tisdag 31 oktober 2017

Serier: Åsa-Nisse 2017

ÅSA-NISSE 2017
av Bengt Linder, Leif Bergendorff och Gösta Gummesson
Bokförlaget Semic
Mannen som recenserar julalbum slår till igen! För det finns väl knappast någon annan som skriver om dessa årliga album folk mest köper av tradition.
... Och ärligt talat finns det inte så mycket att skriva om de här albumen. Eftersom Semic och Egmont slutat spendera pengar på julalbumen, innehåller de numera enbart repriser. Åsa-Nisses julalbum innehåller gamla serier från 1960- och 70-talen, troligen även 80-talet, vilka säkert repriserats flera gånger vid det här laget. Till skillnad från Lilla Fridolfs julalbum 2017, innehåller Åsa-Nisses album episoder med jultema. Episoderna följer årstiderna. Det inleds med serier som utspelar sig på våren, sedan blir det sommar, höst, och jul.
På förstasidan står det att Leif Bergendorff står för manus. Men han har inte skrivit allt! Ungefär hälften av albumets serier är författade av Bengt Linder! På dessa står ingen författare utsatt, men de har koden "Å" i numreringen under den inledande rutan. Det står inte utsatt vem som redigerat albumet, men jag hoppas att personen i fråga känner till detta - och inte har betalat ut reprispengar till Bergendorff för material han inte skrivit. Bengt Linder dog redan på 80-talet.
Nå. Vad ska jag säga om albumets innehåll? Nja, jag vet inte. Det här handlar bara om korta, sketchartade episoder, här finns inga serier med ordentlig handling. De flesta är ansträngda och trötta. Bengt Linders serier är något bättre, eftersom de har en tendens att bli direkt bisarra. De följer sin egen logik - det vill säga, det finns ingen logik alls. Om Åsa-Nisse plötsligt behöver en monstermask när han är ute och jagar älg, så har han plötsligt en sådan i nästa ruta. Linder brydde sig aldrig om att förklara hur saker och ting hänger ihop. Och det är ju lite charmigt.
Leif Bergendorff brukade skryta med att han aldrig spenderade mer än tre-fyra timmar på en serie, från idé till färdigt manus. Det märks!
Jonny Nordlund står för albumets fram- och baksida.
-->

Serier: Lilla Fridolf 2017

LILLA FRIDOLF 2017
av Rune Moberg, Torsten Bjarre och Özcan Eralp
Bokförlaget Semic
Det är mycket Lilla Fridolf i år. Serieversionen fyller visst 60 år 2017 - ett faktum jag inte kände till förrän jag fick det här julalbumet i min hand. I dagarna kommer det ut en tjock, inbunden samling på nystartade Olsson förlag, med alla julalbum - eller "årsalbum", som de kallar dem - utgivna mellan 1958 och 1970. Den boken lär jag återkomma till.
Jag har nog aldrig skrivit om Lilla Fridolf. Orsaken är att jag läst ganska lite Lilla Fridolf-serier. Jag har aldrig tyckt att serien varit speciellt bra de få gånger jag fått- eller köpt ett nummer av serietidningen - och jag har alltid tyckt att det vilar något obehagligt och ångestladdat över serien. Nu tror ni säkert att jag kommer att utveckla det här - men nix, det ska jag inte göra. Istället föreslår jag att ni tar er till Örebro Seriefestival den 11-12 november! Där kommer nämligen Johan Andreasson (ena halvan av Olsson förlag) och jag att sitta på scenen och diskutera Lilla Fridolf.
Jag har inte läst de tidiga julalbumen med Lilla Fridolf, men de påstås vara väldigt bra. Vad som dock inte är väldigt bra, är julalbumet 2017. Faktum är att det här är ett av de sämsta seriealbum jag läst. Albumet innehåller diverse hoprafsat gammalt material, upphovsmännen verkar inte ha ansträngt sig det minsta när de producerat serierna. Det står att det är Rune Moberg som skrivit manus, men om det verkligen är han (vilket det nog faktiskt är), förstår jag inte att han ville ha sitt namn utsatt. Flera av episoderna känns som om de är gjorda av barn - modell sådana där serier barn skickade in till serietidningarnas insändarsidor på 1970- och 80-talen. Serier som bygger på konstiga idéer som kanske - kanske - kunnat funka om en vuxen, professionell författare berättat historierna.
Den här episoden har Özcan Eralp tecknat. Turk som han är, verkar han inte veta hur plättar ser ut.
Ett par episoder kände jag mig tvingad att visa för min sambo. De märkligaste. De som är en aning svårbegripliga. Vi fick tolka dem tillsammans. Varför beter sig figurerna som de gör? Varför häller Selma ut middagen genom fönstret för att straffa Lillen? Ska inte Fridolf få någon middag han eller? Eller Selma själv? Och vem fan äter gröt med plättar till middag?
På albumets förstasida står det att Torsten Bjarre och Elmar Blomberg tecknat. Blombergs namn står inte utsatt någonstans i serierna. Däremot står det klart och tydligt att Özcan Eralp tecknat en episod, och i hörnet på ett par Bjarre-episoder stör det "B.Ö", så jag gissar att Eralp tuschat dessa.
Inga av serierna har jultema. Jonny Nordlund står för omslagsillustrationen.


måndag 30 oktober 2017

Serier: Den unge Spirou presenterar 3: Min mattefröken

DEN UNGE SPIROU PRESENTERAR 3:
"MIN MATTEFRÖKEN"
av Tome och Janry
Mooz Förlag
Jag har tidigare bara läst ett album i den synnerligen konstiga serien om den unge Spirou; "Är du lite uppblåst?" som kom 2014. Serien är av allt att döma extremt populär i de fransktalande länderna - så pass populär att det i år kommit en fransk långfilm om den unge Spirou (och nästa år kommer en långfilm om den vanlige, vuxne Spirou).
"Min mattefröken" är ett tunt specialalbum på 34 sidor. I detta har man samlat ett gäng sidor som publicerats i tidigare album i serien - men om alla tidigare kommit ut på svenska framgår inte. Alla episoder är på ett och samma tema: Spirous supersexiga mattefröken Claudia, som Spirou och hans kompisar drömmer våta drömmar om. Ni känner förstås till att den här miniaturupplagan av Spirou är en kåt liten rackare.
Jag blir lite ställd när jag läser om den unge Spirou. Serien är självklart läckert tecknad av Janry. Ibland lyckas episoderna vara lite småroliga i sin tramsighet. Men - vad har den här serien med den vuxne Spirou att göra? Och klassas den här serien verkligen som barnserie i Frankrike?
Den är väldigt fransk, den här serien. Inga svenska serietecknare skulle komma undan med den här typen av sexistisk snuskhumor. Fast söder om Sverige går det förstås bra. Fransmännen skrattar säkert åt eventuella svenskar som blir upprörda över den unge Spirous puerila upptåg.
Dessa serier om fröken Claudia påminner inte så lite om de där fåniga serierna som gick i engelska herrtidningar på 1960-, 70-, och 80-talen, Carrie och allt vad de hette. De gick bara ut på att en snygg brud tokade till det, trillade eller fastnade i något, och tappade kläderna på slutet. Enklast tänkbara humor. Den unge Spirou går lite grann i samma stil. Skillnaden är att de engelska serierna vände sig till vuxna män. Dessutom lite mer pryda och stela män som rodnar och fnissar om man säger "rumpa" - det vill säga engelsmän. Den unge Spirou vänder sig till barn.
Alla dessa kulturskillnader skulle vi kunna diskutera i timtal - men det skiter vi i.
... Men är inte 34 sidor lite i tunnaste laget? Albumet är liksom inte billigt.
-->

Serier: Blårockarna X 2 (ännu en gång)

BLÅROCKARNA
"KAVALLERIST PÅ HJUL"
av Willy Lambil och Raoul Cauvin
"FÖR 1500 DOLLAR MER"
av Louis Salvérius och Raoul Cauvin
Mooz Förlag
Nu är det dags att höja besöksstatistiken här på TOPPRAFFEL! Till min förvåning har jag upptäckt att Blårockarna är en populär serie - varje gång jag skriver om ett eller ett par album i serien, skjuter klicken i höjden.
Ny översättare av Blårockarna är Göran Semb, och först ut är "Kavallerist på hjul", som blir album 11 i Mooz Förlags utgivning - det står inte på omslaget, men väl på sista sidan inne i boken. Detta är det senaste albumet, vars originalutgåva faktiskt är det sextionde i serien - smått svindlande. Serien har producerats sedan 1972 och några år har det kommit två album på franska.
"Kavallerist på hjul" är nog det svagaste av de album jag läst i serien. Blårockarna brukar ibland utgå från historiska händdelser; serien utspelar sig under amerikanska inbördeskriget, men detta album utgår från en simpel situation: efter ett blodigt slag har sergeant Chesterfield drabbats av ett huvudtrauma. Han sitter i rullstol och är mer eller mindre en grönsak. Korpral Blutch gissar att om Chesterfield utsätts för ännu en chock av något slag, kommer han att kvickna till igen. Så - större delen av albumet består av att Blutch försöker väcka liv i Chesterfield. Det är det hela. Och det är inte speciellt roligt. Det är tunnare än tunt.
Blårockarna tecknad av Lambil.
Under berättelsens gång träffar de på en rad figurer som medverkat i tidigare album. De flesta av dessa album har inte kommit ut på svenska.
"För 1500 dollar mer" är album 12 i Sverige, men den franskspråkiga utgåvan kom redan 1973 och är nummer tre i serien. Raoul Cauvin stod för manus även då, men tecknare i början var Louis Salvérius, som gick och dog efter en handfull album. Detta  album har inte tidigare publicerats på svenska.
Salvérius' teckningsstil är väldigt annorlunda från Lambils. Lambils linjer är mjuka och tjocka, Salvérius känns som en Morris-imitatör. Ibland är det här nästan lite för likt Lucky Luke - estetiskt sett.
Innehållsmässigt är "För 1500 dollar mer" aningen besynnerligt - åtminstone i förhållande till de senare album jag läst och recenserat.
Chesterfield och Blutch luras till att acceptera ett självmordsuppdrag. Tillsammans med två mexikaner ska de ta sig in på sydstatarnas territorium, där de ska bränna och förstöra allt de råkar på. Det här är ett ganska märkligt uppdrag, vilket gör att äventyret inte rikgtigt funkar. Våra hjältar ska alltså inte leta upp och förstöra ett specifikt mål - nej, de ska fortsätta vidare och beta av allt de ser, som om Chesterfield och Blutch utgör hela nordstatsarmén.
Det är ett rätt actionladdat äventyr, med många jakter och explosioner, det är underhållande, men inte speciellt roligt och spännande. Några av de senare album jag läst är betydligt bättre och mer genomtänkta.
Blårockarna tecknad av Salverius.
"För 1500 dollar mer" har försetts med en osedvanligt misslyckad rubrik på omslaget.
Slutligen: det står Mooz Förlag på dessa på album - men nu ska förlaget tydligen äntligen ha bytt namn till Zoom Förlag här i Sverige. Det vill säga, till samma namn som moderbolaget i Danmark. Om jag förstått det rätt var förlagsnamnet redan upptaget när de etablerade sig i Sverige. 
-->

söndag 29 oktober 2017

DVD/Blu-ray/VOD: Ingenjör Andrées luftfärd

INGENJÖR ANDRÉES LUFTFÄRD (Studio S Entertainment)
Min sambo har varit exceptionellt intresserad av ingenjör Andrée och dennes misslyckade ballongfärd till Nordpolen sedan hon var barn. Hon ligger inte på Bea Uusma-nivå, men är nog inte långt därifrån - hon har läst Uusmas bok om Andrée-expeditionen två gånger. Dock hade hon aldrig sett Jan Troells film INGENJÖR ANDRÉES LUFTFÄRD från 1982 - och det hade faktiskt inte jag heller.
Anledningen till att jag inte såg den när den kom är att jag var fjorton år, och det skulle då aldrig falla mig in att se ett två och en halv timme långt svenskt drama - eller ett svenskt drama överhuvudtaget. I och för sig känner jag likadant idag, 35 år senare. Jag undviker svenska dramer. Ytterligare ett skäl till att jag inte såg filmen 1982 var att många med bestämdhet hävdade att den var skittråkig och händelselös.
Efter att ha sett filmen konstaterar jag att INGENJÖR ANDRÉES LUFTFÄRD är en mycket bra film. Max von Sydow är självklart utmärkt i titelrollen, men även Göran Stangertz och Sverre Anker Ousdal är bra som Strindberg och Fraenkel - dock undrade både jag och min sambo varför Troell lät en norrman spela Fraenkel. Kanske var det för att Ousdal var en populär skådis i svenska filmer i början av 80-talet? (I filmen DOM ÖVER DÖD MAN lät Troell en dansk skådis spela svensk, och resultatet blev besynnerligt.) Vi ser även Cornelis Vreeswijk och en lång rad kända ansikten i småroller - en del roller är så små att jag inte ens uppfattade dem. Det var trevligt att se Åke Wihlney flimra förbi, vilket föranledde mig att peka på TV:n och trumpeta "Han där var en av manusförfatttarna till N.P. Möller!".
Ballongresan och vandringen över de istäckta landskapen skildras detaljerat utan att bli tråkigt. Dock hade jag gärna sett mer av händelserna innan avresan. Filmen ställer många frågor - till exempel Hur fan tänkte de? Hur skulle de ta sig hem igen, om nu allt gått som planerat? Hur såg egentligen planen ut?
Vad som drar ner helhetsintrycket en aning är den stundtals bajsnödiga dialogen. Det här är ju en svensk film, så viss bajsnödighet är oundviklig. Men det är irriterande när till exempel Strindbergs fästmö tittar in i kameran och viskar fram sina repliker. Fast jag gillade fusk-isbjörnarnen som anfaller på slutet. Till avståndsbilderna på den mordiska isbjörnarnen anlitade Troell ett par dansare, som tog på sig en isbörnsdräkt. Det ser lite lustigt ut - vi reagerade på scenerna redan innan vi fick veta hur det låg till.
Jag såg filmen på Blu-ray och den restaurerade versionen är tjusig. Den skulle kunna vara inspelad i år. Fast detta beror å andra sidan lika mycket på att svensk film har sett ungefär likadan ut de senaste 50 åren.
Min sambo tyckte att filmen var jättebra - med undantag för viss dialog och bitvis teatralt skådespeleri.
Bonusmaterial finns det gott om. På en extra skiva ligger en nygjord intervju med Jan Troell, i vilken han plötsligt kommer av sig, eftersom han får syn på en fågel. Här ligger ett inspelningsreportage från TV-programmet MAGASINET, och här finns vad som kallas en bortklippt scen - detta visar sig vara 28 minuter klipp utan ljud på folk som stolpar omkring runt ballongen innan avfärd. Vi snabbspolade, eftersom det bokstavligt talat inte händer någonting alls. Vi snabbspolade även Troells smalfilmer tagna när han rekognoserade på Spetsbergen, eftersom filmsnuttarna består av tjugo minuter snö och båt utan ljud. Vi får även se Per Olof Sundman frysa. Författaren Per Olof Sundman var ledamot av Svenska Akademien och han skrev boken Troells film bygger på. För min generation är Sundman mest kändsom en av stötarna som satt med i det legendariska Studio S-programmet om videovåld 1980. Efter hans död framkom det att Sundman varit nazist i sin ungdom.
Den stora behållningen - för min sambo - i den här utgåvan är Troells 60 minuter långa dokumentär om Andrée; EN FRUSEN DRÖM, vilken biovisades 1997. Filmen består av en lång, lång rad autentiska fotografier från expeditionen, och på ljudspåret läser Max von Sydow med flera högt ur gamla brev. Min sambo var hänförd - hon ger en femma i betyg till den här dokumentären. Jag satt bredvid henne och kollade Facebook på mobilen. Jag var liksom inte lika fängslad av att titta på gamla stillbilder.
På huvudfilmen ligger ett kommentarspår med Jan Troell och Bea Uusma - men detta har vi inte haft tid att lyssna på. Kanske besvarar de några av de frågor jag ställer ovan, vad vet jag.
Hur som helst: det här är en flott utgåva av en bra film. Dessutom blev jag inspirerad och skrev en 91:an-historia på filmens tema. Den publiceras någon gång i början av nästa år, hoppas jag.

 







Bio: Suspiria

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Avdelningen för saker jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva:
Dario Argentos SUSPIRIA från 1977 går upp på bio igen. I Sverige! Nyrestaurerad, i 4K och självklart oklippt. Detta är en halloweenpresent från NonStop Entertainment som heter duga.
De senaste 25 åren har jag skrivit väldigt mycket om Dario Argentos filmer och jag har säkert skrivit en hel del om SUSPIRIA - men har jag någonsin recenserat den? Jag minns inte. Men detta är förstås en av mina absoluta favoritfilmer. Förvisso tycker jag att Argentos DEEP RED är ännu bättre, men det går inte att komma ifrån att SUSPIRIA är ett mästerverk.
SUSPIRIA är en film jag har sett ett stort antal gånger - jag har tappat räkningen. Jag har sett filmen i otaliga versioner - på VHS, på laserdisc, på DVD, jag har sett den i fullscreen, i letterbox och anamorfisk widescreen, jag har sett den på engelska och italienska, jag har sett den med japansk text, jag har sett den censurklippt och oklippt. Dock har jag aldrig tidigare sett den på bio.
Filmen gick faktiskt upp på bio i Sverige 1978, försedd med titeln FLYKTEN FRÅN HELVETET. Statens Biografbyrå gjorde inga klipp i den - men detta beror på att distributören själv hade klippt bort alla våldsamheter. Även om jag förstås inte såg filmen på bio 1978, har jag sett den här klippta versionen - den släpptes nämligen på video i Sverige, och jag kom över den någon gång på 90-talet. SUSPIRIA är i sig en surrealistisk film, men denna hårt censurerade version var fullkomligt obegriplig. Folk försvann ur handlingen utan förklaring.
Jag såg SUSPIRIA på Royal i Malmö förra månaden. Royal är en stor biograf med en gigantisk duk. Upplevelsen var omtumlande - och det kändes faktiskt som att se filmen för första gången. Ljudet var kanske inte det allra bästa, filmen är trots allt 40 år gammal, men själva filmen var snyggare än någonsin och jag noterade detaljer jag aldrig tidigare lagt märke till. Den underliga, mardrömsliknande stämningen blev ännu mer påträngande.
Filmens estetik bir ännu mer imponerande på den stora duken - SUSPIRIA är en exceptionellt vacker film. Ibland recenserar jag filmer jag tycker är snygga här på TOPPRAFFEL!, men när det gäller skräckfilmer kommer ingen i närheten av SUSPIRIA, med sina orgier i rött och blått, och mäktiga art nouveau-miljöer.
Självklart är Goblins öronbedövande musik lika viktig som bilderna. Filmmusiken är lika märklig som genialisk. För övrigt såg jag Goblin live tidigare i år - ytterligare något jag aldrig trodde attt jag skulle uppleva. (Jo, jag vet att det numera finns två uppsättningar av Goblin - dels Claudio Simonettis Goblin, och dels konstellationen jag såg. Vilken som är bäst vet jag inte, men jag saknade Simonetti på konserten i Stockholm.)
Nu sitter det kanske några läsare där ute som aldrig har sett SUSPIRIA och skriker "Jaha, men vad handlar filmskrället om, då?". Jessica Harper spelar amerikanskan Suzy Banyon, som anländer till en berömd balettskola i Freiburg i Tyskland. Där står saker och ting inte rätt till. Det ser inte bättre ut än att en häxa häckar på skolan. Mater Suspiriorum; suckarnas moder, en av De tre mödrarna - Mater Suspiriorum, Mater Lacrimarum och Mater Tenebrarum. Skolans elever dör på brutala sätt, Suzy försöker hitta häxan.
Förutom Jessica Harper, ser vi legendariska skådespelerskan Alida Valli som skolans stränga och märkliga rektor, svenska Eva Axén får en glasskiva i ansiktet, och Udo Kier dyker upp och fäller den berömda repliken "Bad luck isn't brought by broken mirrors, but by broken minds". Scenen med den blinde pianisten som besöker en ölhall är inspelad i en lokal som under kriget frekventerades av nazister - Argento ville använda sig av ett ställe som var impregnerat med ondska.
1980 följde Dario Argento upp SUSPIRIA med INFERNO; nästa film om De tre mödrarna. Jag gillar den, men den är ännu mer surrealistisk och besynnerlig än SUSPIRIA. Först 2007 kom den tredje och sista delen; MOTHER OF TEARS. Den skulle Argento låtit bli att göra - den är inte bara en av hans absolut sämsta filmer, det är en pissusel film rent allmänt. Jag såg den på bio i Cannes och trodde inte mina ögon. Jag såg om den på DVD i år - och den var ännu sämre än jag mindes den.
Om dagens unga skräckfilmspublik kommer att uppskatta SUSPIRIA vet jag inte. Faktum är att några medelålders filmkritiker som aldrig tidigare sett en Argentofilm, inte gillade SUSPIRIA efter att ha sett den på den där visningen i Malmö. De tyckte bara den var konstig, hade störig musik, och de uppskattade inte den dubbade dialogen.
... Men dessa kritiker har förstås fel. SUSPIRIA är ett mästerverk och det är den vackraste skräckfilm du någonsin kommer att se.
Slutligen ska jag kanske påpeka att det här inte är den något längre italienska versionen på 35mm, vilken alldeles nyligen hittats och som ska visas på ett par ställen runt om i världen. Och nej, detta är inte Luca Guadagninos nyinspelning med Chloë Grace Moretz, Dakota Johnson och Tilda Swinton (och med Jessica Harper i en mindre roll). Denna remake, som självklart ingen efterfrågat, kommer först 2018.







(Biopremiär 31/10)


fredag 27 oktober 2017

Bio: Lucky

Foton copyright (c) Njutafilms
Tidigare i år har vi fått se LOGAN och LOGAN LUCKY på bio - och nu kommer LUCKY. Lite lustigt.
LUCKY är en film jag sett fram emot och hade höga förväntningar på. Harry Dean Stantons sista film! Skådespelaren John Carroll Lynchs regidebut! Mestadels lysande kritik utomlands!
Jag måste säga att mina förväntningar inte infriades. Det dröjde inte länge innan jag satt och undrade vad det var för pretentiöst dravel jag satt och tittade på. Enligt distributören är det här "en meditation kring dödlighet, ensamhet, andlighet och mänsklig samvaro" - och redan den beskrivningen borde ju fått mig att ana ugglor i mossen. Finns det något värre än andliga resor?
Harry Dean Stanton är förstås alldeles utmärkt i titelrollen. Lucky är en kedjerökande 90-åring som bor i en liten håla i öknen. Han börjar varje dag med ett gymnastikpass mellan cigarretterna, sedan spenderar han dagarna med att gå omkring och svära och muttra, och sitta på ett kafé och lösa korsord. Alla hans gamla vänner är döda, och en dag trillar han själv ihop. Dock visar det sig att det inte är något fel på honom - han har bara blivit gammal. Hans tid är inte kommen, han är ett medicinskt under, så han börjar röka två paket om dagen istället för ett.
Under filmens gång träffar Lucky diverse gestalter - och det är dessa möten jag finner irriterande. Filmens dialog är nämligen ytterst teatral och konstruerad, och folk sitter och håller långa, pretentiösa monologer. Tom Skerrit (84) kommer in på kafét och håller en lång, existentiell monolog om en episod han råkade ut för under andra världskriget. På stampuben sitter David Lynch och pratar om sin havssköldpadda som rymt - en typisk David Lynch-scen.
Det känns som att sitta och titta på en pjäs - och det är sällan jag tycker om att titta på pjäser. Och pjäser hör hemma på teatern.
Emellanåt blir det rätt roligt. På en fest brister Stanton plötsligt ut i en sång på spanska och ackompanjeras av en mariachiorkester.
Slutscenerna är jättefina, i synnerhet den allra sista närbilden på Harry Dean Stanton, och under eftertexterna spelas en sång som handlar om Stanton. Men ärligt talat: jag tyckte att det här var en tradig film. Om jag sett den på TV hade jag bytt kanal. Med andra ord - den här filmen är typisk för sådana som får höga betyg i svensk press.
Mot slutet säger Lucky "light up" flera gånger, eftersom han vill tända en cigarrett - och varje gång står det "supa till det" i den svenska texten.









(Biopremiär 27/10)
-->

Bio: Thor: Ragnarök

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Det blir allt svårare att hänga med i händelseutvecklingarna i Marvels filmer - åtminstone för mig, som inte är sådär jätteintresserad. Inte nu längre. Det var ju kul i början. Numera minns jag aldrig vad som händer i de olika filmserierna. Den förra Thor-filmen; THOR: THE DARK WORLD, kom för fyra år sedan. Jag minns absolut ingenting av den - och när jag ögnar igenom min recension, konstaterar jag att jag inte tyckte att den var bra.
Men! Den här nya filmen! Jösses jävlar - den är ju jätterolig! Den förra filmen om Thor var allvarlig och hade klumpfot, men den här gången handlar det om en ren och skär actionkomedi, som är festlig istället för högtravande. Detta beror på den är gjord av Nya zeeländaren Taika Waititi, som tidigare gjort den roliga (om än överskattade) komedin WHAT WE DO IN THE SHADOWS, och som regisserat avsnitt av THE INBETWEENERS.
Handlingen den här gången är förhållandevis enkel: Thors okända syster, dödsgudinnan Hel (Cate Blanchett), dyker oväntat upp, och hon är en le jävel. Hon vill bli av med sin far Oden (Anthony Hopkins) och brorsorna Thor (Chris Hemsworth) och Loke (Tom Hiddleston), hon tänker släppa loss fenrisulven, rasera Asgård, och söndra och härska. Thor får sin hammare krossad, och när han hamnar lite fel kidnappas han av en suput till valkyria (Tessa Thompson), som för honom till en intergalaktisk arena, i vilken den spejsade Stormästaren (Jeff Goldblum) arrangerar fajter, oftast med dödlig utgång.
Thors förste motståndare i arenan blir oväntat Hulk (Mark Ruffalo), och denne gröne jätte vore ju utmärkt att ta med sig till Asgård för att förgöra sen alldeles för mäktiga, ostoppbara Hel.
THOR: RAGNARÖK är allt DC Comics' tungrodda, rövtradiga filmer inte är. Det här är väldigt lättsamt och underhållande - och det enda som drar ner helhetsintrycket är, i vanlig ordning, den evighetslånga, bombastiska slutstriden. Waititis film är full av roliga rollfigurer och kul dialog.Waititi själv spelar stenvarelsen Korg, som må se ut som ett mäktigt monster, men som är snäll och lite korkad. Jeff Goldblum är förstås kul i sin roll. Cate Blanchett är cool som samvetslös skurk i frän dräkt. Clancy Brown gör rösten till supermonstret Surtur, Idris Elba är tillbaka som Heimdal, Karl Urban är Skurge, och minsann om inte Benedict Cumberbatch dyker upp som dr Strange. Chris Hemsworths bror Luke, Matt Damon och Sam Neill spelar tre skådespelare, vilka i sin tur gestaltar Thor, Loke och Oden. I vanlig ordning har Stan Lee en cameo, denna gång är han ovanligt utspökad.
Filmmusiken består till står del av 80-talsdoftande syntmusik och under två stridscener spelas "Immigrant Song" med Led Zeppelin. Varför två gånger? Med tanke på allt tjat om åskguden i filmen, skulle de kunnat spela "God of Thunder" med KISS, eller "Thunderstruck" med AC/DC, eller någon annan åsklåt. "Lonely Man"-temat från TV-serien om Hulk ska visst finnas någonstans i filmen, men det missade jag.
Som alltid när det gäller Marvelfilmer, går det bra att sitta kvar under eftertexterna. Dessa avbryts en bit in för en första bonusscen, och när de rullat klart kommer en andra scen. Den sista bonusscenen tillför ingenting, men den är rätt rolig.
Jag gillade THOR: RAGNARÖK. Den är bättre och betydligt roligare än de två tidigare filmerna om Thor, och den är bättre än Avengersfilmerna. Jag skrattade högt flera gånger.






(Biopremiär 27/10)
-->

söndag 22 oktober 2017

DVD/Blu-ray/VOD: Street Trash

STREET TRASH (Njutafilms)
De flesta tror nog att jag började min karriär som filmjournalist, -kritiker och -krönikör i Nordvästra Skånes Tidningar 1993, eller rent av i Expressen 1995. Men det stämmer inte. Alldeles innan debuten i NST, hade jag ett litet TV-program på Landskrona Vision; en lokalkanal. Fyra avsnitt blev det av "Bizarrt på video", som programmet hette. Jag visade klipp ur filmer som inte fanns tillgängliga i Sverige (då); vi tänkte att rättighetsinnehavarna aldrig kommer att upptäcka det. Och det gjorde de heller aldrig.
Det första avsnittet handlade om Jim Muros film STREET TRASH från 1987. Vem kunde väl ana att filmen 24 år efter mitt program skulle släppas på Blu-ray i Sverige?
Jag köpte en brittisk ex rental-video av STREET TRASH i slutet av 1980-talet, tror jag det var. Utgåvan kan ha varit lite klippt, det minns jag inte. Jag hade läst om filmen i skräckfilmstidningar, och den unge regissören Jim Muro (1987 var han 21) nämndes nästan i samma ordalag som Sam Raimi och Peter Jackson; Jacksons BAD TASTE kom också 1987. Jag såg STREET TRASH ett flertal gånger och jag tyckte den var väldigt häftig.
Jag tror inte att jag sett filmen sedan 1993, när jag gjorde mitt program, så det skulle bli spännande att se om den på Blu-ray. Jag kom bara ihåg enstaka scener.
Jag hade för mig att STREET TRASH var gjord på 16mm, men den visade sig vara skjuten på 35mm - och det första som slog mig när jag nu såg om den, var hur snygg filmen är. Relativt sett. Bilden är skarp, färgerna är klara, filmfotot är genomarbetat. Jag mindes den som rätt ful och skitig.
Innehållet i filmen är dock skitigt! STREET TRASH handlar om ett gäng alkisar och lodisar som häckar på ett skrotupplag. Ägaren till en spritbutik hittar en låda spritflaskor från 20-talet; Tenafy Viper. Genast börjar lodisarna hälla i sig av spriten. Spriten har inte bara blivit dålig under de gångna decennierna - den har blivit direkt dödlig. Dricker man Viper smälter man - bokstavligt talat. Eller så exploderar man.
Att redogöra för filmens handling är inte helt enkelt - manuset är nämligen all over the place, som det heter. Rollfigurerna är många, handlingen är stökig och bitvis svårbegriplig, och många scener verkar inte ha med varandra att göra. Detta innebär att STREET TRASH känns längre än de 97 minuter den varar. Jag har lite svårt att förstå att jag faktiskt såg filmen flera gånger när det begav sig. Ibland är filmen rolig och underhållande, ibland är den bara seg och tråkig - beroende på det ofokuserade manuset. Fast det är klart - vore jag tjugo idag, hade jag kanske tyckt att den var lika fräck som jag tyckte när jag faktiskt var tjugo.
Då, för nästan trettio år sedan, såg jag och många andra fram emot nya stordåd från Jim Muro. Men killen försvann. Jag vill minnas att jag någonstans läste att han gått och blivit djupt religiös. Fast det visade sig att han inte alls försvunnit. Han hade nämligen blivit en av Hollywoods mest anlitade steadicam-operatörer. Han har, ofta under namnet James Muro, jobbat på till exempel TRUE LIES, CASINO, HEAT, TITANIC och X-MEN 2. På 2010-talet började han åter regissera, men enbart avsnitt av TV-serier.
Denna nya utgåva av STREET TRASH innehåller en del fläskigt extramaterial. Här finns kommentarspår och den ursprungliga kortfilmen, vilken förlängdes till långfilm. Här finns en hela två timmar lång dokumentär om tillkomsten av STREET TRASH. Denna film täcker in precis allt. Det blir lite väl mastigt, eftersom även ointressanta detaljer avhandlas. Många av de inblandade intervjuas, men Muro själv lyser med sin frånvaro. Dock förekommer han i de gamla bakomfilmerna, och han ger inte ett speciellt sympatiskt intryck. Vad som är kul är att Bryan Singer tagit sig tid att intervjuas - STREET TRASH var den första film Singer jobbade på.
På skivan finns även en länk till en helt ny dokumentär. Jag har inte hunnit se den än, men jag vill påpeka att lösonordet som anges är felaktig - skriv det med versalt S och T, och resten gement, så funkar det.










lördag 21 oktober 2017

DVD/Blu-ray/VOD: Lust

LUST (Njutafilms)
Vad är nu det här - en nyinspelning av den svenska kalkonfilmen LUST från 1994? Den med Gerhard Hoberstorfer och Cia Berg - ni vet, den där Hoberstorfer pratar i en telefon som inte är ipluggad, men ser kontakten ligga på diskbänken.
Nej. Det här är en ny norsk skräckfilm. Eller - skräckfilm är kanske att ta i. Thriller?
LUST,  skriven och regisserad av Severin Eskeland, gick upp på bio i Norge. En rad mainstreamrecensenter verkar ha gillat filmen, eller åtminstone tyckt att den funkar som skräckfilm. Däremot skriver en lång rad norska skräckfans att de ville ha pengarna tillbaka efter att ha betalat för att se filmen på bio. Jag förstår att de ville ha pengarna tillbaka.
LUST begår flera kardinalfel. Huvudpersonen är en trist typ; en traumatiserad kvinna som super och går på mediciner. Jag har sett en rad skräckfilmer med en huvudperson av denna typ, till exempel SENSORIA, och det funkar ytterst sällan. Varför inte ha en kul, trevlig huvudperson man kan symptisera med? Någon man faktiskt vill ska överleva på slutet?
Den trista huvudpersonen i LUST spelas av svenskan Magdalena From Delis. Hon gestaltar bestellerförfattarinnan Lisa Rostorp, vars spekulativa romaner har sålt i miljoner exemplar världen över. Detta borde ha gjort Lisa till mångmiljonär, men hon bor i en trist lägenhet. Hennes senaste bok heter för övrigt "Lust".
Lisa har blivit våldtagen, vilket hon inte berättat för någon. Med jämna mellanrum kommer en doktor hem till henne för terapisamtal. Ibland träffar hon en engelsman. Väldigt ofta får hon besök av två poliser. Det är alltid samma poliser som kommer. Lisa påstår nämligen att det är någon som upprepade gånger tar sig in i lägenheten och förgriper sig på henne. Hon lyckas filma förövaren, men när poliserna tittar på klippet, finns det ingen där? Inbillar hon sig allting?
Ja, troligen. Och detta är förstås kardinalfel två. Mot slutet av filmen fläskas det på med en del grova splattereffekter när folk mördas. Det är bara det att vi aldrig fåt veta om det händer i verkligheten eller om det bara är fantasier. Troligen är det det senare. Och det finns ju inget värre än filmer där allt bara var en dröm. Det är ju omöjligt att engagera sig om det som sker i filmen inte händer på riktigt i filmens verklighet.
LUST är gjord med väldigt låg budget, vilket inte behöver innebära att resultatet blir dåligt, inte alls. Däremot är det en klar fördel om man skriver ett ordentligt, genmtänkt manus först. Ett manus med riktig handling och ordentligt slut. För i det här fallet - och i liknande fall - känns det som om filmskaparna inte själva vet hur allt hänger ihop och vad som egentligen händer.
Tekniskt sett är det här dock rätt kompetent. Det halvtimmeslånga inspelningsreportaget på skivan är mer intressant än själva filmen.












DVD/Blu-ray/VOD: Escape from Cannibal Farm

ESCAPE FROM CANNIBAL FARM (Njutafilms)
Ibland undrar jag om distributörerna faktiskt tittar på filmerna innan de släpper dem. Filmer som till exempel ESCAPE FROM CANNIBAL FARM, en engelsk låg-lågbudgetfilm med manus och regi av en som heter Charlie Steeds. Det verkar som om den än så länge bara släppts i Sverige - och jag undrar om det finns någon därute som kommer att tycka att det här är en bra och underhållande skäckfilm.
Det hela börjar med en hyfsad, om än lite märklig, prolog i vilken en liten pojke på landet brännskadas. Därefter går det utför. En påfrestande, dysfunktionell familj ska åka ut på landet och campa. De bråkar konstant. Väl framme på vischan fortsätter de att bråka - men det dröjer inte länge innan de träffar på Den galna familjen på landet. En brännskadad motorsågsgalning, dennes långhårige far, och några andra. Den campande familjen stoppas in i strömförande burar och tanken är att de ska säljas som kött till lokala kannibaler.
Alltså ... Hur fanken kan man misslyckas med ett sådant här koncept? Jo, genom att göra filmen seg och tråkig, genom att låta den vara 102 minuter, vilket är 20 minuter för länge, genom att plötsligt krångla till handlingen, och genom att anlita mestadels usla skådisar som fäller konstig dialog.
Filmens utlovade våld och splatter är inget att skriva hem om. Någon skräckstämning infinner sig aldrig. Det här är bara amatörmässigt och kasst.
Jag skulle bli förvånad om det dyker upp någon som gillar det här på riktigt.
 









-->

fredag 20 oktober 2017

Bio: Geostorm

Foton copyright (c) Warner Brothers
Katastroffilmer må ibland vara maffiga, men ärligt talat är det en rätt trist genre. Sätter man det inverterade charmtrollet Gerard Butler i huvudrollen blir det inte mycket roligare.
Om Donald Trump skulle recensera Dean Devlins GEOSTORM, skulle han skrika "Fake news!". Filmen inleds med att en liten flicka agerar berättarröst och vi får veta vad som hänt innan filmens handling går igång. År 2019 blev klimathotet verklighet och jorden drabbades av en lång rad katastrofer ("Fake news!" skriker säkert Trump). Den händige Jake Lawson (Butler) konstruerar då en gigantisk rymdstation; Dutch Boy, som skickas upp och lyckas få bukt med vädret.
Hur många år det tog att bygga stationen framgår inte; med tanke på hur enorm den är måste det ha tagit åtskilliga år att tänka ut hur den ska funka och sedan snickra ihop den. Men, när den väl snurrar runt där uppe i rymden, dyker det upp en textskylt på vilken det står "Tre år senare" - det är väl tre år efter att stationen sköts upp. Fast med tanke på att Jake i en replik nämner en Chromebook, är det kanske 2017. Eller 2014.
Okej. Efter dessa tre år får Jake sparken. Av någon anledning får Jakes lillebror Max (Jim Sturgess) ta över ansvaret för Dutch Boy. Ed Harris gör en sammanbiten man som handplockat Max. Då börjar rymdstationen plötsligt att strula. Istället för att förhindra-, orsakar den naturkatastrofer runt om i världen. Snöstorm i öknen, Hongkong kokar och rasar ihop, och så vidare.
Den ende som kan stoppa detta är förstås Jake, som supit ner sig, men om låter sig övertalas och skickas upp till Dutch Boy. Där träffar han teamet som jobbar på stationen, de står under ledning av en tyska som heter Fassbinder och som spelas av en rumänska. Inom kort kommer en geostorm att utbryta; en kedjereaktion av naturkatastrofer som utplånar större delen av världen. En klocka räknar ner.
Nu visar det sig förstås att det är skurkar som ligger bakom det hela. Det finns en förrädare ombord på Dutch Boy - och Max och hans tuffa Secret Service-agent till flickvän (Abbie Cornish) far omkring nere på jorden för att hitta hjärnan bakom terrordådet. Presidentens (Andy Garcia) liv är i fara. Och gissa vad: skurken är precis den ni tror det är!
När skurken avslöjades tittade jag på klockan. Vad nu? Men filmen ska väl hålla på tjugo minuter till? Jo, det gör den. Under resten av tiden måste Jake kämpa mot klockan och för att rädda världen.
GEOSTORM är en ovanligt tråkig katastroffilm. Gerard Butler är tråkig. Premissen är tråkig. Men eftersom Ed Harris och Andy Garcia är med, och eftersom ett par katastrofer är lite kreativa, höjer jag betyget ett litet snäpp. Men se det inte som en rekommendation.
Andy Garcia fäller repliken "Because I'm the goddamn president of the United States of America!", tyskan får vid ett tillfälle säga "Auf Wiedersehen". På slutet får vi veta att jordens alla länder måste vara vänner och hålla ihop för vår överlevnad.
Det finns inte en enda bild på filmens hjältar; Jake och Max Lawson, bland pressbilderna Warner erbjuder. Märkligt.









(Biopremiär 20/10)
-->

torsdag 19 oktober 2017

Bio: Herr och fru Adelman

Foton copyright (c) Njutafilms
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!
HERR OCH FRU ADELMAN känns kanske inte som en speciellt lockande filmtitel - det är en lite anonym och tråkig titel. Men - det här är inte bara en bra film, detta är en riktigt bra film! Det här är en film jag faktiskt känner att jag vill se om så snart den kommer på DVD, och jag vill visa den för andra.
För regin står Nicolas Bedos, manuset är skrivet av Bedos tillsammans med Doria Tillier; Bedos och Tillier är ett par i verkligheten - och det är de här två som även spelar herr och fru Adelman.
Den uppburne författaren Victor Adelman har avlidit. Efter begravningen söks änkan Sarah upp av en journalist, som skriver en bok om Victor. Sarah berättar om de 45 år hon levde tillsammans med Victor. Filmen är indelad i kaptitel och vi får följa förhållandet från starten - när Sarah för första gången träffar Victor på en krog.
Genren är romantisk dramakomedi - med betoning på komedi. HERR OCH FRU ADELMAN är en film som lyckas vara ordentligt underhållande, trevlig, trivsam, och ofta rejält rolig i hela två timmar - den blir aldrig tråkig. Att paret Bedos och Tillier lyckas med detta, beror på att de skrivit ett smart manus med fantastisk dialog, och på att de själva gör titelrollerna - det finns kemi mellan herr och fru Adelman, och rollfigurerna är sympatiska även när de ställer till det. Det är sällan jag blir på så här gott humör av att se en film.
Vissa delar och många enskilda scener är fantastiskt roliga. Efter att ha sett filmen var jag tvungen att berätta för min sambo om paret Adelmans son - som lider av låg intelligens, vilket Victor tycker är otroligt roligt när skolans rektor berättar om det. "Säger du att min son är elak - och korkad? Ha ha ha! Nej, jag skrattar inte, jag är chockad. Ha ha ha!"
De olika årtiondena är fint återgivna, med tidstypiska detaljer och attityder. Fast bäst är nog 1970-talet - kanske främst beroende på att Vincent Adelman var en skön snubbe på den tiden.
Mot slutet av filmen blir berättelsen mindre komisk och betoningen ligger på drama. En avslutande epilog är fullkomligt fantastisk - den överraskade mig ordentligt, och den är en av anledningarna till att jag vill se om filmen. Jag ser framför mig hur Nicolas Bedos och Doria Tillier skrattar belåtet i skrivarlyan efter att ha kommit på detta slut.
HERR OCH FRU ADELMAN är en underbar film. En av årets bästa filmer. Se den!






(Biopremiär 20/10)


 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx