torsdag 25 februari 2016

DVD/Blu-ray/VOD: Return to Sender

RETURN TO SENDER (Scanbox)
RETURN TO SENDER, regisserad av Foud Mikati, är ännu en film jag började titta på utan att först ha läst baksidestexten (det var för mörkt i rummet), eller något annat om filmen. Rosamund Pike och Nick Nolte, och Pike poserar med en slägga på omslaget - tja, det kan kanske vara någonting, tänkte jag.
Men det var det inte.
Pike spelar sjuksköterskan Miranda, som vill sälja sitt hus. En dag ska hon ut på en blind date. Killen hon ska träffa är lite tidig, så hon ber honom komma in. Orsaken till att han är tidig är att han inte alls är killen hon ska träffa - nej, han är våldtäktsmannen William (Shiloh Fernandez), som förgriper sig på Miranda i hennes hem. Hon hittas av den egentliga dejten, som ringer ambulans. Aha - det här är alltså en rape and revenge-film, tänkte jag.
Polisen hittar William, som döms till fängelse. Miranda lokaliserar honom, hon börjar brevväxla med våldtäktsmannen, och snart börjar hon även besöka honom i fängelset. Det verkar nästan som om hon flörtar med honom.
För att vara en thriller, tar RETURN TO SENDER väldigt god tid på sig. Till större delen är detta ett drama - och ett ganska tråkigt sådant. Det är meningen att man ska undra vad Miranda är ute efter när hon tar upp kontakten med William, men förklaringen kommer knappast som en överraskning - det här ska ju trots allt vara en thriller.
Dagen innan jag såg den här filmen, kollade jag på Trent Haagas skräckkomedi CHOP. Det visade sig att det finns en del likheter. Men CHOP är betydligt roligare att titta på, trots sämre skådisar och extrem lågbudget.
Nick Nolte spelar Mirandas far. Det är ju småtrevligt, men hans roll tillför inte speciellt mycket. Det här är en ospännande, tråkig och lite ologisk film.







-->

onsdag 24 februari 2016

Bio: Grimsby

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Avdelningen Vågar jag erkänna att jag tyckte den här var skitrolig?
Spionkomedier och James Bond-parodier går det tretton på dussinet av. Känns det som. Jag upplever det som att det kommer fler parodier än regelrätta agentfilmer. Fast det är förstås sällan de är bra. Häromveckan kom den kassa ZOOLANDER 2, som till mångt och mycket var en James Bond-parodi. Förra årets SPY var inte så kul som den utgav sig för att vara. Rowan Atkinson har gjort två filmer om agenten Johnny English (den andra av dem recenserar jag HÄR), vilka inte är något vidare. För att bara nämna några stycken.
Nu är det Sacha Baron Cohens tur. Den franske TRANSPORTER-regissören Louis Leterrier står för regin, men Baron Cohen är en av manusförfattarna. Han spelar fotbollshuliganen Nobby Butcher, hemmahörande i hålan Grimsby i England. Den korkade Nobby har nio eller tolv barn (antalet varierar); två av dem heter Django Unchained och Skeletor, samt några barnbarn - minstingen heter Gangnam Style. Han är för närvarande gift med den kåta Lindsey (Rebel Wilson).
Nobbys bror Sebastian (Mark Strong) har varit försvunnen i 28 år. Han har gått och blivit hemlig agent. Nobby har aldrig ge upp hoppet om att återfinna sin bror, och en dag får han veta att Sebastian hittats. Sebastian befinner sig på en välgörenhetsgala för att lokalisera och skjuta en lönnmördare (Scott Adkins). Då dyker Nobby oväntat upp och sabbar det hela - och blir sedan tvingad att följa med Sebastian till Sydafrika för att hitta en galen superskurk.
Senast Sacha Baron Cohen axlade huvudrollen i en långfilm, var i THE DICTATOR - en förhållandevis nedtonad film. Som jag skrev i min recension: den skulle man nästan kunna visa för sina morföräldrar och sin småskolefrågen. Till skillnad från de tidigare filmerna BORAT och BRÜNO. GRIMSBY kan man definitivt inte visa för morföräldrar och småskolefröknar - såtillvida de inte råkar vara sköna pervos.
GRIMSBY må vara barnförbjuden, men Leterrier och Cohen vältrar sig en hel del i rejält barnslig humor. Det är väldigt mycket kiss och bajs här. Filmen innehåller även den kanske grövsta scen jag någonsin sett på bio. Scenen involverar elefanter och borde få en Oscar. Jag undrar verkligen hur en karaktärsskådespelare som Mark Strong kunde övertalas att göra den här scenen - och flera andra scener. Det serveras även grafisk pungsugning, stora föremål förs upp i anus, och annat vi sällan ser på vita duken. Eller på andra dukar. Den dåliga smaken härskar och sällan har det skämtats så mycket om HIV. Fast det finns gott om skämt som inte har med sex och kroppsvätskor att göra, bland annat ett om FIFA. Även Penélope Cruz och IanMcShane medverkar, men de klarar sig undan de värsta scenerna.
Varför filmen fått titeln GRIMSBY i Sverige vet jag inte - i original heter den THE BROTHERS GRIMSBY. Filmen handlar ju inte om staden Grimsby. Oavsett titel noterar jag att filmen fått rätt taskig kritik. Den anses vara slapp, slarvig, oinspirerad, barnslig, ooriginell och så vidare.
... Men det struntar jag i. Herregud, jag skrattade ju som fan. Vid ett par tillfällen skrattade jag så att jag grät. Fast det säger kanske mer om mig än om filmen. Jag gillar extremtrams. Det går inte att komma ifrån att det är roligt med kiss och bajs. Jag skrattar när folk fiser.
GRIMSBY är en brittisk-amerikansk samproduktion, men det märks att det inte är amerikaner som gjort filmen. När amerikaner ska göra "barnförbjuden komedi" verkar de tro att det räcker med att låta rollfigurerna svära oavbrutet och skrika könsord, och att strössla in lite splatter. Det funkar sällan, resultatet blir oftast bara vulgärt, gapigt och barnsligt på fel sätt. GRIMSBY är barnslig på rätt sätt. Sacha Baron Cohen går inte för långt - nej, han går alldeles för långt.
Jag kommer att se om den här filmen när den släpps på DVD. Jag kommer att se om den med polare. Vi kommer att dricka öl och stånka HÖ HÖ HÖ. I synnerhet när elefanterna kommer.
En del kommer att tycka att jag ger GRIMSBY ett groteskt överbetyg - men det skiter jag i.








(Biopremiär 24/2)

-->

Bio: Zootropolis

Bilder copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures
De försök att göra actionkomedier i facket buddy movies som gjorts de senaste åren - eller decennierna - har inte varit något vidare. Nyligen hade den usla RIDE ALONG 2 premiär, förra året kom den rätt misslyckade HOT PURSUIT. 80-talets DÖDLIGT VAPEN, 48 TIMMAR med flera känns väldigt avlägsna.
Vem hade trott att den bästa filmen i genren på bra länge är en animerad film från Disney? För jag måste säga att den här filmen är överraskande bra. Jag brukar sällan gilla de animerade filmer som hyllas i media; det har kommit ett gäng sådana de senaste åren, och rent allmänt är det allt färre animerade filmer jag gillar. Men ZOOTROPOLIS, i regi av Byron Howard, Rich Moore och Jared Bush, tycker jag är lyckad - vilket kanske beror på att jag gillar genren den parodierar.
I original heter filmen ZOOTOPIA, men av någon anledning har den döpts om i Skandinavien, Storbritannien och ett par andra länder. Fast faktum är att ZOOTROPOLIS är en bättre titel. Filmen handlar om den lilla kaninen Judy Hopps, som drömmer om att bli polis - något som anses omöjligt för en kanin. Kaniner ska odla grönsaker och föröka sig. Men Judy ger sig inte, hon växer upp, blir polis med toppbetyg, och får en tjänst i storstaden Zootropolis.
Övriga poliser är alla stora och starka, många av dem är rovdjur, och de tycker inte att lilla Judy har där att göra - så den tuffe polischefen Bogo skickar ut henne för att lappa felparkerade bilar. När den besvikne Judy gör som hon blivit tillsagd, träffar hon på den gatusmarte räven Nick Wilde, som hankar sig fram i tillvaron med hälp av diverse mer eller mindre lagliga tricks.
Av någon anledning börjar rovdjur i staden att spårlöst försvinna. Bogo bryr sig inte, massor av djur försvinner, men Judy vill lösa fallet. Hon får 48 timmar (såklart) på sig att lösa fallet; misslyckas hon måste hon lämna poliskåren. Judy behöver hjälp - och den som kan hjälpa henne är Nick.
ZOOTROPOLIS betar av genrens alla klichéer - vilket i det här fallet ska tolkas som något positivt. Alla som sett snutaction från 80-talet känner igen sig. Men ZOOTROPOLIS är mer än så; det här är rätt smart, och ofta väldigt roligt och uppfinningsrikt. Djur av olika arter bor i olika stadsdelar anpassade efter djurens storlek, vilket leder till roliga jakter. I ett gathörn står en kille och säljer piratkopierade filmer, vars titlar är parodier på Disneyfilmer. När den italienske maffiabossen mr Big, som gillar Dean Marsvin, dyker upp, blir det GUDFADERN-parodi. Kanske är målgruppen män i 50-årsåldern?
Figurdesigen är bättre än vanligt i den här filmen; jag tycker ofta att just figurdesignen är rätt dassig i många nyare animerade filmer. I ZOOTROPOLIS håller den gammal god Disneystil - fast datoranimerat och i 3D. Även storstaden är genomtänkt och väldesignad. Sengångarna är riktiga höjdare. Vad som är intressant är att upplösningen lite oväntat leder fram till ett politiskt budskap som inte lär gå hem i reaktionära kretsar.
Ska jag anmärka på något, skulle det väl vara att även den här filmen slutar med att alla dansar - den här gången till en riktigt dålig låt med Shakira.

    






(Biopremiär 24/2)

-->

onsdag 17 februari 2016

Serier: Grattis på 80-årsdagen, Fantomen!

Den 17:e februari 1936 publicerades den för första gången: dagspresserien Fantomen av Lee Falk och Ray Moore. Fast det dröjde lite innan Fantomen själv dök upp. Det var Diana Palmer som fick äran att inleda det första äventyret - det dröjde ett par dagar innan Den vandrande vålnaden, då iförd handskar, gjorde entré, när han klättrade ombord på ett fartyg (se bild här ovan).
I Sverige publicerades Fantomen för första gången 1940, och 1950 började serietidningen att komma ut.
Jag har skrivit en väldig massa om Fantomen här på TOPPRAFFEL! - klicka HÄR så får ni upp alla texter som antingen handlar om Fantomen, eller i vilka Fantomen nämns (och fortsätt att klicka på "Äldre inlägg" längst ner på den sidan för fler). Så - vad ska jag skriva om nu till 80-årsfirandet som jag inte skrivit om tidigare?
Så här började Fantomen 1936 ...
Det senaste året har mitt förhållande till Fantomen kommit in i en andra andning. Detta beroende på att jag har gått och blivit sambo i Göteborg.
Jag har säkert nämnt det förut, men på 90-talet bröt någon sig in i mitt källarförråd i Landskrona, säkert mer än en gång, och stal hela min seriesamling, som jag burit ner där för att jag skulle få plats med min VHS-samling. Men - eftersom ett antikvariat här i Göteborg säljer gamla serietidningar väldigt, väldigt billigt, har jag köpt på mig enorma mängder serier, bland annat Fantomen. Nu har jag fler Fantomentidningar och -böcker än jag någonsin haft.
Jag köper främst tidningar från 70- och 80-talen. Det var under senare delen av 70-talet jag verkligen älskade Fantomen. Dessutom var tidningen i svartvitt på den tiden. Fantomen är en svartvit serie; den funkar inte riktigt i färg - mystiken försvinner.
När vi går och lägger oss brukar jag läsa för min flickvän. Vad läser jag då? Sagor? Noveller? Läser jag Fantomenserier? Nej! Jag läser ... Fantomenklubben! De där sidorna till vilka läsarna skickade in vitsar, gåtor, teckningar, arga insändare och annat. Det är väldigt roligt. Vi följer debatterna om Kiss, punk, Von Däniken, och flygande tefat. Brevvänsannonserna är kul - fenomen som helt har försvunnit idag. Vem har brevvänner idag när Facebook och Instagram finns? Ungarna vill skriva med folk som gillar frimärken, handboll, hästar och musik. Idoler: Black Sabbath och Herreys. De som heter Sven-Åke är intresserade av bilar och jordbruk. Vissa har "allmänna intressen" - vad nu det är. Roligaste avdelningen är "Wanted". Här efterlyste oftast tjejer killar de spanat på någonstans, men inte vågat gå fram och prata med.
Jag kommer ihåg en del av breven på klubbsidorna från när jag var barn. Vad som är extra kul är att det ibland dyker upp teckningar och insändare från killar jag numera känner. Många blev publicerade för första gången i Fantomen; antingen på klubbsidorna eller i Fantomen talar, där redaktionen svarade på frågor. Jag fick svar på mina frågor om King vid gränspolisen 1979.
Min flickvän tycker att det är kul att jag gillar Fantomen. När jag fyllde år förra året fick jag Fantomens stora jubileumsbok från 1975 av henne. Den ville jag ha när jag var barn, men jag fick den aldrig. Och i julklapp fick jag Algas Fantomenspel från 80-talet. Inte nog med det - min kära sambo hade även låtit tillverka en musmatta och en nyckelring med Fantomen på. Visst blir man rörd!
Grattis på 80-årsdagen, o, vandrande vålnad!

-->

Bio: A Bigger Splash

Foton: Sandro Kopp & Jack English © 2015 Frenesy Film Company. All Rights Reserved.
Avdelningen för skådespelare på betald solsemester:
År 2003 kom Francois Ozons film SWIMMING POOL. Jag minns den som rätt okej, främst för att den såg ut- och kändes som en gammal Eurotrashfilm av till exempel Joe D'Amato, men jag kommer inte ihåg så mycket mer av den än att Charlotte Rampling visade upp sig naken och att det förekom en dvärg. Ozons film var en nytolkning av Jacques Derays BASSÄNGEN från 1969, som jag inte har sett. Nu har italienaren Luca Guadagnino (KÄRLEK PÅ ITALIENSKA) gjort ännu en version av den här storyn.
Tilda Swinton spelar den Bowieinspirerade rockstjärnan Marianne Lane, som har problem med rösten och inte får prata. Hon lever med en yngre man, Paul (Matthias Schoenaerts), och när de semestrar på en italiensk ö, dyker plötsligt Mariannes excentriska ex Harry (Ralph Fiennes) upp tillsammans med sin dotter Penelope (Dakota Johnson). Plötsligt är tillvaron inte så idyllisk längre. Även om det var Harry som sammanförde Marianne och Paul, är han fortfarande kär i henne. Hon verkar också fortfarande ha känslor för Harry. Harrys förhållande till dottern är lite osunt, och Paul verkar dras till Penelope. Harry limmar på ytterligare ett par kvinnor. Svartsjukan ligger tjock och det kan aldrig sluta väl.
Det spelar ingen roll att det är ytterst kompetenta karaktärsskådespelare i rollerna. Denna lite mer än två timmar långa film känns som fjorton timmar. Jag tittade på klockan oräkneliga gånger. "Har det bara gått en halvtimme? Är det nittio minuter kvar? Nu får det hända något!". Om jag börjat se filmen på TV hade jag bytt kanal efter fem minuter. Ralph Fiennes är lite kul, men det hindrar inte filmen från att vara skittråkig. Först under dess sista halvtimme börjar det bli lite intressant och engagerande, men då är det för sent.
A BIGGER  SPLASH består mest av scener där rollfigurerna går runt och babblar om ointressanta saker. Ja, inte Tilda Swinton, eftersom hon inte får prata. Ibland får vi korta flashbacks från Mariannes och Harrys tid tillsammans med knark och fester. Mariannes rockkarriär får vi bara se väldigt korta snuttar av - vilket kanske är bra, eftersom hon för tankarna till Meryl Streep i RICKI AND THE FLASH. Hon ser bara ut som en utklädd skådis i tillbakablickarna.
Det är väldigt mycket naket i filmen. Både Ralph Fiennes och Matthias Schoenaerts visar upp organet. Fiennes gör en lång scen på flera minuter helnaken, med Stellan dinglande.
De hade kanske kul och trevligt när de spelade in den här filmen, det är onekligen välspelat, men jag tycker att manuset är illa disponerat, större delen av filmen går på tomgång, handlingen rör sig sällan framåt, och rollfigurerna är alla osympatiska vilket gör att man inte kan engagera sig.
Det lär inte dröja länge innan jag har glömt bort den här.
Se A BIGGER SPLASH tillsammans med kalkonen BY THE SEA för den ultimata upplevelsen. Två evighetslånga filmer om uttråkade människor på solkusten.
Härnäst ska Luca Guadagnino regissera en nyinspelning av Dario Argentos SUSPIRIA. Vem bad om den? Enligt IMDb ska Dakota Johnson och Tilda Swinton medverka i den.
Både Swinton och Fiennes är förresten med i HAIL, CAESAR!, som också har premiär den här helgen. Se den istället.








(Biopremiär 19/2)

-->

tisdag 16 februari 2016

TOPPRAFFEL! sörjer: Vanity

Det var inte utan att jag hickade till vid frukosten i morse när jag läste att Vanity dött, endast 57 år gammal. Vanity. Jösses! Jag hade en crush på henne under senare delen av 80-talet. Jag hade till och med en bild på henne uppsatt på väggen i mörkrummet på reklambyrån jag jobbade på. Idag har jag kanske lite svårt att förstå varför, Vanity är inte riktigt min typ. Men - det var 80-tal och Vanity var extremt mycket 80-tal.
För de flesta är Vanity mest känd som sångerskan som upptäcktes av Prince och var med i Vanity 6, innan hon gav sig på en solokarriär. Jag köpte albumet "Wild Animal" - antagligen mest för omslaget, eftersom jag aldrig gillat den typ av musik hon ägnade sig åt.
Det var förstås tack vare filmrollerna jag upptäckte Vanity, vars riktiga namn var Denise Matthews. Under namnet D.D. Winters var hon med i slasherklassikern TERROR TRAIN/MÖRKA NATT - BLODIGA NYÅRSNATT från 1980. Samma år hade hon, under samma namn, huvudrollen i TANYA'S ISLAND. Ett, öh, erotisk drama om en kärlekskrank apa. Mick Garris jobbade på den filmen. På video i Sverige hette den DRÖMMARNAS Ö. Jag minns att den fanns i videobutiken på Infarten i Landskrona. Jag tyckte att den verkade bäng - och valde DE BLODIGA STÖVLARNAS KULLE istället.
Sedan dröjde det till 1985 innan hon åter skådespelade. Nu hade hon blivit Vanity, och första filmen under detta namn var THE LAST DRAGON, som blivit något av en kultfilm. Året därpå kom agentrafflet NEVER TOO YOUNG TO DIE, den där med Gene Simmons som den onde hermafroditen Ragnar, och med George Lazenby i en mindre roll. Av någon obegriplig anledning sparkade Statens Biografbyrå bakut när de fick se den och totalförbjöd den. Senare släpptes den på video, då hade distributören klippt bort fyra minuter.
1986 kunde vi se henne i 52 PICK-UP/DÖDLIG FÄLLA, och 1987 var hon med i både MIAMI VICE och MIKE HAMMER på TV. 1988 kom actionrökaren ACTION JACKSON, i vilken hon spelade sjungande heroinist. Därefter blev det mest TV-roller under några år. Efter katastrofen-filmen NEON CITY från 1991 med Michael Ironside minns jag som rätt vissen. Hon gjorde sin sista roll 1997 i något som heter KISS OF DEATH.
Vanity var känd för sitt vilda, drogmarinerade leverne. Efter att ha varit nära att dö 1994 mötte hon Jesus. 1997 blev hon evangelist, det vill säga, hon predikade om evig frälsning. Detta kunde dock inte rädda henne. Hennes långvariga kokainmissbruk ledde till att hon igår dog av njursvikt.
VANITY
1959 - 2016
R.I.P.

-->

Bio: Hail, Caesar!

Foton copyright (c) UIP
Jag har slutat att se fram emot bröderna Coens filmer, eftersom jag ofta blir besviken. Jag ser att jag visst gav INSIDE LLEWYN DAVIS en trea i betyg, men jag minns ingenting alls av den.
... Men så kommer då nya komedin HAIL, CAESAR! - och den visar sig vara en av brödraparets allra bästa filmer. Det här är det bästa de gjort sedan O, BROTHER WHERE ART THOU? från år 2000. Dessutom är det den roligaste film jag sett på väldigt, väldigt länge - som komedi är filmen enastående.
Förra veckan hade TRUMBO premiär; en film om Hollywood på 1940- och 50-talen. HAIL, CAESAR! känns lite som en tandemfilm till TRUMBO, för även Coensbrödernas film avhandlar kommunister och mäktiga skvallerkrönikörer i Hollywood.
Det är tidigt 1950-tal. Josh Brolin spelar Eddie Mannix, som jobbar på filmbolaget Capitol. Han är något slags fixare som reder ut alla problem och håller produktionerna på rätt köl. Och stora problem uppstår under inspelningen av det episka romardramat HAIL, CAESAR - A TALE OF THE CHRIST. Filmstjärnan Baird Whitlock (George Clooney), som har huvudrollen, drogas under inspelningen och förs bort - Wayne Knight (Newman i SEINFELD) är skitrolig som den harpspelande, nervöse statisten som drogar Baird. Baird förs bort och hamnar hos en grupp kommunistiska manusförfattare, som vill ha hundra tusen dollar i lösen för stjärnan.
Mannix har fler problem att lösa. Vattenbalettstjärnan DeeAnna Moran (Scarlett Johansson) är gravid, vilket absolut inte får komma ut - hon är inte gift, och hennes image är att vara oskuldsfull. Regissören Laurence Laurentz (Ralph Fiennes) spelar in ett drama och tvingas placera den bonnige cowboyskådisen Hobie Doyle (Alden Ehrenreich) i huvudrollen som elegant societetskille. Hobie kan inte agera. Och så dyker Tilda Swinton upp som tvillingarna Thora och Thessaly Thacker, konkurrerande skvallerkrönikörer som hatar varandra. De motsvarar Hedda Hopper och de vill göra ett avslöjande som kan krossa Baird Whitlocks karriär.
Det enda sättet att göra klassisk Hollywoodmusikal på idag, är att göra en film om det gamla Hollywood - och bröderna Coen går verkligen loss i den här filmen. Estetiskt sett är HAIL, CAESAR! en film som får en att trilla baklänges med mungiporna uppe vid öronen. Filmen går i sköna TechniColorfärger, miljöskildringen är utmärkt, och vid ett par tillfällen serveras shownummer som skulle kunna vara hämtade ur MGM-filmer från 50-talet - som den Esther Williams-inspirerade vattenbaletten med Scarlett Johansson i centrum.
... Och så har vi Channing Tatum. Jösses. Han spelar Gene Kelly-varianten Burt Gurney. Även om han bara medverkar i ett par scener, så står dansnumret med sjömän på en bar ut. Gene Kelly torde applådera i sin grav. Det här måste ses - det är otroligt imponerande. Vem hade förväntat sig det här av Channing Tatum?
Det förekommer fler kända namn i rollistan, ibland i minimala roller: Jonah Hill, Frances McDormand och Clancy Brown, för att nämna tre. En av smårollerna får jag inte glömma:
Christopher Lambert! Han gör sitt livs roll som den svenske regissören Arne Seslum. Ge karln en Oscar! Jag skrattade så att jag grät när han pratade om sin fru och sina barn hemma i Malmö.
Alden Ehrenreich är strålande som den sjungande cowboyen. Jag kände igen Ehrenreich, men kunde inte placera honom. Nu kollade jag upp honom. Han medverkade i Francis Ford Coppolas usla TWIXT, men han gjorde även den manliga huvudrollen i floppen BEAUTIFUL CREATURES. I min recension av den sistnämnda skrev jag att Ehrenreich ser lite udda och gammaldags ut, och det är väl därför han funkar så otroligt bra i HAIL, CAESAR!
HAIL, CAESAR! är verkligen en film för cineaster - men jag hoppas att även "vanliga" biobesökare går och ser den. Sådana här filmer går det inte en på hundra, det går knappt en på tusen. Filmer som den här görs alldeles, alldeles för sällan nuförtiden. HAIL, CAESAR! är oförskämt rolig, underhållande, och en njutning från början till slut!







(Biopremiär 19/2)

-->


måndag 15 februari 2016

Bio: 13 Hours: The Secret Soldiers of Benghazi

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
"Why does Michael Bay keep on making movies?" sjöng Trey Parker.
Ja, varför.
Efter att de senaste åren främst ägnat sig åt att göra Transformersfilmer, är Bay nu tillbaka med en krigsfilm som bygger på sanna händelser. John Krasinski spelar Jack Silva, som anländer till Benghazi i Libyen. Året är 2012, Gaddafi har mördats, landet löses upp, alla ambassader utom den amerikanska har stängt. Silva ingår i något slags säkerhetsteam kopplat till CIA, eller hur det nu var. Det lilla teamet häckar på USA:s ambassad, som mest ser ut som lyxig semesteranläggning för det vackra folket. Silva och hans snubbar är inte vackra, de har alla skägg och ser därmed likadana ut. En av dem gillar att olla saker.
Onda libyer anfaller ambassaden, dödar ambassadören, och de hårda killarna måste slåss för att överleva.
Det är allt. Den här filmjäveln varar två timmar och 24 minuter, och majoriteten av speltiden består av fullt krig. Vilt skjutade. Filmat med skakig handkamera.
Det är plågsamt. Det är fullkomligt olidligt att sitta igenom det här. Om man nu inte råkar vara reaktionär republikan och sjutton år.
Mot slutet, när det är dags att vara lite filosofisk, sitter den förtvivlade Silva och undrar vad han gör där. Han slåss i ett krig han inte vet något om, i ett land han inte vet något om. Han längtar hem till sin gravida fru och sina A-barn. Själv satt jag och undrade varför jag ska titta på en film om några trista soldater jag inte bryr mig om, som slåss i ett krig de inte vet något om, i ett land de inte vet något om.
I början får vi ibland korta tillbakablickar på Silvas idylliska familjeliv. Dessa ackompanjeras av sentimentalt pianoklink. Men för det mesta är det krig. Totalt oengagerande action. Det är extremt tjatigt, med nästan likadana stridsscener staplade på varandra. Jag tittade ideligen på klockan.
Amerikanerna tenderar superhjältar, de säger att de ska "kick some ass" när de anfalls, och när amerikaner dör; ett fåtal stryker med, gör de det i slowmotion. Trots det vet jag inte riktigt vilka de är, eftersom de ser likadana ut och saknar annan personlighet än att de är hårda och svär mycket. Förtvivlade kvinnor och barn knäböjer vid oräkneliga mängder av döda libyer.
Eftersom detta är en film av Michael Bay, får vi i slutbilden se en nedskjuten amerikansk flagga guppa i ett vattendrag.
13 HOURS: THE SECRET SOLDIERS OF BENGHAZI är inspelad på Malta och kostade "bara" 50 miljoner dollar. 2014 års TRANSFORMERS: AGE OF EXTINCTION gick lös på 210 miljoner. Fast han har en lite märklig uppfattning om lågbudget, det gode Bay. När han producerade nyinspelningen av MOTORSÅGSMASSAKERN, som kostade tio miljoner dollar, sa Bay att han ville visa att en film inte behöver kosta hundra miljoner att göra - han kallade inspelningen av MOTORSÅGSMASSAKERN för "guerilla film making". Tio miljoner dollar är förstås vad tre-fyra normalbudgeterade svenska långfilmer kostar att göra - tillsammans. Eller 5-10 direkt-på-DVD-actionfilmer.
Om man inte är extremt intresserad av krig, Libyensituationen, mer krig, och om man inte ställer sig i givakt om man hör "The Star-Spangled Banner", kan jag inte komma på någon orsak alls att se denna skittråkiga, irriterande film. Det är möjligt att Bay vill säga något, men exakt vad försvinner i allt bröligt skjutande.
Filmen tillägnas minnet av två män som dog under attacken. Stackare. De hade nog hellre velat nämnas i någon bättre film.
Som TRANSFORMERS.
 







(Biopremiär 17/2)

-->

söndag 14 februari 2016

Serier: Blueberry: Samlade äventyr 1

BLUEBERRY: SAMLADE ÄVENTYR 1
av Jean-Michel Charlier och Jean Giraud
Cobolt
Linda och Valentin, Tintin och andra utmärkta, klassiska serier som nu kommer ut på nytt i flotta utgåvor får ursäkta: Blueberrys samlade äventyr är den serie som gör mig mest entusiastisk och som jag verkligen längtat efter.
Dagens ungar har antagligen ingen relation alls till vilda västern, men när jag växte upp på 1970-talet var genren fortfarande populär. Åtminstone tillräckligt populär för att TV ibland skulle visa gamla westernfilmer (för att inte tala om ALIAS SMITH & JONES och FAMILJEN MACAHAN), och för att det skulle finnas ett antal westernserietidningar. Tomahawk, som främst innehöll serier från DC Comics, var den jag tyckte bäst om. mest beroende på Jonah Hex; Buffalo, Tex Willer och övriga tidningar tyckte jag var lite för träiga, vill jag minnas.
Den franska serien om löjtnant Blueberry var en serie jag var nyfiken på långt innan jag faktiskt lyckades läsa den. I Sverige publicerades serien i den kortlivade tidningen Champion 1973. Jag läste aldrig Champion, men jag minns att en kompis storebror hade ett par nummer liggande. Kanske noterade jag Blueberry när jag bläddrade i tidningarna. Jag minns också att omslaget till seriealbumet Fort Navajo 1: "Mannen med silverstjärnan", som kom ut 1971, återgavs i någon tidning, troligen Fantomen, i slutet av 70-talet. Jag tyckte att det såg otroligt spännande ut; mycket coolare än andra westernserier. Och 1979 kom den lilla gratisboken "En bok om Carlsen Comics", vilken innehöll ett kapitel om Blueberry. De två album Carlsen då hunnit ge ut kunde jag inte hitta på Thörnquists bokhandel i Landskrona eller på antikvariatet Fyndshopen, så jag fick hålla tillgodo med att läsa om serien och fantisera om hur bra den var.
Första gången jag faktiskt läste Blueberry var när den plötsligt publicerades i Semics serietidning SM-Special. Nummer 3/1980; min moster köpte tidningen till mig i Frejakiosken i Sävedalen. Av någon anledning började SM-Special med album nummer 18 (1980), som här hette "Tsi-na-pah" (albumet från Carlsen hette "Spräckta näsan"). Eftersom Blueberry är en enda lång, episk fortsättningsserie, inleddes "Tsi-na-pah" med en resumé över två sidor - ett sammandrag av äventyr vi inte fått läsa på svenska.
I SM-Special var serien ganska misshandlad; den var förminskad till serietidningsformat och i svartvitt, och texten i pratbubblorna var satt och inte handtextad. Fult värre. Men - det tyckte jag inte då. Jag tyckte att Jean Girauds detaljerade teckningar var det snyggaste och häftigaste jag någonsin sett. Jag hade aldrig tidigare sett en så här bra tecknad serie. När jag satt hemma i pojkrummet och ritade cowboys imiterade jag Giraud och krafsade dit en massa streck. Det blev nog inte så bra.
Blueberry i SM-Special nummer 3/1980. Klicka för större bild!
Carlsen Comics började ge ut Blueberrys äventyr 1979. Jag vet inte varför, men de hoppade över de första sex albumen, och inledde sin utgivning med album sju; "Järnhästen". Därefter gav de ut alla därpå kommande album fram till album 23; "Arizona Love" (1990, på svenska 1991), det sista album Jean-Michel Charlier skrev manus till. I början av 80-talet började jag leta upp- och köpa Carlsens album, vilka jag förstås läste i ordning. Jag minns i synnerhet sommaren 1985, året då jag kom ikapp. Det året släppte Carlsen album 17; "Angel Face" (1975). Jag beställde album 15, 16, 17 (fransk numrering, alltså) från någon postordertjänst. När jag och min familj åkte på semester till Frankrike tog jag bara med mig album 15 och 16, men inte 17 - vilket jag verkligen retade mig på. Det var ju så otroligt spännande! Jag ville veta vad som skulle hända i "Angel Face"!
Det är just detta som är grejen med Blueberry: serien är engagerande och spännande. På riktigt. Löjtnant Mike Blueberry är en kille med fruktansvärt oflyt och som dras in i den ena omöjliga knipan efter den andra. Persongalleriet är färgstarkt, skurkarna är genomonda. I början av 90-talet satt en gammal kompis hemma hos mig och undrade plötsligt om jag hade några serier jag tyckte han borde läsa - en fråga som var lika positiv som överraskande, jag visste nämligen inte att killen läste serier. Han lånade hälften av de sjutton album Carlsen gav ut. En tid senare lämnade han tillbaka dem, sa "Fy fan, vicket jävla svin den där Gula håret är!", och lånade resten av albumen. Det här säger en hel del om hur bra Blueberry är. Det är svårt att slita sig, det är som att se på en film man fullkomligt uppslukas av. Blueberry är inte bara den bästa westernserie som gjorts, det är en av de bästa serier som gjorts rent allmänt.
Ur det allra första Blueberryalbumet.
1982 började tidningen Fantomen att publicera Blueberry, och de inledde som man ska med det allra första albumet; "Fort Navajo" från 1963. 1982 hade jag slutat köpa Fantomen regelbundet. Under 80-talet gjorde jag försök av köpa begagnade exemplar av de nummer som innehöll de tidiga Blueberryäventyren, men jag det gick väl sådär. Albumen gick som följetong och i de flesta fall hittade jag inte alla delar. Således är det först nu, i och med releasen av Blueberry: Samlade äventyr 1 jag äntligen läst dessa tidiga serier. Nej, jag brydde mig aldrig om att köpa de danska utgåvorna.
Samlade äventyr 1 innehåller tre album; "Fort Navajo", "Storm över prärien" (1964) och "Ensamma örnen" (även det 1964). Utseendemässigt skiljer de här albumen sig en hel del från vad som komma skall. "Fort Navajo" ser ibland lite valhänt ut och det är svårt att tänka sig att Giraud på bara ett fåtal år skulle utvecklas till den överdådige mästare han var. Det är intressant att se hur Giraud utvecklas bara under de här tre albumen; allting ser bättre ut redan i "Ensamma örnen", Giraud börjar hitta sin stil efter att först tecknat i en stil som påminner om Jijés. Jijé var något av Girauds mentor, mest känd för den i Sverige ganska okända westernserien Jerry Spring, och de två samarbetade under en period.
När Jean-Michel Charler började skriva Blueberry var han väletablerad och driven. Redan från start är Blueberry en underhållande och rafflande serie. Det dröjer inte länge innan den tjurskallige löjtnanten drabbas av otur och det blir allt svårare att reda ut alla problem som uppstår när en indianhatande major lyckas starta ett indiankrig. Det här är bra, men det märks att det bara är början på något stort, och de här tre första albumen kan inte riktigt jämföras med de senare. Kanske var det därför Carlsen hoppade över sex album.
Ur det tredje albumet.
Samlade äventyr 1 inleds med ett långt, väldigt bra förord av José-Louis Bocquet. Han redogör inte bara för serien Blueberrys historia, utan berättar utförligt om Charliers och Girauds karriärer, om den fransk-belgiska seriebranschen på 1950- och 60-talen, och annat intressant. Illustrationerna är väl valda, extra kul - för mig i egenskap av seriemanusförfattare - är att Charliers manus till de första Blueberrysidorna återges.
En del samlare har klagat på papperskvalitén i Cobolts utgåva. Det matta, pulpiga pappret är inte helt vitt och suger åt sig tryckfärgen, och färgerna är en aning dova. Boken är ett samtryck med Frankrike, den franska utgåvan ser alltså likadan ut. Enligt Cobolt vill fransmännen att serien ska se ut precis som den gjorde när den kom ut på 60-talet.
Jag har inga problem med detta, jag gillar att sidorna inte blänker när jag tänder läslampan, och albumet blir inte så förbannat tungt att hålla. Däremot är kartongen omslaget är tryckt på inget vidare - det böjer sig en aning uppåt. Jag trodde först att det bara var mitt ex; kanske hade jag glömt boken framme i solljuset, men när jag nyligen besökte Science fiction-bokhandeln i Göteborg såg att omslagen böjde sig på alla deras exemplar.
Cobolts utgåva borde även korrlästs lite bättre. Det är korrfel redan i den första meningen i förordet, och på ett par ställen i pratbubblorna har det blivit lite konstigt.
... Men detta är förstås inget som hindrar Blueberry från att vara en fantastiskt bra serie. Och serierna i Samlade äventyr 1 är alltså inget mot vad som komma skall. Jag ser med spänning fram emot nästa volym!  

-->

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx