onsdag 21 december 2016

Bio: Passengers

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Kan scenografi och specialeffekter rädda en film? Nja. Ibland, kanske. Scenografi och specialeffekter kan lyfta en halvbra story. Ibland kan det få en rätt vissen historia att bli acceptabel. Detta är fallet med PASSENGERS, i regi av norrmannen Morten Tyldum, som senast gjorde THE IMITATION GAME.
I PASSENGERS är scenografi och specialeffekter verkligen allt. Det visade sig att denna science fiction-historia det varit en del hysch-hysch om, egentligen inte hade något matnyttigt att bjuda på.
Det enorma rymdskeppet Avalon är på väg från jorden till en planet med jordiska kolonier. Dit flyttar rika emigranter som inte längre trivs på den överbefolkade jorden. Resan tar 120 år och passagerare och besättning är nedsövda. Avalon är som en flygande storstad, med restauranger, butiker och grejor.
Efter trettio år träffar en komet Avalon, vilket leder till att en av passagerarna; Jim Preston (Chris Pratt) väcks upp av misstag - 90 år för tidigt. Han är helt ensam ombord, det går inte att på egen hand söva ner  sig igen, och han håller på att bli galen. Jim tillbringar ett år i ensamhet; den ende han pratar med är androiden som står i baren  (Michael Sheen). Jim funderar på att ta sitt liv, men eftersom han är mekaniker beslutar han sig till slut för att vecka upp en söt tjej (Jennifer Lawrence) han fascinerats av. Han gör detta - men berättar inte att det var han som väckte henne, vilket ju i princip är mord.
PASSENGERS inleds väldigt bra. Jag får nog säga att jag gillar filmens första halva. Därefter visar det sig att det hela inte leder till något annat än ett kärleksdrama. Ett lite visset sådant. Två personer i ett gigantiskt rymdskepp. Mot slutet görs ett försök att lägga till ett spänningsmoment, men det funkar inget vidare. Pratt och Lawrence tvingas bära upp hela filmen på sina axlar. Jag gillar de här två, men det räcker inte. Laurence Fishburne har en liten roll.
Men! Scenografi och specialeffekter är makalösa. Rymdskeppet Avalon är något av det mest magnifika jag någonsin sett, det är häpnadsväckande imponerande. I synnerhet dess swimmingpool, som går ut i en glaskupol på skeppets utsida. En scen med tyngdlöshet i just rummet med poolen är fantastisk. Här finns även några andra, småkul detaljer - som när Jim försöker skicka ett meddelande till jorden och får veta att svar beräknas anlända om 55 år.
Men rymdskeppet och dess design (extra snyggt i 3D) är verkligen hela filmen, det är allt den har att komma med - och man kan nästan se filmen enbart för effekterna. Kärlekshistorien engagerar inte alls. Jag har svårt att tänka mig att PASSENGERS blir någon större publiksuccé.
En lite lustig detalj är att Andy Garcias namn står med stora bokstäver i eftertexterna. Han har en statistroll och är med i kanske tio sekunder - så pass lite att jag sa "Var inte det där Andy Garcia?!" till mig själv.








(Biopremiär 21/12)






0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx