söndag 19 mars 2017

TOPPRAFFEL! sörjer: Bernie Wrightson

Sista året i gymnasiet, hösten 1986, hade jag valt det som kallas - eller då kallades - Estetisk variant. Det innebar att vi var några som en gång i veckan gick till bildsalen efter ordinarie skoltid. Det var både trevligt och smart, eftersom man fick betyg även för detta - vilket innebar att jag fick två femmor i ämnet bild, och därmed höjde mitt snittbetyg.
Där satt jag och ritade monster och barbarer, som jag gjorde på den tiden. En dag tyckte min bildlärare Gunnar att jag borde träffa en duktig kille i en annan klass. Tony hette han, och var ett år yngre. Vi träffades och det första jag sa till honom när han visade sina imponerande teckningar, var att hans barbarer påminde lite om Berni Wrightson i stilen - Bernie stavades Berni på den tiden. Vi var båda stora beundrare av Bernie Wrightson - dessutom visade det sig att Tony ägde både "The Studio" och "Berni Wrightson: A Look Back"; två flotta, dyra böcker. "The Studio" innehöll även material av Mike W Kaluta, Jeff Jones och Barry Windsor Smith; de här fyra killarna delade ateljé på 1970-talet.
Tony och jag tillbringade ett år med att rita monster och barbarer. Efter studenten jobbade jag på en reklambyrå, där jag ofta satt i mörkrummet och fortsatte att rita, medan Tony jobbade i en videobutik, där jag brukade hyra skräckfilmer och spaghettiwesterns (en gång kom det in en tant som ville hyra en naturfilm och undrade om kannibalfilmen MANNEN SOM KOM MED FLODEN var bra). Sedan gav jag upp mina planer på att bli serietecknare, och blev professionell manusförfattare istället. Tony ritade ett tag barbarer till rollspel, innan han gick och blev Bamsetecknare.
Jag var ganska besatt av Bernie Wrightson under 1980-talet. Jag hade förvisso sett enstaka avsnitt av hans version av Träskmannen; det vill säga originalversionen, i tidningen Serietidningen på 70-talet, men i början av 80-talet gick hela sviten i repris i Gigant, som då ändrat format och blivit en svartvit tidning på hundra sidor. Jag upptäckte även att det ju faktiskt funnits material av Wrightson i den gamla 70-talstidningen Skräckmagasinet, som jag läst som liten glytt, innan jag noterade namnen på tecknarna. Wrightson gjorde sina första professionella seriejobb åt DC Comics skräcktidningar, och det var detta material som dök upp i Skräckmagasinet. I dessa tidiga serier kunde man även se hur Wrightson influerats av gamle EC Comics-tecknaren Graham "Ghastly" Ingels. Träskmannen introducerades i en av DC:s skräcktidningar, och fick snart en egen tidning. Jag tyckte att Träskmannen var enastående, den var makalöst stämningsfull.
Under slutet av 80-talet började jag köpa tidningar och böcker på engelska. Jag köpte bland annat samtliga nummer av Berni Wrighson: Master of the Macabre från Pacific Comics, en tidning som återpublicerade Wrightsons 70-talsserier som gjorts för Warrens skräckmagasin. Pacific hade färglagt serierna och det såg kanske lite kladdigt ut, men de här berättelserna gjorde stort intryck på mig, framför allt Wrightsons adaption av Poes "Det svarta katten", och "Jenifer", en serie med manus av Bruce Jones. "Jenifer" är en av väldigt få skräckserier som faktiskt är otäck på riktigt - åtminstone tyckte jag det då. Långt senare filmatiserade Dario Argento "Jenifer", resultatet blev hyfsat - och filmen är väl det bästa Argento gjort på trettio år.
... Och så köpte jag "Frankenstein". En utgåva av Mary Shelleys roman med illustrationer av Wrightson. Han hade spenderat hur många år som helst med att göra bilderna - vilket märktes. Jag förstod inte hur karln hade orkat. Texten läste jag förstås inte, Shelleys bok är en rätt träig historia, men jävlar, vad jag satt och beundrade bilderna. Det fanns även en portfolio med de bilder som inte kom med i boken, och de var lika imponerande de - jag begrep inte varför dessa lagts åt sidan.
Även om det alltså var 80-tal, hade jag inte sett så mycket av Wrightsons 80-talsgrejor, men när jag väl köpte hans nyare verk, främst superhjälteserier, slogs jag av att de var betydligt sämre tecknade. Det kändes som om Wrightson blivit en sämre tecknare över en natt. Jag upplevde det inte som att han slarvade, det kändes snarare som att han inte längre kunde rita lika bra - som om han tappat förmågan. I början av 90-talet träffade jag serietecknaren Brian Bolland på en mässa i Stockholm, och när vi satt och pratade kom vi in på Wrightson. Jag undrade om Bolland visste vad som skett. Bolland sa något kryptiskt om att "he has problems". Vad innebar detta? Hade han blivit alkis?
Sanningen var väl att han redan då blivit sjuklig. Exakt vad han led av vet jag inte. Någon har hävdat att han tog ut sig totalt när han gjorde "Frankenstein". De senaste decennierna var Wrightson inte särdeles produktiv, och det pratades en del om hur krasslig han var.
Jag har ingen större koll på vad Wrightson faktiskt producerat sedan 90-talet. Delvis beroende på att jag inte velat köpa grejor av en gammal idol och bli besviken på hur det ser ut.
I januari i år skrev Wrightson på Facebook att han gick i pension. Han tänkte fortsätta dyka upp på mässor och signera, men han skulle inte längre teckna. Det visade sig att han led av en hjärntumör och då precis opererats. Nu, drygt två månader senare, har Bernie Wrightson avlidit. Han blev 68 år gammal.
Under sin mest aktiva period var Bernie Wrightson inte bara en av de stora, han var en av de absolut största. Jag märker, till exempel i sociala medier, att hans serier och bilder från 70-talet fortfarande upptäcks av- och inspirerar yngre generationer.
För övrigt fanns det en olympisk simhoppare som hette Bernie Wrightson - det var därför serietecknaren Wrightson under en period stavade förnamnet som "Berni".
BERNIE WRIGHTSON
1948-2017
R.I.P.



-->

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx