Bio: Flykten till framtiden

<!–
google_ad_client = "ca-pub-3083732164083137";
/* TOPPRAFFEL!-inlägg */
google_ad_slot = "7529329410";
google_ad_width = 234;
google_ad_height = 60;
//

Senast Ulf Malmros var i farten på landets biodukar, var det med dramat MIN SÅ KALLADE PAPPA. Den var väl ganska okej, men definitivt inget jag vill se en gång till – och om det inte vore för att det var Malmros som låg bakom, hade jag aldrig sett när den gick upp på bio för två år sedan.
Efter att under förra året gjort TV-serien ACK, VÄRMLAND; en ganska ojämn komedierie, är Malmros nu tillbaka på bio med den genre han behärskar bäst: en komedi.

Det är lika bra att ha det sagt på en gång: FLYKTEN TILL FRAMTIDEN är den trevligaste svenska film jag sett på bra länge. Ulf Malmros har gjort bättre filmer, han har gjort roligare filmer, och det finns förstås filmer av andra svenska filmskapare som är både bättre och roligare – men FLYKTEN TILL FRAMTIDEN är makalöst trivsam. Det här är en film som torde tilltala den breda publiken.
Ulf Malmros står för manus, regijobbet har han delat med Jaana Fomin, som var med och skrev ACK, VÄRMLAND, men som annars mest jobbat med kläder på främst Malmros’ filmer. Riktigt varför Malmros inte regisserat helt på egen hand vet jag inte, men kanske var Fomins öga för kläder viktigt i den här filmen.

Året är 1973, och i Stockholm (som egentligen är Trollhättan, vad annars?) jobbar den 22-årige Svante (Elias Palin) i en skivbutik ägd av den ofta pårökte proggmusikern Bengan (Henrik Dorsin). Svante hänger med sina polare, varav ett par är kriminella, hans föräldrar tycker att han ska skaffa sig en flickvän, och själv vill han bli delägare i skivbutiken. Dock är Svante inte frisk – han lider av en hjärtsjukdom, som inte går att operera 1973. Hans läkare hävdar att man i framtiden kommer att kunna bota åkomman, men då är det försent.

En kväll när Svante sitter och väntar på sista tunnelbanetåget hem, och känner sig extra frustrerad, kommer ett tåg från 2016 inrullande på perrongen. Svante noterar inte att tåget är av en futuristisk modell, kliver på – och stegar sedan ut i Stockholm anno 2016. Total förvirring uppstår förstås, och när han letar upp sin lägenhet, upptäcker han att den bebos av den jämnåriga Elsa (Victoria Dyrstad). Hon tror att Svante är en knäppgök, eller spelar teater och driver med henne.

Som tur är, går det även att resa tilbaka i tiden, eftersom ett grönt tåg från 1973 – och som bara Svante kan se – dyker upp när Svante försöker återvända. Svante fortsätter att resa fram och tillbaka i tiden. Dels vill han bevisa för Elsa att han inte är knäpp, men även för att lista ut ett sätt att bota sin sjukdom – han har nämligen råkat få veta att han bara har några dagar kvar i livet. Att bara gå till ett sjukhus går förstås inte, eftersom hans körkort inte bara är utgånget med 40 år; hans personnummer tillhör en kille som dog 1973.

Eftersom detta är en tidresekomedi med några gemensammma drag med TILLBAKA TILL FRAMTIDEN, uppstår förstås en del vurpor i tiden, när Svante och Elsa råkar ändra på något – och nya problem måste lösas. Det är ganska snillrikt.

Scenerna från 70-talet är betydligt bättre än de i nutid. 70-talet är kärleksfullt återgivet, och rekvisitörer och kostymörer har verkligen vältrat sig i den tidens heminredning och mode, medan Ulf Malmros i sitt manus göttat till det med tidstypisk jargong och tidstypiska åsikter. Det ser verkligen ut som en gammal svensk film från 70-talet, och rollfigurerna pratar som man gjorde i dessa filmer; lite släpigt. Jag konstaterar att dagens jargong – i framför allt Stockholm – är betydligt mer irriterande, och Elsa framstår inte som lika sympatisk som 70-talsflummarna.

De komiska inslagen består mest i kulturkrockar. Svante förstår sig inte på modern teknik, och när den tatuerade genusvetaren Elsa följer med till 1973, skäller hon ut Svantes mansgrisige farsa (Johan Ulveson) och tycker att Svantes morsa (Ia Langhammer), som är hemmafru, bör uppsöka Grupp 8. Men Svante och Elsa är inte speciellt roliga som rollfigurer.

Henrik Dorsin, däremot! Han är fullkomligt fantastisk som Bengan! Han är makalöst rolig – ge karln en guldbagge. Han har spelat in en singel om ett gråtande kalfjäll, han far omkring i sin butik och spelar tvärflöjt, han hatar ABBA, han fäller obetalbara repliker. Ja, jösses! Bengan lär bli en klassisk gestalt i svensk film. Han är urtypen för en skön 70-talssnubbe.

Även om jag alltså vekligen gillar FLYKTEN TILL FRAMTIDEN, blir betyget bara en trea. Om än en stark sådan. Jag hade gärna sett ännu fler festliga gestalter, och jag är nog inte helt nöjd med slutet.
Notera att Kjell Bergqvist inte medverkar!