fredag 27 oktober 2017

Bio: Lucky

Foton copyright (c) Njutafilms
Tidigare i år har vi fått se LOGAN och LOGAN LUCKY på bio - och nu kommer LUCKY. Lite lustigt.
LUCKY är en film jag sett fram emot och hade höga förväntningar på. Harry Dean Stantons sista film! Skådespelaren John Carroll Lynchs regidebut! Mestadels lysande kritik utomlands!
Jag måste säga att mina förväntningar inte infriades. Det dröjde inte länge innan jag satt och undrade vad det var för pretentiöst dravel jag satt och tittade på. Enligt distributören är det här "en meditation kring dödlighet, ensamhet, andlighet och mänsklig samvaro" - och redan den beskrivningen borde ju fått mig att ana ugglor i mossen. Finns det något värre än andliga resor?
Harry Dean Stanton är förstås alldeles utmärkt i titelrollen. Lucky är en kedjerökande 90-åring som bor i en liten håla i öknen. Han börjar varje dag med ett gymnastikpass mellan cigarretterna, sedan spenderar han dagarna med att gå omkring och svära och muttra, och sitta på ett kafé och lösa korsord. Alla hans gamla vänner är döda, och en dag trillar han själv ihop. Dock visar det sig att det inte är något fel på honom - han har bara blivit gammal. Hans tid är inte kommen, han är ett medicinskt under, så han börjar röka två paket om dagen istället för ett.
Under filmens gång träffar Lucky diverse gestalter - och det är dessa möten jag finner irriterande. Filmens dialog är nämligen ytterst teatral och konstruerad, och folk sitter och håller långa, pretentiösa monologer. Tom Skerrit (84) kommer in på kafét och håller en lång, existentiell monolog om en episod han råkade ut för under andra världskriget. På stampuben sitter David Lynch och pratar om sin havssköldpadda som rymt - en typisk David Lynch-scen.
Det känns som att sitta och titta på en pjäs - och det är sällan jag tycker om att titta på pjäser. Och pjäser hör hemma på teatern.
Emellanåt blir det rätt roligt. På en fest brister Stanton plötsligt ut i en sång på spanska och ackompanjeras av en mariachiorkester.
Slutscenerna är jättefina, i synnerhet den allra sista närbilden på Harry Dean Stanton, och under eftertexterna spelas en sång som handlar om Stanton. Men ärligt talat: jag tyckte att det här var en tradig film. Om jag sett den på TV hade jag bytt kanal. Med andra ord - den här filmen är typisk för sådana som får höga betyg i svensk press.
Mot slutet säger Lucky "light up" flera gånger, eftersom han vill tända en cigarrett - och varje gång står det "supa till det" i den svenska texten.









(Biopremiär 27/10)
-->

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx