tisdag 6 juni 2017

DVD/Blu-ray/VOD: På en bänk i en park

PÅ EN BÄNK I EN PARK
Ingår i boxen HASSE EKMAN GULDKORN VOL 2 (Studio S Entertainment)
Det finns en del filmer och TV-program jag tyckte var fruktansvärt otäcka när jag var barn. 1973 visade TV DR JEKYLL & MR HYDE från 1941, som mina föräldrar satt och såg. Jag hade smugit ner från mitt rum, gömt mig bakom en bokhylla, och tittade i smyg. När den stackars dr Jekyll sätter sig under månskenet på en bänk i en park, och förvandlas utan att ha druckit av sin brygd, blev jag så rädd att jag började skrika.*
Vidare fanns  det ett par avsnitt en den engelska TV-serien THRILLER som skrämde vettet ur mig, samt ett avsnitt av MÅNBAS ALPHA, vilket innehöll en scen där huvudpersonerna plötsligt blev gamla. Som vuxen förstår jag inte alls vad det var som var så otäckt med denna scen.
... Och så har vi en annan bänk i en park än den dr Jekyll satte sig på - nämligen Hasse Ekmans film PÅ EN BÄNK I EN PARK från 1960. Den visades på TV 1979 och jag tyckte att den var så otäck att jag inte vågade se klart den! Fast mina minnen av den var mycket kraftiga - till och med en sådan obetydlig detalj som att jag var hemma hos en kompis dagen därpå, och min kompis' storasyster sa "Vilken dum film det var på TV igår - det bästa var när björnarna reste sig på slutet."
PÅ EN BÄNK I EN PARK visades igen ett par gånger på 1990-talet, så jag såg om den då. Det visade sig att flera av mina minnen av filmen var korrekta. Jag kom ihåg hur det musikaliska ledmotivet gick, att Lena Granhagen kallade denna schlager ett "örhänge" (vilket jag tyckte var konstigt 1979), jag kom ihåg textraden "På en bänk i en park/satt den mördade kvar", jag mindes öppningsbilderna, och framför allt mindes jag hammaren. Hammaren var nog det främsta skälet till att jag upplevde filmen som osedvanligt otäck när jag var barn. När jag såg om filmen som vuxen på 90-talet tyckte jag förstås inte att filmen var otäck, eller ens spännande, men jag förstod varför den skrämde mig som barn.
Filmen ingår i boxen HASSE EKMAN GULDKORN VOL 2, och nu har jag åter sett om PÅ EN BÄNK I MIN PARK - denna gång tillsammans med min sambo.
Hasse Ekman står för manus och regi, han har skrivit ledmotivet, och han spelar huvudrollen som skådespelaren och teaterdirektören Stig Brender. Han håller på att repetera sin nya pjäs "Mr Mord", som snart ska ha premiär (Torsten Lilliecrona gör regissören), när han uppsöks av en viss Sam Persson (Bengt Ekerot), en före detta klasskamrat som släppts ut från ett mentalsjukhus. Sam har byggt upp ett enormt hat mot Stig under alla dessa år, och tänker nu mörda honom - med en nyinköpt hammare. Tumult uppstår när Sam attackerar Stig på den senares kontor, och det bär sig inte bättre än att Sam råkar dö under mordförsöket.
För att undvika en skandal, kör Stig iväg med liket, vilket han placerar på en bänk i en park. Stig undanröjer alla spår som pekar på att det är han som dödat Sam - tror han. För snart dyker det upp en polis i ful lodenrock (Sigge Fürst) och börjar fråga ut Stig. Och polisen blir alltmer misstänksam - medan Stig blir alltmer rädd och paranoid.
Som jag skrev ovan förstår jag vad det var jag upplevde som otäckt den där gången 1979. Bland annat det där med att krossa skallen på någon med en hammare. Mord med pistol, kniv, gift eller snara hade jag förstås sett åtskilliga gånger i diverse deckare - men att slå en hammare i huvudet på någon lät vidrigt. Kom ihåg att detta var före videovåldsdebatten, och mordvapen som motorsåg och machete var okända företeelser för mig.
Vidare förekommer det en surrealisisk drömsscen i filmen; Stig drömmer om en rättegång - och jag förstår verkligen att denna iskalla, märkliga scen skrämde mig. Det är i denna drömscen textraden "På en bänk i en park/satt den mördade kvar" förekommer. Drömscenen avslutas med att vi i närbild ser hur hammaren flera gånger dunkas in i Lena Granhagens (som spelar fru Brender) bakhuvud. Det var antagligen här jag slutade titta 1979.
Nu skriver vi 2017, och efter att nu åter ha sett PÅ EN BÄNK I EN PARK, vill jag hävda att detta är en riktigt trevlig liten film. Nej, jag kan inte påstå att den är spännande, än mindre otäck, men den är bra och underhållande, och här finns flera roliga detaljer - bland annat en lumphandlare som kallas Piss-Oskar och dennes hustru.
Jag gissar att Hasse Ekman ville göra en thriller åt Alfred Hitchcock-hållet. Handlingen för onekligen tankarna till Hitchcock. Estetiskt sett ser det här snarare ut som en tysk krimi från 60-talet, kanske ur den långa Edgar Wallace-serien. Detta beror nog på det lite smutsiga, svartvita fotot och de svenska miljöerna.
En lång rad kända skådespelare figurerar i filmen, flera av dem nämns inte i rollistan. Allan Edwall dyker upp i början, Gösta Krantz spelar en polis, och minsann om inte Sten Ardenstam spelar en annan polis. Manne Grünberger, som spelade Vesterman i Saltkråkan-filmerna (och som var med i DAGMARS HETA TROSOR), har en roll som en blind herre, som kanske inte är så blind ändå. Han försöker utpressa Stig Brender och ser fantastiskt obehaglig ut; han liknar en osedvanligt ond Gestapo-officer och skulle kunna vara hämtad ur en Fritz Lang-thriller.
Jag tycker att PÅ EN BÄNK I EN PARK är betydligt bättre än alla dessa svenska deckare och polisfilmer som produceras idag.
Fru Brender är för övrigt värdelös på att rosta bröd.








*Någon gång på 90-talet lyssnade jag på en radiointervju med Kaj Steveman, som stått för make up- och andra effekter till en lång rad filmer, och som är lika gammal som jag. I intervjun berättade han att även han gömt sig och tittat på DR JEKYLL & MR HYDE i smyg när han var barn, och blivit skiträdd!






0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx