torsdag 7 december 2017

Bio: Suburbicon

Foton copyright (c) Noble Entertainment
Ibland läser jag så kallade User Reviews på IMDb - åtminstone den som finns på filmernas förstasida. Ofta häpnar jag när jag ser vad folk tycker och tänker om vissa filmer. Till exempel om George Clooneys nya film SUBURBICON. En stolle skriver att det här är en hemsk uppvisning i politisk korrekthet. En annan tycker att filmen är långsam och tråkig. Jösses. Man tar sig för pannan.
Det här är en film som handlar lika mycket om 1950-talets USA, då berättelsen utspelar sig, som dagens USA. För manus står Joel och Ethan Coen, samt Grant Heslov och George Clooney själv. Två författarpar, alltså - jag vet inte hur de samarbetade; vem som skrev vad, men det här känns som en film av bröderna Coen. Det ursprungliga manuset lär Coens ha skrivit redan 1986.
Filmen öppnar med tjusiga förtexter; en pastisch på typiska, amerikanska broschyrer från 50-talet om den amerikanska drömmen - idylliska förorter där alla känner alla, alla är vänliga, och alla bilar är snygga. Suburbicon, berättas det, anlades 1947 och utvecklades snart till en liten stad; ett 50-talsparadis dit familjer flyttar när de vill komma ifrån de hårdare, deppigare platser där de tidigare bodde. Tankarna går till lite till den komiska nyinspelningen av FRUARNA I STEPFORD.
1959 flyttar en svart familj; familjen Mayers, till Suburbicon. Då rämnar fasaden. De trevliga, alltid leende invånarna kan förstås inte acceptera att denna nyinflyttade familj ska smutsa ner deras fina idyll. Ett uppviglat medborgargarde - bestående av i princip samtliga invånare i Suburbicon - omringar familjen Mayers' hus; dag och natt sitter de där och vrålar, skränar och sjunger sydstatssånger. Mayers är stolta och härdar ur.
Samtidigt händer det saker i Mayers grannhus. Där bor Gardner Lodge (Matt Damon) med sin rullstolsburna hustru Rose (Julianne Moore), deras lille son Nicky (Noah Jupe), samt Roses tvillingsyster Margaret (Julianne Moore igen). En natt väcks de av att två män tagit sig in i huset. De brutala männen söver familjen Lodge med kloroform - men det går så illa att Rose dör.
Idyllen är krossad - men det är något konstigt med dådet. Allt går åt helvete - när familjen Mayers flyttade tiill Suburbicon gick allt åt helvete, tycker invånarna.
Handlingsreferatet ovan beskriver bara filmens inledning. Det här är en film full av överraskningar och twister.
Det här är en film jag tycker väldigt mycket om. SUBURBICON är en riktigt, riktigt bra film, och betyget nedan är så starkt att en femma ligger nära till hands. Den svenska distributören kalllar filmen för thrillerkomedi. Visst finns här en hel del humor; nattsvart sådan, men filmen är främst en thriller, om än en skruvad sådan.
Ofta ofta tänker jag på Hitchcock. Filmfotot lånar från Hitchcock, och bitvis låter Alexandre Desplats filmmusik som något av Bernard Herrmann. De som stått för studiobyggen och dekorer har verkligen gått bananas med 50-talsdesign, och frossat i den amerikanska drömmen i förorten.
Mottagandet bland amerikanska filmkritiker blev svalt - märkligt svalt. De tyckte att filmen blivit en misslyckad mix av thriller och samhällssatir. Jag håller inte alls med. Men så är jag heller inte amerikan. Jag sitter i Sverige och ser på hur stora delar av det amerikanska folket just nu demonterar sitt eget land. Plötsligt är det 50-tal igen.






(Biopremiär 8/12)

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx