söndag 13 mars 2016

Serier: SH3 vol 4: Passio

SH3 VOL 4: PASSIO
av Daniel Ahlgren
Bakhåll
Då är det återigen dags att recensera ett verk av en av mina vänner. Det blir ju ofta så när jag ska skriva om svenska serier - jag känner väldigt många serieskapare. Men som man brukar säga: det är bara att bita i geten och kavla upp ärmarna.
"Passio" är det fjärde albumet i Daniel Ahlgrens superhjältesvit om SH3; gymnasieeleverna med superkrafter. Fast med undantag för det fristående albumet "Igår, idag och imorgon blir aldrig mer som förr", är detta det första album jag läser. Jag läste ett par av de allra första SH3-avsnitten när serien gick i den nu nedlagda serietidningen Kapten Stofil, men det är längesedan - och det har hänt mycket sedan dess. Därför får jag erkänna att en viss förvirring infann sig när jag började att läsa "Passio", en förvirring som höll i sig genom de 138 sidorna. Med det inte sagt att jag inte uppskattade albumet.
Albumet är indelat i kapitel och det är inte utan att jag associerar till 1970-talets superhjälteserier från DC Comics; till Rymdens Hjältar och Lagens Väktare, som jag läste och gillade som barn. Dessa serier var också ofta indelade i kapitel, vilket jag tyckte var fräckt när jag var barn, och jag fann även dessa gamla serier förvirrande. Jag har försökt läsa om Rymdens Hjältar som vuxen, men det går inte. Jag begriper halv sju. Förvirringen är total.
I "Passio" kastas vi rakt in i handlingen. Jag vet inte riktigt vilka alla de här superhjältarna är, vilket förstås är en nackdel, men tydligen går det ut på att parallella universa håller på att kollapsa, och på att något slags stora, bajskorvsliknande varelser som heter passionsiglar, vilka livnär sig på lidande, ställer till problem. Jag hängde inte med riktigt, jag borde nog läst de tidigare albumen först - men som sagt: det gör inte så mycket.
Detta beror på att Ahlgren verkligen går loss i det här albumet, som plötsligt förvandlas till något slags pastisch- och parodi på-, och hyllning till 1960- och 70-talen, och undergroundserier. Det dyker upp figurer som är lätt maskerade versioner av Checkered Demon och Wonder Warthog, och en figur strömförs i ett bildcitat från Zap Comics nr 0. Den tuffe hjälten Kaninmannen hamnar hos ett superhjältekollektiv, som helst ägnar sig åt fri kärlek och droger, medan de sprider vänsterpropaganda.
Absolut roligast är en kort sekvens från en seriemässa, där Ahlgren parodierar ett visst förlags serieutgivning: i en monter ståtar titlar som "Ett kommunistfyllos liv och leverne" och "Är du PK? Annars ska du dö".
I ett kapitel mot slutet av boken skiftar Ahlgren spår ett ögonblick, och berättar om en tragedi på ett känslosamt sätt som för tankarna till Ahlgrens tidigare album.
Vad som skiljer Daniel Ahlgren från många svenska serietecknare av idag, är att Ahlgren verkligen älskar- och kan mycket om serier. Han är uppvuxen med serier av alla möjliga sorter; nytt och gammalt, och han läser antagligen lika mycket idag. Han är passionerad. Denna passion för mediet han jobbar i lyser igenom i den här boken - liksom den gör i Ahlgrens tidigare böcker. Daniel Ahlgren har serier och serieberättande i blodet. Han är en av landets främsta serieberättare. Detta medför att man kan läsa "Passio" med stor behållning, även om man kanske inte begriper allt.
Som tecknare har Daniel Ahlgren gått framåt en hel del de senaste decennierna. Ibland är det lite tunt och spretigt, här och var kan det vara svårt att fokusera; när det är mängder av detaljer - jag tror faktiskt att en bra färgläggning skulle kunna lyfta många av sidorna.
Daniel Ahlgren tilldelades Svenska Serieakademins Adamsonstatyett 2014. Det var på tiden. Och jodå, i egenskap av akademiledamot var jag en pådrivande kraft.
 

-->

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx