fredag 21 april 2017

Serier: Blårockarna X 2

BLÅROCKARNA
"NANCY HART"
"STATISTERNA"
av Willy Lambil och Raoul Cauvin
Mooz Förlag
Blårockarna är av allt att döma en populär serie i Sverige - vilket känns lite oväntat. Jag har tidigare skrivit om två album i sviten ("De fyra evangelisterna" och "Lönnmördaren"), och dessa recensioner fick en farlig massa klick här på TOPPRAFFEL! - de får fortfarande klick. Innan jag skrev om dessa två album, hade jag aldrig läst Blårockarna, men uppenbarligen är serien saknad av många. Att Mooz fortsätter att släppa album på svenska torde innebära att folk faktiskt köper dem.
Dock blev jag lite förvirrad när det senast trillade in album med posten. Jag fick två Blårockarna på en gång; "Nancy Hart" och "Statisterna". Albumen är inte numrerade på omslagen, men längst bak i dem finns en sida  på vilken utgivningen listas. "Nancy Hart" har blivit album nummer sex, medan "Statisterna" är nummer åtta. "Lönnmördaren", som jag alltså redan skrivit om, är nummer sju! Har Mooz råkat släppa dem i fel ordning, eller har de skickat dem till mig i fel ordning?
... Fast fel ordning är det oavsett. Numreringen avser den nya, svenska utgivningen hos Mooz. "Nancy Hart" är egentligen album nummer 47 och publicerades ursprungligen på franska 2004, medan "Statisterna" kom 1997 och hade nummer 39. Om jag förstått det rätt, är nu några riktigt tidiga album på väg ut på den svenska marknaden.
Jag har i mina tidigare recensioner påpekat att Blårockarna är en lite udda serie - den ser ut som en komisk äventyrsserie, men är ofta ett ganska seriöst krigsdrama utan humor. Efter att nu läst fyra album och därmed blivit lite mer bekant med serien, tycker jag att Blårockarna är ganska trevlig. Dock är albumen alltför bagatellartade - de berättelser jag läst har bara en enkel handlingstråd, som skulle kunna klaras av på relativt få sidor, men de dras ut till albumlängd, det vill säga 46 seriesidor.
I "Nancy Hart" når den brigad nordstatssoldater serien handlar om fram till en till synes övergiven stad, som visar sig beskyddas av ett gäng beväpnade kvinnor; de är sydstatare som inte tänker släppa igenom några blårockar. Soldaterna gör flera försök att ta sig igenom, men luras konstant av de smarta kvinnorna. Det är i princip allt som sker i albumet. Originaltiteln lyder "Les Nancy Hart". Nancy Hart var en rebell under amerikanska frihetskriget, men under inbördeskriget kallade en grupp kvinnor sig The Nancy Harts, och ja, de försvarade en stad, eftersom alla män dragit ut i kriget.
Handlingen i "Statisterna" är lite kul - men dras ut och blir alltmer långsökt. En general i Washington DC tycker att alla fotografier som tas under kriget är för hemska, med lik och trötta soldater. Ingen vill väl ta värvning när de ser de bilderna. Så, generalen skickar iväg en fotograf till fronten, där han ska ta positiva bilder på soldaterna. Fotografen arrangerar bilder där nordstatarna ler glatt medan de käckt bekämpar sydstatare. Soldaterna blir dock alltmer missnöjda med situationen och den makt fotografen plötsligt fått - han har trots allt order från Washington. Han måste åtlydas.
Några statister rör det sig inte om - soldaterna är snarare modeller. I original heter albumet "Puppet Blues" - för det är marionetter de blivit. I vilket fall - historien känns lite grann som en 91:an-episod. Tänk er själva: överste Gyllenskalp anlitar en fotograf för att ta positiva bilder på gubbarna på Klackamo Hed. Och när jag tänker efter tror jag faktiskt att ett sådant avsnitt finns - gör de inte en fotokalender i ett avsnitt?
Som sagt: berättelserna i de här två albumen är bagateller. Men - de är rätt trevliga bagateller.



-->

torsdag 13 april 2017

Serier: Vei - Bok 1

VEI - BOK 1
av Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson
Kartago
Jag hyste vissa förhoppningar om "Vei - Bok 1". Ett svenskt fantasyäventyr byggt på nordisk mytologi. Jag blir alltid extra nyfiken på svenska äventyrsserier, de är ju trots allt sällsynta.
Sara Bergmark Elfgren är en av författarna bakom romanerna i Engelsforsserien - vilket egentligen inte säger mig så mycket. Jag har inte läst dem, jag såg filmatiseringen av "Cirkeln", och den var ju inget att skriva hem om. Tecknaren Karl Johnsson har jag heller aldrig läst något av. Han debuterade 2010 med serieromanen "Mara från Ulthar". Han har även ritat ett par korta serier i Fantomentidningen; "Fantomens värld" - nu när jag tänker efter, har jag kanske sett en av de serierna. I efterordet till "Vei - Bok 1" står det att berättelsen om Vei började i tidningen Utopi år 2012 - och herrejösses, jag köpte ju aldrig Utopi! Jag har bara bläddrat i tidningen. Vad är jag för människa - läser jag inte serier?
Nå. Jag var alltså nyfiken på "Vei". När jag fick hem den och bläddrade lite på måfå, tyckte jag att det såg riktigt bra ut.
Tyvärr kan jag inte påstå att serien motsvarade mina förväntningar när jag väl läste den.
Ett gäng vikingar letar efter jättarnas rike. I havet hittar de Vei, en ung kvinna, som de drar ombord på sitt drakskepp. Vikingarna tror att Vei är en häxa och vill avrätta henne, men då slås skeppet i spillror mot några klippor. Vei och en viking vaknar upp på en strand, och snart kommer en blå jätte och tar dem till fånga.
Det hela leder fram till något slags gladiatorkamp i en arena, där jättarna och deras förkämpar ska slåss med asagudarna, som anlänt till jättarnas land. Vei är en jävel på att slåss - och plötsligt tar albumet slut. Berättelsen avslutas i nästa bok, som kommer om ett år.
"Vei - Bok 1" är på drygt 160 sidor - och det är väldigt utdraget. Historien känns märkligt tunn; lite seg och ofokuserad. Det här skulle kunna fungera och bli en bra äventyrshistoria, men serien berättas inte på ett effektivt, medryckande sätt.
Det främsta problemet är nog att gestalterna mer eller mindre saknar personlighet; det är svårt att bry sig om dessa figurer som rör sig från den ena händelsen till den andra. Vei själv är en ganska trist typ, nästan lite osympatisk. Berättelsen lider av total brist på humor och blir ibland lite högtravande. Som hör genren till, har personer och platser ofta komplicerade, svåruttalbara namn.
Nackdelen med serieromanformatet är att serieskapare ibland får tillstånd att breda ut sig helt i onödan. Att låta en berättelse uppta det utrymme man tror sig behöva är inte alltid något positivt. Det är viktigare att berätta effektivt. Av någon anledning är alldeles för mycket åt helsike för långt nuförtiden: en deckare är på 500 sidor istället för 200, långfilmer klockar in på två och en halvtimme, och alla dessa populära TV-serier ska tvunget vara på, säg, tretton avsnitt, trots att luften går ur halvvägs (vilket framför allt gäller Marvels serier på Netflix).
Men estetiskt, då? Hur ser teckningarna ut? Karl Johnsson tecknar rätt bra. Det ser ut som en "riktig" serie, stilen är lite åt Kim W Andersson-hållet. Sidlayouten är amerikansk. Actionscenerna är tydligt mangainspirerade. Färgläggningen är klatschig, vilket hjälper teckningarna - eventuella brister döljs av färgen. Dock ritar Johnsson ansikten på ett aningen märkligt sätt, och han har en tendens att ständigt lägga in blänk i ögonen. Detta innebär att gestalterna oftast ser lite besynnerligt veka och tårögda ut, när de istället bör vara tuffa och hårda. Fast kanske är det meningen att de ska vara veka och sorgsna.
Nu är det förstås som så, att jag inte är någon större anhängare av fantasy. Jag tröttnade på GAME OF THRONES efter två avsnitt. Det skulle inte förvåna mig om serieläsare som älskar fantasy - och som antagligen är betydligt yngre än jag - suger i sig "Vei" med stor behållning.
Jag gissar även att boken kommer att få bra kritik av andra. Svenska seriealbum får alltid bra kritik.







tisdag 11 april 2017

Bio: Get Out

Foton copyright (c) UIP Sweden
GET OUT är en film jag sett fram emot. Dels för att den blev en oväntad publikframgång i USA - GET OUT är den första film av en svart debutregissör som dragit in hundra miljoner dollar. Dels för att den kritikerrosades. Men framför allt för att pålitliga vänner och kollegor i utlandet hävdat att det här är en mycket bra skräckthriller.
Jordan Peele är förhållandevis ung, han är född 1979, men han har en lång karriär som skådespelare i främst TV-serier bakom sig. Nu debuterar han alltså som långfilmsregissör, och står även för manus. Och det gör han med den äran.
Peeles film inleds på bästa möjliga sätt. I en suggestiv prolog proomenerar en ensam svart man i ett villakvarter och letar efter sin flickväns bostad. Plötsligt förföljs han av en bil, vars bilradio spelar den gamla slagdängan "Run Rabbit Run". Mannen attackeras och trycks ner i bagageluckan, medan den käcka låten ökar i volym. Redan här kände jag att, jösses, det här kommer att bli bra!
Daniel Kaluuya (SICARIO) spelar den unge fotografen Chris, som ska följa med sin nya flickvän Rose (Allison Williams) till hennes föäldrar, som bor i ett stort, flott hus på landet. Chris är lite orolig, eftersom Rose inte berättat för föräldrarna att hennes kille är svart - Rose är alltså vit. Rose understryker att hennes föräldrar verkligen inte är rasister - men det ska visa sig att Chris har all anledning att vara orolig.
Föräldrarna spelas av Catherine Keener och Bradley Whitford, hon är terapeut med hypnotism som specialområde, han är kirurg. Roses bror (Caleb Landry Jones) är en obehaglig, svettig slyngel med drogad uppsyn. Obehagligare ska det bli: ett stort sällskap anländer för en årlig träff i huset, samtliga gäster är äldre människor - och alla beter sig märkligt.
Märkligast är dock de två personer som arbetar som gårdskarl respektive hushållerska i huset. Båda svarta - båda uppför sig besynnerligt. Lika besynnerligt beter sig en ung, svart man som anländer till sammankomsten tillsammans med en äldre, vit kvinna.
Chris känner förstås att någonting är väldigt, väldigt fel med Roses föräldrar - och övriga människor. Vad är det som pågår?
GET OUT är en bra film. Det är en ganska uppenbart kraftigt inspirerad av FRUARNA I STEPFORD, men tack vare ett bra manus står filmen utmärkt på egna ben, det märks att Jordan Peele haft sitt hjärta i produktionen. Jag tycker att detta är en sympatisk film, på flera sätt. Daniel Kaluuya är sympatisk i huvudrollen, men jag gillar framför alllt att filmen känns en gnutta gammaldags - GET OUT är en film i samma tradition som många 70-talsrysare. Ovannämnda Stepfordfilm, förstås, men jag associerar till mycket annat - till och med till alla de där robusta TV-rysarna som producerades under 1970-talet, varav flera blivit klassiker. Michael Abels står för filmmusiken, även han är debutant i sammanhanget, och det är gedigen musik - och ja, även den känns hämtad från en äldre film. Vilket nuförtiden känns fräscht. Musiken under förtexterna är stämningsfull och imponerar.
Ska jag anmärka på något, är det väl att Chris har en kompis (LilRel Howery) han då och då kontaktar, och som blir något slags comic relief - och den blodiga, våldsamma upplösningen är kanske lite malplacerad, med tanke på att det som föregår den är relativt lågmält.
Men jag klagar inte. GET OUT är en frisk fläkt i skräckgenren. Bra, välgjord, intressant och spännande.
Men! Försök gärna undvika filmens trailer! Jag tittade på den först nu, efter att jag sett filmen, och trailern är fullspäckad med spoilers. Den är snarare ett sammandrag än en trailer.








(Biopremiär 19/4)


-->

måndag 10 april 2017

Bio: Fast & Furious 8

Foton copyright (c) UIP Sweden
Då är det åter dags för svenska biografer att håva in pengar i mängder. Ungefär vartannat år kommer det en ny FAST & FURIOUS-rulle, och landets alla tonåringar går man ur huse för att fylla salongerna kväll efter kväll efter kväll. När jag pratat om saken med biografpersonal, har de sagt att FAST & FURIOUS är det som går bäst - med bred marginal. Förväntade kassapjäser har en tendens att underprestera; superhältar med mera. Visst drar de mycket folk, men aldrig så mycket som förväntat. Men de här bilåkarfimerna går för utsålda hus - och biograferna i storstäderna får ofta kalla in vakter för att hålla ordning under de stökiga visningarna.
I original heter den här nya filmen THE FATE OF THE FURIOUS. Åtminstone i Europa har den döpts om till FAST & FURIOUS 8. För regin står F Gary Gray, som gjorde STRAIGHT OUTTA COMPTON. Och ja, filmen tar väl vid ungefär där den förra slutade. Hur den nu slutade.
Varje gång jag skriver om de här filmerna, påpekar jag att jag inte minns ett dugg av den förra filmen. Så är det förstås även den här gången. Det enda jag minns av FAST & FURIOUS 7 är ett montage med den då nyligen avlidne Paul Walker. Jo, och så var ju Jason Statham med. Av FAST & FURIOUS 6 minns jag bara en stridsvagn. Fast nu ljuger jag. Jag tittade på min recension och såg där en bild på stridsvagnen. Det är onekligen fascinerande att man lyckas göra så här extremt lättglömda filmer. Jag menar, jag kommer ju ihåg vad som händer i DÖDLIGT VAPEN- och DIE HARD-filmerna, jag kan till och med hålla isär de väldigt många FREDAGEN DEN 13:E-filmerna. Men FAST & FURIOUS? Det är omöjligt.
FAST & FURIOUS-serien har gått från bilåkaraction med deckarinslag, till något slags biljaktsbaserade agentfilmer à la MISSION: IMPOSSIBLE. Dom Toretto (Vin Diesel) och hans gäng far jorden runt och bekämpar terrorister och annat slödder. Den här gången spelar Charlize Theron den onda Cipher, som tvingar Dom att byta sida för att hjälpa henne att stjäla ett massförstörelsevapen. Hobbs (Dwayne Johnson) och resten av teamet jagar Cipher och Dom - fast självklart förstår vi att Dom inte blivit skurk på riktigt.
Förra gången försökte Deckard Shaw (Statham) döda Dom och hans team. Det gick inte så bra. Den här gången släpps Shaw ut ur fängelset för att hjälpa våra hjältar.
Jag vet inte om FAST & FURIOUS 8 är bättre än sjuan, men den är nog lite roligare. Jason Statham är rätt kul här, i synnerhet när han spelar mot Helen Mirren, som oväntat har en liten roll. Fast hans långa fajt under vilken han bär på en bebis är snodd från John Woos HARDBOILED. Jag gillar Dwayne Johnsons sätt att slåss - han lyfter upp sina motståndare och kastar dem på andra motståndare.
Kurt Russell är tillbaka som agentbossen mr Nobody, vilket lyfter filmen, och den här gången har han med sig en ung, grön agent spelad av Scott Eastwood. Eastwood är så lik sin far attt det nästan är distraherande - han ser  ut som en ung Clint Eastwood, han rör sig som den ung Clint Eastwood, och han pratar som en ung Clint Eastwood.
Clint?
FAST & FURIOUS 8 är en minut kortare än den förra filmen - men är förstås fortfarande lång som ett ösregn. Slutuppgörelsen håller säkert på i fyrtio minuter, om inte mer. Fast i princip halva filmen är slutuppgörelsen. Det körs bil, flygplan och ubåt. Saker sprängs i luften. Hundratals bilar regnar över en gata. Ett inledande race på Kuba är riktigt bra.  Det är för långt, men inte alltför tråkigt. Bortsett från Vin Diesel. Denne deghög är en av filmhistoriens tristade och mest charmbefriade filmhjältar. Det är tur att karismatiska killar som Jason Statham, Dwayne Johnson och Kurt Russell medverkar.
Filmen slutar med att alla ber bordbön.
Jag gissar att jag om två år kommer att skriva om FAST & FURIOUS 9 och påpeka att jag inte minns någonting alls av åttan.







(Biopremiär 12/4)





torsdag 6 april 2017

Bio: Power Rangers

Foton copyright (c) Nordisk Film
I mitten av 1990-talet debatterades TV-serien POWER RANGERS vilt i svensk media. Fast mycket till debatt var det inte - de flesta, om inte alla, var emot serien. Det var ju fruktansvärt att en sådan våldsserie visades som barnprogram i Sverige! Själv var jag närmare trettio än tio, men det hände  att jag tittade på POWER RANGERS. Jag minns inte så mycket, men jag tyckte att det var rätt kul, och ledmotivet var svängigt.
En engelsk eller amerikansk actionfilmtidskrift skrev att POWER RANGERS innehåller "some of the best martial arts" man kunde se på TV. Det var väl en av anledningarna till att jag tittade på serien - och till att moralens väktare ville stoppa den; även i USA hördes en del arga röster. Jag minns en artikel i en dagstidning om en förskoleklass som demonstrerade mot POWER RANGERS - de höll upp handtextade skyltar (självklart skrivna av deras fröknar), på vilka det stod att de inte ville se de otäcka POWER RANGERS, de fick mardrömmar, eller hur det nu var. Det kändes bara konstigt och påhittat. Om jag vore barn då, hade jag älskat POWER RANGERS. Såklart. En färgglad historia med superhjältar, karate, monster och fräna farkoster. Allt en liten påg ville ha.
På den tiden var jag ofta lärarvikarie på låg- och mellanstadiet. Jag minns en gång när jag satt i lärarrummet och fröknarna pratade upprört om POWER RANGERS. De ville veta mer och frågade mig hur det går till när de dödar varandra och blodet sprutar i serien. Jag tittade oförstående på dem. Dödar varandra? Ingen av dem hade förstås sett serien. Det var som med videovåldet och hårdrocken - man behövde inte ta del av vad det nu var som skulle stoppas. Och det räckte inte med att hindra femåringar från att titta när det sändes och låta äldre barn (i 30-årsåldern) få titta i lugn och ro.
Historien bakom POWER RANGERS är intressant; egentligen mer intressant än TV-serien. De här hjältarna tillhör ursprungligen den uppsjö av figurer som skapats av det legendariska japanska produktionsbolaget Toei. De har spottat ur sig otaliga filmer och TV-serier om superhältar, robotar och annat; en del animerat, en del live action. För drygt fyrtio år sedan visade Arne Weise i sitt program "Vår fantastiska värld" ett inspelningsreportage från ULTRA-MAN; en populär TV-serie från Toei. Jag visste inte vem Ultra-Man var, men jävlar, vad fräckt jag tyckte det var. Jag satt resten av året och ritade Ultra-Man - utan att egentligen veta vad det gick ut på.
1975 började Toei att producera SUPER SENTAI, som sändes i åtskilliga säsonger under flera decennier, under flera olika titlar och i olika inkarnationer. En TV-serie om en superhjältegrupp i olika färgglada dräkter. På 90-talet köpte Haim Saban och hans amerikanska bolag Saban Entertainment SUPER SENTAI - men istället för att bara dubba- och visa serien, gjorde han om den. Han behöll alla actionscener i vilka hjältarna är maskerade, och han behöll scenerna med skurkar och monster - men resten spelades in i USA. Västerländska skådespelare blev seriens nya hjältar, handlingen ändrades, och 1993 hade MIGHTY MORPHIN POWER RANGERS premiär. Sedan dess har det även i USA kommit flera olika TV-serier om POWER RANGERS, under olika titlar. Rättigheterna har hoppat mellan olika bolag, ett tag ägde Disney figurerna, och de senaste säsongerna har spelats in på Nya Zeeland.
Nu kommer en helt ny långfilm, återigen producerad av Haim Saban (den fullständiga filmtiteln lyder SABAN'S POWER RANGERS). Regissör är en ung sydafrikan som heter Dean Israelite. Pengarna är till stor del kinesiska. Skådespelarna är nya och superhjältegruppens ursprung berättas.
... Och det är ungefär som man kunde vänta sig.
Australiern Dacre Montgomery (från STRANGER THINGS) spelar den lätt överårige tonåringen Jason; lovande quarterback som ställer till det, förses med fotboja, och placeras i en kvarsittningsklass. Där träffar han några andra ungdomar som också ställt till det för sig. En natt råkar de hamna i en underjordisk grotta, där det funnits ett gömt rymdskepp i 65 miljoner år. I grottan finns även rymdvarelsen Zordon (Bryan Cranston) och hans comic relief-robot. Jason och hans fyra nya kompisar visar sig vara utvalda. De ska bli de nya Power Rangers, som ska ta vid där Zordon misslyckades - för alla dessa miljoner år sedan.
Elizabeth Banks spelar den synnerligen onda Rita Repulsa (!), som är ute och samlar guld, för att kunna ge liv åt ett jättemonster av just guld. Jason och hans team har fått superkrafter, men de vet inte hur man slåss mot monster - och framför allt kan de inte förvandla sig till de färgglada Power Rangers. De måste träna och träna, och till slut är de nära att ge upp - men då kommer de förstås på hur man gör för att förvandla sig.
Jag kollade på klockan - det tar ganska exakt nittio minuter innan Jason och gänget äntligen förvandlas till Power Rangers och rycker ut - och detta är självklart åt skogen. Lika illa är det att filmen varar två timmar och fyra minuter! Med tanke på målgruppen, borde teamet vara klara för action efter 20-30 minuter.
Nej, POWER RANGERS anno 2017 är inte speciellt bra. Men vore jag tio hade jag säkert gillat filmen, trots dess längd. När teamet väl ryckte ut i sina dinofordon och temat "Go Go Power Rangers" spelades kom jag på mig med att sitta och stampa takten. Karate är det dock ont om, och några japanska klipp finns här inte alls.
Jag tyckte att det var betydligt mindre plågsamt att se den här, än det var att sitta igenom ASSASSIN'S CREED, GHOST IN THE SHELL och de flesta TRANSFORMERS-filmerna. Jag kommer säkerligen inte att se POWER RANGERS igen, men kommer det en uppföljare lär jag nog se den.
Däremot är jag faktiskt lite sugen på att se de japanska originalserierna från 70-talet. Jag kollade några klipp på Youtube, och det ser fräsigt ut.
... Ultra-Man har jag förresten sett avsnitt av sedan Weise presenterade figuren.
 








(Biopremiär 7/4)




-->

tisdag 4 april 2017

Bio: The Founder

Foton copyright (c) Noble Entertainment
När det är pressvisningar på Filmstaden Bergakungen i Göteborg, oftast klockan 09.30 på morgonen, brukar jag först sätta mig en halvtimme på McDonald's Scandinavium alldeles intill biografen, och ta mig en kopp kaffe, och ibland en toast (som rostat bröd heter där - McToast, till och med). Det brukar vara relativt folktomt där så dags på dagen, och deras kaffe är faktiskt gott; bland det godaste man kan hitta på den typen av ställe - till exempel serverar Espresso House odrickbart mög om det är svart kaffe man vill ha, och det är det.
Annars är mitt förhållande till McDonald's inte det bästa. När jag var barn tyckte jag att stället var spännande. McDonald's fanns inte i Landskrona, men väl i Göteborg. McDonald's kändes lite storstad och coolt. Numera ser jag på restaurangerna som något slags nödlösning. Jag går dit när jag är så illa tvungen; när jag befinner mig på stan och måste äta något, och inte hinner gå någon annanstans, eller åka hem. Varje gång jag sitter där med en slabburgare i handen och den viker sig över fingrarna, inser jag att jag ju inte tycker om McDonald's smaklösa hamburgare. Dessutom är det alltid långa köer och ogästvänlig atmosfär. McDonald's vid Gustav Adolfs torg i Malmö var ofta rena krigszonen. Ja, och sedan är det ju jämförelsevis dyrt på McDonald's. En meny kostar mer än en dagens på många riktiga restauranger.
Däremot är John Lee Hancocks (THE ALAMO, SAVING MR. BANKS) film THE FOUNDER att jämföra med en middag på en bättre restaurang. Det är sällan jag kan skriva det, men jag tycker att THE FOUNDER är jättebra.
En strålande Michael Keaton spelar Ray Kroc, mannen bakom McDonald's - dock ej den grundare av restaurangen han påstod sig vara. 1954 är Kroc en 52-årig, minst sagt misslyckad handelseresande, som försökt sälja allt möjligt - alltid utan framgång. Men så råkar han på bröderna Mac och Dick McDonald (John Carroll Lynch och Nick Offerman), och deras framgångsrika hamburgerrestaurang. Bröderna har planerat sitt ställe- och uppfunnit grejor som gör att maten kan serveras på trettio sekunder.
Bröderna McDonald.
Kroc inspireras och tänker stort. Han tänker franchise - och han tänker stora inkomster. Han övertalar bröderna McDonald att gå med på de storslagna idéerna och de skriver kontrakt. Bröderna äger fortfarande namnet och restaurangen, men Kroc betraktar sig alltmer som ägaren - och han går över lik för att nå sina mål. Han blåser bröderna McDonald och utropar sig själv som McDonald's grundare.
Michael Keaton är fantastisk i sin roll. Den snabbpratande Ray Kroc har inga som helst försonande drag! Han är fruktansvärt osympatisk, han är lömsk, självisk, girig, och allmänt vidrig. Han är inte ens snygg.
Laura Dern spelar Ray Krocs hårt prövade hustru, som slutat lyssna på makens storslagna idéer som aldrig leder till någonting. Patrick Wilson gör en rik restaurangägare som satsar på McDonald's.
Om Kroc vore sympatisk, hade THE FOUNDER bara blivit ännu en amerikansk framgångssaga om ännu en hjälte. Nu är han inte det - och det vinner filmen stort på. Kroc tjatar ofta om Amerika; "Precis som Amerika", "Tänk Amerika", "Gör det för ditt land", som en slem politiker. Han är falsk och oärlig. Jag satt och led med de stackars genomärliga bröderna McDonald.
Vad filmen också vinner på, är att den är förhållandevis traditionellt gjord. Historien berättas på ett robust, lite gammaldags sätt; den går från A till Ö, utan irriterande grepp.
Jag drack kaffe och åt en toast på McDonald's alldeles innan jag såg THE FOUNDER. Efter visningen åkte jag hem och åt lunch.






(Biopremiär 7/4)






måndag 3 april 2017

DVD/Blu-ray/VOD: Scooby-Doo i vilda västern

SCOOBY-DOO I VILDA VÄSTERN (Warner Home Entertainment)
När jag var barn var Scooby-Doo det jag helst ville se på TV. Åtminstone när det gällde tecknat. Jullovsmorgnarna 1971, 1972 och 1973 hade Beppe Wolgers ett program som hette DÄR ÄR DU, HÄR ÄR JAG, och i detta visades Scooby-Doo som sista inslag i varje avsnitt, alldeles innan - eller efter - Beppe trillade ner i en pool. Jag minns inte om Scooby visades i samtliga tre säsonger. Därefter dök Scooby upp i ytterligare ett par jullovsmorgonprogram, och jag blev alltid besviken när jycken inte var med - som i TRAZAN APANSSON 1976.
På 1970-talet visades främst östeuropeiska animationer när det skulle vara tecknat i barnprogram. I alla fall är det så jag minns det. Därför var allt från Hanna-Barbera, de få gånger det visades, högtidsstunder. I synnerhet Scooby-Doo. Jag tyckte att det var roligt, spännande, mysigt och snyggt tecknat; och det var något speciellt med musiken, ljudeffekterna och rösterna. Fast när jag som vuxen sett om gamla avsnitt av de första säsongerna (från 1969 och framåt), konstaterar jag att det inte alls är så bra som jag minns det - och som jag vill att det ska vara.
Scooby-Doos program har haft många olika inkarnationer. Först hette det SCOOBY-DOO, WHERE ARE YOU!, ett tag var det THE SCOOBY-DOO SHOW, ett tag THE NEW SCOOBY-DOO MOVIES, och senare kom ytterligare varianter. Jag har ingen koll. Och Scooby-Doo produceras fortfarande efter snart femtio år. Det finns dessutom en hel hög långfilmer.
Häromåret såg jag SCOOBY-DOO MÖTER KISS, som var rätt bra. Förutom den tror jag inte att jag sett några av filmerna som gjorts direkt för DVD. Nu såg jag den senaste - SCOOBY-DOO I VILDA VÄSTERN. Även denna visade sig vara rätt bra, faktiskt.
Mysteriegänget hamnar på en ranch i västern. Ranchen fungerar som en turistanläggning, men besökarna har skrämts bort av ett spöke. En illasinnad desperado går igen. Denne desperado är en av Shaggys förfäder - och eftersom spöket ser ut precis som Shaggy, är folk rädda för den sistnämnde.
Det finns inte så mycket att säga om fallet Mysteriegänget löser. Det är det gamla vanliga - någon har klätt ut sig för att skrämma bort folk, så att det blir fritt fram att lägga vantarna på vad det nu var. Däremot innehåller SCOOBY-DOO i VILDA VÄSTERN massor av roliga inslag och kul dialog. Roligast är att Velma hatar ett visst typsnitt, hon får utbrott när hon ser det. Animationstekniskt är filmen helt okej.
Köper man DVD:n får man mycket bang for the buck. Som bonusmaterial kommer först ett fyrtio minuter långt avsnitt av THE NEW SCOOBY-DOO MOVIES från 1972, i vilket Mysteriegänget hamnar i vilda västern och träffar The Three Stooges. Filmen är extremt slarvigt gjord; illa tecknad och humorbefriad, och det var rätt svårt att se klart den. Därefter följer ett västernavsnitt av SCOOBY-DOO, WHERE ARE YOU! från 1969. Detta drygt tjugo minuter långa avsnitt är så som jag minns Scooby från min barndom. Visst är det simpelt, men det är något speciellt med musiken, rösterna och ljudeffekterna; något mysigt. Kanske är det minnet av barndomens högtidsstunder som spökar. Och ja, självklart såg jag DVD:n med originalrösterna - här finns även svenskdubbade versioner.
Sist på skivan ligger ett sjuminuters västernavsnitt med Scooby-Doo och Scrappy-Doo från 1979. Det är hemskt.
Men vad gäller långfimen SCOOBY-DOO I VILDA VÄSTERN: det är onekligen intressant att Scooby-Doo är betydligt bättre (och ganska annorlunda) idag än serien var under storhetstiden på 70-talet. Matthew Lillard är förresten den som gör Scoobys röst nuförtiden.
För övrigt såg jag en Scooby-Doo-film på bio i slutet av 1970-talet. En söndagsmatiné på Maxim i Landskrona. I denna film mötte Scooby Läderlappen. Jag kollade nu på Svensk Filmdatabas och ser att det gjordes en film 1972 som hette SCOOBY-DOO MEETS BATMAN, men enligt databasen biovisades den inte, utan släpptes direkt på DVD 2009. Detta stämmer inte. Under titeln SCOOBY-DOO PÅ SKURKJAKT MED LÄDERLAPPEN OCH ROBIN släpptes den på video två gånger under 1980-talet, och det måste ha varit denna jag såg på bio. Av allt att döma har filmdatabasen missat denna biopremiär.










-->

fredag 31 mars 2017

Serier: Rubine X 2

RUBINE
"KLASSFOTOT"
"LAKE WAKANALA"
av Mythic, Walthéry och Di Sano
Mooz Förlag
Efter att det knappt kommit ut något alls på svenska de senaste decennierna, ges det nu åter ut en del fransk-belgiska serier, varav några är rätt oväntade. Som den belgiska serien om Rubine. Jag har aldrig tidigare läst Rubine, jag vet inte om jag ens hört talas om serien. Men nu trillade det in två album på en gång.
Av någon anledning numrerar Mooz Förlag inte sina album. Jag undrade därför vilket av de två albumen jag skulle läsa först, men eftersom det inne i albumet finns en lista över utgivningen, förstod jag att "Klassfotot" kommer först. När jag läste albumet och närmade mig de sista sidorna, undrade jag hur de skulle lyckas knyta ihop allt. Det lyckas de inte med - äventyret fortsätter i "Lake Wakanala". Detta är alltså ett tvådelat äventyr, vilket inte framgår någonstans på omslaget. Risken är alltså stor att folk köper "Lake Wakanala" och undrar vad det är för konstig story som börjar mitt i det hela.
Nå. Eftersom jag inte kände till Rubine, visste jag inte vad jag skulle vänta mig. Signaturen Mythic har även
skrivit Natacha, en av Rubines två tecknare; Walthéry, var  den som en gång i tiden skapade Natacha. Rubine ser ut som en komisk äventyrsserie - men liksom serien om Blårockarna, är det inte speciellt komiskt.
Rubine är en deckarserie - en överraskande seriös och våldsam sådan. Serien skulle lika gärna kunna tecknas i realistisk stil. Detta tvådelade äventyr visar sig vara en ganska komplex och intrikat historia, som inleds med flera olika parallella trådar - en skolklass ser på när en av deras klasskompisar drunknar under en utfärd; ingen av dem hjälper honom och de kommer överens om att inte erkänna att de sett vad som hände. Samtidigt, alldeles i närheten, mördar en man sin älskarinna. Därefter hoppar vi tio år framåt i tiden, strax därpå ytterligare fem år framåt, och vi hamnar i "nutid", vilket antagligen är 2009, då serien ursprungligen publicerades. En man åker omkring och mördar folk som fått en videokassett hemskickad av en mystisk man som utövar utpressning. De som fått kassetten har det gemensamt att de alla gick i den där klassen som såg pojken drunkna.
Jag undrade var Rubine höll hus. Vem är Rubine? Det dröjer nästan tjugo sidor i "Klassfotot" innan Rubine slutligen gör entré, och därefter medverkar hon inte på alltför många sidor. Rubine visar sig vara polis i Chicago, och hon får ett uppdrag som råkar leda till morden på de utpressade klasskamraterna.
Just det, serien om Rubine utspelar sig i Amerika. Således ska namnet Rubine uttalas på engelska - tidigare hade jag läst det som "ru-bi-ne", vilket låter som ett danskt namn! Dock skulle serien lika gärna kunna utspela sig i Europa; i Belgien eller Frankrike. Miljöer och människor känns inte amerikanska.
Den här serien visade sig vara rätt bra. Teckningarna är kompetenta om än inte riktigt i min smak; det ser väldigt belgiskt ut, men saknar den där touchen som lyfter serien. Men den intrikata historien faller mig i smaken, åtminstone under "Klassfotot". Jag satt hela tiden och undrade hur allt hängde ihop och läste nyfiket vidare. Upplösningen i "Lake Wakanala" är något svagare. I detta album medverkar vår hjältinna genomgående.
Det var längesedan jag läste - eller såg - en deckare med så här många mord och dödsolyckor. Ett drygt dussin pers stryker med på olika sätt, det är värre än i en italiensk giallo från 1970-talet. Några av morden är dessutom riktigt blodiga och grymma. Jag var inte riktigt beredd på detta, med tanke på seriens utseende. Rubine och hennes kollega blir dock inte alltför upprörda när folk tas av daga runt omkring dem. De är väl härdade.
I vilket fall - Rubine är en trevlig bekantskap. Jag läser gärna fler album om henne. Mooz har sammanlagt släppt sju album på svenska, fler är på väg, men av någon anledning har man hoppat över några stycken, bland annat de tre första. Märkligt. Men de kommer kanske senare?



-->

torsdag 30 mars 2017

Bio: Ghost in the Shell

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
GHOST IN THE SHELL var från början en japansk tecknad serie. Den har jag inte läst, eftersom jag inte läser manga. 1995 blev serien animerad film.  Ohemult populär sådan - bland animéfansen. Med få undantag (mecha animé från 70- och 80-talen) gillar jag inte animé. Jag såg några av de mest populära science fiction-filmerna när de kom, som till exempel AKIRA, och även om de var snyggt tecknade, var de mördande trista och svårbegripliga. Svårbegripligheten berodde förstås på tråkigheten; jag orkade inte koncentrera mig på handlingen.
Nu har jag i alla fall sett den nya spelfilmsversionen av GHOST IN THE SHELL. Det gör jag inte om i första taget. Det här är en amerikansk film, till stor del gjord med kinesiska pengar. Fast regissören är engelsman; Rupert Sanders. Det här är hans andra film efter debuten SNOW WHITE AND THE HUNTSMAN. Hans Snövitfilm var rätt bra - därför överraskas jag när GHOST IN THE SHELL ser ut att vara gjord av någon som inte kan regissera sig ut ur en papperskorg.
Berättelsen är av ett slag vi sett åskilliga gånger förut. Detta behöver ju absolut inte innebära  att filmen är dålig - om det är bra gjort. Men i det här fallet är alla andra filmer jag associerar till, och som säkert fått stå förebild, ohyggligt mycket bättre.
I en högteknologisk storstad i framtiden tillverkar ett företag avancerade robotar - den senaste är så avancerad att den innehåller en mänsklig hjärna. Major, kallas roboten, som ser ut som Scarlett Johansson.
Major jobbar som något slags RoboCop i denna Blade Runner-värld. Takeshi Kitano gör hennes chef. Han pratar bara japanska. Major och hennes kollega Batou (danske Pilou Asbæk) jagar en mystisk skurk, som slaktat en massa människor och robotar. Men det är något som inte stämmer med fallet. Och det är något som inte stämmer med Major - kan hon verkligen lita på företaget som byggt henne? Är hon den doktor Ouelet (Juliette Binoche) sagt att hon är? Är hennes minnen äkta eller inplanterade?
GHOST IN THE SHELL må vara spelfilm, men datoranimeringarna är så många och dominerande, att resultatet ligger nära animerad film - med inklippta, levande människor. Den glittrande, myllrande storstaden (full av produktplaceringar!) är extremt överarbetad och dominerar de scener där den utgör bakgrund, vilka är rätt många. Det övriga i filmen är underarbetat.
Alla medverkande skådisar, så när som på en, är dåliga, eller ser ointresserade och uttråkade ut - inklusive Juliette Binoche. Det är bara Michael Wincott som är bra, men han är bara med i en scen, innan han mördas. Skådespelarna skulle lika gärna kunna ha varit datoranimerade de med, de hade inte blivit mindre levande. Filmen innehåller en handfull actionscener, men dessa är förvånansvärt illa iscensatta. Det blir inte bättre av den vissna filmmusiken, som istället för att förstärka scenerna, försvagar dem - det handlar om sömnig syntmusik som låter "mmmmoooooaaaaaaooooo".
Den här filmen är något alldeles makalöst tråkig. Det känns som om den går i slowmotion. Jag tittade på klockan hela tiden - tills jag kände att jag fick sluta med det, eftersom det bara hann gå tre minuter mellan klocktittarna. GHOST IN THE SHELL har ett pretentiöst anslag, som förstås irriterar. Filmen är gravallvarlig, här finns inte en tillstymmelse till humor. Japaner finns det dock gott om. Västerlänningarna är i minoritet. Jag undrar var det är tänkt att det här ska utspela sig. "Det spelar ingen roll!" utbrister de som eventuelllt gillar det här. Men det faktum att Scarlett Johansson är amerikanska gör upplösningen besynnerlig och ologisk.
Det är möjligt att mangan det här bygger på är bra och originell, men filmatiseringen känns bara som en hög lånegods. GHOST IN THE SHELL saknar precis allt som gjorde BLADE RUNNER så bra. Lite TOTAL RECALL hittar man också här.
Framför allt hittar man en riktigt dålig film.
ULTRAVIOLET, kom tillbaka - allt är förlåtet!
Fy fan, vad GHOST IN THE SHELL är rövtråkig!
 








(Biopremiär 31/3)






 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx