torsdag 31 mars 2016

Bio: A Perfect Day

Foton copyright (c) TriArt Film
Den spanska filmen A PERFECT DAY, i regi av Fernando León de Aranoa handlar om en grupp biståndsarbetare som befinner sig i Balkan under krigets slutskede. De befinner sig i en krigszon och illasinnade har dumpat ett lik i en brunn för att förgifta vattnet. Veteranen Mambrú (Benicio del Toro), som är trött på allt och bara vill hem, försöker få upp den smällfeta kroppen, men repet brister. Byborna har inget rep att låna ut, och när Mambrús kollegor anländer, visar det sig att inte de heller har något rep. Således tvingas biståndsarbetarna att bege sig ut och leta efter ett rep - något som blir svårare än trott. Här och var är vägarna minerade, i en butik de passerar vägrar ägaren sälja sina rep, eftersom de behövs till hängningar, och även FN-trupper ställer till problem.
68 år efter Alfred Hitchcocks REPET kommer här ännu en film om ett rep. Fast det här är en film av ett helt annat slag. Temat till trots är A PERFECT DAY ett nästan lättsamt drama. Ibland är det faktiskt roligt, medan flera scener är rätt spännande. Tim Robbins spelar den ganska gåpåige i gruppen, han gillar att ta chanser och skrattar högt och ofta, gärna när de andra är livrädda. Mélanie Thierry är en nyanländ fransyska; hon är alldeles grön och chockas av det hon får se - raserade hem, upphängda lik, misär. Bondbruden Olga Kurylenko anländer efter ett tag och alla karlar blir till sig i trasorna. Det visar sig att hon en gång i tiden haft ihop det med Mambrú. Just den här delen av berättelsen känns lite onödig.
I pressmaterialet säger regissören att om filmen varit musik, så hade den varit punkrock. Filmen är försedd med mycket musik, och det är nästan så att jag tycker att musiken är bättre än filmen. Ramones, Buzzcocks, Marilyn Manson, The Velvet Underground med flera hörs. Fast ibland känns musiken nästan lite osynkad med filmen. Till större delen är berättelsen ganska stillsam, och då blir det lite märkligt med rock på soundtracket.
Jag tycker att A PERFECT DAY är en ganska bra film, men jag är inte jättebegeistrad. Jag blev inte alltför gripen när jag såg den.
... För övrigt ska filmen inte blandas ihop med EN UNDERBAR DAG med George Clooney och Michelle Pfeiffer.







(Biopremiär 1/4)


-->

Bio: Eddie the Eagle

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Backhoppning är en märklig sport man tittar på när man bakfull sitter framför TV:n på nyårsdagen. Det känns nästan som om nyårsdagen är det enda tillfälle på året då det visas backhoppning.
Den ende backhoppare jag känner till, är engelsmannen Eddie the Eagle. Det gör jag enbart för att han såg rolig ut och för att han var sämst. Ungefär av samma anledningar som jag minns utförsåkaren Kaiwa; japanen som trillade över startgrinden. För rätt längesedan pratades det om en film om Eddie the Eagle - då nämndes Brad Pitt (!) som aktuell för titelrollen. Det dröjde länge innan vi nu faktiskt fick en film, och i denna spelas Eddie av Taron Egerton, som gjorde huvudrollen i KINGSMAN: THE SECRET SERVICE. Egerton var inte ens född när Eddie the Eagle härjade.
Som barn drömmer Michael "Eddie" Edwards om att bli idrottare, vilket är svårt, eftersom han har ett dåligt knä. Detta stoppar honom inte för att ständigt ge sig på olika sporter hemma på gården, alltid med katastrofalt resultat.
Hans knä läker och han ger sig på utförsåkning, men när vinter-OS i Calgary börjar närma sig, låter den engelska OS-kommittén (anförd av Tim McInnerny) meddela att Eddie är för kass för att någonsin kunna bli en duktig utförsåkare. Då får Eddie för sig att han ska ge sig på backhoppning istället. England har inte haft någon backhoppare sedan 1920-talet; en gubbe som var skitdålig.
Eddie åker till Tyskland för att börja träna. Där träffar han den kedjerökande suputen Bronson Peary (Hugh Jackman), en amerikan som en gång i tiden var en lovande backhoppare, men som nu kör plogbil. Motvilligt låter Peary sig övertalas att träna Eddie - och eftersom vi redan vet att Eddie faktiskt tävlade för England i Calgary, kommer slutet inte som någon överraskning. Trots att Eddie var sämst, slog han alla brittiska rekord (eftersom ingen tävlat sedan 20-talet).
Genren är traditionell feelgood. EDDIE THE EAGLE, i regi av Dexter Fletcher, är väldigt lik ONE CHANCE; filmen om operasångaren Paul Potts - på flera sätt. En udda kille som som är lite utanför under uppväxten, ett typiskt, engelskt arbetarklasshem, ett pojkrum fyllt med affischer; han ser lite rolig ut - och han är en underdog som kämpar och når framgång.
Eftersom Eddie the Eagle fortfarande är i livet, undrar jag förstås hur mycket som är sant i filmen - vilket fallet även var med ONE CHANCE. Filmskaparna kan ju inte visa upp huvudpersonens eventuella dåliga sidor. I EDDIE THE EAGLE verkar man främst ha satsat på att göra en trivsam och rolig film. I filmen är Bronson Peary en supercool kille, som på fyllan och iförd endast jeans och skjorta, demonstrerar hur backhoppning ska gå till - med en cigarrett i mungipan. I verkligheten ... existerade Bronson Peary inte! En annan rollfigur som även den är helt och hållet påhittad, är Warren Sharp; en legendarisk backhoppningscoach, som spelas av Christopher Walken i ett par korta scener på slutet. Fast i vanlig ordning är ju Walken skön när han plötsligt dyker upp i omklädningsrummet.
Verklighetens Eddie the Eagle.
En annan grej jag har lite svårt att tro på, är att alla andra tävlande; framför allt det engelska OS-teamet, var fruktansvärt elaka mot Eddie. Varför var de det? Vad hade de att vinna på det? Och de övriga engelsmännen utmärkte sig knappast - det är bara Eddie man minns.
Coachen för det norska teamet spelas av norrmannen Rune Temte, medan finnen Matti Nykänen, som vann rubbet i Calgary, görs av Edvin Endre; son till Lena Endre och Thomas Hanzon. Endre ser verkligen finsk ut i rollen!
EDDIE THE EADLE är trivsam och lite rolig. På den fronten gör den sitt jobb. Och det räcker ganska gott så.
      






(Biopremiär 1/4)

-->

måndag 28 mars 2016

Serier: Conquistador del 1

CONQUISTADOR DEL 1
av Jean Dufaux och Philippe Xavier
Albumförlaget
1980 gav Carlsen/if ut ett seriealbum som hette "Kvinnan från stjärnorna". Jag såg det i en butik och tyckte att det var något lockande över det; stora, fascinerande, målade bilder. Som jag minns det. Jag köpte det aldrig. I samma veva kom även ett album om amazonkrigare, men det minns jag inte vad det hette. Jag köpte aldrig albumen. Jag minns att de sågades i Bild & Bubbla, som klagade på att de var tunna och intetsägande. Flera år senare lånade jag dem på biblioteket - och jag höll med B&B:s recensent.
När jag läste den franska serien "Conquistador" del 1 kom jag att tänka på dessa gamla bortglömda album. Jag associerade även till gamla 80-talsserier från Métal Hurland och dess amerikanska avläggare Heavy Metal. Visst gillade jag många serier i dessa tidningar, men alldeles för ofta publicerade de tjusigt tecknade - eller målade - serier med minimal handling och ytliga gestalter.
"Conquistador" utspelar sig år 1520 och titelns spanska krigare, fast i plural, letar efter aztekernas skatt. I aztekernas fascinerande stad träffar de kejsar Moctezuma, som av någon anledning visar upp den imponerande skatten, som är gömd i ett valv. Spanjorerna lämnar staden, men eftersom de vill ha skatten, stannar en grupp utvalda personer kvar. Anförda av den tuffa bruden Catalina Guerero smyger de tillbaka till staden i djungeln.
Philippe Xavier tecknar överdådigt; det handlar om stora bilder och få rutor per sida. Han är fantastisk på att rita pyramider och aztekiska föremål, allt läckert färglagt av Jean-Jacques Chagnaud. Det ser ut som en fantasy- eller science fiction-serie. Xavier är sämre på att rita människor och i synnerhet ansikten. Figurerna ser lite bleka ut - och då åsyftar jag inte hudfärgen. Den tuffa och sexiga Catalina känns lite grann som en anakronism; en (anti)hjältinna plockad från 2000-talet. Fast realism visar sig inte vara vad den här serien siktar in sig på. Mot slutet övergår handlingen till ett äventyr med fantasyinslag.
Jean Dufaux berättar lite styltigt. Det är väldigt platt, det händer inte så mycket, gestalterna är vaga, och det är oengagerande. Om än bitvis flott att titta på. Först mot slutet tar det sig. Då börjar det bli lite intressant och så pass spännande att jag, när albumet slutar med ett "Fortsättning följer", ville läsa mer för att se vad som händer härnäst.
För trots albumets brister vill jag se mer av aztekernas fantasieggande stad.


-->

söndag 27 mars 2016

Serier: Smutsig svart sommar

SMUTSIG SVART SOMMAR
av Anders Fager och Daniel Thollin
Pagina
Ibland är man först.
När Optimal Press 1992 gav ut seriealbumet "In Memoriam" av mig och Mikael Tomasic, omnämndes det som det allra första svenska skräckseriealbumet. Det låter lite konstigt, men tydligen var det så. Självklart hade det gjorts skräckserier i Sverige innan dess, men uppenbarligen aldrig i albumform. Svenska skräckromaner lyste också med sin frånvaro, detta var ju innan John Ajvide Lindqvist debuterade. Svensk skräck hade tidigare mest synts i pocketserier som Kalla kårar och liknande.
Idag görs det en hel del skräck i Sverige; på seriefronten är Kim W Andersson och Lars Krantz de mest kända namnen.
Anders Fager debuterade 2009 med novellsamlingen "Svenska kulter" och har skrivit sex böcker. Jag har inte läst någon av dem. Daniel Thollin har tecknat ett par seriealbum vilka jag inte heller läst. Fagers och Thollins samarbete "Smutsig svart sommar" utspelar sig i samma universum som "Svenska kulter" - och för att vara helt ärlig förstod jag ingenting. Jag läste de 104 sidorna och väntade på att berättelsen skulle börja.
På 1980-talet började amerikanska serietidningar att bli ganska avancerade berättarmässigt. Till exempel fylldes seriesidorna av medvetandeflöden placerade i textplattor. En del serier var mer avancerade, alternativt svårlästa, än andra - jag gillade Howard Chaykins American Flagg!, men den krävde koncentration. Jag undrade om icke vana serieläsare; "vanliga" läsare, kunde ta till sig serierna.
Jag är förstås en van serieläsare - men jag hade kraftiga problem att tolka "Smutsig svart sommar". Det känns som om text och bilder inte är synkade. Det hela är otroligt stökigt berättarmässigt.
Serien handlar om några osympatiska gymnasietjejer som uppsöker en mosse i en skog i norra Småland, där de utför ockulta riter. De är medlemmar av någon kult. Det är lite sex, det är lite våld, det är lite tentakler, mest är det folk som tjafsar. Det förekommer något slags demoner, eller vad det nu var.
Inga av de medverkande presenteras närmare. De dyker upp, det står vad de heter, men de flesta ser ungefär likadana ut, men har olika hårfärg. Det är svårt att hålla isär dem. Halva albumet känns som en lång prolog, sedan fortsätter det, och så tar det slut. Jag tittade på sidorna, läste texten i pratbubblorna och textplattorna, och jag undrade om jag hela tiden missade något, om jag var korkad som inte förstod vad som skedde och varför det skedde. Det är fullkomligt oengagerande och jag tänkte oavbrutet "Vem var nu hon? Och hon? Och han? Vad sysslar de med?".
Stora delar av albumet känns som uppstyckade dikter eller prosastycken som illustrerats.
Vid en snabb genombläddring associerar man nog till Kim W Andersson, estetiskt sätt, men vid en närmare titt beror detta på den klatschiga färgläggningen. Som fallet är med många serier idag; även när det gäller serier från Marvel och DC, döljs halvvissna teckningar med klatschig färgläggning. Anders Thollin tecknar inte dåligt, men de skeva och lite stela figurerna är ibland lite "fanziniga". De hade nog inte klarat sig utan den flashiga färgläggningen.
Det är mycket möjligt att det hade kunnat bli ett bra album av den här berättelsen om den berättats annorlunda. Mer fokuserat. Utan försök att göra berättartekningen överdrivet häftig.
"Dirty Black Summer" är förresten en låt med Danzig.
På albumets baksida finns bland annat ett citat från Dagens Nyheter gällande Anders Fagers tidigare böcker: "Det är nästan hopplöst att skriva svensk skräck efter John Ajvide Lindqvist." Vad är det för jävla uttalande? Det är som att hävda att det inte går att skriva amerikansk skräck efter Stephen King, eller att det inte går att skriva svenska barnböcker efter Astrid Lindgren - eller att det inte går att skriva svensk skönlitteratur efter Strindberg. Dumheter!


-->

fredag 25 mars 2016

DVD/Blu-ray/VOD: The Green Inferno

THE GREEN INFERNO (Njutafilms)
Efter sju sorger och åtta bedrövelser - och åtskilliga festivalvisningar under flera år - släpptes den till slut; Eli Roths kannibalepos THE GREEN INFERNO. En hyllning till 1970- och 80-talens italienska kannibalfilmer, och en film som var omdiskuterad redan under produktionen.
I Phil Hardys standardverk "The Encyclopedia of Horror Movies" från 1984 betecknas de italienska kannibalfilmerna som "racist fantasies" - och till mångt och mycket är de väl det. Spekulativa djungeläventyr som bygger på fördomar. Med det inte sagt att jag inte gillar genren, för det gör jag; åtminstone en del av filmerna. Den italienska cykeln inleddes 1972 med Umberto Lenzis MANNEN OM KOM MED FLODEN, medan Ruggero Deodats CANNIBAL HOLOCAUST från 1979 är det främsta exemplet på genren. Den sistnämnda filmens arbetstitel var för övrigt just THE GREEN INFERNO.
De här filmerna gjordes under en tid då det inte fanns några spärrar, när allt var möjligt. Filmerna var kontroversiella - minst sagt! - när de kom, numera ses de nästan som kuriosa, men att göra en kannibal film i samma anda idag är nästan lite dumdristigt.
Eli Roths film handlar om ett gäng naiva amerikanska aktivister som reser till Perus djungler för att protestera mot skövlingen av regnskogen. När de ska flyga hem igen störtar planet mitt i djungeln. Där hittas de av den primitiva urskogsbefolkningen, som tror att aktivisterna tillhör de som skövlar skogen och dödar infödingar. Således fångas aktivisterna, sätts i en bur, och inom kort blir ett par av dem torterade och uppätna.
För inte så längesedan såg jag en nygjord dokumentär på TV om en stam i Perus djungler. De hade länge hållit sig undan civilisationen, men har nu så smått börjat ta kontakt med omvärlden. Dock är de fortfarande farliga att umgås med, eftersom de är oberäkneliga. De är förstås inte kannibaler, men de tycker att det är fullt normalt att slå ihjäl människor som känns främmande. Det var ett fascinerande program (jag tror det gick på BBC Four); dessa infödingar berättade med hjälp av tolk om de gudar de tror på, om sina liv, de skrattade och verkade glada, och plötsligt kunde de slänga ur sig att de dödat några främlingar i djungeln.
Detta skänker åtminstone en liten gnutta realism till Roths film, men Roth tar förstås i för kung och fosterland, och förvandlar sin kannibalstam till en ren fantasiskapelse.
Vad som skiljer Roths film från de äldre filmerna, är att Roth slängt in väldigt mycket humor - något som förstås förtar en del av effekten. En av de tillfångatagna tjejerna blir akut dålig i magen och sprutlackerar ett hörn i buren under ljudliga pruttljud. Vid ett tillfälle drogas infödingarna och börjar toka sig.
När jag stoppade i skivan och satte igång filmen ryggade jag genast tillbaka, och utbrast "Vaffan är det här?". Eli Roth må inte vara en stor regissör, men han har alltid ägnat sig åt produktioner som håller en strikt professionell look. De ser ut som biofilmer. THE GREEN INFERNO, och främst interiörscenerna från USA, har en iskall, platt videolook. Det ser billigt och amatörmässigt ut. Det blir dock bättre när de väl hamnar i djungeln - men det dröjer runt fyrtio minuter innan djungelskräcken sätter igång.
Skådespelarna är helt nya för mig och en del av dem är inget vidare. Det var de heller inte alltid i de italienska klassikerna, men de hade sällan mycket dialog och var oftast dubbade. Inledningsscenerna i THE GREEN INFERNO känns lite grann som skolteater.
Howard Berger och Greg Nicotero står för de blodiga specialeffekterna, och jodå - de är snaskiga. Men jag får dessa till trots säga att Roths film är en besvikelse som inte levererar vare sig innehållsmässigt eller tekniskt. Resultatet är lite konstigt. Det är märkligt tafatt genomfört. Lite fult och styltigt. Eli Roths senaste film KNOCK KNOCK är inte speciellt bra, men den är slickad och ser ut som en biofilm. THE GREEN INFERNO ser ut som något av ett gäng kannibalfilmsfans som lånat en billig kamera och sprungit in i djungeln. Det här är inte speciellt bra, men jag förstår att amerikanska distributörer tvekade att sätta upp filmen på bio, vilket förstås berodde på temat snarare än våldet.
Filmens slutscen är delvis lånad från Umberto Lenzis CANNIBAL FEROX.








-->

DVD/Blu-ray/VOD: He Never Died

HE NEVER DIED (Njutafilms)
Den gamle, arge Black Flag-sångaren Henry Rollins brukar vi mest se i större eller mindre biroller; oftast mindre sådana. Men nu har han förärats en huvudroll.
I ett recensionscitat på DVD-omslaget kallas den lilla independentfilmen HE NEVER DIED (manus och regi av Jason Krawczyk) "supernatural noir". En ganska passande beteckning; bättre än "action/thriller", som det står under "Genre" på baksidan. Filmen må innehålla en del våld, men detta är snarare ett svart humoristiskt drama, än en actionthriller.
Rollins spelar den mystiske Jack, som har två långa ärr på skulderbladen - filmtiteln och illustrationen på omslaget avslöjar förstås på en gång vad han är för något. Den vresige Jack vill helst sitta ensam hemma i sin mörka, murriga lägenhet. Han har lite svårt för att umgås med folk. Ibland går han ut. Han häckar i en sunkig bingolokal, där han aldrig vinner något, och han äter alltid på samma sjapp.
Plötsligt dyker det upp en ung tjej som visar sig vara Jacks dotter - han visste inte om att han hade en dotter. Hon ska bo hos honom några dagar, vilket han inte gillar. Jack beger sig med jämna mellanrum hemifrån för att uträtta ärenden. Ärenden av det mer våldsamma slaget, eftersom han ligger i luven på en del kriminella element. Och det är alltså väldigt svårt att ta kål på Jack. Han dör aldrig.
HE NEVER DIED är en udda bekantskap. Det är en trevlig, underhållande film. Henry Rollins är väldigt bra i huvudrollen. Hans rollfigur är märklig, vilket även gäller filmens handling. Det är mörkt och dystert, men samtidigt rätt roligt. Slutet är kanske lite otillfredställande.







-->

DVD/Blu-ray/VOD: Syndikatet

SYNDIKATET (Studio S Entertainment)
Lite då och då händer det att jag ser en ny film som släppts direkt på DVD och tänker, jaha, och varför gick inte den här upp på bio? Lika ofta tänker jag, efter att ha sett en ny film på bio, jaha, och varför gick den här upp på bio?
Enligt omslaget låg det franska kriminaldramat SYNDIKATET, i regi av Cédric Jimenez, på den franska biotoppens första plats. Jag tycker nog att filmen kunde fått gå en sväng även på svenska biografer. Det handlar inte om någon större film, men den är bättre än mycket annat som fått bred biorelease.
Originaltiteln är LA FRENCH, vilket åsyftar The French Connection. Jodå, filmen bygger på sanna händelser, samma knarkhandel som inspirerade det amerikanska 70-talsrafflet THE FRENCH CONNECTION, med uppföljare. Jimenez film utspelar sig i Marseille och inleds 1975. Jean Dujardin spelar domaren Pierre Michel, som gett sig fan på att fälla knarkkungen Gaëtan Zampa (Gilles Lellouche). Zampa styr Marseilles under värld med järnhand, han bedriver även beskyddarverksamhet, och han rör sig helt öppet på nattklubbar och diskotek - men han är svår att sätta dit, trots att folk i hans närhet avlivas på löpande band. Men så dyker det upp en rival till Zappa och ställer till det. Allt medan Pierre lägger ner så mycket arbete i jakten att han - som ofta är fallet i sådana här filmer - förlorar filmen.
SYNDIKATET utspelar sig under flera år och sträcker sig en bit in på 1980-talet. Tidsskildringen är väldigt bra; Jean Dujardin har sköna polisonger, och det hela ger ett påkostat intryck. Det handlar om en robust gangsterfilm. Fast den lyfter aldrig riktigt. Filmen må vara lång; en bit över två timmar, men vissa partier berättas lite hafsigt - till exempel förstod jag inte riktigt att det hann gå flera år, förrän de uttryckligen sa det.
Men det är trots detta en rekommendabel film, bättre än mycket annat. Och Jean Dujardin är ju alltid bra. Han är en cool snubbe som för tankarna till 60-talets franska filmstjärnor.







-->

torsdag 24 mars 2016

Bio: När Marnie var där

Bilder copyright (c) TriArt Film
Det verkar som om jag är den ende i Sverige som inte gillar Studio Ghiblis filmer. De är extremt välgjorda, vackra, och traditionell tecknad film är alltid trevligt - men jag har inte lyckats se en enda utan att somna. Senast somnade jag under den mördande tråkiga DET BLÅSER UPP EN VIND, och nu har jag sovit på den nya NÄR MARNIE VAR DÄR, i regi av Hiromasa Yonebayashi.
NÄR MARNIE VAR DÄR bygger på en barnbok av den brittiska författarinnan Joan G Robinson. Fast filmen utspelar sig i Japan - ett Japan där det förekommer folk med engelska namn, blå ögon, blont hår, och västerländska hem. Mitt bland allt det traditionellt japanska. Huvudpersonen heter Anna och har blå ögon. Hon är fosterbarn och eftersom har astma och är lite utanför, skickar fosterföräldrarna iväg henne till en by på landet över sommaren. Där ska hon vila upp sig och komma i form.
När Anna råkar gå vilse hittar hon ett stort gods vid havet. Det är igenbommat, men vaknar plötsligt till liv. Då träffar hon den blonda flickan Marnie, som hon börjar umgås med. Marnie bor i det stora godset, där hennes rika föräldrar ofta har extravaganta fester. Eftersom huset egentligen står tomt, är Marnie rimligtvis ett spöke. Något som inte hindrar Anna och Marnie från att bli bästa vänner. De säger till och med att de älskar varandra. Upplösningen och förklaringen till vem Marnie egentligen är ska jag inte avslöja här, men tänker man efter är det hela lika bisarrt som kinky.
Figurerna ser ut ungefär som de brukar i Studio Ghiblis filmer - om de inte är gamla och rynkiga, så har de flesta samma ansikten, men olika frisyrer och ögonfärg. Tempot är makligt, eller ännu långsammare. Det är sentimentalt. Det hela varar i 103 lång minuter. NÄR MARNIE VAR HÄR anses vara en familjefilm, men mindre barn lär inte förstå filmen, och de kommer knappast att orka sitta still så här länge.
Såtillvida de inte somnar.
Som jag gjorde. Jag sov en stund mitt i filmen, när det hände extra lite.
Det här är liksom inte Tex Avery.








(Biopremiär 23/2)

-->

onsdag 23 mars 2016

Bio: Batman v Superman: Dawn of Justice

Foton copyright (c) Warner Brothers
Häromveckan såg jag om de två senaste Stålmannenfilmerna; Bryan Singers SUPERMAN RETURNS från 2006, och Zack Snyders MAN OF STEEL från 2013 - jag hittade dem billigt på Blu-ray och tänkte att jag bör ha dem i samlingen.
Jag hade glömt bort hur tråkig Singers film är. Brandon Routh var en sympatisk Stålman, Kevin Spacey var fullkomligt fantastisk som Lex Luthor, och John Williams gamla ledmotiv tutade friskt mest hela tiden - men filmen slutar efter 90 minuter, och lyckas trots detta fortsätta ytterligare en timme, utan att något händer. Känns det som.
Jag blir lite förvånad när jag ser att jag gav MAN OF STEEL en trea i betyg, jag var säker på att jag satte en tvåa. För den filmen är inte speciellt bra. Ett misslyckat försök att göra Stålmannen "mörk och tuff" - vilket var en dum idé redan från början. Stålmannen ska inte vara mörk och tuff. Snyders tungfotade film lider även av att den är för lång och av att den till större delen består av evighetslånga, explosiva actionscener och destruktionsorgier.
Nu är Zack Snyder tillbaka med BATMAN V SUPERMAN: DAWN OF JUSTICE, ännu ett försök från DC Comics att konkurrera med de mer populära Marvel Comics och deras filmer, och då i synnerhet de om superhjältegruppen AVENGERS. DAWN OF JUSTICE leder fram till nästa film; THE JUSTICE LEAGUE, om DC:s superhjältegrupp Lagens Väktare. 2017 ska den komma.
Nå. Om inget annat är DAWN OF JUSTICE bättre än MAN OF STEEL. Vilket inte säger mycket.
Under inledningen får vi åter se hur lille Bruce Waynes föräldrar mördas av en rånare efter att de varit på bio, och vi får åter se det där pärlhalsbandet ryckas av - fast den här gången i 3D. Vi brukar ju få se detta rånmord i olika tappningar när Läderlappen visar sig på bio eller TV. Fast den här gången har de inte sett Zorro, som vanligt, de har istället varit på premiären på John Boormans EXCALIBUR. Men de passerar en affisch med Zorro.
Lille föräldralöse Bruce Wayne växer upp till Läderlappen, som den här gången spelas av Ben Affleck - och Affleck är en bra Läderlapp. Nej, jag kan väl inte påstå att jag saknar Christian Bale - han gick ju mest omkring och frustade och growlade. Ben Affleck ser ut som en seriefigur; han har bra haka, och hans olika dräkter är kraftigt influerade av Frank Millers DARK KNIGHT RETURNS. Den här gången growlar inte Läderlappen, han pratar med något slags röstförvrängare. Jeremy Irons är bra som Bruce Waynes betjänt Alfred, men han har alldeles för lite att göra i filmen.
Henry Cavill är tillbaka som Stålmannen/Clark Kent, och även om han är ganska charmlös, ser han ut som Stålmannen. Amy Adams gör Lois Lane igen, ja, de flesta från MAN OF STEEL återkommer. En i vimlet ska visst vara Jimmy Olsen, men om det var han jag tror det var, är han bara med några sekunder.
Jesse Eisenberg gör entré som Lex Luthor - och det är en märklig gestalt. Luthor äger förvisso företaget LexCorp, men förutom det känns han inte alls igen från de olika versioner av Luthor vi sett i tidigare filmer, TV-serier och serietidningar. I DAWN OF JUSTICE är Lex Luthor något slags ettrig, bisarr version av Läderlappenskurkar som Gåtan, och framför allt Jokern. Tja, är Jokern inte med i filmen (han dyker istället upp i kommande SUICIDE SQUAD), får man väl låta någon annan bete sig likadant.
Jag blev inte riktigt klok på vad Lex Luthor var för pellejöns och vad han var ute efter. Han är helt klart galen; han är psykotisk, men vad håller han och hans onda företag på med - och varför? Sättet Zack Snyder berättar på är snirkligt och det är inte alltid helt klart vad som sker och varför. Bland annat fick jag intrycket att Gotham City ligger bara ett par kilometer från Metropolis.
Temat är lite intressant. Stora delar av världens befolkning ser på Stålmannen som en gud. Flera av hans hjältedåd skildras på direkt religiösa sätt - Stålmannen är frälsaren. Fast många anser att en mäktig utomjording som Stålmannen är farlig. Det var trots allt Stålmannen som var orsaken till att rejäla bitar av Metropolis ödelades under striderna i MAN OF STEEL. Massor med folk dog.
Den grånade Bruce Wayne, som bekämpat brottslingar i tjugo år, men ser sig själv som kriminell, anser att Stålmannen är farlig och måste stoppas.
I bakgrunden ser vi flera gånger den mystiska Diana Prince (Gal Gadot) dyka upp. Bruce Wayne vill gärna veta vem hon är. Hon är förstås Mirakelkvinnan, vilket avslöjas först mot filmens slut.
DAWN OF JUSTICE innehåller mer dialog och färre strider än MAN OF STEEL. Med det inte sagt att det inte går våldsamt till, för det gör det - ödeläggelsen är enorm, i synnerhet när monstret Doomsday dyker upp. Jag tycker att filmen vinner lite på att det inte är tröttande superslagsmål precis hela tiden. Här finns en del bra idéer och inslag. Men återigen är det alldeles för mörkt och humorbefriat.
Eisenberg som Luthor och dennes beteende var en dålig idé. Varje gång Mirakelkvinnan uppenbarar sig spelas ett elgitarriff. Gal Gadot är inget vidare i rollen, hon ser ut som en fotomodell som gått vilse. Eller, vänta: hon ser ut som Charlotte Perelli!
I några väldigt korta scener får vi som hastigast se Blixten (Ezra Miller), Vattenmannen (Jason Momoa) och Cyborg (Ray Fisher). Kevin Costner dyker upp i en drömsekvens. Kryptonit verkar det finnas gott om på Jorden, och alla vet att man kan bekämpa Stålmannen och andra Kryptonvarelser med kryptonit. Läderlappen måste fuska när han ska slåss med Stålmannen. Såklart - som barn undrade jag alltid varför Läderlappen var med i Lagens väktare. Han har ju inga superkrafter som de andra medlemmarna! Han är kanske smartare än de andra, men han är bara en kille i fladdermusdräkt.
Spoiler!
Producenterna har sagt att de förväntar sig att BATMAN V SUPERMAN: DAWN OF JUSTICE ska spela in minst en miljard dollar - allt där under är en besvikelse. Jag gissar att bröderna Warner kommer att bli besvikna. Jag tror nämligen inte att detta kommer att bli en jättesuccé, och filmen lär inte ha en chans mot Marvels emotsedda CAPTAIN AMERICA: CIVIL WAR, som snart har premiär.
Jag övervägde att sätta en tvåa på den här filmen, men eftersom jag trots allt gav MAN OF STEEL en trea, och den här är bättre, får det väl bli en trea även den här gången.







(Biopremiär 23/3)

-->


tisdag 22 mars 2016

DVD/Blu-ray/VOD: Rabid Dogs

RABID DOGS (Studio S Entertainment)
Den fransk-kanadensiska thrillern RABID DOGS (ENRAGÉS), i regi av debutanten Éric Hannezo, är en nyinspelning av Mario Bavas italienska film med samma (engelska) titel från 1974. Eller: nej, den är inte från 1974. Mario Bava spelade in det mesta av den 1974, men producentens pengar tog slut innan filmen blev klar. Domstolen lade beslag på filmen. Mario Bava dog 1980. Men - 1997 fick filmen långt om länge premiär. Dessutom kom det ytterligare en version av filmen, med inklippta, nyinspelade scener. Denna version heter KIDNAPPED.
Jag har tyvärr inte sett någon av versionerna, så jag vet inte hur pass nära 2015 års RABID DOGS ligger Bavas film - eller, rättare sagt, den film Bava ville göra.
Den franske karaktärsskådespelaren Lambert Wilson spelar en namnlös far, som är på väg till sjukhus med sin svårt sjuka dotter. Han kommer inte så långt, eftersom han stoppas av ett gäng lika galna som brutala bankrånare, som även kidnappat en kvinna (Virginie Ledoyen). Bankrånarna hoppar in i bilen och tvingar fadern att köra dem i säkerhet. Något som blir svårt, då horder av poliser jagar rånarna efter deras våldsamma framfart inne i stan.
RABID DOGS är en väldigt snygg film, och den är försedd med effektiv musik av Laurent Eyquem, vilket ökar intensiteten. Stora delar av filmen, framför allt första halvan, är riktigt bra och spännande. Tyvärr sackar det hela lite i mitten, filmen står och tuggar - något som är vanligt i den här typen av filmer; filmer som till större delen utspelar sig i ett litet, slutet rum, i det här fallet en bil. Men det tar sig igen mot slutet.
Hannezos film vinner mycket på den nervige, svettige Wilson i huvudrollen, och jag får erkänna att jag blev lite överraskad av twisten på slutet. Något jag inte borde ha blivit, eftersom jag funderade på det alldeles i början av filmen - men sedan hände det så mycket att jag helt glömde bort det!








-->

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx