måndag 11 juli 2016

Bio: Legenden om Tarzan

Foton copyright (c) Warner Brothers
Edgar Rice Burroughs' gamle djungelhjälte Tarzan, skapad 1912, insisterar på att försöka sig på comeback efter comeback. En del frågar sig om Tarzan är relevant i dag. Vad då, relevant? Dum fråga. Det är en klassisk äventyrshjälte, varför ska man inte hålla liv i honom?
Dock är nog Tarzan en förhållandevis okänd figur för dagens barn och ungdomar. För dem är säkert Tarzan synonym med Disneys tecknade version, vilken jag inte minns mycket av, mer än att jag inte precis gillade den, och att den var försedd med fruktansvärd musik av Phil "Kuvösen" Collins.
Annat var det när jag var barn. Då var Tarzan fortfarande ohemult populär, åtminstone här i Sverige. Jag konsumerade enorma mängder Tarzan på 1970-talet. Mina första biominnen är från Tarzanmatinéer. När jag gick på lågstadiet visades Tarzanfilmer ofta som söndagsmatiné på bio, och eftersom jag och mina kompisar alltid törstade efter äventyr, brukade vi se dem. Vi struntade i att filmerna var gamla, mossiga och svartvita - sådant spelade ingen roll på den tiden. Vi såg samma filmer farsan såg när han var barn, och som kanske farfar såg när de var nya.
Jag minns i synnerhet visningen av TARZANS ÄVENTYR I ÖKNEN från 1943, den första filmen från RKO, som tog över efter Warner, och med markant lägre budget. Kommer ni ihåg "ryssmössorna"? Stora pälsmössor med skärm som var populära bland barn vintertid i mitten av 70-talet. I den här filmen stöter Tarzan på dinosaurer - och min kompis som jag såg filmen med blev så skraj att han satte på sig sin ryssmössa bak och fram, så att han slapp se hemskheterna. Som vuxen vet jag att skräcködlorna hade klippts in från filmen ONE MILLION BC från 1940.
Ibland var det inte Johnny Weissmuller som spelade Tarzan när vi gick på bio. Väldigt många har gjort rollen, till och med samtidigt som Weissmuller var Tarzan, fast på andra bolag. Lex Barker var en av de som tog vid när Weissmuller lade av, blev tjock och fick spela Djungel-Jim istället. Jag minns att en del klagade på att Barker inte var den riktige Tarzan. Jag klagade inte, eftersom jag tyckte att Barker såg coolare ut än den småjönsige Weissmuller.
Förutom att se Tarzan på bio, läste jag om honom i serietidningar. Och jag läste om Korak, Tarzans son. Så här i efterhand konstaterar jag att dessa tidningar oftast var fruktansvärt illa tecknade. Visst har serien gjorts av förnämliga tecknare som Burne Hogarth, Russ Manning och Joe Kubert, men oftast såg det för jävligt ut i den svenska tidningen. Huruvida äventyren var något att ha minns jag inte.
När jag fyllde år någon gång i mitten av 70-talet fick jag den beryktade Tarzanskivan i present av en kompis. Då tyckte jag att den var ... konstig. Det är den kanske fortfarande. Däremot är låten som inleder skivan fantastisk! Som vuxen har det hänt att den spelats på fester hon kompisar som också har skivan. Och på antikvariatet Fyndshopen i Landskrona köpte jag en pocket från Williams med Edgar Rice Burroughs första (?) roman, kraftigt förkortad och bearbetad. Den var illustrerad med teckningar av Hogarth, tror jag att det var, och jag reagerade på dess våldsamhet, När gorillor röjde loss, krossades huvuden till "en blodig massa".
Sedan jag var barn har det gjorts en rad försök att skaka nytt liv i Tarzan. Ett par av försöken var rätt udda - som John Dereks flängda TARZAN APMANNEN från 1981. En utskälld och utskrattad film med Miles O'Keeffe i en biroll som Tarzan. Huvudrollen innehades av Bo Derek som Jane. En svensk tidning skrev något i stil med att så fort Jane får syn på en vattenpöl, måste hon klä av sig och bada. Den ofta nakna Jane ses även vänslas med en apa. 1984 kom GREYSTOKE: LEGENDEN OM TARZAN, APORNAS SON. Christophe Lambert gjorde huvudrollen i denna version, som var ett försök att göra en mer "realistisk" Tarzan. Varför Tarzan tvunget ska göras realistisk förstår jag inte.
En mer traditionell Tarzan spelade Joe Lara 1996 i en TV-serie, vars första avsnitt regisserades av Brian Yuzna. Jag fick ett recensionsex på VHS. I försändelsen låg en bit av "Tarzans lian". 2003 kom ännu en TV-serie. Den har jag inte sett. Travis Fimmel spelade Tarzan.
Detta är förstås bara en bråkdel av alla Tarzanfilmatiseringar som gjorts sedan 1918. Till dessa kommer alla kopior, som djungelpojlen Bomba, den italienska seriefiguren Akim, och framför allt den italienske Karzan, som spelades av en italienare som kallade sig Johnny Kissmuller Jr! I Sverige döptes filmen om Karzan om till TARZAN OCH DJUNGELNS DESPERADOS!
Här har vi självaste Karzan!
Efter denna allt annat än korta introduktion, är vi äntligen framme vid 2016 års inkarnation; LEGENDEN OM TARZAN, i regi av engelsmannen David Yates, som gjorde de tre sista Harry Potter-filmerna. Funkar Tarzan i dag? När allt kommer omkring är han en rätt ... fånig hjälte. Tycker jag nuförtiden. Åtminstone om man försöker göra en "seriös" film - vilket Yates verkar ha försökt göra.
Således har man här gjort en del ändringar, som får mig att utbrista Var är höftskynket?! Var är Cheeta?! Var är Boy?!
Alexander Skarsgård, som låter precis som Stellan Skarsgård när han pratar, vilket distraherar, spelar John Clayton III, lord Greystoke, bättre känd som Tarzan - och han bär inte höftskynke. Istället kör han med ett par tajta byxor som slutar vid knäna. Javisst - precis som Hulk.
Fast det dröjer innan Tarzan kastar kläderna. Det dröjer länge. För när filmen börjar är John Clayton hemma i London, han är gift med Jane (Margot Robbie), och han har inga som helst planer på att flytta tillbaka till djungeln där han växte upp. England behöver dock Tarzans hjälp. Det är 1880-tal och kung Leopold av Belgien lever jävel i Kongo. Leopold har skickat dit den samvetslöse Leon Rom (Christoph Waltz), som både letar efter diamanter och samlar ihop en jättearmé för att slakta och förslava djungelns befolkning. Fransk-afrikanske Djimon Hounsou är hövding Mbonga av en krigisk stam som vaktar diamanterna. Han är villig att ge Rom diamanterna - om Rom ger honom Tarzan. Mbonga hatar Tarzan.
Tarzan ändrar sig och anländer tillsammans med Jane till Kongo för att stoppa Rom. Med sig har de Samuel L Jackson som George Washington Williams. Det är Williams som får stå för humorn i filmen, och det är han som säger "Me Tarzan, you Jane!".
LEGENDEN OM TARZAN är väldigt ojämn och känns lite halvkokt. Scenerna i England innan paret Clayton åker iväg är sega och tråkiga. Rent allmänt är Jane rätt tråkig. Margot Robbie må vara alla fanboys våtaste dröm som Harley Quinn i kommande SUICIDE SQUAD, men som Jane är hon inget vidare, och alla scener med henne och Tarzan tillsammans stannar upp filmen.
Christoph Waltz gör sin vanliga kalla, eleganta  skurkroll - men han gör den bra. Jag gillar de små detaljerna, som efter att han kidnappat Jane och bråkat med henne vid middagsbordet, rättar till hennes bestick. Samuel L Jackson är rätt kul.
Alexander Skarsgård, då? Tja, det finns inte så mycket att säga. Hans torso är så välskulpterad att han ser ut att vara tecknad. Faktum är att han är 2016 års motsvarighet till 1981 års Bo Derek - men eftersom Skarsgård är man, är det förstås helt okej att han konstant klär av sig medan filmens kvinnliga publik tjuter av lycka. Som Tarzan är han nästan lika tråkig som Jane.
Tarzans ursprungshistoria berättas i korta flashbacks, så denna kastas det inte bort tid på.
Ett stort problem med LEGENDEN OM TARZAN är att den inte riktigt levererar det stora äventyr man förväntar sig. Detta är långtifrån ett lättsamt djungelraffel, vilket är synd. Filmen hade vunnit på att inte vara så allvarlig, det här är rätt tungrott. Dessutom går filmen, liksom alldeles för många filmer nuförtiden, i en blek, trist färgskala. Jag undrar varför. Varför har detta blivit en trend? Så såg aldrig actionfilmer ut på 1980-talet. Att filmen är försedd med sådan där hemsk, traditionell afrikansk musik gör det inte roligare; det signalerar mer "nu ska det bli spirituellt" än "häng med på äventyr".
Action- och liansvingarscenerna är kraftigt inspirerade av Spindelmannenfilmerna. En fajt ombord på ett tåg är fantastisk. De flesta djur är datoranimerade, men det är väl även Tarzan själv när han far runt bland trädtopparna. Pluspoäng för att en uppdaterad version av Weissmullers Tarzanvrål hörs i en scen.
Den här filmen är lite svårbedömd. Jag vill liksom gilla det här och här finns en hel del att tycka om. Samtidigt når filmen aldrig riktigt fram. Det är lite avslaget och ospännande. Det är synd att de inte satsade på ett frejdigt tjoflöjtäventyr. Betyget nedan är rätt snällt.







(Biopremiär 13/7)
-->


0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx