fredag 8 juli 2016

Serier: Blårockarna: De fyra evangelisterna

BLÅROCKARNA: "DE FYRA EVANGELISTERNA"
av Willy Lambil och Raoul Cauvin
Mooz Förlag
"De fyra evangelisterna" är det 59:e albumet om Blårockarna, det 25:e som kommer ut på svenska - och det första jag läst. Jag vet inte riktigt varför jag aldrig läst Blårockarna, som sedan 1973 getts ut av Semic, Carlsen, och nu Mooz. Fast de fanns aldrig på biblioteket när jag växte upp, vilket kanske förklarar saken. Seriealbum var ju dyrare än serietidningar, så sådana fick jag bara i julklapp eller när jag fyllde år, och då blev det mest säkra kort som Tintin, Spirou och Lucky Luke.
Jag vill minnas att en svensk skribent skrev någonstans, troligen i Bild & bubbla, att det känns lite osmakligt med en komisk äventyrsserie som handlar om amerikanska inbördeskriget (detta kan ha avskräckt biblioteket från att köpa in albumen). På senare år har jag hört många tala sig varma om serien. Jag är inte speciellt intresserad av krigshistoria, eller krig och militärer rent allmänt, men amerikanska inbördeskriget hyser jag ett visst intresse för. Det hänger  antagligen ihop med min vurm för vilda västern.
För att vara en "komisk äventyrsserie" är "De fyra evangelisterna" inte speciellt komisk. Willy Lambils teckningar går vid en närmare anblick inte heller i den traditionella, komiska stilen. Med undantag för figurernas huvuden, är stilen förhållandevis realistisk. Albumet hade fungerat lika bra, kanske till och med bättre, om det gjorts helt igenom realistiskt.
Berättelsen bygger på verkligheten. Sydstatskaptenen William N Pendelton, som i serien av någon anledning heter William S Pendleton, var en före detta präst, som ansvarade för fyra kanoner han döpt efter, just det, de fyra evangelisterna. Nordstatssergeanten Chesterfield och korpral Blutch (som ser ut som 87:an) får i uppdrag att, utklädda till präst och byfåne, ta sig upp till kapten Pendleton, som huserar på en bergstopp. Där ska de försöka sabotera kanonerna.
"De fyra evangelisterna" är kanske en aning tunt, men det är rätt bra. Kanske för att det fungerar som ett rakt krigsäventyr - Alistair MacLean i inbördeskrigsform. Guys on a mission. Bortsett från Blutchs fånerier lyser komiken med sin frånvaro. Däremot skördas flera liv under berättelsens gång, mängder av nordstatare massakreras av kanonernas granater. Det är svårt att toka till det med ett sådant här ämne.
Raoul Cauvin har skrivit serien sedan starten, Willy Lambil tog över tecknandet från och med album nummer sju. Berättartekniskt är det helt okej, medan teckningarna är lite i stelaste laget.
Men varför är omslagsillustrationen så trist?


-->

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx