fredag 28 oktober 2016

Serier: Fantomen: Mannen som inte kan dö

FANTOMEN: MANNEN SOM INTE KAN DÖ
av Lee Falk, Ray Moore, Wilson McCoy, Sy Barry, Tony De Paul, Graham Nolan, Paul Ryan
Egmont Publishing
För ganska exakt ett år sedan recenserade jag "Fantomen: De tusen farornas man"; förra årets stora Fantomenbok. Nu är årets stora Fantomenbok här - "Mannen som inte kan dö".
Eftersom Fantomenfiguren som bekant fyller hela 80 år i år, har man valt att publicera sex amerikanska dagspressäventyr av olika upphovsmän; från 1930-talet fram till idag. Det här är en ojämn och spretig, men trevlig bok, som visar upp hur ojämn och spretig serien trots allt är. Förändringarna under dessa 80 år är tydliga, och det framgår att det är stor skillnad på serien beroende på upphovsmän. De överlägsna svenskproducerade äventyren saknas i boken.
Först ut är "Hajnästet" från 1938 av Lee Falk och Ray Moore. Jag gillar Ray Moore; den förste Fantomentecknaren. Hans ruffigt eleganta stil formligen dryper av mystik och äventyr. Fast denna mystik skär sig ibland med innehållet. På den här tiden var nämligen Fantomen en riktigt skön snubbe. Han var hård mot de hårda och en hemlighetsfull man, men samtidigt en skämtsam ironiker alla brudar föll som käglor för.
I "Hajnästet" råkar Fantomen ut för moderna pirater som bor på en egen, hemlig ö. Det är toppraffel från början till slut; det osar gamla pulpäventyr och följetongsfilmer.
Serierna i boken, vilka översatts av Göran Semb, presenteras med ett undantag helt oredigerade, vilket både är en för- och en nackdel - vilket jag snart ska återkomma till. Estetiskt sett är det förstås tilltalande, även om det i Ray Moores fall blir lite väl smått och svårläst. På hans tid fick serierna breda ut sig i dagstidningarna, och hans strippar är avsedda för ett betydligt större format.
Fantomen har hammnat i en prekär situation. Ray Moore tecknade.
Den här boken inleds med ett förord av Lasse Åberg, i vilket han kallar Ray Moores efterträdare Wilson McCoy "den grovhuggne, brutale, underbart usle och för Lars den ende riktige Fantomentecknaren". Jag kan väl inte påstå att jag håller med. Som jag skrev i min recension av årets julalbum, blev jag besviken när jag var barn och prenumererade på Fantomen, och de körde en gammal klassiker av Wilson McCoy. Det var ju varken tufft, spännande eller mystiskt, och Fantomen själv såg mest skojig ut,
McCoys stil skilde sig radikalt från Moores. Detta innebar att Lee Falk ofta skrev en annan typ av äventyr - små lättsamma, gärna komiska historier. Som vuxen kan jag uppskatta de här, men de har egentligen inte så mycket med den Fantomen jag gillar att göra.
I den här boken återfinns söndagsäventyret "Piraternas dag" från 1956. Eftersom det publicerades i Fantomentidningen 1979 när jag prenumererade, har jag läst det tidigare, men jag kommer inte ihåg det. Det är en tunn historia om bovar som klär ut sig till pirater under en piratfestival, där alla klär ut sig till pirater.
Tung, fartfylld action tecknad av Wilson McCoy.
Därefter är det dags för Sy Barrys version, och äventyret "Hydra" från 1968. I detta äventyr introducerar Lee Falk Walkers klippa - men Falk har ännu inte bestämt sig vad detta gömställe/högkvarter egentligen är. Fantomen, som släpar dit Diana, kallar stället "Örnnästet", det verkar inte ligga i Nevadas öken, hissen finns på utsidan, och det är allmänt konstigt. Grottan/huset på klippans topp är fullt inredd och har elektricitet, men Fantomen verkar inte veta så mycket om stället - som om han aldrig varit där. Lustigast är att det på spiselkransen står en inramad bild, kanske ett foto. Vi ser det bara i bakgrunden - och det är inte utan att jag undrar vem det föreställer!
I äventyret slåss Fantomen mot den mäktiga organisationen Hydra, som mest verkar bestå av busar i hatt.
I dagspresserier upprepas gärna händelser, så att läsaren inte ska glömma vad som hänt tidigare. Lee Falk var expert på detta. Ingen serieförfattare upprepade sig mer än Falk. Samma händelser, ibland samma bilder, återkommer i stripp efter stripp, och detta blir värre för varje decennium. Detta innebär att serierna blir lite påfrestande att läsa i oredigerat skick. De mår verkligen bra av att redigeras om till serietidningsformat, då alla irriterande upprepningar plockas bort. Värst är när Diana på sidan 39 i boken tittar in i Fantomens radiorum och säger "Vad är det här?", och sedan tre strippar senare på nästa sida tittar in i samma rum och frågar "Vad är det här?". Hon har kanske dåligt minne? 1968 var dock Sy Barrys realistiska teckningar fortfarande eleganta.
Typisk Sy Barry-skurk.
... Till skillnad från i bokens nästa äventyr; "Mästarnas mästare", ett söndagsäventyr från 1993-1994. Barry använde sig av olika assistenter, och de sista åren han gjorde serien, blev teckningarna alltmer grova och okänsliga. Lee Falks manus från den här tiden var än värre. Efter att ha varit en duktig och fantasifull författare under 1930- och 40-talen, hade Falk åren innan sin bortgång utvecklats (avvecklats?) till en författare som producerade vad som närmast kan beskrivas som "lättläst för utvecklingsstörda". Det är riktigt illa berättat med osannolikt usel, korthuggen dialog, som vore det en barnbok,
"Mästarnas mästare" är ännu en serie om den årliga djungelolympiaden. Den här gången uppstår en kamp mellan könen, eftersom kvinnorna i de olika stammarna vill vara med och tävla, något männen inte gillar - och Fantomen är den som ska avgöra om de ska få sin vilja igenom. Av någon anledning är detta äventyr redigerat; alla rutar verkar vara med i obeskuret skick, men de har flyttats om på sidorna.
Fantomen i början av 1990-talet. Som en barnbok.
Efter att Lee Falk dött och Sy Barry gått i pension, har dagspressversionen tecknats av en hel rad människor, medan författare främst har varit Tony De Paul. Ett par av dessa nya tecknare har varit fullkomligt värdelösa, med Eric Doescher som lågvattenmärke, men dessa blev kortvariga.
"Terror i Morristown" är ett söndagsäventyr från 2003 av Tony De Paul och Graham Nolan. Det är ett modernt, actionorienterat äventyr, om än lite väl kort och abrupt. Nolan har en rätt skön tuschlinje, han är ingen dålig Fantomentecknare, men vad som är konstigt med hans avsnitt, är att han verkar ha svårt att få plats med figurerna i de många och väldigt små rutorna. Det ser lite plottrigt ut.
Fantomen tecknad av Graham Nolan.
Sist i boken kommer "Tvillingarnas framtid", att dagsstrippäventyr från 2015-2016, och det sista superhjältetecknaren Paul Ryan färdigställde - han gick bort i cancer tidigare i år. För manus står De Paul.
Fantomens barn; tvillingarna Kit och Heloise, är på tapeten nu - i den svenska serietidningen publiceras äventyr som utspelar sig i framtiden och som har dessa syskon som huvudpersoner. I "Tvillingarnas framtid" diskuteras vad de ska göra  av sina  liv. Heloise och Diana åker till New York för att välja en skola där Heloise ska studera, medan Kit stannar kvar i grottan och läser Fantomenkrönikor - Fantomen låter nämligen antyda att han vill att Kit, liksom två förfäder, ska åka till Himalaya och studera. Varvat med detta får vi se Fantomen flänga runt på stan och nita diverse skurkar. På slutet firar tvillingarna sin födelsedag och har stor fest med bland andra Mandrake och Lothar som gäster.
Ett rätt konstigt äventyr, lite ofokuserat och spretigt. Paul Ryan var en bra tecknare, men Kit och Heloise ser inte alls ut att vara 14 år - snarare 28.
Fantomen tecknad av Paul Ryan.
Mellan serierna i boken finns en artikel av vikarierande Fantomenredaktören och -experten Andreas Eriksson, i vilken han redogör för seriens historia.
"Fantomen: Mannen som inte kan dö" är alltså en rätt spretig sak och de flesta av äventyren är i svagaste laget. Men - det är trots detta ganska trevlig läsning.
Jag hoppas att det kommer en ny Fantomenbok nästa år - och då förhoppningsvis med serier producerade av svenska Team Fantomen. Eller enbart serier tecknare av Ray Moore.



-->

torsdag 27 oktober 2016

Bio: Doctor Strange

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Seriefiguren Dr Strange skapades 1963 av Stan Lee och Steve Ditko - fast det skulle inte förvåna mig om Ditko hävdar att det egentligen var han som hittade på figuren och skrev alla äventyr själv, medan Lee tog åt sig äran. Eftersom Ditko är galen har jag lite svårt att tro på allt han påstår.
I vilket fall: jag har läst ganska lite Dr Strange-serier. Jag vet inte om jag läst några av de tidiga avsnitten av Lee och Ditko - jag har för mig att de dök upp i någon av Atlantics tidningar, men jag kan minnas fel. Däremot minns jag som igår när jag fick nummer 3/1974 av Semics kortlivade Conantidning med blandade superhjälteserier. Conan, tecknad av Barry Smith, gjorde ett outplånligt intryck på mig, men jag tyckte även att Dr Stranges fajt med Dormammu med det brinnande huvudet var asfräck. Även om jag inte begrep ett dugg. Dr Strange-avsnitten i Semics Conan skrevs av Roy Thomas, medan Gen Colan och Tom Palmer stod för teckningarna.
Orsaken till att jag aldrig brytt mig om Dr Strange, är att det är för mycket flum och kosmiskt mumbo-jumbo. Samma orsak som till varför jag inte läst Silversurfaren. Dessutom har jag lite svårt för figurer med lite för mäktiga och märkliga krafter; som kan trolla och fixa precis allting med en handvändning, i serier där precis allting kan hända. Jag vet inte hur det var med Dr Strange, men Silversurfaren var dessutom försedd med högtravande svammel.
I slutet av 1970-talet försökte Marvel Comics göra TV av sina figurer. Hulk blev ju en rejäl succé på TV, medan Spindelmannen förvandlades till en lika konstig som kortlivad TV-serie. Det kom två TV-filmer om Kapten Amerika som inte slog an - och så gjordes ett pilotavsnitt om Dr Strange med Peter Hooten i titelrollen. Den här filmen är rätt bra, faktisk; den har sådant där skönt 70-talsstuk och hjälten har en bra mustasch. Dock blev det aldrig mer än en pilot.
1992 släppte Charles Bands bolag Full Moon filmen DOCTOR MORDRID, gjord direkt för videomarknaden och regisserad av Band och hans far Albert. Enligt Wikipedia hade Charles Band en option på Marvels seriefigur, men denna gick ut innan hans Dr Strange-film blev gjord. Istället för att skrota projektet, skrevs manuset om. Om detta verkligen stämmer vet jag inte - varför skulle Band haft en option på Dr Strange?
DOCTOR MORDRID är en av de bättre filmerna från Full Moon. Jeffrey Combs spelar Anton Mordrid, och han är Strange - även om namn och detaljer ändrats. Budgeten är låg och filmen är märkligt kort - efter 74 minuter tar den plötsligt slut. Den är dock trevlig och snygg; den är lite mysigt glassig och färgglad, så som Full Moons filmer var på den tiden. Jag såg om den idag efter att jag kommit hem från pressvisningen av den nya DOCTOR STRANGE. En intressant detalj är att två scener ur DOCTOR MORDRID återkommer i DOCTOR STRANGE. Visst är det märkligt att båda filmerna innehåller en strulande godisautomat ... Och den stämningsfulla scenen med Stranges siluett (se bild här under någonstans) finns också med i DOCTOR MORDRID.
Den nya DOCTOR STRANGE, ja. Till saken! har ni hojtat ett tag nu. Scott Derrickson (SINISTER) har regisserat den här filmen, som fått överraskande gott mottagande redan innan premiären. Även om jag alltså inte är fan av serien, så hade jag vissa förväntningar på Derricksons film. Och jo, jag får nog säga att de infriades. DOCTOR STRANGE är en av de bättre Marvelfilmerna; den är underhålllande, småkul, och kommer undan med en del dumheter tack vare sina skådespelare.
Benedict Cumberbatch spelar dr Stephen Stange, antagligen världens skickligaste kirurg; svinrik, stöddig - och förälskad i dr Christine Palmer (Rachel McAdams), som tycker att Strange måste skärpa sig. Men så kör Strange av vägen med sin dyra bil (i eftertexterna påpekas att det är farligt att kolla sin mobil medan man kör bil), han blir svårt skadad - och darrhänt.
Stephen Strange tipsas om att det i Katmandu finns ett ställe där man kan lära sig magiska tricks som värsta Mandrake. Strange beger sig dit i hopp om att bota sina händer, hittar stället, och efter lite bråk med Den Äldsta (Tilda  Swinton utan hår); som är mäktigast och bestämmer i templet, antas Strange och börjar träna. Han lär sig trollformler, hans astralkropp kan lämna kroppen, och han övar lite kung fu och har sig.
Detta kommer till pass, eftersom Mads Mikkelsen spelar den slemme Kaecilius, som sminkat sig som en glamrockare från 70-talet (eller som Broder Daniel?) och som tillsammans med sitt sinistra gäng (Scott Adkins är en av dem) vill krossa världen med hjälp av superdemonen Dormammu. Eller hur det nu var.
Visst. Det är en hel del mumbo-jumbo. Andlighet, new age, trolleri, demoner, fan och hans moster. Men filmen kommer undan med detta - tack vare Benedict Cumberbatch. Hans Dr Strange är nämligen en rätt rolig hjälte med knastertorr humor. Han är sarkastisk. Han driver med de visa, gravallvarliga munkarna. Tillsammans med Swinton, McAdams och övriga skådisar lyckas han lyfta filmen, och det ganska rejält.
Dr Mordrid? Nej, Dr Strange.
Datoranimerade effekter är det gott om, egentligen fläskas det på alldeles för mycket med sådana. Ett genomgående tema i filmen är kalejdoskop. Flera gånger viks storstäder ihop till kalejdoskopliknande formationer när hjältar och skurkar drabbar samman - dessa scener påminner om liknande i INCEPTION. Och ja, självklart är slutstriden alldeles för lång och utdragen. Dock är det långtifrån lika påfrestande som det brukar vara.
Stan Lee dyker upp i en buss. En liten bit in i eftertexterna får vi en liten bonusscen, och när sluttexterna rullat klart kommer ytterligare en scen. Denna bjuder på en twist, så man bör allt sitta kvar. Av någon outgrundlig anledning är filmen barnförbjuden. Där måste det ha blivit fel.
För att sammanfatta: Jag gillar DOCTOR STRANGE.
Och DOCTOR MORDRID.









(Biopremiär 28/10)





onsdag 26 oktober 2016

Serier: Fantomen 2016

FANTOMEN 2016
av Claes Reimerthi, Kari Leppänen, Lee Falk och Wilson McCoy
Bokförlaget Semic
När jag var barn fick jag och min syster alltid varsitt julalbum - eller jultidning, om man så vill - på julaftons morgon. Jag fick självklart Fantomen. Det var alltid lite spännande med dessa julalbum. Stort format och färg; inte alls som den svartvita serietidningen.
Så här fyrtio år senare konstaterar jag att dessa gamla julalbum inte var något vidare. Oftast lite halvvissna serier av Lee Falk och Sy Barry, synnerligen okänsligt färglagda. Som barn hade jag inget emot Falk och Barrys dagspressäventyr, men som vuxen tycker jag att de alldeles för ofta var rätt dassiga, åtminstone innehållsmässigt.
Så ser inte julalbumen ut längre. Sedan ett antal år repriseras istället äventyr skapade av Team Fantomen, och som bonus slänger man in faksimiler av gamla julalbum. Årets julalbum innehåller två 90-talsäventyr av Claes Reimerthi och Kari Leppänen; "Djävulens gentleman" (1995) och "Den kusliga ruinen" (1997).
Den första storyn, som utspelar sig i London på 1850-talet, är en något rörig historia - faktum är att jag redan glömt bort vad den gick ut på. Jag fick intrycket av att episoden kortats något, men antagligen är så inte fallet. Men även om själva äventyret alltså inte är så minnesvärt, är det en särdeles stämningsfull serie.
Jag har aldrig varit jätteförtjust i Kari Leppänens teckningar; de är lite för stela och kalla, ibland rätt platta. I "Djävulens gentleman" gör han dock bra ifrån sig - men vad som lyfter serien är färgläggningen. Det trodde jag aldrig att jag skulle skriva! Fantomen är en svartvit serie - så är det bara. Den stämning och mystik serien besitter försvinner när den färgläggs. När Fantomentidningen gick över till färg på 90-talet, var färgläggningen vedervärdig. År 2003 tog Reprostugan över, och färgläggningen av serierna i detta julalbum är ny. Och Reprostugan har gjort ett väldigt bra jobb med albumets första äventyr!
Det andra äventyret; "Den kusliga ruinen", utspelar sig i Oxford på 1880-talet och handlar om gamla, fina The Hellfire Club. Fast klubben glöms ganska snabbt bort. Det här är ett ganska enkelt äventyr, bitvis fick det mig att associera till Dylan Dog - fast med Fantomen och hans son i huvudrollerna. Leppänens teckningar är här sämre, de är rätt träiga och livlösa. Färgläggningen hjälper till en aning. Av någon anledning saknas avsnittets titel på dess titelsida.
Sist i albumet hittar vi Fantomens julalbum från 1966 - och det innehåller de roligaste Fantomenserier jag någonsin läst! Jag skrattade högt och läste högt för min sambo.
Som barn gillade jag aldrig Wilson McCoys Fantomen, jag blev lite arg när hans serier publicerades i tidningen. Ray Moore gillade jag, men McCoy var för fånig. Som vuxen tycker jag att McCoys stil är rätt kul, hans äventyr är lustiga och märkliga - men de har ingenting med den Fantomen jag gillar att göra.
Äventyret "Den farliga jakten" är egentligen två olika avsnitt som redigerats ihop; "Madcap Miriam" från 1953, och "A Proper Husband" från 1955-56. Det här är vansinnigt! Sanslöst! Den förmögna skönheten Miriam utlyser en tävling - hon vill gifta sig med världens mest romantiska man. Folk över hela världen skickar foton till henne. Hon dissar alla - tills hon får se ett smygtaget foto på Fantomen. Honom måste hon ha! Det blir förstås inte så lätt. Sedan försöker Dianas morfar hitta en make till sin dotterdotter - någon som är bättre än den där hemske Fantomen. Han kommer förstås fram till att Fantomen är den rätte. Jag skrattade så att jag grätt åt det här! Julalbumet återges förresten med samma lingonsyltfärgläggning som när det begav sig.
Jag vet inte varför just dessa två äventyr från Team Fantomen har valts ut till julalbumet. Fick jag välja, skulle jag hellre se att formatet används till någon sorts samlingar istället - det finns ju en hel del två-, tre- eller fyrdelade äventyr. Jag tycker att det vore trevligt med tjusiga samlingsvolymer med dessa, istället för slumpmässigt valda serier. "Röda drakens pirater" i stort format och färg vore ju något ...  



-->

TOPPRAFFEL! sörjer: Jack Chick

Okej, att påstå att jag sörjer Jack T Chick är väl att ta i. Han var inte en människa vars bortgång man sörjer. Chick var nämligen en religiös knäppgök utan like. Fast som sådan onekligen skojig och underhållande i all sin skrämmande vedervärdighet.
Hemkommen efter att ha stridit i andra världskriget träffade Jack Chick en dam vid namn Lola Lynn Priddle. Det säger sig själv att man ska passa sig för kvinnor som heter Lola Lynn Priddle. Hon kom från en djupt, djupt, bottenlöst djupt religiös familj, och inte nog med att Chick gifte sig med henne, han blev bottenlöst religiös även han. Och hatisk. Och konspiratorisk.
På 1950-talet tecknade Jack Chick syndikerade skämtteckningar - men detta var inte hans kall. Han ville predika, han ville föra ut sin kristna övertygelse till folket. 1960 lånade han pengar för att kunna ge ut sin första domedagstidning - han publicerade små, tunna seriehäften i litet format, som trycktes i stora upplagor och delades ut till den förtappade mänskligheten världen över.
Till en början skrev och ritade Chick allt själv, men efter några år tog spöktecknare över. Eftersom Chick inte uttalade sig offentligt efter 1975; han hade ingen som helst kontakt med omvärlden, vet ingen hur mycket han bidrog med i de senaste decenniernas produktion. Hans bolag Chick Publications startades 1970, och de har även gett ut serietidningar i större format, varav en del i färg. Förlaget påstår sig ha prånglat ut sammanlagt 750 miljoner tidningar på över hundra språk.
Jack Chick (och hans medarbetare?) hatade i princip allt. Framför allt hatade han katoliker, judar, muslimer, mormoner och Jehovas vittnen, men han hatade även rollspel, fantasy, Harry Potter, rockmusik; ja, ni vet, den vanliga listan på onda företeelser. Allting var besatt av demoner och Satan. Chick trodde förstås inte på evolutionen, han var anti-feminist, och det är väl onödigt att påpeka att han självklart var emot homosexualitet och abort. Han hade inte mycket till övers för svarta och araber. Regeringen, oavsett vilken, var besatt av Satan. Något som verkligen kunde få Chick att gå igång, var ockultism och Halloween.
Efter Lola Lynns bortgång 1998 gifte Chick om sig. Ingen vet vad denna andra hustru hette.
Jack T Chick blev 92 år gammal. Hans förlag uppger att de ska fortsätta utgivningen i Chicks anda.
Med tanke på hans åsikter bör Jack Chick rimligtvis ha hamnat i helvetet - om nu ett sådant finnes.
JACK CHICK
1924-2016
R.I.P.? 


-->

tisdag 25 oktober 2016

TOPPRAFFEL! sörjer: Steve Dillon

Härommånaden hoppade jag på ett erbjudande från Viaplay. Ett par månader gratis. Bra, tänkte jag, nu kan jag kolla på PREACHER, TV-serien som bygger på serietidningen som skapades av Garth Ennis och Steve Dillon. Jag såg väl en tre-fyra avsnitt. Jag tyckte den var rätt okej, men jag har inte fått tummen ur att fortsätta att titta - jag har ju så mycket annat att titta på.
Det här med att inte få tummen ur att fortsätta med något råkar jag ofta ut för. Till exempel hände det när jag gav mig på den tecknade serien Preacher. Jag läste den första samlingsvolymen, kanske även den andra. Sedan kom jag inte längre. Det här händer ofta när jag försöker läsa trade paperbacks. I synnerhet med serier från Vertigo. Jag kom inte så långt i Sandman.
I vilket fall - här började jag att titta på TV-serien PREACHER, och kort därpå går en av figurens skapare och dör av sprucken blindtarm.
Förutom Preacher, var engelsmannen Dillon nog mest känd som tecknare på Hellblazer och The Punisher. Själv associerar jag honom främst med Judge Dredd. Vid sidan av Brian Bolland tyckte jag att Dillon var den bäste Judge Dredd-tecknaren.
Steve Dillon fick sitt första serieknäck redan när han var sexton år gammal; då ritade han Hulk i en veckotidning från Marvel UK. 1980 sattes han på att rita serier om Doctor Who, och året därpå började han rita serier för klassiska brittiska serietidningar som Warrior och 2000AD; förutom Judge Dredd gjorde han bland annat Rogue Trooper, ABC Warriors och Tyranny Rex.
1988 startade han tillsammans med Brett Ewins tidningen Deadline. Den här tidningen var rätt hypad; jag köpte ett par nummer för att läsa Tank Girl och Johnny Nemo. Åtminstone Johnny Nemo gillade jag.
I slutet av 1980-talet hamnade Dillon på amerikanska DC Comics/Vertigo, för vilka han tecknade grejor som Animal Man och ovan nämnda Hellblazer och Preacher. Av den sistnämnda fick han fram till år 2000 ur sig 66 nummer.
Därefter blev det Marvel Comics för Dillon. Han ritade bland annat Wolverine och Bullseye, men främst The Punisher. Jag gillade verkligen Dillons version av Judge Dredd, men hans Punisher tycker jag allt ser lite vissen ut.
STEVE DILLON
1962-2016
R.I.P.


-->

TOPPRAFFEL! sörjer: Ted V Mikels

Ted V Mikels har dött, 87 år gammal. Det var allt en riktig stolle, det! En gör-det-själv-snubbe och en legend inom den amerikanska independentfilmen.
Theodore Mikacevich Mikels lär ha varit bågskytt, ryttare, trollkarl, akrobat och eldslukare, innan han på 1950-talet började göra dokumentärfilmer och hjälpa till på Hollywoodfilmer. På 60-talet gav han sig på långfilmsproduktion och blev ett enmansfilmbolag; han skrev, producerade och regisserade (och ibland höll han även i filmkameran och agerade framför den) i en lång rad B-filmer med extremt låg budget. Flera av titlarna är välkända - och de har alla en sak gemensamt: de är otroligt dåliga. Mikels må ha varit en kul och excentrisk kille, men som filmskapare var han fullkomligt hopplös. Och inte blev han bättre med tiden - snarare tvärtom.
Mikels' mest kända filmer är THE ASTRO-ZOMBIES (1968) och THE CORPSE GRINDERS (1971). Wayne Rogers; Trapper John i M*A*S*H på TV, var med och producerade och skrev manus till den förstnämnda. En vansinnig film i vilken zombierna är machetebeväpnade killar med lustiga gummimasker. Tura Satana har en roll i filmen, liksom John Carradine, som är en doktor som i en scen står vid två patienter och säger att han ska byta blod på dem.
I THE CORPSE GRINDERS mals folk ner av en kattmatstillverkare. Tyvärr får denna nya mat katter att uppskatta människokött. Den stora köttkvarnen är en stor låda på påklistrade spakar, knappar och mätare. Filmen innehåller en del kattbrottning.
Några andra av Mikels' 60- och 70-talsfilmer är THE BLACK KLANSMAN, BLOOD ORGY OF THE SHE-DEVILS och THE DOLL SQUAD.
Han fortsatte att göra film fram till sin död. På 90-talet startade han bolaget TVM Global Enterainment. Han började producera film på video, och snart kom en rad uppföljare till hans klassiska filmer. År 2000 totade han ihop THE CORPSE GRINDERS 2, 2004 kom MARK OF THE ASTRO-ZOMBIES, och denna följdes upp med ASTRO-ZOMBIES: M3 - CLONED (2010) och ASTRO-ZOMBIES: M4 - INVADERS FROM CYBERSPACE. Alla otroligt taffliga.
Förra året kom Ted V Mikels' sista film; PARANORMAL EXTREMES: TEXT MESSAGES FROM THE DEAD. Jag har inte sett den. Herregud, bara dess trailer är osebar! Titta bara:
På 70-talet drev Mikels ett eget skivbolag och släppte en handfull plattor.
Ted V Mikels bodde i ett slott i Las Vegas. Slottet användes ibland av andra filmare, som spelade in filmer där. "Han var som ett stort barn!" har några av hans kollegor sagt. Jodå - han var ett riktigt original!
En nyinspelning av THE CORPSE GRINDERS är under produktion just nu, regissör är tysken Timo Rose. Mikels står som verkställande producent och har en roll i filmen.
TED V MIKELS
1929-2016
R.I.P. 


-->

måndag 24 oktober 2016

TOPPRAFFEL! sörjer: Tonino Valerii

Jag ligger lite efter med nekrologskrivandet. Att skriva seriemanus tar betydligt längre tid nuförtiden än det gjorde när jag var ung - och det måste förstås gå först.
I vilket fall: den italienske regissören Tonino Valerii dog för snart två veckor sedan. Han var 82. Jag har alltid sett honom som en av den främsta westernregissörerna, men när jag nu tittar på hans filmografi konstaterar jag att han inte gjorde alltför många filmer, och bara en handfull westerns.
Valerii började sin karriär som manusförfattare och regiassistent. Han bidrog till manuset till FÖR EN HANDFULL DOLLAR 1964, och var regiassistent på samma film, samt på FÖR NÅGRA FÅ DOLLAR MER 1965.
1966 regidebuterade han med en western som fick den engelska titeln TASTE OF KILLING. Denna följde han upp 1967 med EN FRÄMLING KOM FÖR ATT HÄMNAS, bättre känd som DAY OF ANGER; en populär spaghettiwestern med Lee Van Cleef och Giuliano Gemma. 1969 kom DET BLODIGA DALLAS; en "politisk western" med Giuliano Gemma, därefter kom ett kostymdrama, samt giallon MY DEAR KILLER med George Hilton.
Westernfilmen DE HÄNGDAS REVANSCH med Bud Spencer och Telly Savalas, som kom 1972, syntes ett tag i de flesta svenska videobutiker, ibland under olika titlar; A REASON TO LIVE, A REASON TO DIE och MASSACRE AT FORT HOLMAN - och den finlandssvenska titeln var DJÄVULENS DRÄNGAR!
1973 kom så Tonino Valeriis mest kända film: MITT NAMN ÄR NOBODY. En del rykten har florerat kring denna berömda westernkomedi med Terence Hill och Henry Fonda. Den är producerad av Sergio Leone, som också hittade på storyn, och ett tag hävdades det att Leone även ryckte in som regissör och gjorde det mesta av filmen, om inte hela. Dock var troligen så inte fallet. I vilket fall är detta en bra film med utmärkt musik av Ennio Morricone och med en Terence Hill i högform.
De filmer Valerii gjorde därefter är lite mer okända. 1975 kastade han sig över den i Italien då extremt populära kriminal/snutactiongenren med VAI GORILLA, som hette THE HIRED GUN på engelska, och 1977 spelade Franco Nero huvudrollen i rafflet DET BRUTALA GÄNGET.
På 1980-talet blev det bara tre långfilmer för Valerii, 1986 kom komedin SENZA SCRUPOLI, och 1987 två filmer; actionfilmen SICILIAN CONNECTION, och krigsfilmen BLODSBRÖDER med Bo Svenson, Peter Hooten och Martin Balsam. Ännu en av alla dessa italienska Rambovarianter som fyllde videobutikerna i slutet av 80-talet.
Under 80-talet började Valerii att jobba för TV, och under resten av karriären blev det mest TV-filmer och avsnitt av TV-serier. Hans sista film kom 1997; ett drama  som hette VACATION IN HELL.
TONINO VALERII
1934-2016
R.I.P.


-->

söndag 23 oktober 2016

DVD/Blu-ray/VOD: Från Caligari till Hitler

FRÅN CALIGARI TILL HITLER (Njutafilms)
Jag ska villigt erkänna att jag inte är speciellt bra på att se på stumfilm. Jag kan fascineras av dessa gamla filmer; av pampiga studiobyggen, suggestiva bilder, kreativa specialeffekter - men jag tröttnar snabbt när jag försöker se en hel långfilm. Jag kan inte engagera mig när skådespelarna tar i för kung och fosterland; grimaserar och viftar med armarna.
Rüdiger Suchslands dokumentär FRÅN CALIGARI TILL HITLER handlar om tysk film under Weimarrepubliken 1918-1933. Om filmens uppgång och fall. Nazisterna klev in på scenen, samhället förändrades, de främsta regissörerna flydde till Hollywood.
Det här är en väldigt intressant film och det visas klipp ur mängder av filmer; främst genrefilmer. En del av dessa filmer har jag sett - till exempel DR CALIGARIS KABINETT, NOSFERATU, METROPOLIS och M (Jodå, ett par ljudfilmer hinns med). Många har jag inte sett, eller ens hört talas om. Filmklippen är ofta imponerande - som jag skrev ovan är bilderna suggestiva; ibland är fantasyscenerierna direkt mardrömslika.
Vi får även se snuttar av filmer som visar tyskt vardagsliv från den här tiden. Påfallande moderna filmer; positiva människor som har kul. Det påpekas att dessa filmer liknar Den nya franska vågen - gjorda flera decennier innan fransmännens revolutionerade filmskapandet.
Något som drar ner helhetsintrycket av den här dokumentären, är berättarrösten. Kommentarerna är lite pretentiösa, ibland flummiga. Det blir lite sövande.
En handfull sakkunniga människor dyker upp och uttalar sig, bland andra regissören Volker Schlöndorff. En amerikan uttalar genomgående "Weimar" fel. "Feimar", säger han.










-->

lördag 22 oktober 2016

DVD/Blu-ray/VOD: Call Girl of Cthulhu

CALL GIRL OF CTHULHU (Rapid Stream Media)
Det är mycket HP Lovecraft nu. Framför allt är det mycket Cthulhu nu. Jag vet inte riktigt varför. Cthulhu och tentakelmonster bubblar upp för jämnan i sociala medier, i seriefanzines, i filmer; ja, lite överallt.
Ibland ljuger jag och påstår att Lovecraft tillhör mina favoritförfattare, men det stämmer inte. Jag gillar en del han skrivit, men långtifrån allt. Han är ingen betydande influens för mig. Egentligen är det väl Stuart Gordons och Brian Yuznas 80-talsfilmer jag gillar bäst.
Om CALL GIRL OF CTHULHU gjorts på 1980-talet, är det möjligt att det hade blivit en kul och slickad film som till exempel RE-ANIMATOR. Men nu är det här en film från 2014 - och det ser inte ut som något annat än en hemmagjord skräckkomedi av några unga killar.
CALL GIRL OF CTHULHU är ganska svår att sitta igenom i en sittning. Åtminstone för mig. Ja, jösses. Jag är för gammal för sådant här.
En ung konstnär vill bli av med oskulden. Han blir förtjust i en call girl. Hon har ett födelsemärke i form av ett tentakelmonster på ena skinkan. En massa Cthulhudyrkare härjar i trakten. Folk dödas. Folk förvandlas till monster.
Chris LaMartina heter killen som regisserat det här. Hans film har förhållandevis ambitiösa special- och make up-effekter, Det är mycket tentakler och grejor. De flesta av skådespelarna är rätt okej.
... Men det digitala filmfotot är fult. Filmen har en billig look. Filmskaparna körde en framgångsrik Kickstarterkampanj och lyckades skrapa ihop en hel del pengar; betydligt mer än vad som brukar spenderas på sådana här filmer. Det byggdes kulisser och grejor. Men det hjälper inte - det här ser bara ut som en billig, illa genomtänkt pryl om spelats in hemma hos regissören och hans kompisar.
Det görs alldeles för många filmer av den här typen idag. B-filmer som mer ser ut som hobbyprojekt än riktiga filmer. Så här vissna var aldrig de motsvarande filmerna på 80-talet.
Men som jag brukar säga: det är möjligt att jag skulle tycka det här var fränt om jag vore femton. Vilket jag inte är.














-->

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx