Bio: Bridget Jones's Baby

Foton copyright (c) UIP Sweden
Den första filmen om Bridget Jones kom 2001 och hette BRIDGET JONES DAGBOK. Uppföljaren från 2004 fick heta PÅ SPANING MED BRIDGET JONES. När nu den tredje filmen får Sverigepremiär, har man av någon anledning behållit dess engelska titel; BRIDGET JONES’S BABY. Var det för jobbigt att plocka bort s:et efter Jones’?
Jag såg den första filmen på en vanlig visning på Maxim i Landskrona. Det var mycket folk, mest kvinnor, och några medsläpade herrar. Och så jag. Jag satt mest och undrade varför damerna skrattade precis hela tiden. Jag tyckte inte att det var speciellt kul. Den andra filmen såg jag också på Maxim, den minns jag inget alls av, mer än att jag tyckte att den var direkt dålig.
Nu är Renée Zellweger tillbaka som Bridget Jones – men allt är inte som förr. Framför allt inte Bridget Jones. Renée Zellweger fick ju får några år sedan den dåliga idén att plastikoperera sig – enligt ryktet för att inte bli igenkänd från TEXAS CHAINSAW MASSACRE: THE NEXT GENERATION, som hon skäms för. Zellweger ser numera väldigt konstig ut, som om hon suger på en citron medan hon går i motvind. Det är väldigt irriterande och jag kunde inte släppa detta under hela filmen. Riktigt konstigt blir det när det klipps in några tillbakablickar från de tidigare filmerna, och hon ser helt annorlunda ut.

BRIDGET JONES’S BABY är regisserad av Sharon Maguire, som gjorde den första, men inte andra, filmen om Bridget. När filmen börjar fyller Bridget 43. Hon lever fortfarande ensam. En dag visar det sig att hon är gravid. Men vem är fadern? Är det den snygge, rike amerikanen Jack (Patrick Dempsey) hon låg med på en musikfestival, eller är det den gamla kärleken Mark Darcy (Colin Firth), som ligger i skilsmässa och som hon hoppade i säng med kort efter mötet med Jack. Bridget försöker förbereda de två på att en av dem ska bli far, och de två herrarna tävlar om Bridgets gunst. Samtidigt har Bridget problem på jobbet, eftersom hon fått en ny, ung och dum chef, som anlände med några hipsters i släptåg.

Jag ska inte sticka under stol med att jag skrattade åt några scener i filmen. Framför allt är Emma Thompson rolig som barnmorska, och Colin Firths stela torrhet är rätt kul. Hugh Grants rollfigur från de tidigare filmerna har omkommit, och dennes begravning är festlig den med.
Men i övrigt känns det här som en film jag redan sett flera gånger tidigare. Det är något märkligt bekant över handlingen, och det hela är alltför bagatellartat. Fast längst bak i salongen på pressvisningen satt en samling kvinnor som aldrig annars går på pressvisningar (vilka var de?), och de skrattade hjärtligt mest hela tiden.
… Och liksom tidigare undrar jag varför de anlitat en amerikanska för att spela Bridget Jones. Nog finns det väl gott om lämpliga skådespelerskor i England som kan göra rollen lika bra, eller bättre? Någon som inte är helt omopererad? Sally Phillips, som spelar Bridgets kompis Shazzer, hade varit roligare i titelrollen. Fast det är klart, hon var inte tjock för femton år sedan.