torsdag 19 maj 2016

Serier: Dylan Dog: "De levande döda"

DYLAN DOG: "DE LEVANDE DÖDA"
av Tiziano Sclavi och Angelo Stano
DYLAN DOG: "DET TOMMA BREVET"
av Giovanni Gualdoni, Corrado Mastantuono, Stefano Intini och Nicola Pasquetto
Ades Media
Den italienske seriehjälten Dylan Dog; mardrömsdetektiven, fyller 30 i år. Ades Media började ge ut serien på nytt i Sverige för några år sedan, och uppenbarligen säljer den tillräckligt bra - om än inte bra - för att det ska fortsätta att komma ut ganska påkostade utgåvor. Det har blivit en hel del album och specialhäften vid det här laget.
Dylan Dog är en ganska ojämn serie, som fallet nästan alltid blir när det handlar om en långkörare med flera olika författare och tecknare. Inget konstigt med det - det har gjorts flera dåliga, ibland direkt usla, avsnitt om seriefigurer jag gillar. Jag var rätt kritisk när jag recenserade det första albumet från Ades; "Vila i frid" (2013), jag tyckte inte att det var något vidare vare sig innehålls- eller teckningsmässigt. Sedan dess har det kommit flera riktigt bra och snyggt tecknade äventyr på svenska, till exempel "Mater Morbi", och i "Avgrunden" bidrog jag med både en artikel och en liten teckning.
Eftersom Dylan firar 30 innehåller det nya albumet; "De levande döda", det allra första avsnittet. Detta har jag läst tidigare - eftersom det publicerades i det första numret av Semics kortlivade tidning Dylan, som kom ut 1993. Jag minns att jag tyckte att det första numret var rätt konstigt, men trots detta köpte jag varje nummer som kom ut. Jag köpte allt med beteckningen skräck på den tiden. Nästan allt, i alla fall.
Dylan Dog gör entré.
När jag nu läst om serien konstaterar jag att den är rätt konstig. Det känns som om manusförfattaren och seriens skapare Tiziano Sclavi prövar sig fram; som om han inte riktigt bestämt sig för vad för typ av serie han vill göra. Temat är zombies och det här skulle kunna ha blivit en rak, allvarlig skräckserie i stil med de italienska filmer som gjordes bara några år innan serien kom ut. Men istället har det blivit något slags besynnerlig komisk äventyrsserie; det humoristiska tillåts hela tiden ta överhanden. Jag minns att jag 1993 undrade vad den märklige, ständigt vitsande assistenten Croucho hade i serien att göra. Det undrar jag fortfarande. Angelo Stanos teckningar är inte alltför roliga, åtminstone inte jämfört med till exempel Carnevale, som tecknade ovannämnda "Mater Morbi". Serien är dock underhållande.
En intressant grej med Dylan Dog är att den känns väldigt, väldigt italiensk - på alla sätt. Gestalterna har engelska namn, det står att den utspelar sig i England, och ibland har tecknarna återgett Londonmiljöer. Men jag köper det aldrig som England. Det här är kulisser uppställda i Italien! Precis som fallet är med 1970- och 80-talens italienska skräckfilmer - ibland utspelade de sig i England eller USA, de åkte till England eller USA och spelade in exteriörscener, och de hade engelsmän eller amerikaner i huvudrollerna. Lik förbannat kändes det som Italien. Stämningen i Dylan Dog, berättarsättet, figurernas uppförande - det känns väldigt italienskt. Något som absolut inte ska tas som kritik - jag har alltid föredragit italiensk genrefilm framför övrig sådan. Italienska skräckserier kan jag inte riktigt uttala mig om, då jag läst få förutom Dylan Dog.
Sist i albumet hittar vi ett långt, mycket bra artikelblock om Dylan Dogs historia i Sverige. De som gjorde tidningen på Semic uttalar sig, och det är rätt roligt det de har att säga. Här avhandlas även Dylans kraftuttryck "Guida ballerino!" ("Dansande Judas!"), vilket Semic på sin tid översatte till det särdeles lama och oinspirerade "Fy för helvete!". "Dansande Judas" låter inte heller bra på svenska, det vore roligare om översättaren och Ades Media hittade på något helt nytt och eget.
Om man beställer "De levande döda" direkt från förlaget kan man passa på att även skaffa sig det 40-sidiga Dylan Dog-häftet "Det tomma brevet", försett med omslag av Hedvig Häggman-Sund och producerat i samarbete med Alzheimerfonden. Detta är en helt annan typ av Dylan Dog-äventyr, på alla sätt, och detta är egentligen den bättre serien av de två. Dylan får ett brev av sin gamle filosofilärare; en brev som visar sig vara tomt. Dylan söker upp läraren och hamnar i en mystisk historia, som leder fram till ett lika smart som oväntat slut.
"Det tomma brevet" är berättad på et helt annat sätt än "De levande döda", och det är tecknat i en läcker, schwungig stil. Dessutom är serien lika läckert färglagd.
Visst är det typiskt: de gånger jag faktiskt slår mig ner för att skriva om de svenska Dylan Dog-albumen, råkar det handla om de som är mindre bra, medan jag inte skrivit några recensioner av de bra, eller till och med utmärkta, albumen.
Med undantag för specialhäftet "Det tomma brevet".


-->

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx