag 31 januari 2017

DVD/Blu-ray/VOD: De allierade

DE ALLIERADE (Studio S Entertainment)
Det finns ett par genrer som är svåra att få till med alltför låg budget, i synnerhet nuförtiden, när alltid filmas digitalt. En av dessa genrer är western - de nyinköpta cowboykläderna ser just nyinköpta ut när filmfotot är för klart, och om man inte har tillgång till vare sig statister, westernstäder eller pampig natur, blir det oftast platt.
En annan genre är krigsfilm. Jag satt häromdagen och tittade på WAR PIGS med Dolph Lundgren (jag såg den inte när den släpptes förra året). Den låga budgeten är lite för påtaglig - så här såg aldrig krigs-B-filmerna ut på 1960- och 70-talen, allra minst de italienska.
DE ALLIERADE är en engelsk krigsfilm, en independentfilm med låg budget. För regin står ynglingen Dominic Burns, och han har, mot alla odds lyckats snida till en hyfsat robust liten film av klassiskt slag. Jag ser att en del klagar på filmen på nätet, de anmärker på brister i realismen; i synnerhet före detta soldater är upprörda. Men herregud - DE ALLIERADE är en Guys on a Mission-film! Vem bryr sig om realism i en sådan?
Storyn är enkel: de allierade vill komma åt kartor som visar var några tyska kanoner finns placerade. En grupp handplockade, brittiska hårdingar släpps ut med fallskärm över Frankrike, där de ska anfalla en tysk konvoj och sno kartorna. Precis som i KANONERNA PÅ NAVARONE är ledaren för gruppen amerikan - men han spelas av engelsmannen Julian Ovenden.
Självklart går uppdraget inte som planerat. Efter att snabbt roffat åt sig kartorna, går det åt skogen. Antalet medlemmar i gruppen decimeras när de gång på gång springer på tyskar. De slår sig ihop med franska motståndsmän i basker, men det hjälper inte så mycket. Vår amerikanske hjälte tvingas köra motorcykel och panga tyskar på egen hand, men hans snacksalige polare sårats och ligger och sjåpar sig, efter att ha fått till det med en liderlig fransk donna.
DE ALLIERADE är förstås ingen milstolpe i genren, men den innehåller hyggliga eldstrider, bra miljöer, det är gott om statister, man har till och med anlitat tyska och franska skådespelare. Dominic Burns har dessutom förstått att en film höjer sig lite över mängden om man anlitar dugliga skådespelare och skriver ordentlig dialog. När eftertexterna rullade upptäckte jag att min gamle vän Jake West var filmens second unit-regissör.
De som förväntar sig ÖRNNÄSTET, eller ovan nämnda KANONERNA PÅ NAVARONE, lär bli besvikna, men är man bara ute efter lite tjoflöjtaction där kriget är ett enda stort pojkboksäventyr, då gör DE ALLIERADE sitt jobb.











-->

DVD/Blu-ray/VOD: Stöt in den!

STÖT IN DEN! (Studio S Entertainment)
Förra året var David Walliams, känd från LITTLE BRITAIN, tillbaka på BBC med en ny komediserie; WALLIAMS & FRIEND. Ett av programmen innehöll sketchen "Carry on up the sexual harassment tribunal"; en parodi på 1970-talets engelska sexkomedier, och då i synnerhet CARRY ON-serien, Walliams spelar mr Bullcock, som kallas in till sin chef efter klagomål om sexuella trakasserier på arbetsplatsen. Sketchen är bara en enda radda ordvitsar och dubbeltydigheter av det sexuella slaget ("I'm trying to reform Mr. Bullcock and you're making it harder!" - "It's hard enough already! HÖ HÖ HÖ HÖ!").
Av en händelse har gamängerna på Studio S nu släppt filmen STÖT IN DEN! (INTIMATE GAMES, den verkar inte gått på bio i Sverige) från 1976. Att kalla filmen "gladporr" är att ta i - den är ju brittisk, och snarare naughty-naughty än pornografisk; något som får skolpojkar att fnissa, den är lite märkligt pryd och osexig - och väldigt lik sketchen med David Walliams. Filmen är väldigt rolig - men inte på det sätt upphovsmännen tänkt sig. Den är rolig enbart för att den är så oskuldsfull och brittiskt klämkäck. Varje gång någon får till en snuskig ordvits, spelas ett skojigt ljud på ljudspåret, typ "Ploing!", och ofta gör någon en tokig grimas.
Karaktärsskådespelaren George Baker, känd från otaliga filmer och TV-serier, spelar en psykologilärare, som ger sina elever i uppdrag att dela in sig två och två, boys and girls, och diskutera sina sexuella fantasier - riktigt varför minns jag inte. Eftersom det är helg, lämnar studenterna skolan. De besöker varandra, någon hälsar på sina föräldrar, ibland nöjer de sig med att häcka en stund i skjul. De berättar om sina fantasier för varandra, och då blir de så upphetsade att de kastar sig över varandra ("You're hurting me with your knee!" - "That's not my knee ...") - men några sexakter får vi sällan se, de som förekommer är snabbt överstökade och vi får självklart inte se några detaljer.
Eftersom detta är en engelsk B-film från 70-talet, är färgerna bleka, miljöerna och bostäderna fula, och killarna ser fullkomligt hopplösa ut i sina misslyckade frisyrer.
En av tjejerna i filmen spelas av Anna Bergman; Ingmars dotter, som medverkade i en rad filmer av det här slaget. Hon är dragplåstret på DVD-omslaget - men det intressanta namnet här, är Tudor Gates, som skrivit och regisserat.
Tudor Gates - det var minsann ett elegant namn! tänker ni förstås. Gates regisserade bara två filmer, men som manusförfattare presterade han desto mer. Tudor Gates var nämligen inblandad i manusen till DANGER: DIABOLIK, BARBARELLA, Hammerfilmerna THE VAMPIRE LOVERS, LUST FOR A VAMPIRE och TWINS OF EVIL, samt Susan George-thrillern FRIGHT - med flera filmer. Han skrev dessutom avsnitt till en rad TV-serier.
Manuset till STÖT IN DEN! skrev Tudor tillsammans med Martin Cambell - samme Campbell som senare regisserade GOLDENEYE och CASINO ROYALE, de två Zorro-filmerna, och en massa annat.
Suzy Mandel debuterade i filmen, hon blev en av Englands väldigt få sexstjärnor.
Om man är sexfilmsregissör och bor i Malmö, är Tudor ett väldigt passande namn.














TOPPRAFFFEL! sörjer: Dan Spiegle

Den amerikanske serietecknaren Dan Spiegle har gått bort, 96 år gammal.
Dan Spiegle må ha varit en legendarisk tecknare, men jag har ingen större relation till honom - mest beroende på att han under större delen av sin karriär ägnade sig åt en typ av serier jag inte är alltför intresserad av.
Spiegle är mest känd för sina westernserier, och då främst en dagspressversion av Hopalong Cassidy. Den gick i någon eller några serietidningar när jag var barn, och även om jag tyckte att den var elegant tecknad, gillade jag den aldrig. Jag föredrog de fränare westernserierna, de moderna som gick i Tomahawk, och de fransk-belgiska serier som gick som följetong i några tidningar. Hopalong Cassidy var gammaldags på alla tänkbara sätt, dessutom såg han fånig ut och hade ett fånigt namn.
Min favoritwesternserie var (förstås) Jonah Hex, som oftast tecknades i en lite ruffig stil som skänkte rätt stämning. Men så plötsligt dök det upp Jonah Hex-serier som Dan Spiegle tecknat - och då försvann seriens oborstade, hårda ton. Fast å andra sidan gissar jag att Spiegle slarvade när han tecknade Hex.
Jonah Hex av Dan Spiegle.
Dan Spiegle debuterade i mitten av 1950-talet, först på Dell och Gold Key, och ritade alltså då främst westerns, varav många byggde på populära TV-serier. De här serierna var ofta rätt tjusiga, med läckra linjer - men innehållsmässigt var det tunt. Fast det gällde amerikanska serietidningsserier rent allmänt på 50-talet. Bortsett från skräckserierna tycker jag att 50-talets serier är vissna och ointressanta - fast visst, en del är lite charmiga och lustiga.
Förutom westerns, producerade Spiegle en rad science fiction-serier, Korak - Tarzans son, och han jobbade även lite med Disneyserier.
På 1970-talet började Spiegle att rita Scooby-Doo; jag har ingen aning om hans version dök upp i den svenska tidningen, och därefter hamnade han på DC Comics, för vilka han tecknade Läderlappen, Tonårsgänget, Unknown Soldier, Tomahawk, ovannämnda Jonah Hex, med flera serier. På 1990-talet försåg han några independentförlag med material; för Eclipse ritade han Crossfire, och för Dark Horse blev det Indiana Jones. Bland det sista Dan Spiegle gjorde var att teckna The Simpsons.
1979 kom Disneys science fiction-film DET SVARTA HÅLET, vilken floppade så att det slog gnistor om det. Samma år tecknade Dan Spiegle serieversionen av filmen. Av någon anledning kom serien inte ut på svenska förrän 1981, uppdelad på två nummer. Jag hittade tidningarna på ett antikvariat, det kan ha varit ett år senare, och jag minns att jag hade med dem på en skidresa till Norge. Jag tror att jag tyckte serien var fascinerande - men lite för stelt tecknad och berättad, och det var illa färglagt, som allt annat Hemmets Journal gav ut. Först på 90-talet såg jag långfilmen. Den var snygg - och skittråkig.
DAN SPIEGLE
1920 - 2017
R.I.P.







-->

måndag 30 januari 2017

Bio: Resident Evil: The Final Chapter

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Eftersom jag inte minns någonting alls av de senaste två RESIDENT EVIL-filmerna, läste jag om mina recensioner av RESIDENT EVIL: AFTERLIFE (2010) och RESIDENT EVIL: RETRIBUTION (2012). Om den sistnämnda skrev jag att jag egentligen borde sätta en etta i betyg, eftersom den är obegriplig och korkad - men jag satte en tvåa tack vare Milla Jovovich och hennes speciella karisma, samt några fräsiga actionscener.
När vi nu fem år senare fått en ny film i serien; den sjätte, skulle jag kunna skriva likadant - fast tvärtom. Eftersom RESIDENT EVIL: THE FINAL CHAPTER egentligen är bättre än RETRIBUTION, borde jag åtminstone ge den en tvåa - men istället får den ett lägre betyg. Detta beroende på filmen når nya höjder - eller snarare dalar - när det gäller att klippa snabbt.
Storyn är både enkel och invecklad. Milla Jovovich är tillbaka som zombieslaktaren Alice. Alice är på jakt efter ett luftburet antivirus som kan stoppa zombie- och monsterpandemin. Efter att först ha färdats ensam, träffar hon ett gäng tuffa överlevande, däribland Claire (Ali Larter), som var med i de senaste filmerna. De får veta att för att hitta antiviruset och utplåna det onda företaget Umbrella Corporation, måste de återvända till det atombombade Raccoon City och åka ner i det underjordiska forskningscentrat The Hive, där den första filmen utspelar sig.
Efter sig har h´gänget den onde dr Isaacs (Iain Glen), som lockat med sig horder med hundratusentals zombies. Eller så är det dr Isaacs klon, eftersom en ännu ondare upplaga väntar nere i The Hive. För övrigt vet vi heller inte om det är original-Alice som är hjältinnan, eftersom hon också klonats i stor upplaga. Det som gör det hela invecklat, är vad alla har för sig, och varför - jag tappade nog tråden redan efter första filmen.
RESIDENT EVIL: THE FINAL CHAPTER, som påstår sig vara den sista filmen i serien, bjuder nästan bokstavligt talat på oavbruten action från början till slut. Paul WS Anderson har åter skrivit och regisserat, och han vräker på med massiv skottlossning, slagsmål och monsterattacker. Stackars Alice har ett göre, när hon tvingas volta omkring och slå, sparka, skjuta och hugga.
... Det är bara det att det är nästan total jävla omöjligt att se vad som händer i den här filmen! Andersons rulle slår antagligen nytt rekord i ett hacka upp scenerna - vi pratar sekundsnabba klipp, eller kanske till och med snabbare. Chop, chop, chop, chop hela tiden. Oftast i mörker, ibland med lampor som blinkar likt stroboskop. Vem slåss de med? Eller vilka? Vem är det? Varför? Vem dog? Vem vann? Hur löste Alice den knipan? Hur fick hon in alla välriktade kickar?
Dessutom är filmen i 3D, vilket gör det hela ännu värre. På pressvisningen var ljudet så högt att det skar i ögonen.
Här finns ett par bra idéer, som orsaken till varför Umbrella Corporation medvetet spred ut sitt T-virus. En del vyer är maffiga och imponerande. En detalj mot slutet är knyckt från slutet på ROBOCOP. Hjältarna, och i synnerhet Alice, är makalösa på att stå emot smällar - saker sprängs i luften intill dem, stenar regnar över dem, och de åker på rejält med stryk - men de borstar bara bort dammet, spottar ut en skvätt blod, och fortsätter.
Milla Jovovich som Alice är förstås fortfarande cool - hon har kvar sin utstrålning, hon är tuff, och har en viss glimt i ögat. Jag gilllar Milla, alla gillar Milla. Synd bara att det sällan går att se vad det är hon har för sig på grund av den hysteriska klipporgien.
Dessutom ljuger antagligen filmens titel. Slutet lämnar vidöppet för del sju - RESIDENT EVIL: A NEW BEGINNING, eller vad den nu kommer att heta.










(Biopremiär 3/2)



-->

fredag 27 januari 2017

DVD/Blu-ray/VOD: Beyond the Gates

BEYOND THE GATES (Njutafilms)
BEYOND THE GATES bygger på ett gammalt brädspel; "Nightmare", jag aldrig hört talas om - vilket inte är så konstigt, jag är inte det minsta intresserad av brädspel. Regissören Jackson Stewart långfilmsdebuterar med den här filmen, hans tidigare claim to fame är att han skrivit ett avsnitt av TV-serien SUPERNATURAL. En av producenterna är Barbara Crampton, som även medverkar i en liten roll.
Filmen inleds väldigt trevligt: närbilder på mekanismen i en videobandspelare när den kör igång ett VHS-band, förtexter i rosa 80-talsstil, och en riktigt fläskig och vidrig syntlåt - det ser ut som en film från 1980-talet. Men - så fort förtexterna är överstökade ändrar filmen estetik. Stewarts film visar sig vara ännu en sådan där låg-lågbudgethistoria med platt digitalfoto, simpla bildlösningar, osäker struktur, och sävligt tempo - de 78 minuterna går långsamt.
Dock ska filmskaparna ha en eloge för att de haft en del bra idéer och uppenbarligen faktiskt försökt göra något av dessa idéer.
Två omaka bröder ska tömma deras fars videobutik, efter att farsan gått och dött. I butiken hittar de videospelet "Beyond the Gates" - och nu menar jag videospel (VCR game) och inte TV-spel. Ett videospel var ett brädspel med tillhörande videokassett.
Tillsammans med ene killens flickvän börjar de förstås att spela detta skräckspel, och de inser snabbt att det inte är som andra spel - spelet verkar vara ondskefullt; besatt, den mystiska spelledaren på kassetten (Crampton) talar direkt och personligt till spelarna, och under spelets gång dör ett par människor.
Filmens första timme är seg, väldigt seg; folk sitter ner och pratar, eller står och pratar, någon skräckstämning vägrar infinna sig. Under de sista 20-30 minuterna bjuds det på en del blodigt splatter, och de dyker upp demoner. Stewart gillar även att fylla sin film med rök, som han belyser med grönt, rött, eller blått ljus - vilket ju var vanligt på 80-talet, när många skräckfilmer var godisfärgade.
Jackson Stewart och hans team har tydligt försökt göra något lite mer ambitiöst och annorlunda. Synd bara att budgeten inte tillåtit dem att genomföra idéerna fullt ut. Ett bättre, mindre digitalt filmfoto hade kunnat göra underverk med den här filmen; biofilmslook gör trots allt rätt mycket.
... Fast killen som spelar en mystisk butiksinnehavare i några scener hade det inte gått att göra något åt. Han är ett hopplöst fall.









 



-->

DVD/Blu-ray/VOD: 31

31 (Njutafilms)
Om man sett THE FUNHOUSE MASSACRE, gillar temat slakttivoli och mördarclowner, kan man gå vidare och se Rob Zombies nya film 31, vilken är ännu en variant av genren - dock minus humor. Åtminstone inte den typ av humor som kan uppfattas som rolig.
Jag tyckte att Rob Zombies regidebut; HOUSE OF 1000 CORPSES från 2003, var rätt bra. Inte lysande, vilket många andra tyckte, men bra. Dess uppföljare THE DEVIL'S REJECTS var mindre bra. Därefter kom nyinspelningen av HALLOWEEN och dess uppföljare, och dessa var förstås fullkomligt onödiga - även om jag personligen inte tyckte att Zombies HALLOWEEN II var så usel som många ansåg. Rob Zombies femte långfilm, THE LORDS OF SALEM från 2012, har jag inte sett.
Rob Zombie påstod att 31 var lite av ett drömprojekt. Det skulle bli en skoningslös skräckfilm för de riktiga skräckfans. Zombie drog igång en crowdfundingkampanj för att kunna göra sin film - och faktum är att jag funderade på att bidra med en slant. Nu blev det aldrig av att jag gjorde det.
Zombie lyckades göra sin film för en och en halv miljon dollar, men när den efter sju sorger och åtta bedrövelser (amerikanska censurinstansen MPAA krävde flera klipp för att kunna ge filmen åldersgränsen R) gick upp på bio, spelade den bara in drygt hälften av sin budget. Kritiken var nedgörande och inte heller skräckfansen gillade 31. Främst klagades det på att storyn är för tunn och på att rollfigurerna är alldeles för osympatiska - och man undrade varför de oavbrutet måste svära och vara fula i mun.
När jag nu till slut såg 31, kände jag förstås till all kritik filmen fått. Jag var dock fortfarande nyfiken på den, jag ville se vad det var, men jag kan inte påstå att jag förväntade mig att bli överraskad. Det blev jag inte heller - jag håller med dess kritiker.
31 utspelar sig år 1976 och öppningsscenerna är kraftigt inspirerade av MOTORSÅGSMASSAKERN. Ett sällskap som jobbar på något slags cirkus kommer åkande i den stekheta ödemarken. Det här gänget är våra protagonister, men de är en samling osympatiska, oavbrutet svärande kräk - varför ska vi engagera oss i deras öden?
När mörkret fallit tvingas de stanna, eftersom vägen spärrats av. Då rusar ett gäng maskerade typer fram och slår ner gänget. När de vaknar upp befinner de sig i, tja, en vansinnescirkus, där Father Murder (Malcolm McDowell) - utspökad som en fransk slottsherre på 1700-talet - förkunnar att de ska spela 31. Den av de tillfångatagna som fortfarande lever efter tolv timmar vinner tävlingen.
Fångarna släpps ut i underjordiska tunnlar, och så anfalls de av olika blodtörstiga och depraverade mördarclowner.
Och det är allt.
Protagonister och antagonister springer runt i gångar och slaktar varandra, som vore det en skräckversion av THE RUNNING MAN. Storyn är lika banal som tunn. Man tycker att Rob Zombie kunde ansträngt sig åtminstone lite grann, men det har han inte. Antagligen är filmen bitvis menad att vara rolig, men det är den inte.
Sheri Moon Zombie spelar the Final Girl, men hon är inte mycket till hjältinna. Meg Foster, som hunnit bli 68 år, är också en av de som kämpar för sitt liv, och jag undrar hur hon hamnade i det här.
Filmtekniskt är 31 dock kompetent. Rob Zombie kan trots allt göra film. Det här ser bra ut, och den lilla budgeten har placerats där den syns. Filmen har blivit omtalad för sitt brutala våld, och även om filmen är blodig och brutal, så ser man inte så mycket av det - beroende på att Zombie ofta använder skakig handkamera när han filmar slaktandet, och klippningen är alldeles för snabb. Jag har svårt att tänka mig att det MPAA såg till att ta bort tillför något.
De skräckfans som enbart vill ha blod och våld lär nog uppskatta det här. Vi andra tycker att det är synd att Rob Zombie sumpade sin chans. Jag hoppas att han skriver ett ordentligt manus nästa gång.













-->

DVD/Blu-ray/VOD: Eliminators

ELIMINATORS (Njutafilms)
När man ser en film med engelsmannnen Scott Adkins vet man aldrig vad man får. Ibland får man knappt Scott Adkins alls, även om han dominerar omslaget - som fallet är med till exempel den ruttna ZERO TOLERANCE, i vilken han visar sig ha en liten biroll. Kanske ville ha bara ha lite betald semester i Thailand.
Han har en tendens att göra lite för många filmer, Adkins. Ibland syns han som skurk i storfilmer som THE EXPENDABLES 2 och DOCTOR STRANGE, oftast medverkar han i lågbudgetaction som släpps direkt på DVD. Kvaliteten på dessa varierar vilt. Adkins är kampsportare på riktigt och jag gillar honom, och bäst är han väl i filmer som NINJA (2009) och dess uppföljare. Hans sämsta filmer är hopplösa.
Om man bemödar sig att läsa användarnas omdömen på IMDb, kan kan få de mest märkliga åsikter. Om ELIMINATORS skrev en del att det är "the worst movie I've ever seen" och liknande. Dessa personer behöver verkligen se filmer - och jag gissar att de filmer de tycker är bäst, är superhjältefilmer. ELIMINATORS är ingen större höjdare, men den levererar på actionfronten.
Regissör är engelsmannen James Nunn, som tidigare gjort HOOLIGANS 3, även den med Scott Adkins. Den är inte speciellt bra, den är mest dum. ELIMINATORS är bättre.
Adkins spelar Thomas, före detta amerikansk agent, som tillsammans med sin lilla dotter lever anonymt under vittnesskydd i London. Här undrar jag förstås varför de låter Adkins spela amerikan - vore det inte enklare att låta honom vara engelsman, eftersom filmen utspelar sig i England? Kanske är det för att filmen är producerad av WWE Studios, och de vill nog ha amerikanska hjältar.
I vilket fall - Thomas' identitet röjs och onda gangsters försöker få honom dödad. Stu Bennett, en brottare känd som "Wade Barrett", gör en brittisk torped som går fram som en terminator, han skjuter alla som kommer i hans väg.
Handlingen är inget vidare, men filmen innehåller gott om action, och dessa scener är välgjorda. Dessutom är det lite kul att se en typisk amerikansk actionrulle utspela sig i England och involvera främst engelska skådespelare.











-->

DVD/Blu-ray/VOD: The Funhouse Massacre

THE FUNHOUSE MASSACRE (Studio S Entertainment)
I en tid då de flesta nya skräckfilmer är dåliga och/eller alldeles för billiga, får man vara glad för det lilla.
Vänta nu här, skrev inte jag en identisk mening i en recension helt nyligen? Jo, nästan; i min recension av LADY BLOODFIGHT - fast det i den stod det "actionfilmer" och inte "skräckfilmer".
THE FUNHOUSE MASSACRE, i regi av Andy Palmer, påminner en hel del om 1980-talets amerikanska lågbudgetskräckisar. Det är en skräckkomedi med mycket splatter, tempot är rappt, och den ser inte ut som något som filmats med mobilkamera i en källare. Filmen har hyfsade så kallade production values och en handfull kul skådespelare, Robert Kurtzman är inblandad i make up-effekterna, och resultatet är rätt kul och underhållande.
På DVD-omslaget står Robert Englunds namn med stora bokstäver, och hans ansikte dominerar bilden. Nu visar  detta sig vara lite falsk marknadsföring - Englund spelar direktör för ett hemligt fängelse för Amerikas sex värsta mördare, och han dödas redan i filmens prolog. Han medverkar ett par minuter.
En stollig kvinna som är dotter till en av mördarna, befriar fångarna - och dessa beger sig genast iväg till ett närbeläget nöjesfält som just ska slå upp portarna. Det är halloween och anläggningens nya satsning är ett skräcktema - skådespelare har hyrts in för att gestalta de sex mördarna som just rymt! Just det. I en interaktiv show ska besökarna skrämmas. Nöjesfältet anses förstås vara lite väl kontroversiellt. Filmens huvudpersoner är ett gäng unga vuxna, som åker dit för att ha kul.
Det är förstås väldigt uppenbart vad som händer. Skådespelarna dödas av de riktiga psykopaterna, vilka genast börjar slakta besökarna på diverse kreativa sätt. Till en början tror besökarna att allt ingår i showen, och att allt bara är välgjorda effekter.
Man kan väl knappast påstå att det här är originellt - men vad spelar det för roll, så länge det funkar? Filmens mördare är ena riktiga tosingar: en sadistisk tandläkare som med en jätteborr borrar sönder skallen på folk, en kannibal som småsnaskar på avhuggna kroppsdelar, den obligatoriska clownen, och så vidare - och så har vi allas vår Clint Howard som "The Taxidermist" - han stoppar upp sina offer medan de fortfarande lever.
THE FUNHOUSE MASSACRE går inte till skräckfilmshistorien, men om man gillar genren kan man ha betydligt sämre saker för sig än att se den här. Det är mycket blod, men det hela är gjort med glatt humör.
För övrigt påminner filmen en hel del om DEATH FACTORY från 2014, släppt i Sverige som THE BUTCHERS - i denna är det också sex galningar som väcks till liv och går loss.












-->

torsdag 26 januari 2017

Bio: The Bye Bye Man

Foton copyright © 2016 STX Productions, LLC. All rights reserved. 
Jag hade aldrig hört talas om THE BYE BYE MAN innan jag fick en inbjudan till pressvisningen (vilken vi för övrigt bara var två personer på), och när jag lite snabbt kollade upp den, konstaterade jag att den fått oerhört dålig kritik. Således hade jag noll förväntningar när jag slog mig ner för att se den här skräckfilmen, som regisserats av Stacy Title - hon har tidigare bland annat gjort HOOD OF HORROR med Snoop Dog!
Nu visade det sig att filmen inte är fullt så usel som jag förväntat mig. Det här är trots allt en "riktig film". Jag brukar ju ofta spy galla över mycket ny lågbudgetskräck som släpps direkt på DVD; filmer som är så billiga och illa gjorda, att se inte ser ut som något annat än amatörfilmer - så såg B-filmer aldrig ut förr. THE BYE BYE MAN ser ut som en bioproduktion, även om jag undrar varför just denna film föräras svensk biopremiär. Här finns dessutom ett par riktiga skådespelare, och Robert Kurtzman står för make up-effekterna.
"The Why Why Man" vore en lämpligare titel. Detta är en film som ställer massor av frågor. I en prolog som utspelar sig 1969, får vi se en medelålders medelklassman som går omkring i sitt villakvarter och skjuter ihjäl familj och grannar, medan han frågar om de sagt "namnet" till någon.
I nutid flyttar det unga paret Elliot (Douglas Smith) och Sasha (Cressida Bonas) in i ett stort gammalt hus, ett förfallet sådant. Med på köpet får de en massa gamla möbler, och i en låda i sängbordet har något skrivit "Don't think it, don't say it" upprepade gånger, samt "The Bye Bye Man". Vad är detta?
Jo, Hejdåmannen är ett övernaturligt väsen; en gubbe iförd svart kåpa, och som har sällskap av en skinflådd demonhund - och han verkar inte tycka om folk. Om man säger eller bara tänker hans namn, dyker han upp, och ser till att man ser syner - man blir galen och börjar mörda folk. Om man säger han namn till någon annan, blir även denna person en mordisk galning.
Självklart dröjer det inte länge innan Elliot och hans vänner råkar illa ut. The Bye Bye Man smyger omkring i kåken, folk dör - och dedör inte av sig själva.
Jag undrar över mycket här. Vem är Hejdåmannen? Varifrån kommer han? Varför vill han ha ihjäl folk? Hans ankomst förebådas av att man hör plinget från ett gammalt guldmynt som trillar i golvet. Varför då? Vad har myntet med det hela att göra? Med jämna mellanrum får vi se korta scener med ett tåg som kommer körande mot nakna människor stående på rälsen. Vad har tåget med det här att göra? Varför, o, varför? Finns förklaringen i boken "The President's Vampire: Strange-but-True Tales of the United States of America" av Robert Damon Schneck? Filmen bygger på denna. Fast inte på hela boken. Man har nöjt sig med ett kapitel; "The Bridge to Body Island".
Manuset är slappt - och det får mig att tänka på IT FOLLOWS, en skräckfilm som av någon anledning blev ohyggligt kritikerrosad. Jag tyckte bara att den var irriterande och illa genomtänkt. De hade bara hittat på ett ondskefullt väsen de tyckte var coolt, och struntade sedan fullkomligt i att förklara någonting - främst vad väsendet var ute efter. (Till detta kom tonåringar som inte betedde sig som riktiga tonåringar, utom som sådana där konstiga tonåringar i independentfilmer)
Busemannen The Bye Bye Man påminner också en hel del om Freddy Krueger från TERROR PÅ ELM STREET-filmerna, men Freddy hade en hyfsat utvecklad bakgrund och mytologin fungerade. Nästan.
Carrie-Anne Moss har en liten roll som polis i några scener, och plötsligt dyker Faye Dunaway, av alla människor, upp.
THE BYE BYE MAN är ingen bra film, men jag tycker inte att den är tillräckligt dålig för att jag totalsåga den. Jag kan mycket väl tänka mig att filmen gör sitt jobb och skrämmer sin målgrupp, det vill säga ungdomar som inte sett så mycket skräck, och som antagligen inte ifrågasätter eller ens noterar alla märkligheter.










(Biopremiär 27/1)


-->

Bio: La La Land

Foton copyright (c) Nordisk Film
Fjorton Oscarsnomineringar och massor av kritiker i utlandet har varit lyriska. Det är inte dåligt. Är LA LA LAND värd allt detta?
... Njä.
Nu gillar jag sällan musikaler. SINGIN' IN THE RAIN, visst. CANNIBAL THE MUSICAL, självklart. Men inte mycket annat - och definitivt inget av det som körts på Broadway och i London de senaste tre-fyra decennierna, med alla dessa könlösa, intetsägande, mördande trista låtar som alla går likadant (det vill säga den typ av låtar Disneyfilmer fylls med nuförtiden).
Jag brukar jämföra musikaler med kung fu-filmer. En kung fu-film är helt beroende av fantastiska, välkoreograferade slagsmål - utan dessa är det oftast makalöst tunt, man ser filmerna för fajterna, och dessa måste vara bra. På samma sätt måste sång- och dansnumren i en musikal vara bra. Väldigt bra.
Den unge regissören och manusförfattaren Damien Chazelle har tidigare gjort det utmärkta trumslagardramat WHIPLASH. Nu har han alltså gått hela vägen och totat ihop en musikal.
Och det visar sig vara rätt tunt.
Men det hela inleds onekligen lysande. Ett par sekunder i svartvitt och det gamla, kvadratiska normalformatet vidgas till CinemaScope och strålande Technicolor i bästa 50-talsstuk. En massiv bilkö på en bro i Los Angeles. En kvinna börjar sjunga så smått, och det hela utvecklas till ett extremt - och då menar jag extremt - välkoreograferat dansnummer bland bilarna på bron. Det här är så imponerande att man tappar hakan. Om filmen börjar så här bra, vad ska vi väl då inte få se senare i filmen?
Svaret är att det inte kommer fler massiva dansnummer. Det tas några småsteg, men det är allt.
Handlingen är enkel. Emma Stone spelar Mia, som jobbar i ett café i Hollywood, men drömmer om att bli skådespelerska och springer ständigt på provfilmningar. Ryan Gosling gör jazzpianisten Sebastian, som vill öppna en jazzklubb, men som aldrig verkar lyckas med någonting i sin karriär. Mia och Sebastian träffas. Mia och Sebastian blir förälskade i varandra. Deras karriärer tar fart. De får fnurror på tråden.
Själva handlingen i LA LA LAND (vilket för övrigt är titeln på en hel drös filmer) är verkligen inget att skriva hem om. Vi har sett det förut, vi har sett det i bättre tappningar. Ryan Gosling gör sin vanliga, aningen nollställda typ, och är nästan lite osympatisk. Emma Stone är charmigare.
Filmen innehåller ett flertal låtar - men det låter som om det är samma låt i olika versioner, vilket det flera gånger också är. Långsamt, snabbt, avskalat, stor orkester. Det genomgående temat blir lite tjatigt - och jag hade svårt att få det ur skallen resten av dagen efter att jag sett filmen.
LA LA LAND är dock hyfsat underhållande, den är i alla fall inte tråkig, och det Oscarnominerade filmfotot är excellent - svenske Linus Sandgren (AMERICAN HUSTLE, JOY) står för detta.
Den alltid utmärkte JK Simmons har en roll i LA LA LAND, men den är så liten att han närmast kan betraktas som statist.
Att Chazelles film fått enormt bra mottagande beror nog mest på att nostalgiska kritiker, filmakademimedlemmar, med flera, påminns om äldre, betydligt bättre filmmusikaler från den tid då man bemödade sig om att komponera slagkraftiga melodier.








(Biopremiär 27/1)



-->

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx