måndag 30 januari 2017

Bio: Resident Evil: The Final Chapter

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Eftersom jag inte minns någonting alls av de senaste två RESIDENT EVIL-filmerna, läste jag om mina recensioner av RESIDENT EVIL: AFTERLIFE (2010) och RESIDENT EVIL: RETRIBUTION (2012). Om den sistnämnda skrev jag att jag egentligen borde sätta en etta i betyg, eftersom den är obegriplig och korkad - men jag satte en tvåa tack vare Milla Jovovich och hennes speciella karisma, samt några fräsiga actionscener.
När vi nu fem år senare fått en ny film i serien; den sjätte, skulle jag kunna skriva likadant - fast tvärtom. Eftersom RESIDENT EVIL: THE FINAL CHAPTER egentligen är bättre än RETRIBUTION, borde jag åtminstone ge den en tvåa - men istället får den ett lägre betyg. Detta beroende på filmen når nya höjder - eller snarare dalar - när det gäller att klippa snabbt.
Storyn är både enkel och invecklad. Milla Jovovich är tillbaka som zombieslaktaren Alice. Alice är på jakt efter ett luftburet antivirus som kan stoppa zombie- och monsterpandemin. Efter att först ha färdats ensam, träffar hon ett gäng tuffa överlevande, däribland Claire (Ali Larter), som var med i de senaste filmerna. De får veta att för att hitta antiviruset och utplåna det onda företaget Umbrella Corporation, måste de återvända till det atombombade Raccoon City och åka ner i det underjordiska forskningscentrat The Hive, där den första filmen utspelar sig.
Efter sig har h´gänget den onde dr Isaacs (Iain Glen), som lockat med sig horder med hundratusentals zombies. Eller så är det dr Isaacs klon, eftersom en ännu ondare upplaga väntar nere i The Hive. För övrigt vet vi heller inte om det är original-Alice som är hjältinnan, eftersom hon också klonats i stor upplaga. Det som gör det hela invecklat, är vad alla har för sig, och varför - jag tappade nog tråden redan efter första filmen.
RESIDENT EVIL: THE FINAL CHAPTER, som påstår sig vara den sista filmen i serien, bjuder nästan bokstavligt talat på oavbruten action från början till slut. Paul WS Anderson har åter skrivit och regisserat, och han vräker på med massiv skottlossning, slagsmål och monsterattacker. Stackars Alice har ett göre, när hon tvingas volta omkring och slå, sparka, skjuta och hugga.
... Det är bara det att det är nästan total jävla omöjligt att se vad som händer i den här filmen! Andersons rulle slår antagligen nytt rekord i ett hacka upp scenerna - vi pratar sekundsnabba klipp, eller kanske till och med snabbare. Chop, chop, chop, chop hela tiden. Oftast i mörker, ibland med lampor som blinkar likt stroboskop. Vem slåss de med? Eller vilka? Vem är det? Varför? Vem dog? Vem vann? Hur löste Alice den knipan? Hur fick hon in alla välriktade kickar?
Dessutom är filmen i 3D, vilket gör det hela ännu värre. På pressvisningen var ljudet så högt att det skar i ögonen.
Här finns ett par bra idéer, som orsaken till varför Umbrella Corporation medvetet spred ut sitt T-virus. En del vyer är maffiga och imponerande. En detalj mot slutet är knyckt från slutet på ROBOCOP. Hjältarna, och i synnerhet Alice, är makalösa på att stå emot smällar - saker sprängs i luften intill dem, stenar regnar över dem, och de åker på rejält med stryk - men de borstar bara bort dammet, spottar ut en skvätt blod, och fortsätter.
Milla Jovovich som Alice är förstås fortfarande cool - hon har kvar sin utstrålning, hon är tuff, och har en viss glimt i ögat. Jag gilllar Milla, alla gillar Milla. Synd bara att det sällan går att se vad det är hon har för sig på grund av den hysteriska klipporgien.
Dessutom ljuger antagligen filmens titel. Slutet lämnar vidöppet för del sju - RESIDENT EVIL: A NEW BEGINNING, eller vad den nu kommer att heta.










(Biopremiär 3/2)



-->

1 kommentarer:

They sa...

OJ! Var det diskanten då som skar dig i ögat?

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx