lördag 3 december 2016

Serier: Dylan Dog X 3

DYLAN DOG
"SIRENENS SÅNG"
av Pasquale Ruju och Daniele Bigliardo
"MIN VÄN VAMPYREN"
av Tiziano Sclavi och Giuseppe Ferrandino
"REFLEKTIONER"
av Tiziano Sclavi och Corrado Roi
Ades Media
Sedan Ades Media för några år sedan började ge ut den italienska, i hemlandet ohemult populära, skräckserien Dylan Dog, har jag recenserat några av albumen - och jag har väl varit ganska återhållsam med berömmet. Ett par av de album jag inte skrivit om, har dock varit riktigt bra.
Men det är ju så med serier som funnits en längre tid. Allt är inte - kan inte - vara bra. Även om jag gillar Fantomen, tycker jag att majoriteten av de äventyr som publicerats sedan 1936 är mindre bra, många är direkt dåliga. Det är de bra äventyren (vilka det också finns många av) som gör att jag gillar serien.
Härommånaden släppte Ades Media inte bara ett, utan två Dylan Dog-album samtidigt, plus ett tunt häfte man får om man beställer albumen från förlaget. Och den här gången får jag nog säga att jag gillade samtliga album.
"Sirenens sång" är från 1996 och handlar om en illasinnad - eller bara missförstådd? - sjöjungfru. I en berättelse som känns kraftigt Lovecraft-inspirerad, anlitas Dylan Dog av en gammal fransk sjökapten och dokumentärfilmare, som är på jakt efter den sjöjungfru han träffade som ung man under kriget. De åker till en liten ö utanför Englands kust, och där, i en gömd grotta, hävdar kaptenen att sjöjungfrun; titelns siren, finns. Vad som också finns där, är ett ondskefullt företag som dumpar sitt avfall i havet, vilket därmed förgiftas.
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Daniele Bigliardos teckningar; de är lite murriga, men bitvis blir det väldigt stämningsfullt. Den lilla fiskebyn på ön påminner kraftigt om Lovecrafts fiktiva by Innsmouth.
Positivt är också att Dylans vapendragare Groucho medverkar ganska lite i serien. Den ständigt skämtande Groucho är en lika irriterande som onödig gestalt, som oftast drar ner helhetsintrycket av Dylans äventyr.
Grouchos medverkan är minimal även i "Min vän vampyren". Detta äventyr är från 1987, och har tidigare publicerats på svenska ett nummer av Seriemagasinet från 1994. Själv har jag inte läst det tidigare.
Den här gången handlar det, förstås, om vampyrer som härjar i London. I en story som för tankarna till 1950-talets amerikanska science fiction-filmer om rymdvarelser (kommunister) som ersätter landets befolkning med kopior, kontaktas Dylan av en kvinna som påstår att hon inte längre känner igen sin man - han har nämligen börjat bete sig märkligt. Som om han ersatts av en kopia. Mannen i fråga är vampyr. Men märkliga dödsfall fortsätter att inträffa även efter att mannen försvunnit ur handlingen. Det hela leder fram till en twist som är extremt ologisk, men samtidigt lite fräck.
Giuseppe Ferrandino tecknar lite stelt, ibland lite slarvigt, men bilderna gör sitt jobb. Faktum är att jag hajade till när jag läste vissa sekvenser i serien - berättarmässigt påminner det ibland kraftigt om den filmiska stil jag själv använde i mitt och Mikael Tomasics seriealbum "Giallo" från 1994! Till saken hör alltså att jag då inte läst "Min vän vampyren" och blivit inspirerad - och jag skrev mitt manus redan 1992.
Alldeles i början av Lamberto Bavas film A BLADE IN THE DARK från 1983, finns en scen där lille Giovanni Frezza tvingas gå ner i en mörk källare. Hans elaka kompisar retar honom och skanderar i den engelska dubbningen "You are a female! You are a female!", vilket låter rätt festligt. Serien "Reflektioner" inleds med att en liten blond gosse går ner i en mörk källare, vilket får mig att tänka på nyss nämnda scen. Bakom en lucka i källaren verkar något gömma sig, något som dunkar och vill komma ut.
"Reflektioner"; en Lovecrafthyllning även den, är bara tolv sidor lång, men det är en stämningsfull och riktigt smart serie, med ett minst sagt överraskande slut. Faktum är att detta är den bästa Dylan Dog-historia jag läst.
Hittills.





0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx