söndag 27 mars 2016

Serier: Smutsig svart sommar

SMUTSIG SVART SOMMAR
av Anders Fager och Daniel Thollin
Pagina
Ibland är man först.
När Optimal Press 1992 gav ut seriealbumet "In Memoriam" av mig och Mikael Tomasic, omnämndes det som det allra första svenska skräckseriealbumet. Det låter lite konstigt, men tydligen var det så. Självklart hade det gjorts skräckserier i Sverige innan dess, men uppenbarligen aldrig i albumform. Svenska skräckromaner lyste också med sin frånvaro, detta var ju innan John Ajvide Lindqvist debuterade. Svensk skräck hade tidigare mest synts i pocketserier som Kalla kårar och liknande.
Idag görs det en hel del skräck i Sverige; på seriefronten är Kim W Andersson och Lars Krantz de mest kända namnen.
Anders Fager debuterade 2009 med novellsamlingen "Svenska kulter" och har skrivit sex böcker. Jag har inte läst någon av dem. Daniel Thollin har tecknat ett par seriealbum vilka jag inte heller läst. Fagers och Thollins samarbete "Smutsig svart sommar" utspelar sig i samma universum som "Svenska kulter" - och för att vara helt ärlig förstod jag ingenting. Jag läste de 104 sidorna och väntade på att berättelsen skulle börja.
På 1980-talet började amerikanska serietidningar att bli ganska avancerade berättarmässigt. Till exempel fylldes seriesidorna av medvetandeflöden placerade i textplattor. En del serier var mer avancerade, alternativt svårlästa, än andra - jag gillade Howard Chaykins American Flagg!, men den krävde koncentration. Jag undrade om icke vana serieläsare; "vanliga" läsare, kunde ta till sig serierna.
Jag är förstås en van serieläsare - men jag hade kraftiga problem att tolka "Smutsig svart sommar". Det känns som om text och bilder inte är synkade. Det hela är otroligt stökigt berättarmässigt.
Serien handlar om några osympatiska gymnasietjejer som uppsöker en mosse i en skog i norra Småland, där de utför ockulta riter. De är medlemmar av någon kult. Det är lite sex, det är lite våld, det är lite tentakler, mest är det folk som tjafsar. Det förekommer något slags demoner, eller vad det nu var.
Inga av de medverkande presenteras närmare. De dyker upp, det står vad de heter, men de flesta ser ungefär likadana ut, men har olika hårfärg. Det är svårt att hålla isär dem. Halva albumet känns som en lång prolog, sedan fortsätter det, och så tar det slut. Jag tittade på sidorna, läste texten i pratbubblorna och textplattorna, och jag undrade om jag hela tiden missade något, om jag var korkad som inte förstod vad som skedde och varför det skedde. Det är fullkomligt oengagerande och jag tänkte oavbrutet "Vem var nu hon? Och hon? Och han? Vad sysslar de med?".
Stora delar av albumet känns som uppstyckade dikter eller prosastycken som illustrerats.
Vid en snabb genombläddring associerar man nog till Kim W Andersson, estetiskt sätt, men vid en närmare titt beror detta på den klatschiga färgläggningen. Som fallet är med många serier idag; även när det gäller serier från Marvel och DC, döljs halvvissna teckningar med klatschig färgläggning. Anders Thollin tecknar inte dåligt, men de skeva och lite stela figurerna är ibland lite "fanziniga". De hade nog inte klarat sig utan den flashiga färgläggningen.
Det är mycket möjligt att det hade kunnat bli ett bra album av den här berättelsen om den berättats annorlunda. Mer fokuserat. Utan försök att göra berättartekningen överdrivet häftig.
"Dirty Black Summer" är förresten en låt med Danzig.
På albumets baksida finns bland annat ett citat från Dagens Nyheter gällande Anders Fagers tidigare böcker: "Det är nästan hopplöst att skriva svensk skräck efter John Ajvide Lindqvist." Vad är det för jävla uttalande? Det är som att hävda att det inte går att skriva amerikansk skräck efter Stephen King, eller att det inte går att skriva svenska barnböcker efter Astrid Lindgren - eller att det inte går att skriva svensk skönlitteratur efter Strindberg. Dumheter!


-->

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx