Bio: Mother's Day

Foton: Ron Batzdorff © 2016 Mothers Movie LLC. All Rights Reserved.
Garry Marshall är mest känd för att ha gjort PRETTY WOMAN, vilken väl får räknas som en klassiker i sin genre. På senare år har karln främst plågat oss med filmer om helgsdagar; de oförklarliga succéerna VALENTINE’S DAY (2010) och NEW YEAR’S EVE (2011). Nu är Marshall tillbaka med ännu en helgfilm: MOTHER’S DAY. En film som lyckas med konststycket att vara ännu sämre än NEW YEAR’S EVE, vilken i sin tur var betydligt sämre en den dåliga VALENTINE’S DAY. Det är verkligen en prestation!
Konceptet är detsamma som tidigare: en lång rad olika rollfigurer introduceras, de har inget med varandra att göra, episoderna ur deras liv berättas omvartannat, och på slutet knyts allt ihop. Temat är förstås att det går mot mors dag, och om man får tro den här filmen är det en dag som i Amerika är lika viktig som jul, nyår och andra högtider. Är den det? Jag vet inte.
Jennifer Aniston spelar Sandy, som är inredningsarkitekt med två söner. Hon är frånskild från barnens far Henry (Timothy Olyphant), som gift om sig med en tjej i 25-årsåldern – något Sandy tycker väldigt illa om.
Kate Hudson är Jesse, medan Sarah Chalke spelar systern Gabi. Jesse har gift sig med en indier och skaffat två barn. Gabi är lesbisk och har gift sig med en kvinna, med vilken hon skaffat en son via spermadonation. Både Jesse och Gabi har ljugit om sina liv för sina konservativa, rasistiska och bonniga föräldrar, som bor i en husvagnspark. Dessutom har Jesse sagt till sin make att hennes föräldrar bor på ett demensboende. Då dyker föräldrarna, som inte träffat döttrarna på flera år, upp för att överraska.
Jason Sudeikis är Bradley, som äger ett gym. Han har två döttrar och sörjer konstant sin hustru, en död marinkårssoldat (Jennifer Garner). Några tanter på gymet försöker ständigt hitta en ny kvinna åt honom.
På en bar jobbar engelsmannen Zack (Jack Whitehall), som har barn med Kristin (Britt Robertson), som absolut inte vill gifta sig. Zack vill bli komiker och ställer upp i en stå upp-tävling i baren. Han tvingas ha sin bebis med upp på scenen och gör därför succé. Kristin berättar att hon är adopterad.
Och så har vi författarinnan och TV-shop-personligheten Miranda (Julia Roberts). Hon har ingen familj alls. Jobbet går före allt.
Sandy råkar springa på Bradley när de båda är och handlar. Sandy uppsöker även Miranda för att söka jobb. Kristin vill gärna träffa sin riktiga mor – och det är precis den vi tror det är. Jennifer Garner medverkar bara i en scen; hon sjunger karaoke och säger ”I love you, guys, see you soon!” i en video Bradley alltid tittar på.

En (1) scen är rolig: en av Sandys söner har klätt ut sig till lejon och råkat få på sig dräkten bak och fram, så att svansen står ut som en stor pillesnopp. Men det är allt. Resten av filmen är direkt plågsam. Det är två olidliga timmar. Det är alldeles för sentimentalt. Och de flesta rollfigurerna bor förstås i stora villor och verkar ha väldigt gott om pengar. Det är ju alltid så i den här typen av amerikanska filmer: rollfigurerna ska föreställa ”vanligt folk” med ”vanliga” jobb, men de bor aldrig i vanliga lägenheter. Om det nu inte är lyxvåningar i centrum.
Enligt en artikel i Variety filmade Julia Roberts sina scener på fyra dagar. Hon fick tre miljoner dollar för besväret – $750 000 per dag. Variety skrev att Roberts fortfarande är en av Hollywoods bäst betalda skådespelerskor, men att hennes namn inte längre drar storpublik.
En person på IMDb skrev att en biljett till MOTHER’S DAY är den perfekta mors dag-gåvan till din mor – om du hatar henne.
Jag instämmer.
Fast damerna bakom mig på pressvisningen skrattade då och då.

(Biopremiär 6/5)

<!–
google_ad_client = "ca-pub-3083732164083137";
/* TOPPRAFFEL!-inlägg */
google_ad_slot = "7529329410";
google_ad_width = 234;
google_ad_height = 60;
//

–>
http://pagead2.googlesyndication.com/pagead/show_ads.js