tisdag 19 juli 2016

Bio: SVJ - Stora vänliga jätten

Foton copyright (c) Nordisk Film
Jag har läst, och uppskattat, en hel del noveller av Roald Dahl; hans berättelser för vuxna. Däremot har jag bara läst en av hans barnböcker; "Kalle och chokladfabriken". Således har jag inte läst "SVJ", som kom ut 1982 - eller fått den uppläst för mig. Jag har heller inte sett den tecknade filmen från 1989. Således vet jag inte hur nära boken denna nya filmatisering ligger, men enligt handlingsreferat verkar det stämma rätt hyfsat.
Steven Spielberg har regisserat SVJ - STORA VÄNLIGA JÄTTEN. Filmen floppade i USA och pressen spekulerade i om Spielberg förlorat sin fingertoppskänsla för publiksuccéer. Efter att ha sett filmer konstaterar jag att floppen kanske inte var helt uppenbar, men SVJ är en märkligt anonym film som känns regisserad av vem som helst utom Spielberg. Storögt barn och musik av John Williams till trots.
I ett London som känns som en blandning av 1950-tal och nutid, bor flickan Sophie (Ruby Barnhill) på ett barnhem. Där trivs hon förstås inte och förestånderskan är elak. Sophie kan inte sova och är uppe på natten. Då tycker hon sig se något märkligt ute på gatan. Minsann om det inte är en jätte!
Jätten (Mark Rylance i datoranimerad skepnad) kidnappar av någon anledning Sophie och tar flickan med sig till jättarnas land. Där visar det sig dock att jätten är hur snäll som helst, och Sophie ger honom namnet SVJ. SVJ jobbar med att blanda till drömmar, som han blåser in i sovande barns medvetanden.
I jättarnas land bor även ännu större och ondskefulla jättar. De vill äta upp Sophie. För att få bukt med dessa illasinnade bjässar klurar Sophie och SVJ ut en plan, vilken involverar drottningen och kungahuset.
Mark Rylance fick en Oscar för sin insats i Spielbergs förra film; SPIONERNAS BRO, en film som var rätt okej. Och visst är han sympatisk som den snälle jätten. Rättare sagt, som jättens röst. Men som helhet fungerar filmen inte riktigt. Det är lite svårt att sätta fingret på vad det är som inte stämmer. Kanske det faktum att det mesta i filmen är datoranimerat, varav en del är rätt fult - framför allt jättarna. SVJ ser inte ut som något annat än en datoranimerad figur, och hans hem ser ut att vara hämtat ur ett TV-spel. Kanske är det det faktum att filmen är rätt seg och utdragen, tempot är långsamt och filmskrället varar 117 minuter. Kanske är det för att filmen inte är alltför rolig.
Här finns några inspirerade pruttskämt. Folk fiser så att det står härliga till. Vore jag barn hade jag nog tyckt att dessa scener var det roligaste jag någonsin sett. Vad jag, som barn, hade tyckt om resten av filmen är svårt att säga. Som vuxen finner jag det tradigt.
Kanske kräver filmatiseringar av den här typen av ganska typisk engelsk barnlitteratur en engelsk regissör för att det ska bli bra?










(Biopremiär 22/7)


-->

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx