lördag 31 december 2016

Serier: Comanche 1969-1972

COMANCHE 1969-1972
av Greg och Hermann
Mooz Förlag
När jag var barn, för så där fyrtio år sedan, läste jag den belgiska serien Comanche i tidningen Western-serier, där albumen gick som följetong i svartvitt och mindre format. Jag hade inte alltför många nummer av Western-serier, och antagligen läste jag bara ett album, på sin höjd två - plus ett kort avsnitt som dök upp i det andra och sista numret av pockettidningen Jetserien, vilket kom ut 1975 och som jag köpte begagnat ett par år senare.
Det var något förföriskt med Comanche - tyckte jag som barn. Författaren Greg (Michel Regnier) och tecknaren Hermann Huppen var jag redan bekant med, eftersom de även gjorde Bernard Prince, som ju gick i Fantomen. Jag tyckte att Comanche var lite fränare, lite coolare än andra westernerier - vilket antagligen berodde på Hermanns detaljerade, ibland direkt plottriga, bilder och bildkompositioner. Jag hade ännu inte läst Blueberry när jag läste Comanche, men jag inbillade mig att serierna var likartade - det jag sett av Blueberry såg också plottrigt ut. Tyckte jag alltså då.
Jag minns även att jag tyckte att Comanche var aningen märklig. Varför hette den Comanche? Comanche var en tjej som knappt medverkade i de äventyr jag läste - den egentlige hjälten var revolvermannen Red Dust. Det ansåg man uppenbart i Danmark, där serien inte bara fick bära Reds namn, han döptes även om till Red Kelly - vilket faktiskt är ett bättre namn än det märkliga Red Dust.
I Sverige gav Carlsen Comics ut de fem första albumen, innan man skrotade utgivningen. Serien fortsatte att komma ut på franska; Hermann tecknade sitt sista album i serien 1983, då en annan tecknare tog över, och när Greg dog 1999, ersattes han av en annan författare. Det sista albumet kom år 2002.
Jag minns inte om jag läste något av Carlsens färgalbum. Omslaget till det tredje ser bekant ut, det är möjligt att jag hade det. Nå - vi lever ju i goda tider för serienostalgiker, och här kommer ett inbundet samlingsalbum med de tre första albumen i sviten. Av dessa har jag antagligen tidigare bara läst ett.
Idag är Comanche en aningen bortglömd serie; den betraktas som en enklare B-version av till exempel Blueberry. Efter att ha läst dessa tre första album, konstaterar jag att detta stämmer: om Blueberry är en stor, påkostad John Ford-film, är Comanche en skräpig liten lågbudgetfilm, och då inte en spaghettiwestern. Blueberry är episk och genomtänkt, Comanche är innehållsmässigt hafsigare. Med det inte sagt att Comanche inte är underhållande - för det är den. På samma sätt som B-filmer kan vara mer underhållande än en högbudgetfilm.
Inledningen till det första albumet; "Kampen om Triple Six" (som hette "Kuppen mot ranchen 6-6-6" i Carlsens utgåva, och "Red Dust" i original), är knyckt från John Fords DILIGENSEN. Red Dust har förlorat sin häst och stoppar en diligens. Han åker in till staden Greenstone Falls i Wyoming, och lär snart känna den unga Comanche. Comanche är föräldralös och har tagit över en ranch - och hennes enda medhjälpare är en gammal gubbe som kallas Ten Gallons. Red Dust börjar jobba på ranchen, och får även använda revolvrarna för att reda ut Comanches problem med illasinnade män som vill slänga ut henne från ranchen.
Ur det första albumet.
Det har pratats en del om realismen i Comanche - Gregs intentioner ska ha varit att göra en mer realistisk skildring av vilda västern än den som fanns i andra westernserier, som till exempel Blueberry. Men det är lite si och så med realismen. Det känns trots allt som en ganska "vanlig" western, med snabbskjutande hårdingar iförda westernfilmmunderingar - valrossmustascher, slokhattar, plommonstop, och samhällen bestående av skjul lyser med sin frånvaro, liksom snedsjutande revolvar. I verklighetens västern sköt man på nära håll för att inte missa, och tryckte av hela magasinet för att vara säker på att motståndaren inte skulle resa sig upp igen.
Precis som i så många franskspråkiga westernserier, har figurerna rätt konstiga namn, som om upphovsmännen är för dåliga på engelska för att förstå att det låter lite fel. Ten Gallons? Red Dust? Det förklaras inte varför Comanche kallas Comanche - vad har hon med indianstammen att göra? Kanske tyckte Greg bara att det lät fräckt. Kanske kommer en förklaring i ett senare album.
Det tar ett tag för Hermann att hitta sin stil. I de första två albumen, i synnerhet i det första, är figurerna aningen skeva och har påfallande stora huvuden - eller små kroppar. Hermann har även problem med att rita cowboyhattar.
Det andra albumet heter "Förtvivlans krigare", och i detta dyker lika krigiska som hungriga cheyenner upp och stjäl Comanches boskap. Red Dust beger sig iväg för att leta upp folk som kan förhindra ett indiankrig, samtidigt som uppretade rallare - beväpnade med verktyg (!) - beger sig mot cheyennernas läger. Viss förvirring uppstår när det pratas om både cheyenner och Comanche.
I det tredje albumet; "Wyomings vargar", har Hermann funnit sin stil. Just detta äventyr minns jag från Western-serier, och jag minns hur imponerad jag var av Hermanns sätt att rita händer som håller i revolvrar. "Wyomings vargar" är första delen av ett tredelat äventyr, och denna första del är aningen ofokuserat berättad. Jag upplever serien som lite förvirrad och utdragen. Ännu mer förvirring uppstår i ett par rutor där det är lite svårt att tolka vad som sker, beroende på Hermanns bildlösningar. Fast Hermann bjuder även på flertalet otroligt lyckade bildlösningar - han är fantastiskt duktig på att skildra jakter till häst.
Den här sekvensen ur "Wyomings vargar" gjorde stort intryck på mig när jag var barn.
... Men underhållande är det. Comanche visar sig vara trevlig att återknyta bekantskapen med. Det är fartfylld och traditionellt - och i det här fallet ska "traditionellt" ses som något positivt. Jag ser fram emot de kommande äventyren, vilka jag alltså aldrig läst.
Göran Semb står för den utmärkta översättningen. Albumet är tryckt på aningen tunt, glansigt papper - och jag får nog säga att jag föredrar det grövre papper samlingsalbumen med Blueberry trycks på; det blänker inte under läslampan. Boken inleds med ett trevligt förord av Thierry Capezzone.
... Och här sätter jag punkt för 2016 års sista recension här på TOPPRAFFEL!





-->

fredag 30 december 2016

TOPPRAFFEL! sörjer: Duck Edwing

Här reser man bort över julhelgen, och så dör det så mycket folk att jag halkat efter rejält när det gäller nekrologer. Jag får väl se hur många jag hinner, eller orkar, skriva.
När Don Martin besökte Bokmässan i Göteborg 1990, blev jag besviken. Har var inte alls rolig. Senare fick jag veta att Don Martin sällan skrev manusen till de serier jag tyckte var så extremt roliga när jag växte upp. De var enbart signerade med Don Martins namn, men oftast stod Don "Duck" Edwing för manus. Något som förklarar varför Don Martins serier plötsligt blev rätt kassa efter att han lämnat MAD. Don Martin dog år 2000 - och nu har även Duck Martin gått bort, 82 år gammal.
Edwing började sälja skämtteckningar - och skämt - 1960. 1962 hamnade han på MAD, där han alltså försåg Don Martin med manus, men han skrev även X&Y under 12 år. Först på 80-talet fick Edwing credit för sina manus. När Don Martin lämnade MAD 1987, efterträddes han av Edwing, som nu även tecknade sina serier.
Jag prenumererade på Svenska MAD under större delen av 1980-talet, och Duck Edwing blev snabbt en favorit, jag gillade även de pocketböcker han låg bakom; "MADs bisarra bazaar" och allt vad de hette. När Edwing körde solo var han ofta direkt bisarr; han var råare än när han samarbetade med Don Martin, humorn var svartare. Edwing jobbade för MAD fram till 2012.
Förutom att förse MAD med material, tecknade Edwing för dagstidningar och tidskrifter som Playboy. Ett tag skrev han en syndikerad, kortlivad dagspressversion av X&Y.
År 2003 började Duck Edwing designa enarmade banditer. Jag undrar om några av hans verk finns på Casino Cosmopol.
DON "DUCK" EDWING
1934 - 2016
R.I.P.







TOPPRAFFEL! sörjer: Paul Peter Porges

Samma dag som Duck Edwing dog, fick jag veta att MAD-tecknaren Paul Peter Porges dött bara några dagar tidigare. Han var 89.
Jag kan väl inte påstå att jag någonsin gillat Porges groteska bilder; alla hans figurer var fantastiskt fula - däremot tyckte jag alltid att han var rolig; han var en av de absolut roligaste medarbetarna i MAD under 1970- och 80-talen.
Det enda jag visste om Paul Peter Porges, var att han var född i Österrike. När jag nu läser om honom konstaterar jag att hans uppväxt var fullkomligt otrolig. Familjen var judisk, och för att undkomma nazisterna, skickades lille Paul Peter till Paris, där han rymde och ensam vandrade omkring, tills han greps. Han skickades till ett fångläger, men där gömde han sig i en soptunna och rymde till Schweiz. Där upptäcktes han, och skickades tillbaka till Frankrike. Han skonades och började på en konstskola.
Efter kriget hamnade Porges i USA, där han återförenades med föräldrarna, vilka överlevt det koncentrationsläger de placerats i. Porges slogs för USA i Korea, och där började han att rita för armétidningar.
1966 sålde Paul Peter Porges sina första grejor till MAD, och 1971 blev han en av tidningens fasta medarbetare. Till en början stod han bara för manus, men i slutet av 70-talet började han även att teckna för tidningen.
Paul Peter Porges jobbade för MAD fram till 1993.
PAUL PETER PORGES
1927 - 2016
R.I.P.



-->

lördag 24 december 2016

God jul!

Den godaste av jular tillönskas
alla trogna och otrogna läsare!
Ät mycket gröt!










torsdag 22 december 2016

Bio: Hundraettåringen som smet från notan och försvann

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Jag såg HUNDRAÅRINGEN SOM KLEV UT GENOM FÖNSTRET OCH FÖRSVANN två gånger, när den gick på bio 2013. Först på pressvisningen. Det var märkligt tyst i salongen, få skrattade, jag skrattade inte heller, och trean jag satte i betyg var i högsta laget. Men eftersom filmen blev en enorm succé, tänkte jag att jag kanske missat något - såg jag såg den igen på en ordinarie visning, med "vanlig" publik. Den här gången skrattade publiken från början till slut. De skrattade åt allt. Själv skrattade jag inte den gången heller.
Jag antar att publiken redan bestämt sig för att tycka det var jätteroligt. Det finns ju en stor, stor grupp svenskar som bara går på bio en gång om året - högst, och som då bara ser folkliga komedier. Sällskapsresor, Göta kanal-filmer, och allt med Robert Gustafsson. Det räcker med att Gustafsson visar sig, så tycker man sig ha fått valuta för pengarna. Något som torde förklara framgångarna för förra årets sorgliga julsuccé; EN UNDERBAR JÄVLA JUL.
HUNDRAÅRINGEN blev förresten oväntat Oscarnominerad. Bästa make-up. Vem hade väl gissat det?
Jonas Jonasson skrev aldrig någon uppföljare till sin roman om hundraåringen, så denna nya film är skriven utan litterär förlaga, och Jonasson verkar bara vara inblandad på ett hörn. Robert Gustafsson är tillbaka som Allan Karlsson (som fortfarande inte är lokalpolitikern från Landskrona), som nu är 101, och som häckar i Thailand tillsammans med Julius (Iwar Wiklander). Allan råkar hitta en flaska rysk läsk från 1970-talet, folksoda, och det konstateras att denna läsk är godast i världen. Allan var med om att uppfinna den, när han en gång i tiden var dubbelagent, och eftersom sista flaskan nu dracks upp, påbörjas en jakt på receptet, vilket Allan 40 år tidigare stoppade i en cigarrlåda, som nu troligtvis finns hos en dam i Berlin.
Utan att betala för sig, lämnar Allan och Julius Thailand, och en äventyrlig (nåja) resa påbörjas, under vilken de hamnar i Ryssland, Polen, Tyskland, och Sverige. Av diverse långsökta skäl är CIA intresserade av Allan och receptet, så två agenter åker till Sverige.
Handlingen i HUNDRAETTÅRINGEN är lite trött och krystad. En jakt på ett läskedrycksrecept? Visst är idén oväntad - men inte sådär jättebra, precis.
I övrigt är det här ungefär samma film en gång till - fast sämre. Diverse löst folk jagar Allan, som i sin tur tänker tillbaka på händelser han varit med om, i vad som känns som en lightversion av FORREST GUMP. Den här gången träffar han bland andra Bowie, Warhol, Nixon och Brezjnev,
En sekvens i början av filmen är fruktansvärt rolig: Brezjnev undrar varför alla tycker att allt från Amerika är coolt. Allan smugglar in ett par Levi's-jeans och KISS' första album till Sovjet. Brezjnev startar då Sovjets svar på KISS: The Rocking Balalajkas, som framför en riktig höjdarlåt. Men bortsett från en och annan replik, är detta det enda som är kul i filmen.
HUNDRAETTÅRINGEN SOM SMET FRÅN NOTAN OCH FÖRSVANN är till stor del inspelad i Ungern. Tekniskt sett är filmen välgjord; Felix och Måns Herngren står för regin, och det hela är kompetent gjort. Synd bara att innehållet är halvdant.
Men detta lär förstås inte hindra filmen från att bli en jättesuccé, folk kommer att se den här och skratta käken ur led ändå. Robert Gustafsson är ju med!










(Biopremiär 25/12)



-->

onsdag 21 december 2016

Bio: Passengers

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Kan scenografi och specialeffekter rädda en film? Nja. Ibland, kanske. Scenografi och specialeffekter kan lyfta en halvbra story. Ibland kan det få en rätt vissen historia att bli acceptabel. Detta är fallet med PASSENGERS, i regi av norrmannen Morten Tyldum, som senast gjorde THE IMITATION GAME.
I PASSENGERS är scenografi och specialeffekter verkligen allt. Det visade sig att denna science fiction-historia det varit en del hysch-hysch om, egentligen inte hade något matnyttigt att bjuda på.
Det enorma rymdskeppet Avalon är på väg från jorden till en planet med jordiska kolonier. Dit flyttar rika emigranter som inte längre trivs på den överbefolkade jorden. Resan tar 120 år och passagerare och besättning är nedsövda. Avalon är som en flygande storstad, med restauranger, butiker och grejor.
Efter trettio år träffar en komet Avalon, vilket leder till att en av passagerarna; Jim Preston (Chris Pratt) väcks upp av misstag - 90 år för tidigt. Han är helt ensam ombord, det går inte att på egen hand söva ner  sig igen, och han håller på att bli galen. Jim tillbringar ett år i ensamhet; den ende han pratar med är androiden som står i baren  (Michael Sheen). Jim funderar på att ta sitt liv, men eftersom han är mekaniker beslutar han sig till slut för att vecka upp en söt tjej (Jennifer Lawrence) han fascinerats av. Han gör detta - men berättar inte att det var han som väckte henne, vilket ju i princip är mord.
PASSENGERS inleds väldigt bra. Jag får nog säga att jag gillar filmens första halva. Därefter visar det sig att det hela inte leder till något annat än ett kärleksdrama. Ett lite visset sådant. Två personer i ett gigantiskt rymdskepp. Mot slutet görs ett försök att lägga till ett spänningsmoment, men det funkar inget vidare. Pratt och Lawrence tvingas bära upp hela filmen på sina axlar. Jag gillar de här två, men det räcker inte. Laurence Fishburne har en liten roll.
Men! Scenografi och specialeffekter är makalösa. Rymdskeppet Avalon är något av det mest magnifika jag någonsin sett, det är häpnadsväckande imponerande. I synnerhet dess swimmingpool, som går ut i en glaskupol på skeppets utsida. En scen med tyngdlöshet i just rummet med poolen är fantastisk. Här finns även några andra, småkul detaljer - som när Jim försöker skicka ett meddelande till jorden och får veta att svar beräknas anlända om 55 år.
Men rymdskeppet och dess design (extra snyggt i 3D) är verkligen hela filmen, det är allt den har att komma med - och man kan nästan se filmen enbart för effekterna. Kärlekshistorien engagerar inte alls. Jag har svårt att tänka mig att PASSENGERS blir någon större publiksuccé.
En lite lustig detalj är att Andy Garcias namn står med stora bokstäver i eftertexterna. Han har en statistroll och är med i kanske tio sekunder - så pass lite att jag sa "Var inte det där Andy Garcia?!" till mig själv.








(Biopremiär 21/12)






tisdag 20 december 2016

Bio: Bamse och häxans dotter

Bilder copyright (c) Nordisk Film
Om man läser min recension av 2014 års BAMSE OCH TJUVSTADEN, vilket jag nyss gjorde, känns det som om jag borde sätta en tvåa; en svag sådan, i betyg. Men jag satte en trea. Något som förvånade mig när jag nu läste om texten. Jag borde nog satt ett lägre betyg.
Nu är den andra långfilmen här - även om "långfilm" är att ta i. Filmen varar en dryg timme. Återigen har Christian Ryltenius regisserat, återigen är filmen gjord i Malmö och - främst - i Taiwan. Eftersom Bamsetidningens redaktion ligger i Malmö, och flera av seriens kreatörer bor i samma stad, förväntar man sig att dessa ska vara inblandade i filmen, men så är inte fallet. BAMSE OCH HÄXANS DOTTER är skriven av folk som aldrig jobbat med Bamse. Vilket märks.
Animationstekniskt är det här riktigt bra - åtminstone bättre än förra gången, då figurerna skiftade i storlek och hade sig. Det här är traditionell 2D-animering, och det är välgjort och snyggt.
Men. Innehållsmässigt är BAMSE OCH HÄXANS DOTTER under all kritik. Framför allt är handlingen skitkonstig och ologisk.
Filmens märkliga öppningssekvens säger allt. Det är morgon. Bamse, som jobbar i skogen, är på väg till sitt arbete. Han kommer gående ut ur skogen, på väg till jobbet i skogen. På vägen träffar han sin fru Brummelisa och någon av deras ungar, de är på väg åt ett annat håll. Och sedan går Bamse förbi huset han bor i. Han vaknade alltså inte där för att börja promenaden till skogen därifrån. Förlåt? Hur tänkte de här? Märkte ingen att detta är helflängt? Har Bamse en älskarinna i skogen han sovit hos?
Den slemme Krösus Sork har hittat guld i dammen intill Bamses by. För att komma åt guldet, tänker Krösus riva väggen som håller vattnet på plats - att byn översvämmas på kuppen struntar han i.
Men den där häxans dotter, vem är det? Jo, det är en liten lokatt, som är adoptivdotter till just en häxa. Eftersom folk, ähum, djur är rädda för häxor, jagas häxorna ständigt ut ur de byar där de slår sig ner, och ingen vågar prata med dem och inse att de faktiskt är vanliga, snälla personer (OBS! Allegori!). Detta har gjort häxan till en bitter och hatisk kvinna (jag vet inte vilket djur hon ska föreställa). Dottern vill dock gå i skola och leka med andra barn. Något som inte går så bra.
Krösus lurar den sura häxan och får henne att hjälpa honom - hon förtrollar alla vuxna i Bamses by, så att då går i sömnen, och promenerar iväg på ett led under en och en halv dag. Medan de är borta ska dammen rivas. Men ... Barnen, då? De är ju kvar i byn! Varför skulle inte de förtrollas och följa med föräldrarna? Vill Krösus ha ihjäl dem? Det framgår inte. Uppenbarligen är han en hjärtlös jävel, den där sorken. Krösus Barndränkaren.
Det blir ungarna som klarar biffen. Trots att Bamse är en utpräglad anti-våldsserie, leder Bamses dotter Nalle-Maja en attack mot Krösus och fixaresorkarna; en attack ungarna genomför med militär precision.
De vuxna sömngångarna är på väg att omkomma när de promenerar mot ett stup. Tack och lov ringer Skalmans mat- och sovklocka och väcker dem. Men den borde väl ha ringt betydligt tidigare! Den ringer ju med jämna mellanrum!
Bamse är knappt med i filmen. Lite i början, och lite i slutet. Vid två tillfällen äter han dunderhonung. Då materialiserar sig en burk i hans hand. Någon burk har tidigare inte synts till. Och i en scen klättrar Bamse, Lille Skutt och Skalman upp på väggen i dammen - från den sida där vattnet finns. De har inte blivit blöta, och borde väl snarare ha simmat upp på väggen.
Detta är bara några av filmens konstigheter. Tajmingen är inget vidare när det ska vara roligt och slapstick. Jag skrattade bara en gång - och det var när Mini-Hopp gjort en sandkaka och säger "Nam-nam!". Vilket egentligen inte är speciellt roligt. Sångnumren är dåliga, men tack och lov få. Filmmusiken är symfonisk, men själlös och ligger mest som en intetsägande ljudmatta. Bamses klassiska ledmotiv används knappt alls.
Röstskådespelarnas insatser ska jag inte klaga på. Tomas Bolme agerar berättare. Liksom i förra filmen, görs Bamses och Lille Skutts röster av Peter Haber och Morgan Alling - det vill säga Sunes pappa och, ähum, Sunes pappa.
Men som sagt: animationstekniskt är det snyggt och bra. Därför kan jag sätta en tvåa. Om än en svag sådan. Den förra filmen var bättre.
Nästa gång hoppas jag att de gör en ordentlig äventyrsfilm, där Bamse, Skalman och Lille Skutt ger sig ut med båten Viktoria. Så som det var i seriens barndom.










(Biopremiär 25/12)






söndag 18 december 2016

Serier: Siri och vikingarna

SIRI OCH VIKINGARNA
av Patric Nyström och Per Demervall
Rabén & Sjögren
Rabén & Sjögren går vidare med sin ganska ojämna satsning på serier för barn. "Siri och vikingarna" är antagligen det mest lyckade albumet hittills. Det här är en väldigt sympatisk serie.
Jag funderar lite på om det egentligen gjorts någon ordentlig, svensk komisk äventyrsserie i samma tradition som de klassiska, fransk-belgiska serierna. Felix brukar kallas "en svensk Tintin", men den är mer Jan Lööfsk än Hergésk. Det finns nog ett par kortlivade albumserier jag glömt bort; Carlsen Comics gjorde ett par försök, och orsaken till att jag glömt bort dem är förstås att de inte var alltför lyckade - eller så hade de för usel distribution och hittade aldrig hem till mig.
När jag läser baksidestexten till "Siri och vikingarna" kommer jag osökt att tänka på Asterix - och när jag läser de första sidorna känns Asterixkopplingen ännu starkare: först presenteras huvudpersonerna över en helsida, och kort därpå får vi en helbild i fågelperspektiv på gallernas ... förlåt, vikingarnas by. Men denna koppling är bara trevlig.
Tolvåriga Siri är dotter till en vikingahövdingen Torkel. Hon är uppfinningsrik och egentligen betydligt smartare än sin far, men trots hennes tjat får hon inte följa med ut på vikingarnas resor - hon är ju bara ett barn. När Torkel ska resa till Miklagård för att leverera en mystisk låda med lika mystiskt innehåll till kejsaren, gömmer Siri sig på båten - och följer alltså med. Vilket är tur, eftersom det blir Siri som får rädda Torkel och hans vikingar ur diverse knipor.
Alldeles bredvid Torkels vikingaby, på andra sidan några klippor, ligger en annan by. Den styrs av Ivar den förskräcklige. Ivar får reda på att Torkel ska frakta något värdefullt till Miklagård, så han följer efter för att stjäla lådan. Ivar har dessutom placerat en av sina män; Grym, ombord på Torkels skepp för att spionera.
Patric Nyström, som står för manus, har tidigare skrivit Bamse. Tecknaren Per Demervall har gjort en farlig massa - och alldeles just nu, när jag skriver detta, konstaterar jag att jag faktiskt läst Demervalls allra första publicerade serie. På 1970- och 80-talen prenumererade min farsa på tidningen Vi, och 1979-80 gick Demervalls komiska äventyrsserie Ulltryfflarna som följetong i Vi. Den hade jag helt glömt bort - fram tills nu. Demervall har även tuschat Gösta Gummessons skisser på några Åsa-Nisse-serier, och eventuellt kan jag ha skrivit manus till några av dessa.
I "Siri och vikingarna" tecknar Per Demervall i en enkel, men tilltalande och schwungig stil med sköna tuschlinjer. Tempot är högt i serien, ibland kanske väl högt - på ett par ställen hade jag önskat mig fler rutor som gjorde skeendena tydligare - en rafflande hästkapplöpning är aningen abrupt. Men det är klart, serien vänder sig till barn, och de noterar kanske inte sådant. Jag vet inte, jag läste aldrig renodlade barnserier när jag var liten.
En sak jag gillar, är alla stora helbilder i fågelperspektiv över byar och städer. När jag var barn älskade jag sådant. Jag lånade ofta faktaböcker om främst antika riken; flotta bilderböcker för barn och ungdom, och jag fascinerades av detaljerade vyer över svunna världar. Jag satte mig ofta och ritade egna, påhittade antika städer - det hände även att jag byggde upp små städer med små skeva pappershus med fönster ditritade med kulspetspenna (ja, det här var före kabel-TV och video).
Därför är det lite synd att "Siri och vikingarna" håller ett ganska litet format; aningen mindre än en serietidning. Jag hade gärna sett boken i det större, traditionella albumformatet. Jag lyssnade en gång på en diskussion om albumformat mellan bland annat förläggare. Tydligen vill man numera ha mindre format för att det ska vara mer likt "riktiga" böcker, som om serier fortfarande inte är fint nog. Dessutom är det enklare att få in mindre böcker i bibliotekens och boklådornas hyllor.
Hur som helst. "Siri och vikingarna" är en kul och trevlig serie; välgjord och rätt läcker att titta på, väldigt lämplig som julklapp eller present till ungar i lagom ålder, och det går utmärkt att själv läsa den, när ungarna har läst färdigt och åter gett sig på TV-spelen.
Om jag förstått det hela rätt, är ett andra äventyr med Siri på väg.



-->

onsdag 14 december 2016

Bio: Rogue One: A Star Wars Story

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Jag brukar önska att jag åter ska få uppleva den där makalösa känslan som ibland infann sig när jag var barn och ung tonåring, och såg något fantastiskt på bio - när jag satt hänförd under två timmar och sedan blev fullkomligt besatt av filmen, en besatthet som ibland varade flera är. Känslan jag fick när jag såg STJÄRNORNAS KRIG på 1970-talet.
Det händer aldrig. Att jag åter får uppleva den där känslan. Fast ibland är det nära. Förra året var det ganska nära, när jag såg STAR WARS: THE FORCE AWAKENS, som jag tyckte var överraskande bra. Det var äventyr i rymden och ett kärt återseende med gamla hjältar.
Nu har årets STJÄRNORNAS KRIG-film haft premiär. Tyckte jag att den var lika bra? Uppfylldes jag av sense of wonder?
Nej. Jag gjorde faktiskt inte det.
STJÄRNORNAS KRIG-fans är extremt känsliga för spoilers; den minsta detalj som nämns om handlingen kan anses förstöra hela filmen, så om du som läser detta är överkänslig: läs inte vidare. Jag ska inte spoila filmen, men av naturliga skäl måste jag nämna en del av det som sker.
Det är Gareth Edwards; engelsmannen som gjorde den senaste GODZILLA, som regisserat ROGUE ONE: A STAR WARS STORY - en film som visar sig innehålla en del rätt ... dåliga idéer. Sämsta idén är nog den direkta handlingen; det äventyret går ut på. Det är ofta vanskligt med prequels; filmer som utspelar sig före de vi redan sett. Vi vet ju vad som kommer att hända. ROGUE ONE utspelar sig före STJÄRNORNAS KRIG; alltså den första, riktiga filmen från 1977, den som senare blev del fyra. Rebellerna har fått reda på att den onda imperiet håller på att bygga supervapnet som går under namnet Dödsstjärnan. En brokig grupp rebeller samarbetar för att hitta ritningarna till Dödsstjärnan, så att de kan förstöra den.
Att de lyckas med uppdraget vet vi - de spränger ju Dödsstjärnan i luften i STJÄRNORNAS KRIG! Således är handlingen rätt meningslös. Dock skulle det funka om det handlade om rejäla gestalter vi gillar och känner för, och om det bjöds på kul, heroisk action. Men det gör det inte.
Mads Mikkelsen, vars roll är för liten, spelar Galen Erso, mannen som mot sin vilja konstruerar Dödsstjärnan. Hans dotter Jyn Erso kommer på avvägar som barn, men växer upp till en sammanbiten enstöring spelad av Felicity Jones, som snart lierar sig med rebellerna och leder jakten på Galen och ritningarna. I THE FORCE AWAKENS fick vi en ny hjältinna; Rey (Daisy Ridley), som var en sorts kvinnlig motsvarighet till Luke Skywalker. Och nu får vi Jyn, som är en kvinnlig motsvarighet till Han Solo. Är det nog tänkt.
Tyvärr spelas hon alltså av Felicity Jones, vilket var en dum idé. Hon var direkt dålig i Tom Hanks-rafflet INFERNO nyligen, och hon är inget vidare som Jyn. Hon är lite blek, tråkig och charmlös. Hon är liksom ingen Milla Jovovich i actiontagen.
Rebellen Cassian Andor, som är den Jyn främst samarbetar med, spelas av mexikanen Diego Luna, som talar med spansk brytning. Även han är totalt charmbefriad, och hans främsta egenskap verkar vara att han har fett hår.
Under äventyret ansluter sig diverse löst folk. Donnie Yen är den största behållningen; han spelar en blind kampsportsspecialist som ständigt babblar om Kraften. Roboten K-2SO ska utgöra filmens komiska inslag, men han är inte alltför rolig. Forest Whitaker spelar en märklig man med mekaniska ben och misslyckad frisyr.
En riktigt dum idé var att datoranimera Peter Cushing; en skådespelare som dog 1994. Hans rollfigur Moff Tarkin från STJÄRNORNAS KRIG återkommer - och det i flera scener. Det enda jag tänkte på är att, jösses, det där är ju en CGI-Peter Cushing! Lite stel, lite kall, lite zombieaktig. Eftersom det låg flera reklamfilmer för TV-spel före huvudfilmen, kändes detta tilltag mest som ännu ett klipp från ett TV-spel.
Jimmy Smits har en liten roll, och plötsligt ser vi Fares Fares som senator Vaspar. Det är ju lite kul. Ja, och så förekommer Dath Vader som hastigast, mest för att vi ska få lite obligatorisk ljusvärjefajting.
En inspirerat dålig idé var att knappt använda John Williams klassiska musik alls; den förekommer bara ett fåtal gånger, främst mot slutet och under eftertexterna. Istället har man låtit Michael Giacchino komponera ett helt nytt ledmotiv - och detta låter nästan precis som John Barrys ledmotiv till Luigi Cozzis gamla, fina STJÄRNORNAS KRIG-kopia STARCRASH från 1978! Detta är synnerligen förvirrande. X-Wing fighters far omkring till Stella Stars ledmotiv. Jag konstaterar även att mycket av STJÄRNORNAS KRIGs storhet ligger just i John Williams musik. Med helt annan musik känns det som vilken rymdopera som helst, i synnerhet om hjältarna - som här - är helt nya och obekanta.
Det tar  ett bra tag för ROGUE ONE att komma igång. Först under filmens andra hälft börjar det kännas lite grann som STJÄRNORNAS KRIG, när det äntligen bjussas på dogsfights i rymden, vilt framstormande stormtroopers (som siktar dåligt), imperiets officerare som ryter barskt, rebellpiloter som säger "This is golden leader", och närbilder på skrikande piloter alldeles innan de sprängs i luften.
Men rent allmänt är det för mörkt - i betydelsen att stora delar av filmen utspelar sig i mörker. Eller regn. Och det är gravallvarligt. Jag saknar verkligen den frejdiga matinékänsla STJÄRNORNAS KRIG besatte, när det främst var ett kul, gammaldags äventyr med charmiga hjältar och onda bovar.
De nya STJÄRNORNAS KRIG-filmerna borde vara mer som GUARDIANS OF THE GALAXY. Den filmen är så som STJÄRNORNAS KRIG borde vara. Förhoppningsvis är nästa GUARDIANS-film lika festlig.
ROGUE ONE: A STAR WARS STORY är en hyfsat bra film, det är okej rymdaction, men min främsta känsla efter att ha sett den var Var det här allt? Borde det inte vara lite fränare, lite coolare, lite roligare än så här?








(Biopremiär 14/12)






fredag 9 december 2016

Serier: Corto Maltese: Under midnatssolen

CORTO MALTESE: "UNDER MIDNATSSOLEN"
av Juan Díaz Canales och Rubén Pellejero efter Hugo Pratt
Faraos Cigarer
"Hallå där, mindre bäste herre!" utbrister du nu. "Korrläser du inte TOPPRAFFEL! innan du publicerar texterna? 'Under midnatssolen'? Vad menas?".
Visst korrläser jag mina texter, även om det förstås händer att jag missar slarvfel, men i det här fallet är det inte jag som stavat fel. Det är förlaget!
Långa diskussioner uppstod på Facebook när detta album kom ut. Det är danska Faraos Cigarer; seriebutik och förlag, som gett ut boken på svenska - och de har slagit något slags rekord i fel på omslaget. Att det bara är ett R i "Cigarer" beror på att det är danska, men resten ...
Tydligen fick albumets svenske översättare; Karl Ridderström, enbart själva serien, medan förlaget själv stod för omslaget. Titeln på framsidan och ryggen blev således felstavad - men än värre är det med baksidestexten. Denna korta text är översatt från danska till svenska med Google Translate! Detta är inte ett skämt från min sida - en kontroll visade att så faktiskt är fallet. Det är inte utan att man undrar varför Ridderström inte fick översätta även omslaget, eller varför Faraos Cigarer inte frågade någon annan svensk. Hur svårt kan det vara? Nyligen hjälpte jag en dansk serietecknare med ett par repliker på svenska, och jag själv tog hjälp av vänner utomlands för översättning av dialog till ett kommande 91:an-avsnitt jag skrivit. Idiotfel som det här drar ju ner helhetsintrycket, boken är dyr, så det är väldigt synd - och man sitter förstås bara och letar efter fler fel.
Under en pubkväll i Stockholm frågade jag en god vän i biblioteksvärlden vad jag ska skriva för albumtitel i min recension. Han svarade att det är den titel som står på titelsidan som gäller. Och titeln är felstavad även där! Dessutom står det "Design och färger" istället för "Teckningar och färgläggning".
Den beryktade baksidestexten.
Tack och lov visar sig Ridderströms översättning vara helt okej. Jag hittade ett fåtal språkfel och några anglicismer, men det är bara små, små anmärkningar i marginalen. Däremot har man haft problem med att få in texten i pratbubblorna - texten varierar i storlek och det är ont om luft kring den.
Nå.
Gamle, gode Corto Maltese.
I gratisboken "En bok om Carlsen Comics", som kom 1979, fanns ett kapitel om Hugo Pratts Corto Maltese. Carlsen hade då gett ut ett inbundet färgalbum om Corto; "De vackra drömmarnas lagun", i sin svit med "Serier för vuxna", som det stod i hörnet på omslagen. Jag fascinerades av texten om Corto, det verkade vara en ... mystisk serie. Jag var långt ifrån vuxen, men blev nyfiken på Corto Maltese.
Det kom att dröja några år innan jag fick läsa om Cortos äventyr, och ännu längre innan jag fick tag på "De vackra drömmarnas lagun". Det bör ha varit i mitten av 1980-talet jag skaffade två andra album, vilka Carlsen gav ut 1981. "Konsert för harpa och nitroglycerin" och "Krigsrosor och vinterdrömmar". Dessa album var i svartvitt och innehöll tre avsnitt vardera. Och jo, det var fascinerande och kanske till och med lite mystiska äventyr.
Hugo Pratts till synes enkla teckningar är vackra och poetiska, sjöfararen och äventyraren Corto Malteses äventyr är, eventuella action- och krigsscener till trots, poetiska och drömska, med anspelningar på litteratur, myter och legender. Serien gjorde djupt intryck på mig - och jag har ett inramat porträtt på Corto på väggen här på Toppraffelredaktionen.
Ytterligare några album kom på svenska; album med Cortos långa äventyr. Någraa av dessa var i färg, vilket är lite synd - Corto Maltese gör sig bäst i svartvitt. Även en handfull korta avsnitt publicerades i kortlivade tidningen Casablanca, för ett par år sedan gjorde Kolik förlag ett försök att ge ut serien på nytt, vilket inte gick så bra, och en DVD-box med de animerade filmerna släpptes överraskande nog i Sverige - vi torde vara förhållandevis få svenskar som kände till figuren. Annat är det i Sydeuropa, där både Corto och den nu avlidne Hugo Pratt är välkända.
Tydligen gav Hugo Pratt sitt förlag tillstånd att fortsätta serien med andra serieskapare efter Pratts död. Pratt dog 1995, så det tog sin lilla tid - men nu har vi ett första album här. Upphovsmännen är spanjorerna Juan Díaz Canales ("Blacksad") och Rubén Pellejero ("Dieter Lumpen", som gick i Casablanca och Magnum Comics).
Jag hörde att mottagandet inte varit det bästa utomlands. Själv är jag lite kluven till "Under midnatssolen" (jag måste anstränga mig för att stava fel!). Som äventyrsserie är det här rätt bra. Det är en ganska intressant historia - om än lite ofokuserad. Corto befinner sig i USA, när han får ett brev från sin gamle vän, författaren Jack London. London har bifogat ytterligare ett brev, vilket han ber Corto leverera till en gammal kärlek. Kvinnan har försvunnit och jakten på henne leder till Alaska, och vidare norrut. Under färden träffar Corto på diverse människor; nya vänner och fiender. Cortos egentliga uppdrag; att leverera brevet, glöms nästan bort under stora delar av äventyret. 78 sidor långt är det - och även på Pratts tid var de kortare episoderna bättre än de längre.
Canales och Pellejero vräker på med detaljer som var vanligt förekommande i Hugo Pratts serier. Corto sitter lutad mot en trädstam och läser. Fiskmåsar flaxar omkring på himlen. Det är väldigt många fiskmåsar i den här serien. Hej, vad det är mycket fiskmåsar! Överallt! Seriens actionscener tecknas oftast på ett annat sätt än Pratts.
Dock infinner sig aldrig den rätta Corto Maltese-stämningen. Det är något som saknas. Detta något är förstås Hugo Pratt. "Under midnatssolen" blir bara en pastisch och det känns oftast som om Pellejero tecknar i en stil som inte är hans egen - vilket han ju faktiskt gör.
Men om man bortser från detta är det alltså en fullt duglig äventyrsserie. Dessutom finns det ju inget som säger att en serie blir sämre när andra tar över. Spirou blev bättre när Franquin tog över, de svenskproducerade Fantomenäventyren är bättre än Lee Falks äventyr, och så vidare. Fast att överträffa Hugo Pratt är nog en hopplös uppgift.
Jag läste "Under midnatssolen" i dess färgutgåva. Den finns även i en dyrare lyxutgåva i svartvitt. Jag har inte sett den versionen, men jag utgår från att teckningarna är snyggare i svartvitt. Omslaget är fortfarande felstavat.







 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx