tisdag 13 september 2016

DVD/Blu-ray/VOD: Svenska kultklassiker

SVENSKA KULTKLASSIKER (Studio S Entertainment)
Dags att ta på sig nostalgimössan - för det var inte utan att jag blev nostagisk när jag tog mig igenom den här efterlängtade DVD-boxen.
I mitten av 1990-talet började jag och mina kompisar (en av dessa kompisar ligger bakom denna box) att utforska Sveriges bortglömda filmarv. Vi upptäckte att det producerats en väldigt massa konstig, bisarr, spännande och kul film vi aldrig någonsin hört talas om. Filmer som inte visats på bio sedan de hade premiär, som aldrig visades på TV, och som i de flesta fall inte släppts på video. Vi lyckades rota fram de flesta av de här gamla filmerna på de mest krångliga sätt, vi såg och vi häpnade. Jag skrev om några av filmerna i dagstidningen NST, i min egen tidning Magasin Defekt, och kanske även i den senare tidskriften Total Film; det var där rubriken Toppraffel först dök upp.
Kultklassiker. En benämning som tål att diskuteras. Jag minns att jag på 90-talet hade en diskussion med Klubb Super 8, som börjat släppa gamla svenska filmer på video, om huruvida de skulle sätta etiketten "Svensk kultklassiker" på samtliga utgåvor, vilket de gjorde. Bara för att en film är gammal, bortglömd och kanske lite konstig, behöver den inte vara kult. Jag hade en återkommande spalt i NST som hette "Kultfilm" - men långtifrån allt jag skrev om var kult. Kanske snarare lite defekt.
Jag har skrivit en del texter under årens lopp där jag försöker redogöra för begreppet kultfilm - vilket är svårt. Boxen SVENSKA KULTKLASSIKER innehåller ett trevligt, 16-sidigt häfte i vilket Fredrik af Trampe presenterar se sex filmerna, och här finns även en inledande artikel i vilken Trampe tillsammens med Martin Kristenson försöker förklara vad en kultfilm är och reda ut begreppen. De kommer fram till ungefär det jag tidigare kommit fram till. Kultfilm kan definieras lite hur som helst, det kan vara vad som helst. Men om man generaliserar, så handlar det i de flesta fall om en liten, udda, spekulativ film i en populär genre, snarare än SOUND OF MUSIC; en film som trots sitt stora antal anhängare, närmast ett kultfölje, knappast kan kallas kultfilm.
Jag skrev en gång här på TOPPRAFFEL! att om jag bestämmer att det är en kultfilm, så är det en kultfilm. Då blev en ung läsarinna förbannad. Hon uppfattade inte ironin.
Nå. Låtom oss gå igenom de sex filmerna i den här boxen. Är de kult? Tja ... De flesta vill jag nog påstå är kult. Två av filmerna hade jag inte tidigare sett, en av dessa hade jag inte ens hört talas om.

RAGGARE! (Olle Hellbom, 1959)
RAGGARE! är Astrid Lindgren-regissören Olle Hellboms andra långfilm, och en av de filmer i boxen jag nu såg för första gången. I det här fallet är epitetet kultfilm tveksamt. Det är Ragnar Frisks flängda RAGGARGÄNGET med Ernst-Hugo Järegård från 1962, som är kultfilmen i genren. Hellboms film är ett seriöst drama, vars första halva är riktigt intressant. Här skildras livet på det kafé där raggarna hänger på ett realistiskt, nästan dokumentärt sätt. Till en början är det svårt att urskilja någon egentlig handling, filmen känns som ett nedslag i 1959.
Under filmens senare del förvandlas det hela till ett triangeldrama som involverar Christina Schollin, Hans Wahlgren och Bill Magnusson (som numera heter Ulmert i efternamn). När filmen går mot sitt slut hamnar den farligt nära ett pekoral.
Filmfotot är utmärkt, modernt och skiljer sig från samtida svensk film. Ungdomarna i filmen lyssnar inte på rock 'n' roll. Anita Wall har ett upprört nattligt samtal med sin mor och säger "Jag har haft ett samlag!", Håkan Serner spelar flipper, och Tommy Johnson läser högt ur ett nummer av Tomahawk.
Extramaterial är det gott om den den här skivan. Här finns en nygjord intervjufilm med filmens huvudrollsinnehavare, en testfilm med Christina Schollin, två trailers, varav den andra verkar höra till en nypremiär på 70-talet ("En svensk SISTA NATTEN MED GÄNGET!"), samt två varnande kortfilmer från 50-talet.

CHANS (Gunnar Hellström, 1962)
Det här är filmen jag inte tidigare jag hört talas om. Birgitta Stenberg har skrivit manus efter sin roman. CHANS borde snarare finnas i en box med svenska 60-talsdramer, än i en kultfilmsbox. Visst handlar filmen om en ung flicka på glid, men det här är bara ännu ett typiskt, svenskt, seriöst drama.
Lillevi Bergman gjorde bara två filmroller. Hon dog 1985, endast 41 år gammal. I CHANS spelar hon det 16-åriga problembarnet Mari, som skickas från en ungdomsvårdsskola till Skåne, där hon får arbeta i Gudrun Brosts speceriaffär och tappar mjölkflaskor. Hennes farbror, som bott i USA och därför pratar ruskigt dålig engelska, förgriper sig på henne. Mari rymmer och liftar tillbaka till Stockholm. Under färden förgriper sig fler gubbar på henne, däribland en tysk som pratar dålig tyska.
I Stockholm börjar hon genast att hänga med kriminella gäng, här finns en narkoman och en snubbe som kallas Jacki Bananen. Av en slump träffar Mari den rike och snälle studenten Stefan, som spelas av en 23-årig Gösta Ekman. Kan han rädda stackars Mari? Njä. Hon är en destruktiv tjej som bara ställer till det.
CHANS får väl sägas vara en välgjord och välspelad film - men som sagt, det här är ett drama vilket som helst. Jag kom att tänka på Kay Pollaks ÄLSKA MEJ från 1986, en annan film om en destruktiv tjej på glid och som konstant vägrar att skärpa sig.
Som extramaterial hittar vi filmens trailer och ett bildgalleri.

MISS AND MRS SWEDEN (Göran Gentele, 1969)
Nu jävlar! Nu snackar vi! I en bättre värld hade Göran Genteles MISS AND MRS SWEDEN varit en lika älskad komedi som SÄLLSKAPSRESAN och GÖTA KANAL - och det här är en film som på alla sätt är bättre än GÖTA KANAL. Jag har inte sett den här sedan 90-talet, då jag och en kompis (vi kan kalla honom Stefan, eftersom han heter så) klämde den hemma hos honom i Stockholm. Vi skrattade så att vi grät.
Akademiledamoten Lars Forssell, av alla människor, stod för manus till denna vansinniga och fullkomligt utflippade komedi, som ska vara en satir över både veckotidningsbranschen, skönhetstävlingar, och vänsteraktivister som bor i kollektiv - men som mest lyckas vara den kanske knasigaste fars som någonsin spelats in i Sverige.
Jarl Kulle, i sitt livs roll, spelar den extravagante redaktören för veckotidningen Vecko-hatten, Sven Lindberg gör förlagschefen Rulle Binn. När de utlyser skönhetstävlingen Miss Sweden bestämmer sig ett gäng vänsteraktivister i ett kollektiv - alla rikemansbarn - för att infiltrera tävlingen och sabotera. De klär upp Sylvia Appelsten (Margareta Sjödin) till tjusig skönhetsmiss och skickar henne till tävlingen.
Leif Mix åker hem till de olika deltagarnas familjer för att intervjua dem. En av kandidaterna har en porrkung till far (John Harryson), en annan bor i sunkigaste arbetarklasslyan, hennes far spelas av Per Oscarsson, som till skillnad från aktivisterna i kollektivet är riktig kommunist.
En lång, lång rad kända svenska skådespelare och kändisar medverkar i filmen - till och med Lennart Swahn. Filmens scenografi är strålande, i synnerhet Vecko-hattens redaktion imponerar med sina spegellabyrinter och självöppnande dörrar som inte riktigt lyder. Det här är verkligen färgsprakande.
Framför allt är filmen fruktansvärt rolig - jag skrattade oavbrutet nu när jag såg om filmen. Handlingen är härligt ofokuserad och som sig bör slutar historien i kaos och gigantiskt bubbelbad. Och visst är det här en kultfilm. Det må vara en "bred" komedi som alla ska kunna se och ha utbyte av, men Gentele och kompani tar i så att skjortan spricker. Kanske blev det för bisarrt och stolligt för den vanliga komedipubliken.
DVD:n innehåller en nygjord intervju med Margareta Sjödin, en kul trailer, samt ett bildgalleri.

SMUTSIGA FINGRAR (Arne Mattsson, 1973)
Den kultigaste filmen i boxen är tveklöst Arne Mattsonns thriller SMUTSIGA FINGRAR, och jag såg fram emot att få se om den på DVD. Tyvärr blev jag besviken. Inte på filmen i sig, utan på skicket i vilket den presenteras.
SMUTSIGA FINGRAR, med manus av deckarförfattaren Olof Svedelid, är en av de hårdaste svenska filmer som gjorts. Den gjorde enormt intryck på mig och mina vänner när vi hittade den på 90-talet, och jag skrev en hel del om den i min spalt i NST. Filmen är så hård att Statens Biografbyrå satte sig på tvären och totalförbjöd den, eftersom den var både "skadligt upphetsande" och "avhumaniserande". För att få visas gjorde Biografbyrån fyra klipp: 1. Det andra slagsmål- och misshandelsavsnittet fram till nedslagningen av den fete gästen (inkluderande Ulf Brunnberg, som fajtas så vilt att han visar halva röven) 2. Misshandeln av "doktorn" 3. Tortyr 4. Närmanden m m avseende den knarkande flickan. Dessa klipp är nu återinsatta.
Peder Kinberg spelar modefotografen Stefan, vars syster (Lena Bergqvist, Kjells syster) knarkar och dör i en överdos. Innan hon dog hade systern talat in ett band, på vilket hon avslöjar en del obekväma fakta om ett knarksyndikat. Stefan och hans kompis Jonas (Ulf Brunnberg) dras in i en härva där de konfronteras med ligan, dess slemme ledare Harry (Heinz Hopf), och diverse torpeder och hantlangare.
SMUTSIGA FINGRAR påstås bygga på fakta, vilket är mycket möjligt, men filmen påminner mest om en amerikansk exploitationfilm från 70-talet, det är väldigt sleazigt, om än med vissa genuint svenska detaljer som bryter av. Skådespeleri och repliker svajar lite emellanåt, men Heinz Hopf är oförglömlig som gangsterboss. Mest oförglömlig är dock Jan-Olof Rydqvist som den misslyckade torpeden Servus, som under täckmanteln "doktor Nilsson" försöker mörda Stefan och Jonas. Det går inte så bra, men trots detta vill Servus ha 50 000. Minst. Eftersom han blev sedd. "Man ska inte bli sedd," säger Harry kallt och låter döda Servus på ett sadistiskt sätt.
Rent allmänt är skurkarna i den här filmen oförglömliga, Jim Steffe spelar skurk i keps, och Olle Björling är underbart vidrig som skurken som suger på napp. Georg Riedel står för den stämningsfulla filmmusiken.
Tyvärr blev jag alltså besviken när jag fick se denna utgåva - beroende på att bildkvalitén är väldigt risig. Så pass att det ibland är svårt att urskilja vad som sker. Det ser ut som en piratkopia på VHS. Däremot är de tidigare bortklippta scenerna knivskarpa. I vanliga fall brukar det vara tvärtom - inklippta snuttar brukar vara risigare än resten av filmen, men i det här fallet har väl dessa scener legat osedda på en hylla i alla år. Jag hade förstås hoppats på en restaurerad version, men det är väl ganska orealistiskt att vi kommer att få se en sedan någon gång. På Blu-ray.
Extramaterialet kompenserar en del. Vi får ett litet inspelningsreprtage på fyra och en halv minut, i vilket Arne Mattsson uttalar sig om svensk film, vi får trailern, som jag aldrig tidigare sett (och som har bättre bild än filmen), och vi får ett bildgalleri. Men detta är inte nog. Här finns även 25 minuter, utan ljud och nästan helt utan färg, från en ofullbordad film av Mattsson; INDIANSOMMAR/LOVE LIKE THAT, som spelades in 1972. Här syns bland andra Jim Steffe iförd enorma, vita kalsonger, och Barbro Klingered från JAG VILL LIGGA MED DIN ÄLSKARE, MAMMA. Det hela ser deppigt ut och jag snabbspolade mig igenom scenerna - men ändå. De finns här.

STENANSIKTET (Jan Halldoff, 1973)
Jan Halldoffs märkliga drama - eller thriller? - har jag inte sett sedan 90-talet. Då tyckte jag att den var mördande tråkig. Jodå, den är fortfarande tråkig och deppig, men den är tillräckligt konstig för att passa i den här boxen.
Inledningvis påminner filmen om både A CLOCKWORK ORANGE och THE WARRIORS. I en fruktansvärt tråkig, deprimerande Stockholmsförort drar ett gång unga tonåringar i färgglada kläder omkring och lever jävel - en av dem spelas av Ted Gärdestad, men han medverkar bara i ett par scener och fäller sin enda replik först mot slutet.
Jan Blomberg spelar Harry, som förlorat sin lille son i en olycka och som hatar de som styr i samhället; de som ligger bakom dessa fruktansvärda miljonprojekt, all grå betong och tristess. Harry skriver monologer till politiska kabaréer, och allvarligt talat - finns det något ondare, något mer plågsamt än politisk kabaré från 70-talet? I STENANSIKTET är det Bert-Åke Varg som framför de pretentiösa, jobbiga monologerna, en av gångerna utklädd till fågelskrämma. Hu!
Harry får en idé. För att hämnas på de styrande anlitar han det desillusionerade ungdomsgänget. De får ett par hundralappar för att mörda-, eller hjälpa till att mörda, samhällstopparna. Ewert Granholm dränks och hängs upp som en fågelskrämma på ett torg.
Handlingen må vara besynnerlig, men efter ett tag drabbar förortstristessen även mig som tittare. Som thriller funkar filmen inte alls. Däremot känns det här extremt mycket som svenskt 70-tal.
Det enda extramaterialet är ett bildgalleri.

TABU (Vilgot Sjöman, 1977)
Sist ut i kultfilmsboxen är Vilgot Sjömans utskällda TABU. Jag minns när Filmkrönikan på TV tog upp den här. De visade ett klipp där Lickå Sjöman pratar med transvestiten Halvar Björk, som säger att han brukar stoppa upp tamponger i stjärten. Det tyckte jag var skojigt när jag såg det då, 1977.
TABU är en av de märkligaste svenska filmer som gjorts. Det är en fascinerande film, just för att allting är konstigt, svårbegripligt och fult som stryk. Allting, precis allting, går i brunt och beige - fast trailern, som ligger som extramaterial, har bättre bildkvalitet och då ser det lite bättre ut.
Inledningsscenen sätter tonen: Olle Björling spelar en blottare som lockar med sig en liten flicka till ett koloniområde, där han vill att hon ska fotografera honom när han onanerar - och ja, vi får se hans stånd.
Kjell Bergqvist, som också kommer att visa upp sitt stånd medan han äter kyckling, spelar advokaten Kristoffer Lohman, en "reformator" som engagerar sig i sexuella minoriteters rättigheter - dessa minoriteter kallar sig "gränsfolket". Exakt hur Lohman hjälper gränsfolket blir jag inte klok på, han går mest omkring med lätt fuktig sammetsblick, men tydligen har han flera gånger hjälpt blottaren slippa att fängelse.
Lickå Sjöman spelar Sara, en reporter som ska intervjua Lohman och gränsfolket. Tror jag. Hon har ingenstans att bo, och flyttar runt till diverse personer. På ett ställe springer en intensiv och tvär Stellan Skarsgård omkring och blir sur när han inte får raka en kvinnas könshår i fred.
Det ska hållas något slags parad i Stockholm; en tidig prideparad där gränsfolket ska demonstrera för sina rättigheter. En del gillar inte tilltaget. Det uppstår även bråk bland de som ska demonstrera - kvinnosakskvinnorna (som feminister kallades på 70-talet) gillar inte att transvestiterna klär sig traditionellt kvinnligt, någon undrar varför nekrofiler inte är välkomna i tåget.
Halvar Björk spelar en kamrer som lever dubbelliv som kvinna, Heinz Hopf är en läderbög som piskar en naken man som rullar sig i gyttja i skogen, Lars Amble är en superfjollig transa, Gunnar Björnstrand är överklasstransan Rådmanskan, och Viveca Lindfors dansar glatt naken. Advokat Lohman inleder något slags förhållande med Sara, eller gör han det? Han verkar även dras till transorna.
I filmens konstigaste scen ligger Lohman och Sara i varsitt rum och onanerar. Lohman stönar "Jag är insmord i fett, Sara! Jag dallrar!". Fullkomligt obegripligt.
Det här är en sådan där film som får en att undra vad det egentligen är man tittar på när man ser den. Den inte alltför begåvade Vilgot Sjöman hade säkert goda intentioner, men för det mesta blir det fel i hans film, och HBTQ-motståndare får vatten på sin kvarn. Dessutom är allt så fult och brunt, att gränsfolkets liv ser direkt vidrigt och motbjudande ut.
Som extramaterial ligger som sagt trailern, med bättre bild än själva filmen, ett bildgalleri, samt kortdokumentären BÖGJÄVLAR från 1977; en film jag bara härommånaden såg på Filmarkivet på nätet.

Okej - vad sätter jag för betyg på detta? Vet ni vad - jag struntar i betyg. Att sätta betyg är att generalisera. Förvisso skulle jag kunna vara utan ett par av filmerna i boxen, men trots detta är SVENSKA KULTKLASSIKER en låda man bör ha i samlingen. Synd bara att den tekniska kvalitén inte är bättre på några av filmerna.






1 kommentarer:

jmjfkn sa...

Om man vill grotta ner sig i sånna här filmer, och lite annat i samma släkten, så är boken Swedish Sensationfilms av Daniel Ekeroth et relevant val.

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx