fredag 25 mars 2016

DVD/Blu-ray/VOD: The Green Inferno

THE GREEN INFERNO (Njutafilms)
Efter sju sorger och åtta bedrövelser - och åtskilliga festivalvisningar under flera år - släpptes den till slut; Eli Roths kannibalepos THE GREEN INFERNO. En hyllning till 1970- och 80-talens italienska kannibalfilmer, och en film som var omdiskuterad redan under produktionen.
I Phil Hardys standardverk "The Encyclopedia of Horror Movies" från 1984 betecknas de italienska kannibalfilmerna som "racist fantasies" - och till mångt och mycket är de väl det. Spekulativa djungeläventyr som bygger på fördomar. Med det inte sagt att jag inte gillar genren, för det gör jag; åtminstone en del av filmerna. Den italienska cykeln inleddes 1972 med Umberto Lenzis MANNEN OM KOM MED FLODEN, medan Ruggero Deodats CANNIBAL HOLOCAUST från 1979 är det främsta exemplet på genren. Den sistnämnda filmens arbetstitel var för övrigt just THE GREEN INFERNO.
De här filmerna gjordes under en tid då det inte fanns några spärrar, när allt var möjligt. Filmerna var kontroversiella - minst sagt! - när de kom, numera ses de nästan som kuriosa, men att göra en kannibal film i samma anda idag är nästan lite dumdristigt.
Eli Roths film handlar om ett gäng naiva amerikanska aktivister som reser till Perus djungler för att protestera mot skövlingen av regnskogen. När de ska flyga hem igen störtar planet mitt i djungeln. Där hittas de av den primitiva urskogsbefolkningen, som tror att aktivisterna tillhör de som skövlar skogen och dödar infödingar. Således fångas aktivisterna, sätts i en bur, och inom kort blir ett par av dem torterade och uppätna.
För inte så längesedan såg jag en nygjord dokumentär på TV om en stam i Perus djungler. De hade länge hållit sig undan civilisationen, men har nu så smått börjat ta kontakt med omvärlden. Dock är de fortfarande farliga att umgås med, eftersom de är oberäkneliga. De är förstås inte kannibaler, men de tycker att det är fullt normalt att slå ihjäl människor som känns främmande. Det var ett fascinerande program (jag tror det gick på BBC Four); dessa infödingar berättade med hjälp av tolk om de gudar de tror på, om sina liv, de skrattade och verkade glada, och plötsligt kunde de slänga ur sig att de dödat några främlingar i djungeln.
Detta skänker åtminstone en liten gnutta realism till Roths film, men Roth tar förstås i för kung och fosterland, och förvandlar sin kannibalstam till en ren fantasiskapelse.
Vad som skiljer Roths film från de äldre filmerna, är att Roth slängt in väldigt mycket humor - något som förstås förtar en del av effekten. En av de tillfångatagna tjejerna blir akut dålig i magen och sprutlackerar ett hörn i buren under ljudliga pruttljud. Vid ett tillfälle drogas infödingarna och börjar toka sig.
När jag stoppade i skivan och satte igång filmen ryggade jag genast tillbaka, och utbrast "Vaffan är det här?". Eli Roth må inte vara en stor regissör, men han har alltid ägnat sig åt produktioner som håller en strikt professionell look. De ser ut som biofilmer. THE GREEN INFERNO, och främst interiörscenerna från USA, har en iskall, platt videolook. Det ser billigt och amatörmässigt ut. Det blir dock bättre när de väl hamnar i djungeln - men det dröjer runt fyrtio minuter innan djungelskräcken sätter igång.
Skådespelarna är helt nya för mig och en del av dem är inget vidare. Det var de heller inte alltid i de italienska klassikerna, men de hade sällan mycket dialog och var oftast dubbade. Inledningsscenerna i THE GREEN INFERNO känns lite grann som skolteater.
Howard Berger och Greg Nicotero står för de blodiga specialeffekterna, och jodå - de är snaskiga. Men jag får dessa till trots säga att Roths film är en besvikelse som inte levererar vare sig innehållsmässigt eller tekniskt. Resultatet är lite konstigt. Det är märkligt tafatt genomfört. Lite fult och styltigt. Eli Roths senaste film KNOCK KNOCK är inte speciellt bra, men den är slickad och ser ut som en biofilm. THE GREEN INFERNO ser ut som något av ett gäng kannibalfilmsfans som lånat en billig kamera och sprungit in i djungeln. Det här är inte speciellt bra, men jag förstår att amerikanska distributörer tvekade att sätta upp filmen på bio, vilket förstås berodde på temat snarare än våldet.
Filmens slutscen är delvis lånad från Umberto Lenzis CANNIBAL FEROX.








-->

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx