fredag 6 oktober 2017

Bio: Blade Runner 2049

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Jag såg inte BLADE RUNNER när den hade biopremiär 1982. Trots detta har Ridley Scotts klassiker blivit den film jag sett flest gånger på bio - i olika versioner. Dock har jag aldrig sett originalversionen på bio; den med Deckards berättarröst och ett lyckligt slut. Jag bryr mig inte om vad andra anser, jag tycker att det är den bästa versionen - jag gillar berättarrösten.
Förutom på bio, har jag förstås sett BLADE RUNNER på TV, på VHS, på DVD - och nu har jag en Blu-ray på ingång. När jag var ung var jag ganska besatt av filmen, jag tyckte att den var fantastisk på alla sätt (möjligen med undantag för Vangelis' sömniga musik - fast det vågar jag inte erkänna). Nu är det dock ganska längesedan jag såg BLADE RUNNER - jag har inte sett den sedan THE FINAL CUT biovisades 2008.
35 år senare har vi fått en uppföljare. Frågan är vem som väntat på den. Fanns det verkligen ett behov; en efterfrågan? Okej om den kommit fem eller kanske till och med tio år efter Scotts film, men 35 år? Sedan 1982 har det kommit otaliga filmer med starka drag av BLADE RUNNER, det har kommit imitationer, det har kommit bra och usla filmer - Scotts film var unik när den kom, och den har behållit sin position inom genren sedan dess. Men - vi har liksom sett det här nu, om än i andra filmer. Gigantiska, glittrande, dystopiska framtidsstäder är ganska standard i senare års science fiction-filmer.
BLADE RUNNER 2049 har regisserats av Denis Villeneuve. Han har gjort flera riktigt bra filmer - PRISONERS, SICARIO och ARRIVAL. Detta bådade gott, men BLADE RUNNER 2049 är det svagaste han fått ur sig.
Trettio år efter händelserna i den första filmen, har Tyrell Corporation; företaget som tillverkade replikanter; det vill säga människoliknande androider, gått omkull. En ny, mer avancerad typ av replikanter tillverkas. Blade Runners; de poliser som jagar förrymda exemplar av den gamla typen av replikanter, finns fortfarande i detta framtida Los Angeles där ingen verkar komma på att man kan tända i taket för att slippa gå omkring i konstant mörker. Ryan Gosling spelar K. Han är Blade Runner - och replikant.
Det är en ond värld och allting riskerar att gå åt helvete. För att undvika detta, måste K leta upp den försvunne Rick Deckard (Harrison Ford), det vill säga den förra filmens hjälte. Under jakten på Deckard börjar K fundera på sig själv och sitt konstgjorda liv - för kanske är han inte den han tror att han är. 
BLADE RUNNER var en futuristisk pastisch på 1940-talets film noir. BLADE RUNNER 2049 är en pastisch på BLADE RUNNER.
BLADE RUNNER var en existentiell noir-deckare. BLADE RUNNER 2049 är ett existentiellt drama som varar i nästan tre timmar! Det dyker upp en ond karatebrud, men filmen är till allra största delen ett dialogdrivet drama.
Tempot är ohyggligt långsamt. Filmen är pretentiös - de alldeles för långa scenerna med Jared Leto som ond företagsboss hade mått bra av att kortas eller klippas bort helt, hans dialog är hemsk. Ryan Gosling vandrar genom filmen som en sömngångare, han behåller ett och samma ansiktsuttryck, och han ser fullkomligt ointresserad ut av det som försiggår runt honom. Fast det är inte speciellt mycket som försiggår - tempot är så långsamt, att det känns som om det inte händer något alls. Alla verkar befinna sig i något slags dvala. Benjamin Wallfisch och Hans Zimmer står för filmmusiken, som imiterar Vangelis' gamla teman, och låter weeeeeooooooweeeeeooooo.
K:s flickvän är ett hologram (Ana de Armas), Robin Wright är K:s chef, Dave Bautista spelar en förrymd replikant i inledningen, och Edward James Olmos från förra filmen återkommer i en scen. Från förra filmen återkommer även Sean Young som replikanten Rachael. Hennes förekomst är intressant - det är nämligen bokstavligt talat Rachael från den förra filmen som medverkar. Det är en datoranimerad Rachael, det vill säga en ung Sean Young - antagligen försedd med repliker fällda av dagens Sean Young. Där kan vi verkligen prata om replikanter - Sean Youngs roll görs av en replikant!
... Men Harrison Ford, då? undrar ni i falsett. Jodå, han är ju på affischen och syns i trailern, så visst är han med. Men vi får vänta i nästan två timmar på hans uppdykande, och hans roll är liten. Den är så liten att den närmast går att jämföra med de filmer där Steven Seagal sitter på en stol i några scener för att motivera att hans namn står på omslaget.
Visst är BLADE RUNNER 2049 en snygg film. Här finns några bra scener. En del tycker kanske till och med att det är en fascinerande och tänkvärd film. Själv tycker jag mest att det här är en långtråkig, ospännande och sömnig film som aldrig tar slut. Det lär dröja väldigt länge innan jag ser om den här filmen, och om jag ser om den, kommer jag knappast att se hela i ett svep.
Däremot kommer jag att se om 1982 års BLADE RUNNER så fort jag får hem Blu-ray-utgåvan. För det är fortfarande en väldigt bra film.
 








(Biopremiär 5/10)
-->

5 kommentarer:

Håkan sa...

Trevligt - då är vi två som tycker att orginal versionen är bäst! Har alltid känt mig lite ensam...
//Håkan

Pidde Andersson sa...

Jag känner en till som föredrar den.

Nalleliten sa...

Då är vi minst fyra! Den versionen har en så skön stämning i o m berättarrösten.

Pidde Andersson sa...

Ja -- det vilar lite Mike Hammer över den versionen.Det är väl därför jag gillar den -- och därför så många ogillar den.
Dessutom tyckte jag att det blev lite dumt i Director's Cut-versionen när Scott klippt in en enhörning ur Legend -- en film som inte fanns när han gjorde Blade Runner ...

ctail sa...

Jag gillar i princip berättarrösten, men mycket i den där berättarrösten (som ingen av filmens två officiella författare skrev) är så fånigt. Fanchers ursprungliga manus hade berättarröst, men den sade andra saker (och inte lika mycket), och så hade det ett slut som jag tycker är överlägset de båda i filmversionerna:

EXT. COUNTRYSIDE (MONTAGE) - DAY 122

Deckard's car is skimming over the narrow highway. He
and Rachael in the front seat. Except for the occasion-
al glance, their faces are still and quiet in the cold
shine of an icy dream.

The clouds overhead are soft and swift.

DECKARD (V.O.)
She wanted to go to a place I knew.
Out of the city. Like one of those
pictures she saw. Where there were
trees but no buildings.

Rachael's face in the window watching the woods stream
by.

DECKARD (V.O.)
We had a good time. She told me a
funny story and I taught her a
song. A song about monkeys and
elephants. And it made us laugh so
hard we couldn't sing.

EXT. WOODS (MONTAGE) - DAY 123

Deckard and Rachael walking. The land lays white and
hushed before them.

Down an aisle of maples and beeches. The frosty light
slanting through the clean, hard limbs.

The crisp, blue-white snow underfoot melted through in
spots exposing soggy patches of rich brown earth.

Rachael stops and faces him. Her lips are parted, her
warm breath turning the cold air to vapor. Looking
lithe and fragile by these barren-rooted trees, she
stands in the crisp white snow looking at Deckard.
Nothing in her retreats, even now her eyes insist on
knowing.

EXT. WOODS - DAY 124

Deckard walking over the snow. Alone. He walks slowly,
mechanically through the cold, unaffected by it. His
gaunt face, empty of expression except for the tears
running down his pale cheeks.

But for the SQUEAK of his wet shoes over the crusted
snow, there is no sound. And Deckard recedes into the
silence of the freezing white landscape.

EXT. HIGHWAY - NIGHT 125

Deckard's car, solid, THROBBING, GUNNING along like
some metal animal. Headlights piercing the dark of the
long, flat road. WHISTLING speed of air and tires spin-
ning THRUM. And then silence. And the silence
astounded by the CRACK OF A GUN.

INT. CAR - NIGHT 126

Deckard is behind the wheel, face in shadow, eyes star-
ing straight ahead.

DECKARD (V.O.)
I told myself over and over again,
if I hadn't done it, they would
have.

I didn't go back to the city, not
that city, I didn't want the job.

She said the great advantage of
being alive was to have a choice.
And she chose. And a part of me
was almost glad. Not because she
was gone but because this way they
could never touch her.

As for Tyrell -- he was murdered,
but he wasn't dead. For a long
time I wanted to kill him. But
what was the point? There were too
many Tyrells. But only one Rachael.
Maybe real and unreal could never
be separated. The secret never
found. But I got as close with
her as I'd ever come to it. She'd
stay with me a long time. I guess
we made each other real.

And the ruby lights of Deckard's car disappear into
the darkness.



THE END

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx