fredag 31 mars 2017

Serier: Rubine X 2

RUBINE
"KLASSFOTOT"
"LAKE WAKANALA"
av Mythic, Walthéry och Di Sano
Mooz Förlag
Efter att det knappt kommit ut något alls på svenska de senaste decennierna, ges det nu åter ut en del fransk-belgiska serier, varav några är rätt oväntade. Som den belgiska serien om Rubine. Jag har aldrig tidigare läst Rubine, jag vet inte om jag ens hört talas om serien. Men nu trillade det in två album på en gång.
Av någon anledning numrerar Mooz Förlag inte sina album. Jag undrade därför vilket av de två albumen jag skulle läsa först, men eftersom det inne i albumet finns en lista över utgivningen, förstod jag att "Klassfotot" kommer först. När jag läste albumet och närmade mig de sista sidorna, undrade jag hur de skulle lyckas knyta ihop allt. Det lyckas de inte med - äventyret fortsätter i "Lake Wakanala". Detta är alltså ett tvådelat äventyr, vilket inte framgår någonstans på omslaget. Risken är alltså stor att folk köper "Lake Wakanala" och undrar vad det är för konstig story som börjar mitt i det hela.
Nå. Eftersom jag inte kände till Rubine, visste jag inte vad jag skulle vänta mig. Signaturen Mythic har även
skrivit Natacha, en av Rubines två tecknare; Walthéry, var  den som en gång i tiden skapade Natacha. Rubine ser ut som en komisk äventyrsserie - men liksom serien om Blårockarna, är det inte speciellt komiskt.
Rubine är en deckarserie - en överraskande seriös och våldsam sådan. Serien skulle lika gärna kunna tecknas i realistisk stil. Detta tvådelade äventyr visar sig vara en ganska komplex och intrikat historia, som inleds med flera olika parallella trådar - en skolklass ser på när en av deras klasskompisar drunknar under en utfärd; ingen av dem hjälper honom och de kommer överens om att inte erkänna att de sett vad som hände. Samtidigt, alldeles i närheten, mördar en man sin älskarinna. Därefter hoppar vi tio år framåt i tiden, strax därpå ytterligare fem år framåt, och vi hamnar i "nutid", vilket antagligen är 2009, då serien ursprungligen publicerades. En man åker omkring och mördar folk som fått en videokassett hemskickad av en mystisk man som utövar utpressning. De som fått kassetten har det gemensamt att de alla gick i den där klassen som såg pojken drunkna.
Jag undrade var Rubine höll hus. Vem är Rubine? Det dröjer nästan tjugo sidor i "Klassfotot" innan Rubine slutligen gör entré, och därefter medverkar hon inte på alltför många sidor. Rubine visar sig vara polis i Chicago, och hon får ett uppdrag som råkar leda till morden på de utpressade klasskamraterna.
Just det, serien om Rubine utspelar sig i Amerika. Således ska namnet Rubine uttalas på engelska - tidigare hade jag läst det som "ru-bi-ne", vilket låter som ett danskt namn! Dock skulle serien lika gärna kunna utspela sig i Europa; i Belgien eller Frankrike. Miljöer och människor känns inte amerikanska.
Den här serien visade sig vara rätt bra. Teckningarna är kompetenta om än inte riktigt i min smak; det ser väldigt belgiskt ut, men saknar den där touchen som lyfter serien. Men den intrikata historien faller mig i smaken, åtminstone under "Klassfotot". Jag satt hela tiden och undrade hur allt hängde ihop och läste nyfiket vidare. Upplösningen i "Lake Wakanala" är något svagare. I detta album medverkar vår hjältinna genomgående.
Det var längesedan jag läste - eller såg - en deckare med så här många mord och dödsolyckor. Ett drygt dussin pers stryker med på olika sätt, det är värre än i en italiensk giallo från 1970-talet. Några av morden är dessutom riktigt blodiga och grymma. Jag var inte riktigt beredd på detta, med tanke på seriens utseende. Rubine och hennes kollega blir dock inte alltför upprörda när folk tas av daga runt omkring dem. De är väl härdade.
I vilket fall - Rubine är en trevlig bekantskap. Jag läser gärna fler album om henne. Mooz har sammanlagt släppt sju album på svenska, fler är på väg, men av någon anledning har man hoppat över några stycken, bland annat de tre första. Märkligt. Men de kommer kanske senare?



-->

torsdag 30 mars 2017

Bio: Ghost in the Shell

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
GHOST IN THE SHELL var från början en japansk tecknad serie. Den har jag inte läst, eftersom jag inte läser manga. 1995 blev serien animerad film.  Ohemult populär sådan - bland animéfansen. Med få undantag (mecha animé från 70- och 80-talen) gillar jag inte animé. Jag såg några av de mest populära science fiction-filmerna när de kom, som till exempel AKIRA, och även om de var snyggt tecknade, var de mördande trista och svårbegripliga. Svårbegripligheten berodde förstås på tråkigheten; jag orkade inte koncentrera mig på handlingen.
Nu har jag i alla fall sett den nya spelfilmsversionen av GHOST IN THE SHELL. Det gör jag inte om i första taget. Det här är en amerikansk film, till stor del gjord med kinesiska pengar. Fast regissören är engelsman; Rupert Sanders. Det här är hans andra film efter debuten SNOW WHITE AND THE HUNTSMAN. Hans Snövitfilm var rätt bra - därför överraskas jag när GHOST IN THE SHELL ser ut att vara gjord av någon som inte kan regissera sig ut ur en papperskorg.
Berättelsen är av ett slag vi sett åskilliga gånger förut. Detta behöver ju absolut inte innebära  att filmen är dålig - om det är bra gjort. Men i det här fallet är alla andra filmer jag associerar till, och som säkert fått stå förebild, ohyggligt mycket bättre.
I en högteknologisk storstad i framtiden tillverkar ett företag avancerade robotar - den senaste är så avancerad att den innehåller en mänsklig hjärna. Major, kallas roboten, som ser ut som Scarlett Johansson.
Major jobbar som något slags RoboCop i denna Blade Runner-värld. Takeshi Kitano gör hennes chef. Han pratar bara japanska. Major och hennes kollega Batou (danske Pilou Asbæk) jagar en mystisk skurk, som slaktat en massa människor och robotar. Men det är något som inte stämmer med fallet. Och det är något som inte stämmer med Major - kan hon verkligen lita på företaget som byggt henne? Är hon den doktor Ouelet (Juliette Binoche) sagt att hon är? Är hennes minnen äkta eller inplanterade?
GHOST IN THE SHELL må vara spelfilm, men datoranimeringarna är så många och dominerande, att resultatet ligger nära animerad film - med inklippta, levande människor. Den glittrande, myllrande storstaden (full av produktplaceringar!) är extremt överarbetad och dominerar de scener där den utgör bakgrund, vilka är rätt många. Det övriga i filmen är underarbetat.
Alla medverkande skådisar, så när som på en, är dåliga, eller ser ointresserade och uttråkade ut - inklusive Juliette Binoche. Det är bara Michael Wincott som är bra, men han är bara med i en scen, innan han mördas. Skådespelarna skulle lika gärna kunna ha varit datoranimerade de med, de hade inte blivit mindre levande. Filmen innehåller en handfull actionscener, men dessa är förvånansvärt illa iscensatta. Det blir inte bättre av den vissna filmmusiken, som istället för att förstärka scenerna, försvagar dem - det handlar om sömnig syntmusik som låter "mmmmoooooaaaaaaooooo".
Den här filmen är något alldeles makalöst tråkig. Det känns som om den går i slowmotion. Jag tittade på klockan hela tiden - tills jag kände att jag fick sluta med det, eftersom det bara hann gå tre minuter mellan klocktittarna. GHOST IN THE SHELL har ett pretentiöst anslag, som förstås irriterar. Filmen är gravallvarlig, här finns inte en tillstymmelse till humor. Japaner finns det dock gott om. Västerlänningarna är i minoritet. Jag undrar var det är tänkt att det här ska utspela sig. "Det spelar ingen roll!" utbrister de som eventuelllt gillar det här. Men det faktum att Scarlett Johansson är amerikanska gör upplösningen besynnerlig och ologisk.
Det är möjligt att mangan det här bygger på är bra och originell, men filmatiseringen känns bara som en hög lånegods. GHOST IN THE SHELL saknar precis allt som gjorde BLADE RUNNER så bra. Lite TOTAL RECALL hittar man också här.
Framför allt hittar man en riktigt dålig film.
ULTRAVIOLET, kom tillbaka - allt är förlåtet!
Fy fan, vad GHOST IN THE SHELL är rövtråkig!
 








(Biopremiär 31/3)






onsdag 29 mars 2017

Bio: Patriots Day

Foton copyright (c) Nordisk Film
Peter Berg minns vi som den mesige huvudpersonen i Wes Cravens på sin tid totalförbjudna SHOCKER. De senaste decennierna har han mest varit verksam som regissör. På sistone har det mest blivit filmer som bygger på sanna historier; den kassa LONE SURVIVOR och den trista DEEPWATER HORIZON. båda med Mark Wahlberg i huvudrollen.
Nu är Mark Wahlberg tillbaka i huvudrollen i ännu en Peter Berg-film som bygger på sanna händelser; PATRIOTS DAY, den första av två filmer om maratonbombarna i Boston 2013. Den andra heter STRONGER och kommer senare i höst. För övrigt är den svenska premiären på PATRIOTS DAY märkligt sen, filmen gick upp i USA redan i december förra året.
Jag hade förväntat mig en sentimental, flaggviftande och outhärdlig historia. Jag måste säga att jag blev positivt överraskad när jag såg filmen. Det sentimentala serveras först på slutet, när de verkliga människorna från dramat intervjuas. Dessförinnan är filmen en hårdför och intensiv actionthriller - detta beroende på att man faktiskt slog ihop två olika manus om terrordådet; ett drama och en actionfilm.
Patriots Day är en helgdag i Massachusetts. Denna dag går även Boston Marathon av stapeln. Peter Bergs film börjar lite saggigt med att maratonets start närmar sig. Vi presenteras för diverse personer till kompet av vemodigt pianoklink (Trent Reznor och Atticus Ross står för musiken). Det unga, lyckliga, gifta paret som pratar om vad de ska hitta på under dagen, och vi förstår att de kommer att hamna i bombernas väg (om jag förstått det hela rätt, kommer STRONGER att fokusera på dessa). Den unge, snälle polisen som nervöst bjuder ut en tjej, och vi förstår att han kommer att råka illa ut. En ung kines, som vi förstår kommer att bli viktig. De två unga muslimerna som förbereder bombdådet. Och så presenteras vi för mordutredaren Tommy Saunders (Wahlberg), som skadar sitt ena knä vid ett tillslag. Han är en av de poliser som ska sköta säkerheten under maratonet, och blir förstås den där (ganska) vanlige man som hamnar mitt i smeten och som inte ger sig innan terroristerna åkt dit.
När de två bomberna detonerat, kaos råder, och röken börjar lägga sig, anländer FBI, som tar över. En sammanbiten Kevin Bacon spelar specialagenten som leder jakten på förövarna. John Goodman spelar en polischef, JK Simmons är en garvad snut som får visa vad han går för. Michelle Monaghan har inte alltför mycket att göra som Tommys fru.
Jag minns förstås det här bombdådet, det är ju bara fyra år sedan. Jag minns de suddiga bilderna på attentatsmännen som kablades ut. Jag minns att polisen fick tag på dem under dramatiska omständigheter.
Däremot minns jag inga detaljer, och jag har ingen aning om hur pass nära sanningen Bergs film ligger. Dock bör själva utredningen vara ganska autentisk, jag tror nog att det var så här det gick till när de hittade förövarna med hjälp av diverse övervakningskameror.
Actionscenerna är vekligen fläskiga. Här ifrågasätter jag sanningshalten. Scenen när polisen hittar bombarderna är lång - lååång - och väldigt bra. Det är den extremt väl iscensatt actionscen, kanske lite åt HEAT-hållet, och det utvecklas nästan till fullt krig på en gata. Ett dussin bilar sprängs i luften, hundratals kulor avfyras. Jag anar en viss överdrift - men vad vet jag, jag var inte där.
PATRIOTS DAY blir faktiskt riktigt spännande - trots det faktum att vi vet hur det går. Filmen är intensivt berättad, det är svettigt. Mark Wahlberg, som är från Boston, gör sin vanlige typ, det finns inte mycket att säga om hans insats, men Kevin Bacon gillar vi ju, för att inte tala om JK Simmons.
Självklart är det här alldeles för långt. Två timmar och tretton minuter. En del sidospår skulle kunna strykas. Kanske hade det blivit bättre som en renodlad actionfilm - som renodlat drama hade det säkerligen blivit för sentimentalt. Medan jag såg filmen kände jag att jag skulle kunna sätta en fyra, men efter att ha tagit en tupplur hemma i soffan, kom jag fram till att en mer sansad trea nog sitter bättre.
 






(Biopremiär 31/3)






måndag 27 mars 2017

DVD/Blu-ray/VOD: The Burning

THE BURNING (Studio S Entertainment)
En gång för längesedan, på 1980-talet, existerade inte internet, åtminstone inte i var mans hem. Epost var en okänd företeelse. Istället skrev man brev. Ibland hände det att jag skrev brev till en kvinna som hette Gunnel Arrbäck. Hon var direktör för Statens Biografbyrå, det vill säga Filmmcensuren. På den tiden härjade Biografbyrån hejvilt, och klippte och totalförbjöd och hade sig. Anledningen till att jag skrev till henne var att jag ville ha information om diverse filmer; vad som klippts bort och så vidare. Hon svarade alltid.
THE BURNING släpptes på video i Sverige av Video Invest. Tydligen ska den ha hetat BRÄNNMÄRKT, men på de omslag jag sett avbildade, står det bara THE BURNING - och på själva kassetten bara BURNING. Jag hade inte sett den här filmen då, på 80-talet, jag hade bara hört talas- och läst om den, eftersom den brukade omnämnas i censurdebatter. Jag undrade vad det var för film, tydligen skulle den vara värre än det mesta. Så, jag skrev till Arrbäck och frågade. Hon svarade med ett litet handlingsreferat. Det var jätteroligt. Hon sammanfattade hela filmen i några få meningar. När jag senare äntligen lyckades se filmen, visade det sig att Arrbäck inte missat mycket av handlingen i sitt referat.
Jag minns inte riktigt när och hur jag såg THE BURNING första gången. Kopian var oklippt, men inte vidare snygg - det var ju VHS och pan & scan. Men nu, långt senare, släpper Studio S Entertainment filmen, både på Blu-ray och DVD - och den ser väldigt bra ut.
THE BURNING kom 1981, ett år efter FREDAGEN DEN 13:E. Filmen är i princip FREDAGEN DEN 13:E en gång till - det kom en hel rad blodiga slashers som utspelade sig på sommarläger, eller liknande platser, som frekventeras av överåriga tonåringar och unga vuxna. Alla filmerna är mer eller mindre identiska. THE BURNING är dock en av de bästa i genren, kanske den bästa vid sidan av FREDAGEN DEN 13:E. Fast för att kunna använda epitetet "bäst", måste man förstås gilla den här typen av slashers - många skulle nog hävda att denna subgenre är sämst när det gäller skräckfilm. Jag gillar i alla fall sådant här.
Handlingen är simpel. Cropsy heter en gubbe som är något slags vaktmästare på ett sommarläger. Han är tydligen en elak fan och illa omtyckt, varför framgår inte. Några killar på lägret tänker skoja med honom, men skämtet går fel - Cropsy börjar brinna.
Fem år senare skrivs den extremt svårt brännskadade Cropsy ut från sjukhuset. Efter att först ha mördat en hora i New York, beger han sig till ett sommarläger. Beväpnad med en häcksax, klipper och hugger han ihjäl de glada, överåriga tonåringarna - de ser alla ut att vara i samma ålder som de vuxna lägerledarna.
Tom Savini stod för specialeffekterna, och det är blodigt värre. Eller är det så blodigt? Filmen innehåller en beryktad massaker ombord på en flotte, men förutom denna är nog THE BURNING inte så mycket värre än andra, liknande filmer. Till skillnad från dagens skräckfilmer, innehåller THE BURNING flera omotiverade nakenscener.
I början av 1980-talet slog hemvideo igenom på bred front. Den stora marknaden för den här typen av skräckfilm var på video världen över - men, filmerna gjordes trots allt för bio. De var alla mer eller mindre snabbt gjorda lågbudgetproduktioner, även om vissa distribuerades av stora bolag - MGM hade THE BURNING, Paramount hade FREDAGEN DEN 13:E. I de flesta fall såg filmerna ut som biofilmer, som "riktiga" filmer. De skiljer sig från det mesta i lågbudgetväg som görs idag, när B-skräck filmas digitalt och släpps direkt på DVD. Alldeles för ofta är dagens B-skräck platt och har ett lätt amatörmässigt drag.
I slutet av 80-talet tröttnade jag på allla generiska slashers som massproducerades, men idag, mer trettio år senare, är det riktigt trevligt att åter titta på dem - antagligen främst beroende på att jag tycker att det mesta i skräckväg som görs idag är fult och visset.
Det var bröderna Weinstein som låg bakom THE BURNING. Bob och Harvey Weinstein skrev manuset, tillsammans med några andra, och Harvey var producent. För pengarna de håvade in grundade de Miramax! Regissör var engelsmannen Tony Maylam, som mest ägnat sig åt dokumentärer om bilar, men som även gjorde SPLIT SECOND med Rutger Hauer. Filmmusiken skrevs av Rick Wakeman, keyboardisten i Yes.
En av de käcka killarna på lägret spelas av Jason Alexander - just det, George Costanza i SEINFELD. Med hår! Även Holly Hunter ska vara med någonstans. När jag nu såg om filmen tror jag att jag såg henne, men jag är inte säker. Hon är mer eller mindre statist.
Som extramaterial på Blu-ray:en finns några intervjuer, bland annat med Lou David, som spelade Cropsy. Han är en man med väldigt stora påsar under ögonen och med mycket näshår.
THE BURNING må vara allt annat än originell, men jag gillar den. Hantverket är robust. Dessutom är den här utgåvan snygg.
Nu hoppas jag att Studio S släpper fler slashers från den här tiden - till exempel THE PROWLER och MY BLOODY VALENTINE. Personligen är jag lite svag för MADMAN, en film som är exakt likadan som THE BURNING - och FREDAGEN DEN 13:E.






(Filmen släpps 3/4)



-->

söndag 26 mars 2017

DVD/Blu-ray/VOD: Don't Kill It

DON'T KILL IT (Studio S Entertainment)
1996, eller möjligen 1997, bänkade jag mig för att se regissören Mike Mendez' debut KILLERS på marknaden i Cannes. Jag lämnade salongen efter en stund; vissa av skådespelarna var under all kritik och filmen var seg. Då gick Mendez' film THE CONVENT, som kom år 2000, hem betydligt bättre. Jag och mina kollegor skrattade och tjoade filmen igenom, det var rejält röj i den filmen. Även den såg vi i Cannes, och efteråt intervjuades vi av något svenskt radioprogram. Reportern frågade om vi hade sett Liv Ullmanns TROLÖSA. Jag svarade "Varför ska man se TROLÖSA när man kan se THE CONVENT?"
Sedan dess har jag nog inte sett några fler filmer av Mike Mendez - THE GRAVEDANCERS känns bekant, men jag minns inte om jag sett den eller ej. BIG ASS SPIDER!, TALES OF HALLOWEEN och THE LAST HEIST har jag i alla fall inte sett.
Men - nu har jag sett karlns senaste verk; DON'T KILL IT, och det är lika bra att säga det på en gång: om alla filmer vore som den här, skulle vi leva i en bättre värld.
Detta är dessutom Dolph Lundgrens bästa film sedan, tja, THE PUNISHER och UNIVERSAL SOLDIER. Inte nog med det, det här måste vara Dolphans bästa roll.
En illasinnad demon härjar i en håla i Alaska. Demonen hoppar från människa till människa, ungefär som rymdvarelsen i THE HIDDEN. Den som blir besatt börjar genast att döda alla i sin väg - men om man dödar den som är besatt, blir man själv besatt. Don't kill it, alltså. Det gäller att fånga demonskrället på lämpligt sätt och stänga in den, eller begrava den.
Dolphan spelar den egensinnige, garvade demonjägaren Jebediah Woodley, som varit på jakt efter den här demonen större delen av sitt liv. Klädd som en cowboy dyker han upp just som den lokala polisen undrar vad det är som pågår i stan, varför folk har ihjäl varandra. Självklart tror poliserna inte på Jebediah, så de låser in honom - men han släpps förstås ut igen när det konstateras att han har rätt. Tillsammans med en FBI-agent beger Jebediah sig ut på demonjakt.
DON'T KILL IT är en makalöst underhållande film. Den är våldsam och extremt blodig, men samtidigt helfestlig. Här finns scener som fick mig att skratta högt - framför allt en superslaskig massaker i en samlingssal, där demonen hoppar från offer till offer, medan Dolphan uppgivet tittar på och ber folket sluta skjuta ihjäl varandra. Dolphan är riktigt rolig i den här filmen och ser ut att ha roligt i rollen. Han har dessutom tilldelats ovanligt många och långa repliker. Han gestaltar en riktig karaktär den här gången.
Dessutom är det trevligt att få se Dolphan i en "riktig" film. DON'T KILL IT ser ut som en film - till skillnad från alldeles för många moderna, platta B-actionfilmer som släpps direkt på DVD.
Det är synd att den här filmen inte gick upp på bio. Alldeles för många vissna skräckfilmer får biopremiär - varför gick till exempel THE BYE BYE MAN upp på bio? Tänk om vi hade fått se DON'T KILL IT på stor duk. Då hade vi kunnat snacka om fest i salongen!






(Filmen släpps den 3/4)




-->

Serier: Undertaker 2: Gamarnas dans

UNDERTAKER 2: GAMARNAS DANS
av Ralph Meyer, Caroline Delabie och Xavier Dorison
Albumförlaget
Mer vilda västern åt folket!
Efter att först ha gått som följetong i Fantomen, kommer det andra Undertakeralbumet här i en samlad utgåva i stort format och med hårda pärmar. Förra sommaren skrev jag om det första albumet om dödgrävaren och revolvermannen Jonas Crow; "Guldätaren". Det var ett album jag länge varit nyfiken på, och när jag väl fick läsa det, visade det sig vara betydligt bättre än jag trodde det skulle vara. En synnerligen vältecknad western; stenhård och i samma tradition som de mer bisarra spaghettiwesternfilmerna från 1960-talet.
Album två; "Gamarnas dans", tar vid där det första albumet slutade. Jonas Crow har hämtat ett lik med guld i magsäcken, och tillsammans med två kvinnor; en engelsk och en kinesisk, är han på flykt undan dels ett gäng hårdföra karlar som är ute efter guldet, och dels en trupp soldater.
"Gamarnas dans" känns lite mer trögstartat än "Guldätaren". Kanske beror detta på att det gått nio månader sedan jag läste den första delen och därmed tappat tråden en aning. Det tog mig en stund att komma in i albumet - och i Jonas Crows mörka, brutala och skitiga värld. Albumets första hälft fick mig även att tänka på Lucio Fulcis westernfilm FOUR OF THE APOCALYPSE, som jag skrev om i min nekrolog över Tomas Milian. Huvudpersonerna åker nämligen häst och vagn väldigt, väldigt länge.
Men, under albumets andra hälft tar det sig rejält. Storyn utvecklar sig till ett våldsamt westernraffel, och det hela leder fram till en rätt smart avslutning; ett slags ironisk, poetisk rättvisa som fick mig att le ett elakt, snett leende.
Historien om det guldfyllda liket avslutas i och med detta album. Dock rullar Jonas Crow iväg i sin vagn på sista sidan, och nya äventyr är att vänta. Jag väntar så gärna, jag vill läsa mer; mycket mer, om Crow.
Estetiskt sett är "Gamarnas dans" synnerligen tjusigt. Ralph Meyer har en stil som verkligen tilltalar mig; hans tuschlinjer är levande, hans gestalter och miljöer är skickligt tecknade. Den stämningsfullla färgläggningen av Caroline Delabie och Meyer hjälper till att höja helhetsintrycket.
Det är bara att konstatera att det faktiskt finns liv efter Blueberry när det gäller westernserier. Jag gissar att Undertaker och Bouncer är de bästa av de nya westernserier som produceras i Frankrike och Belgien, men det finns en del andra jag sett utdrag ur och som jag är nyfiken på.
Vilda västern kan man aldrig få för mycket av.





-->

lördag 25 mars 2017

TOPPRAFFEL! sörjer: Tomas Milian

Den kubanske skådespelaren Tomas Milian har dött, 84 år gammal. En man känd från mängder av italienska westerns och snutfilmer, men som även gjorde väldigt mycket annat. För mig är Milian synonym med den namnlöse främlingen i Giulio Questis surrealistiska western DJANGO, KILL! - IF YOU LIVE, SHOOT! från 1967, en film som egentligen inte alls är en Djangofilm. En av mina favoritfilmer.
Den engelska skådespelerskan Barbara Steele skrev på Facebook att hon och Tomas Milian 1962 agerade i en pjäs tillsammans i Rom. De hade nyligen anlänt till Italien, de talade knappt någon italienska, och de två var de enda medverkande i en pjäs om en sjöjungfru. Efter ett fåtal föreställningar stormade polisen in och satte stopp för pjäsen. Steele gestaltade sjöjungfrun, och var endast iförd en fiskstjärt - och detta gick inte för sig i Italien 1962.
DJANGO, KILL! - IF YOU LIVE, SHOOT!
1962 medverkade Tomas Milian även i filmen BOCCACIO 70, i regi av Vittorio De Sica, Federico Fellini, Mario Monicelli och Luchino Visconti. Ytterligare en rad filmer i diverse genrer följde, men snart rullade spaghettiwestern vågen in, och vi kunde se Milian i filmer som THE BIG GUNDOWN (1966), FACE TO FACE (1967), RUN MAN RUN (1968), COMPANEROS (1970), SONNY AND JED (1972), och westernkomedin LIFE IS TOUGH, EH PROVIDENCE? (1972), vilken hette FÖR HUR MÅNGA DOLLAR SOM HELST på bio i Sverige. Janet Ågren medverkade i denna, och när jag intervjuade henne, kom vi in på denna, och hon hade bara gott att säga om Tomas Milian.
En något senkommen western är Lucio Fulcis FOUR OF THE APOCALYPSE från 1975. CHACO - BANDITEN hette den i Sverige. Jag hade ett tag den italienska filmaffischen på väggen, på denna fanns ett foto från en scen som var bortklippt i den version jag hade på video; en hyrkassett från HemVideo. Jag vill minnas filmen som rätt hård och skitig - men lite seg, eftersom huvudpersonerna större delen av filmen åker häst och vagn.
Den här scenen fanns inte med i den svenska utgåvan av FOUR OF THE APOCALYPSE.
Westernvågen ersattes av stenhårda, våldsamma snutfilmer, så kallade poliziotti. Tomas Milian medverkade i bland annat SILENT ACTION, ONE JUST MAN/RAMBO'S REVENGE (jodå, Milian spelar en kille som heter Rambo!), THE TOUGH ONES/BRUTAL JUSTICE, THE COP IN BLUE JEANS, och HIT SQUAD.
1977 dök Milian upp i Bruno Corbuccis MESSALINA, MESSALINA!, en film vars tillkomst är lite intressant. Bob Cuccione och Tinto Brass hade avslutat inspelningen av CALIGULA - men innan kulisserna revs, drog ett litet B-filmsgäng in i studion, och gjorde en sexig komedi om antikens Rom - en film vars makalösa splatterslut måste upplevas. Filmen hade alltså premiär 1977 - två år innan CALIGULA slutligen släpptes!
Ytterligare mängder av italienska filmer följde - men sedan flyttade Tomas Milian till Florida, enligt uppgift för att komma närmare Kuba. De senaste decennierna har vi sett honom i filmer som DÖDLIGA FÖRBINDELSER, REVENGE, HAVANA, JFK, AMISTAD och TRAFFIC. Han medverkade även i avsnitt av TV-serierna MIAMI VICE, LAGENS ÄNGLAR, MORD OCH INGA VISOR och I LAGENS NAMN, för att nämna några stycken.
Tomas Milian gjorde sin sista roll 2014 i komedin FUGLY! med John Leguizamo.
TOMAS MILIAN
1933 - 2017
R.I.P.




-->

måndag 20 mars 2017

DVD/Blu-ray/VOD: Justice League Dark

JUSTICE LEAGUE DARK (Warner Home Video)
DC Comics brukar ofta vara bättre på att göra animerade filmer och TV-serier, än spelfilmer. Jag har sett långt ifrån allt, verkligen långt ifrån allt, men många av de animerade produktioner jag jag sett de senaste decennierna har jag gillat - och de har funkat betydligt bättre än de ibland klumpiga försöken på bio.
Förra årets direkt-på-DVD-film BATMAN: THE KILLING JOKE (som jag såg på Netflix) var den första tecknade film från DC som blev Rated R, det vill säga barnförbjuden. Den var faktiskt rätt bra, men så bygger den också på en bra serie. JUSTICE LEAGUE DARK bygger visst också på en serie, men den har jag inte läst, eller ens hört talas om. Den här filmen blev också barnförbjuden - men fan vet varför. Jag satt och väntade på det "disturbing violence" som amerikanska censurmyndigheten MPAA utlovat.
I Metropolis och Gotham City börjar vanliga, hederliga medborgare plötsligt begå brott. Superhjältekonstellationen Lagens Väktare sammanträder och kommer fram till att det är onda varelser från en annan värld som är i farten. Läderlappen kontaktar John Constantine, som sammanställer en alternativ Lagens Väktare-sammanslutning, bestående av DC:s mer ockulta, monstruösa figurer. Zatanna, Deadman, Etrigan, Black Orchid, Träskmannen och möjligtvis några till. Jag vet inte riktigt ...
... eftersom den här filmen var rätt svår att ta sig igenom. Jag orkade inte följa med i den förvirrade handlingen, eftersom filmen nästan uteslutande består av sjövilda strider. Detta är inte alls ett "vuxet" äventyr, det känns bara som ännu en produktion för hyperaktiva tioåringar. Någon skräckstämning infinner sig aldrig, intellektuellt djup saknas. Självklart är filmen inte tecknad i samma stil som Blu-ray-omslaget; filmen är lika kantig som vanligt. Det är tröttande att titta på. Constantines röst görs av Matt Ryan, som spelade figuren i den kortlivade TV-serien.
Fast bland extramaterialet finns en del intressant. Främst en tjugo minuter lång dokumentär om Träskmannen. Bernie Wrightson medverkar inte, men väl Len Wein, som skapade figuren tillsammans med Wrightson. Wein säger bland annat att han inte gillar Alan Moores och övriga författares version av serien. Han förstår inte varför det ska vara mörkt, deprimerande och "vuxet"; han tycker att det ska vara kul att läsa (den här typen av) serier.
Här ligger även ett flertal "smygtittar" på andra animerade superhjältefilmer, där producenter, regissörer, manusförfattare med flera pratar väldigt detaljerat om vad de vill med filmerna. Vidare finns här två avsnitt av den tecknade TV-serien THE BRAVE AND THE BOLD, de klarade jag inte av att se klart. Kamandi figurerar i det ena avsnittet.
Flera av DC:s animerade filmer är alltså riktigt bra. Tyvärr hör JUSTICE LEAGUE DARK inte till dessa.












-->

söndag 19 mars 2017

TOPPRAFFEL! sörjer: Bernie Wrightson

Sista året i gymnasiet, hösten 1986, hade jag valt det som kallas - eller då kallades - Estetisk variant. Det innebar att vi var några som en gång i veckan gick till bildsalen efter ordinarie skoltid. Det var både trevligt och smart, eftersom man fick betyg även för detta - vilket innebar att jag fick två femmor i ämnet bild, och därmed höjde mitt snittbetyg.
Där satt jag och ritade monster och barbarer, som jag gjorde på den tiden. En dag tyckte min bildlärare Gunnar att jag borde träffa en duktig kille i en annan klass. Tony hette han, och var ett år yngre. Vi träffades och det första jag sa till honom när han visade sina imponerande teckningar, var att hans barbarer påminde lite om Berni Wrightson i stilen - Bernie stavades Berni på den tiden. Vi var båda stora beundrare av Bernie Wrightson - dessutom visade det sig att Tony ägde både "The Studio" och "Berni Wrightson: A Look Back"; två flotta, dyra böcker. "The Studio" innehöll även material av Mike W Kaluta, Jeff Jones och Barry Windsor Smith; de här fyra killarna delade ateljé på 1970-talet.
Tony och jag tillbringade ett år med att rita monster och barbarer. Efter studenten jobbade jag på en reklambyrå, där jag ofta satt i mörkrummet och fortsatte att rita, medan Tony jobbade i en videobutik, där jag brukade hyra skräckfilmer och spaghettiwesterns (en gång kom det in en tant som ville hyra en naturfilm och undrade om kannibalfilmen MANNEN SOM KOM MED FLODEN var bra). Sedan gav jag upp mina planer på att bli serietecknare, och blev professionell manusförfattare istället. Tony ritade ett tag barbarer till rollspel, innan han gick och blev Bamsetecknare.
Jag var ganska besatt av Bernie Wrightson under 1980-talet. Jag hade förvisso sett enstaka avsnitt av hans version av Träskmannen; det vill säga originalversionen, i tidningen Serietidningen på 70-talet, men i början av 80-talet gick hela sviten i repris i Gigant, som då ändrat format och blivit en svartvit tidning på hundra sidor. Jag upptäckte även att det ju faktiskt funnits material av Wrightson i den gamla 70-talstidningen Skräckmagasinet, som jag läst som liten glytt, innan jag noterade namnen på tecknarna. Wrightson gjorde sina första professionella seriejobb åt DC Comics skräcktidningar, och det var detta material som dök upp i Skräckmagasinet. I dessa tidiga serier kunde man även se hur Wrightson influerats av gamle EC Comics-tecknaren Graham "Ghastly" Ingels. Träskmannen introducerades i en av DC:s skräcktidningar, och fick snart en egen tidning. Jag tyckte att Träskmannen var enastående, den var makalöst stämningsfull.
Under slutet av 80-talet började jag köpa tidningar och böcker på engelska. Jag köpte bland annat samtliga nummer av Berni Wrighson: Master of the Macabre från Pacific Comics, en tidning som återpublicerade Wrightsons 70-talsserier som gjorts för Warrens skräckmagasin. Pacific hade färglagt serierna och det såg kanske lite kladdigt ut, men de här berättelserna gjorde stort intryck på mig, framför allt Wrightsons adaption av Poes "Det svarta katten", och "Jenifer", en serie med manus av Bruce Jones. "Jenifer" är en av väldigt få skräckserier som faktiskt är otäck på riktigt - åtminstone tyckte jag det då. Långt senare filmatiserade Dario Argento "Jenifer", resultatet blev hyfsat - och filmen är väl det bästa Argento gjort på trettio år.
... Och så köpte jag "Frankenstein". En utgåva av Mary Shelleys roman med illustrationer av Wrightson. Han hade spenderat hur många år som helst med att göra bilderna - vilket märktes. Jag förstod inte hur karln hade orkat. Texten läste jag förstås inte, Shelleys bok är en rätt träig historia, men jävlar, vad jag satt och beundrade bilderna. Det fanns även en portfolio med de bilder som inte kom med i boken, och de var lika imponerande de - jag begrep inte varför dessa lagts åt sidan.
Även om det alltså var 80-tal, hade jag inte sett så mycket av Wrightsons 80-talsgrejor, men när jag väl köpte hans nyare verk, främst superhjälteserier, slogs jag av att de var betydligt sämre tecknade. Det kändes som om Wrightson blivit en sämre tecknare över en natt. Jag upplevde det inte som att han slarvade, det kändes snarare som att han inte längre kunde rita lika bra - som om han tappat förmågan. I början av 90-talet träffade jag serietecknaren Brian Bolland på en mässa i Stockholm, och när vi satt och pratade kom vi in på Wrightson. Jag undrade om Bolland visste vad som skett. Bolland sa något kryptiskt om att "he has problems". Vad innebar detta? Hade han blivit alkis?
Sanningen var väl att han redan då blivit sjuklig. Exakt vad han led av vet jag inte. Någon har hävdat att han tog ut sig totalt när han gjorde "Frankenstein". De senaste decennierna var Wrightson inte särdeles produktiv, och det pratades en del om hur krasslig han var.
Jag har ingen större koll på vad Wrightson faktiskt producerat sedan 90-talet. Delvis beroende på att jag inte velat köpa grejor av en gammal idol och bli besviken på hur det ser ut.
I januari i år skrev Wrightson på Facebook att han gick i pension. Han tänkte fortsätta dyka upp på mässor och signera, men han skulle inte längre teckna. Det visade sig att han led av en hjärntumör och då precis opererats. Nu, drygt två månader senare, har Bernie Wrightson avlidit. Han blev 68 år gammal.
Under sin mest aktiva period var Bernie Wrightson inte bara en av de stora, han var en av de absolut största. Jag märker, till exempel i sociala medier, att hans serier och bilder från 70-talet fortfarande upptäcks av- och inspirerar yngre generationer.
För övrigt fanns det en olympisk simhoppare som hette Bernie Wrightson - det var därför serietecknaren Wrightson under en period stavade förnamnet som "Berni".
BERNIE WRIGHTSON
1948-2017
R.I.P.



-->

lördag 18 mars 2017

Serier: Thorgalkrönikan band 4: Landet Qâ

THORGALKRÖNIKAN BAND 4: LANDET QÂ
av Jean Van Hamme och Grzegorz Rosinski
Cobolt
Det är nu ett bra tag sedan den här boken kom ut. Varför skriver jag inte om den först nu? Jo, därför att jag aldrig någonsin läst den belgiska serien om Thorgal, och för att det kändes fel att börja med denna volym, som innehåller album nio till elva, ursprungligen utgivna mellan 1986 och 1988. Jag har dock gått här och funderat på att ta tag i det ändå; att läsa boken utan att veta vad som hänt dessförinnan. Till slut gjorde jag det.
Thorgal har gått i Fantomen sedan 1995 och är tydligen ohemult populär där. Efter att ha läst de fem albumen i "Landet Qâ" måste jag nog säga att jag undrar varför serien går hem hos Fantomens läsare. En annan som undrar över detta, är Horst Schröder. Redan i början av 1990-talet gick Thorgal i både Epix och 2000+, vilket jag inte minns, och 1992 och 1993 gav Horst ut fyra album med Thorgal - han började dock inte med det allra första, utan med fyra av de som finns i denna fjärde samlingsvolym från Cobolt. Horst klagade på att ingen köpte hans Thorgalalbum - en serie som ju blev så otroligt populär i Fantomen.
Thorgals manusförfattare, den Adamsonbelönade Jean Van Hamme, är en intressant herre. Han skrev tillsammans med Jean-Jacques Beineix manuset till den senares film DIVA - DÖDLIGT INTERMEZZO, som kom 1981. Manuset byggde dock på en roman. DIVA var en lika populär som omskriven film när den kom; en superdesignad fransk thriller som gjorde stort intryck på bland annat mig. Sedan gick Van Hamme och blev bestsellermaskin, både som serie- och romanförfattare. Hans serier XIII och Largo Winch, den senare bygger på romaner, har sålt miljoner i Frankrike och Belgien. Jag köpte de två-tre första albumen av XIII när de kom på danska, och även om de var en skamlig kopia på Robert Ludlums böcker om Jason Bourne, gillade jag dem. Jag läste även de två första albumen om Largo Winch på danska, de tyckte jag nog lite mindre om. Senare har både XIII, under titeln Kodnamn: XIII, och Largo Winch gått i tidningen Agent X9. Miljonsäljaren Thorgal började Van Hamme skriva redan 1977.
Thorgal tecknas av en polack som heter Grzegorz Rosinski. I mitten av 1990-talet recenserade jag i NST en dansk utgåva av albumet "Den forvundne hedes sang 1: Sioban". Rosinski hade tecknat, för manus stod Jean Dyfaux. Jag minns inte alls vad jag tyckte om det, men jag har för mig att jag gillade teckningarna och avslutade recensionen med att skriva att eftersom Rosinski tecknar Thorgal, är kanske det en serie att kolla upp.
Nu, mer än tjugo år senare, har jag alltså kollat upp Thorgal.
Volymen "Landet Qâ" innehåller albumen "Bågskyttarna", "Landet Qâ", "Tanatlocs ögon", "Den galne gudens stad" och "Mellan himmel och jord".
Eftersom jag alltså inte var det minsta bekant med figurgalleriet, tog det en bra stund att komma in i serien och dess värld. Ja, det tog nog över ett album, snarare ett och ett halvt. "Bågskyttarna" upplevde jag som lätt förvirrande, dessutom är storyn i detta album märkligt tunn och utdragen; det är bara en startsträcka för att få igång det egentliga äventyret, som börjar i nästa album. Jag var nära att ge upp under läsningen av "Bågskyttarna", eftersom det inte hände något av intresse.
Kriss från Valnor introduceras i den här albumsviten, hon fick senare en egen serie. Hon är en lite intressant, och rätt märklig figur - en krigarkvinna som är osympatisk, förrädisk, och självisk. Kriss är på jakt efter de enorma mängder guld som ska finnas i en gömd stad i den mystiska landet Qâ. Hon behöver hjälp för att ta sig dit, och låter därför kidnappa Thorgals son Jolan, som hålls fången i en annan stad i Qâ. Thorgal och hans kompis Tjall tvingas följa med- och hjälpa Kriss, för att få pågen tillbaka. Även Thorgals fru hänger med på vad som verkar vara ett självmordsuppdrag.
Staden där Jolan hålls fången styrs av en man från stjärnorna; han har övernaturliga gåvor och tas för att vara en gud. Men det visar sig att även Jolan har övernaturliga krafter. Han är ju son till Thorgal, som även han trillat ner från stjärnorna.
Thorgal och hans familj bor i "norr" - var nu detta ligger. Den nyfödde utomjordingen Thorgal adopterades av vikingar - men miljön Thorgal lever i här ser inte alls ut som vikingatidens Norden, det ser snarare ut att vara, tja, Mellaneuropa, möjligtvis Gallien.
Efter att ha läst dessa fem album får jag nog säga att jag inte blir riktigt klok på serien - och jag blir inte klok på Van Hamme. Det här är väldigt, väldigt ojämnt. Och Van Hammes berättande är ojämnt. Stora delar av albumet är rätt bra och medryckande, det är alltid spännande med mystiska, gömda städer. Här och var snubblar Van Hamme till i berättandet, fast det kan vara Rosinskis fel. Plötsligt dyker det upp en eller ett par serierutor där det inte riktigt går att se- eller tolka vad som sker. Detta kan jag dock acceptera, men vad jag har svårare för är att de rafflande äventyren då och då gör tvärstopp, för att ägna några sidor åt science fiction-flum som känns plockat från någon serie av Jodorowsky. Uppenbarligen gillar många den här kombinationen av svärdsvingande fantasyäventyr och science fiction, men själv tyckte jag att det blev stentrist och segt, direkt dött - och jag fick lägga ifrån mig boken en stund, ibland ett helt dygn, innan jag fortsatte att läsa.
Jag vet heller inte riktigt vad jag tycker om Rosinskis teckningar. I senare album ändrade han sin stil, men här tecknar han med väldigt tunna linjer. Han är fantastisk på att teckna miljöer; pampiga farkoster, maffiga städer och djungler. Människor och framför allt ansikten är han sämre på, hans figurer ser direkt tråkiga ut.
En annan märklig detalj, är att Thorgal själv visar sig vara en ganska anonym hjälte. Han gör inte mycket väsen av sig, han har inga utmärkande karaktärsdrag - det är nästan så att de här fem albumen hade funkat lika bra om han strukits helt och hållet.
Som sagt: serien om Thorgal är extremt populär bland Fantomens läsare, och det är inte utan att jag undrar varför. Nu har jag om inget annat bekantat mig med serien. Jag tycker att det här var hyfsat trevligt, ibland lite intressant, ibland en aning spännande, men serien gjorde inget större intryck på mig. Jag känner ingen större lust att läsa mer om Thorgal. Men vad vet jag, kanske blir serien bättre allteftersom - det finns nu 35 album på franska, och de författare som tog över efter Van Hamme ska visst ha tonat ner allt mumbo jumbo-flum.
För övrigt innehåller omslaget till "Den galne gudens stad" en fet spoiler.






 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx