onsdag 30 november 2016

DVD/Blu-ray/VOD: Desierto - Border Sniper

DESIERTO - BORDER SNIPER (Scanbox)
DESIERTO - BORDER SNIPER är den "svenska" titeln på denna mexikansk-franska thriller. I original heter den bara DESIERTO, det vill säga "öken" på spanska.
... Och det är mycket öken i den här filmen, vilken regisserats av Jonás Cuarón, som skrev manuset till GRAVITY. Öken, öken, öken.
Gael García Bernal spelar en man som, tillsammans med en grupp mexikaner, ska fly över gränsen till USA. Mitt i öknen brakar lastbilen de åker i ihop. Gruppen fortsätter till fots.
Vägen är farlig, och farligare blir den, eftersom en ensam knäppgök (Jeffrey Dean Morgan) och hans hund är ute och jagar i trakten. Den ensamme, hatiske, rasistiske galningen, som kör en bil prydd med sydstatsflaggan, upptäcker de mexikanska flyktingarna - och han gör ingen skillnad på kaniner och mexikaner. Han skjuter ihjäl flyktingarna en efter en.
Detta är hela handlingen. DESIERTO vara bara 84 minuter, men den känns betydligt längre. Inga av rollfigurerna presenteras närmare, så det är svårt att känna något för dem. Dialogen är minimal. I stort sett hela filmen består av att Jeffrey Dean Morgan jagar, och Gael García Bernal flyr.
Det är mycket öken för pengarna. Filmfotot är snyggt, miljöerna är pampiga. Visst kan man läsa in en politisk kommentar i filmen, men vad gör det när det inte är spännande? Det här är bara utdraget och tråkigt.
Jaha, det här blev en kort recension - jag kommer helt enkelt inte på mer att skriva om den här filmen.
  










-->

tisdag 29 november 2016

DVD/Blu-ray/VOD: Atroz

ATROZ (Njutafilms)
"Ruggero Deodato presenterar" står det på omslaget till den här filmen. Det är lite missvisande; det enda Deodato har gjort, är i princip att låna ut sitt namn.
På baksidan till denna crowdfundade mexikanska film jämförs den med CANNIBAL HOLOCAUST. MARTYRS, A SERBIAN FILM och HENRY: EN MASSMÖRDARE, vilket också är lite missvisande. Nämnda filmer må vara råa, brutala och kontroversiella, men de är alla förhållandevis lättillgängliga - i betydelsen att det är välgjorda filmer med tydliga rollfigurer och narrativ.
Lex Ortegas låg-lågbudgetrulle ATROZ är en film av ett helt annat slag. Det här är extremt rått, skitigt, brutalt och in your face. Men det är inte så mycket mer. Det här är verkligen inte en skräckfilm för vem som helst, och den är lite svår att recensera.
ATROZ inleds med att en kvinna blivit påkörd av en bil och omkommit. De två killarna i bilen grips, och i bilen hittar en polis en videokamera. Polisen tittar på filmen, och det han får se är vad vi får se: de två gripna killarna torterar och mördar en prostituerad de plockat upp. Varför de två filmar sin gärning framgår förstås inte riktigt; det gör det sällan i sådana här filmer.
Därefter torterar den kallhamrade polisen sina två fångar för att få dem att prata. Detta leder till att ytterligare en film hittas; denna gång ett gömt VHS-band. Polisen tittar på filmen, och återigen får vi se vad han ser. Denna gång är det en gammal film från den ene förövarens ungdom. Förnedrande och våldsamma bilder, vilka eventuellt förklarar varför han blev den han är. Vad som inte förklaras är varför allt videofilmades.
Enligt uppgift kostade ATROZ $7 000:- att göra. Dessa pengar har nog främst gått till specialeffektgänget. Filmen varar ungefär en timme och en kvart, och värst mycket dialog och handling hinns inte med. Lejonparten av filmen består av tortyr, mord, och lite bajskladdande.
Lex Ortega själv spelar en av gärningsmännen. Det fula, dokumentära filmfotot gör att det hela ser realistiskt ut. Den första tredjedelen, kanske till och med den första halvan av filmen tyckte jag var hemsk - i betydelsen dålig. En massa vidrigt våld för våldets skull. Jag associerade till den usla, japanska filmen GROTESQUE, som bestod av 70 minuter tortyrporr utan handling.
Men någonstans i mitten av filmen började jag tycka att det blev ... lite bra. Lite intressant. Ortega och hans medförfattare har tänkt till lite. ATROZ är fortfarande bara en film för de mest härdade - för de som vill se allt; det värsta av det värsta. I slutänden är det bara ännu en chockfilm. Men - den är lite bättre än det mesta av konkurrensen.
Jag råkade plocka ut fel skiva ur denna "2-disc edition", och såg därför DVD-versionen av misstag - men jag antar att det inte är någon större skillnad på Blu-ray-versionen. Det är grått och smutsigt.
Det finns en hel del extramaterial på skivan. I en rad korta filmer (det vore bättre om de klippts ihop till en längre dokumentär) intervjuas producenten, specialeffektkillarna, och snubben som står för musiken. Producenten pratar om hur svårt det var att få tag skådespelare som ville medverka. Jo, det kan jag verkligen förstå! ATROZ är liksom inget man visar upp för släkten och säger "Kolla vad jag har gjort!". Vi får även hela soundtracket (50+ minuter), samt den ursprungliga kortfilmen. Denna kortfilm ingår i långfilmen; det är bara filmens första mord, det på den prostituerade, och inget mer.
Jag vet verkligen inte vad jag ska sätta för betyg på detta, men den kan väl få en trea - med brasklappen att de som inte gillar denna typ av våldsfilm bör gå omvägar kring ATROZ.










-->

DVD/Blu-ray/VOD: Vampyres

VAMPYRES (Njutafilms)
Förra året tog jag mig i kragen och såg José Ramón Larraz' VAMPYRES från 1974; en film jag länge hört talas om, läst om, och sett bilder ur, men som jag av någon anledning aldrig fått tummen ur att skaffa och se. Jag blev allt lite besviken när jag såg Larraz' film. Regissören må vara spanjor, men filmen är en brittisk produktion. Jag hade förväntat mig något åt Jess Franco- eller kanske Jean Rollin-hållet, men fick istället något som känns som en osedvanligt billig Hammerfilm. Vissa försonande drag har dock filmen.
När jag såg 1974 års VAMPYRES, hade jag ingen aning om att man gjort - eller kanske fortfarande höll på att göra - en ny version. Denna nya version initierades av José Ramón Larraz själv innan han dog 2013. Filmen har 2014 som copyrightår i eftertexterna, enligt IMDb är den från 2015, medan en del källor hävdar att den släpptes först i år; 2016.
Denna gång är det en spansk produktion rakt igenom. Regissören heter Víctor Matellano, filmen är inspelad i Spanien, medan skådespelarna kommer från diverse europeiska länder - flera av dem verkar dubbade.
Denna nya VAMPYRES har fått rätt dålig kritik, många tycker att den är riktigt usel. Själv tyckte jag att det inte alls var så farligt. Antagligen beroende på att det den här gången faktiskt ser ut som en Jess Franco-film. Visst lider filmen av att det inte längre är 1970-tal, men det är det ju svårt att göra något åt.
Handlingen är i princip densamma som förra gången, några scener och bildvinklar är nästan identiska. På vad som antagligen ska vara den engelska landsbygden ligger ett hotell, och i närheten av detta ett mystiskt hus. En ensam man tar in på hotellet, som drivs av en hemlighetsfull kvinna, spelad av den gamla Hammerstjärnan och Bondbruden Caroline Munro. Mannen träffar två osedvanligt mystiska kvinnor, som bor i det skumma huset. De förför mannen - och de visar sig vara titelns vampyrer.
Till trakten kommer även tre käcka campare, som slår upp sitt tält i närheten av det skumma huset. Märkliga saker sker, folk försvinner.
VAMPYRES innehåller en hel del sex och sadomasochism - och rikligt med blod. Jag blev lite överraskad när jag konstaterade att specialeffekterna är ganska bra och kreativa; jag hade förväntat mig det billigaste alternativet - blod som stänker, men inget annat. Uppenbarligen hade filmen inte alltför låg budget - man anlitade Colin Arthur, som gjort make up-effekter till mängder av filmer, däribland DEN OÄNDLIGA HISTORIEN, CONAN - BARBAREN, GUDARNAS KRIG, ÅR 2001 - ETT RYMDÄVENTYR, och den ursprungliga VAMPYRES från 1974.
I filmens förtexter står Antonio Mayans' namn med stora bokstäver, men denna gamla B-filmsskådis från otaliga eurotrash-filmer är närmast en statist - han går omkring med en lie över axeln i två korta scener. Amerikanskan May Heatherly, som bodde i Spanien och som vi känner igen från CANNIBAL APOCALYPSE och PIECES, dyker upp alldeles på slutet; detta blev hennes sista roll. I denna scen medverkar även Conrado San Martín från KOLOSSEN PÅ RHODOS, HARMONICA - EN HÄMNARE, DUCKA SKITSTÖVEL, Lucio Fulcis CONQUEST, och Jess Francos THE AWFUL DR. ORLOF. Även Hilda Fuchs syns i scenen, hon var med i PIECES hon med, samt i HUNDRA -BARBARKVINNAN.
Bland extramaterialet finns en lite för kort, men rätt trevlig Making of-film, som har den gamle B-filmshjälten och Jess Franco-stjärnan Jack Taylor som berättare. Synd att inte också han var med i VAMPYRES.









-->

måndag 28 november 2016

Serier: Illustrerade Klassiker 2: Historiska äventyr

ILLUSTRERADE KLASSIKER 2: HISTORISKA ÄVENTYR
Cobolt
I oktober förra året recenserade jag den första volymen i Cobolts bokserie med utvalda nummer av serietidningen Illustrerade Klassiker; recensionen finns HÄR. I den texten redogör jag grundligt för min relation till denna klassiska tidning.
Nu har volym två kommit. Istället för att publicera tidningarna kronologiskt, har alltså Cobolt valt att att samla äventyr på olika teman. Här får vi således serieversioner av fyra minst sagt berömda och välkända äventyrsromaner - romaner jag själv har ganska stor nostalgisk relation till.
"Ivanhoe" av sir Walter Scott fanns hemma hos mormor och morfar; en gammal gulnad utgåva. Som barn fascinerades jag av omslaget, som visade upp de dramatiska tornérspelen. Jag försökte läsa boken, men den var alldeles för träigt skriven för en liten gosse på 1970-talet. Däremot visades filmen från 1952 på TV ett par gånger, och den tyckte jag var tuff och spännande.
"De tre musketörerna" av Alexandre Dumas d.ä. fanns hemma hos farmor och farfar, även den gammal och gulnad. Omslaget var spännande, och boken var försedd med lika spännande illustrationer. Ibland övertalade jag farfar att läsa högt ur den för mig. Han hade ett eget, ganska speciellt sätt att läsa högt ur böcker - han läste bara lite här och där. Jag begrep halvsju. Tack och lov visades även olika filmatiseringar på TV - den med Gene Kelly tyckte jag var bäst. Jag minns också en fransk version, som hade riktigt feta ljudeffekter när snytingar delades ut.
"Den siste mohikanen" av James Fenimore Cooper fanns även den hemma hos farmor och farfar - förkortad och på engelska. Tydligen hade farfar en gång tagit en korrespondenskurs i engelska och då fått boken. Jag kunde inte läsa den, eftersom jag inte kunde engelska. Det kunde inte farfar heller.
"Skattkammarön" av Robert Louis Stevenson ägde jag själv som barn - i Carlsen/if:s kraftigt förkortade-, och lika rikt som flott illustrerade utgåva. Inspirerad av det enda nummer av Illustrerade Klassiker jag hade; Illustrerade Klassiker dubbelnummer 5; "Vägen mot vilda västern", började jag att göra en egen serieversion av "Skattkammarön". Eftersom jag inte riktigt begrep att man måste bearbeta och omarbeta en bok när man gör serie av den, satt jag och skrev av all text i boken. Med kulspetspenna. När jag gjort en sida fick jag nog och lade ner projektet.
Serieversioner av dessa romaner finns det otaliga. Jag läste de sex nummer av Illustrerade Klassiker - De stora äventyren som kom ut i slutet av 1970-talet; i dessa fanns Marvel Comics versioner. 1978-1979 gav Atlantic Förlag ut en kortlivad, svartvit tidning i mindre format, som hette Mina klassiker. Jag läste "De tre musketörerna" i den versionen, och minns den som rätt slarvig. När jag nu googlade fram- och tittade på omslagen, ser de smått intressanta ut. Jag undrar om de var så dåliga som jag minns dem.
De ursprungliga serieversionerna från 1950-talets Illustrerade Klassiker har jag inte läst - förrän nu. De fyra klassikerna i denna bok är tecknade av Norman Nodel, George Evans, John Severin (med flera andra) och Alex Blum. De gamla EC Comics-tecknarna Evans och Severin är jag välbekant med; Evans ritade även Agent Corrigan och en hel del åt DC Comics, men om jag inte visste att det var de som hållit i pennan, hade jag aldrig gissat det.
George Evans' "De tre musketörerna" är lite bättre tecknad än de tre andra serierna i boken, men som helhet är det stelt och träigt - i synnerhet Norman Nodels skeva tolkning av "Ivanhoe".
Dock är denna bok, trots de dammiga serierna, högintressant ändå - tack vare de gedigna artiklarna. Liksom i förra volymen, har Olle Dahllöf och Anders Andersson skrivit fylliga texter om Illustrerade Klassiker, dess historia och dess tecknare. De initierade artiklarna om romanernas författare är osignerade, men jag antar att det är Coboltbossen Peter Sparring som skrivit dem, eftersom han listas som en av artikelförfattarna. Förordet är författat av Ulf Granberg, som även sitter i redaktionen.
Norman Nodels inte allför rafflande seriekonst.
George Evans betydligt mer rafflande seriekonst.
Vad som är lite kul, är att det skrivs en hel del om den engelska TV-filmen om Ivanhoe från 1982; den där som visas på svensk TV varje nyårsdag. En lite märklig tradition - den här filmen är nog bara ihågkommen i Sverige och möjligtvis Norge. Med andra ord: precis som FAMILJEN MACAHAN.
Artiklarna är rikligt illustrerade, det bjuds på en del fakta jag inte kände till, och bokens formgivning är tjusig. Målgruppen är nog främst nostalgiker - men detta är en stor och köpstark grupp.
 



-->

torsdag 24 november 2016

Bio: Allied

Foton copyright (c) UIP
Liksom förra veckans NOCTURNAL ANIMALS, bjuder ALLIED på två filmer i en - varav den ena är betydligt bättre än den andra.
Det är 1942 och den kanadensiske agenten Max (Brad Pitt) anländer till Casablanca. Där ska han möta en kvinna han aldrig träffat; den franska spionen Marianne (Marion Cotillard). De två ska föreställa ett gift par; Max låtsas vara från Paris, men Marianne anmärker på hans brytning. Tillsammans ska de utföra ett viktigt uppdrag för de allierade, och de får förstås inte bli förälskade i varandra. Självklart blir de störtförälskade i varandra och har sex i en bil i öknen under en sandstorm. Sedan går de ut och pangar tyskar.
Det här är fantastiskt tjusigt. Scenografin är enastående, filmfotot är elegant, Brad Pitt och Marion Cotillard är stiliga; han i tropikkostymer och hatt, hon i diverse klänningar. Bortsett från en del sex och våld, är detta trevligt gammaldags. Som en klassisk Hollywoodfilm. Traditionellt, lite romantiskt, lite spännande, mycket underhållande.
Tyvärr slutar detta ökendrama efter en dryg tredjedel av filmens spellängd. Därefter förflyttas vi till London. Ett år har gått och nu är Max och Marianne gifta, och har en liten dotter. De flotta miljöerna i Casablanca är utbytta mot ett grått London. Fula hem. Fula tapeter. Bleka, glåmiga människor.
Plötsligt kallas Max till sin boss (Jared Harris). Det visar sig att man misstänker att Marianne egentligen är tysk spion. Om så är fallet blir det Max' uppgift att avrätta henne. Vägrar han och hjälper henne, kommer även han att avrättas. Nu tänker förstås Max göra allt för att bevisa att kvinnan han älskar inte alls spionerar för fienden.
Denna del av filmen; den största delen, är mycket, mycket sämre än den första. Ibland är det lite märkligt också. Max' syster (Lizzy Caplan) lever öppet i ett lesbiskt förhållande i London - i ett land där homosexualitet var förbjudet fram till förhållandevis nyligen. På en vild fest börjar plötsligt strikta officerare snorta kokain - det gjorde de kanske under kriget, vad vet jag, men det ser allt lite märkligt ut. En tysk spion, som under hela filmen pratat engelska, pratar plötsligt tyska när Max stormar in med sin picka.
När filmen går mot sitt slut blir det plötsligt lite klassisk Guys on a Mission-film under tio-femton minuter - Max tar sig till Frankrike, där han tillsammans med motståndsrörelsen ska ta sig in i ett fängelse för at förhöra en fånge. De franska kämparna bär basker och jag väntade bara på att de skulle presentera sig som Du Quois, Déjà Vu och Chocolat Mousse.
Det är Robert Zemeckis som har gjort ALLIED. En kille som hade en fin karriär på 1980-talet med DEN VILDA JAKTEN PÅ STENEN, TILLBAKA TILL FRAMTIDEN-trilogin, och som peakade 1994 med FORREST GUMP. Sedan dess har han inte gjort sådär jättemycket, och det han gjort har inte varit alltför minnesvärt. ALLIED är inte heller minnesvärd.
Om jag tycker att Casablancadelen är värd en fyra i betyg, medan resten förtjänar en tvåa, hamnar slutbetyget på en trea. Men det är en svag sådan.








(Biopremiär 25/11)




onsdag 23 november 2016

Bio: Hell or High Water

Foton copyright (c) Scanbox
Någon amerikansk branschtidning, det kan ha varit Variety, kallade HELL OR HIGH WATER "the best reviewed movie of the year". Jag har inte tagit mig tid att läsa speciellt många utländska recensioner, men bra är den här filmen - om än inte bäst i år.
Detta kriminaldrama är en modern western. Filmen skulle fungera lika bra, om inte bättre, som en renodlad western, med banditer, sheriffer och uppbåd ridande på häst mellan små dammiga hålor i Texas.
Ben Foster och Chris Pine spelar bröderna Tanner och Toby Howard. Den tidigare laglydige Toby är frånskild, och i ett desperat försök att rädda familjens ranch och betala sin bortgångna mors skulder, tar Toby hjälp av sin halvgalne fängelsekund till bror för att råna banker i små hålor i Texas. Snart får de den gamle Texas Rangern Marcus Hamilton (Jeff Bridges) och dennes kollega Alberto (Gil Birmingham) efter sig. Bröderna Howard klantar sig, poliserna knappar in, och eftersom de befinner sig på vischan i Texas, är lokalbefolkningen ofta beväpnad - vilket leder till ett regelrätt uppbåd.
HELL OR HIGH WATER innehåller som sig bör en del actionscener, då det handlar om bankrånare, men i grunden är detta ett karaktärsdrivet, ganska lågmält drama.
Foster, Pine och övriga skådespelare gör bra ifrån sig i rollerna - men Jeff Bridges fullkomligt lyser som sheriffen som bara har några veckor kvar till pensionen. Han är en stark personlighet och han älskar att kärleksfullt retas med sin kollega, som är indian-mexikan - Ranger Hamilton bränner av alla sura indianskämt han kan komma på, och när dessa är slut tänker han börja med sina mexikanskämt.
Många scener är riktigt roliga - som när poliserna besöker en skabbig sylta och serveras av en vresig kärring som jobbat där i 48 år.
Den engelske regissören David Mackenzies förra film, var det brutala fängelsedramat BLODSBAND - en film jag inte kom ihåg att jag sett förrän jag noterade att jag recenserat den. HELL OR HIGH WATER är betydligt bättre.
Mycket känns igen från andra, liknande filmer. BADLANDS, BONNIE & CLYDE, LONE STAR, NO COUNTRY FOR OLD MEN, för att nämna fyra. Dessutom går det att likna filmen vid åtskilliga westerns. Fast detta är självklart inget som stör. Tvärtom. Western är en av de bästa genrerna, kanske den bästa, vid sidan av skräckfilm, karatefilm, tyrolerfilm och dansk gladporr.
Till detta kommer att Mackenzies film tillhör en typ av film jag tycker att vi ser alldeles för lite av idag - amerikansk kriminalfilm med tydligt vuxen målgrupp. Skottlossning och biljakter, javisst, men främst är detta en karaktärsstudie med utmärkta dialoger och miljöskildringar.
HELL OR HIGH WATER är inte årets bästa film, men den är bättre än det mesta jag ser på bio.







(Biopremiär 25/11)



-->

Bio: Bad Santa 2

Foton copyright (c) Scanbox
Enligt en kompis och kollega gick Terry Zwigoffs BAD SANTA från 2003 aldrig upp på bio i Malmö. Det är mycket möjligt - jag såg den på DVD. Jag har inte sett om den sedan den släpptes, men jag vill minnas den som väldigt rolig.
När man nu tretton år senare gjort en uppföljare, har Mark Waters (FLICKVÄNNER FRÅN FÖRR, POPPERS PINGVINER) tagit över regin, och även manusförfattarna är nya. Resultatet är något av det tröttaste, mest genant o-roliga jag sett på bra länge. Nästan samtliga medverkande ser fullkomligt ointresserade ut, ibland framstår de nästan som generade.
Billy Bob Thornton är tillbaka som den småkriminelle alkisen Willie. Alldeles i början av filmen får han sparken från sitt jobb. Han tycker att allting suger och försöker ta livet av sig. Han misslyckas förstås, och det dröjer inte länge innan han befinner sig i Chicago, där han tillsammans med den lika kriminelle Marcus (Tony Cox); den kortvuxne som försökte döda Willie i första filmen, tänker råna en välgörenhetsorganisation.
En tredje person är inblandad i kuppen - den väldigt gravt kriminella Sunny (Kathy Bates), som visar sig vara Willies morsa. Willie hatar Sunny, Sunny hatar Willie, båda hatar Marcus, Marcus hatar alla.
Kuppen går ut på att de ska jobba för välgörenhetsorganisationen, klä ut sig till tomtar och samla in pengar på stan, och sedan bryta upp kassaskåpet där de insamlade pengarna förvaras. Problem uppstår, förstås. Dessutom dyker den korkade killen Thurman Merman (Brett Kelly), som var gosse i förra filmen, upp och ställer till det.
I princip ingenting är roligt i BAD SANTA 2; ingenting alls. Så tillvida man inte tycker att det räcker med en oändlig massa supande, kopiöst mycket grovt språk, och mängder med lama, pinsamma sexskämt för att det ska bli jättekul. De medverkande är alldeles för gamla och för bra för att ägna sig åt den här typen av pueril tonårshumor.
Stämningen är närmast deprimerande, Billie Bob Thorntons rollfigur ska förvisso vara blasé på allt, men han behåller ett och samma ansiktsuttryck filmen igenom, och ser mest ut att vilja vara någon annanstans. Allting är oinspirerat. DUM & DUMMARE 2 framstår nästan som bra vid jämförelse. BAD SANTA 2 är 92 minuter utfyllnad.
En märklig detalj är att Kathy Bates, som alltså ska föreställa Billy Bob Thorntons morsa, bara är sju år äldre än Thornton. Filmskaparna hittade väl ingen 80-åring som ville vara med i det här.
Se om den första BAD SANTA istället. Om du nu inte är 16 och tycker att det är fräckt när folk säger "fuck" och "pussy" i varannan mening.










(Biopremiär 25/11)



-->

tisdag 22 november 2016

Jag håller låda på Örebro Seriefestival

Den 26-27 november går Örebro Seriefestival, den första i ordningen, av stapeln. Minsann om inte jag kommer att framträda där!
På lördagen; den 26:e, kliver jag upp på en scen när Svenska Serieakademin ska avhandlas. Klockan 11-12:15 i Kulturhuset ska Patrik Schylström samtala med Sture Hegerfors, Lasse Åberg och mig om akademins historia.
Klockan 13-13:45 samma dag, men i ABF-huset, äntrar Jan-Ola Sjöberg och jag scenen för att diskutera buskis. Jag ska bland annat prata om mitt författande av 91:an och Åsa-Nisse.
... Och klockan 17-18 samma lördag i Kulturhuset kommer vi i Svenska Serieakademin att signera vår bok "Oops!". Samtidigt signerar David Lloyd ("V for Vendetta"). Be Lloyd signera en gammal Åsa-Nisse!
All info och hela programmet hittar du HÄR.



-->

torsdag 17 november 2016

Bio: Cézanne och Zola

Foton copyright (c) Njutafilms
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!
Jag hyste vissa förhoppningar om den här filmen. Jag väntade mig ett mustigt drama om konstnären Paul Cézanne och författaren Émile Zola, jag väntade mig vackra provençalska landskap, jag väntade mig konst. I slutändan visade det sig att jag inte fick så mycket av ovannämnda ingredienser. Ett vackert, grönskande Provence - men inte så mycket mer.
Regissören Danièle Thompson, som även skrivit manus, har bara regisserat ett halvdussin filmer, men hennes bakgrund som manusförfattare är gedigen - redan på 1960-talet skrev hon ett helt gäng komedier för Louis de Funès, och därefter har hon legat bakom bakom drivor av dramer för film och TV.
Därför känns det märkligt att konstatera att CÉZANNE OCH ZOLA (som i original heter CÉZANNE ET MOI) har kraftiga dramaturgiska problem.
Cézanne och Zola blir vänner redan som barn. Cézanne är rik, Zola är fattig. Men pojkarnas uppväxt avhandlas snabbt. Under större delen av filmen spelar Guillaume Canet Zola, medan Guillaume Gallienne de la Comédie Française gör Cézanne. Zola är nu uppburen författare; en mycket rik sådan. Cézanne, däremot, är utfattig konstnär utan några som helst framgångar. Halvgalen är han också.
De två vännerna fortsätter att träffas under fyrtio år. När jag ser filmen undrar jag varför. Här framställs de som två synnerligen osympatiska gubbar, som mest bråkar när de träffas. Den djupa vänskapen märks det inte så mycket av.
Inte heller det faktum att tiden går. Jag antar att tid förflyter under berättelsens gång, men varken Cézanne eller Zola ser ut att åldras.
Alldeles i början av filmen får vi se Zola skriva ett par bokstäver, men hela hans författarkarriär; hans uppgång, hoppar Thompson över, vi antas redan vara välbekanta med allt han skrivit - och ärligt talat: här i Sverige är nog Émile Zola ganska bortglömd, åtminstone för allmänheten.
Vi får se Cézanne stå vid sitt staffli några gånger, men så värst mycket målande blir det inte.
Alltför ofta sitter de två (o)vännerna i ett rum och pratar, och det känns som filmad teater. Men ibland fläskas det på med härliga Provençemiljöer. Glada människor picknickar i det gröna, det målas, och nakna modeller plaskar fnittrande omkring i vattnet.
Plötsligt tar filmen slut. Det kändes som om den aldrig kom igång, som om det sedan hände något väsentligt, och så var det över.
Jag tror nog att det finns en publik för franska filmer om franska konstnärer här i Sverige - men jag har svårt att tänka mig att kulturtanterna på Spegeln i Malmö och Roy i Göteborg kommer att uppskatta CÉZANNE OCH ZOLA. Det här är oengagerande och allt annat än mustigt.
Alldeles i närheten av Roy och Göta ligger Göteborgs konstmuseum. Därinne kan man titta på ett verk av Cézanne. Inträdet är dessutom billigare än en biobiljett.










(Biopremiär 18/11)


-->

Bio: Nocturnal Animals

Foton copyright (c) UIP Sweden
Modeskaparen Tom Ford regidebuterade 2010 med EN ENDA MAN - och ärligt talat minns jag absolut ingenting av den, mer än att Colin Firth spelade huvudrollen, och att filmen var makalöst snygg. Jag läste nu min recension av den, och konstaterar att jag var djupt imponerad av EN ENDA MAN. Där ser man.
När nu Tom Ford gör sin andra film, är genren thriller. Eller dramathriller. Vi får två filmer i en: ett drama och en thriller.
"Nocturnal Animals" är titeln på ett bokmanus galleriägaren Susan (Amy Adams) fått av dess författare; hennes exmake Edward (Jake Gyllenhaal). Susan läser boken - och vi får se denna dramatiserad:
Tony (Gyllenhaal igen) med fru och tonårsdotter beger sig iväg på en bilresa. Färden går genom ett öde Texas, mörkret faller, och plötsligt dyker det upp en bil som prejar dem av vägen. Den andra bilen stannar också, och ur denna kliver tre riktigt rejält obehagliga typer. De påstår att det är Tony som kört på dem, och även om de erbjuder hjälp med att fixa ett punkterat däck, är de minst sagt hotfulla.
Efter en lång stund; en otroligt jobbig stund både för Tony och hans familj, och för oss i publiken, fortsätter färden - men inte som tidigare. En i gänget kör iväg med Tony, medan frun och dottern trycks in i den andra bilen. Tony dumpas mitt ute i ingenstans och lyckas komma undan. Efter att ha stapplat omkring hela natten hittar han ett hus och ringer polisen.
Michael Shannon spelar den minst sagt hårdföre snuten Bobby Andes. Bobbys och Tonys jakt på gärningsmännen går från att följa lagen till att bli en våldsam hämndaktion.
Denna thrillerhistoria påminner en hel del om de där amerikanska noirfilmerna som gjordes på 1950-talet, ofta av B-filmsbolag. Men i Tom Fords film är allt sju resor värre. Här finns drag av THE LAST HOUSE ON THE LEFT, och det är bitvis riktigt otäckt. Och det är riktigt bra. Om filmen NOCTURNAL ANIMALS enbart bestod av denna historia, hade betyget tveklöst blivit en femma.
... Men nu får vi även ramhandlingen om galleristen Susan. Hon lever med en otrogen man (Armie Hammer), hon är trött på sitt jobb och på den sterila konst hon visar där. I tillbakablickar får vi se hur hon tjugo år tidigare träffade- och gifte sig med Edward, och hur hon kort därpå lämnade honom. Susan upplever Edwards bok som en metafor över deras äktenskap, kanske som hämnd.
Jag tycker att historien om Susan förtar effekten av thrillern; av filmen i filmen. Susan rör sig i exklusiva, kalla miljöer, estetiken är utstuderad, och det ser ibland ut som en italiensk thriller från 1980-talet; kontrasten är stor mot den dammiga öknen i Texas. Visst är det tjusigt. Elegant. Men Susans historia är inte alls lika engagerande och spännande som Tonys blodiga jakt på sin familjs mördare.
Förtexterna till NOCTURNAL ANIMALS är ... Ja, jösses. De måste ses. Eller kanske inte ses. Filmen har antagligen den mest bisarra förtextssekvens jag någonsin sett.
Om jag tycker att thrillerdelen förtjänar en femma i betyg, medan dramadelen ska ha en trea, bör slutbetyget rimligtvis bli en fyra.







(Biopremiär 18/11)



-->

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx