söndag 31 januari 2016

TOPPRAFFEL! sörjer: Frank Finlay

Den fine, engelske  karaktärsskådespelaren Frank Finlay har dragit ner ridån för gott, 89 år gammal. Som ung utbildade Finlay sig till slaktare, vilket hans far var, men han gick och blev skådespelare istället. Tur var väl det, eftersom karln gjorde en hel del minnesvärda roller på film och TV. Ja, han gjorde säkert lika många minnesvärda roller på teaterscener, men det har jag av naturliga skäl svårt att uttala mig om.
Frank Finlay gjorde sin första TV-roll 1956, och under ett fåtal år hann han medverka i många brittiska TV-serier och TV-filmer. 1962 gjorde han sin första roll i en långfilm; dramat LEVA ELLER DÖ, och samma år syntes han bland annat i DEN LÄNGSTA DAGEN. Han var med i DOKTORN PÅ VIFT; en av de många DIKTORN-filmerna, han dök upp i en komedi med den härliga titeln AGENT MED HET LÖSEN, och så spelade han Lestrade i Sherlock Holmes-rafflet EN STUDIE I SKRÄCK från 1965.
Fler filmer från 1960-talet är komedin DEN STORA STÖTEN, KOMMISSARIE CLOUSEAU; den där filmen med Alan Arkin som Clouseau, och så var han med i thrillern TWISTED NERVE, idag mest känd för sitt musikaliska ledmotiv, vilket återanvändes i KILL BILL.
1971 spelade Finlay Casanova i en miniserie för TV, 1973 var han med i SHAFT OCH MÄNNISKOSMUGGLARNA, och samma år kom den festliga DE TRE MUSKETÖRERNA. Finlay spelade Porthos, och upprepade rollen i de två uppföljarna.
När Louis Jourdan dog skrev jag om BBC:s miniserie COUNT DRACULA från 1978. Jourdan gjorde Dracula, medan Frank Finlay gestaltade Van Helsing. Den här versionen anses både vara en av de bästa och den som ligger närmast boken - men jag tycker att filmatiseringen lider av att interiörscenerna är filmade på video. Det ser väldigt billigt ut och stämningen förtas helt.
1979 sågs han åter som Lestrade i ännu en version av EN STUDIE I SKRÄCK; denna version är mer känd än den förra, och har Christopher Plummer och James Mason som Holmes och Watson. Samma år medverkade han i den italienska skräckfilmen UN'OMBRA NELL'OMBRA, vilken har två engelska titlar: RING OF DARKNESS och SATAN'S WIFE (vars slogan lyder "The Devil has never been hornier!").
På 1980-talet gjorde Finlay en roll i ett avsnitt av TALES OF THE UNEXPECTED, han var häxjägare i första säsongen av SVARTE ORMEN, och han var med i ännu en TV-version av CASANOVA, den här gången med Richard Chamberlain i titelrollen. På 90-talet överraskade Finlay världen genom att medverka i Juan Piquer Simóns spanska skräckfilm CTHULHU MANSION - hur hamnade han i en B-film som den här? Under detta decennium blev det annars mest TV-roller, vilket han fortsatte med på 2000-talet. 2002 var han med i Roman Polanskis THE PIANIST.
2008 och 2009 var Frank Finlay med i TV-serierna MERLIN och FOUR SEASONS. Dessa blev hans sista roller.
FRANK FINLAY
1926 - 2016
R.I.P.


-->

lördag 30 januari 2016

TOPPRAFFEL! sörjer: Abe Vigoda

Det finns - eller fanns? - en sajt som heter Abe Vigoda Death Watch. Det enda den sidan gjorde var att informera om att skådespelaren Abe Vigoda var vid liv. Det stod "Abe Vigoda is alive" på den. Den 26:e januari ändrades detta till "Abe Vigoda is dead". I mitten av 1980-talet florerade ett rykte i Hollywood om att Vigoda var död. Rättare sagt, filmproducenter antog att han var död - utan att kolla upp det.
För oss svenskar var Abe Vigoda mest känd för rollen som Tessio i de två första GUDFADERN-filmerna. Det var han som sa "Luca Brasi sleeps with the fishes." För amerikaner verkar Vigoda främst kommas ihåg som kriminalaren Fish i TV-deckaren BARNEY MILLER. Jag vill minnas att att en handfull avsnitt visades på svensk TV för väldigt längesedan. I USA sändes BARNEY MILLER mellan 1974 och 1981. Rollfiguren Fish blev så populär att han fick en egen TV-serie 1977-78; FISH.
I början av karriären spelade Vigoda mest teater, men redan 1949 debuterade han i ett TV-program. Innan GUDFADERN, 1972, var TV-rollerna få, och filmrollerna ännu färre. Han sågs i alla fall i flera avsnitt av DARK SHADOWS. Under 1970-talet dök han upp i TV-serier som MANNIX, HAWAII FIVE-0, KOJAK, CANNON, och ROCKFORD TAR ÖVER - oftast spelade han mafioso. På bio kunde han ses i NEWMANS LAG och i komedin SNACKA OM DECKARE, ALLTSÅ.
På 1980-talet gjorde han roller i TV-serierna MIKE HAMMER och BERÄTTELSER FRÅN ANDRA SIDAN, och i långfilmer som MITT I PLÅTEN II, det vill säga THE CANNONBALL RUN II, Larry Cohens MÖRDANDE DESSERT (THE STUFF), och TITTA, HAN SNACKAR! Under 90-talet blev det fler TV-serier; MACGYVER, MORD OCH INGA VISOR, och LUCKY LUKE med Terence Hill. Bland decenniets långfilmer hittar vi JOE OCH VULKANEN, och minsann om han inte var med i direkt-på-video-filmen FIST OF HONOR, ett actionraffel med Sam Jones från PM Entertainment.
På 2000-talet blev rollerna färre och han ägnade sig mest åt att göra röster till tecknade filmer och TV-spel. Abe Vigoda gjorde sin sista roll 2014.
Nu sover Fish med fiskarna. Han blev 94.
ABE VIGODA
1921 - 2016
R.I.P.

-->

fredag 29 januari 2016

Vinnarna i Sensoriatävlingen

Så har då tävlingstiden gått ut och och jag har dragit tre vinnare bland de som skickat in rätt svar (en tävlande var verkligen ute i sista minuten - bokstavligt talat: svaren kom in klockan 23:59 igår!). För att allt skulle gå rätt till lade jag namnen i TOPPRAFFEL!-hatten, skakade om, satte mig på TOPPRAFFEL!-redaktionen, blundade, och drog tre vinnare. Dessa blev:

AZRA MEMIC, ARLÖV
MICHAEL AVIDAN, STOCKHOLM
JOHAN ROXBERG, LINKÖPING

Grattis, grattis! De signerade DVD:erna syns på bild här ovan och skickas ut så snart som möjligt.
De rätta svaren var förstås:

1) FROSTBITEN
2) FANTASTISK FILMFESTIVAL (eller LUND INTERNATIONAL FANTASTIC FILM FESTIVAL eller FFF)
3) NJUTAFILMS

De som svarade Njutafilm, utan S på slutet, fick fel. En person svarade Gaumont, vilket kanske gör Nicolas Debot stolt.
De personer som försökte få fler vinstchanser genom att skicka in svaren fem-sex gånger diskades.





torsdag 28 januari 2016

Bio: The Boy

Foton copyright (c) Lucky Dogs
Det är något visst med skräckfilmer om onda dockor. Filmer som MAGIC, DEN ONDA DOCKAN, DOLLS, PIN, och nu senast ANNABELLE. Filmerna är inte alltid så där jättebra; jag var lite för snäll mot ANNABELLE i min recension, men det är onekligen effektivt med kusligt ljussatta dockor, som stirrar på oss med död blick.
William Brent Bell har tidigare gjort den riktigt, riktigt usla THE DEVIL INSIDE - därför kan jag inte påstå att jag hade höga förväntningar på THE BOY. Men jösses, där sket jag mig allt på tummen!
THE BOY är en amerikansk-kinesisk samproduktion, som är inspelad i Kanada - men som utspelar sig i England. Lauren Cohan spelar Greta, som i ett försök att fly från sin våldsamme, före detta pojkvän lämnar USA och far till ett gods i England, där hon ska jobba som barnflicka åt en liten pojke. Greta träffar det märkliga, äldre paret Heelshire, som presenterar henne för sin son Brahms. Det är bara det att Brahms är en docka; en stor docka med blekt porslinsansikte och stirrande blick. Greta börjar skratta, men förstår att det bör hon inte göra. Brahms ska behandlas som en riktig, levande gosse; han ska sitta med vid middagsbordet och få mat framdukad.
Paret Heelshire ska resa bort och därför lämna Greta ensam med Brahms. Hon får ett papper med en lång rad regler hon måste efterfölja - bland annat ska hon läsa högt för dockan, hon ska undervisa i musik, och hon ska alltid ge honom en godnattpuss. Om Greta inte håller sig till reglerna blir Brahms arg, säger fru Heelshire. Självklart struntar Greta i de fåniga reglerna - och då börjar det hända saker i det stora, mörka huset.
THE BOY är ännu en skräckfilm med den låga, snälla PG-13-gränsen. Tydligen ändrades filmen, eventuellt på ett tidigt stadium, för att kunna förses med denna åldersgräns. Men i fallet THE BOY är detta inte ett problem. Den här berättelsen behöver inte våld, blod, svordomar och annat barnförbjudet (i Sverige barnförbjuds den ändå, som all skräckfilm). William Brent Bell har gjort en gammaldags, traditionell skräckfilm, som bygger helt och hållet på stämningar - och han har gjort det bra. Filmfotot är bra och återhållsamt; här finns inga moderna extravaganser och jobbiga, snabba klipp. Faktum är att det här nästan känns som en skräckfilm från 1970-talet, vilket förstås ska tolkas positivt. Okej, det känns även en aning som 1981, eftersom här finns små, små drag av Lucio Fulcis THE HOUSE BY THE CEMETERY.
Lauren Cohan är sympatisk som Greta, vilket är en fördel i sådana här filmer. Antalet övriga medverkande är litet. Rupert Evans spelar Malcolm, killen som äger bygdens lanthandel och som kör ut mat till Greta. Enligt paret Heelshires regler är Malcolm den ende som får komma på besök.
THE BOY är en väldigt effektiv liten film. Den är spännande och kuslig. Jag kände skäggstubbet resa sig vid flera tillfällen. Filmen är ganska lågmäld och fläskar inte på med för mycket effekter, även om här finns ett par så kallade jump scares. Jag tycker att upplösningen och förklaringen till det hela känns tillfredsställande, vilket sällan är fallet i sådana här filmer. THE BOY är betydligt bättre än ANNABELLE.
Svenske Kaj Steveman jobbade med filmens visuella effekter, förtexterna är väldigt snygga, musiken är bra - jag blev minst sagt positivt överraskad av THE BOY.
... För övrigt lär det bli svårt att göra en uppföljare till den här. Men den kommer säkert.








(Biopremiär 29/1)




onsdag 27 januari 2016

Bio: The Revenant

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Revenant betyder bland annat att man återvänder från det döda. Ordet är också en populär filmtitel. På 1990-talet visade vi en vampyrfilm med Udo Kier som hette REVENANT (den döptes senare om till MODERN VAMPIRES) på Fantastisk Filmfestival. På hyllan bakom mig står en annan, hittills osedd vampyrfilm från 2009, som heter THE REVENANT. Det finns ytterligare en lång rad filmer med denna titel - och nu har vi ännu en.
De Oscarsnominerade filmerna väller in, och Alejandro G Iñárritus THE REVENANT är en av storfavoriterna - den är nominerad till hela tolv statyetter, bland annat i kategorierna Bästa film, Bästa regi, Bästa filmfoto, Bästa manliga huvudroll, och bästa manliga biroll. Åtminstone en Oscar lär filmen kamma hem - den för filmfoto. Emmanuel Lubezkis foto är nämligen enastående. Tilldelas han priset, blir det för tredje gången på raken - eftersom han Oscarbelönades för BIRDMAN (2014) och GRAVITY (2013).
För bara ett par veckor sedan hade westernfilmen THE HATEFUL EIGHT biopremiär. Här kommer ännu en western - och en film som skiljer sig en hel del från Tarantinos senaste bidrag i genren, vilket i sin tur skilde sig från de flesta andra westernfilmer. Iñárritu har gjort ett existentiellt vildmarksdrama.
Leonardo DiCaprio spelar pälsjägaren Hugh Glass, som tillsammans med sin son; halvblodet Hawk (döpt efter seriefiguren Hawk, Son of Tomahawk?), och ett gäng råbarkade karlar befinner sig djupt inne i vintriga skogar, när de anfalls av indianer och tvingas fly. Kort därpå attackeras Glass av en björn och blir svårt skadad. Pälsjägarna måste fortsätta sin färd och tvingas lämna Glass i skogen, men tre män stannar kvar för att ge Glass en ordentlig begravning när han väl dör: Hawk (Forrest Goodluck), den unge Bridger (Will Poulter), och den skalperade och bindgalne indianhataren Fitzgerald (Tom Hardy). Den sistnämnde är inte alltför förthust i Glass. Han lurar och hotar Bridger och de begraver Glass levande, för att genast bege sig mot ett fort. Glass är förstås inte död. Han kravlar ur graven, och trots att han är både svårt skadad och helt ensam i vildmarken, är han besatt av att hitta Fitzgerald och hämnas.
THE REVENANT är en rå, våldsam och blodig film. Samtidigt är det här allt annat än en "rak" äventyrsfilm. Den egentliga huvudrollen innehas av Naturen med stort N. Det är mäktiga bilder. Vid ett flertal tillfällen stoppar Iñárritu in mer eller mindre surrealistiska och poetiska drömsekvenser. Dessa hade jag kunnat vara utan; det känns mest pretentiöst och utstuderat konstnärligt. Hjältens återuppståndelse känns igen från inledningen på DJANGO, KILL! IF YOU LIVE, SHOOT! från 1967.
Filmen är fullständigt humorbefriad, dyster, ibland nästan deprimerande. Den dystra stämningen förstärks av Alva Notos och Ryûichi Sakamoto. Det är långt och långsamt, men hela tiden spännande och fascinerande.
Efter THE HATEFUL EIGHTs premiär hamnade jag förstås i några diskussioner om filmen. Många klagade på att samtliga rollfigurer i Tarantinos film är osympatiska och att det är omöjligt att bry sig om dem; man struntar i hur det går för dem. Jo, så är säkert fallet - men Tarantinos rollfigurer är köttiga, och dialogen är välskriven och bitvis rolig. Dialogen i THE REVENANT är knapp, det pratas inte så mycket, rollfigurerna presenteras inte närmare, de flesta är osympatiska, och nej, det är lite svårt att bry sig om de här karlarna. Vilket dock inte hindrar det här från att vara en bra film.
Jag är väldigt glad att jag inte var med på inspelningen av THE REVENANT. Jag avskyr snö, jag avskyr skog och vildmark, och jag hatar våta kläder. Det måste ha varit vidrig att spela in den här. Jag satt ofta och undrade hur kallt det är i filmen. Rollfigurerna envisas med att med jämna mellanrum traska ut i- och ibland till och med simma i den kalla floden, medan de fortfarande är iförda kläder och pälsar. Jag tycker att kläderna borde frysa till is. Men kort därpå kurar de ihop sig för att värma sig under de nyss dyblöta skinnen.
Jag tycker att THE HATEFUL EIGHT är en bättre film - men det är nog en smaksak. Jag har alltid föredragit revolvermän och prisjägare framför pälsjägare.  När jag såg FAMILJEN MACAHAN på TV på 1970-talet gillade jag jakten på den snabbskjutande och oskyldigt anklagade Luke Macahan bättre än Zebs förehavanden med Satangkai.
 







(Biopremiär 29/1)

-->
 

tisdag 26 januari 2016

Bio: Ride Along 2

Foton copyright (c) UIP
Enligt IMDb släpptes 2014 års RIDE ALONG direkt på DVD i Sverige - vilket förklarar varför jag aldrig hört talas om den. RIDE ALONG 2 får dock biopremiär? Varför då? undrar ni försynt och lägger morgontidningen åt sidan. Tja, antagligen för att den här filmen går otroligt bra i USA - den knuffade ner STAR WARS: THE FORCE AWAKENS från biotoppens första plats. Men detta är den enda orsak jag kan komma på.
... För det här är inte bara dåligt. Det är jävligt dåligt.
För regin står Tim Story. Han gjorde även den första RIDE ALONG, men är nog mest känd för FANTASTIC FOUR (2005) och FANTASTISKA  FYRAN OCH SILVERSURFAREN (2007); två filmer som framstår som mästerverk jämförda med 2015 års FANTASTIC FOUR. Ice Cube spelar kriminalaren James Payton, medan Kevin Hart är den hopplösa gröngölingen Ben Barber, som vill bli kriminalare. Ben ska gifta sig med James' syster Angela (Tika Sumpter), vilket James inte är så förtjust i, men innan bröllopet måste de åka till Miami för att förhöra en hacker (Ken Jeong). De kommer genast en knark- och vapensmugglare (Benjamin Bratt) på spåren.
Det här är ett försök att göra en traditionell actionkomedi i buddy movie-genren. Jag gillar förstås den genren - men det måste göras rätt. DÖDLIGT VAPEN är rättt. MIDNIGHT RUN är rätt. RIDE ALONG 2 är fel. Absolut ingenting här är roligt. Humorn går ut på att den lika ettrige som klantige Kevin Hart pratar fort och mycket, och ibland spricker rösten upp i falsett. I en scen tappar han en sko.
Storyn är väldigt A-Ö. Inga överraskningar här. Det är otroligt slappt. Dessutom är det sexistiskt - på sådant där hip hop-video-sätt. Här finns en massa brudar vars enda uppgift är att vara sexiga, och det florerar riktigt unkna sexskämt. Inget ont om sexiga brudar, men RIDE ALONG 2 är en PG-13-film, vilket innebär restriktioner. 80-talsfilmerna i genren fläskade på med svordomar, naket och blodig action. De var påkostade exploitationfilmer. Tim Storys film går inte hela vägen, och märkligt nog upplevs det här därför som ännu mer sexistiskt.

Actionscenerna är absolut inget utöver det vanliga. Framför allt är filmen tråkig. Det här är så fruktansvärt ointressant, att det är en pina att sitta igenom dravlet. Olivia Munn lyfter det hela ett litet, litet snäpp som tuff Miamisnut, men det är ungefär som att placera en persiljekvist en bajskorv.
Varför har filmen blivit så populär i USA? Går Ice Cubes och Kevin Harts fans man ur huse för att se sina idoler vad de än gör? Har miljoner amerikaner saknat actionkomedier så mycket att de accepterar vad som helst? Eller är folk helt jävla dumma i huvudet? 








(Biopremiär 29/1)

-->

måndag 25 januari 2016

Bio: The Big Short

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
THE BIG SHORT är Oscarnominerad som bästa film, och för bästa regi, bästa manus byggt på förlaga, bästa manliga biroll, och bästa klippning - och jodå, det här ser ut- och känns som en film som nomineras i dessa kategorier.
Adam McKay är mest känd för att ha gjort en rad Will Ferrell-filmer och för manuset till ANT-MAN. Hans nya film är ett drama som bygger på verkliga händelser, den handlar om finanskrisen och den amerikanska fastighetsmarknaden, som för drygt tio år sedan rasade ihop. Tre historier berättas parallellt. Christian Bale är den besynnerlige Michael Burry, som handlar med fonder och förutspår att fastighetsbubblan kommer att spricka. Steve Carell är Mark Baum, en otrevlig, argsint finansman som sörjer sin brors död, och så har vi två unga killar som vill göra sig en hacka; Charlie Geller (John Magaro) och Jamie Shipley (Finn Wittrock), dessa får hjälp av Brad Pitt, som har skägg och misslyckad frisyr.
Dessa personers förehavanden berättas i ett frenetiskt tempo, och klippningen är lika frenetisk den. Emellanåt pratar rollfigurerna direkt till kameran, det vill säga till oss i publiken, och förklarar de olika banktermerna, ett par gånger klipps det in personer som inte är med i resten av filmen för att förklara - till exempel en stjärnkock. För min del hjälper det inte speciellt mycket. THE BIG SHORT skulle lika gärna kunna vara på kantonesiska - utan svensk text. Jag vet absolut inget om världen filmen handlar om, jag är inte intresserad av finanser, fonder och aktier, och jag kan inte påstå att jag begrep vad de här killarna sysslade med. Jag hängde inte med ett dugg. Även Ryan Reynolds har en stor roll, men jag förstod aldrig vem han var. Marisa Tomei var nog Mark Baums fru.
Denna brist (är det egentligen en brist?) hos mig hindrade mig inte från att tycka filmen är hyfsat underhållande. Den är lite rolig emellanåt, vissa rollfigurer - som Christian Bales - är direkt bisarra. Ibland tittar någon in i kameran och säger att så där gick det inte till i verkligheten.
THE BIG SHORT urspelar sig mellan 2005 och 2008, men estetiskt sett tycker jag nog att McKays film ser ut som något från det sena 1990-talet. Klippning och foto är lite överarbetat för att framstå som häftigt, vilket innebär att filmen känns lång och mot slutet rätt tröttsam.
En ganska bra film, men jag kommer aldrig att se den igen. Mitt ljumma intresse märks även på att jag slutar skriva redan här - jag kommer inte på mer att säga om filmen.
  






(Biopremiär 22/1)

-->

söndag 24 januari 2016

Bio: The 5th Wave

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Efter att TWILIGHT-serien avslutades började Hollywood desperat att leta efter nya bästsäljande romaner riktade till tonårstjejer. Efter ett par filmer baserade på sådana, vilka alla floppade, kom så HUNGER GAMES- och DIVERGENT-filmerna, varav åtminstone den första serien blev enormt framgångsrik. Hollywood letade efter nya böcker, nu när Hungerspelen är över, och har hittat "Den femte vågen" av Rick Yancey.
Eftersom svenska filmdistributörer inte tror att svenska titlar funkar på bio, släpps den här nya filmen under originaltiteln THE 5TH WAVE - trots att boken har en svensk titel. Bokförlaget såg inga problem med detta. För regin står J Blakeson (inget förnamn), som tidigare skrivit manus till INSTÄNGD 2 (en film med svensk titel).
THE 5TH WAVE börjar rätt bra. Chloë Grace Moretz spelar 17-åriga Cassie, som ensam och beväpnad springer runt i en värld efter katastrofen. Hon träffar på en sårad, överlevande man, men i tron att han är fientlig, skjuter hon ihjäl honom - och inser att hon misstagit sig.
Därefter berättas Cassies historia. Ett enormt rymdskepp uppenbarar sig och kretsar runt Jorden. Sedan attackerar rymdvarelserna i fyra vågor. De slår ut all elektricitet, de orsakar naturkatastrofer, de sprider ut sjukdomar som dödar större delen av mänskligheten.
Cassies föräldrar dör och hennes lillebror förs bort till en militärförläggning, medan hon letar efter gossens nalle. Militären, anförd av två känslokalla hårdingar spelade av Liev Schreiber och Maria Bello, avslöjar att rymdvarelserna nu rör sig på Jorden - i mänsklig skepnad. De tar över människokroppar. De överlevande barnen och ungdomarna tränas till soldater för att slå tillbaka - men det är något som inte stämmer.
Filmens stora överraskning är rätt uppenbar - åtminstone för oss som sett mängder av liknande filmer.
Som sagt, det här börjar bra. Inledningen med katastrof på katastrof kan nog upplevas som ganska traumatisk. Men så snart Cassie lämnats ensam i skogen, går det utför. Eftersom filmen riktar sig till unga tjejer, introduceras två killar hon blir förälskad i. Ben Parish (Nick Robinson) från skolan, som hamnar bland soldaterna, och den mystiske Evan Walker (Alex Roe), som tar hand om Cassie efter att hon sårats. De här två är slätstrukna, "söta", och har noll utstrålning. Evan har designerskäggstubb. Det blir festligt när man under en lång stund får se Cassie smygtitta på Evan, som badar i en bäck och stolt gnider sina spelande muskler. Lika fånigt blir det till exempel när de, mitt under en scen där de måste fly för livet illa kvickt, beslutar sig för att kyssas en stund.
Ytterligare en fånig detalj är när det hos armén dyker upp en tuff, bitter gothbrud som heter Ringer (Maika Monroe). Hon lär de andra att slåss och skjuta. Det är bara det att hon inte ger intryck av att vara speciellt bra på att slåss och skjuta, eller på något annat.
Vi känner igen temat från klassiker som VÄRLDSRYMDEN ANFALLER, ANFALL FRÅN MARS och liknande kommunistparanoia från 1950-talet, eller från TV-serien V. THE 5TH WAVE hade funkat bättre om den gjorts som en renodlad science fiction-rysare. Eller som en grabbig actionfilm - Blakesons film är nämligen överraskande våldsam, så pass att den blivit barnförbjuden i Sverige.
Nu blir det varken eller. Jag vet inte riktigt vilken målgrupp filmen vänder sig till. Det är för tufft för TWILIGHT-publiken, för mjäkigt för actionpubliken, för dåligt för övrig publik.
Filmens slut bygger upp till den ofrånkomliga Del 2. Såtillvida den här filmen inte floppar.
  







(Biopremiär 22/1)



Tävling: Sensoria

Svenska skräckfilmer är som bekant sällsynta, och varje ny sådan mottages med stor nyfikenhet. Christian Hallmans SENSORIA har visats- och väckt uppmärksamhet på ett stort antal filmfestivaler världen över. I morgon; den 25/1, släpps filmen på DVD i Sverige.
I samarbete med Njutafilms och Grindhouse Pictures anordnar TOPPRAFFEL! en liten tävling. Tre exemplar av SENSORIA på DVD ligger i potten. Inte nog med det - de är signerade av Christian Hallman (regi och manus) och Måns Thunberg (story och manus). Jag får förstås inte lotta ut filmerna hur som helst, jag kräver en motprestation. Följande frågor ska besvaras:

1) För tio år sedan kom en svensk skräckfilm som både jag och Christian Hallman jobbade på. Vad heter den?

2) Vad heter filmfestivalen i Lund som jag och Måns Thunberg jobbat för (och som Christian Hallman fortfarande jobbar för)?

3) Vad heter filmbolaget som ägs av Nicolas Debot?

Skicka rätt svar, plus namn och adress, till sensoria@speedmail.se. Jag vill ha dina svar senast 23:59 torsdagen den 28/1. På fredag kommer jag att dra tre namn bland de rätta svaren. Jag ser helst att mina polare inte tävlar - jag menar, hur skulle det se ut?

Så här beskrivs SENSORIA i DVD:ns baksidestext:

Caroline, en kvinna i övre trettioårsåldern har mist allt hon brytt sig om. Hon vill få en nystart på livet och flyttar in i en ny lägenhet. I huset bor också My, en ung flicka som, precis som Caroline, letar efter tröst och något att dröja sig kvar vid. Caroline och My blir snabbt vänner och My börjar nästan behandla Caroline som en mamma. Men snart visar det sig att allt inte står rätt till och att My inte har varit helt ärlig med sina motiv eller sitt förflutna. Sakta börjar det som skulle bli en nystart istället bli en kolsvart mardröm.
Sensoria är en psykologisk nordic-noir-thriller som utspelar sig i ett lägenhetskomplex från 70-talet där allt inte riktigt är vad det verkar.

Fotnot: Flera bekanta har hört av sig och undrat om de får tävla. Sådana jag träffar t ex på mässor och liknande. Det är förstås okej. De får tävla. Med polare menar jag de jag umgås mer frekvent med.




 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx