Bio: Our Kind of Traitor

Det våras för John le Carré. Nyligen avslutades TV-serien THE NIGHT MANAGER; serien som gjorde att det började spekuleras i om Tom Hiddleston ska bli den nye James Bond (vilket vi inte får hoppas, han har ju utstrålning som en kokt räka). Jag hade tänkt se denna hyllade och populära serie, men så råkade jag se slutet – så nu får jag väl vänta några år tills jag glömt bort det …

På bio kan man nu se OUR KIND OF TRAITOR, som bygger på romanen ”Vår egen förrädare” från 2010. I denna spelar Ewan McGregor och Naomie Harris paret Perry och Gail; han universitetsprofessor, hon advokat. Deras förhållande knakar i fogarna och de är på semester i Marrakech för att eventuellt rätta till det. Efter ett bråk på en dyr restaurang går Gail till hotellet. Perry stannar kvar och träffar den högljudde ryssen Dima (Stellan Skarsgård), som genast drar med Perry till en rysk fest. Det visar sig att Dima valt ut Perry. Dima tvättar pengar åt ryska maffian och vill hoppa av till väst. Perry får en USB-sticka han ombeds ta med sig hem till London. Redan på flygplatsen stoppas han av agenten Hector (Damian Lewis), som ska sköta Dimas avhopp. Det dröjer inte länge innan Perry och Gail tvingas åka kors och tvärs i Europa med mordiska gangsters i hasorna. Och kan de lita på brittiska säkerhetstjänsten?

OUR KIND OF TRAITOR har regisserats av Susanna White, som tidigare stått för TV-serier som BLEAK HOUSE och JANE EYRE, och långfilmen NANNY MCPHEE OCH DEN MAGISKA SMÄLLEN. Det ser ut som det brukar när det gäller le Carré-filmatiseringar – färgerna går i gulgrönt, ibland är det lite grynigt, och ibland ser det ut som om man använt sig av instagramfilter. Även de mest exklusiva miljöer ser deppiga ut, och jobbet som hemlig agent är oglamoröst. Hector bär beige trenchcoat och ibland kofta.

Det är lite sisådär med spänningen. Vissa renodlade spänningsscener lyckas White få till, men helheten är lite grå och avslagen. Vad filmen vinner på är skådespelarna. Det är trevligt att se Skarsgård i en stor roll; han är andra namnet i rollistan, och han är skön som Dima: plufsig, svettig, tatuerad och med härligt misslyckad frisyr. Han får även tillfälle att visa upp sitt könsorgan i en fullkomligt omotiverad scen. Stellan brukar ju ofta visa upp Stellan.

En dramatisk händelse på slutet förstod jag inte riktigt hur den gick till.

Det här är en ganska okej film, men den känns lämpligare som DVD-underhållning en fredagskväll, än något man går och ser på bio.