fredag 29 juli 2016

TOPPRAFFEL! sörjer: Jack Davis

Jack Davis har dött. Det var kanske inte så där jätteoväntat, karln var 91, men det är förstås ändå väldigt sorgligt. Jack Davis var min absoluta favorittecknare.
När jag var barn hittade jag den amerikanska pocketbocken "The MAD Reader" i mina föräldrars bokhyllor; den första MAD-pocketen. Farsan sa att han köpt den en gång i tiden eftersom han hört att MAD skulle vara rolig, men han tyckte inte att boken var kul. Själv älskade jag Svenska MAD; jag lärde mig läsa med den tidningen när jag var fem, men innehållet i "The MAD Reader" såg inte alls ut som vanliga MAD. Här fanns ingen Don Martin, ingen Sergio Aragonés, inga X&Y. Detta berodde på att boken innehöll material från den amerikanska tidningens första år på 1950-talet, då den var en "vanlig" serietidning och inte ett magasin.
Jag tyckte att boken var lite spännande. Jag förstod inte mycket, eftersom jag ännu inte kunde engelska, men vad spelade det för roll? De tecknare jag gillade bäst var Wally Wood (vars "Flesh Garden" och "Prince Violent" fanns i boken) - och Jack Davis. Jag tror inte att jag kopplade att det var samme Davis som ritade i den MAD jag var van vid. På 50-talet var Davis' tuschlinjer fläskigare, senare blev de finare, men fortfarande lika levande. Jag minns att jag ett decennium senare, på 80-talet när jag fortfarande ville bli serietecknare och inte enbart författare, influerades kraftigt att Davis när jag skulle rita svåra saker som händer och skor (okej, skor är kanske inte så svårt att rita). Antagligen sitter dessa influenser kvar än i dag de få gånger jag faktiskt ritar något, även om det kanske inte är märkbart.
När jag växte upp upptäckte jag att Jack Davis' bilder fanns överallt och jag blev en stor beundrare av allt han gjorde. I slutet av 80-talet jobbade jag ett par år på en reklambyrå, och där hittade jag en katalog över reklamtecknare från hela världen. Jack Davis fanns med i denna bok - med kontaktuppgifter. Jag grämer mig fortfarande över att jag inte skrev till honom.
John Burton "Jack" Davis, Jr var bara tolv år när han 1936 första gången publicerades på insändarsidan i en serietidning. Därefter tecknade han för en skoltidning, och medan han spenderade tre år i flottan ritade han åt Navy News. Under sin tid på universitet gav han och några vänner ut tidningen Bullsheet, och snart började han att tuscha dagspresserier som Mark Trail och Helgonet. Hans egen humorstripp Beauregard, som utspelade sig under amerikanska inbördeskriget, blev kortlivad. Jag har sett flera av dessa tidiga verk och många strippar av Beauregard, eftersom de finns i boken "The Art of Jack Davis". Beauregard är tjusigt tecknad, men inte speciellt rolig.
Så blev det 1950-tal och legendariska förlaget EC Comics kom in i bilden. Någon gång runt 1980 hittade jag seriealbumet "Stora skräckboken" från 1974 på antikvariatet Fyndshopen på Eriksgatan i Landskrona. Det var ett riktigt risigt exemplar, men det spelade ingen roll. Redigerad av Sture Hegerfors innehöll albumet en rad klassiska skräckserier från det för mig då okända EC Comics, och tidningar som Tales from the Crypt och Vault of Horror. Här fanns serien "Taint'd meat ... It's the humanity!" tecknad av Jack Davis (jag tror den hette något i stil med "Skämt kött är inte bara skämt" på svenska). Denna historia om hur en slaktare säljer dåligt kött som tar kål på folk, och av misstag råkar förgifta sin son, vilket får hustrun att stycka och sälja slaktaren, gjorde stort intryck på mig. Albumet innehöll även en presentation av Davis från 50-talet, så nu fick jag veta lite mer om honom.
Skräcktidningarna från främst EC, men även från andra förlag, orsakade efter ett par år moralpanik i USA, och den av Davis tecknade "Foul Play" hamnade i dr Fredric Werthams beryktade bok "Seduction of the Innocent"; en bok som redogjorde för hur serier gjorde barn till vettvillingar. Jack Davis har senare sagt att han inte kände sig bekväm med att teckna de allt blodigare serierna i EC:s skräcktidningar.
Den enda av EC:s tidningar som överlevde var MAD. När MAD:s skapare Harvey Kurtzman lämnade EC och startade egna, kortlivade humortidningar, tecknade Davis åt dessa. Han jobbade även åt imitationer av MAD, som Cracked, och han startade till och med en egen, kortlivad humortidning kallad Yak Yak.
Vid sidan av detta blev det en väldig massa reklamuppdrag, han gjorde bokomslag, skivomslag och filmaffischer. Han ritade omslaget till det första numret av Creepy från Warren, han ritade åtskilliga omslag till TV Guide, och han fortsatte att jobba åt MAD.
År 2014, när han var 89, bestämde Jack Davis sig för att gå  i pension. Han tyckte att hans bilder inte längre blev så bra som han ville. Trots detta fortsatte han att teckna - och han tecknade fram till sin död.
Jack Davis kammade hem en farlig massa priser och utmärkelser. I boken "MAD's Original Idiots: Jack Davis" står det att han vunnit alla seriepriser man kan tänka sig. Det stämmer förstås inte - till exempel fick han aldrig Svenska Serieakademins Adamson. Jag är ledamot av akademin, och jag och vår president Sture Hegerfors diskuterade Jack Davis åtskilliga gånger. Vi ville till och med ge Davis en Guld-Adamson. Men nu är det för sent.
Så när som på 86-åriga Marie Severin, som främst arbetade som färgläggare, är nu samtliga legendarer från EC Comics och tidiga MAD borta. Wood, Kurtzman, Bill Gaines, Al Feldstein, Jack Kamen, John Severin, Will Elder, Graham Ingels, Johnny Craig - och nu även Jack Davis. De har säkert kul i serieateljén ovan molnen.
JACK DAVIS
1924-2016
R.I.P.



-->

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx